lördag 29 april 2017

Historien måste berättas

Den här boken kan du köpa eller läsa på Blurb,,

 http://www.blurb.com/b/2143944-historien-m-ste-ber-ttas

Men, den kommer så här också.

Det är en bok om åren i Spanien, början på mitt fotografiska liv. Det är givetvis vansinne att publicera det så här,men det skiter jag i. Allt som är vansinnigt gillar jag.

Historien måste berättas
1
page2image384
Vintern 2008 gjorde en ung kvinna en film som hette Tiempo Pasado. Recensenterna skrev lyriskt om hennes förmåga att skildra proggtiden. En tid hon aldrig varit delaktig i. När dom frågade henne vem som skrivit manus svarade hon att hon hittat ett övergivet manus på en öde vind. Ingen trodde henne, men jag vet att det var sant.
Lars Hansson
2
Stockholm 1974.
Berättelsen om Charlie.
November. Självmördarmånaden. Jag hade fullt upp med att stå ut på dagarna. Det var lättare på kvällen, då man kunde tända ett ljus, eller gå på krogen.
Vi träffades oftast på Lilla Paris. Ägarna var före detta tryckare på Svenska Dagbladet. Det märktes på maten som var ojämn i kvaliteten.
Lilla Paris hade börjat stänga. Jag såg hur Sören, en av ägarna, plockade av borden. Ingalill dök upp. Hon gick ett varv i lokalen utan att upptäcka mig. Jag vinkade åt henne. Hon kom fram och slog sig ner.
”Vilket väder, sa hon. Nu märks det att vintern kommit på allvar”.
Hon var rödhårig, långt hår ända ner i svanken. Fräknar och uppnäsa. Det var Charlie som
hade träffat henne först och sedan fortsatte hon med mig.
Har du hört från Charlie den senaste tiden?, frågade hon.
Nej, det var nog två veckor sedan. Han är tillbaka i Barcelona. Det verkar vara ett djävla
drag där nere. Demonstrationer och krig varje dag på gatorna. Folk tror att Franco kommer att dö snart.
Ja, det vore ju inte en dag för sent, sa hon. Hur har fascismen lyckats behålla makten så länge i Spanien?
Jag ryckte på axlarna. Fib/kulturfront hade just avslöjat IB-affären. Hetsjakten gick på vänstern i Sverige. Var det så mycket bättre här hemma?
”Hur går det för dig då? Har du kommit in på din sjuksköterskeutbildning?”
Jo, jag började för en månad sedan. Det är kul, även om det är jobbigt att stiga upp varenda dag klockan sex. I morgon är det lördag, sovmorgon. Är du också ledig?
Det gick inte att ta fel på vinken.
Var det inte gott?Hon pekade på min tallrik där resterna av en varm macka låg kvar.
Akta dig. Dom tappade något i köket och när mackan kom ut var den full med glassplitter”.
Timmarna gick i fredagskvällens vanliga brus. Ingalill berättade om hur det var på sjukhuset. Jag lyssnade mest. Hon drack några öl innan vi gick hem till mig. Jag bodde runt hörnet, på Allhelgonagatan. En liten etta, ovanför tunnelbaneingången. Jag hade ett enkelt möblemang. En hundratjugocentimeterssäng, ett litet bord och fåtölj, min skivsamling och några böcker. Ingalills kropp var hård och mjuk. Det långa håret och hennes sträva tunga som hon älskade att köra långt in i munnen.
Vi somnade tillsammans i den trånga sängen. Jag vaknade någon timme senare av att det ringde på telefonen. Tittade på klockan, halv fem. Vad var det för idiot som ringde vid den här tiden på dygnet?
Hallå, det är Charlie. Jag står nere på Götgatan. Jag har kört hem från Spanien. Kan jag komma upp och sova hos dig. Det går inte att sova i bilen i stan.
3
Kom upp. Men Ingalill är här, så du får sova på mattan. Han kom upp, skäggig och sliten.
Det var hårda bud på slutet. Franco är på repet. Brillorna sprack när jag blev jagad i en gränd av snuten.
Han rättade till sina trasiga glasögon.
Dom fixar jag i veckan. Jag är dödstrött. Vi snackar i morgon. Han slängde sin
Domkeväska i ett hörn, tog ett täcke och la sig på golvmattan bredvid min säng.
Ingalill vaknade upp. När hon såg att det var Charlie klev hon upp ur sängen och gav

honom en kram.
Ta den här, så blir det lite mjukare. Hon gav honom ett täcke till att ligga på.
Jag kröp ner i sängen bakom Ingalill, fick stånd. Hon kände det, skruvade sig emot mig,

särade på benen och lät mig komma in.
Jag vaknade tidigt, smög ut för att gå till kaféet och köpa frukostbröd. Det var en solig novembermorgon. En av de få. Jag njöt av livet. Hur länge tänkte Charlie stanna den här gången?
En halvtimme senare var jag tillbaka. I sängen satt Ingalill på Charlie. Hennes stjärt pumpade upp och ner över hans kuk. Charlie log mot mig och vinkade avvärjande med handen.

Jag gick in i köket för att göra frukost, te med rostade mackor och skotsk marmelad.
Vi hade växt upp i Norrland. Jag lärde känna Charlie på gymnasiet. En smal kille, duktig i idrott och alltid klädd i fula mössor.
Han hade börjat fotografera. Styvpappan hade en kamera som han lånade. Snabbt kom han på att det var ett medium som passade hans rastlöshet.
Charlie hade aldrig träffat sin biologiska pappa. Han kallade honom för den försvunne samen. Det var svårt att förstå om han saknade honom eller inte.
Charlies mor var en blond lucia från Lycksele. En varm kvinna som hade det svårt med nerverna. Han hade ärvt hennes konstnärlighet och dåliga mage. Egenskaper som han grundade i barndomen då hans mor åkte in och ut på mentalsjukhus.
Nu satt han i min fåtölj vid fönstret. Trött, efter den två hundra mil långa resan från Spanien. Jag körde non stop i två dygn, sa han. Då hinner man tänka mycket. Hur går det med
ditt skrivande?
Inget vidare. Jag har haft mycket på jobbet. Jag blev omplacerad till expressavdelningen
och där har vi en idiot till chef som kollar en hela tiden. Det är bara på nätterna som det är lugnt. Jag jobbar i natt, förresten”.
Charlie lyste upp.
Bra, då kan vi väl ses vid midnatt. Är det inte då du har rast? Vad sägs om Finnstället på Kungsgatan?”
Han försvann ut på stan i sin gamla Volvo. Jag gick en promenad längs Götgatan. Nere vid Slussen gick jag in på Krönet, hejade på italienaren som satt bakom draperiet med sina eviga kort. Jag tog en kaffe och satte mig på den övre våningen så jag fick utsikt över den halvtomma lokalen.
Jag tänkte på natten som varit. På Ingalills direkthet. Det var inte alltid lätt att veta vad hon ville, men det kändes som om hon alltid visste exakt vad hon gjorde. Hennes mod att alltid ta för sig gjorde mig förälskad i henne. Jag såg framför mig bilden av hur hon knullade Charlie på morgonen.
4
Charlie skulle försöka hitta en lägenhet under dagen. Han körde omkring på Söder och letade efter halvtomma rivningskåkar. När han hittat en tom lägenhet ringde han värden. Det brukade gå snabbt, men i värsta fall fick han dela säng med mig en vecka eller två.
Även jobb var det gott om. Charlie brukade jobba natt på sjukhusen när han fick ont om pengar. Jag jobbade också natt ett tag, satt vak, men fick nog när en patient svällde upp en natt. Jag inbillade mig att han skulle spricka när som helst och sa upp mig, vågade inte ta risken att vara den som satt med honom när han dog. Jag föredrog Expressbreven. Det var ett intelligensbefriat jobb, men utan död och skrämmande sjukdomar.
Postjobbet fick jag av en ren tillfällighet. När jag var ny i Stockholm och pank var det någon som tipsade om att det fanns jobb på Stockholm 1. Jag gick in på hörnan mot Klara Norra och en kvart senare var jag anställd.
Vi arbetade hårt, men när all post var färdigsorterad gick vi hem. Ett system som skapade effektivitet och lockade alla typer av människor. Posten var ett slags livsuniversitet, även för dem som aldrig kom till det akademiska universitetet. Här blandades politiska flyktingar och andra utlänningar med vanliga svennar och folk med konstnärsdrömmar.
Jag var en av de sistnämnda. Posten gav mig tid att ägna mig åt mitt eget konstnärliga arbete. Dessutom behövde jag bara se och lyssna på jobbet för att få livsvisdom gratis.
Det var som vanligt på nattskiftet. Klockan fyra skulle vi packa en säck till Arlanda, men eftersom det var lördag kväll snackade jag med »Gubben«, en alkoholiserad veteran. Om han fick ett halvrör Explorer, kunde han ta mitt sista jobb, säcken till Arlanda? Det löste sig. Efter halv tolv var natten fri.
Det var fullt på Finnstället när jag kom in genom dörrarna, men Charlies burriga hår syntes i folkmassan.
Han stod lutad mot bardisken med sin öl, iförd mockaväst, mockabrallor och mockastövlar. Leican, den slitna M2:an, hängde på axeln.
Kul att du kom loss”, sa han. ”Ska du tillbaka sen?”
Nej, jag ordnade så jag fick ledigt resten av natten. Hur gick det med lägenheten?” ”Bra. Jag ringde min moster på Skeppsholmen. Hon tipsade om en lägenhet på
Blekingegatan. Jag stack dit och på tredje våningen stod det en tom lägenhet. Jag ringde värden. Han kom över, bodde på Skånegatan. Det var en tvåa, kallvatten, gasolbrännare, till och med ett begagnat piano”.
”Vad kostar det då”, frågade jag?
Tvåhundrasjuttiofem i månaden, plus att jag får pröjsa värmen själv. Jag har redan slängt in en madrass, så du får sova själv i natt”.
Han tog fram ett papper och började rita upp lägenheten.
Det är fyra fönster, söderljus. Kan göra studio och labb i ena rummet, sova i det andra”. ”stannar du hemma över vintern?”
Vi får se. Jag tänkte i alla fall vara hemma ett tag och kopiera mina senaste bilder.
Pengarna är slut. Får väl sälja bilen och slänga in en kamera på pantbanken. Han tittade upp på mig.
Har du något skit vi kan göra tillsammans?”
Charlie hade riktat in sitt liv på att försörja sig på att vara Charlie Möller. Han
fotograferade sitt eget liv, sina egna upplevelser. Men ibland gick det inte runt ekonomiskt. Då brukade han fråga mig om jag hade något uppslag, något vi kunde tjäna pengar på. Sådant han kallade skit.
Vi satt kvar någon timme innan vi åkte hem för att sova. Charlie släppte av mig på Götgatan. Det var dött på stan. Någon enstaka gubbe som lät sin hund göra sista nattpisset. Jag tittade
5
upp mot mitt fönster, önskade att Ingalill skulle ligga i min säng när jag kom hem. En dröm. Jag mindes återigen natten och morgonen. Det kändes meningslöst att lägga sig. Jag plockade fram några mynt och gick för att ringa upp henne.
November blev december. Charlie flyttade in i sin tvåa mitt emot Pelikan. Hans flyttlass var inte stort. En säng som han byggt av tegelstenar och en spånskiva. Några böcker och kamerautrustningen.
Vardagsrummet dominerades av sängen och ett ostämt piano. På väggen hade han nålat upp sina bilder. Han la ett varmt rött tyg över sitt arbetsbord. Det gav en exklusivitet åt arbetet. Köksutrustningen bestod av två glas och två kaffekoppar.
Det mesta hade han hittat i containrar. En natt hade han sett en soffa på en bakgata i Gamla stan och burit den på huvudet hela vägen hem.

Jag vågade inte springa hem och hämta bilen. Då hade någon annan snott den”, sa han. Tyvärr var den full med ohyra så jag fick slänga den några dagar senare”.
Nu var vi grannar, vilket inte innebar att vi sågs särskilt ofta. Det gick nästan aldrig att
bestämma ett möte med honom. Han hade sina egna fixpunkter i vardagen och vägrade anpassa sig efter någon annan.
På morgonen och förmiddagen jobbade han. Lunch åt han hos fransmannen på bottenvåningen. Kvällen var vikt för Lilla Paris.
Det var där vi brukade träffas. Han satt med Ingalill och en annan tjej när jag dök upp en kväll.
Tjena, slå dig ner. Det var ett tag sedan. Vad har du hållit på med?” Han tittade nyfiket på mig.
Jag har suttit och skrivit på en grej om Majakovskij. Det är julrusch på Posten, dom behöver extrafolk. Är du intresserad?”
Nej, jag har precis tjänat en massa pengar. Fick en serie porträtt till en facktidning. Sju gubbar. Jag ringde upp allihop och kollade var dom höll hus. Tre stycken var i samma kvarter så dom plåtade jag på en timme, hade bilen på tomgång medan jag sprang runt och knäppte dom”.
Han sänkte rösten.
De fyra andra var det lite längre mellan. Det tog en förmiddag”, sa han och skrattade rått. Det vet inte tidningen om, så jag tog ut tre heldagar. Två tusen i handen. Skitbra. Nu har jag pengar så jag klarar mig fram till februari”.
Charlie lutade sig tillbaka. Det var hans syn på brödjobb. Det skulle gå fort och vara bra betalt.
Det där du sa om Posten, om extrajobb. Finns det fortfarande jobb?”
Det var Ingalills kompis som frågade.
Dom gnäller varje dag om att dom behöver mer folk, sa jag. Gå ner i morgon bitti och
anmäl dig”.
Är du där i morgon?”, frågade hon. I så fall kan du väl visa mig var jag ska gå”. Jag lovade att ställa upp. Ingalills kompis hette Eva. Jag hade träffat henne en gång
tidigare, men aldrig sett hur vacker hon var. Ena ögat var blått och det andra brunt, snedpage och ett öppet ansikte. Smal, men ändå kurvig, på ett pojkaktigt sätt.
Charlie slog mig på axeln.
Jag bjuder i dag. Vill du ha något att äta?” ”Jag kan ta spagetti Carbonara och en öl, tack”.
6
Det var inte varje dag han bjöd på middag. Oftast var det jag som bjöd honom. Charlie måste ha en anakonda i tarmen för han åt enormt mycket och var ändå mager. Ibland nästan utmärglad.
Kvällen rullade på. Vem skulle ligga med vem?
Charlie hade tydligen bestämt sig för Ingalill. Han hade första tjing på brudarna. Varför?

Kanske för att han var äventyraren? Jag tittade på Eva i ögonvrån. Hon verkade skör men samtidigt sexig och jag kände ett slags ömhet.
När vi lämnade Lilla Paris kom den första snön. Det var lite mer än en vecka kvar till julafton. Jag frågade Charlie om han tänkte hälsa på sin morsa i Norrland?
Måste väl, men det tar emot. Hatar julen. Jag pallar inte hennes julångest, tomten och hela skiten. Att hon gräver i min väska efter något att tvätta. Det är mer än jag står ut med”.
Det låter väl inte så farligt, sa Ingalill. Hon vill ju bara väl. Du hälsar väl inte på henne så ofta?”
Hon fick en ilsken blick av Charlie.
Aldrig att jag återvänder till den där ångesthärden. En dag, max två. Det är vad jag klarar av. Jag måste ha bilen med mig, så jag bara kan kliva ut genom dörren och dra”.
Vi gick tysta efter hans vredesutbrott.
Charlies morsa gick på nervlugnande, mådde inget vidare. Farsan rökte ihjäl sig när Charlie var liten. När det var som värst hade Charlie dragit iväg från allt, ner till Danmark och sedan vidare. Ensam, rakt ut i Europa. Han hade aldrig riktigt kommit tillbaka.
Vi skildes åt utanför Charlies port på Blekingegatan. Eva och jag gick till Allhelgonagatan. Vad arg han blev när ni snackade om hans mamma”, sa Eva.
Han har haft det skitjobbigt. Han har aldrig träffat sin riktiga pappa, hans styvfarsa dog
och morsan är helt utslagen”.
Eva gick tyst. Vi kom fram till Götgatan. Det var tomt på bilar och när vi kom över gatan
började hon hångla med mig. Jag glömde bort Charlies problem.
På natten drömde jag att en stor timmerbil krossade oss när vi körde till Norrland. Vaknade

upp svettig, såg Evas blonda hår ligga i slingor över kudden.
Hon doftade rök och mynta. Jag kröp upp bakom henne, höll henne mot mig och somnade

om.
Vintern hade kommit på allvar under natten. På marken låg ett tjockt lager snö. Det gick lättare att jobba när allt det vita lyste upp utanför fönstret.
Jag ringde till Charlie på rasten för att höra hur han mådde.
”Ingalill stack alldeles nyss”, sa han. ”Du verkade ju kär som en djävla klockarkatt igår. Eva är läcker, sköt dina kort nu annars stöter jag på henne”.
Han skrattade rått. Det djävliga var att han skulle säkert göra det om han tyckte att jag hade dribblat bort korten med henne.
Förresten, du snackade om Majakovskij i Paris. Tror du att det är något att plåta?” ”Jag vet inte,” svarade jag. ”Snacka med någon tidning”.
Charlie grymtade i luren. Det var tydligen kallt i hans lägenhet. Varmvinden strejkade. Jag har bara tio grader i labbet. Jag får bära varmvatten fram och tillbaka för att hålla
temperaturen på baden uppe. Jag ger fan i allting idag, lägger mig under täcket och läser Orwell. Vi ses på Lilla Paris i kväll”.
Jag återgick till postjobbet. Det hade kört ihop sig bland vykorten, så jag gick dit för att hjälpa till.
Eva kom gående genom lokalen med en förman. Hon vinkade glatt och jag kände mig varm inombords. Hon hade fått jobb och var på inskolning.
7
Någon dag före julafton ringde Ingalill.
Vi tänkte ha en middag för dig och Charlie. Kan du komma i morgon?” ”Ja, har du snackat med Charlie?
Han kommer. Han har kört ner till Paris fram och tillbaka för att plåta en Majakovskijutställning. Han verkar vara förbannad på allting just nu. Vi får väl mjuka upp honom. Vi syns i morgon, hemma hos mig”.
Ingalill bodde i Klarakvarteren, strax bakom Posten. Jag gick dit direkt från jobbet. Några låga hus med slitna bakgårdar var det enda som återstod efter rivningarna.
Snobbutikerna började ta över, resten blev kontor och området höll på att dö ut.
Ingalill bodde i en trerummare, högt i tak, men med små rum. Hon hade slipade trägolv med tjocka mattor. Stämningen var mycket ombonad, i alla fall i jämförelse med min och Charlies funktionella lyor.
Hon hade några riktigt fula tavlor på väggen. Hästmotiv. Hennes dröm var att jobba med hästar. Jag fattade inte varför hon utbildade sig till sjuksköterska om det var hästar som var drömmen.
Charlie hade redan anlänt, satt i en öronlappsfåtölj och sippade på en grogg. Tjena Lars, hur har du det? Kommer du direkt från skiftet?
Jag nickade till svar. Ville också ha en grogg.
”Har du fått brev från Paris?”, sa Charlie. Jag var där i en dag och plåtade
Majakovskijutställningen. Folket i Bild la upp en hacka, så jag stack.
Han tog en slurk av groggen och kliade sig i pannan.
Det var inte mycket att ha. En massa skitbilder. Jag plåtade av varenda affisch i smyg. Jag
vet inte om jag får publicera det, men man kan ju i alla fall försöka. Det fanns en del fina affischer. Jag tog hem några ifall du vill ha någon?
Ingalill kom förbi och fyllde på våra glas med mer sprit. Hon verkade angelägen om att vi skulle kröka.
Det värsta var hemkörningen, du skulle bara ha sett,fortsatte Charlie.
”Jag hade ju sommardäck, man får ju inte köra i Tyskland på vinterdäck, så jag åkte av vägen mitt i natten. Blev helt knäckt, började slita av skyltarna på Volvon. Jag tänkte lämna den i skogen och lifta hem. Då kommer det en bonde med traktor, slänger åt mig en lina och drar upp mig på direkten.
Han ruskade på huvudet och pekade mot köket. Det luktade underbart.
Vad fan är det med brudarna? Har du varit med och kokat ihop någonting?
Jag bara skrattade åt honom, men jag kände också att det var något i görningen. Ingalill och Eva stod med brinnande kinder och lagade mat.
Det blir indiskt idag, sa Eva. Vi har köpt en indisk kokbok och ni blir våra första
gäster.
Om ni pallar?
Ingalill skrattade och slängde med det långa håret.
Vi är snart klara. Det finns mer vodka i kylskåpet.
Jag tog en grogg och bjöd Charlie på en till.
Charlie hatade fyllon och rökare, men nu verkade han inte bry sig. Han både rökte och

