Mig Finner Ingen, Arne Gustafsson och Goy Persson



Mig Finner Ingen är en fantastisk titel. Arne Gustafsson är en man som sett döden i vitögat. Han utstrålar en slags lugn. Jag kände det då jag satt med honom en stund på ett galleri på Söder för ett år sedan. Han har också en husbil som han och hans trevliga fru lever och kör runt med då och då. När vi satt där snackade vi  mest husbil. Det var ändå det viktigaste i livet just då.

Mig Finner Ingen är en fotobok med texter. Det är en vacker bok, uppdelad på olika kapitel. Varje kapitel har sina styrkor och svagheter. Den största styrkan är poesin och den svagaste länken är att Arne G och Goy P inte litar på materialet utan pekar på vad jag ska tycka. Boken hade vunnit mycket på tystnad, på att skippa alla förklaringar, på att lita på poesin.

Bildmaterialet blandar olika kvaliteter. Det går upp och ner. Tydligheten är också olika genomgående i boken. Om jag ska förenkla mitt omdöme så finns det en hel del bilder jag skulle vilja se på en vägg. Poetiska bilder, men man kan inte göra en poesibok och börja med att tala om att det är en poesibok. Det är en fin bok men den hade vunnit på att få ses och läsas utifrån kraften i materialet. Kort och gott skulle den ha fått verka utifrån tystnaden och den sparsmakade poesin.

Populära inlägg