tisdag 24 april 2018

Intervjun



I mitten av 90-talet blev jag intervjuad av en fransk journalist. Vi kallar honom JP. Han skrev en lång artikel om mig. Igår var han i Sverige och gjorde en ny artikel om mig. Nu för en amerikansk fotosajt. Jag vet inte hur den kommer att se ut, men intervjun gick ungefär så här.

Intervjun

Jag träffar Micke Berg på ett kafé med röda stolar, strax utanför gränsen till det trendiga Sofo. Vi sitter nästan ensamma i det stora kafét, det är tidig morgon. Micke Berg har en tunn grön dunjacka och kepsen på sned. Han ser lätt solbränd och frisk ut trots att han just genomgått två tunga operationer.

JP: Du har precis opererat dig två gånger. Hur mår du nu?
MB: Bra, dvs inte som för fyra månader sedan. Det känns som om en långtradare har kört över mig, men alla mina värden är bra och jag hoppas kunna börja träna på allvar till sommaren.

JP: Du bor på andra sidan gatan, i Sofo. Varför ville du träffas här?
MB: Jag avskyr begreppet Sofo. Varenda dag blir jag stoppad av någon turist som frågar mig var man kan se modern svensk design osv,,,precis som om jag skulle ha någon koll på sådan. Sofo har blivit ett slags träsk där alla går och kollar i en mobil eftersom knappt någon bor där. Alla verkar vara på besök. Det är både fint men tragiskt också, så jag brukar ofta fika utanför Sofogränsen, så slipper jag se turisterna.


JP: Du fotograferar ju Söder, Sofo, vore det inte intressant att plåta den här omvälvningen som stadsdelen genomgått?
MB: Nej, jag måste säga att det intresserar mig inte ett dugg. Den här tiden, den jag kallar mobiltiden, med alla människor som går omkring och glor i en mobil, är nog den tristaste och mest tröttsamma jag upplevt i hela mitt liv. Folk lever liksom inte, de går omkring och glor i en platta och tror att där finns livet. Nej, jag fotograferar inte längre i Stockholm.

JP: Och ändå håller du på och gör en bok om Söder och dina kompisar?
MB: Det stämmer. Jag går tillbaka och plockar fram bilder, bilder från de senaste tio åren och klart jag har bilder och tar några då och då, men rent generellt så tycker jag den här tiden är helt ointressant. I princip det enda jag sympatiserar med är "meetoo", resten är ingenting.

JP: Tio år tillbaka, säger du. När man kollar på din produktion kan man tro att du gör dina böcker snabbt. Du har ju ändå gjort 50 böcker tills nu.
MB: Det där att jag gör böcker snabbt är en myt. I princip håller jag på minst fem år med allting. Jag har plåtat 30 år på Naxos, Stockholm blues tog 5 år, 35 bilder osv,,,det som går snabbt är att sätta samman dom och det beror på att jag har en klar idé då jag sätter ihop dom.  Sedan gör jag ofta två, tre mindre böcker på ett tema innan jag gör en större bok, så vissa är som dummies även om jag släpper dom i bokform. För mig är en bok klar och glömd i samma ögonblick som den skickats till tryckeriet.

JP: Om vi går till början av din karriär. Ser du på fotograferandet på samma sätt som idag?
MB: Nej, och ja. När jag började fotografera så var det tre saker som drev mig. Äventyret, den kvinnliga sensualismen och politiken. Jag letade ämnen där det var känslomässigt och politiskt intressant att vara. Sedan sökte jag alltid den kvinnliga skönheten, humorn, sexet. Jag har alltid älskat att umgås med kvinnor, jag försökte alltid hitta kvinnor som gav mig den skönhet, den sexuella driften jag behövde. Det visade sig också att alla kvinnor jag träffade och fotograferade också hade allt det andra, alla utan undantag, faktiskt. De var smarta, roliga, sexiga, mina bästa vänner.