drack på en gång. Vi drack grogg till maten. Ingalill var bra på fyllan och Eva inte långt efter. Jag kände en sugande oro i magen. Misstänkte att det skulle bli gruppsex. Jag hade inte helt fel. På natten gjorde Eva och jag sällskap hem. Charlie stannade hos Ingalill. Om två dagar var det julafton.
8
page9image384
Jag gick över till Charlie. Han stod i labbet. De röda lamporna lyste över skålarna. Han var skäggig och såg helförbannad ut.
Dom här Parisbilderna tar knäcken på mig. Jag soppade filmerna och allt gick åt helvete. Jag har så kallt i lyan att det blev något fel på temperaturen. Nästan allt blev för tunt och nu går det inte att kopiera skiten.
Han kastade en kopia i sopkorgen.
Helvetes djävla väder. Jag hatar det här landet. Det här sociala u-landet, med sitt satans väder. Hur kan folk gnälla över att det är för varmt på somrarna? Djävla svenssonidioter.
Han slängde en kopia till i soporna.
Han var verkligen i toppslag. Kastade kopior till höger och vänster.
Det här Majakovskijjobbet kommer inte att gå att sälja, varenda kopia ser ut som skit.
Han vandrade runt som en osalig ande i labbet. Han var fruktansvärt arbetselak, var alltid förbannad då han arbetade och det gick honom emot.
Har du grejerna med dig?, frågade han plötsligt.
Jag pekade på väskan som stod i hallen.
Han grävde i fickan.
Här, ta bilnycklarna. Jag har packat bilen. Gå ner så kommer jag om fem minuter.
Volvon stod utanför dörren. En gammal PV 544, rostig och med ena framskärmen tillbucklad. Hans bilar var vandrande katastrofer.
Charlie körde som en biltjyv. Redan som femtonåring var han ute i skogarna och körde rally med lånade bilar. Han hade en dröm om att bli rallyförare, men en totalkrasch med dödsfall i artonårsåldern fick honom att lägga av.
Han kom ner efter fem minuter och vi blåste iväg mot Uppsala. Det var först efter Uppsala han började tina upp.
Jag blir så förbannad då jag gör sådana enkla missar som att inte kolla temperaturen när jag ska framkalla film. Jag måste skaffa två termometrar så jag är helt säker om den ena inte fungerar.
Jag kom att tänka på festen hos Eva och Ingalill.
Hur blev bilderna hemma hos Ingalill? Dom vill jag se.
9
Charlie viftade undan min fråga.
Jag ska spara dom ett tag. Tio år kanske, för tjejerna kommer aldrig att gå med på att jag kör ut dom nu. Om tjugo år blir dom glatt överraskade. De här bilderna kommer att bli klassiska. Ett bevis på en tid och en livsstil som försvann. Om tjugo år är tjejerna medelålders. Att då se sig själv naken, i en knullscen, är som att kliva in i en gammal, läcker film.
Han var tyst ett tag, körde över snösträngen och drog förbi en långtradare i förblindande snöslask.
Är du kär i Eva?Hans fråga kom överraskande.
Jag vet inte, svarade jag. Jag var det nog från början, men jag får inget grepp på henne. Hon är så undflyende, samtidigt som hon är skitfin att snacka med och kanon i sängen.
Skit i henne, sa han. Ta det för vad det är. Hon är en experimentbrud. En i grunden borgerlig typ. Hon vill testa allt just nu, men om ett tag så försvinner hon, skaffar barn och börjar jobba på dagis.
Vad vet du om det, sa jag? Är du någon framtidssiare? Jag gillar henne, sedan får vi se vad som händer. Det är väl inget fel med att skaffa barn eller jobba på dagis?
Nej, det är klart det inte är det, men inte kan du vara ihop med en brud som jobbar på dagis. Hur gör du då du ska ut och resa, ligga borta i månader? Du måste ha en brud som lever samma liv, som kan följa med, som har ett eget arbete. Ett slags konkubinförhållande. Det liv vi lever kan man inte ha familj i. Du måste först etablera dig, sedan kan du skaffa dig familj.
Charlie trodde inte på förhållanden, medan jag var mer osäker. Varför skulle det inte gå att vara ihop med någon, leva normalt vardagsliv och skriva?
Du måste välja, mässade Charlie. Du vill ha för mycket trygghet. Du måste välja skrivandet först, sedan knullat och sedan vad det nu är?
Han skrattade nöjt som han ofta gjorde då han kommit på en bra formulering.
Man måste överleva ekonomiskt också, sa jag. Och vad då välja arbetet först? Du har ju alltid knullat först och arbetat sedan. Det är väl därför du blev fotograf, för att du får knulla medan du arbetar.
Charlie såg irriterad ut. Han gillade inte att jag påpekade hur taskig livsstil han själv hade.
»Skit samma. I det här jobbet är inget gratis. En viss förmåga att ta chansen när den kommer, men framför allt handlar det om att stå ut med att ha ingenting.
Han kastade ut bilen i en ny omkörning. Han hade rätt. Vi hade samma bakgrund och drömmar. Det var vår gemensamma trygghet. Det som gjorde att vi höll ihop. Det var viktigt att inse att vi aldrig skulle få något gratis.
10
page11image384
    Tjena, är i Baskien.
  Jag stack iväg på julafton till stan. Morsan mådde inget bra
alls, tjatade om att hon snart skulle dö. Hon är ju knappt
femtio, och jag kände att jag står bara inte ut.
  Varför kan folk inte dö som soldater? Pang, ett skott och
sedan är det över?
  Jag har försökt peppa henne med brev och hälsningar, men hon
har gett upp. Det är bara för sorgligt. Hon fick fel liv från
början. Hon skulle ha levt det liv jag försöker leva, men jag
får väl ta hand om hennes drömmar.
  Här i Baskien är det otroligt drag. ETA är på hugget.
Häromnatten var jag ute och plåtade. Det är krig på gatorna
varenda kväll. Rent livsfarligt. I förrgår vände
demonstranterna på min bil, gjorde barrikad av den.
  Det skulle Volvo veta. Att PV 544 är skottsäker. Turligt nog
så tände dom inte eld på den.
  Jag bor på ett billigt pang. Djävligt fuktigt och kallt på
nätterna. Det regnar mycket i Baskien och inomhus tillbringar
jag mesta tiden i sovsäcken.
  Det är gott om brudar, men jag får inte slag på någon just
nu. Det är språket. Dom är värdelösa på engelska och jag är så
dålig på baskiska. Jag stannar här någon vecka till, men sedan
kör jag ner till Andalusien och värmen. Min gamla flamma Nina
bor i Cordoba. Jag tänker våldgästa henne ett tag.
  Agur, agur
  Vi hörs om en månad
  Charlie
11
Hans brev fick mig att fundera på skillnaden mellan att skriva och fotografera. Själv kunde jag sitta i ett varmt rum. Lite ensamt, men musiken hjälpte upp, medan fotografen tvingades delta hela tiden.
Jag var snart tjugofem och kände mig märkvärdigt tom. Jag behövde byta jobb, satsa mer på skrivandet och kanske bilda familj? Det kändes som jag gjort en massa saker i livet för att jag borde ha gjort dom.
Jag studerade på universitetet för det var vad man skulle göra. Jag hade inte haft någon användning av de betygen. Däremot var det en bra tid med fester och en möjlighet att pröva en ny livsstil.
Ibland kom en väldig sorg över mig. Hade jag svikit mina föräldrar? Jag mindes mammas ord från julen. ” När ska det bli något av dig?
När skulle jag skaffa mig ett riktigt jobb?
Det är klart att postjobbet inte var något riktigt jobb i hennes ögon. Speciellt inte om sonen tagit studenten och gått på universitet. Jag var den enda i vår släkt som fått den vita mössan och gått på universitet. Nu satt jag och skrev meningslösa rader för mig själv.
Eva kom de nätter jag inte var på Posten. En natt var Ingalill med. Hon orkade inte åka hem utan vi sov alla tillsammans.
På natten låg jag först med Eva och sedan Ingalill. Det var en upphetsande känsla att först knulla en kvinna, sedan en annan. Förbjudet, splittrande, dynamiskt. Det kändes inte fel. Jag fattade att det var på upphällningen med Eva.
Charlie kom hem från Spanien. Han ringde mig på jobbet.
Jag är på Finnstället. Har du inte rast snart?
Jag lovade att komma över. En halvtimme senare träffades vi.
Han var grymt brunbränd, mitt i vintern.
Hur du ser ut, som någon playboy. Har du legat och badat?
Han bara skrattade.
Nej, så varmt var det inte, men jag har varit tre veckor nere vid Gibraltar. Vilket klimat.
Det är ju bara sanslöst. Hur kan du stanna kvar i det här pisset?
Vad skulle jag säga? Att jag trivdes ganska bra i kylan.
Tack för brevet, förresten. Du snackade om att du skulle till din gamla flamma i
Cordoba?
Ja, Herre Gud. Jag stack från Baskien, körde hela vägen ner till Cordoba, ringde på
hennes dörr och presenterade mig för morsan. Hon bara tittade på mig och sa att Nina hade åkt till London.
Snacka om blåsning. Jag fortsatte till Malaga och låg där i en vecka. Sedan träffade jag en svensk kvinna med hus längs solkusten. Hennes man var någon slags försäljningschef hemma i Sverige. Jag flyttade in där i två veckor.
Han log småhemligt och vinkade på kyparen för mer öl.
Jag kom hem för jag fick napp på en grej jag plåtade där nere. Det är demonstrationer, livsfarliga grejer. Snutarna är som mördarbin. Dom vet att det brakar ihop när som helst och försöker slå ihjäl så många underjordiska fackföreningar som möjligt. Jag var med ett gäng. Vi blev injagade på en bar.
Kyparen kom med ölen innan han fortsatte.
Jag gömde mig på muggen och lyckades plåta när snutarna mer eller mindre slog sönder hela baren och misshandlade fackgubbarna. Tänkte soppa det i morgon. Labbet är ju nerplockat, men jag har hittat en ung skåning som ska hjälpa mig.
12
Han tittade upp, som han plötsligt upptäckte mig. ”Du då? Du ser för eländig ut. Är det bra med Eva?
Jag berättade om kvällen när jag knullat med båda tjejerna.
Nej, det fungerar inte riktigt. Jag vet inte vad det är för fel. Nu kommer både hon och
Ingalill och ska ha gruppsex. Det är väl okej, men det är inte bra för vår relation.
Charlie tände en spansk Ducados innan han svarade.
Jag har ju sagt åt dig att hon är för borgerlig. Det är sista rycket innan hon tänker gänga
sig. Det där med att dom kommer och ska knulla båda två är inget nytt. När du var kvar hemma över julen kom dom och ville knulla tillsammans. Jag tog en massa bra bilder. Du ska få se dom någon annan gång.
Det tog hårt att dom hade sprungit till Charlie också. Det kändes som Eva gått bakom ryggen på mig.
Deppa inte nu, sa Charlie. Vi går vidare. Jag tänkte vara hemma ett tag. Vi kan väl fixa lite fester och jobba ihop. Du skriver och jag plåtar.
Du kan allt om musik. Jag hänger på och tar bilderna. Det löser sig. Kvinnan nere i Malaga gav mig en tankeställare. Kärlek till en äldre kvinna kan vara häftigt.
Vi satt kvar en timme och snackade. Charlies ögon spejade hela tiden av lokalen. Han behövde någonstans att bo, eftersom han lånat ut lägenheten på Blekingegatan. Dessutom var han utan stålar.
Jag lånade honom en hundring. Dagen därpå skulle han skrota bilen. Det gav fem hundra kronor. En kamera på pantbanken, ytterligare fem hundra. Det räckte en månad för honom.
Dagen efter ringde han på mitt jobb.
Du vet, den där unga skåningen som skulle hjälpa mig och framkalla film...den fan har sabbat allting. Han bytte kemikalier och blandade ihop fixet med framkallaren. Varenda film är åt helvete. Jag har sålt jobbet till Ny dag och dom vill ha bilderna om en vecka. Jag måste åka tillbaka till Spanien och fixa något liknande.
Han lät trött och uppgiven. Det var inte ofta, men nu lät han faktiskt helt slut.
Jo, grejen är att jag får 1500 kr för jobbet, men jag måste flyga ner, jag hinner inte köra. Du får bilen av mig, kör den till skroten och ta stålarna om jag får låna 800 kr av dig. Jag har bokat ett flyg i eftermiddag. Är det okej?
Han kom över en kvart senare, tog pengarna och försvann. Jag lät bilen stå gatan. Jag kunde köra med den tills han kom tillbaka. Då skulle han säkert vilja köpa tillbaka den.
13
Eva tog emot i en grön långrock. Vi kysste varandra. Det var som om hon visste varför jag kom. Vi älskade med varandra på det där desperata sättet som ett avsked innebär.
Fattar du varför det inte fungerar mellan oss?”, frågade jag. Vi tycker om varandra, har roligt ihop och ändå blir det inget.
Hon ryckte på axlarna och såg ut över bakgården.
Nej, jag tror vi är för olika. Först tyckte jag det var spännande med ditt sätt att leva, men nu börjar jag allt mer tycka det är rena vansinnet. Jag snackade med Ingalill om det. Hon sa samma sak om Charlie.
Jag satt tyst och väntade på resten.
Ni bara plågar er själva, har en massa löjliga drömmar om vilka författare och fotografer ni ska bli. Du skriver inget och Charlie är bara intresserad av att knulla.
Jag började skratta. Hennes beskrivning av läget var inte helt fel.
Hon skrattade också.
Det är trevligt, men man kan inte bygga en relation på knulla. Vi har inget att prata om. Du
lyssnar inte på mig när jag berättar något.
Nu började det igen. Präktighetsbehovet, familjen och framtiden.
Vad då knulla, svarade jag? Vi gör en massa grejer ihop, går på bio, lyssnar på musik. Vad
vill du ha? En farsa, eller någon som tar hand om dig? Dessutom har varken du eller Ingalill något vettigt och snacka om. Kläder? Eller hur det är på sjukhuset? Det är ju helt ointressant. Ni har inga ambitioner och aldrig har ni något att berätta heller. Vad handlar ditt och Ingalills liv om. Att bli gifta?
Eva satt tyst och kollade på mig.
Du är inte klok, sa hon. Jag vill ha en man som är lite mer närvarande, lite mer ombonad, om du fattar vad jag menar?
Jag fattade vad hon menade. Jag ville också vara ombonad, men det låg kanske inte främst på min lista över viktiga händelser i livet.
Hon såg att jag blev ledsen, kröp upp i soffan och höll om mig. Hon var fortfarande varm i kroppen.
Jag har det fantastiskt med dig, sa hon. Alla grejer jag gjort tillsammans med dig och Charlie kommer jag aldrig att glömma, men i längden kan man inte leva så. Det fungerar bara inte.
Visst. Hon skulle aldrig glömma mig och inte heller jag henne. Det fanns ingen anledning att vara förbannad. Hon hade bjudit till ordentligt. Hennes livsstil var inte min. Det var bara dags att gå åt skilda håll. Frågan var bara åt vilket håll jag skulle gå?
Det gick en vecka. Jag deppade över Eva, men kände mig också fri att göra vad som helst. Som ofta i dom lägena gör man ingenting. Jag stannade hemma och läste böcker och lyssnade på musik.
Charlie kom tillbaka efter det spanska snabbrycket. Han hörde inte av sig så jag gick över till honom. Han hade återfått lägenheten och låg på en madrass på golvet. Dödsförkyld.
Jag har febersa han, passa dig. Vilken djävla tripp det blev. Jag levererade bilderna i morse. Mycket sämre än det jag hade utlovat .. det var helt sjukt.
Först kom jag till Barcelona. Jag var tvungen att ta ett studentflyg eftersom jag inte hade råd med något annat. Jag gjorde ett falskt studentleg så det fixade sig. Från Barcelona åkte jag tåg till Madrid för dit hade allt spridit sig. Det var demonstrationer och snutbråk.
Han satte sig upp och hostade en halv minut innan han fortsatte.
14
Sedan började det. Jag skulle tillbaka till flyget i Barcelona. Kom för sent, fick rådet att ta bussen till Paris och morgonflyget därifrån. Då skulle jag kunna åka på min gamla biljett istället för att köpa en ny.
Ny hostattack och snytning. Jag flyttade mig en bit från sängen.
Kom till Paris, för sent. Den där bussen krockade på motorvägen och där satt vi mitt i
natten, svinkallt. Jag tog en taxi till flygplatsen utanför Paris för mina sista pengar.
Det fanns inget flyg, inget studentflyg. Jag fick total panik. Jag hade ju inga pengar, helt
ren. SAS hade en lucka så jag gick dit. Det stod en kvinna bakom disken. Jag sa som det var. Jag är fotograf, har just blivit rånad ... dom här filmerna måste komma hem före kvällen
till Stockholm. Kan du hjälpa mig?
Han gjorde en konstpaus innan han berättade vidare.
”Hon tittade länge på mig , sedan gick hon in bakom ett skynke och kom strax tillbaka”. ”Det går ett plan om en timme till Köpenhamn. Du kan ta det och sedan är du bokad på
första plan därifrån till Stockholm.
Fattar du? Jag trodde jag skulle dö av lycka.
Behövde du inte betala, frågade jag?
Inte en spänn. Det var bara och kliva på. Nu har jag kopierat , levererat bilderna och mer
eller mindre dött av flunsan. Hungrig är jag också. Har du skrotat bilen?
Nej, jag har inte kommit så långt. Du kan ta över den ett tag, så skrotar jag den framöver.
Jag är också hungrig. Du pallar väl inte att gå ut?Han tittade på mig med himlande ögon.
Jag är död, sa han. Nu tänker jag ligga här i en vecka eller två. Du får fixa fram dricka och käk.
Han reste sig upp, hämtade några kopior ur en röd ask. Det var barnbilder, nästan tio stycken. Ta med dom ner till Fransmannen. Hälsa från mig och säg att jag är sjuk, men behöver
mat. Jag betalar senare. Jag är säker på att han bjuder på maten när han får bilderna.
Han fick rätt. Fransmannen, som hade restaurangen i bottenvåningen, bjöd på maten när han

såg bilderna. Det var hans barn Charlie fotograferat i något obevakat ögonblick.
Vi åt tillsammans, resten av dagen ägnade vi åt att lyssna på Cream, Röde Mor och Hoola

Bandoola.
15
Februari var värre än januari. De flesta tycker november är värst. Jag tycker januari, februari och mars är knäckande med sitt kalla strupgrepp.
Jag satt mest hemma och skrev. Väntade på besked om olika artiklar jag skickat iväg till kvällstidningarna på vinst och förlust.
Jag kände mig utanför det vanliga livet. Samtidigt ville jag också vara där, bland de andra, men då måste jag skaffa mig ett fast jobb. Där gick skiljelinjen. Jag ville inte ha något fast jobb.
Jag ville få in en fot någonstans så jag kunde börja tjäna pengar på mitt skrivande. Jag insåg allt tydligare att om jag ville skriva ordentligt måste jag också leva på mina texter.
Att skriva är ett billigt liv. Materialet kostar ingenting. Det är tiden man får betala för och så länge jag jobbade på Posten hade jag pengar, men dåligt med tid.
En kväll ringde Eva. Jag kände hur det sög till i magen. Jag hade försökt glömma henne, men hon hade funnits kvar i mitt huvud hela tiden.
Hej. Hon lät väldigt avvaktande, nästan deppig... kan vi träffas?Jag blev nervös. Den tonen betydde skit och elände.
Vad är det som har hänt...? Är du på smällen, eller har du gjort dig illa på något vis?
Jag berättar då vi ses. Kan vi gå på ett kafé?
Vi bestämde möte på Billströms någon timme senare.
Det var inget snack om saken. Hon måste vara med barn. Vad skulle det annars vara? Jag var tvungen att lägga mig på sängen och lugna ner mig. Samtidigt blev jag kåt, började tänka på hur skön hon var. Jag försökte skjuta undan de upphetsande tankarna.
Om hon var med barn? Det snurrade runt i huvudet. Hur skulle jag klara mig ekonomiskt? Det kändes som jag snabbt behövde skriva en bok som sålde som fan. I alla fall hinna få ut den innan ungen kom till världen.
Hon satt på Billströms. Rödkantad runt ögonen. Hon var verkligen söt. Jag höll på att säga att jag älskade henne, men lyckades peta undan flosklerna i sista sekund. Vi kramades och jag kände hennes härliga kropp under jackan.
Jaha, sa jag, berätta nu vad det är? Du är med barn?” ”Ja, svarade hon och tittade ner i bordet. Hon började gråta.
Jag satt tyst och såg på henne. Det här var ju toppen. Hur i helvete kunde hon bli på smällen? Hon åt ju piller.
Hur ska det gå nu?”, frågade jag. Tänker du gör abort? Jag har ingen lust att bli pappa, eller rättare sagt : jag fattar inte hur det ska fungera. Du måste göra abort.
Nej, jag kan inte, svarade hon. Jag kommer att behålla barnet. Det spelar ingen roll om du vill vara med eller ej. Jag har redan bestämt mig.
Men du... jag försökte samla ihop mig. Tycker du inte att det vore bra om ungen hade en farsa som vill vara det?
Hon reste sig upp, slängde med håret och torkade bort snoret.
Om du vill kan du hänga med i morgon. Jag har tid hos kuratorn på SÖS .....klockan tio”. Det fanns lite hopp, trots allt.
Jag kommer, sa jag. Vi träffs i entrén, fem i..”
Charlie satt hemma i lyan. Gasolugnen värmde. Han hade lagt upp ett tiotal tidningar och böcker runt sig på bordet.
Jag inväntar våren, sa han. ”Det tar väl en fem månader till. Du vet hur det är i Sverige. Våren kommer i mitten av juli, och sedan är det sommar i två veckor.
Han skrattade glatt. Han verkade må gott.
16
Blir det då varmt gnäller svenskarna som vansinniga. Först då snön kommer i september blir dom nöjda. Då kan dom sitta inne på sina kontor... de bleka asen.
Sluta nu, sa jag. Jag har viktiga grejer att prata om. Jag berättade om Eva.
Din djävla klant, sa han. Hur kunde du göra henne på smällen? Har hon inte piller? Har hon blåst dig?
Det tror jag inte, sa jag. Vi har klantat till det bara. Hon är med barn och tänker behålla det. Jag gillar ju henne, skitfin, men inte vill jag bli farsa.
Charlie gick omkring i lägenheten. Han stannade framför fönstren.
Du har att välja på två saker. Antingen tvingar du henne mer eller mindre att göra abort.
Det gör du genom att inte en sekund visa henne kärlek eller ömhet. Om du ger efter en millimeter så blir det barn, tro mig...
Han gick tillbaka in i rummet. Han var expert på det här med aborter. Han hade fem, sex stycken bakom sig. Det hade hänt att han gjort tjejer på smällen, ovetande rest iväg och fått veta ett år senare att tjejen gjort abort.
Brudar vill ha barn då dom blir på smällen, sa han. Dom rår inte för det. Hormonerna tar över hjärnan. Dom börjar köpa babykläder efter fem dagar.
Han vände sig mot mig.
Nej, sa han. Visa henne att du skiter i henne, att du skiter i ungen. Glöm allt vänligt snack och förståelse. Det tar hon som en bekräftelse på att du trots allt, innerst inne, vill ha barn.
Jag kände mig tveksam över hans förslag..
Jag vill inte vara taskig mot henne. Det är ett djävla sätt att behandla en kvinna. Hon har det skitjobbigt nu.
Charlie tittade argt på mig och slog ut med armarna.
Vad du velar, sa han. Du är redan farsa med den där inställningen. När en brud blir på smällen slåss hon för livet för att få behålla ungen. Nu är det krig. Att göra abort är ett helvete för kvinnan, men även för mannen. Ingen blir glad av en abort. Det är ett högt pris för friheten. Det gäller att bita ihop och försvinna ur hennes liv så fort som möjligt. Det är krigsläge och beslut måste tas omedelbart. Sluta vela.
Han gick till hyllan och hämtade några tidningar.
Kolla här istället.
Han slängde fram en fototidning med fantastiska bilder på Rolling Stones.
Det är sådana här jobb vi ska göra. Hur ska du kunna jobba på det viset om du ska ha en
unge att ta hand om? Här handlar det om att ge allt i flera månader, vara ute och resa, supa, knulla, jobba. Barn kan du skaffa då du kan ta hand om dom. Nu tänker du skaffa barn för att du tycker synd om Eva. Det är löjligt.
Jag försökte säga något om att jag kände mig kluven, att jag inte visste vad jag ville.
Jobba, fattar du? Han skrek åt mig. Det gäller att satsa. Familjeliv kan vi ha när vi blir femtio. Du är taskig emot henne ett tag, men att få barn med en kvinna handlar om tjugo års gemenskap. Det är ingen lek.
Jag hörde vad han sa. Hur jag än vred och vände på det så blev det fel. Hela mitt kommande liv spelades upp med snabbspolning. Det gick för fort helt enkelt. Jag hann inte med. Jag kände panik och inget annat.
17
Mötet med kuratorn var rena skämtet. Hela tiden satt hon och pumpade mig på om jag inte tyckte det skulle vara gulligt med ett barn?
Jag satt mest och kollade runt på hennes fula kontor. Djävla pajas, betald av staten för att säga det mest självklara i världen. På väggen hängde en ful målning med ett barn i en moders famn. Skulle väl föreställa kärlek och moderslycka?
Kuratorn malde på. Vi var ett sådant fint par. Eva satt tyst i ett hörn och såg vattnig ut på ögonen. Jag började inse vad Charlie snackade om. Här gällde det att bita ifrån.
Nej, jag vill inte ha något barn, sa jag. Jag har inte råd, inte lust och vi ska inte vara ihop med varandra.
Är det verkligen så? Kuratorn vände sig mot Eva. Nog tycker jag ni verkar tycka mycket om varandra. Och råd har ni väl? Båda två arbetar. Vad säger du Eva?
Eva ryckte på axlarna, log lite snett.
Jo, svarade hon. Jag har bestämt mig för att behålla barnet.
Kuratorn vände sig mot mig igen.
Men du, se det så här istället. Om du får välja mellan att få barnet eller mista Eva. Vad
väljer du? Nog väljer du väl Eva och barnet?
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det var en omöjlig situation. Jag kände mig som
ett slaktoffer. En som förnekade livet. Varför var det så fantastiskt att få barn? Jag hade föredragit att vinna en miljon på tips. Jag behövde en advokat.
Vet inte, det är möjligt, svarade jag, utan att riktigt veta vad jag svarade på.
Kuratorn såg nöjd ut. Hon vände sig mot Eva.
Det är ganska bråttom nu om det ska bli abort. Du får bestämma dig inom fyra, fem dagar
om du ska behålla barnet eller ej. Kan du ringa mig eller komma hit om fem dagar?Eva nickade. Vi tog i hand och gick ut. Vi gick tysta genom korridoren till utgången. Vad tyckte du?Eva såg dröjande och nöjd ut.
Inte vet jag, sa jag. Djävla märklig kärring. Vad ville hon egentligen?
Jag hade en konstig, lätt pirrande känsla i kroppen, samtidigt som jag kände hur taket föll in.
På kvällen ringde jag till Eva. Paniken hade slagit till.
Det här går bara inte. Du fattar väl att jag inte vill ha något barn.
Hon tog sats och skrek tillbaka åt mig i luren.
Jag skiter i dig. Det här tar jag hand om själv. Du kan dra åt helvete om du inte vill vara med. Fortsätt bara att leva ditt tonårsliv du, så sköter jag det här själv.
Hon slängde på luren. Nu återstod bara att vänta. Det gick fem dagar. Eva ringde kuratorn och sa att hon tänkte behålla barnet. Jag kände sorgen växa i mig. Nu var det bara att förbereda sig på en oönskad unge.
Våren var på gång. Jag hade inte hört av Eva på en månad då jag en dag träffade henne på gatan. Hon såg trött ut. Lite halvstripigt hår och allmänt blek. Jag ville ge henne en stor kram, men hon var minst sagt vresig.
Jag tänker inte snacka mer med dig, någonsin, sa hon. Du hade tur. Jag fick missfall, så nu behöver du inte bekymra dig mer.
Tråkigt, hörde jag mig själv säga, samtidigt som jag hade fullt upp med att inte börja skratta av lättnad.
Jag försökte ge henne en tafatt kram. Hon tog emot den innan hon vände på klacken och försvann ur mitt liv.
Jag gick in i tunnelbanan och ringde Charlie. Jag klarade mig. Hon fick missfall, sa jag.
Det tog en sekund innan han fattade vad jag snackade om.
18
Skönt för dig, sa han. Nu har du ju i alla fall lärt dig en läxa. Lita aldrig på kvinnors preventivmedel.
Jag hörde hur det rann vatten i bakgrunden. Han gjorde bilder.
Ingalill var uppe här i går. Hon ringde och ville ha neggen från våra knullsessioner. Jag bad
henne komma på kvällen, så idag har jag gått igenom materialet, kopierat bilder, så jag har för framtiden.
Tänker du sno undan en del bilder, frågade jag?
Givetvis, sa han. Hon får några negativ, men jag gömmer undan de tre, fyra bästa. Han suckade i luren.
Att det alltid ska vara så här. Först har dom roligt och sedan får dom kalla fötter. Hur fan ska man kunna fotografera någonting? Skit samma. Jag publicerar bilderna om tjugo år. Ska vi ses ikväll?
”Var , frågade jag?
”Lilla Paris. Jag har en del idéer om Spanien som du borde vara med på.
19
Lilla Paris var sig inte riktigt lik. Luften hade börjat gå ur stället. Det kanske behövdes nya ägare eller hade vi blivit trötta på oss själva?
Charlie såg också trött ut.
Det är morsan. Hon ringde i eftermiddags och sa att hon måste åka in på sjukhus. Hon lät
väldigt deppig. Jag frågade om jag skulle komma up.
Är hon sjuk?
Ja, sa han. Det lät som hon trodde det var slut snart. Hur förhåller du dig till sånt, att dom
säger att dom ska dö?
Jag tänkte på min egen morsa. Om hon skulle vilja dö? Är det så viktigt att hela tiden
försöka få folk att bli så gamla som möjligt?
Charlie satt och ritade i bordet. Hans styvfarsa dog för länge sedan och nu var det alltså dags

för morsan att lägga av.
..”Nej, du har nog rätt. Jag tycker bara att hon haft det för trist i sitt liv. Önskar att hon fått leva roligare, mer kärlek och mer eget liv. Hon är ju bara femtio. Det är ingen ålder, men hon har helt gett upp.
Vi tog en öl och begrundade läget. Hur skulle man själv vara om tjugofem år till? Hur kan livet ta slut vid femtio? Man måste hitta på något som höll en i form, som gjorde att man levde vidare.
Jo, Charlie tittade upp från ölen. Det var det här med Spanien. Jag tänkte vi kunde dra ner till Spanien tillsammans. Du, jag och Johan,,,, den här unga killen som jag använt mig av ibland. Han är en bra fotograf och djävligt rolig.
Han tittade upp som om han skulle säga något hemligt .
Franco dör vilken sekund som helst. Det finns massor att göra för oss.
Jag har inga pengar, sa jag.
Han viftade bort mina invändningar.
Vi får resan betald genom att göra något reportage. Vi tar min bil och kör till Barcelona, ner
över Andalusien och upp till Baskien. Det tar en månad. Du behöver inga pengar. Ett hotellrum kostar femton spänn natten och maten är ännu billigare.
Charlie såg entusiastisk ut. En månad lät som en lång tid, men varför inte? Jag hade det ganska segt hemma. Eva var ute ur mitt liv och jag hade inget annat på gång. Någon gång måste man våga göra något oväntat.
En dag efter skrivandet gick jag till Biblioteket för att försöka låna några böcker om Spanien. När jag stod vid hyllan kom jag att stöta till en kvinna som stod och grävde i grekhyllan.
Förlåt”, sa jag och hjälpte henne plocka upp en bok som fallit till golvet. Det var en grekisk guidebok på engelska.
Så du är på väg till Grekland? Jag är på gång till Spanien.
Hon var i trettioårsåldern. Ett moget ansikte med smala, men tydliga fåror. Hon log emot

mig.
Har du varit där?”, frågade hon.
Nejsa jag. Har du varit i Spanien?
Min pappa flyttade till Mallorca för tjugo år sedan. Jag var mycket där när jag var liten. Det är helt underbart.
Vi började prata och på något märkligt sätt hamnade vi på Billströms. Hon var nästan genomskinlig i sin skönhet. Det fanns ett stråk av trötthet och sorg i hennes ansikte. Hon såg ut som jag kände mig. Hon hade en son på fyra år och levde ensam.
Jag kände hennes knä emot mitt ben under bordet. Jag måste ha henne till vilket pris som helst.
När kommer din son hem?
20
Om två timmar, svarade hon. Han går i skolan precis runt hörnet. Jag frågade henne rakt ut om vi inte kunde gå hem till henne.
Hon skrattade generat.
”Vi känner inte varandra, det går väl inte?
Jag vet inte, men det känns precis som om vi har träffats förr, svarade jag .
Det avgjorde saken. Hon tog mig under armen. Vi gick över gatan, in på Åsögatan. Hon bodde i en vacker trerummare. Riktig konst på väggarna. Något som man sällan ser om man kommer från arbetarklassen. Jag blev imponerad. Det var hennes farfar som målade.
Hon hade ett förfaret sätt att kyssas, långsamt och länge. När hon klev ur kjolen var jag redan förlorad. Hon satte sig på mig och förde in mig på ett självklart sätt. Hon blundade då vi knullade.
Då och då öppnades hennes ögon som springor. För att se om jag var där. Eller skämdes hon på något märkligt sätt?
Du kan komma när du vill, sa hon. Jag har p- piller.
Att hon pratade med mig fick mig att bli ännu kåtare. Hon satt kvar på mig och knullade i

jämn rytm. Hon böjde sig fram, sög in min tunga och började knulla hetsigt. Kuken gled omkring i vätan. Jag stack in ett finger i hennes stjärt.
Ta mig bakifrån. Hon vände sig om, körde upp stjärten. Jag gled in. Hon kom med en snabb krampning.
Hon började plötsligt fnittra.
Vi är inte kloka. En vilt främmande man, men det var skönt. Precis vad jag behövde. Jag
har inte legat med någon på sex månader. Jag får ingen hjälp med min son, så jag kommer nästan aldrig ut.
Hon tittade på klockan.
Du får ursäkta, men du kan inte stanna längre. Niklas, min son, kommer om en kvart, men
vi kan ringa varandra.
Fem minuter senare stod jag på gatan. Jag var salig. En kvinna som ville knulla, som var

glad över att ha träffat mig. Jag gick över gatan, tillbaka till Billströms. Återtog min plats, precis som om jag aldrig hade lämnat den.
Charlie hade återvänt från Norrland. Hans mor dog på morgonen, samma natt som han körde upp. Han kom en timme för sent.
När han kom tillbaka var det med en bil full av blommor. Det var det enda han ville ha från sitt barndomshem.
Från sin far hade han en guldring, som han sålde på pantbanken efter något år. Från sin mor hade han ett fotografi och blommor.
Jag var lite orolig för honom. Han hade ett psyke som gick upp och ner. Han kunde må fruktansvärt dåligt i perioder, med panikångest och isolering. Då tränade han, arbetade och låste in sig. Kom bara ut på nätterna. Det var grunden för hans livsstil. Att han måste kontrollera sitt eget liv.
Han hade lämnat en värld bakom sig. Varför visste han inte riktigt. Han passade bara inte in. Äventyret fanns någon annanstans.
Vi skulle snart åka till Spanien och träffades på Lilla Paris för att smida planer. En kväll var Charlies unga medhjälpare, Johan, med.
Han såg slak ut och Charlie suckade.
Han har problem med sin tjej. Kan inte du ge honom något gott råd?Johan förklarade läget.
21
Hon tycker det är taskigt av mig att sticka med er i en månad nu när det blir sommar. Hon vill att jag ska åka med henne till landet istället, men jag avskyr det där djävla landet. Sitta ute i buskarna. Inte ett kafé, inte ens en kiosk där man kan köpa tidningen.
Charlie garvade bakom ölglaset.
Vad säger du Lars? Du som vet. Hur löser man det här?” ”Kan hon inte åka med till Spanien?
Mitt förslag ratades direkt av Charlie.
Det blir för trångt. Dessutom ska vi träffa kvinnor där nere. Lämna henne hemma. Lite
saknad kommer att göra henne gott. Skriv en massa kärleksbrev till henne, slå ett telefonsamtal då och då. Det räcker för att hålla henne på gott humör.
Charlie var i kanonslag. Turbulensen efter morsans död, sorgen och ångesten hade fått honom att träna extra hårt. Träning var hans terapi. I flera år hade han tränat karate. När han drabbades av för mycket ångest och hans mage slutade fungera tränade han två gånger om dagen. Det var märklig att veta att när han såg som bäst ut mådde han som sämst.
Han berättade en vacker historia för Johan om hur han älskade med en kvinna med öppna fönster och hällande regn på Blekingegatan.
Hon hade kroppen ute i regnet medan jag älskade henne bakifrån. Vattnet rann ner längs ryggen, in i lägenheten. Molnen passerade som svarta skyar ovanför taken. Den natten kunde man höra ljuden från Gröna lund. Hon var fantastisk.
Alla hans kvinnor var fantastiska. På något vis älskade och uppskattade han dom alla. Det enda som störde var att han aldrig nöjde sig med en. Han hade inte tid med bara en kvinna.
Kvinnorna fick inte störa arbetet. Därför hade han alltid flera. De var hans motor i livet. De, bilderna och träningen.
Jag önskade att jag hade en lika enkel dröm om livet. Jag ville skriva, men det var mycket annat jag ville göra. Bygga upp ett hem, ha en stark relation till en kvinna. Ingå i ett kollektiv.
Sådana tankar hade inte Charlie. För honom handlade det om att överleva. Göra otryggheten till en vardagsvara. Bli trygg i otryggheten.
Några nätter innan vi skulle åka ringde jag upp Sonja. Hon var trött, hade spytt och varit magsjuk, men jag kunde komma över då Niklas hade somnat.
Hon stod i dörren och gav mig en kram. Hon såg pysslig ut. Jag har alltid älskat kvinnor som ser vardagliga ut. Kvinnor på väg till dagis med tröttheten i ögonen, håret i oordning, med en doft av sängen i huden. Inget kan vara sexigare.
Sonja höll på att baka bröd och det luktade gott i köket. En liten ful hund låg på golvet. Vad är det där?Jag pekade på terriern som klev upp och kom fram och bjäffsade. Det är Milton, våran vakthund....passa dig så han inte biter dig ...
Hon skulle bara veta. Jag hatar hundar. Hur kan folk ha dessa dräglande, skällande,
osjälvständiga djur i sina lägenheter. Den här typen såg direkt att jag ogillade honom och muttrade ilsket mot mig.
Jag hade en gång kört över en likadan sort. En sommarhund jag skulle ta hand om. Det var det dummaste djur jag sett. Värre än en hamster. Det skulle inte förvåna mig om det här var en släkting.
Vi åker om två dagar, berättade jag. Det blir väl en månad... jag kan höra av mig om du vill.
Vi får se, sa hon. Jag måste jobba hela sommaren. Det är tråkigt för Niklas. Han får vara på sommardagis och ett tag hos mormor och morfar i Jämtland. Jag får ingen semester, eller har inte råd med semester, förrän i augusti. Då kanske jag åker till Jämtland.
22
Hon såg sorgsen ut. Jag ville bara hålla om henne. Hon var låst och snärjd på alla vis. Jag hade min frihet. Jag reste mig upp och tog om henne.
Då började hundkräket att bjäffsa och nafsa mig i benet.
Sonja försökte uppfostra honom.
Tyst med dig. Gå och lägg dig i korgen ...
Hunden hade inte alls lust med det. Hon fick släpa honom till korgen där han stod strakbent
och blängde på mig.
Vi går in i sovrummet.
Hon tog mig i handen och drog in mig. Hon stängde dörren med en sista förmaning åt

hunden.
Vi kröp ner och började älska. Efter en minut stod hunden och skrapade på dörren. Sonja

började också ruttna, drog ut hunden i badrummet och stängde två dörrar mellan oss. Vi var lika kåta och knullade snabbt medan kräket stod och ylade. Precis när jag sprutade henne full öppnades dörren. En liten, sömndrucken kille kom in i rummet.
Sonja flög upp.
Hej gubben, är du trött. Jag ska gå med dig in till ditt rum.
Nej, jag vill sova här, i din säng.
Ute i badet ylade och skrapade hunden. Jag insåg att det var lika bra att slänga in handduken.

