söndag 19 november 2017

Om att beskära










Jag tycker inte om att beskära, men ibland gör jag det. Jag tycker mycket av konsten som fotograf ligger i att sätta bilden direkt.

Montafondalen


Jag läser om Hemingway, som var en passionerad skidåkare, som brukade tillbringa vintrarna i Montafondalen, från slutet av november till påsk, skrivande, skidande, levande. Jag kan inte annat än älska denne fenomenale författare. Han älskade sina katter i Key West, han skrev otroliga böcker, noveller och var grymt förtvivlad i sitt inre.

Jag läser också Kristians Petris fina text i DN, hur han söker sig fram i Chatwins fotspår och jag kan känna den där lättheten man känner i väntan mellan två bussar, med sitt anteckningsblock framför sig, ensam och ändå med i världen, man bär drömmen om att det man skriver om ska bli något avgörande.

Och i samma text kan jag känna hopplösheten i det kulturella, som då Petri kommer till de byar som Chatwin skrev om en gång i tiden och hur lite befolkningen gillade vad Chatwin skrev.

Jag kan tänka på Eugene Smiths bild på barnet i badkaret, en bild som millioner människor sett och sympatiserat med, men familjen anser den förstört deras liv, vill aldrig mer se den publicerad. Konsten konstiga motsättningar.

Jag tänker på skillnaden mellan skriva och fotografera där mellan två bussar. Så mycket mer laddat det är att fotografera, så mycket mindre av världen man kan lyfta in i en bild om man inte är ett geni, så mycket mer skyddad man är med sitt anteckningsblock, så mycket det är som skiljer och ändå vill man dit, till skillnaden, till busstationen, till Montafondalen, till morgnarna med den fallande snön, tystnaden och känslan av att vässa sina instrument.

lördag 18 november 2017

Den bästa tiden

Den bästa tiden i mitt liv? Jag fick frågan av en polare. Jag kan bara svara på ett sätt. Den är nu. Jag har aldrig haft det bättre, friska barn, en underbar fru, en ekonomi som är liten men ganska säker, en blogg som just passerat två millionersstrecket, en kropp som är hyfsad, känner mig omtyckt och arbetet rör på sig på något märkligt sätt, ett hus i Grekland, två racercyklar, ett par skidor, två kameror, tre datorer, kärlek hela vägen

Nej, eller ja,  svaret är att min bästa tid är nu. Framtiden då? Den har ett kort perspektiv, max fem år åt gången och det som fyller min framtid är tanken på att bo i huset i Grekland, skapa ett nytt liv och ett nytt slags arbete, men ständigt arbeta, leva, reflektera, så svaret igen: Min bästa tid är nu.

Bilden är från vårt sommarställe vid havet som min styvpappa och hans pappa, min styvfarfar byggde själva. Ett vackert hus, hundra meter från havet där jag varje natt somnade till bruset från vågorna som slog mot strandens stenar och där jag varje morgon gick ut med min pilbåge för att jaga de osynliga björnarna eller gick till stranden och byggde en av mina alla båtar som alla sjönk då de skulle sjösättas. Troligtvis var det där jag lärde mig hantera det konstnärliga livets viktigaste beståndsdel: Konsten att hantera förluster.

fredag 17 november 2017

Digitalkameror


Jag gick igenom hur många digitalkameror jag haft. Elva stycken sedan 2006. Inte dåligt. Eller kanske är det dåligt?

Vilken var bäst eller vilken tyckte jag mest om?

Min första camera, en Canon S80 är den som kommer på delad tredje plats. Skitfin kamera med bra motordrift och till och med en liten, liten sökare.

Sedan kommer på delad tredje plats min Fuji 100s, det som jag inte gillar är att den är för långsam bitvis.

På andra plats kommer min Ricoh  med det fasta 28mmobjektivet som lätt görs om till 35 mm. Grym kamera och blixtsnabb. Eftersom det inte finns någon sökare har jag satt på min lösa 28 mm leciasökare on top of the camera.

Första plats och ganska så överlägsen är min Panasonic GX80 med pannkaksobjektivet på 20 mm, vilket blir som 40 mm i levande livet. Fantastisk kamera. När jag ställt av allt digitalt trams på skärmen så har jag en blixtsnabb kamera, bra objektiv, skönt format och väldigt tyst. Det är också den senaste kameran men den håller verkligen måttet och kostar ingenting att köpa. Det går till och med att jobba med rawfilerna i kameran,,

Tarifa

En gång i tiden, eller kanske fortfarande, är det sådana här vyer jag älskar att se. Bengt Björkbom hade en bild på Fotosidan, massa snack om att hans bild hade för utfrätta högdagrar och att det kunde lagas om han hade kört raw. Jag tog hans färgbild direkt från hans blogg och kasta in den i mitt Silver efex, blev hur bra som helst.