Idag är det något annat. Jag söker bara skönhet, har mer eller mindre gett upp det politiska, mest för jag hittar inget politiskt att fotografera, hittar inget jag vill engagera mig i. Även om integrationsfrågan är den tyngsta. Jag hade gärna åkt till Leros och plåtat då flyktingarna kom, men då jag såg bilder på hundratals fotografer som stod på stranden så ledsna jag, var som en slags paria.
Den jag tycker gjort den vackraste och mest politiska skildringen på senare är är ju Koudelka och hans bok om Muren. Den är poetisk, stark och sorglig, en riktig spark i röven på israelerna.
Nej, idag söker jag bara skönhet.

JP: Finns det inga andra skillnader i tiden?
MB: Jo, idag plåtar alla, vilket på ett sätt är otroligt tröttsamt. Alla har en jävla mobil de står och pekar med. Jag vill komma till ställen där inte tjugo man står och knäpper med en mobil så fort något rör sig. Det är också mycket svårare att försörja sig som fotograf då det inte finns några tidningar längre och inget arkiv som säljer ens bilder.

JP: Du gör ju mycket workshops. Hur är det?
MB: Det är ganska slitigt i så motto att jag tror alla vill jobba stenhårt, brinner för det dom gör, men jag har fått inse att det är inte riktigt så. Att vissa har låga ambitioner och andra törs inte osv, men den stora grejen är ju att ofta blir man vän på riktigt med vissa. Alla utvecklas också men inte så långt som jag vill och det beror oftast på att de har inte bestämt sig för att leva på fotografi. Och det är en viktig distinktion. Om du inte tänker leva på dina bilder så kommer du heller aldrig att bli riktigt, riktigt bra.

JP: Vad jobbar du med för utrustning?
MB: Jag vill alltid ha små kameror, har en Ricoh och en Fujifilm 100s och en Panasonix GX 80. Jag brukar ta den som ligger närmast då jag går ut. Kameror är för mig totalt ointressant, bara de är små och har ett okej objektiv. Jag tar ju alla bilder runt 35 millimetersformatet, mellan 28- 50 mm. Tycker om att komma lite nära, men inte för nära. Gillar inte att pressa folk.

JP: Efterbehandlingen då?
MB: Jag brukar köra mina bilder i Silver efex 2, och sedan är det bra. Jag är av den åsikten att det ska inte efterbehandlas så mycket, det blir för jobbigt och för perfekt. Sedan skriver jag ut bilderna  själv.

JP: Du bor ju i Grekland och Sverige. Är det problematiskt?
MB: Jag tycker flygresorna kostar på. Ju äldre jag blir desto mindre vill jag flytta mig. Jag hade helst bott hela tiden på Naxos, men jag har mina stora barn och min fru i Stockholm, så jag får pendla lite, men annars är jag ganska ointresserad av att resa någonstans. Jag gillar att resa om jag slipper att resa, typ åka någonstans och stanna där i tre månader. Att resa bort en vecka skulle jag aldrig göra, såvida det inte var ett väldigt välbetalt jobb.

JP: Hur försörjer du dig?
MB: I botten har jag ju min garanterade författarpenning som jag betalar skatt och sociala avgifter på och som försvinner då jag fyller sjuttio och utöver det är det föredrag, printförsäljning och workshops. Jag lever på lite pengar och konsumerar ingenting mer är resorna mellan Naxos och Stockholm.

JP: Vad tycker du om den svenska och internationella fotoscenen?
MB: I grund och botten är jag inte fotograf, jag är mer en berättare, en som berättar små historier. Därför gillar jag också de fotografer som berättar historier, typ Anders Petersen, JH Engström, Tuija Lindström, allt som är konstruerat går bort direkt. Jag tycker mest om de som arbetar i svartvitt, typ Koudelka, Bresson, Lyon och de äldre stötarna. Det som är nytt går tyvärr inte riktigt hem hos mig. Jag vet inte vad det är, men det känns som det är massproducerat. Jag är mer intresserad av författare än fotografer, faktiskt. Mycket mer intresserad. Jag öppnar sällan en fotobok mer än två gånger, men jag läser gärna bra böcker.