Jag klädde på mig. Sonja följde mig till dörren.
Ha det så bra på resan. Du är inte arg?
En odräglig hund och sömnlös unge hade förstört kvällen. Jag var inte sur. Vi sa godnatt och
jag gick till Lilla Paris.
23
page24image384
Spanien
Det tog tre slitsamma dygn innan vi såg Barcelonas skyskrapor och förorter.
Då hade vi passerat autobahn i full speed, kört genom nattens dimbankar, Belgiens trefiliga motorvägar och till slut passerat värmeridån i södra Frankrike.

Vi stannade femton mil från spanska gränsen. Klev ur. Det var mitt i natten. En het vind fanns runt oss.
Känner ni? Här börjar livet, det är den här värmen som är revolutionen. Charlie var glad. Hade sällan sett honom så nöjd. I takt med att värmen kom över oss, desto mer mjuknade han. Det var min första resa med bil genom Europa. Jag hade aldrig förstått känslan av att sitta i
en bil, se de vita strecken, känna lugnet och harmonin i den mörka, vinande natten.
Vi åkte in i centrum och gick ut på Las Ramblas, den vackra gångpromenaden mitt i gamla stan. Trots att det var natt var gatan fylld med människor som långsamt vandrade promenaden upp och ner.
Vi satte oss på några stolar. Tog igen oss efter resan. Det var varmt. Jag satt i t- shirt och småsvettades.
Där uppe på Café Zurich satt Hemingway och grabbarna. Det är ett kanonkafé och där borta....”
Charlie pekade på en bar. Han var vår reseledare eftersom han varit i Barcelona flera gånger tidigare.
Där kan man få varma wienerbröd med skinka och ost. Otroligt gott.
Vi njöt med en öl. Klockan var tre på natten. Det var full fart på gatan. Några äldre män satt

bredvid oss och snackade fotboll.
Jag sjönk in i ett meditativt tillstånd. Lyckan av att leva, resa, få känna dofterna av något

annat än det vanliga.
Jag, en fattig man, fick uppleva detta ljuvliga bara genom att avstå från så mycket annat

onödigt.
24
Vägen rullade fortfarande genom min kropp. Om jag blundade kom de vita strecken farande. Det var dags att sova.
Barcelona kokade av frihetslängtan. Alla visste att Francos dagar var räknade. Det gick att ta på känslan. Hela dagen var en slags uppladdning för natten och kravallerna.
Staden var insvept i en berusning. En varm dimma av gemenskap och förändring. Vi levde på och kring Ramblan. Hundratals barer, matstånd, kaféer, Det vågformade mönstret på Ramblan blev en del av blodomloppet.
Varje natt klev jag på en Miromålning. Ramblan hade allt. Skönhet, närvaro, intensitet. Barcelonas vackra hus gjorde mig glad. På dagarna smög jag omkring i Gamla stan, lät den svala vinden i gränderna kyla ner mig. Gick in på kakelbeklädda barer och åt stora mackor med skinka och ost. Jag lärde mig förstå att några kvarter kan innehålla hela livet. Om det är rätt kvarter.
Jag tyckte mest om nätterna. Dagarna var nästan för heta. Nätterna perfekta. Vi satt uppe på Cafe Zurich en natt när en bildemonstration utbröt. Snabbt stängde några män av halva gatan med cafestolar. Bilarna tvingades passera långsamt och alla snygga, nya bilar fick sig en omgång av folkhopen. Det var en slags perverterad demonstration mot de rika. De som hade råd med en snygg bil fick den söndersparkad.
En förtvivlad man klev ur sin nya Seat och skrek. Jag är en vanlig arbetare, förstör inte min bil.
Ingen brydde sig. Man slet i dörrarna och försökte slå sönder bilen. Det var en konstig mardröm. Precis som om rikedomen satt i en ny bil.
Det kom allt mer folk. Alla skrek och sjöng, bilarna tutade.
Då small det till. Det första tårgasskottet. Gatan fylldes snabbt med den vita, stickande gasen. Poliser med skräckinjagande utrustning omringade området. Ur två av gränderna kom fascistpolisen rusande, välorganiserad och med mord i blicken.
Kom med för fan, skrek Charlie och drog iväg.
Vi sprang in i en annan gränd, såg hur snutarna kastade sig in i folkhopen och slog hejdlöst

med batongerna och gevären. Folk stupade till höger och vänster.
Charlie uppträdde som en fältherre.
Nu gäller det att vara vaken, skrek han. Om vi kommer ifrån varandra så gå en omväg till
hotellet. Det bästa är att gå ner till vattnet och komma hem bakvägen. Här uppe på toppen av Ramblan står snuten hela tiden.
Vi stod kvar i gränden. Ibland sprang vi åt andra hållet, hundra meter, innan vi var tvungna att springa tillbaka. Plötsligt kom snuten farande i vår gränd. På motorcyklar med en skytt bakpå. Spring, kom igen.... Jag hörde Charlies röst. En spansk man sög tag i mig och kastade mig
framför sig i gränden.
Rapido hombre, rapido, skrek han.
Jag sprang tills jag trodde jag skulle spy. Tittade mig inte om en enda gång. Benen skakade av skräck och jag bad till Gud för att överleva.
Charlie stannade plötsligt framför mig.
Var är Johan?Han såg sig oroligt omkring bland de andra som sprungit samma väg som
oss. Johan fanns inte där.
Helvete, jag såg att han blev alldeles paralyserad och inte kom iväg. Djävla klant. Jag sa ju
åt honom att han inte fick tänka för mycket. Det är bara att dra när snuten kommer.
25
Vi gick en lång omväg tillbaka till den nedre delen av Ramblan. Överallt såg vi polispatrullerna. Luften var full av tårgas. Rena giftgasen. Jag var helt livrädd, började förstå varför folk skiter på sig i krig.
Hur kan du plåta sådant här?, frågade jag Charlie. Det är ju rena vansinnet.
Han skakade på huvudet och stoppade undan kameran.
Det går inte. Det är för mörkt. Man måste alliera sig med snuten för att göra det. Jag
försökte en gång visa mitt presskort men dom bara klappa till mig. Dom här snutarna gör som dom vill, skiter i allt. Jag undrar om Johan tagit med sig passet?
Jag kände efter om jag hade mitt på mig, men det låg hemma på pensionatet. Charlie tog upp sitt. Han hade två, ett för öststaterna och ett annat för resten av världen. Det var viktigt vilka stämplar man hade i olika pass. För många öststatsstämplar och det blev problem.
Om dom har tagit honom så klarar han sig bättre med passet. Har han tur så blir han behandlad som dum turist och får bara lite stryk, annars slår dom skiten ur honom”.
Vi gick hemåt, förbi den gamla järnvägsstationen, passerade över den stora motorvägen som brakade genom stan innan vi smög in på bakgatorna i gamla stan. Hororna var fortfarande igång trots krigandet. I de trånga gränderna stod dom och log mot oss. Jag hade mer behov av en morsa.
Vi går in här. Charlie pekade på en bar i ett gathörn.
En rödklädd inredning. Horor utspillda lite överallt i lokalen. Snacka om ett mustigt ställe. På bardisken gick två katter patrull. Fram och tillbaka längs bardisken. Vi satte oss ner i ett hörn. Jag beställde två calvados.
Bar Mariell, sa Charlie. Det är en bordell. Gå in där bakom skynket så får du se en annan värld.
Jag kom hit på min första resa till Spanien. Då gick fortfarande de flesta unga män till horor. Dom får inte knulla förrän dom gifter sig och vem fan orkar vänta på det? Nu är det bättre. Den här sexmoralismen kommer att falla direkt när Franco dör. Det kommer att bli helt lössläppt.
Han tog emot calvadosen innan han fortsatte.
Kommer du ihåg när P-pillren kom på sextiotalet? Vilken revolution. Plötsligt fick man
knulla med alla tjejer. Det kommer att bli samma sak här.
Vi smakade på spriten. Det var starka grejer. Hemma i Sverige skulle vi aldrig dricka på det

här avslappnade, lugna sättet.
Charlie verkade ha glömt bort Johan. Han pekade på en kille som rökte hasch i ett hörn.

Tyvärr blir det samma skit med drogerna. Spanjackerna är tokiga i droger. Det är väl också en moralgrej, att dom hållits nere i skiten så länge.
Vi satt en timme på stället. Jag kände mig hemma. Lugnt och spännande på samma gång. Katterna gick hela tiden fram och tillbaka på bardisken. I sorlet fanns en trygghet. Det är tystnaden som skapar ångest. Människoljud ger trygghet.
Det är kanske dags att gå hem?
Vi betalade. Ute i gränderna stod hororna kvar och log mot oss.
Gränderna var tomma. Charlie berättade minnen från andra gatustrider han deltagit i.

Man måste hela tiden veta var man är och hur man ska ta sig därifrån. Bara en idiot går in i en gatustrid utan att veta reträttvägar. Det är krig, gerillakrig på gatan. Jag sa det åt Johan förut, att han måste ha koll på gatorna. Veta var han bor och hur han kommer dit i nödläge.
Vi oroade oss båda för Johan. Ingen var på rummet då vi kom hem
Vi kan inget göra, sa Charlie. Har dom snott honom så åker han in i fängelset. Vi kan gå dit
i morgon och försöka få ut honom. Nu skiter vi i det här.
26
Han la sig på sängen och somnade. Jag satt kvar uppe, gjorde anteckningar om det jag upplevt. Fönstret var öppet mot bakgården. Alla ljud fortplantades. Jag hörde hur ett par älskade någon våning ovanför oss.
Jag skrev, blandade in sexljuden med minnena från gatustriderna. Våldet var skrämmande, men det som gjorde mest intryck var bordellen. Den sköna, avslappande stämningen, katterna som gick patrull på bardisken. Allt vävdes ihop den natten.
Johan kom vid sextiden på morgonen. Han var blåslagen och knäckt .
Jag halkade och blev fast. Dom tog mig till ett rum, skrek och slog på mig. Jag fattade
ingenting, fick fram passet och då slog dom mig igen. Sedan kastade dom in mig i en cell med tio spanjorer. Fy fan, det var jobbigt. Jag har inte sovit på hela natten, har ont i höften efter fallet.
Han haltade fram till fönstret och drack en klunk ur rödvinet. Charlie satt på sin säng och såg ilsken ut.
Det är dig man har försökt lära upp till gatufotograf. Ingen koll på någonting. Vet du vad jag tycker är värst?
Nej, Johan såg upp, lite skamset.
Jo, det är dina cowboystövlar. Hur kan man ge sig ut och plåta på gatorna i ett par lädersulade cowboystövlar? Dom är ju glashala, klart att du ramlade omkull. Hur gick det med bilderna?
Dom tog filmerna, sa Johan. Allihop faktiskt. Exponerat och oexponerat, nu är jag utan film också.
Han såg gråtfärdig ut. Charlie tröstade honom.
Du får nya filmer av mig. Deppa inte nu, och skaffa dig ett par riktiga skor hädanefter.
Johan blev dagens häckling. Vi retade honom friskt, men det syntes i hans ansikte att snutarna skrämt skiten ur honom.
På kvällen gick vi tillbaka till Mariell. Det var jag som ville det. Jag kände mig hemma där och Johan kunde behöva glömma bort snutångesten.
Dagarna gick i ett makligt, skönt tempo. Värmen och de milda nätterna gjorde att dygnet blev längre. Jag slapp också ifrån sommarångesten. Här behövde jag inte stressa ut de dagar solen sken. Jag kunde vara säker på att den fanns kvar i morgon också.
Solen gör underverk med människan. Livet behöver solen. Tristessen och effektiviteten i Skandinavien beror till stor del på klimatet. Hade vi haft ett annat klimat hade vi jobbat mindre och mått bättre.
Charlie och Johan försvann ofta ut på morgnarna för att fotografera. Jag gick ut på Plaza Real med mitt block och skrev i några timmar. Att sitta anonym vid ett vackert torg och skriva var en ny upplevelse. Jag trodde jag skulle bli splittrad men det var precis tvärtom. Husen, torgen och människorna blev som bakgrundsmusik till mina texter.
Överallt var det droghandel och tjuvgodsförsäljning. Samtidigt blandades turisterna med de bofasta. Dofterna från de olika stånden smälte samman med kafédofterna. Fult och vackert på samma gång, livets rytm.
27
Jag satt i skuggan. Under tiden jag skrev flyttade solstrålen runt mitt bord. När den kom i glipan mellan parasollerna visste jag att klockan var ett. Då var det dags att gå till tjurfäktarrestaurangen och äta en fyrarätters lunch med Johan och Charlie.
Det var ett bra sätt att leva. Jag skrev och jag tänkte. Det var ett billigt liv och jag bestämde över min egen tid. Att bestämma över sin egen tid är den största friheten. Det är den enda riktiga friheten. En frihet alla kan uppnå om dom är beredda att välja bort standard, stress och karriär.
Kvällen på Mariell hade satt sina spår. Jag kände en lockelse att gå dit, samtidigt som det tog emot. Jag kom att tänka på Sonja. Hur hon hade det hemma i stan med sin son. Denna eviga rundgång av tristess, skitjobb och för lite sex . Hur stod hon ut?
Hur skulle jag en gång kunna leva med en kvinna som henne? Det byggde ju på att jag någonstans tyckte synd om henne, men profiterade på hennes trygghet och ombonad. Att jag var feg helt enkelt.
Charlie och Johan satt redan vid lunchbordet när jag kom. Dom var ett snyggt par. Charlie med sin smala kropp. Den svarta Leican som såg så farlig ut. Handlingens man.
Johan, den rörlige, snabbe, kvittrande. Dom verkade haft en bra dag.
Topp, sa Johan. Vi var uppe i Gaudis park. Vilket ställe. Fantastiska figurer. Det är dit alla
brudar går på dagarna med barnen. Jag har plåtat som en galning.
Vi var stammisar på restaurangen, hade fått flytta till det inre rummet. Väggarna var fyllda

med tjurfäktarbilder. Maten var perfekt, alltid perfekt.
Vi drack rödvin och mumsade på en Creme Caramel när Charlie tog upp sin fickalmanacka.

Om fyra dagar börjar fiestan i Pamplona. Jag tror det är läge att åka upp i morgon. Då får vi ett bra rum och kan planera.
Vi var med. Det skulle bli skönt att röra på sig. Vi åt upp efterrätten, tog en lång siesta. Jag drömde att Sonja födde tvillingar, en pojke och en flicka.
På kvällen gick vi till Mariell. Katterna vandrade på baren. Det var meditativt. Ute på gatan stod hororna på pass. Vi satt alla tre och tänkte på samma sak.
28
page29image384
Resan upp till Pamplona tog nästan ett dygn. Johan hade fått för sig att han skulle ta en bild av en bergsby. Överallt låg det övergivna byar som vi körde in i och undersökte.
Dom var helt döda, tysta. Ungefär som pesten slagit ner en natt. Det kändes otäckt att vandra runt i de tigande byarna. De väldiga röda bergen låg på vår högra sida hela tiden. Det var helt klart att Baskien var något annat än Katalonien och Barcelona.
Landskapet var grönare och hotfullare. Det kändes som om det grät. Påminde mycket om Sverige i blandningen av skog, berg och hav.
Det är regnet som gör det, sa Charlie. Baskerna är inte så livliga som katalanerna. Dom är mer som oss, eller greker. Tragiska på något vis. Ärliga, tunga och förbannat konservativa.
Vi kom till Pamplona på morgonen. Vi körde in i den gamla stadskärnan, över ett torg och nedför en backe.
Vi klev ur bilen och Charlie pekade bakåt.
Ser ni det lilla torget? Det är där tjurarna kommer när det brakar loss med tjurrusningen.
Johan såg rädd ut.
Jag trodde inte gatorna var så smala. Hur hinner man undan tjurarna här?
”D
u får springa som en galning eller gömma dig i ett gathörn när dom kommer. Det ordnar
sig, eller så dör du.
29
Vi gick in på en bar. En frodig kvinna sken upp då vi kom in. Charlie sa något åt henne på spanska. Hon kom fram och skakade hand med oss.
Vino?
Si, si, svarade vi. Hon parkerade oss vid ett bord med tre glas och lite tilltugg .
Hon försvann ut genom bakdörren. Tio minuter senare var hon tillbaka. Vi hade fått ett rum mitt i smeten med utsikt mot torget.
Rummet var litet, men helt perfekt. Vi såg hela gatan där tjurrusningarna började Strax ovanför låg det centrala torget med alla barerna. Vi kunde inte bo bättre.
Jag frågade Charlie hur han kände kvinnan bakom baren.
Det är hennes son jag känner. Han är Eta-kommendant. Jag träffade honom på en bar förra
vintern. Vi var ute en hel natt och jag fick sova här. På morgonen var jag skitsjuk, blev sängliggande med trettionio graders feber. Hon tog hand mig som en morsa. Hon är helt underbar.
Han hade knappt sagt det förrän det knackade på dörren. En kraftig man steg in, svartskäggig och basker på huvudet. Det var Juan, kvinnans son. Eta-kommendanten.
Charlie och han kramade om varandra. Ska ni ha fiesta?
Vi nickade och han skrattade högt.
Akta er för tjurarna bara. Dom är livsfarliga i år, nästan lika farliga som poliserna.
Han och Charlie började snacka på spanska och baskiska. Jag fattade ingenting, men efter ett tag reste han sig upp, tog oss i hand och försvann.
Charlie såg bekymrad ut.
Det kan bli problem i år med fiestan. Eta tänker göra aktioner och vete fan hur snuten agerar. Jag tror vi ska flytta bilen utanför den här gamla stadsdelen så vi kan komma iväg härifrån om det blir krig. Hans mamma bjuder på middag om en timme nere på krogen”.
Vi tog en promenad genom den vackra staden. Pamplona är en gammal stad, samma känsla som i Barcelonas hamnkvarter, men inte lika fattigt och slitet.
Efter en timme återvände vi till Juans mamma och middagen. Vi var inte ensamma. Ett tiotal basker satt redan till bords. Vi sögs rakt in i gemenskapen. På bordet stod en jättestek. Vinet flödade och alla sjöng och berättade historier hela tiden. Sjungandet var viktigt. Det var ett sätt att hålla det förbjudna baskiska språket levande.
”Om du går till jukeboxen och slår in Dylans Sarah, så får du höra en bask som heter Hartzabal. Det baskiska språket är förbjudet, så dom gör allt för att hålla det levande.
Det var en flödande, levande middag utan krusiduller. Efter maten tog vi alla en krogrunda. Snabba ryck in på olika barer. Max tio minuter på varje bar. En snabb, liten öl eller vin och
sedan vidare, sjungande, skrattande. Om två dagar skulle fiestan starta.
Vi var uppe redan vid femtiden för att få in den rätta stämningen. Natten hade övergått till morgon. Överallt låg folk och sov med trottoaren som kudde. Charlie hade flyttat på bilen, ner till järnvägsstationen i den nya stadsdelen. Han trodde det skulle bli bråk.
Vi gick in på en bar och tog en morgonöl och några stora mackor. Det var ett skrål utan Guds like. Olika band kom indragandes på baren och spelade, drack en snabb churitto, en liten öl, och försvann ut med sångerna på gatan. Ibland var det två eller tre olika grupper som spelade samtidigt.
Man skulle kunna ha blivit tokig, men allt var gjort med sådan värme och glädje att jag bara flöt med i det hela. Männen i sina vita, rödvinsfläckade folkdräkter dansade och skrek till varandra.
30
Juan dök upp på baren och gav oss tre biljetter till kvällens tjurfäktning.
”Jag kommer också att springa, så ni kan ju hålla ögonen på mig. Ta det lugnt bara.
Vid halv åttatiden samlades vi på torget där tjurarna skulle göra entré efter den första backen. Portarna stängdes. Nu fanns det ingen återvändo. Det var mest män, men även några kvinnor. Jag fattade aldrig om det var förbjudet för kvinnor. Nu var dom här och det förbudet skulle gå samma väg som det löjliga kvinnoförbudet i Vasaloppet.
Alla såg sammanbitna ut, försökte skämta, men vad fanns det egentligen att skämta om? Alltihop var idioti och ändå var vi här för att bevisa vår manlighet.
Charlie såg ovanligt seriös ut. Han hade gjort det här några gånger förut. Han kom fram till mig och Johan.
Skönt att du inte har cowboybootsen på dig. Han klappade Johan på axeln som blev nervös och satte sig ner för att knyta om de nya gympadojorna .
Kom ihåg vad jag säger nu. Få för fan inte panik, titta framåt och ramla inte. Ser ni den där böjen där nere?
Han pekade på torgets avslutning som svängde in i en brant högerkurva.
Har tjurarna hunnit ikapp oss dit, så sväng in bakom kröken och stanna där, men hamna inte
i vägen för de andra för då blir det kaos. I normala fall blir man ikappsprungen av tjurarna där nere. Om man springer på blir det en lång smal gata och det är oftast där folk faller och blir stångade.
Jag kände mig plötsligt skitnödig, fick en idé om att hoppa över staketet. Jag satte upp händerna på träväggen för att kolla om jag kunde svinga mig över, men en bask klappade till mig på händerna med en tidning.
Det sved. Jag fattade vinken. Nu var det för sent att ångra sig. Plötsligt small skotten, tjurarna var på väg. Jag kollade efter Charlie och Johan, men dom syntes inte.
Tjurarna kom uppför backen och folk kom rusande mot mig. Det var som att drunkna. Alla rusade för livet, få inte panik. Jag försökte hålla mig kall. Vad hade han sagt om hörnet?
Jag hade två hundra meter dit, samtidigt som tjurarna kom invällande över torget. Ett tåg av kraft och pissdoft kom emot mig.
Helvete, så snabba dom var. Dom bara dånade fram över torget. Jag rusade för allt jag orkade. Helvetes djävlar så mycket folk ..
Vi sprang, nästan slogs, för att komma till en plats där tjurarna säkert kunde passera. Jag tittade mig inte om utan sprang mot den räddande hörnan.
Det var ett enormt vrål över oss. Folk bankade i träplanken och skrek. Jag föll, snubblade och kom upp igen. Mamma mia, tankarna rusade runt i skallen. Varför detta?
Jag kom fram till hörnet. kastade mig in bakom väggen. Jag var inte ensam, tre, fyra man gjorde samma sak.
Jag fick en fruktansvärd smäll mitt i ansiktet. Pissdoften av en jättelik tjur passerade. Någon skrek. Jag låg golvad på gatan.
Allt var vitt, ont. Jag såg tjurarna passera längre bort, försvinna med pöbeln efter sig ... Några vitklädda män lyfte upp mig, kramade om mig. Hombre, bueno. Jag var på allas
läppar, fram med vinsäcken. Jag fick några riktiga duschar och alla klappade om mig.
Vi log som fånar mot varandra. Baskerna dansade och sjöng. Jag tittade mig omkring. Jag

hade klarat mig, hade lust att göra om det. Hur mår du?
Johan kom framrusande.
31
Jag såg hur ni small ihop. Vilken smäll. Han sprang rakt in i ditt nylle med knäet. Ni hade ju tur som tokiga, hade ni smällt ihop en sekund tidigare vete fan om det inte hade blivit en riktig tjuromgång.
Han klappade om mig. Charlie stod bakom och såg orolig och lättad ut.
Fy fan, dom är inte kloka. En del drog tjurarna i svansen.
Folk började plötsligt skrika och slå i planken. Några basker kom rusande åt fel håll.
Se upp, dom kommer tillbaka.
Nu har det hänt något. Några av tjurarna har skiljt sig från gruppen. Då är dom livsfarliga. Vi sprang upp på torget. Nu var det verkligen otäckt. Att bli jagad av en uppretad tjur var
inte vad jag hade tänkt mig.
Alla började skrika. Nere i svängen kom en ilsken tjur farande. Han stannade upp, siktade in

sig på ett gäng vitklädda. Några modiga slog honom mellan hornen och på kroppen så han blev vilseledd. Plötsligt vände tjuren sig om och fortsatte tillbaka samma väg han kommit.
Det var över. Strax hördes ett skott. Alla tjurarna var inne på arenan. Folk hoppade över stängslen, kom fram och omfamnade oss .
Ett gäng spanska tjejer började snacka med Johan. Han kråmade sig och såg ut att må gott. Vi följde med strömmen mot kaféerna och morgonkaffet.
Dagen var över. Jag kände lugnet som spred sig. Vi åt churros och drack varm choklad med tjejerna. Dom var från Madrid.
Johan såg ut att vara förtjust i en av dom. Jag var färdig, behövde vila och gick hem till rummet.
Jag sov, drömde om rusningen. Om och om igen. Mellan rusningarna knullade jag en spanjorska mot en lyktstolpe.
Jag vaknade av att Johan dök upp i rummet. Det var dags för eftermiddagens tjurfäktningar.
Vi åt hos Juans mamma. Hennes mat var klassiskt baskisk. Kött, vin, grönsaker, toppkvalitet på allting. Vinet, spänningen, tröttheten gjorde att maten gick åt.
Jag var insvept i en behaglig dimma när vi gick vidare ut på
den obligatoriska krogrundan. Vi stod inne på en krog när det började.

Någon tog fram den baskiska flaggan och började skrika, samtidigt som någon annan tuttade eld på den spanska. Det luktade provokation lång väg.
Det fullständigt exploderade.
Inom några minuter var snuten där. Bord och stolar flög ut på gatan. Glaskrossning, gummikulor och tårgas. Vi sprang mot vårt hus. Det här var en omöjlig kamp, snuten var för stark. Dom körde på med hela artilleriet .
Vad håller dom på med? Dom är bindgalna, slår ju ihjäl folk.
Johan stod och darrade. Han hade fått tillbaka sin snutnoja. Snuten slog alla dom kom åt.