Tyvärr spelar det ganska liten roll vad man kör med, raw eller jpg, då det gäller högdagrar. Lösningen är ju att underexponera. I princip är det enda som gäller och fungerar. När jag körde film så såg man ju alltid till att exponera efter det mörka och nu då de tär digitalt efter det ljusa. Att lätta upp det svarta är hur enkelt som helst, men att få teckning i utfrätt vitt går inte. Så enkelt är det. Jag minns då man körde analoga kopior och försökte få tekning i det vita, belyste papperet, gjorde det mjukare, efterbelysning, tuscha med blyerts osv, alla möjligheter togs till vara och ibland gick det ändå inte,,så
kan det också vara. Svart och vitt är underbart, men kan vara svårt också.

torsdag 16 november 2017

Två sidor av samma mynt.


Jag går ner till det jag kallar arbetsfiket, det som ligger i botten på Skrapan. Det gamla skatteverket. Man märker hur tiden går. Mina barn, som bott 300 meter från Skrapan, har ingen aning om att det hette Skatteskrapan förr.

Jag tycker om att sitta här. Stolarna är fullständigt värdelösa. De går helt enkelt inte att sitta i, men jag ligger, halvligger, och funderar på de tunga frågor jag måste svara på. Livets tunga frågor är inte svåra, man kommer ofta till en punkt där man står med ryggen mot väggen och måste bestämma. Då bestämmer man, kräver ett visst mod, men då man bestämt, har man också en riktning.

Livet handlar så mycket om att ta ut en riktning. Jag har betat av många riktningar, tex som att ha min formtopp som skidåkare som 65 åring. Det hade jag, Nu har jag två beslut tagna, det måste bli en stor bok och det ska bli en stor utställning, men det är inte de viktigaste besluten.

De handlar om något annat. Hur man vill leva? Jag gick in på Skatteverkets tabeller och kollade vad jag får i pension, hur jag kan trixa så jag kommer att överleva och med lite trixande kan jag få ihop 12 lakan i månaden. Det lever jag på om jag inte reser så mycket. Sedan finns det som kallas bytesekonomin. Jag äter billigt på vissa krogar och dricker kaffet ännu billigare på andra.

Det är sådana beslut som är viktiga. De som handlar om livet, livets viktigaste beståndsdel, kommunikationen, det sociala.

Jag tittar på många nya fotografer, och mednya menar jag folk som är runt de fyrtio. De gör lite samma sak som vi gjorde, de söker sig till det som är bildmässigt, typ raggare. Det är lite underligt, kan man hitta några mer ointressanta typer än raggare, ofta helt insnöade och med trist syn på krökat och kvinnorna. Men, de är bildmässiga. Säg vad du vill, men Svenne banan som hetsar till jobbet med en mobil i näven är verkligen inte bildmässig eller intressant på något vis och där har vi nu fotografiets dilemma. Folk är inte intressanta längre. Alla känns ju som om de är klonade i samma burk och då kommer vi till det här med berättelen. Ta Ed van der Elskens Parisbok, fina bilder men det är ju texten, berättelsen som är det viktiga, denna text om armod och halvkrimmi, utan den texten hade bilderna stått sig sämre. Eller Tor Ivan Odulfs text till Strömholms Poste restante. Den sätter liksom upp en känsla och en ingång till bilderna.

Allting har liksom två sidor på myntet. Hur man än vrider och vänder på saker och ting så finns det en sida till, inte att förglömma.

Mentorskap 2018

Paris.

Min Mentor i fotografi var Christer Strömholm. Egentligen var vi ju vänner, men jag lärde mig mycket av honom. En del av fotografi, men mest om livet, hur man förhåller sig.

Nu har jag under några år tagit människor till mitt Mentorskap. Under ett år följer jag deras bilder, snackar om livet, för väldigt mycket i bild handlar om att snacka om livet. Vi pratar även om teknik och förhållningssätt. Jag tror, eller rättare sagt, jag kan se att det har betytt mycket för dom som varit med, på samma sätt som det betytt mycket för mig. Ett slags givande och tagande, ett slags kamratskap som fortsätter även efter mentorsskapsåret.

Så, är du intresserad att utveckla din fotografi under ett år så kom gärna med i gänget. Vi arbetar på nätet, träffs då det fungerar. Vill du ha mer info, så skriv till mickeberg@hotmail.com
Priset är 10 000 kr för ett år och du börjar i samma ögonblick som du betalar.

Den moderna stressen

Den moderna stressen.

onsdag 15 november 2017

Får jag gnälla lite?

Hornsgatan, på den tiden hette kaféet Java Det var ett ställe med en övervåning där det bitvis var ganska trångt till taket och där jag en gång eller kanske två, ställde ut mina bilder. Jag har ställt ut på en del kaféer, typ Java, Kaffebar, Skåningen, Giffi två ggr, kanske några till. Svårt att komma ihåg.

Vad ska jag gnälla om då? Jo, att jag är så förbannat förkyld och varifrån kommer det? Hur kan man bli förkyld bara så där,,så ringer polarn, Madamme från Naxos, alla sitter ute i T-shirt, 25 grader varmt men många är förkylda, däckade, det är fukten,,,

Skönt att höra, att man inte är ensam.