JP: Vad är framtiden för dig nu då?
MB: Jag fyller sjuttio nästa år. I och med operationerna har jag också förstått att tiden är utmätt, men också att det är meningslöst att hasta fram. Man kommer alltid inte att hinna göra allt, men jag ska nu göra en stor bok med alla mina bilder, sedan hoppas jag på en stor utställning som följer boken. I övrigt kommer jag att fortsätta göra mina små berättelser, skriva på bloggen och se om jag kan bli en bra surfare på Naxos. Den bild jag ser mest framför mig är hur jag vandrar omkring på beacherna på Naxos, på morgnarna, i bergen, skapar en slags poesi, tar långa siestor och lagar god vegetarisk mat, dricker ett glas vin och känner att jag älskar och blir älskad.


Tisdag...

En liten ficka står vid havet. DAH cyklar på sin cykel längs stranden. En katt jamar långsamt trots att den fått mat.

Det är en morgon i den totala stillheten. Den totala tomheten. Det läge som kan leda var som helst.

Hur långt är ett liv? Åt vilket håll ska man tänka? Är det inte så att vårt liv är ändligt från den första sekunden vi föds men vi börja räkna sekunderna efter vi blivit sextio. Innan passerade dom bara.

Det finns en sorg i det, i idet ändliga. Jag tror inte på att bli klar, för vi blir aldrig klara. Det finns alltid ett ord till som ska skrivas eller en bild till som ska göras eller en spik till som ska slås in i väggen. Vi lever i steget, alltid i steget och döden kommer också i steget. Det är så mänskligheten fungerar.

Vissa dagar då man slår upp tidningen finns inget att läsa, i alla fall inget man inte läst förut och de slutsatser som dras, är samma som man drog för tjugo år sedan. Det rullar på med det oändligt ändliga.

Jag ska ta ner min utställning om en vecka cirkus. Sitter och funderar på om jag inte skulle kunna få ett nytt stipendium, men jag har ju fått alla man kan få och ett kommer jag aldrig att få. Jag har fått några från Konstnärsnämnden, några från Författarfonden, min garanterade författarpenning, Gullers, Lennart af Petersens, Sune Jonssons, Nöjesguiden, Stockholms hederslegat, resestipendium, osv, snart återstår bara det andra stora stipendiet, pensionen,,,om ett år tror jag att jag ska pensionera mig offentligt, vid sjuttio.

Vi brukar snacka om det. Varför man jobbar på? I mitt fall är det två saker, nöjet och för att få mat på bordet. Snart blir det tio nya år med ny inriktning. Intressant.

lördag 21 april 2018

Kobojsarna

En ung musiker går bort. Jag vet inte vem han är, men han var stor och världskänd, men då jag läser om hur han mådde, hur mycket stryk han fick för att bli så känd, så mår jag illa. Priset är för högt. För många är priset för högt att bli känd.

Det finns en skärningspunkt, där det man älskar att göra ger lagom med pengar och berömmelse. Över den punkten blir livet ett straff.

Läser en fantastisk artikel i DN om integrationen i Kopparberg. Så jävla bra, hela spektrat. I princip kan man säga att det hela startade med ett privat initiativ och mycket kan man säga om de privata initiativen, men utan dom skulle inte mycket ske. Samtidigt ser jag att allt fler svenskar vill strypa immigrationen och det kan jag förstå. Även jag som är för en kontrollerad immigration inser att det måste vara lite ordning på torpet, men frågan är enormt komplicerad så fort man passerar den första aspekten av nödhjälp, men sedan då...