Jag orkade inte med skiten. Det här var inte min kamp. Jag fattade mig inte heller på baskerna och deras nationalistiska ylande. En kväll hade jag suttit med Juan och fått hela Eta:s ide presenterad.
Jag fattade att baskerna ville ha sina egna stålar, men Eta:s strävanden var nästan för mycket. Och våldet som ständigt var närvarande. Var det nödvändigt?
Jag visste inte? Hur störtar man en diktator? Inte med kärlek i alla fall.
Det tog oss en timme att komma hem. Juans mamma hade stängt krogen och satt och grät . En av Juans bröder förklarade att snuten hade gjort en razzia och plockat Eta-sympatisörer.
Juan var mer än det. Det såg inte alls bra ut. Dom var ute efter att ha ihjäl honom.
Dom var här för en timme sedan. Tur ni inte var här, men dom kommer tillbaka så ta era
grejer och stick. Ni kommer också att bli arresterade om ni är kvar.
32
Ska vi göra det? Kan vi inte bara byta hotell?Johan såg inte ut att vilja lämna slagfältet. Charlie ruskade på huvudet.
Det är nog lika bra. Det går inte att hitta något ställe att bo på. Det kommer att vara ett
helvete hela natten. Vi kan sova i bilen, men det blir jobbigt.
Vi packade ihop våra grejer och gick på bakgator ner till bilen. Överallt var det poliser med

värsta krigsutrustningen. Det var som Chile. Jag ville bara därifrån. Hur kunde baskerna leva i det där förtrycket? Vi hittade bilen, körde ur stan .
Vi stannade i Deva. En liten by vid havet. Ett pensionat, ett torg, en långgrund strand och några bra restauranger. På morgonen visade Charlie en bild i tidningen. Juan hade blivit allvarligt skadad vid en sammandrabbning med polisen.
En känsla av sorg smög sig in i mig. Jag tänkte på baskerna. Hur kampen för frihet formade livet, fyllde deras vardag med naturlig livsglädje.
Hemma kände jag aldrig så. Hade jag inget att kämpa för? Om någon skulle fråga mig vad svensk kultur var så visste jag inte vad jag skulle svara.
En gång kände jag att Sverige var skogarna, järnet och älvarna. Jag kände enorm stolthet över kvinnornas frihet, välfärden, skolorna , jämlikheten, barnomsorgen. Mitt blodomlopp.
Nu kände jag ingenting. Jag längtade efter roll i tillvaron. En uppgift som kunde få mig att gå genom eld och vatten. Skulle jag kunna döda för det goda?
Det var vid lunchen som vi tog beslutet. Det var Johan som kom upp med idén först. Vad ska vi göra nu? Åka hem. Jag orkar inte vara ute och flacka längre.
Charlie tittade på mig.
Jag håller med Johan. Nu blir det bara en upprepning. Dessutom vill jag hem och få lite kärlek”.
Charlie höll inte med.
”Det är nu det börjar. Vi har fått in en fot, det är i upprepningen fördjupningen ligger. Inte i
att göra nytt varje dag. Det är en förbannad myt, men vill ni åka hem åker jag med.
Vi packade ihop efter lunchen. Volvon började misstända ovanför gränsen till Frankrike. Bilskrället var på upphällningen, men vi tänkte ösa på så länge den höll ihop. När vi kom hem skulle den skrotas.
33
page34image384
Stockholm.
Juli. Regn, förbannat regn. Vi kom hem till svensk sommar. Det tog knäcken på mig. Charlie la sig i sängen och sov en vecka. Jag försökte skriva, kontaktade tidningen Vi och berättade att jag hade en story från Spanien.
Det hade vi för tio år sedan, tyvärr.
Djävla luspudlar. Tidningar, fucking shit. Jag insåg att skulle jag skriva något så fick det bli

böcker. Det var det enda som höll i längden.
Det pissade på utanför medan jag skrev vidare. Det gick ganska bra så länge jag fick vara

ifred. Sonja malde på i mitt huvud. Skulle jag kontakta henne? Hon visste inte att vi kommit hem.
Jag vet inte varför jag var så osäker? Var det hennes barn, känslan av sorg, hennes ensamhet. Eller den äckliga hunden?
Jag gick ut, vandrade ner till busstorget i Skanstull. Volvobussarna stod och dunkade med sina dieselmotorer. Hur stod folk ut med att bo i förort?
Jag träffade en tjej en natt på Malmen. Hon bodde i Haninge. Ett besök. Det räckte. Dessa resor, denna meningslöshet. Denna fulhet.
Människan ska inte flacka omkring. Arbete, liv, barn och kärlek ska finnas på gångavstånd. Livet och världen behövde organiseras om från början.
Till slut ringde jag upp Sonja. Hon stod i dörren då jag kom över.
Så brun du blivit, sa hon när hon öppnade dörren.
Hunden stod bakom och gläfste. Förbannade hund. Jag blev sur på direkten. Sonja körde ut

honom till köket och stängde dörren. Hur har du haft det då, frågade jag?
Jag har arbetat hela sommaren, men jag fick Niklas att åka till mormor i Värmland. Inget speciellt. Du då?
34
Jag berättade om vår resa, undanhöll bordellen, och det som kunde tänkas störa vår relation. Hon satt tyst mest hela tiden, hällde upp vin och lyssnade. På något vis gick hon inte att känna igen. Det var något med ögonen och ansiktet.
Jag skulle också vilja resa så där, sa hon, men med barn är det omöjligt. Jag har inte råd och tid.
Det är bara att åka, sa jag. Jag fattar inte att barn ska var ett sådant hinder för att resa. Ta med honom, bo på något ställe och hyra ut lyan hemma.
Hon tittade uppfostrande på mig.
Det är inte så enkelt. Han vill vara med sina kompisar, gå på fritis”.
Vad fan, sa jag. Lite får man väl offra. Det handlar om dig också. Du ska väl ha ett eget liv?
Idag verkar alla bara tänka på barnen. Du ska lyda barnens önskningar till varje pris.
Det dunkade bakom pannbenet igen. Varje gång kvinnor snackade om hur lite dom kunde göra på grund av sina barn blev jag sur. Jag hade ännu inte fattat vilken bra ursäkt barnen var för att slippa våga göra något
Ingen kunde resa. Att hyra ut lägenheten var jobbigt. Hur folk kunde tycka att omsorgen om några sketna blommor var viktigare än en resa var för mig ofattbart.
Vi drack ur vinet, småsnackade, hånglade i soffan innan vi gick in i sovrummet och älskade. Hon hade ett tryggt förhållande till sin kropp. I vissa lägen tyckte jag verkligen om henne. Jag somnade skönt bakom hennes varma rygg..
Jag vaknade mitt i natten. Något stämde inte. Hon var också vaken.
Jag måste berätta en sak, sa hon. Jag är med barn. Jag kom underfund med det då du var
borta, vågade inte berätta det.
Hon var i andra månaden. Det var för sent för en vettig abort. Jag skulle bli far. Den här

gången kände jag inget motstånd, Jag hade klantat till det en gång för mycket.
35
Charlie dök upp en morgon då jag satt och skrev. Sätt på fika. Nu ska vi kolla på bilder från resan.
Han slängde fram två Agfakartonger på bordet och gick in i köket för att göra thé. Jag bläddrade igenom den första lådan. Svartvitt. Vilken magi . Den svarta Leican hade översatt verkligheten till något mystiskt, starkt och längtande.
Trots att han var en sådan ung fotograf, bara tjugosju, kunde man redan se att han själv fanns i bilderna. En sorg, stillhet, kändes under svärtan.
Gillar du dom? Jag tror vi ska sikta på en bok om Baskien. Du skriver texten. Vi drar ner några resor till. Vi måste åka ner på vintern. Då är Baskien vackrast. Dom älskar sitt regn där nere.
Han tänkte efter.
Regnet, den svarta järnhaltiga marken, det röda vinet och Eta. Det är pulsådern. Det finns,
tre, fyra bilder jag godkänner.
Han valde några bilder som han la ut. Alla koncentrerade, svarta fält med ljusa inslag .

En bra bild ska stå stilla. Du känner det direkt. Lägg upp en dålig bild bredvid och det blir okoncentrerat. En bra bild är koncentration, stillhet.
Jag tittade på hans bilder. Vad skulle jag skriva till dom? Poesi, tankar om mitt liv? Jag behövde skriva något som inte syntes i bilderna.
Skriv om Mariell, för fan, om kriget, längtan. Det är vad det handlar om. En satans massa längtan efter något ingen kan sätta fingret på.
Vi tittade igenom bilderna länge. Det kanske skulle fungera som en utställning? Jag berättade om Sonja. Om att jag skulle få barn. Han tittade upp.
Det blir säkert bra, men fixar du hennes andra unge? Det är liksom inte bara att komma och gå. Ju mer du stannar där, desto viktigare blir du i hans liv också. Vad gör grabbens farsa?
Han är ute ur bilden. Hon tyckte det bara var krångel så hon kastade ut honom.
Typiskt brudar. Om inte karlarna bär sig åt som dom kräver så blir dom utkastade. Precis så var det med min farsa. Morsan blev sned på något vis och kastade ut honom. Han stod till och med utanför BB och ville träffa mig, men hon blånekade. Betala för mig fick han göra, i arton år. Det dög, djävla kärringar.
Jag kände mig träffad av Charlies utfall.
Vi får se. Jag hänger på ett tag till. Förresten, jag försökte sälja in en story till tidningen Vi, men det sprack.
Har du prövat med fackblaskorna?”, sa han. Vi gör upp en försäljningsdrive och drar runt en dag”.
Vi satte oss ner, valde bilder till olika facktidningar. Charlie valde bilder efter deras inriktning, skrev bildtexter. Jag lovade att ha en text klar om några dagar.
Charlie skulle hälsa på sin mormor på Skeppsholmen. Han passade på att besöka henne vid lunchtid. Hon hade kafé bakom af Chapman. En gammal militärmäss som fått vara kvar efter militären försvunnit från ön.
Hänger du med? Det blir gratis lunch och sedan kan vi sitta vid vattnet och kolla på stan. Nej, jag stannar hemma och skriver på texten så kanske den är klar i morgon.
Han försvann på sin cykel. Jag grävde ner mig i texten. I morgon skulle det vara klart.

36
Jag började umgås mer med Sonja. Hon började bli rund om magen, mådde lite illa.
Hon arbetade och tog hand om sin son. Jag ringde, dök upp på kvällarna när Niklas var på väg att lägga sig.

Ibland hjälpte jag Sonja att städa upp. Oftast satt vi och snackade ett tag innan vi gick och la oss, älskade och somnade.
En kväll ville hon inte älska.
Jag börjar bli trött på det här. Du kommer på kvällarna, vi snackar och knullar, men vi gör inget ihop. Jag känner mig utnyttjad på något vis.
Hur då utnyttjad? Tycker du inte det är trevligt att jag kommer och sover med dig?Hon skakade på huvudet.
På helgerna kunde vi väl gå ut i skogen, eller på kafé. Ta med oss Niklas på någonting. Vi får se, sa jag. Något hittar vi väl på med tiden ...
Hon verkade nöjd med svaret och kröp ihop i sängen. Jag låg vaken ett tag, funderade på äktenskapet. Hur organiserar man sin vardag om man ska hinna arbeta, ha familj och sex? Det jag direkt märkt med min ringa erfarenhet av familjeliv, var att sexet fick stryka på foten. Tryggheten då? Tryggheten har ett högt pris. Om jag fick barn så delade jag det gärna med
en kvinna, men knappast att jag flyttade ihop med henne. Hela tanken på familj var för instängd. Det måste finnas ett levnadssätt som frigjorde livet, sexualiteten och kamratskapet. Ett slags kollektivt leverne, med mycket barn, många vuxna, stora middagar. En möjlighet
att få vara i fred och ha umgänge på samma gång.
Jag tog upp det med Charlie dagen efter. Hans svar var ganska väntat.
Jag tror inte jag vill ha några barn förrän jag är fyrtio, fyrtiofem. Tänk dig själv att gå på
dagis, sitta i någon djävla park och drälla på vintern. Fy fan vad trist. Fattar inte brudarnas skönmålning av föräldraskapet.
Hur skulle du göra med Niklas då, frågade jag?
Svårt... det är klart att man ska vara hygglig med en liten kille som har en sådan taskig
farsa som han, men man får ju inse att man kan bli djävligt viktig för killen. Det går inte att schappa hur som helst, eller har du tänkt det?
Det hade jag väl inte. Jag tyckte bara att det blev för instängt med den lilla familjen.
Charlie tröstade mig.
Det visar sig. Kärleken är en grej, arbetet något annat. Har man inte barn får man hålla sig
till arbetet. Det är det enda som är livslång kärlek. Se på mig.
Fattar du varför hon har så taskigt jobb, sa jag? Går och gnetar i någon skit som hon hatar.
Någon slags extralärare. Inga pengar och bara elände hela tiden.
Charlie satt bara såg frånvarande ut. Han hade aldrig varit ihop längre än en månad med

någon kvinna. Han ville ha nya kroppar hela tiden, nya samtal, nya uppbrott. Han svarade efter en tankepaus.
Jag tror att barn är det viktigaste för brudarna. Dessutom är dom djävligt pressade. Allt ska ske mellan tjugofem och trettiofem. Barn, jobb, hela skiten och efter fyrtio är det över. Det är hårda bud. Det är lättare för oss män. Vi kan vänta, avvakta. Brudarna måste se till att bli på smällen, skaffa familj.
Jag gav upp, gick hem till mitt och försökte förstå livet.
37
Det hade börjat dra ihop sig till höst, mitten av augusti. Jag visste inte hur jag skulle överleva ekonomiskt. Kanske var det dags att återvända till posten? Eller skulle någon av mina ansökningar om jobb på olika tidningar gå i lås?
Charlie fotograferade hus åt en arkitektfirma. Det gick hyfsat, även om dom då och då, gnällde över att detaljerna var sotiga i hans bilder.
Jag flyttade allt mer in hos Sonja. Mitt hem på Allhelgonagatan blev en tillflyktsort då jag ville vara ensam, skriva och läsa.
Då och då sov jag hemma, men oftast blev längtan efter hennes kropp och värme för stark till kvällen. Det är en skön känsla att se en kvinna växa med ens barn i magen.
Jag gjorde som hon ville. Vi åkte ut i skogen med Niklas. Det kändes fint att kunna ge honom något bra alternativ i livet. Samtidigt prövade jag mina teorier om faderskapet.
Jag var inte hans far, men om man umgås med en kvinna vars son har en skit till farsa, vill man ju bidra med någon slags faderskap. Eller i alla fall manlighet.
Kvinnor har svårt att uppfostra pojkar. Dom klarar sällan av dom fysiskt. Hur man än vrider och vänder på det hela så behövs både män och kvinnor i barnuppfostran. Jag blev reservpappa.
Dagarna rullade på. Det blev november, mörka eftermiddagar. Jag trivdes med det. Jag tyckte om mörkret, på sommaren och på vintern. Den svenska sommaren med sina ljusa nätter fick mig att bli generad. Jag trivdes med Spaniens mörka nätter. November i Sverige var ungefär samma sak. I slutet av november dog Franco och en vind av lättnad drog genom oss alla.
Sonja upprättade en ordning. Hon tog hand om Niklas. Jag fanns i bakgrunden men retade mig allt mer på hur han körde med Sonja. Grabben fick som han ville genom att skrika högt, mala ner sin morsa.
Min uppgift var att laga maten och diska. Jag var frilans och kunde disponera mina dagar. Det var också en källa till irritation. Sonja fattade aldrig hur en konstnär arbetar. Även om jag hade mitt skrivpass på morgonen så ville jag också jobba på kvällen.
Jag tänkte alltid på arbetet. Jag älskade mitt arbete. Inte blev det bättre av att jag sa till Niklas på skarpen några gånger. Då ilade Sonja direkt till hans försvar.
Det där tar jag hand om, sa hon och såg ilsket på mig.
”Det gör du ju inte. Varenda morgon går han och skriker och kräver en massa skit av dig och du gör ingenting. Grabben har väl också några skyldigheter? Vad är det för vits med att låta honom bestämma över dig?
Strunt i det du, menade hon.
Vi bodde under samma tak och hon var helt lealös i sin barnuppfostran. Hunden hade jag tagit hand om tidigare. När den mopsade sig och gläfste gav jag den en ordentlig spark. Efter det höll den sig alltid borta från mig.
Niklas behövde kärlek och regler, men kärleken bestod mest i att han fick göra som han ville hela tiden. Det var outhärdligt. Jag beslöt mig för att flytta hem igen.
Jaha, du ska fortsätta att leva ungkarlsliv? Du kommer aldrig att växa upp och vad ska vi göra av vårt barn?
Vi får väl ha delad vårdnad, hjälpas åt, svarade jag.
Inbilla dig inte att du ska få vara pappa. Jag tar hand om det här, sa hon.
Vad är det här för skit? Bara för att jag inte tål hur du uppfostrar Niklas ska jag inte få vara
farsa till mitt eget barn.
Och vad vet du om barnuppfostran då?
Tillräckligt för att se vad Niklas saknar. Hade han haft en farsa som hjälpt dig hade han aldrig varit så bortskämd och odräglig. Ingår inte han också i det här lilla familjekollektivet? Säg nej någon gång.
38
Hon började gråta.
Jag orkar inte höra på dig. Tror du inte det här är jobbigt nog med Niklas, hans djävla farsa
som bara försvann. Allt jag ska göra själv.
Det började spåra ur ordentligt.
Lugna ned dig, lyssna här. Det fattar jag också att du gör så gott du kan, men det är i alla
fall ingen lösning att låta honom få allt hela tiden. Sonja kastade en handduk på mig.
Ge dig iväg bara. Jag har känt hela tiden att det var fel att få barn med dig Du ville inte ha något egentligen, djävla idiot.
Hon gick runt i lägenheten, grät hejdlöst. Jag blev förbannad. Dessa tårar, kvinnans effektivaste vapen. När dom gråter löser sig alla problem. Vi män ska ge efter och tycka synd om dom. Gud, vad jag kände mig förbannad. På mig själv, på henne, på hela skiten.
Hon la sig i soffan och hulkade. Jag klappade om henne. Vi hade båda gjort ett misstag. Det vara bara att stå för det. Eller rättare sagt. Jag upplevde inte alls att jag gjort något misstag. Jag tyckte det skulle bli roligt att få barn.
Jag flyttar hem, sa jag. Vad det gäller barnet så ska jag bli en bra far. Vår relation är en annan sak. Vi får se hur vi löser den?
Jag hämtade mina saker, gav Sonja en kram och gick ut ur lägenheten. Om en månad skulle min son födas.
Det var en smärtsam tid. Beslutet var taget. Jag skulle bli en bra far, men förhållandet med Sonja var över.
Det var nog rätt, sa Charlie när vi satt och diskuterade på Lilla Paris. Du hade aldrig stått ut med henne i längden och den där djävla hunden hade du strypt med tiden. Det blir kul när du blir farsa. Då har vi en liten skit vi kan ta med på våra resor och äventyr. Får jag bli Gudfar?
Han målade upp sin teori om hur det skulle vara att ha barn. Det kändes riktigt roligt. Varför skulle jag inte kunna ha barn utan att vara ihop med mamman? Jag såg framför mig hur den lille, pojken eller flickan, satt mellan oss på en kudde i bilen då vi körde till Spanien. Jag skulle bli en bra farsa, inget snack om den saken.
Jag måste fixa en större lägenhet, behöver en tvårummare. Ett sovrum för oss tillsammans och ett vardagsrum.
Charlie kom med ett förslag.
”Vi kan byta lyor, ta min stora och jag tar din lilla, billiga.
Det var ingen dålig idé. Vi gick hem till Charlie för att kolla hur man skulle inreda lägenheten.
Flytten gick några dagar senare. Jag flyttade in på femte våningen. Charlie tog över min etta på bottenvåningen. Han ville bo så billigt som möjligt. En gång hade han en etta som kostade fyrtionio kronor i månaden. Utedass på gården, men det tyckte han det var värt.
Jag fick det större, fick till och med plats att jobba hemma. Jag har alltid tyckt om att ha det viktigaste runt omkring mig. För mig var hemmet en bas, utgångspunkten för alla tankar och äventyr.
Charlie ville helst bo i en stor husbil, eller på en havskryssare. På något där du kan ge dig iväg när som helst.
I och med flytten behövde jag ett jobb. Frilansandet gick på kryckor. Jag jobbade på posten en natt då och då, men jag ville ha ett jämnare flöde.
Ragnar, en gammal polare, tipsade mig om ett nattjobb på en sexklubb i Gamla stan. Han satt och väntade på mig i baren på juggerestaurangen.
39
Det är inte så märkligt. Dom knullar på scenen och du sköter ljuset. Jag är less på jobbet, så det är bara skönt om vi kan dela på det.
Vi tog en öl och gick sedan till klubben på andra sidan kvarteret. Det var en anonym entré. En trappa ned låg knullklubben. Ett danskt par stod för den mesta av underhållningen.
Dom var gifta, hade småbarn och knullade på scen för att skaffa sig ett nytt hus och en större segelbåt. Första arbetspasset drog igång direkt. Danskarna kom upp på scen till tonerna av James Browns sex machine. Ragnar visade mig hur jag skulle lägga ljuset. Jag följde hur danskan sög killen till ett rejält stånd innan dom började knulla. På slutet när Brown öste som mest fejkade dansken en utlösning samtidigt som Ragnar drog ned ljuset.
Ett ganska enkelt jobb. I alla fall för oss. Danskarna verkade också helt oberörda efteråt.
Vi tog en kopp kaffe i väntan på nästa show som var ett strippnummer. Danskarna vinkade adjö. Dom skulle vidare till en annan klubb i city. Fyra gånger per kväll uppträdde dom på olika ställen för några tusenlappar svart per ställe. Dom tjänade grova pengar. Alla tjänade bra på klubben. Allt var svarta pengar. Det var som ett vanligt jobb, mycket bättre betalt, men sorgligt och lite solkigt.
Internationella delegationer som kom ner, såg showen och gick till de olika båsen för att knulla eller bli avsugna.
Om jag hade taskiga vibbs för affärsvärlden förr, så inte blev det bättre nu. Tjejerna som jobbade, var vanliga, snygga, unga kvinnor som lärdes upp.
Dom började i kassan. Efter en vecka var dom uppe och strippade. Bedrövliga nummer, men det var så dom lockade kunderna till båsen och de stora pengarna. En vanlig kväll gav 2- 3000 kr svart.
Jag var både fascinerad och äcklad av den här världen. Charlie dök upp ibland. Han polade ett tag med en norska på klubben. Hon ville att dom skulle knulla tillsammans på scen och Charlie var eld och lågor, tänkte ut olika makabra ställningar.
Tyvärr tog förhållandet slut då hon berättade att hon knullat med en taxikille istället för att betala honom två hundra kronor.
Jag höll ut på klubben någon månad. Det som tog knäcken på mig var oxfilén som jag åt på kvällsrasten. Den var blodig. När jag skar upp den såg den precis likadan ut som fittan som jag sett på filmduken en halvtimme tidigare.
Det gick runt i huvudet på mig. Jag hade fått nog av köttmarknaden. Jag slutade samma kväll. Åter var jag utan arbete.
Sonja ringde vid tvåtiden på natten.
Det är dags för barnafödande. Jag åker upp till SÖS, möter du mig där om en halvtimme?
Jag hoppade i byxorna. Jag fick skärpa mig ordentligt för att inte bli skakig i benen. Det kändes som en ödestimme, men samtidigt löjligt fnittrigt.
Jag gick till SÖS för att vakna till. Jag skulle bli far. Tungt. Det kändes som en medaljutdelning. Sonja stod i entrén. Hon var söt med sin mage .
Skönt att du kom. Det hade varit trist utan dig.
Vi kom in på avdelningen och fick ett rum. En barnmorska kom in och kände på Sonja. Jag

fick testa syrgasapparaten, mysig uppfinning. Tog några djupa andetag och blev halvhög. En läkare dök. Jag kände igen honom från Söder. Han skakade hand och blinkade till mig.
Det här kommer att gå fort, sa han. En timme?Det gick fortare än så, fyrtiofem minuter senare hade jag fått en son.
40
Sonja krängde i sängen, andades häftigt. Han ville inte komma ut direkt. Huvudet kom nästan ut två gånger innan han ångrade sig, hoppade tillbaka. Den tredje gången sköt han i alla fall ut till livet i stora världen.
Han låg på Sonjas bröst. Jag kände direkt att han var en del av mig. Sonja låg kvar på avdelningen med barnet. Jag satt där ett tag, läste tidningar, luktade på grabben och vilade i känslan av att vara far.
Jag var inte överlycklig, eller ens euforisk. Jag hade bara bestämt mig för att bli en bra far. Efter någon timme lämnade jag sjukhuset, ringde några vänner och berättade. Jag gick till Pelikan och tog en öl i ensamhet.
Dagen efter gick jag tidigt upp till SÖS. När jag kom upp var Sonja borta. Barnet låg bland tio andra ungar i sina plastlådor i et stort rum. Ett barn skrek då jag kom in i rummet. Det högg till i hjärtat.. mitt barn?
Jag gick fram till lådan, läste på lappen och visst var det han. Jag lyfte upp honom. Han tittade stort på mig Det kändes redan som det var han och jag mot världen..
Lilla gubben. Jag pussade honom. Vet du vad du ska få heta? Jag har döpt dig i natt. Han tystnade. Handen rörde sig försiktigt över ansiktet.
Leo ska du heta. Även om du är ett vinterbarn ska du bli ett litet Lejon som ska leva i solen.
Vi satte oss i en fåtölj och tittade på varandra. Han var inte stor. Det var som att lyfta en liten docka. Han luktade så gott. Utanför fönstret var det fortfarande mörkt trots att klockan snart var tio.
När Sonja dök upp hade han somnat på mitt bröst. När får du åka hem?
”I
eftermiddag. Kan du hjälpa mig?
Jag lovade att komma, lämnade ifrån mig Leo och gick ut i mörkret.
Jag hämtade Sonja och Leo på sjukhuset. På natten sov jag hos Sonja. Det kändes konstigt att gå hem ensam. På morgonen kom den idiotiska hunden och gläfste. Jag fick nog och drog.
En sak kände jag helt klart. Att få barn betydde att organisera sig. Förr kunde jag ligga i timmar på sängen, deppa, drömma och göra ingenting. En viktig sysselsättning för den som skriver, men nu kände jag också att jag måste organisera upp tillvaron mer. Jag måste jobba mer och snabbare under den tiden jag inte hade Leo.
Jag byggde en framtida säng för Leo. Inte för att han skulle ligga där på ett tag, men det kändes fint att förbereda sig. Jag satte upp en vacker röd lampa som jag ärvt efter mormor. Jag såg framför mig hur jag satt i rummet och skrev medan han sov. Den röda lampan skulle lysa tryggt.
Varför skulle det inte gå? Jag var en modern man som tog hand om mina barn till skillnad från min generations hjältar. Nästan alla dom författare och konstnärer jag uppskattat hade struntat i sina barn och fruar, dragit till Paris eller någon annanstans.
41
Dagarna gick. Jag skrev, hälsade på hos Sonja några timmar varje dag. Det var en skön rutin, men den byggde på att vi var vänner. Jag ville ha en stabilare grund, delad vårdnad och juridiskt inflytande.
Hur ska vi göra med Leo? Jag vill ha delad vårdnad om honom. När han blir lite större kan han bo hos mig några dagar i veckan. Helst vill jag ha honom varannan vecka.
Hon tittade irriterat på mig.
Du får aldrig delad vårdnad. Jag litar inte en sekund på dig. Vad vet du om barn? Jag såg
väl vad som hände då jag blev gravid? Då stack du bara iväg. Och att han ska bo hos dig kan du också glömma.
Jag försökte ta det lugnt och metodiskt.
Sluta nu. Det är väl klart att jag ska ha delad vårdnad. Jag vill också vara med honom och ha inflytande.
Det får du inte. Du var så taskig emot mig under graviditeten. Jag kände kvinnohatet forsa fram i mig.
Först föder du en unge mot min vilja, och sedan gnäller du över att jag var taskig mot dig, tro fan det. Det är inte dig jag ska ta hand om, det är barnet, vårt gemensamma. Om du inte ger mig delad vårdnad får jag väl stämma dig eller något sådant.
Leo rörde sig oroligt när vi började tjafsa. Jag insåg att det var lika bra att gå. Alla gräl skulle gå ut över honom. På så vis var jag slagen till slant. Skulle det fortsätta på det här viset skulle jag aldrig få delad vårdnad. Sonja skulle bara neka och jag ville inte dra henne inför rätta.
Jag fortsatte med mina besök varje dag. Det drog emot jul. Jag frågade Sonja vad hon tänkte göra.
Jag tänkte fira med mina föräldrar hemma hos mig. Dom vill så gärna se Leo. Kul. Jag kan komma ner en timme och vara tomte, krama om Leo lite.
Är du inte klok. Varför skulle du komma hem till oss på julafton? Du har ju inte ens köpt en present till honom.
Vad vet du om det? Det är klart jag har, att jag sedan tycker jul och midsommar är skit, är en annan sak.
Hon gav med sig till slut.

Du kan vara tomte, men sedan får du dra.
Redan som barn hatade jag jularna. Morsans gnäll om hur slut hon var. Denna totala meningslöshet, där glädjen räknades i hur många paket man fått. Om man fick tio paket så hade man en bättre jul än om man fick åtta. Sonja var precis som morsan. Julen var en kamp för livet, inte en njutning. Jag gav Leo en puss och drog.
På julafton satt jag ensam. Sandra, en gammal lover, hade ringt mig på telefonsvararen och ville träffas. Vi gjorde upp att ses hemma hos mig på julaftonskvällen.
Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen. Kalle Anka skulle snart sluta på tvn. Det var dags för tomten att agera. Jag drog på mig tomteutstyrseln. En fruktansvärd mask som såg ut som trafikolycka, en puckel på ryggen. Jag övade upp det värsta tomtebrölet framför spegeln. Jag skulle skrämma skiten ur hennes släktingar. En stadig whiskey och ut på gatan.
Det hade kommit snö när jag drog mig mot Sonjas hem i tomte-outfiten.
En buss stannade. Jag hörde förarens röst inifrån bussen.
Till vänster ser vi tomten på uppdrag.
Passagerarna vinkade genom fönstret. Jag vinkade tillbaka med min tomtelykta. En bra

början på min karriär som tomte. Alla blev glada och jag kände mig stark och full i fan. Jag knackade på hos Sonja. Hon kom och öppnade med Leo på armen.
42
Jag bräkte på med mitt: Goddag, goddag, finns det några snälla barn. Leo såg livrädd ut, började gråta, men tittade nyfiket på gubben med det vita skägget och puckeln.
I vardagsrummet satt familjen samlad. Det var en sex, sju stycken. Hennes förbannade släkt. Jag satte mig på en stol och delade ut paketen.
Och här har vi ett paket, från pappa till Leo.
Åh, så fint, sa Sonja. Tänk att pappa inte är här. Han är ute och handlar någonting, men han
kommer i morgon.
Leo var full av bus i Sonjas famn. Jag fick lust att slita av mig tomtemasken och ge mig till

känna.
Undrar vem som är tomte?”, hörde jag en av släktingarna säga.
Jag avslutade snabbt paketutdelningen , gick ut i hallen för att gå. Sonja kom efter.