Det är bra att vara sjuk ibland då går man igenom allt, om o om igen. Polarn från Grekland ringer och berättar att han opererat sig för prostatacancer men nu var på benen. Vid den här ålder , som min, har fan hälften av polarna opererat sig och alla klarat sig bra. Något att komma ihåg. Sjukvården har blivit fantastiskt bra på vissa cancersorter.

Den andra polarn snackar om att byta knä men först ska han njuta av sin nyinköpta åsna.

Herre Gud vilka polare man har,

Sedan, idag läste jag om hur det börjar snackas om hyrorna, det nybyggda. Hur jävla svårt ska det vara att förstå? Jag vet inte hur länge jag och mååååånga andra snackat om det här vansinnet att bygga nytt som är svindyrt och hur förbannat trött är man inte på det här snacket om att marknaden ska sköta bostadsmarknaden och hyressättningen. Det är ju en rent imbecill tanke. Staten måste gå in och styra. Marknaden är ett gäng rufflare som har noll samhällsansvar, typ bankerna. En mer eller mindre kriminell verksamhet idag.

Nåja, nu mår jag lite bättre när jag fått gnälla eller skälla, vad det nu är för skillnad?

Förkyld



tisdag 14 november 2017

Portionera ut försiktigt





Berlin, jag har bott på båda sidorna om den gamla muren och haft labb i Öst. Sanningen är ju den att jag aldrig trivdes riktigt i Berlin, fin stad, skön stämning men för ful på något vis. Jag är mer för Medelhavsstuket.

I alla fall, jag portionerar ut hejdlöst nu. Jag är inte mycket för att ligga på grejer, vill komma till botten av lådan och gå vidare. På något vis gillar jag mina egna bilder. Hur man än vrider och vänder så hör dom ihop med mig på något vis. Dom är slarviga, vilda och ganska närvarande, även om det i långa perioder inte alls varit någon närvaro,men som ni vet, kameran ljuger och man kan svänga till det mesta med rätt inställning. En sann historia är bra, en historia som påverkar är ännu bättre.



Alltid en utställning



Gamla böcker













Lars Tunbjörk utställning

Missa inte Lars Tunbjörk på Abecita.

Pics





Någon skrev att jag bara plåtar kamrater? Men Herre Gud, alla jag plåtar blir mina kamrater. Hur svårt ska det vara? Jag relaterar till nästan alla jag plåtar och jag ger dom ofta bilder och vi drickr kaffe ihop. Klart alla blir mina kamrater.

måndag 13 november 2017

Sverige, sverige

Här ligger man klubbad. obs, gammal bild, två år sedan, då jag klippte en gubbe i slalombacken och blev själv av med axeln,,,det tog två månader att fixa ihop och sedan kunde jag inte ens minnas vilken axel det var man hade fixat till, märkligt,,,

Läser om bostadskrisen. Hur fan ska man få ordning på det hela. Först ger man bort allmännyttan till de som bor i lyorna och över en natt blir de millionärer, samtidigt minskar hyresrätterna i samma takt som de ombildades till bostadsrätter och inga nya lägenheter kom till. Sedan kom racet med priserna, folk lånade hejvilt för vad fanns det för alternativ, inge hyresrätter och bostadsrätter till skitbilliga lån.

Nu bygger man svindyra lägenheter där minst femtio procent aldrig kommer att hyras ut för ingen har råd att bo där, samtidigt planerar man nu att införa amorteringskrav, typ 7500 kr i månaden för ett lån på tre mille, tänk själv, den kostnaden, plus räntan, plus avgiften till föreningen, ger i min kalkyl en kostnad på ca 15000 kr för att bo i en trea i månaden. Det innan man betalat elen, bredbandet, osv,
Inga roliga perspektiv, i princip kommer folk att lägga alla stålar på hyran och de som kommer att ha råd att bo är de redan rika, resten kan gå och hänga sig. Det är illa nog, men hur ska de kunna förändra läget? Jag fattar inte det om man inte bygger hyresrätter till hälften av det pris man gör nu, samtidigt som man reducerar ränteavdraget,,det ser jag som enda chansen, annars får vi fortsätta så här, ta lån som ingen någonsin kommer att betala.

Jag hoppas jag har dött innan det smäller på riktigt eller i alla fall inte sitter på några stora lån. Huset på Naxos är den enda räddningen jag kan se, där bor man billigt men vem fan vet vad grekerna hittar på, där är ju krisen totalt och de hittar på den ena skatten efter den andra. Det kanske slutar med att man köper sig en husbil, är mobil och omöjlig att få kontakt med, så ingen kan sy in en framöver, men eftersom det kontantlösa samhället är på gång så kan de ju sätta dit en genom att låsa ens konton och har man inga stålar så är man rökt ändå, så om tio år kanske ni ser mig stå på ett torg i Aten och sälja bilder, som ni tycker er känna igen. Jag kanske säljer dom för fem euro styck, kränger tre om dagen och ekonomin är räddad,,,vem vet..?