Tiden får utvisa resultatet. På något vis känns det som Israel, som just nu skjuter ner folk till höger och vänster vid gränsen mot Palestina. Vad fan håller de på med? Det är ju sinnesjukt hur de håller på och var finns protesterna?

Nog om det.Jag följer en polare på Insta som vandrar i USA. Jonas H, det är som att kolla in ett gäng kovbojsar som rider över nationen för att ta sig ner till dalarna vid LA. Lite som förr, helt enkelt. Jag tycker det är väldigt dramatiskt och spännande. Det är på något vis mänsklighetens inre kärna. Vi vandrar och söker något annat, bättre. Enormt inspirerande.

fredag 20 april 2018

Det är något som förenar


Vad är det som förenar dessa bilder? Att jag levde ihop och levt ihop med båda dessa kvinnor i tio. Det är en vacker känsla. Det är också en vacker känsla att känna att jag tycker enormt mycket om de kvinnor jag levt med, alltid. Nu som då.

I Parken sitter de unga. Den första sommardagen. Jag sitter på en bänk i skugggan. Sedan jag började leva Medelhavsliv sitter jag inte så ofta i solen. Jag dricker också måttligare än någonsin. Man anpassar sig till Kulturen.

En man passerar genom Parken. För några år sedan var han enormt upphöjd, idag är det något som är fel. Jag har sett honom i många år men nu, strax efter de sjuttio är han inte sig lik. Inte alls sig lik. Det är en fin man, bra man, som gjort mycket, som nu inte hänger ihop. Det är verkligen smärtsamt att se. Jag vet inte hur jag ska hantera det, den sjukdom som smugit sig på honom.

Jag sitter och käkar en glass och funderar över folks dumhet. En del tror man ska ställa den tomma kaffekoppen på soptunnans lock. Med hundra procents säkerhet kommer den att ramla på marken och segla iväg och skita ner. Man fattar inte det. Det är verkligen något som stör mig. Denna ofattbara dumhet, denna oförmåga att tänka ett steg till.

Med åldern kommer en märklig känsla. Att det är bråttom, men att det är meningslöst att jaga på. Vi kommer aldrig i mål. På natten såg jag den insikten framför mig: Att livet är en massa väntanden, en massa som ska gå i lås och så väntar man, men vad man glömmer är att det strax kommer en till sådan sak som ska gå i lås och så väntar man. Det slog mig tydligt att det blir aldrig klart, någonsin. Däremot kan man jobba på att göra sig av med sin skuld till livet, men det är en annan sak.



Det man tappar

Bilder har en förmåga att få en att förstå hur mycket man tappar i nuet. Det finns en slags lucka mellan nu och då. Sifnos/ Kastro/ Grekland.

En kompis gör smycken, bor i Kastro i ett litet rum, har en skabbigt kök. Han är i min ålder nu och jag  vet inte om han lever längre. Det var många år sedan jag träffade honom förra gången, minst 15 år i alla fall. Redan då var han mager som en sticka och tjänade ingenting. På vintrarna hjälpte de varandra, de som bodde  i den gamla delen kallad Kastro.

När jag gick ifrån honom sista gången körde jag moppen bakvägen på ön, kom fram till en mur som dolde ett stup och den här kyrkan som syns på bilden. En vacker kvinna låg på muren och jag tog ett snabbt skott på henne. På väg tillbaka till min moppe så vänder jag mig om en sista gång. Den vackra kvinnan har satt sig upp, ser på mig och ler, hon ler stort och jag ser henne på riktigt. Det är också en gammal vän, Eva, från Stockholm. Jag går tillbaka, vi pratar ett tag innan jag kör ner till Dolfinen som ska ta mig tillbaka till min egen ö.

torsdag 19 april 2018

In the background

Zinken, TAW spelar, jag är där med mina barn och vi snackar lite i omklädningsrummet. Jag tar en bild bakifrån. En bra kväll.
Första Roskildefestivalen. Idag har man svårt att fatta att man orkade vara vaken flera dygn i sträck,,, märkligt.