Tack ska du ha. Du var toppen som tomte. Vi kan väl höras i morgon?
Det var tungt att gå hem. Det kändes inte riktigt bra. Själv hade jag inga julklappar alls, förutom dom jag köpt till mig själv. Tre böcker och en ny penna. Det var inte där det satt. Jag ville krama om Leo ordentligt, vara med honom. Tårarna började rinna under masken.
Hej tomten, några småkillar skrek åt mig från andra sidan gatan.
Jag upphävde mitt värsta tomtevrål och ruskade på min puckel. Jag gjorde ett hotfullt utfall, allt enligt tomtepraxisen.

Killarna sprang tjutande iväg. Jag blev på gott humör. Hade jag inte gjort vad jag kunde? Om någon timme skulle jag få besök. Jag skulle häda den förbannade julen och dess religiösa trams genom att knulla hela natten. Helvete, jag levde. Hade jag klarat av en sådan här julafton, vad klarade jag då inte av?
43
page44image384
1976
Sacharov får Nobels fredspris
Hans Ericsson gör skandal med sin semesterresa till Spanien Sverige får en borgerlig regering . Den första på 44 år.
Ulf Lundell ger ut Jack
Bruce Springsteen släpper "Born to run"
Patti Smith " Horses"
Slas publicerar " På palmblad och rosor"
Ett Concordeplan lyfter för första gången från London till USA. Ingmar Bergman lämnar Sverige efter skattebråk.
Demonstration i Göteborg mot Kungstorgsgaraget.
Tjejgruppen Röda bönor ger ut " vi litar på våra döttrar och söner".

44
Tarifa / spain..
Har anlänt till Andalucia . Vilket ställe . Hur kan man bo någon annanstans? Det är nyår och jag går i T -shirt. Mitt på dagen är det nästan för varmt ,,,,det är så underbart att man blir galen.

Det är full fart på allting. Jag har aldrig sett så mycket bögar och knark på samma gång.
Nå, jag drog med Anna till Malaga och träffade hennes föräldrar. Du vet hur sådant kan vara?
Där visade hon sitt riktiga ansikte. I Barcelona har hon varit frimodig och läcker, men nere i Malaga blev det hela baletten med överklass, silverbestick , betjäning.
Jag tittade på Anna och jämförde henne med morsan. Ett snipigt helvete.
Var det sån hon skulle bli med tiden? Jag drog mig ur och stack vidare , först upp till Sagres i Portugal,,,förbannat fint ställe , bodde en vecka i Portimao , en annan liten stad där nere . Portugal är bra, litet, förbannat bonnigt på något vis .

Tillbaka till Spanien, betade av hela kusten där nere. Cadiz, fantastisk stad och sedan hittade jag paradiset :Tarifa. En landtunga rakt ut mot Afrika. Det tar en halvtimme med färjan att komma dit. En liten stad , gammal som satan, stort som halva gamla stan. God mat, underbara människor .
Känns livsfarligt att vara här. Smuggelhåla till Afrika. Det är en del hippies och löst folk . Det är som att vara med i ett cirkusssällskap. Två långa stränder, vilda hundar och ett cafe som passande heter Cafe Central .
Det är där jag sitter på dagarna. Jag går mina rundor på stränderna. Iband tar jag bilen upp i bergen eller kollar på tjuruppfödningsfarmarna. Jag har faktiskt aldrig varit på ett ställe som det här. Det dyker upp speciella typer hela tiden . Nu har jag suttit och kollat på en snygg tjej ett tag. Hon ser ut som en spanjorska men läser en engelsk bok. Vad ger du mig för det?
Hur går det för dig då? Har du kommit in i papparollen? Jag tänker ju inte bli far förrän jag är femtio , så du har säkert ett och annat att lära mig? Ta det här med att byta blöjor. Hur kan någon tycka det är äckligt?
Vad är det för larv. Lite skit. Hur många kärringar och gubbar har jag inte torkat i äschlet när jag jobbat på långvården.

Det som skiljer oss , ja främst dig då , från våra hjältar ,,det är ju att du tar hand om dina barn.
Vad är det för konst att göra karriär och skita i ungarna ? Skyffla över dom på morsorna och dyka upp en gång i månaden med en present. Svagt , men du sköter dig bra.

Nej , nu har den här bruden som läser den engelska boken börjat kolla på mig. Jag ska göra en framstöt. Tänk igenom om du ska komma hit ..
Skriv eller så ringer jag dig en kväll framöver..
salut och bon dia

Charlie
45
Brevet satte mig i gungning. Det var länge sedan jag gjort något utöver det vanliga harvandet. Jag förstod varför Henry Miller led av förstoppning. Att skriva är ett djävla stillasittande.
Jag kollade resor. Det gick flyg till Madrid och därifrån kunde jag ta ett tåg till Marbella. Jag skrev ett brev tillbaka till Charlie och förvarnade honom att jag var på gång .
Sonja blev inte alls glad.
Ska du sticka till den där idioten i Spanien? Typiskt dig. Du är så djävla rastlös. Hur ska det
gå för Leo om du är borta tre veckor? Han kommer ju att glömma dig.
När hon började med den tonen blev hon automatiskt ful. Jag avskydde hennes negativa skit. Varför var hon aldrig positiv?

Tyvärr är han för liten, annars skulle jag ha tagit med honom. Herregud, tre veckor är väl ingen panik. Han är ju med dig. Det är du som har bröstmjölken.
Det är taskig stil, sa hon. Tänk om jag skulle ta med mig honom på en resa en månad?Jag tittade på henne. Vad jag skulle göra?
Inte ett djävla skit. Kan du åka med honom till värmen så inte mig emot? Det vore ju underbart. Jag tror han skulle älska det. Om det var okej så hängde jag på.
Hon slog till reträtt och återgick till hemmaplan.
Kan du säga som bara ligger och slappar hela dagarna. Jag sliter hela tiden för att det ska gå
runt ekonomiskt och att han ska få det bra. Vad svarar man på sådant?
”Jag orkar inte med din argumentering. Nu är du mammaledig, du ammar honom. Varför skulle jag inte kunna åka till Charlie i tre veckor? Bara för att jag har fixat ett bra liv, behöver väl inte du bli avundsjuk?
Vi skildes som ovänner. Alltid denna meningslösa kamp, någon slags djurisk kamp om vem som var bäst, visste bäst. Jag blev lika sorgsen varje gång. Jag tyckte inte hon ville leva. Allt började i det negativa. Jag ville leva. En dag skulle jag lära Leo att leva.
46
Madrid.
Jag såg honom direkt där han stod och vinkade .
De slitna jeansen, västen. Den svarta skinnvästen med sina specialfickor. Långhårig och

orakad.
Du är väl trött som fan efter den här trippen?”, sa han. Jag är också ganska seg. Jag vet ett
bra hotell vid Plaza Mayor. Vi sover där i natt och drar i morgon.
Hotellet låg på en bakgata. Hundra meter från oss fanns världen, barerna, stadens alla

människor. Avskilt, men ändå centralt. Vi tog en runda, åt en enkel middag innan vi båda stöp i säng.
Madrid vaknade med bilbuller och frukostos över Plaza Mayor. Vi tog en snabb frukost. Det hade regnat under natten. Gatorna var ovanligt rena och luften klar för en gångs skull.

Charlie gav mig bilnycklarna.
Har du lust att köra? Jag har köpt en fotobok av Cartier Bresson. Den är helt otrolig. Vilka
bilder, tagna i rätt tusendels sekund hela tiden. Karln har bara ett objektiv, står hela tiden på rätt avstånd.
Bresson, sa jag. Är det inte den där Magnumfotografen? Fransmannen med Leican?Charlie tittade imponerat på mig.
Hur visste du det? Jag såg en utställning av honom i Barcelona. Han är som George Simenon. En vardagsskildrare i grått. Tänk om pressfotograferna kunde lära sig av Bresson? Så man slapp dom där dårarna som jagar ikapp i en stor hög”.
Han bläddrade några sidor, suckade av hänförelse..
Pressfotograferna har förstört fotografins anseende totalt. Idag är en fotograf något farligt. Någon som vill dig något ont. Varenda dag man är ute på gatorna och plåtar frågar folk vem man är.
Jag skrattade åt Charlie
”Tufft jobb att vara fotograf?” Han log snett och fortsatte att titta i boken.
Vi tog oss snabbt ut ur Madrid. De fula förorterna dök upp och jag körde upp på motorvägen mot Malaga.
Hur gick det med spanska Anna då, frågade jag?Han vände blad i boken innan han svarade.
Jag ledsnade på att hela tiden spela på hennes planhalva. Ibland blir jag så djävla trött på det här snacket om jämlikhet. Sexuellt finns det ingen sådan. Kvinnorna bestämmer allt. Kniper dom igen benen så blir det inget. Barn och sex är kvinnornas domäner.
Feministerna skulle höra dig nu, sa jag.
Är det inte så?”, sa Charlie. Det är brudarna som styr sexet. Vill dom inte så är det bara att glömma det hela, å andra sidan skulle allt annat vara konstigt”.
Han la ifrån sig boken och vevade ner fönstret. Det kom en mild doft av bränd jord in i bilen. Kommer du ihåg bruden jag träffade här nere? Hon knullade med sin man en gång i
månaden.
”Men du fick komma till?”
Charlie skrattade generat.
Det berodde väl på att hon tyckte synd om mig, eller behövde något nytt i sitt liv. Nej, det
är något som inte stämmer i jämlikhetsdebatten. Lika lön för lika arbete har inte slagit igenom, men inte heller på sex och barnplanet. Varför krånglar Sonja med dig hela tiden?
Varför? Nog hade jag tänkt en hel del på det.
47
Hon tror nog hon gör rätt, sa jag, men jag kan förstå att vissa killar ger upp sina barn då dom aldrig får göra saker och ting på sitt sätt.
Charlie pekade på en ny motorvägsavfart mot Malaga .
Ta in där. Jag tänkte vi skulle köra över Torremolinos. Det finns en svensk författare där
nere. Sture Dahlström, han skriver som en Gud.
Jag mindes något om en galen skåning. Var det honom Charlie menade?

Han bor i Torremolinos på vintrarna. Vi kan fråga runt på lite barer. Det vore kul att träffa honom. Hans stil är något för dig, otroligt drag.
Vi satt tysta en timme. Charlie kollade i boken, skrev då och då i sin lilla svarta anteckningsbok. Han detaljstuderade Bressons arbetssätt. Hur han närmade sig motiven. Hur han byggde upp en bild.
Jag blir aldrig som Bresson. Jag vill ha mer närvaro, känna människorna. Bresson måste vara en zenmästare. Att klippa bilderna som han gör på gatan kräver otrolig snabbhet och koncentration. Han måste vara beredd varenda sekund.
Har du hört något från Strömholm och Fotoskolan, frågade jag?
Nej, inte mer än att dom la av och Strömholm drog till Paris med någon kvinna och massor med film”.
Strömholm, Bresson och Eugene Smith var Charlies förebilder. Äventyrare, självgående män med stor integritet och människokännedom.
Jag plockade fram ett band med Nynningens Majakovskijdikter. Det satt bra att höra Totta Näslunds röst medan vi körde till Torremolinos.
Jag tänkte på Sonja. Varför var hon så svår hela tiden? Jag ville gott med Leo. Jag tänkte inte svika honom, men hon kunde aldrig slappna av och lita på mig. Hela tiden skulle hon vara där med blåslampan och kolla vad jag gjorde. Det var plågsamt att aldrig få känna sig tillräcklig.

Det byggdes i centrum av Torremolinos. Att det en gång varit en gammal fiskeby var svårt att fatta. Fruktansvärd ful håla. Charlie gillade det. Ju fulare, desto bättre bilder. Vi åt på en billig bar i La Carihuela, fiskekvarteren.
Vi gick en barrunda. Charlie frågade efter jazzställen .

Han är en gammal jazzlirare Dahlström. Om han finns någonstans i stan så borde dom känna till honom där.
Vi letade halva natten. Vi fann några ställen som kunde tänkas spela jazz, men ingen kände till den svenska författaren med jazzgitarren.

Helvete, jag ger upp. Nu går vi och lägger oss.
Vi stod och hängde utanför den sista baren. Jag hade ingen lust att leta längre. Jag tittade upp mot de väldiga skyskraporna som bildade fond kring staden.
Nu skiter vi i det här, sa jag. Vi sover i bilen, kör ner till stranden. Det är skönt att vakna i bilen vid havet.
Volvon var inredd för att sova i. Det fanns små gardiner man drog för och Charlie hade dragit ett draperi bakom framsätena. Han rullade ut madrassen i bakluckan, öppnade takluckan en bit och vips hade vi ett sovrum. Charlie somnade på en gång medan jag tog en runda på stranden.
Vattnet slog in i långsam takt. Det var en och annan nattvandrare på stranden. Ett stort mörker föll in över mig. Hur skulle jag få ordning på det här med Leo? Jag kunde inte ha den här striden hela tiden, men jag kunde inte heller ge upp min livsstil. Varför kunde inte Sonja bara låta mig vara ifred?
Bakluckan på bilen var öppen när jag kom tillbaka. Jag kröp upp bakom Charlie, slog igen luckan och sträckte ut mig på madrassen.

48
Jag vaknade på natten av röster kring bilen. Ett gäng ungdomar i svarta skjortor var på väg mot vår bil. Det kändes inte bra och jag knuffade till Charlie som vaknade direkt.
Det kommer ett gäng mot vår bil, kolla får du se.
Han tittade upp och for upp i framsätet som en blixt. Helvete, öppna ingen dörr. Det är fascistdjävlar...
Han kastade åt mig en stor skiftnyckel, medan han själv startade bilen.
Volvon gick igång. Charlie körde långsamt av sanden för att inte fastna med bakhjulen. Gänget hade omringat bilen och började sparka och slå på den.

Håll färgen och le bara. Det är fascistdrägg som drar runt och rånar och djävlas. Dom har inte fattat att Franco har knallat och håller på och vandaliserar och rånar folk. Fan, jag skulle köra över dom djävlarna...
Vi spelade dumma turister, log och slog ut med händerna. Så fort Charlie såg en lucka drog han gasen i botten. Vi lämnade gänget bakom oss.
Nu hade vi tur. Bra att du vaknade. Hade dom fått hålla på ett tag så hade vi kanske blivit rånade. Djävla pack. Dom är på utdöende, men på nätterna drar dom runt och djävlas. Det är därför jag alltid låser dörren och har nyckeln i tändningen.
Ingen av oss hade lust att sova vidare. Vi beslöt oss för att köra till Tarifa. En timmes körning längs havet i morgongryningen.

Det var fuktigt ute. Vi spelade Lou Reed på bandspelaren. De vassa gitarrerna dansade med den hämningslösa saxofonen. Jag undrade hur det var hemma i Stockholm. Jag frågade Charlie om inte han hade hemlängtan?
Hela tiden, men vad ska jag återvända till? Jag har lämnat mitt barndomshem och i Stockholm känner jag mig inte alls hemma.
Han tystnade och tittade ut mot havet. Det skimrade och vi kunde se Afrika.
Han fortsatte.
Vad är hemma? Några kompisar som lever som en själv? Ett klimat som man trivs i och en
livsstil som passar en. Problemet med Spanien är att alla är så förbannat borgerliga. Här är det familjen som gäller till varje pris. Jag vill leva ogift.
Havsluften kom in i bilen, fuktig, mild. Det låg äventyr i doften. Det luktade kvinna.
Nej, jag är nog bara hemma då jag knullar med en kvinna. Det är enda gången jag känner
närvaro i mitt liv, resten är hemlöshet. Man måste fejsa det som det är. Känner du dig hemma någonstans, frågade han?
Att få Leo var att få ett slags hem”.
Charlie satt tyst ett tag. Volvon mullrade på och borta i horisonten såg vi de första
experimentella vindkraftverken.
Är inte skrivandet ditt hem? Det är där du kan koppla ihop dig själv.
Inte kommer du att stå ut med något fast jobb. Allt skitsnack på rasterna, gnället på cheferna, en månads semester om år.
Jag hade också tänkt på det. Varje gång jag varit på ett jobb hade det känts kvävande. Vad tycker du man ska göra då?”, frågade jag.
Ett samhälle måste bygga på att man gör grejer tillsammans. Ta en sådan grej att vissa
religiösa grupper bygger hus tillsammans . Vilken otrolig styrka. En ny sorts familj måste skapas.
Jag började skratta. Det skulle vara Charlie till att säga något sådant.

Och ändå är du superindividualisten. Du gör ju aldrig något tillsammans med andra.
Nej, men jag drömmer om det hela tiden. Märkligt va? Jag vill göra världen bättre, men det mesta som erbjuds är bara idioti. Det är därför jag tar mina bilder, för att kolla hur världen
49
påverkar mig. Sedan kanske mina bilder kan påverka någon annan. Mer kan man inte begära av livet.
Morgonen sprack upp. Solen låg precis i molnkanten. Havet fick färg. En landtunga stack ut i diset. De vita husen lyste som sockerbitar på udden.
Tarifa, sa Charlie. Där har du stället.
Vi körde in i stan som var uppbyggd kring en gammal borg. Utanför stadskärnan låg en milsvid sandstrand åt norr och söder. Charlie körde ut bilen på en sanddyn och öppnade takluckan.
Här är vi trygga. Nu sover vi ett tag innan vi går till Café Central och tar morgonfika.
Café Central låg i stans centrum. Charlie var igenkänd. Bakom disken satt en av hans bilder på väggen. Det var hans signum.
Var han än kom gav han bort bilder, som i sin tur ledde till att han fick mat eller fika gratis, billigt eller på kredit .

Hola Charlie, es un amigo?
En blond kvinna klappade Charlie på axeln och nickade mot mig.
Det här är Rosa, sa Charlie och pekade på mig.
Si, es Lars. En vän från Sverige ,,,skribent ....
”Co
n leche?
Vi beställde vårt mjölkkaffe och två tjocka mackor med ost och skinka. Vi satt i solen och
njöt medan den lilla staden vaknade. Kaféet hade tio bord, framför oss passerade huvudgatan. En hund gick omkring och nosade nyfiket på Charlies kameraväska. Två unga grabbar passerade på en moped. Han som satt bakpå hade en surfingbräda i famnen. Charlie pekade på huset mitt emot.
Casa Amarilla , det gula huset. Där ska vi bo. Världens bästa och billigaste hotell.
Vi gick över gatan, klev in på hotellet och fick ett rum mot gatan. Två sängar, bad på rummet, balkong och en inredning som var hälften Afrika, hälften Spanien.

Vad säger du?, frågade Charlie.
Här kan man ju bosätta sig, svarade jag.
Jag flyttade fram skrivbordet till balkongen. Nere på gatan hade folk satt sig runt kaféborden. Kullerstensgatan glimrade i solen. Jag var mitt i livet och ändå avskild. Jag hade allt jag kunde begära för stunden.
50
Tarifa gav ro. Den uråldriga staden, havet och närheten till Afrika sänkte ned mig i en melankolisk dimma En dag gick jag ut på stranden, tog sikte på en kulle långt borta och började gå. Efter ett tag dök en hund upp, sedan en till och snart hade jag ett gäng hundar som följde efter mig. Jag satte mig vid en mur och lät solen värma upp mig. Hundarna la sig ned bredvid mig, som en klan av vänner.
I normala fall tyckte jag illa om hundar, men inte när dom levde vilt som i Tarifa. Deras lekar i sanden var en ständig påminnelse om livet, leken och kampen.
En man passerade i gummidräkt med snorkel på huvudet. En halvtimme senare kom han tillbaka med en säck fylld med fisk på axeln.
Han nickade vänligt åt mig, stannade och pekade på säcken. Med ett leende öppnade handen och tog fram en stor fisk.
Café Central, sa han och gjorde ätrörelser med munnen.. Han lämnade fisken framför mig och gick vidare.
Jag satt kvar i solen. Hundarna försvann. En blev kvar. En liten, smal sak som följde mig hemåt på eftermiddagen.
Charlie satt på Café Central och snackade med Rosa. Hon vinkade åt mig och jag satte mig vid deras bord. Jag la fram fisken. Rosa kom fram och tog den. Hon skulle se till att vi fick den tillredd.
Vi har fått post idag, sa Charlie. Dom delade ut den på Caféet. Dom har märkt att vi sitter här varje dag.
Jag hade fått ett brev från Sonja. Amiga? En vän? frågade Rosa. Si, en gammal vän, sa jag.
Rosa fick kunder. Jag lutade mig tillbaka för att läsa brevet.
Hej
Jag tänkte jag skulle skriva ett brev eftersom det blev så dumt när du åkte till Spanien. Jag vet att du tycker om Leo, men du har för stora krav på vad du ska göra med honom eller ej. Mitt förslag är att han bor hos mig den mesta tiden, säg sex dagar i veckan och att han är en dag i veckan hos dig. Jag har vårdnaden så får du betala mig bidragsförskott. För övrigt är du kallad till någon slags möte med sociala där du ska uppge om du är far till barnet eller ej? Det är väl där dom avgör vad du ska betala i bidragsförskott.
Hemma här är det som vanligt. Lite trist väder. Leo växer och jag tänkte snart vänja av honom och få honom att dricka ur nappflaskan. Då kan du lättare ta ut honom på dina promenader.
Jag hoppas du inte har för tråkigt där nere och var inte borta för länge . Om två veckor är det möte på socialkontoret.

Ha det gott
Kram, från Sonja och Leo

Var det något speciellt?Charlie såg frågande på mig.
Nej, förutom att jag ska på något djävla möte om två veckor. Dom ska undersöka om jag är
farsa till barnet.
Är du inte farsa? Jag trodde det var hur klart som helst.
51
Jo, men tydligen ska man åka dit och skriva på något papper där man erkänner faderskapet . Det är väl bara för att vi inte lever ihop. Sonja vill ha bidragsförskott. Hon tror inte att jag tänker ta hand om grabben.
Charlie blev förbannad.
Djävla fitta. Ni vet väl vem som är farsa till grabben? Måste man svära ed på det också. Det
är ju förnedrande ...
Ja, men nu skiter vi i det här, sa jag. När är käket klart?
Det kommer nog snart. Jag känner doften från köket, sa Charlie.
Maten kom in. Vi skålade i rött vin. Rosa satte sig ned med en kompis från baren. Dom väntade på oss medan vi åt färdigt.
”Visst är dom snygga?, sa Charlie.
Rosa hörde på Charlies tonfall att han sa något speciellt.
Vad sa han?, frågade hon och tittade på mig.
Att du är en mujer especial, svarade jag. Rosa skakade på huvudet och hällde upp mer
vin.
Hon var en bra kompis. Charlie låg aldrig med henne fastän han ville. Det var som om han ville spara henne för framtiden. Vissa kvinnor var "una mujer especial", en speciell kvinna. Det var alltid kvinnor med speciella talanger, egensinniga typer. De andra, vanliga typerna var han vänlig mot, behandlade dom bra, men var aldrig speciellt intresserad. Det tog lång tid innan jag insåg att han sorterade kvinnor efter deras livsstil. Om dom kunde leva med honom. Alla med vanliga jobb och arbetstider rök direkt. Charlie krävde kvinnor som var lika fria som honom.
Vi fortsatte att leva det vardagsliv vi inrättat oss efter. Jag skrev. Charlie fotograferade och på nätterna var vi ute med Rosa och hennes gäng.
Natten innan vi åkte hem bjöd dom oss på middag på Café Central.
Det var en sorglustig historia att åka hem. På den korta tiden vi varit där hade vi redan fått vänner.
Jag fattade inte riktigt varför vi skulle åka hem. Jag hade fått ett erbjudande om att jobba på Café Central och Charlie klarade sig alltid ekonomiskt.
Tänk om man skulle stanna här, gifta sig med Rosa?” sa Charlie. Tror du det skulle fungera?
Vet inte?" svarade jag. Det enda jag vet är att jag måste hem, vara med Leo och bevisa min skuld om några dagar.
Jag gick en sista runda på stranden, sa adjö till hundarna. På en av sandkullarna stod två stora mobilehomecars. Den amerikanska modellen, stor som en tvårummare. Charlies dröm om hur ett hem skulle se ut. Volvon dök upp på stranden. Charlie tutade och jag gick dit.
Har du sett husbilarna, sa jag?
Jag har gett upp det där, svarade han. Kapitalförstöring. Dom har inget
andrahandsvärde.
Han klappade ömt på instrumentbrädan, gasade så det rök i avgasröret.

Okej Sverige. Here we come. Nu blir det gasen i botten.
Charlie körde snabbt. Vi sov några timmar vid franska gränsen. Passerade Paris på natten. När vi snurrade runt på Periferiquen såg jag Eiffeltornet för första gången. Jag blev så imponerad att Charlie drog ett varv till för att jag skulle få se den igen. Vi sov några timmar i Belgien
52
innan vi dunkade upp till färjan i Tyskland. Vi kom med som sista bil. Charlie körde nästan hela vägen. Han satt tyst och sammanbiten. Ibland tystnade han. Det var som om han hade lämnat ut sig för mycket, gett för mycket. Han hade slutit sig inom sig. Det var hans psyke. På och av. Jag satt i högra framsätet, lyssnade på musik, drömde, försvann bort i mina tankar medan motorvägen rullade förbi under oss.
Tyskland gick i ett nafs. Vi stannade några timmar i Lund hos en polare innan vi körde de sista femtio milen till Stockholm.
Att köra genom Sverige gav mig klåda. Vilken mäktig skönhet det här landet äger. Grönskan, skogen, stillheten . Och vilken otrolig tråkighet. När vi stannade för middag åt vi den sämsta och dyraste maten på tre veckor. Alla satt tysta och såg ner i borden. Jag såg hur Charlies humör sjönk mot botten. Nu gick det heller inte att dricka vin och köra bil längre.
Stockholm. Charlie svängde in på Hornsgatan. Den instängda avgaslukten slog emot oss vid korsningen med Ringvägen. Stan var helt tyst. Han stannade på Hornsgatan, släppte av mig med en liten vinkning innan han fortsatte mot Nytorget. Den stålgrå Volvon puttrade iväg. Ena skärmen hängde lös. Det var bucklor och elände mest över hela bilen.
Jag gick upp i lyan, sparkade undan posten, öppnade ett fönster och stöp i säng.
53
page54image384
Stockholm.
Jag mötte Sonja och Leo på tunnelbanan. Leo låg i barnvagnen och tittade på mig med sina underbara ögon. Jag tog upp honom. Han satt i min famn hela vägen ut till socialkontoret . Vi väntade i en trist korridor en kvart innan vi fick komma in till en gråhårig man i femtioårsåldern.
Jaha, sa han. Du är Lars Hansson, född 22 oktober 1949... stämmer det?
Ja, svarade jag.
Har du något leg, körkort, pass eller så?
Jag visade mitt körkort och var godkänd.
Är det här ditt barn, erkänner du faderskapet?
Ja, svarade jag.
Han kallade in två vittnen som intygade min underskrift där jag erkände faderskapet. Jag började bli djävligt irriterad på hela affären. Hade jag någonsin nekat till att jag var

farsa. Skulle jag kräva blodprov bara för att djävlas?
Jafortsatte byråkraten. Nu ska vi reda ut bidragsförskottet. Vad du ska betala per månad
till försäkringskassan. Jag har kollat din inkomst. Den är inte hög. Man kan knappast leva på så låg inkomst, speciellt inte om man har barn. Du får nog börja tjäna mer pengar. Har man barn ska man ta hand om dom.
Det har aldrig gått någon nöd på migsvarade jag. Jag lever ett bra liv. Byråkraten såg sur ut .
Jag tycker i alla fall att det är något skumt med din inkomst. Hur kan du ha råd att ha bil, som det står här? Du har uppgett att bilen kostar dig tio tusen om år?
54
Jag har ingen bil längre. Det var förra året, men jag körde fyra tusen mil det året. Det är klart att det kostar.
Jag hade ingen lust att upplysa honom att det var Charlies bil som var skriven på mig. Charlie hade kvaddat så många bilar och hade dålig bonus hos försäkringsbolagen.
Jaha, gubben satt och hummade .
Det ser inte bra ut. Jag sätter sju hundra kronor på dig i bidragsförskott till att börja med.
Har du inte råd att betala det så får du överklaga.
Sjuhundra kronor. Inte kostar den här lilla parveln sju hundra kronor i månaden. Dessutom
får hon barnbidrag varje månad. Jag betalar allt när barnet är hos mig.
Det är så det är, kostar att skaffa barn. Jag skulle rekommendera dig att skaffa dig ett fast
jobb. Har man skaffat barn ska man ta hand om dom.
Det var inget mer att säga. För några dagar sedan var jag i Spaniens hetta. Nu gick jag i en förbannad grå korridor, förnedrad av en gråsliskig byråkrat. Trodde den fan inte att jag tänkte ta hand om min unge?
Leo verkade skita i alltihop. Han låg i vagnen och log medan vi åkte in till stan. Vi tog en fika på Billströms. Sonja snackade men jag hörde knappt vad hon sa.
När Sonja vandrat iväg gick jag upp till Charlie. Han stod i labbet. Den röda lampan lyste hemtrevligt över baden. Gå ut i sovrummet, sa han. Jag har lagt ut kontakterna för torkning. Hela hans sovrum var täckt med kopior, kontaktkartor som låg och torkade.
Jag skrapade ihop en bunt, satte mig i en fåtölj med en lupp och började titta igenom materialet.
Det var hela resan. Närbilder, porträtt, aktion, sex, naket, skräp. En kontaktkarta berättar mycket mer om livet än en bild .
På kontakten ser man en människas själ, möten och misslyckanden.
Vad tycker du?Charlie stod i dörren med förklädet på .
Underbart. Du har fan aldrig varit bättre. Det här måste bli något. En utställning, eller
varför inte en bok?
Charlie mådde gott av mitt beröm. Han hade utvecklats. Alla hans resor, ensamheten ,
ångesten han alltid levde med, hade skärpt hans sinnen. Jag kunde se honom i bilderna. Det doftade på något sätt.
Det firar vi. Kom ..., han drog ut mig i hallen. Vi går till ett nytt ställe i Gamla stan. Dom lär ha bra mat.
Det var ett flummigt koreanskt ställe. Jag hade aldrig ätit koreanskt och den kryddstarka maten var en sann upplevelse. Charlie strålade och efter ett tag gav jag upp mina depptankar på byråkraten. Det skulle ordna sig. Det var bara att ligga i, jobba på. Några roliga hippietjejer kom in i lokalen. Charlie vinkade till sig dom.
Det här är Nina och Vanja. Dom spelar teater i en dansk teatergrupp.
Vi hälsade på varandra. Dom var helt underbara i sin glädje, de vackra kläderna, långa kjolar i böljande tyger. Charlie berättade att det var Christianiamode, att det kom från den danska Fristadens kvinnor.

Jag satt och lyssnade mest då Charlie snackade med Vanja. Hon hade en vacker, mjuk danska som jag inte förstod mycket av. Hennes ansikte levde då hon pratade. Nina gav mig ett ögonkast då och då. Efter ett tag reste dom sig upp och tog adjö.
Vad tyckte du?, frågade Charlie.
Vilken utstrålning, bara liv och glädjesa jag.
55
Ibland undrar man om dom har något speciellt i maten nere i Danmark? Jag är skitförtjust i Vanja. Hon är så djävla smart och snygg så man dör.
Båda två. Den där Nina såg ut som hälsan själv, sa jag och mindes hennes livliga ögon.
Dom tränar hårt, varje dag, men dom lever också hårt. Turnerar hela tiden över Europa i en stor buss. Det är tuffa brudar, tro mig.
Det var första gången jag sett honom helt tagen av en kvinna. På den korta tid dom suttit ned kunde jag känna Vanjas värme och integritet, samtidigt som hennes yrkesval var spännande. Båda Nina och Vanja levde ett liv som var långt från det normala. Ett liv, som var deras dröm. Det märktes i deras utstrålning, skönhet och kraft. När vi gick hem på natten, stannade vi på Slussen och tittade upp mot Mariahissen. Tegelhuset på höjden, den öppna fjärden. Det var en vacker natt. Vi var hemma. Charlie tittade ut över vattnet.
Vilken natt, sa han. Den där Vanja, en dag ska jag leva med henne.
Jag hörde på tonen att det inte var någon lek, lät det passera. Kärleken fanns omkring oss.

Just i denna stund, till och med, i oss.
Våren blev en högoddsare. Varmt och skönt för en gångs skull. Jag tillbringade allt mer tid nere på klubbarna i Gamla stan. Magnus Ladulås blev favoriten. Charlie fick ut sina bilder. De blev uppmärksammade och ledde till ett stipendium. Han skrotade Volvon och köpte en röd motorcykel som han målade svart och satte guldstjärnor på.
Hans boende var lite flytande, men han hade tydligen nästlat sig in i ett kollektiv på Kungsholmen .
Det är ganska speciellt, sa han. Varje torsdag har vi gruppsex. En av brudarna i kollektivet är dramapedagog och hon har oss som en slags försökskaniner. Alla ligger med alla.. det var kul i början men nu börjar jag ledsna. Så djävla skönt är det inte att kyssa grabbarna i kollektivet..”
Han gjorde en grimas. Vi hade bestämt träff på Magnus Ladulås. Det var fullt ös i lokalen. Charlie spejade som vanligt. Fotoblicken, brudblicken. Helt uppenbart var att kvinnorna tyckte om att bli ordentligt inkollade.
Jag blir nog inte kvar i kollektivet så länge. Har en ny lya på gång på Maria präst. Vi får se. Det är torsdag idag, ska du hänga med hem och ha lite gruppsex?
Jag tackade nej, även om det kändes lockande. Det var mest det här med att hångla med killarna i kollektivet som tog emot.
Vi stannade kvar på krogen. En trubadur dök upp, spelade skitdåligt. I tunnelbanan hade jag hört en trubadur för en vecka sedan. En hes röst ...Bernt Staaf ....direkt jag hörde rösten var jag tvungen att stanna och lyssna. Hans röst skar igenom allt.
Musiken var viktig för oss. Hur ofta dansade vi oss inte genom hela natten med Samla mammas manna, Kebne och de andra grupperna på Mariahissen och klubbarna nere på stan. Sommaren hade varit fylld med musikfester. Vi var på de flesta. Det var social verksamhet och politiskt arbete på samma gång.
Charlie plåtade artisterna och det sociala livet. Han hade någon teori om bilderna bakom scenen var viktigare än dom på.
Jag träffade Sonja och Leo nästan varje dag. Det var min enda möjlighet att få vara med Leo. Sonja kom aldrig till mig, utan jag besökte dom. Jag insåg att tiden var det enda som skulle få ordning på vår relation. Med tiden skulle jag få ha honom hemma hos mig, för mig själv och slippa hennes anklagande ögon.
Charlie drömde om Vanja, men hon var försvunnen. På turné med sin teatergrupp i USA. Dom skulle komma hem om ett halvår.
56
Pengarna började ta slut. Det fanns ingen möjlighet att tjäna pengar som frilansare på sommaren Jag fick nys om ett vik på Sveriges radio. Jag sökte det, någon slags arkivarie nere i skivarkivet. Det kunde väl vara något jag hankade mig fram på medan jag fick ordning på skrivandet.
Charlie väckte mig till sans på krogen.
Du måste skaffa dig en hoj, brudarna blir som galna då dom får åka. Först tar man en fika,
sedan säger jag lite snyggt ,,,ska du hänga med och bada ..jag har en motorcykel. Charlie lyfte upp blicken från ölglaset.
Då säger dom alltid ..har du en hjälm extra?
Klartsäger jag då, för det har jag ju, och så tar man med dom på en åktur. Det tar inte ens
två kilometer förrän man känner deras bröst genom ryggen. Då brukar jag ta handen och smeka dom på låren. Dom sitter ju redan och särar på benen, sedan är resten en enkel historia. Hojens vibrationer gör hela jobbet. Otroligt effektivt.
Jag tittade misstroget på honom.
Låna hojen en kväll för helvetesa han. Du behöver göka lite. Du ser ju ut som en djävla
dysterkvist numera. Det där med ungen löser väl sig? Du har hela livet på dig.
Jag kände mig så djävla missmodig, trött och ledsen. Orkade inte hålla färgen uppe.

Vad du tjatar, du lever ditt djävla tokliv. Knulla och plåta. Vänta ska du se.
Jag ger migsvarade han. Jag vet ingenting, men kolla in den där bruden där borta, hon med långa håret. Vore inte hon något för dig? Låna hojen, ta ut henne till Hellas och sätt på henne mot ett träd. Ta nycklarna. Jag sticker hem till gruppsexträsket.
Han försvann innan jag hann säga nej tack. Nycklarna låg på bordet. Tjejen stod kvar borta vid baren och konstigt nog vände hon sig om och såg mig rakt i ögonen. Jag tog nycklarna och gick fram till henne. Vad var det jag skulle säga ? Har du en hjälm, eller?
Charlie var på labbet dagen efter. Han satt i fåtöljen och såg sliten ut.
Nej, nu flyttar jag ut ur kollektivet. Jag sover på labbet ett tag. Det blev ett sådant gräl igår.
Nisse, du vet där långa polarn, ville inte ligga med vår dramaguru. Hon blev galen och skulle hänga sig och sedan var hon på gång och skar i handlederna ...fy fan.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Han såg för eländig ut.
Tack för lånet av hojen? Det funkade faktiskt. Jag körde inte så långt. Vi stack ut till
Skeppsholmen. Vi körde upp bakom kyrkan och tog oss ett nummer. Det var skitskönt, känner mig dödskär. Märkligt va?
Charlie piggnade till.
Du ser själv. Det är så mycket skitsnack om kvinnor och män. Jag tror vi är lika i grund och
botten.
Jag berättade att jag fått jobb på SR, i skivarkivet . Charlie såg trött ut igen.

Menar du allvar? Ska du springa som en råtta i korridorerna där hela dagarna. Du kan inte stanna där för länge. Det är ju rena slaveriet.
Pengarna är slut. Jag måste betala för Leo. Behöver en trerummare så Leo får eget rum. ”Inte behöver han något eget rum. Det är typiskt Sverige. Alla djävlar ska ha eget rum.
Redan från barnsben ska vi vara ensamma.
Han klev upp ur fåtöljen och rotade på skrivbordet.

Jag måste också ha någonstans att bo. Ska vi flytta ihop och ta hand om grabben tillsammans? Jag kan vara någon slags reservfarsa. Alla ungar behöver en reservfarsa.
Här, han drog fram ett papper. Det här är adressen till min gamla värd. Nu får hon fixa fram en lya till mig. Ska du också ha en trea?
57
Charlie ringde värden. Han drog stora charmörsvalsen och lade på med ett leende.
Jag har något på gång. En trea med kakelugnar och hela baletten . Vi skulle höras om en
månad. Jag ljög och sa att jag hade en unge på gång, familjeköret. Vi får väl se, men jag tror det löser sig”.
Han lyfte upp en av sina två Leicor från skrivbordet.

Jag måste panta en kamera, stålarna är på upphällning. Hänger du med? Jag ska kasta in den på Vasagatan.
Vi tog hojen ner på stan. Charlie fick pengar för kameran. Jag stannade kvar nere i Klara medan han körde ut till Skeppsholmen för att äta lunch hos sin mormor.

Jag gick runt i Klara. Ombyggnaden hade börjat. Sakta men säkert tappade området sin själ. Mer och mer jeansbutiker och annan skit. Dom boende flyttade ut.
Jag hittade ett kafé som var av den gamla sorten. Jag tog en macka och the, satte mig vid fönstret och tittade på folklivet. Livet kändes både bra och hopplöst. Inga pengar, ett trist jobb på gång. Varför fick jag inte igång skrivandet?
Varför klarade sig en som Charlie alltid? Var det hans förmåga att lida och tricksa? Hans ide om att alltid överleva till varje pris?
Han skulle aldrig ta ett fast jobb. Inte ens om han svalt ihjäl. Han skulle hamna på psyket för nervproblem.
Det var väl det som var hans styrka. Hans skräck för att inte ha kontrollen över sitt eget liv. Hans skräck var större än min. Jag kunde tänka mig ett fast jobb, medan Charlie gjorde vad som helst för att slippa bli anställd.
Jag tog fram ett papper och satte upp punkterna i mitt liv. Kärleken
Leo
pengarna

fysiken arbetet drömmarna
Vad hade jag för drömmar? Att leva på mitt skrivande. Att få bo på en levande plats. Vad var en levande plats? Ett ställe där män och kvinnor umgicks, nära till kärleken och knulleriet. Det skulle vara en allmänning, ett torg för barnen. Gärna ett hav, sol och enkelhet, vänlig mat. Jag hade inga märkvärdiga drömmar. Jag ville bara leva ett enkelt liv med kärlek och en bra kvinna.
Charlie hade större planer. Han skulle visa världen vem han var. Den faderlöse sonen som slog sig fram på egen hand, och under tiden kysste han alla kvinnor han kom åt.
Hans revolution var ett enklare liv. Ett utvecklat Christiania, jämlikt, stor närhet, kulturellt dynamiskt. Män som Charlie är svåra att komma åt. Man kan tycka synd om dom, hata dom. älska dom. Det spelar ingen roll. Deras radar är för evigt inställd.
Det var bara något år sedan Charlie och jag var på fest i kvarteren med två häftiga damer. Ryktesvis hade jag hört att den ena numera jobbade med barn och den andra gift sig borgerligt och skaffat hästfarm.
Hela området hade ändrat karaktär sedan vår fest. Hade dom det också?
Hur skulle jag leva med min son? Sonja var viktig, men jag kände inte något större behov av att ha en familj. Släktmiddagar och sådan skit kunde jag gott avvara. Leo skulle ha roligt med Charlie och mig i framtiden. Vi skulle älska honom på alla vis.
58
Sonja hade sluta amma Leo. Efter jobbet tog jag ut honom på olika promenader. Jag kunde ta med mig barnvagnen till ett kafé och strax efter dök Charlie upp på den svarta, bullrande motorcykeln.
Vi måste planera vintern. Jag tänkte försöka göra en bok om Vanjas teatergrupp. Vill du vara med och skriva?
Han såg beslutsam ut. Hans gamängaktiga stil var ofta falsk. Bakom hans odygdiga utseende dolde sig en enorm disciplin. Varje år var indelat i arbetsperioder, ekonomiskt strukturerat.
Arbete, ekonomi, knulla och träning var hans fyra heliga kor.
Jag ska få ut mina Baskienbilder. Jag tänkte du skulle skriva texten. Jag har klart med ett
galleri och ett förlag på gång.
Han tog en kort paus och petade bort skummet från kaffekoppen.

Deadline i oktober, efter det får du skriva klar din bok. Jag har snackat som fan för den. Säg att du är klar med den i januari.....vad tror du?
Det var det vanliga med Charlie. Han gick fram som en tanks med sina idéer.
Jag vet inte om jag hinner skriva någon text om Baskien så snabbt. Jag får kolla på bilderna
och se vad jag kan få till.
Han viftade bort mina invändningar.

Visst, men det är du som ska skriva. Det ska inte vara några utbyggda bildtexter. Skriv som Hemingway: Känslan, kampen, lusten, fittorna, maten ..inget djävla intellektuellt fjantande.
Charlie såg nöjd ut där han satt och spanade ut över gatan. Han hade köpt en ny väst, en slags fiskeväst. Han var påtagligt stolt över den.
Leo vaknade i vagnen och tittade upp. Jag tog upp honom och satte honom i knäet. Charlie tog honom från mig satte honom på motorcykeln.
Han var inte stor, lillgrabben. Det var en vacker bild. Dom två jag tyckte mest
om i livet. Jag lånade Charlies Leica och tog en bild. En bild som Leo skulle ha som minne då Charlie försvunnit.

Höst blev vinter. Det började snöa på allvar. Hade jag inte vart tvungen att gå till jobbet hade jag gett upp. Lagt mig i den stora, mjuka vilan i någon månad.
Stockholmsvintern fick inte igång mig. Det blev aldrig tillräckligt med snö för skidåkning. Någon gång åkte jag ut till Hellas och trängdes med två hundra tusen andra dårar, fick panikångest och åkte hem knäckt och trött.
Långfärdskridsko, som lär vara nationalsport för de aktiva östermalmarna, hade jag heller aldrig ägnat mig åt. Det var som med golf. Långfärdsrör och golfklubbor hade samma äckliga överklassdoft över sig.
Jag åkte en sväng på Zinken ibland. Jag gick in i skrivandet och till slut slog jag in den sista punkten i mitt manus. Jag kände mig oerhört nöjd. Skit samma vad folk tyckte. Nu hade jag slutfört det. Och det är den stora skillnaden: Att slutföra eller icke.
Julafton.
Jag började dagen med att gå på bokhandeln och köpa några böcker. En liten skinka hade jag fixat till dagen innan. I kylskåpet fanns potatis och inlagd sill.
Jag var beredd. Det gällde ändå bara att ta sig förbi Kalle Anka. Efter det var julen över.
Jag åkte en runda på Zinken. Det var en makalöst fin julafton. Snön föll och jag gled omkring på isen. Det var en dag då jag kände mig lätt förälskad. Tänkte på hur lika Charlie och jag var.

59
Vi hade samma känslor för livet, men agerade ändå olika. Jag måste ha fått mer trygghet med mig än honom. Vi tänkte lika, utryckte oss ganska lika, men ändå levde vi så pass olika.
Sonja ringde på morgonen och var söt. Leo grymtade pappa i luren. Det satt gott. Vi började få ordning på vår relation. Hon var inte lika sur längre.
Jag började misstänka att hon träffat en annan. Det brukar förändra kvinnors agerande över en natt.
Fortfarande bestämde hon med kvinnlig rätt det mesta om Leo, men hon hade börjat antyda att jag skulle ta Leo mer. Att han skulle sova en natt till i veckan hos mig.
Jag mådde gott där jag gled runt. Det påminde mig om när jag var i tonåren. Då träffade jag tjejerna på isbanan. Vi gled runt, drack varm soppa och kysstes under en trasig lampa i femton graders kyla .
Hemma tände jag i kakelugnen, satte på stereon, lyssnade på John Holms Sordin, åt min sill och skinka .
Jag la mig i sängen, drömde om en skön kvinna. Då ringde telefonen. God jul... god jul...hur mås det?
Det var Charlie som ringde från en bensinmack i Tyskland.
Det var för kallt på det där hotellrummet i Madrid. Jag fick hemlängtan och drog iväg i går. Jag siktar på färjan i natt, så jag kommer hem i morgon kväll.
Det började tuta i luren. Jag hörde hur han slängde i mer pengar för att kunna prata.
Du skulle se migskrek han. Jag har alla kläder på mig då jag kör. Skinnställ, tre skjortor
och ytterst ett tjockt regnställ. Jag kan knappt kliva av hojen”.
Jag trodde inte mina öron.
Kör du motorcykel? Du kan ju köra ihjäl dig. Är det inte halt?” ”Nej, det är bara kallt som fan. Är det snö i Sverige?
Jag berättade att jag åkt skridskor för någon timme sedan. Jag lämnar hojen i Skåne och tar tåget den sista biten”.
Du är välkommen. Jag sparar lite mat åt dig, kommer du hit blir det skinka och sill.
Bra. Jag har vin och konjak med mig ....vi hörs.
Det började tuta i luren. Jag såg framför mig hur han satt i ett av de gröna autostopställena utanför Hamburg och svettades i sin hojmundering.

Julafton var räddad. Det var inte bara jag som höll mig undan. Charlie var på hemgång och snart var kvällen till ända. Jag tog fram Herman Hesses Steppvargen. Jag läste den istället för att lyssna på julens döskallesånger.
Charlie dök upp på juldagskvällen.
Ta fram skinkan och sillen”, skrek han och dansade in i lägenheten.
Han var i toppform. Helt klart. Han var mager, brunbränd och fullständigt euforisk.

Jag känner mig som en speedad råtta. Ena dagen körde jag etthundratjugofem mil i min vintermundering. Fetare än en Michelingubbe. Det kändes som jag skulle kunnat ramla av hojen i hundrafemtio utan att det skulle göra något.
Han tog en runda i lägenheten innan han fortsatte.

Jag skulle bara studsa omkring med alla mina kläder. Det var värst i Danmark, sista biten. Helvete.. jag frös nästan fast på hojen.
Var är den nu då, sa jag?
Jag ställde in den hos en polare i Malmö. Han trodde inte sina ögon då jag dök upp i
snösörjan. Det såg helt sjukt ut. Nere i Andalusien körde jag omkring i en lätt jacka och här blir man som ett fryst torskpaket.
60
Han gick ett varv till i lägenheten. Tittade på mina tavlor som jag satt upp och han stannade framför bilden av honom och Leo som jag ramat in och satt ovanför Leos säng.
Fint du har ordnat för dig och grabben. Det ser mysigt ut med hans grejer och sängen. Funkar det bra? Det är nästan så man blir avundsjuk.
Jo då... det rullar på, även om hans morsa inte riktigt har fattat det här med delad vårdnad. Han hängde inte med riktigt och tittade frågande på mig.
”Har du hört om någon brud som bjudit en kille på krogen, eller betalat en resa? Eller ens delat på barnbidraget?”
Han fattade inte vad jag pratade om, så jag släppte ämnet. Jag ville inte bli bitter och sur på julafton.
Charlie gick och öppnade sin väska. Den var fylld med vinare och konjak.

Du kan väl ta tre flaskor, sa han..... så tar jag tre. Konjaken är skitgod, riktig tjurfäktarkonjak. Jag tog tre glas inom en timme då jag var i Baskien. Innan jag hade en aning om vad som hänt, somnade jag i knäet på en nunna.
Vi satte oss ned framför kakelugnen. Jag berättade om boken och Charlie om sin resa.

Det var en tuff resasa han. Jag fick liksom ingen ro i kroppen och inte heller kontakt med något på allvar.
Han tog en klunk av konjaken.

Man kan inte bara resa omkring. Man måste stanna på ett ställe, minst en månad om det ska bli något. Det är den tid det tar att bygga upp något inom sig och utåt, mot de andra”.
Jag berättade om boken. Hur jag lyckats avsluta den och att jag tänkte säga upp mig.
Oroa dig inte, sa Charlie. Vi har alltid klarat oss. Jag har också helt slut på stålar, kollade med skatten, har fått restskatt på tio tusen. Det är ju för fan vad jag tjänade förra året. Nu måste jag låna stålar så jag kan handla material och dra av i årets deklaration.
Du får väl panta den andra Leican också? I värsta fall får du hyra ut din plats i kollektivet, bo här någon månad, så du kommer ikapp ekonomiskt?
Ingen dum ide. Då kan jag ta hand om Leo lite också. Vara lite extrafarsa...”
Ta inte i så du spränger digsa jag. Det här med att du skulle flytta hit ett tag är ingen dum ide. Vi tjänar en hacka på det.
Juldagsnatten flöt fram i ett paradisiskt sken. Konjaken lugnade våra nerver och brasan brann vackert i hörnet.
Charlie somnade i Leos säng. Vi bestämde att han skulle bo hos mig ett tag. Fram till han skulle ut på turné med teatergänget. Det var någon månad dit.
Charlie satt uppe och drack kaffe då jag vaknade. Han tog fram sitt block, skrev det vanliga brevet, som han skrev varje morgon, medan han tog frukost.
Jaha, du gör budgetsa jag.
Det viktigaste är inte att jobba och tjäna pengar. Det viktigaste är att ha avdrag, få tillbaka
på skatten, göra sig fri för eget, personligt arbete. All tid du lägger ned på att tjäna pengar är förlorad tid ...
Charlie kunde sin läxa. Han hatade allt som hade med fast anställning och arbetstider att göra. Det enda som gällde var att vara fri och för det krävdes disciplin och smartness. Det vill säga att ha totalkoll på ekonomin och inte jobba för att försörja sig en sekund för mycket.
Jag hämtade tidningen. Charlie tog sporten och jag kulturen. Han läste snabbt och efter tre minuter kände jag hur han satt och glodde på min kulturdel.
Han fick hålla sig tio minuter innan vi bytte. Kulturen gick ännu fortare. Han hämtade sitt anteckningsblock och började på morgonens andra brev och budget. Han satt och räknade ut hur han skulle minska restskatten.

Jag har usla brevvänner. Nisse i Skåne? Jag skriver fem brev i veckan till honom och han duger att få fram ett i månaden. Det är ju ynkligt. Vad fan gör folk?
61
Charlies brev var en slags dagbok där han testade alla sina infall, berättade historier och drog budgetar. Att försöka svara eller ha en dialog var meningslöst.
Han skrev snabbt klar budgeten, gick ut i hallen.
Sticker till labbet. Vi hörs i kväll. Jag ska försöka fixa lite stålar.
Han försvann ut och jag fick lite egen ro. Dagens program var att gå ut med Leo, sova en liten lur och försöka få ihop en text som jag kunde sälja någonstans.
62
page63image384
1977
Krig i Rhodesia
Mellanölet tas bort
Sex Pistols besöker Sverige.
Agneta Klingspor ger ut " Inte skära, bara rispa " Roffe Wikström släpper lpn " Hjärtslag"

63
Det blev ett nytt år. Jag delade upp min tid mellan att vara pappa, ströjobba på ett kafé och leva på sjukpenning.
Dagarna blev ljusare med hjälp av snön. Kylan kom och la is på fjärdarna. Jag brukade ta vagnen med Leo och gå ut på Skeppsholmen. Marssolen värmde bra i lä. Det fanns ett fint fik, ett slags arbetarkafé nere vid bryggan bakom af Chapman.
Det var Charlies mormor och moster som skötte det. Dom hade haft det sedan mitten av fyrtiotalet, men nu började tiden rinna ut.
Mormodern, en barsk kvinna drog mot de nittio. Charlies moster var heller inte purung.

En dag var Charlie där då jag kom med vagnen. Han tog in mig bakom disken där hans släkt satt samlad. En moster, två tvillingmorbröder och mormodern.
Den ende som saknades var Charlies mamma, som också en gång i tiden jobbat på stället.
Mostern tog hand om Leo, bar ut honom i den stora matsalen medan Charlie och jag mumsade på pinfärska bröd och åt grönsakssoppa
Det är som att vara på landet, fast vi är i Stockholm, eller hur?
Charlie hade rätt. Det var ett underbart ställe. Han visade mig runt i mormoderns stora lägenhet. Hon var freak på antikviteter.
Överallt tavlor, lampor, varenda kvadratcentimeter var täckt av tavlor och lampor. På golven låg tredubbla lager med mattor.
Morsan var lite likadan...gillade att pynta. Här är hon föresten ...
Han visade på en ung kvinna i blont hår. Jag kunde se hennes drag i honom också. Samma
slags känslighet runt ögonen. Skulle han gå samma väg i livet med tiden?
Märkligt att hon dog så tidigt. Hon fick inte leva på sitt sätt. Du måste ge Leo lusten att leva, och modet, framförallt modet. Man måste våga leva!
Vi blev stående ett tag framför bilden av Charlies morsa. Mostern kom in i rummet med Leo i famnen.
Det är en pigg krabat. Jag tror han vill träffa dig igen.
Hon lämnade över Leo till mig. Hon såg kortet på sin syster, tog ned och torkade rent det. Hon gav det en tyst kyss. Hennes ögon tårades.
Ja.” sa hon med sin starka norrländska dialekt. Det är inte lätt. Hon var så ung. Hon tog Charlie under armen och vi gick tysta ut ur rummet.
Folk strömmade till ute i kaféet. Vi satte oss i den före detta officersmässen. Leo kröp mellan borden. Charlie tittade ut genom fönstret, mot Slussen.
Ibland undrar jag om det inte är på det här stället jag skulle leva och jobba. Bo här under, i det gamla biblioteket, gå hit upp och äta lunch med min släkt.
”Kan du inte ta över fiket?, frågade jag?.
Jag har tänkt det ibland, men det blir för låst. Och du skulle veta hur mycket dom jobbar. Nej, men jag skulle vilja bo här.
Leo hade parkerat mellan två stolar och kom inte loss. Jag gick och hämtade honom.

Det är dags att dra, sa Charlie. Vi kan gå hem tillsammans? Jag ska bara gå och säga hej till mormor.
Han försvann in genom köksdörren, men var snart tillbaka med bullar i fickorna.
”Min moster....du får aldrig gå härifrån tomhänt.
Vi gick längs vattnet.
Förr gick färjan från Slussen hit. Nu håller bryggan plötsligt inte för anläggning. Det är ju
löjligt. Vi lever i stad på vatten och har inga båtförbindelser från Slussen till Skeppsholmen. Han visade mig var porten till militärområdet varit.
Ibland ringde vakten upp till morsan och sa att jag var utanför
64
området. Då kom hon ner och hämtade in mig. Jag brukade gå bort till Grand och mata änderna och svanarna på vintern. Dom frös fast på isen. Jag var besatt av att ge dom mat så dom överlevde.
Stan var vacker. Vi gick genom Gamla Stan och snackade om minnen. Vi hade kommit så långt i livet att vi hade minnen att snacka om.
Vi skildes vid Slussen. Charlie skulle på möte med Vanja och teatergruppen. Charlie var sig inte lik längre. Han hade blivit tyngre till sinnes, men också lite lugnare. Var det Vanja?

Hemma väntade ett brev. Det var från förlaget. Jag var refuserad. Helvetes djävlar. Luften gick ur mig. Hade jag inte kämpat nog, eller vad fan var det? All borgerlig skit kunde man ge ut, men här kom en kille som skrev om livet ur ett annat perspektiv. Det passade förstås inte. Jag behövde snacka med någon. Skulle jag behöva gå till det här förbannade jobbet igen för att överleva? Gud, vad det tog emot.
Vad hade jag gjort för fel? Jag satte mig ned och läste igenom texten. Det tog en timme. Allt var inte perfekt, men nog hade jag väl något att säga?
När Charlie kom hem var jag som en våt fläck.
Blev du refuserad ...det var det djävligaste. Du är för bra för de asen.
Krigaren i honom kom fram direkt.
”Skicka det till ett annat förlag, skriv om det du tycker är skit. Inte kan du deppa ihop för en
refusering.
Han tog tag i manusbunten och slog den i bordet.