Det är bara som det är










Jag snackade med käre vännen JH igår, om hur lyckligt lottade vi är som kan leva på våra bilder. Ju mer tiden går, desto mer inser jag att jag är en mild man, en man som inte vill pressa på. Många fotografer pressar på, försöker skruva ut så mycket känsla och vibb ur bilden som är möjligt. JH, Anders P , Sobol och några till gör det bra. Själv har jag insett mitt behov av en lite större distans och mitt behov av en slags mildhet i bilden.

Jag är en romantiker, så är det. Jag tycker om alla sorters bilder, men framför allt de romantiska. Tro inte att jag har försökt vara tät i min fotografi, intensiv, skruvad, men jag är inte sådan och blir framför allt det inte heller. 

Jag är mild, mina bilder blir milda. Jag tycker också om att lägga till miljö i mina bilder. Jag går nästan aldrig så tätt att det bara blir porträtt. Jag gillar miljö och mildhet.

Så är det bara. Det är fint att upptäcka sina sidor och ännu finare är det att man själv tycker om det man gör. Jag brukar fråga fotografer vad de tycker om sina bilder och det blir ett jävla hummande och då brukar jag säga att OM du inte tycker om dina bilder vem ska då göra det?

Så är det. Mild och romantisk. 

Danny Lyon sa något om att skönhet är styrka. Jag håller med. Skönhet är styrka.



onsdag 18 april 2018

Berlin, Håkan Elofsson











Min vän Håkan Elofsson är i Berlin och plåtar en månad. Han visar sina bilder på Instagram. Det är bra, väldigt bra. Han är duktig Håkan.

Berlin, en märklig tid för mig. Stor kärlek, gillade aldrig staden riktigt, hade eget labb, kände mig hemlös, samtidigt lycklig för att jag fick vara där så lång tid, bo på Stubbenkammerstrasse. Jag har mycket bilder, här är några. En annan gång ska jag visa andra.

Hemma, borta

En sak som har slagit mig är vikten av att fotografera sitt hem. Det här är min gamla lya på Erstagatan, en tvårummare med balkong och öppen spis som jag älskade. Tyvärr så skulle den ju renoveras och jag hade inte råd att bo kvar, men jag har lyan på bild.

Alltid något!

Jag har ju på kort tid först opererat min prostata, 14 febr,  och precis en månad efter det var klart så hittade dom en stor cysta på njuren och så blev det en operation till i början av april. Prostatan opererade jag för att den innehöll prostatacancer och jag visste att en dag måste jag operera den. Jag gamblade i fem år innan jag gick in på operation.

Sedan hittade dom cystan på njuren. Det var väl inget alternativ men då jag kollade mina journaler och läser på så ser jag ju att min njure hade bra värden innan operation så jag hade kanske kunnat gambla med den några år också men hade den spruckit på Naxos så hade jag dött, så nu blev det operation.

Jag säger inte att det var en tripp på beachen att gå igenom två operationer på sex veckor, det sved som fan, men det var också en intressant tid.

Allt detta kan man läsa om i min lila bok som jag la ut på www.minprostata.blogspot.se

Min vän i Portugal satte mig på tankarna om varför vi håller på med det här?

Fotograferar, skriver, osv, o jag kan bara säga så här: Det är det enda jag vill göra och det är det enda jag kan göra. Och jag älskar det.

Jag har ibland tänkt tanken på ett fast jobb, bra lön osv,  men inte ens om jag fick 200 000 kr i månadslön skulle jag vilja ha ett fast jobb. Jag skulle helt enkelt inte stå ut med det. Jag skulle tycka livet var ett helvete dag ut och dag in och skulle aldrig vara lycklig.

Nu tjänar jag inga pengar men jag är lycklig och för den som undrar så verkar både prostatan och njuren vara i form, så jag gamblade och jag tror jag vann och som sagt kolla på www.minprostata.blogspot.se