Ge inte upp nu. Jag går ut och köper lite whiskey och sedan lägger vi upp hur du ska få ut det här. Jag tror för det första att du ska skicka det till olika förläggare på en gång ..spela ut dom djävlarna.
Han försvann ut för att gå på bolaget. Det kändes lite bättre. Skriva om? Jag kände mig klar med texten. Varför kunde ingen på förlaget tvätta den åt mig? Hade inte Hunter S Thompson folk som skrev ut hans inspelade tejper till böcker?
Jag kände mig eländigt svag. Arbete, arbete, aldrig tog det slut.
Charlie kom tillbaka med whiskeyn. Han peppade mig halva natten. I klartext förstod jag den natten skillnaden mellan oss. För honom fanns det inte en bok, eller en utställning. För Charlie var allt ett flöde. Det som misslyckades kanaliserades i något annat. Allt var arbete och allt skulle användas i någon form. I dag, i morgon eller efter döden.
Tre dagar senare åkte Charlie iväg. Han skulle bli borta länge. Jag skulle försöka skriva om texten. Våren var på gång och livet var väl inte helt hopplöst?
Jag träffade Charlie igen i slutet på sommaren. Han kom ut tillsammans med lite andra polare för att hjälpa mig att måla om ett sommarhus jag lånat. Jag hade sparat ommålningen hela sommaren. Nu skulle vi fixa det över en helg.
Vilken kåksa Charlie då han dök upp tillsammans med Vanja och några andra ur teatergruppen.
Ja, visst är den finsa jag och visade dom runt i det åtta rum stora trähuset.
Charlies kompisar var av olika nationaliteter. Två amerikanare, en kanadick, en italienare,

tre svenskar, en polack och danska Vanja.
Vi satte igång direkt med skrapandet och målningen. Jag var arbetsledare. När vi kommit

igång gick jag och ställde mig bredvid Charlie med en skrapa.
Hur har det gått i sommar?frågade jag.
Bra, först soppade jag alla filmer från resan, gjorde kartor och valde ut vilka bilder jag ska
göra i vinter. Resten av tiden har jag ägnat åt att skriva Baskientexten.
”Blir det bok nu då?” Jag kände lite dåligt samvete för mitt avhopp från Baskientexten.
65
Jag har gett texten till förläggarensa Charlie, men han verkar inte riktigt nöjd. Det är ett djävla tjatande om ändringar, börjar bli lite less faktiskt...
Vi skrapade på. Vanja satt uppe på en stege och målade under taket. När hon såg oss vinkade hon.
Hon är läckersa jag.
Det är underbart med en självständig kvinna. Hon är alltid på gott humör. Det är något
speciellt med de danska kvinnorna. Jag upptäckte det i Christiania...dom har en slags frihet. Som i Sverigefyllde jag i.
Nejsa han. Det är något annat. I Christiania jobbade och bodde kvinnorna på samma ställe. Nära till barnen, umgänget och arbetet. Då kommer dom bäst till sin rätt. Det moderna samhället är mer till för männen än kvinnorna”.
Vi jobbade på i någon timme. Jag kallade till rast och satte fram min stora kycklinggryta.
Vilket vackert hus det här ärsa Ola, en av svenskarna. Själv är jag snart bostadslös. Dom ska riva vårt hus på Krukmakargatan.
Varför då?undrade jag.
Det är för gammalt och det ska byggas nytt, men vi försöker organisera oss för att ockupera huset.
Vi kommersa Vanja. Kan du inte fixa ett möte så kommer vi dit och gör teater och hjälper till med ockupationen.
Vanja och Ola fortsatte att snacka om ockupationen. Jag gick en runda runt huset. Några timmars arbete till och det skulle vara klart. En av Vikinglines jättelika båtar rundade udden på ön. Det såg ut som den skulle köra rakt på huset, innan den gjorde en brant sväng och fortsatte bort i farleden.
Dasset stod vid strandkanten. Jag gick dit, tänkte på Vilhelm Moberg som tog livet av sig själv i havet. Efter en stund gick jag tillbaka till gänget för att se till så något blev gjort.
66
page67image384
I början av år 2oo8
Jag sitter på mitt kontor i Radiohuset. Jag tittar på dörren. Mitt namn, Lars Hansson, har börjat blekna . Mitt rum, som jag har haft i snart tjugo år, har inte utvecklats mycket. Jag har två bilder på barnen på väggen. I fönstret står några blommor. I ganska bra form faktiskt, för det är Lisa, min sekreterare, som sköter dom.
Vad det gäller de gamla tiderna så hände inte så mycket .
Jag skilde mig allt mer från Sonja. Tiden gick. Vi blev goda vänner, hjälpte varandra med Leo. Det gick bra tills jag träffade Lina. Då blev det svårt igen. Sonja hade inte träffat någon och kände sig utanför.

Leo var tio år, så det löste sig ändå ganska bra. Han verkade inte bry sig så mycket. Han tillbringade den mesta tiden med Sonja, men somrarna hade vi tillsammans och vinterloven.
Charlie körde omkull med motorcykeln i oktober 1978. På väg till Baskien körde han på en oljefläck utanför Norrköping, for in i ett räcke och halvdog. Jag glömmer aldrig då polisen ringde.
Hej, det är Lars Andersson från Norrköpingspolisen. Det är så att Charlie Möller skadats allvarligt i en olycka utanför stan. Vi har letat efter hans anhöriga, men han verkar inte ha några? Däremot fann vi ditt namn på en massa ställen i hans anteckningsbok. Han hade också ett brev i fickan till dig. Det var så vi fick fram din adress. Känner du till om han har några släktingar?
Ja, det vet jag att han inte har. Både hans farsa och morsa är döda och han har inga syskon. Han lever med en kvinna, Vanja Hagen. En danska. Annars är jag hans bäste vän.
67
Polisen berättade att Charlie låg på sjukhuset, i koma och det var frågan om han skulle klara sig. Jag ringde Vanja, men ingen svarade. Hon var också bortrest. Den natten snurrade det runt i mitt huvud. Jag försökte minnas vad Charlie sagt om döden, begravningar. Jag kom ihåg vad han sa en gång på Skeppsholmen: att det var det enda stället han känt sig hemma på. När han dog så skulle han vilja spridas i vattnet bakom af Chapman.
Vanja ringde från Danmark. Frågade efter Charlie. Jag berättade att han kraschat utanför Norrköping. Jag sa att jag var på väg till Norrköping. Hon skulle ta första tåget så skulle vi träffas på sjukhuset.
Charlie låg i en säng, blek, fylld med slangar. Doktorn berättade att om han överlevde skulle han knappast bli helt återställd. Vi satt ett tag tysta vid hans säng.
”Jag måste berätta en sak för dig, sa Vanja. Du är ju Charlies bäste vän och på något vis tror jag att vårt barn kommer att träffa dig i framtiden?
Det tog en sekund innan polletten föll ner.
Är du gravid med Charlie?
Hon nickade och tårarna rann ner för hennes kinder. Jag hade inget att säga, mer än hålla
om henne. Vi stannade på sjukhuset hela kvällen. Två dagar senare åkte jag hem. Vanja stannade kvar. Charlie vaknade ur koman efter tio dagar. Han hade svåra skador, gick på rehabilitering i flera månader, fick flytta hem och återhämtade sig långsamt.
På något vis blev han förändrad. Det var slut med hans gamängaktiga sida. Vanja flyttade in hos honom, skötte om honom. Charlie blev tyst, nästan ilsken och vi gled iväg från varandra. Märkligt nog var det hans skador som fick in honom på skidåkningen, gjorde honom till skibum. Han behövde träna hela tiden för att hålla kroppen i form och skidåkningen gick att kombinera med fotograferandet. Det tog flera år att komma i hyfsad form. Han hade benen fulla med spikar och haltade lite lätt då han gick, men det var det enda man märkte av olyckan efter några år.
Det märkligaste var dock att han la av med plåtandet. Det tog två år, sedan la han av över en natt. Han slängde nästan alla negativ. Jag lyckades behålla tre pärmar med negativ och några lådor med hans bästa bilder som jag fått genom åren. Han var trött på den postmodernistiska skiten som han uttryckte det. Istället satsade han på skidlärar- och bergsguidesjobb. Efter två år hade han fått fart på den verksamheten och var borta hela vintrarna i bergen med folk på skidor.
Allt gick väl med graviditeten. När dottern föddes skickade Vanja mig ett kort och önskade mig allt gott. Sarah skulle hon heta. Efter Bob Dylans kärlekslåt.
Mitt eget liv?
Det förändrades drastiskt i och med att Charlie försvann ur vårt liv. Han var motorn i

förhållandet. Inte bara för att han var den aktivaste, utan mer för att han var handlingens man. Han såg till att planer blev av. Saker och ting skulle ske fort annars blev han arg. Nu var det ingen som drev på. Jag återgick till mitt mer långsamma tempo.
Framför mig på skrivbordet har jag en bild av Leo och Charlie. Leo sitter på Charlies motorcykel. Jag tog den med Charlies kamera, den gamla, svarta Leican han släpade med sig överallt. Jag fick bilden precis innan han stack iväg på turnén.
Ta den som ett minne, sa han. Som om han visste att han skulle krascha?
68
Charlies dotter är snart trettio vid det här laget. Hon har faktiskt skrivit till mig och bett att få se alla bilder som jag har från tiden Charlie och jag höll ihop.
Jag ringde henne mellan två möten. Vi bestämde att ses på kvällen hemma i mitt hus. Jag gjorde en god kycklingrätt som hon åt med min familj. Lina och barnen hade aldrig träffat Charlies dotter. Det var säkert tio, femton år sedan jag såg henne senast. Jag kom knappt ihåg att hon hette Sarah.
Hon var vacker, smal och stark i kroppen. Rågblond. Det fanns också drag av Charlies mor i hennes ansikte. I alla fall som jag mindes henne från de kort Charlie visade mig på sjuttiotalet.
Vad gör din mamma nuförtiden?, frågade Lina.
Inte så mycket. Hon har lagt av med teatern. Det blev inga jobb där, utan hon började
plugga data. Det var helt värdelöst. Det var inte hennes grej, så nu jobbar hon i en parfymaffär och säljer tvålar och sådant där. Är ganska missnöjd med livet.
Efter maten tog jag med Sarah till mitt arbetsrum. Jag hade samlat allt från Charlies och min tid i tre skokartonger. Det var bilder och brev. Sarah satte sig i en fåtölj och började gräva i en kartong.
Vad mycket bilder? Det är snyggt med svartvitt. Han var en bra fotograf en gång i tiden, min pappa, eller hur?
”Jo, en av de bästa. Vi levde ju ihop i många år. Det var den bästa tiden i mitt liv. Mycket mer frisläppt och vettig än idag. Jag tror inte många av de tankar som dyker upp nu, skulle ha accepterats på vår tid.
Sarah satt tyst och grävde i lådan. Jag gick upp och satte på en Dylanskiva.
Lyssna på den här låten, sa jag. My back pages. Charlie skulle alltid lyssna på den här när vi skulle ut på krogen. Vi lyssnade på Dylan. Sarah grävde vidare. Hon tog upp en bild. Jag berättade. En annan. Jag berättade mer.
Lina kom in och sa godnatt. Hon tittade varmt på Sarah. Klockan blev över midnatt. Sarah letade i bildhögarna. Hon hade tusen frågor.
Vilka kläder ni hade, så långhåriga ni var. Ni ser ju bara för roliga ut. Kolla på pappa. Vilka fula glasögon.
Jag höll med. Vi såg inte kloka ut, men vi hade roligt. Vi testade grejer.
Vad var viktigast för dig och pappa?
Svår fråga. Jag måste erkänna att vi hade inte riktigt lika tankar där. Friheten var viktigast
för Charlie. Att inte behöva arbeta för någon, aldrig ha ett möte, aldrig kompromissa med sina idéer.
Det där känner jag igen, sa hon.
”Vi levde billigt. Framförallt boendet höll vi billigt. Charlie åkte mycket till Spanien, kände
sig hemma där. Ett rum kostade tio, femton kronor natten. Och när vi inte hade pengar bodde vi ihop, sov i samma säng, delade på hyran.
Sarah tittade tvivlande på mig. Det blev sent och hon var tvungen att gå hem. Hon bodde hos en kompis i Gamla Stan. Hon tog med sig lådorna och breven då hon gick.
Jag kände ett sting i hjärtat. Så ung och så vacker. Och all denna känslighet. Det fanns mycket av Charlie i henne. Hennes röst, sättet att röra sig, den där rastlösa blicken.
Hon ringde några dagar senare på mitt jobb. Frågade om vi kunde träffas. Vi bestämde att ses på Arkitekturmuseum dagen efter . Jag var inte alls i form. Det hände inte mycket på jobbet. Vår planering på dokusåpan fick läggas ned. Folk började dö omkring mig. Allt fler samtal handlade om kroppen och krämpor. En dag var jag tvungen att gå upp på sjukhuset och hälsa på Johan, Charlies gamla assistent.
69
Han hade drabbats av testikelcancer och var illa däran. Karln var inte ens femtio och höll på att tyna bort. Han låg på en allmän sal tillsammans med fyra andra, rossliga gubbar. Vi hade inte setts så mycket efter Spanientrippen. Johan gick in i reklamsvängen. Charlie blev förbannad på honom, tyckte han ödslade bort sitt liv. Han tjänade grymma pengar på en massa meningslös skit. Han bodde ihop med en före detta modell och hade två ungar. Nu låg han här med pungen bortopererad.
Det är tufft, sa han. Dom ska sätta in en ny blåsa, men något knulla blir det inte framöver. Om jag överlever så länge till? Det är taskiga prognoser.
Jag visste inte vad jag skulle säga? Det var skräckläge. Jag kände min egen rädsla för döden. Det var okej att dö, men nog ville jag bli sjuttiofem i alla fall. Johan var inte ens femtio. Åt helvete för tidigt att dra iväg.
Johan satte sig upp i sängen. Hans röst var ända livlig.
Kommer du ihåg när vi satt i baren på Mariell och snackade om döden? Hur Charlie hade
någon teori om att den som dödar för det goda alltid kommer att vara i särställning? Ha speciell aura bland kvinnor och män, kanske mest bland män.
Nej, jag minns inte det”, svarade jag. ”Däremot kommer jag ihåg dina cowboyboots. Hur du ramlade och snuten tog dig i Barcelona.
Johan skrattade.
Det var hemskt, men vi försökte i alla fall. Ibland har jag ångrat att jag blev så kommersiell. Det finns inte ett jobb jag gjort som jag kan säga att det varit mänskligheten till gagn. Det har bara handlat om stålar. Jag tänker allt mer på det när jag ligger här.
”Tänk inte på det. Du har alltid varit en bra människa, inspirerat genom att vara dig själv”.
Han såg tacksamt på mig. Det var dom orden han skulle få med sig ner i graven. Jag tyckte mycket om honom. Annars var Johans tankar för nära mina egna. Meningen med arbetet, ickemeningen.
Jag satt hos Johan en halvtimme. Hans fru dök upp med en av ungarna. Vi kramade om varandra. Troligtvis skulle vi inte ses mer innan han låg i jorden
Solen lyste över Skeppsholmen. Trots Johan kände jag mig lättare i stegen än på flera år. Sarah satt redan vid ett bord då jag kom. Hon reste sig och gav mig en jättekram.
Vilka brev ni skrev till varandra, pappa och du. Dom är helt otroliga. Jag bara flög omkring då jag läste dom. Vad hände med allt det där? Dog det bara ut?
Jag vet inte vad jag ska svara. Kanske blev jag äldre? Man blir fegare och tröttare. Döden hinner ikapp en.
Sluta nu, sa hon.
Förlåt”, sa jag. ”Har precis hälsat på Johan som var med oss i Spanien. Han låg för döden,
alldeles för ung för det.
Sarah såg lite överraskad ut..
Tråkigt, sa hon. Jag måste fråga dig om en sak. Det står i varje brev att du höll på att
skriva en bok. Vad hände med den?
Boken blev refuserad. Manuset ligger i någon låda på vinden.
”Kan jag inte få läsa? När jag såg pappas alla bilder och brev kände jag att jag måste göra en film eller bok om det. Kan inte du vara med och berätta? Kanske din roman kan komma till användning?
Jag tittade på henne. Hon var sin farsa upp i dagen. Samma envishet och glödande tro. Vi satt tysta och tittade på varandra. Jag insåg att jag skulle ändra mitt liv inom en snar framtid. Lina
70
och jag skulle ta ny sats. Sarah skulle få mitt manus och berättelsen skulle komma ut till en ny, ung publik .
Har du någon aning om vad filmen ska heta, frågade jag?
Hon strök håret bakom ena örat.
Ja, jag tror det. Tiempo Pasado, passerad tid. Vad tror du?
Hon pratade upphetsat om filmen, tiden som gått och som skulle komma tillbaka som film. I
hennes tappning.
När jag satt och lyssnade på Sarah kunde jag känna hur Charlie ande tyst smet ner på en stol

bredvid mig. Han la upp Leican på bordet, spanade ut över gräsmattan, innan han gick för att beställa en kopp kaffe. Det kändes som vi hittat tillbaka till varandra. Sarah var den som skulle föra vår historia vidare.
71
Sarahs berättelse.
Några dagar efter jag hämtat breven och bilderna hos Lars Hansson gick jag förbi Nytorget. Jag såg pappa sitta på Tevere och fika. Han var tillsammans med en annan gubbe. En konstnär vid namn Gunnar, som höll hus i skolan bredvid Nytorget. Jag låtsades inte se dom utan passerade genom parken, drog ner mot barnkrubban, smet Renstiernas gata upp mot Skånegatan.
Jag hade lånat en lokal för att jobba med mina försörjningsbilder. Jag hade just återvänt från en längre tid i USA. Bilderna från pappas liv låg i en hög tillsammans med breven. De fick bli en senare fråga.
Jag slog upp datorn, släppte ut bilderna i photoshops arkivsystem. Det var för mycket bilder. Jag skulle behöva banta ner materialet till en hundradel. Det var bara att sätta igång. Hade en text som jag själv skrivit som underlag. Jag tänkte göra tre reportage från New York, gatubilder, och två från Klippiga bergen och stränderna utanför San Fransisco.
Det blev kväll i den lånade lokalen. Jag hörde hur folk passerade på gatan utanför. Det var kvällssol över Sofia kyrka. Jag gick ut en sväng, satte mig mot muren nedanför kyrkan. Det satt en del punkare, eller anarkister, eller vad dom nu var, nedanför mig. Det är ett märkligt släkte. Dom ska vara revolutionära, men dom super som fan. Ännu sämre är dom på att städa. Dom hade flera flak med öl mellan sig och bergsprängaren gick på högvarv. Clash, London calling. Att den gamla låten fortfarande funkade?
Jag minns när farsans polare plåtade Sex Pistols. Då tyckte jag det var gubbrock. Idag är dom bilderna ganska läckra. Några av anarkisterna gick fram och pissade mot planket. Noll koll.
Blev sur, reste mig och gick tillbaka till den lånade lokalen och bilderna. Vid halv elva var jag klar. På väg hem till Sonjas lägenhet i Gamla stan passerade jag krogen Berlin. Det såg kul ut och jag gick in för att ta ett glas vin. Det var en stol ledig ute på gatan. Jag satte mig där och kollade på trafiken. Stockholm är en märklig stad. På vintern trög och grå. På sommaren vackert levande. Om solen värmer vill säga.
Får man slå sig ner?
En kille i trettioårsåldern med keps på huvudet och tatuering på armen pekade på en ledig
stol bredvid mig.
Gör det, svarade jag.
Tack, kan du se till så ingen annan snor den medan jag beställer en öl?
Jag lovade och han försvann in för att köpa sin öl.
Skön kväll, tänk om det alltid var så här, sa han och sjönk ihop på stolen.
Det vore något det. Då skulle väl Sverige kollapsa? Du vet väl hur det låter när det varit
varmt två månader i Sverige. Då gnäller alla plötsligt.
Inte jag, sa han. Älskar värmen. Du då, ser solbränd ut?
Har varit i USA och plåtat ett tag. Det var fint väder vid kusten.
Jasså, du är fotograf? Det är väl ett bra jobb. Jag var inne på det själv ett tag men gav upp. Vad gör du då, frågade jag?
”Jobbar som busschaffis och massör. Håller på och lär mig till massör.
Precis då passerade den röda bussen och han vinkade glatt till den kvinnliga busschauffören. Vet du vad hon hette, sa jag?
Han tittade konstigt på mig.
”Hon som körde bussen. Såg ut som någon jag kände.
Jaha, fatta ingenting? Nej, jag vet inte vad hon heter. Har kört länge i alla fall.
72
Vi satt tysta ett tag. Han såg ut som en Rockytyp. Lite för snuskig för att jag skulle tända på honom. Jag tänkte lite på Mark, min kille i USA. Borde göra slut med honom för jag ville inte att han skulle komma till Sverige. Bara tanken på att han skulle dyka upp gjorde mig nervös, lite panikfeeling, faktiskt. Jag drack upp det sista vinet.
”Vad heter du?frågade Rockytypen.
Sarah, och du?
Robert, men du, vilket vackert namn. Har du fått det efter sången?
Ja, tror faktiskt det. Farsan är Dylanfrälst. Först skulle jag heta Rosa, men som tur var la
mina föräldrar ner det.
Det är lite kossa över Rosa, om du fattar vad jag menar?
Jag skrattade åt honom. Lite humor hade han ändå.
Vi ses kanske en annan kväll, sa jag och reste mig för att gå. Jag är här ganska ofta, sa han. Titta förbi om du vill. Ha det gott.
Vägen hem gick förbi Medis och galenskapen vid korvkiosken. Medborgarplatsen hade med åren utvecklats till att bli en samlingsplats för galningar och fyllskallar. Inte undra på. Om man gör ett torg så fult och människoovänligt, hur inbillar man sig att folk ska bry sig, sköta sig eller anstränga sig för att göra det trevligt? Jag gick snabbt genom infernot. Jag var alltid lite rädd då jag gick där, snackade med mig själv och hade en reservplan om någon skulle hoppa på mig. Den gick ut på att skrika högt och springa. I värsta fall klippa till med knytnäven. Jag vet inte om jag skulle fixa det, men jag gjorde mig beredd.
Precis när jag kom innanför dörren ringde Mark. Jag kände att jag inte blev glad av att höra hans röst. Det var dags att fimpa honom innan han köpte biljett till Sverige. Jag borde ha gjort det på en gång, men jag orkade inte. Det fick bli en annan dag.
När jag vaknade regnade det. Något av det mest irriterande jag vet är folk som snackar om fördelen med det svenska klimatet. Att vi har årstider, olika årstider. Jag har bott på tillräckligt många platser i världen för att veta att det finns olika årstider överallt. I Grekland och Spanien regnar det på vintern. Då föredrar jag svensk vinter, men resten av tiden föredrar jag medelhavsklimat. Jag låg kvar i sängen, lyssnade på Jolene med Dolly Parton. Mamma sa alltid till mig när jag var liten att det krävdes en bra röst att sjunga den sången. Jag tyckte den var dålig, att Dolly var dålig, men nu framstod hon som något ganska unikt. Hon är en av få som blivit accepterad med konstgjorda tuttar. Jag smekte mina egna, vårtorna reste sig. Jag visste att jag snabbt skulle bli kåt om jag onanerade. Det var också en anledning till att göra slut med Mark. Han var inget vidare i sängen. Amerikansk dubbelmoral. För mycket tvätta organet.
Jag klev upp ur sängen. Klockan var strax före nio. Jag beslöt mig för att käka frukost på Nytorget. Jag gick till brorsans favoritkafé. Jag visste att han inte var där. Han åt alltid sin frukost i sängen med tvn, tidningar och datorn bredvid sig. På fiket var det den vanliga mängden medelklasstyper med latte och macka. Det hängde några gulbleka tavlor på väggarna. Jag satte mig i ett hörn, bredvid mig satt en ung kille med datorn uppslagen. En ny Hemingway ? Jag blev lite besviken då jag såg att han kollade börskurser.
Är du här också?
Jag tittade upp. Det var Rockyfiguren från kvällen innan. Han hade samma kläder på sig,
fast kepsen var utbytt mot en ful röd mössa.
Jo, tänkte fika ute för en gång skull. Kör du inte buss idag?
Senare, på eftermiddagen. Får jag slå mig ner, eller vill du sitta ensam?
Han fick sitta ner, för han var ju ändå ganska söt. Han sa inte så mycket, bläddrade i Svenskan. Jag satt med DN. I halvlek bytte vi blaskor, lite generat.
73
Var bor du? frågade jag.
”Runt hörnet, bakom jeansaffären.
Har du stort? En etta eller tvåa?
Jag har en tvåa, väldigt ljus, men dyr. Han såg lite konfunderad ut.
Ljus, men är den snygg, trivs du i den?
Ja, jag trivs bra. Det är min drömlägenhet.
Vad innebär det?sa jag. Drömlägenhet? Vore kul att se din drömlägenhet-” ”Nu?Han såg lite rädd ut.
Ja, om du vill. Vi kan väl fika hos dig ett tag?”
Han såg ut att tänka till. Helt bakom flötet var han väl inte?
Om du vill så? Kom så går vi. Vi drog iväg. Jag snodde med mig DN.
Hans lya var ljus och ostädad. Sängen var obäddad. Jag la mig där, drog ned honom i sängen. Han luktade gott, var med på noterna. Klockan var halv elva när jag lämnade honom. Jag gick förbi fiket, lämnade tillbaka DN och gick vidare upp till arbetslokalen.
Åsa, som jag lånade lokalen av, satt med svartvita printar framför sig. Hon såg trött ut. Ungen sov inte i natt. Jag blir galen, fattar inte vad jag ska göra?
Supernanny, du får lära av henne, hitta rutiner.
Visst, jag tycker jag har testat alla rutiner som finns, inget fungerar.
Hon gick ut i köket, frågade om jag ville ha kaffe. Trött jag var på alla gnällig morsor. Hon var för velig. Jag hade sett hennes barnuppfostran. Hon kunde inte säga nej. Varför skaffar sig folk barn om dom bara ska dissa dom hela tiden? Min morsa var likadan. Med morsan tog allting tio gånger längre tid än nödvändigt, allting var svårt och dyrt. Telefonen ringde och jag lät Åsa svara.
Det är din mamma, sa hon och log snett.
Hej mamma, läget?
Jag har ont i ryggen och fruktansvärd migrän. Tänkte höra om du kunde köpa lite Alvedon
och komma förbi om det passade sig.
Ja, inte just nu, men om någon timme. Är det okej?
Ja, jag ligger bara här. Du fattar inte hur dåligt det är. Bankomatkortet är också fel. ”Jaha.... Vad ska du göra åt det?
Vet inte, hur gör man? Ska man ringa någonstans?
Ring till banken och kolla. Jag kommer senare. Förresten såg jag pappa igår. Han var på
Nytorget och fikade med Gunnar.
Jaha, ja han gör väl inte annat? Fikar och kollar på unga tjejer. Han har alltid varit sådan. Inte riktigt kanske, men jag kommer senare.
Jag la på, orkade inte höra hennes kärringgnäll. Alla hennes kvinnliga kompisar var likadana. Dom gnällde om allt. Om pappa satt på Nytorget och kollade på unga tjejer var det väl hans grej? Mamma kunde väl också gå ut och försöka träffa någon? Knappast. Hellre satt hon hemma och gnällde. Tro fan att ingen snubbe var intresserad.
Vad ska du göra idag? Jo, för resten, dom ringde från någon resetidning. Du skulle visst visa bilder?
Åsa skickade över ett telefonnummer och jag ringde upp redaktören. Han skulle ner och ta en lunch på Skånegatan om en timme, så vi bestämde att ta en fika nere vid Götgatan efter lunchen.
Jag drack kaffe med Åsa, lyssnade på hennes trötta röst. Hon skulle ställa ut på Östermalm, på ett litet galleri. Hennes bilder var en slags konstruerad historia om stenar och deras hårdhet. Jag hängde inte med riktigt. Allt som oftast var det så med konsten. Att jag inte fattade ett skit. Det var för mycket konstruktioner. För lite närvaro och liv.
74
Jag gick ner till apoteket. Jag skulle strax ha mens och köpte lite dyra tamponger. Undrade om jag hade några dagenefterpiller om knulleriet hade gått fel, men mindes att han kom på mina bröst, så det var nog lugnt.
Redaktören, som hette Nils, satt redan på fiket. Blond och smal, i femtioårsåldern. Hej, kul att du hörde av dig. Bilderna du skickade på nätet såg bra ut. Har du svartvitt
också?
Jag hade hoppats du skulle säga det. Jag har faktiskt skrivit ut dom i svartvitt också.
Jag plockade fram utskrifterna. Dom var faktiskt ganska hyfsade, även om digitalprintar aldrig blir lika snygga i svartvitt som klassiska kopior.
Snyggt, snyggt. Vet du vad, jag tycker vi blandar färg och svartvitt. Jag skriver själv en text för jag var i samma område förra året. Vad tycker du om det?
Det låter bra, sa jag. Jag har ju skrivit en egen text, men du struntar i den?” ”Ja, tänkte kanske använda delar av den som bildtexter. Är du med på det?
Jag hade inte så mycket att sätta emot så jag sa att det var okej. Det viktigaste var att det blev publicerat och att jag fick betalt.
Vi tänkte skriva lite om dig också. Du är ju ny för våra läsare. Kan du berätta lite om dig själv?
Vad ska jag säga? Sarah Hagen, tjugonio. Har frilansat i sex år, gått på ekonomiskt gymnasium, bott i Grekland och nu reser jag mycket, framför allt i USA.
Ogift, inga barn, ingen fästman?Han tittade på mig och skrattade.
Precis, ingenting som hindrar, sa jag och skrattade tillbaka.
Vad brasa han. Jag måste tillbaka, men skicka en faktura så hör jag av mig då det blir
dags att göra layout.
Han försvann och jag satt med en viss tomhet. Det hade tagit en vecka att göra bilderna och jobbet hade kostat mer än jag skulle få fakturera. Jag var nöjd ändå. Solen var varm. Jag satt kvar ett tag och kollade på folk. En glidare hade mamma kallat pappa. Var det inte vad alla drömde om att vara?
Jag promenerade till Hornsgatan. Mamma bodde i första huset, en mörk kåk från tidigt 1900-tal. Götgatsbacken hade verkligen förändrats, blivit ett veritabelt köpcentrum. Varför måste alla förändringar i stan handla om att köpa mer, sälja mer, stressa mer? När får vi ett nytt ickekommersiellt galleri, en konsthall, ett nytt bibliotek istället för en ny galleria som säljer samma gamla kläder som redan säljs överallt?
Mamma öppnade då jag ringde på dörren. Hon hade blivit lite rynkig och såg blek ut. Hej, fint att du kommer. Jag har lagat mat. Vill du ha?
Lilla mamma, alltid har du lagat mat. Det är klart att jag vill ha.
Vi gick in i hennes tvåa med tyger och blommor överallt. Det verkade som det mesta låg på golvet. Allt i en slags process, förmultnings eller pågående skapande?
Jag håller på och klipper ihop en klänning. Kom och sätt dig i köket så äter vi lite. Vi satte oss ner. Hon bjöd på vin och vi åt av den goda soppan hon snickrat ihop.
Hur går det med allting nu då?
Det var den frågan jag aldrig skulle ställa. Då tog eländet aldrig slut. Hon började berätta
om alla krämpor, alla som varit dumma och hur fattigt hon hade det.
Mamma, kom igen nu. Du är sextiofem, har taskig pension, men nästan en mille på banken.
Använd pengarna lite så får du ett enklare liv.
Nej, jag kan behöva dom framöver. Man vet aldrig vad som sker.
Det var mamma i kubik. Man vet aldrig vad som sker och därför skedde inget heller. Hon tog ut allt i förskott. Det var meningslöst att försöka få henne att njuta lite av sitt eget liv. Hon ägnade sig bara åt att tänka på andra. Mig till exempel. Jag hade ett helvete med henne innan
75
jag flyttade hemifrån. Nu är det bättre. Nu är hon bara min mamma som inte vill göra något för sig själv.
Jag satt kvar och lyssnade på henne, men märkte hur snabbt man kommer in i det gamla. Jag sa tack för maten och gick därifrån. Jag såg på henne att hon var besviken och någonstans kände jag mig ledsen över vår oförmåga att mötas. På vägen hem gick jag en sväng till Kaffebar. Ägaren kände igen mig från Greklandstiden, gav mig en kram, bjöd på kaffe och pekade på bilden över baren. Det var ett porträtt jag tagit av pappa, plåtat på en grekisk marmorstrand.
Hälsa pappa din att han får komma hit och byta ut den snart. Den har hängt där i två år snart. Jag börjar ledsna på att se hans nylle. Han har inte varit här på hela den tiden. Mår han bra? Jag saknar honom. Du däremot, du ser strålande ut.
Han försvann bort till några andra kunder. Pappa tittade ner mot mig från väggen. Om han mådde bra? Visste inte. Han sysslade inte riktigt med sådana frågeställningar. Han levde på och så gick det som det gick. Jo, han mådde nog ganska bra ändå.
På kvällen gick jag till Moderna. Karin Mamma Andersson ställde ut. Jag visste inte så mycket om henne. Inte mer än vad jag sett på tv. Hon verkade vara en bra kvinna, rolig och seriös på samma gång. Det var fullt med folk i utställningslokalen en trappa ned. I kolkällaren som pappa brukade säga. Han hade slutat besöka Moderna, avskydde stället för att det var fult, mörkt och hopplöst på alla plan. Jag höll inte med honom, tyckte Moderna var ganska okej ändå. Jag blev lite full i skratt då jag gick omkring bland tavlorna. Ganska blekt tyckte jag nog det var. Ingen riktig fart i måleriet. Folket som tittade på konsten var ju en sak för sig. Nittionio procent kvinnor, typ medelålders tant dansar afrikanskt. Det var roligt och sorgligt. Att kultur har blivit så mycket kvinnornas sak. Jag kunde inte säga så mycket. Jag är ju också kvinna, yngre, men ändå. Jag tillhörde gänget kvinnor som höll kulturen flytande.
Jag gick ned till brobänken bakom af Chapman. Det vackra fartyget som alltid funnits där, var nu plötsligt borta.
Telefonen ringde. Åsa på labbet.

Dom ringde och sökte dig från resetidningen. Du kan väl ringa dom?Jag fick numret och ringde upp bildredaktören.
Hej, sitter och tittar på dina bilder, tänkte bara köra färg.
Varför det? Det är ju de svartvita som är bäst, eller i alla fall blanda svartvitt och färg. Redaktören harklade sig innan han svarade.
Det fungerar bäst med färg. Våra läsare vill ha positiva vibbar och färgen är bättre på det än
det svartvita. Det blir så mycket politik med svartvitt.
Jag började ruttna. Jag hade inte hållit på länge i den här branschen men redan börjat hata

redaktörer. Jag försökte en sista gång.
Det är ju naturbilder. Vore det inte kul med lite nytänk? Svartvitt tycker jag är snyggt i en
resetidning?
””
Nästa gång kanske? Vi har skannat alla bilder. Vill du hämta dom eller ska jag skicka dom hem?
Jag kan hämta dom, är i närheten. När blir det publicerat?
Det kommer om ett år, vid den här tiden ungefär.
Vi la på. Det kändes knappt roligt. Inget ont om färgbilderna, men det var ju det svartvita

som hade tyngden och poesin. Jag behövde pengarna. Undrade om jag någonsin skulle få se det i tryck? Jag passerade Hötorget, hämtade bilderna och åkte hem.
Jag tog ett glas vin på sängen. Såg ut över rummet, genom fönstret, ut över taken. Stockholm kunde vara vackert. Jag började smeka mig själv, fingrarna luktade sex när jag drack av vinet.
76
Läget var ändå okej. Jag var hemma, tjänade pengar och mådde hyfsat. Jag blundade, kändes vinet långsamt slå till. Jag blundade, smekte mig lätt. Telefonen ringde. Jag lät den ringa och smekte mig till en orgasm.
En halvtimme senare klev jag upp, kollade telefonen. USA. Mark hade ringt. Jag struntade i att ringa tillbaka. Det fick bli senare. Jag gick ut på de sommarvarma trottoarerna, åt en kebab på Skånegatan, stannade ett tag på Berlin. Vad hoppades jag på? Att Rockyfiguren skulle dyka upp? Jag satt kvar ett tag, då och då passerade en buss. Ingen chaufför såg ut som han.
Det mörknade vid tiotiden. Vi fick inte sitta ute längre och jag vandrade hemåt igen.
När jag nästan somnat ringde telefonen. Jag lät den ringa. I morgon skulle jag svara om

Mark ringde. Fönstret stod öppet mot hustaken. Jag hörde stadens svaga ljus. Jag sov naken, bara insvept i ett lakan. Jag kände mig vacker, gick upp och tog ett glas vatten. Några röster, ett klirr, klockan var tre. Jag kröp tillbaka ner i sängen. Jag kände mig ensam, men ensam på ett skönt sätt.
Vaknade av att mobilen ringde. Det var Mark.
Jesus, varför svarar du inte? Jag har ringt dig flera gånger. Är det något som är fel?
Nej, jag har inte haft ork. Det har varit så mycket sedan jag kom hem.
Hur går det då? Har du fått sålt dina reportage?
Jag har fått iväg två, ska försöka sälja två till. Du då?
Saknar dig hela tiden. Det är trist då du är i Europa. Jag funderar faktiskt på att komma över
och hälsa på.
Gör inte det. Jag kommer snart tillbaka till New York.
Han hörde på min röst att jag var avslagen, trött och kanske också ointresserad. Har du träffat någon annan?frågade han.
Nej, hur så? Varför skulle jag göra det?
Du låter så ointresserad.
Nej, är bara trött. Kan vi inte ringas senare ikväll? Jag måste iväg nu. Vad är det med dig? Du är dig inte alls lik. Okej, ring mig kväll då.
Han la på och jag blev förbannad på mig själv. Hur svårt ska det inte vara att avsluta en relation? Ikväll fick jag fan skärpa mig.
Jag klev upp ur sängen, gjorde kaffe, kände mig deppig. Vad gick livet ut på egentligen? Hur orkade folk gifta sig, skaffa familj, leva borgerligt? Jag orkade ju knappt vara med mig själv. Telefonen ringde igen. Jag kände obehag men såg att det var pappa.
Hur mås det? Är du vaken? Skön dag idag?” ”Vet intesvarade jag. Känner mig deppig.
Hörde hur pappa blev irriterad. Han gillade inte svaghet, i alla fall inte i för stora doser. Vad är det nu då? Kärleken? Pengarna eller jobbet?
Kärleken, funderar på att göra slut med Mark.
Ja, för fan. Vad ska du med den där idioten till? Skaffa dig en ny snubbe. Det dräller ju av
trevliga typer. Du ska vara med någon som är fri i anden, som kan resa med dig. Ingen jävla bilförsäljare. Du ska ha någon som lever som du själv gör.
Ja, det har ju funkat för dig. Dina förhållanden tar ju alltid slut efter några år.
Hej, vänta nu. Visst har dom tagit slut, men jag är fortfarande vän med mina före detta. Det tar slut om man lever ett föränderligt liv. Varje gång man byter position i livet ändras villkoren och förhållandet ryker. Det är på gott och ont. Sluta tro på den här Sköna hem skiten.
Jag satt tyst och lyssnade. Ibland undrade jag om han inte var knäpp någonstans? Alla motgångar kunde bli goda erfarenheter enligt honom. Man var en idiot om man deppade längre än en dag? Varför skulle man göra det? Vad ledde det till? Arbeta på bara.
77
Kan vi inte ses idag, senare på eftermiddagen? Vi kan fika på Nytorget?
Gärnasvarade han. Det finns inget som gör mig lyckligare än att få fika med dig. Ta med lite bilder så får jag se vad du gjort.
Vi la på och jag återgick till att dricka kaffe i sängen. Hur skulle ett liv vara upplagt? Hur skulle ett frilansliv vara upplagt? Med disciplin, ordning och rutiner, eller skulle jag bara låta det flyta på?
Pappa satt på Nytorget då jag kom dit. Han hade faktiskt blivit äldre, skaffat sig lite skägg. Det borde han ta bort. Jag sa det åt honom.
Vad då ta bort? Jag ser ju ut som Bruce Springsteen i det här. Det är snyggt. Jo, det är snyggt, men du ser yngre ut när du inte har det.
Yngre, vad ska jag se yngre ut för? Det här skägget är pondus, det fattar du väl?” ”Tycker i alla fall att du ska raka bort det.
Var ett jävla tjatande om mitt skägg. Vi får se, nästa gång jag kollar mig i badrumsspegeln så kanske jag tar bort det. Har du bilderna med dig?
Jag plockade fram bilderna, gick in och fixade fika till oss. Pappa drack bara espressos. Han var ingen större vän av caffe-lattekulturen som han menade hängde ihop med barnvagnar och gravida kvinnor.
Bra bilder, skön känsla, fast jag tycker du dragit en del för hårt i photoshop. Det blir nästan surrealistiskt. Det blir för bra, för skarpt. Det här digitala har säkert många fördelar men kvaliteten på bilderna har sjunkit rent tekniskt.
Tycker du? Jag tycker det är tvärtom, i alla fall i färg.
Färg?Pappa såg sur ut. Vem fan är intresserad av färg? Det är för amatörer som plåtar djur på Skansen.
Jag skrattade åt honom. Han var ofta tvärsäker, men ändrade sig också lika snabbt. Gunnar dök plötsligt upp.
Hej, sitter ni här och gosar och har familjeträff? Hur fan ser du ut? Vilket jävla getskägg du skaffat dig? Det där borde du raka av dig. Gunnar skrattade och försökte dra pappa i skägget. Jaha, pennalism på hög nivå: Ni fattar ingenting. Vi får se vad som sker. Sätt dig ned och ta
en fika.
Nej, ska vidare, har en dejt vid Slussen.
Äh, sluta nusa pappa. Det är ingen som dejtar dig. Det är något du fått för dig bara. Vi får sesa Gunnar och försvann.
”Han är inte klok. Jag tror han dejtar tio brudar på samma gång. Det är farligt i hans ålder.
Han är ju färdig för graven. Varenda knull är en dödskamp. Pappa ruskade på huvudet.
Hur går det med bilförsäljaren då? Är han verkligen något för dig?
Vi satt i en timme och snackade om bilder, kärlek och arbete. Det var pappas favoritämnen
och jag hade börjat förstå att det var mina också.
Vi gick åt olika håll. Jag tittade på pappa då han gick uppför backen till sitt hem. Han haltade rejält. Alla dessa år som skibum hade tagit på hans knän. Han såg ensam ut, men han ville ha det så. Jag undrade om han alltid hade velat ha det så, eller om det bara blivit så för att han var så kompromisslös?
Hej, är du här igen?Det var Robert. Han stod alldeles bakom mig.
Har du fikat? Såg att du satt med någon gubbe här förut?
Gubbe, det är ingen gubbe. Det är min pappa.
Förlåt. Jag vet vem han är. Han är ofta och fikar. Jaha, det är din pappa. Han är lite
söderkändis, eller? Har du lust att fika med mig ett tag?
Jag vill inte ha mer kaffe. Jag kan ta en Ramlösa om du bjuder?”
78
Det ordnar jag. Sätt dig så kommer jag med fikat.
Han försvann in på Tevere. Jag fick lugna ner mig lite, började nästan skratta åt mig själv, åt

min uppdämda ilska.
Robert kom tillbaka med en Ramlösa och en bulle. Jag tog Ramlösan och lämnade bullen

till honom. Han hade en randig tröja och en brun keps, gick in för att vara ball.
Egentligen var han inget för mig heller. Vad är det för fel på de unga männen? Jag tände

mer på äldre män, uppåt fyrtio. De här unga fjuniga typerna är för trista med sitt mode, sina förbannade hängjeans som visar halva äschlet.
Hur har du haft det sedan sist? Jag har kört en del buss och lirat med mitt band.
Samma här, jobbat alltså. Jag bor ju hos en kompis så det är inte så lätt att vara hemma för mycket. Hon har sin pojkvän och det känns lite trångt så jag är mest i arbetslokalen.
Har du lust att hänga med till vår replokal efter fikat? Vi ska bygga om och du kanske kan ta lite bilder? Har du kameran med dig?
Jo, alltid. Var är lokalen då?
På Bondegatan. Vi har hyrt ett rum i källaren och ska göra studio.
Vi satt kvar ett tag. En av hans musikerkompisar, en långhårig typ dök upp. Vi gick tillsammans upp till lokalen. Det var två, små rum utan fönster som skulle bli studio. Nils ville jag skulle ta några bilder så jag plockade upp min Canon S80 och drog några rutor på de vita, kala rummen.
Efter det gick jag. Ner till Slussen, kollade på båtarna, såg Skeppsholmen, funderade på hur det skulle vara att bo där ute?.
Telefonen ringde. Det var mamma.

Ja, hej, svarade jag.
Hej, sa hon. Hur mår du? Ingen bra dag idag. Har ont i kroppen. Kan du inte komma hit och handla lite åt mig?
Vad behöver du då?
Bröd och ost och kanske lite mjölk.
Bröd och ost. Jag köpte det ju till dig igår. Du kan väl inte ha ätit upp två limpor och en ost
på en dag?
Nej, men jag tål inte så kraftigt bröd. Kan du inte köpa en svagare ost också?
Det var ju grekiskt lantbröd och hushållsost. Vad ska jag köpa som är svagare än det?” ”Du hittar nog på något. Kommer du hit så ska jag bjuda på lunch?
Mamma, du får ge dig. Jag kommer på eftermiddagen. Jag har annat att göra. Vi hörs så
länge.
Hon la på och jag stirrade ut över vattnet. Telefonen ringde igen. Jag kunde se på displayen

att det var Mark.
”Hallo baby. Jag har kollat flyg till Sweden”.
Gör inte detsa jag. ”Det är ingen bra idé att du kommer hit.
Det blev tyst i luren.
Varför inte det? Du har träffat någon, eller hur?
Nej, men jag har förstått att jag inte vill ha något förhållande.
Så kan du väl inte säga? Varifrån kommer det?Mark lät uppgiven.
Jag vet inte varifrån det kommer, men jag känner bara så. Vår grej är över och det är inget
att göra åt det.
Okej, fucking bitch. Ha det gott då och stanna i Europa.
Det sa klick och ett års förhållande var över. Jag blev inte ens deppig. Jag började gå mot Mariatorget. Morsan kunde gott få bjuda på lunch.
79
page80image384
Jag vaknade upp, ont i halsen. Vad var det? Klamydia? Bara för att jag sugit av Robert? Jag log snett för mig själv. Det var straffet för att jag gjort slut med Mark och knullat med en busschaffis med rocknroll-drömmar. Jag kokade vatten och lät bryggaren dra lite innan jag kröp tillbaka i sängen. Vad hade jag för läge egentligen?
Tjugofem, ingen egen lya, ingen arbetslokal, inget fast jobb, ingen pojkvän. Jag låg och funderade på när man skulle sluta kalla någon pojkvän? Var det inte lite dagis över det hela? Pojkvän, lät som något fjantigt, ofarligt, pojkaktigt. Jag behövde en man. Jag smekte mig under täcket, särade på benen, spände mig, men precis innan jag kom sparade jag mig, klev upp ur sängen och började städa rummet. Efter en timme hade jag diskat, dammsugit och bäddat. Tvätten låg sorterad i ett hörn då telefonen ringde. Det var Robert.
Hej, ursäkta om jag ringer. Vi ska spela ikväll på ett boulehak vid Nytorget. Har du lust att komma och plåta? Vi har inga pengar men vi kan bjuda på öl.
Jag är med, när ska jag komma?
Vi träffs där vid åtta och spelar från nio. Kom vid åtta så kan du ta lite bilder i logen. Det låter faktiskt jättebra. Jag kommer.
Jag skulle inte få betalt. Pengar var vad jag behövde, men det kostade inget, mer än tid, med en digitalkamera. Att plåta Roberts band kanske kunde bli något med tiden, om inte annat så var det ett sätt att dokumentera tiden. Det kanske blev lite fest också? Jag blev upphetsad av tanken, la mig i tvätthögen och smekte fram orgasmen som jag lämnat tidigare.
Jag behövde pengar, satte mig vid datorn och började göra Cd-skivor som jag skulle skicka till tidningar och reklambyråer. Mina bilder från Klippiga bergen borde kunna få napp någonstans? De tog en timme, sedan gick jag ut, ner till Gamla Stan och tog en lunch på Österlånggatan. Jag satt på trottoaren och åt långsamt. Folk från hela världen passerade framför mig. Det är ändå märkligt att man med nittiofem procents säkerhet kan se varifrån alla kommer. Japaner, italienare, amerikaner, alla är på sitt sätt. Bullrar dom inte, så fnittrar dom eller pekar och viftar med armarna på ett speciellt sätt. Jag minns tiden i Grekland då vi bodde i den gamla stadsdelen på Naxos. Svenskarna, framför allt de svenska ungdomarna, som verkade klonade med sina kepsar och shorts. Det fanns inget annat folkslag som utstrålade så mycket tafatthet och klädkonformism. Alla såg likadana ut med sina ölburkar och bakvända kepsar.
80
Otroligt mycket turister, fattade inte hur folk stod ut att bo i smeten? De bofasta hade givetvis sina egna, hemliga avkrokar och ställen där dom kunde andas sin egen doft. Jag måste hitta någonstans att bo. En månad till kunde jag bo i den lånade lyan, frågan var bara om jag inte skulle flytta tidigare? Jag hade kollat bostadsannonserna. Det var ju rena skämtet. En etta, om jag nu köpte den, kostade en och en halv mille. Skulle jag dra tillbaka till USA igen?
Telefonen surrade. Ett sms från Mark. Fuck you, fuck you for ever. Inte mycket att spara, så jag deleatade, blev ledsen. Gick ner till Riddarholmen, satte mig på kajkanten och kollade ut mot Söder. Så var det med det. Mark, inget fel på honom, men ändå inget för mig. Det märkliga var att då jag åkte från USA trodde jag det var vi. Efter två veckor i Stockholm var han död. Går det så snabbt att glömma någon?
Tog en långpromenad hemåt, la mig på sängen och sov några timmar. Jag skulle ju plåta Roberts band så kvällen var räddad.
Jag vaknade vid åttatiden, kände mig mosig. Det fanns lite mat kvar sedan igår som jag värmde. Pannbiff och gammal spagetti. Jag körde ner det i en wokpanna och hällde på chilisås. Det dög, tog med maten till sängen. Jag plockade i mina papper, samtidigt som jag såg en taskig film på Hallmark.

Det drog ihop sig till klubben och spelningen. Jag skippade blixten och satte på mitt ljusstarkaste normalobjektiv på kameran. Fanns det bara lite spots så skulle det klara sig. Stället låg bredvid Nytorget, en boulelokal man snitsat till. Jag träffade Robert utanför. Han stod med musikergänget.
Hej, kul att du kommer. Han presenterade mig för de andra. Fem stycken, tre killar och två tjejer. Dom såg trashiga ut, svarta strumpor och korpsvarta frisyrer.
Vill du plåta på direkten? Vi ska börja spela om en halvtimme. Det är bra, finns det någon replokal eller så?
”Ja
kom, vi går ner.
Boulelokalen var hyfsat upplyst. Jag tog stöd av en bordtennisbord, ställde kameran på 1600 asa och körde utan blixt. Dom poserade friskt, men mellan poseringarna dök de upp tillfällen där bilderna fanns. Jag plåtade på, babblade lite osammanhängande och efter en tio minuter kände jag mig klar.
”Fint att du kom. Ta en öl så ses vi efter spelningen.
Robert försvann för att stämma gitarrer och ladda upp. Jag tog en cider och satte mig i ett

hörn och kollade bilderna på displayen. Tog bort färgen på en del. Det fanns några som hade den rätta Anton Corbijnfeelingen. Tidig Corbijn ska man väl säga, småbildstiden. Att jag skruvat upp asa-talet gav lite mer korn och struktur åt bilderna. Jag kände mig glad, det var sånt här jag ville göra. Vara ute i livet, plåta livet, delta. Att det skulle var så svårt att få det att gå runt ekonomiskt. Plåta var väl inte så svårt. Lyfta kameran till ansiktet, titta ordentligt, knäppa. En slags akt av koncentration, oceaner av koncentration, lära sig titta. Mest av allt handlade det om det: Att lära sig titta, fokusera, samla på sig koncentrationen. Få fram fittan och hjärtat i bilden. Det var väl därför jag inte stod ut med reklam. Inget hjärta, än mindre kuk och fitta. Det var det andra, sockret på gröten, pengarna, som var det jävliga.
Hur överlever man på att skildra livet? Jag hann inte tänka längre, förrän Robert och hans band gick på scen. Det var lite Lou Reed över dom. Släpigt hetsig gitarrock med svarta texter. Jag kröp fram, satte mig framför den låga scenen och plåtade porträtt då ljuset var tillräckligt bra. Det satt bra, kände att jag fått en viss säkerhet då jag gungade med Roberts rörelser med kameran. Dom spelade en halvtimme, sedan träffades vi i baren.
Vad tyckte du?frågade han.
81
Jag tyckte det var bra, speciellt dom långsamma låtarna. Det blev lite bilder också. Du kan få se senare.
Vi satte oss med en öl var. Han var rejält speedad. Jag undrade hur det skulle vara att vara artist? Att leva så intensivt hela tiden? Vilken adrenalinuttömning. Författare super för att dom har tråkigt. Att det blir ensamt. Musiker super för att dom är i sånt varv. Fotografer ligger mitt i mellan, i en slags betraktande cynism. Man står inte på scen, men man är inte heller ensam. I jämförelse med att vara artist så känns det fegt, men man är ju som man är.
Vad tänker du på?Robert tittade konstigt på mig.
Tänkte på livets villkor. Hur det är.
Hur är det då?
Ganska bra, tror jag. Man undrar ju ibland, men man tar sig vidare. Ibland snackar du så man fattar ingenting, för djupt för mig.
Robert såg irriterad ut.
”Ta det lugnt. Skål. Jag vet att jag är lite djup ibland. Det sitter i generna.
Det strömmade allt mer folk till baren. Söder har en speciell publik, lite mindre mondän än nere på stan, men ändå väldigt enhetlig. Speciellt bland de yngre verkade rädslan för att sticka ut vara väl grundad. Hur skulle man leva i Stockholm där en etta kostade 60-70 000 kr kvadraten? Vem betalade det? Kidsens föräldrar? Och hur såg dom föräldrarna ut som kunde kasta ut fem, sex tusen extra i månaden? Eller betalade kidsen sina egna lyor? Vad jobbade dom då med? I alla fall inget som inte gav rejält med deg? Det var något som inte stämde. Det kanske var dags att flytta från stan, söka nya jaktmarker? Pappa hade gjort en repa i Skåne. Kollat på hus, kommit hem ganska besviken, tyckte det var för ensamt. Om han tyckte det, som var expert på att etablera sig på nya ställen, vad skulle då inte jag tycka?
Robert luktade svett och öl, ganska sexig blandning. Jag smekte honom lite omärkligt över låret och han styvnade direkt. Jag flyttade barstolen lite utåt så ingen såg att jag smekte honom.
Vänta. Du är inte klok. Han skrattade generat. Sitt bara kvar, ingen ser det här.
Jag drog ner hans gylf och förde in handen. Han var våt om pungen. Nej fan, ge dig, jag pallar inte.
Han vred sig ur greppet och drog upp gylfen.
Vi går hem till mig iställetsa han. Jag ska bara säga hej till de andra.
Jag låg på rygg, kände honom i mig, såg ut över rummet. Det lyste från torget i hans fönster. Vad var det han sa i baren? Att jag var djup? Jag kände hur han började komma och smekte mig själv snabbt. Vi kom samtidigt. Han rullade av, gick på muggen, frågade om jag ville ha ett glas vatten.
Kan du inte fixa lite kaffe? Jag är jättekaffesugen. Tänk om jag är gravid?” ”Är du gravid? Är du säker?
Han såg helt förstörd ut.
Lugna ner dig, jag bara skojade. Jag har dagenefterpiller också. Dessutom ska jag ha mens
om en dag eller två.
Fan, jag trodde du hade piller. Har du inte det?
Nej, varför skulle jag ha det? Jag blir bara tjock och äcklig av det. Du skrämde skiten ur mig. Jag gör kaffe nu.
Jag hörde hur han fixade med kaffet i det lilla köket. Lite avtändande var det att han blev så rädd för att jag skulle vara gravid. Inte för att jag hade några sådana planer, men jag gillade inte hans reaktion. Å andra sidan. Om han stormat in och skrikit Yes när jag sa att jag var gravid, hur hade jag tagit det? Kaffedoften från espressomaskinen kom in i rummet. Robert
82
var väl inte min man i livet, men han var ändå en bra kille. Och det var väl det som var den avgörande skillnaden. Att han var en kille och jag ville ha en man.
Jag träffade pappa på ett nytt fik på Bondegatan. Han satt och lyssnade på musik från sin I - pod. Dessutom verkade han lite full trots att det bara var förmiddag.
Man blir allt poppigare ju äldre man blir. Lyssna här, Dylan. Den där bruden som spelar fiol på Sarah. Hon är otrolig. Vilket ton hon har. Det är som när du var liten och jag hörde din fiol från balkongen, hur tonerna spred sig ner över gården. Det var Gudamusik.
Då vi bodde i storfamilj? Är det vad du menar?Pappa nickade.
Vet du om att Sonja är allvarligt sjuk, fått bröstcancer. Jag fick höra det för ett tag sedan. Jag borde väl hälsa på henne, men hon får höra av sig själv först.
Hur fick du veta det?frågade jag. Du har ju inte träffat henne på tio år.
Träffade Nils, hennes son, på gatan. Han var lång som fan, tror inte du hade känt igen honom.
Vill du ha påtårfrågade jag, eller något annat?
Det är bra, ta du. Jag sitter lugnt.
Såg du att det var värmebölja i Grekland, folk dör?
Så var det när du var liten och vi bodde i Grekland. Det kom en tio dagar varje sommar
med över fyrtio grader, men det var ju bara att ta det lugnt, ligga vid vattnet eller stanna inne mesta delen av dagen. Vi bodde ju högt så vindarna drog genom vårt hus.
Pappa, saknar du inte Grekland? Det gör jag i alla fall. Han såg lite deppig ut.
Jo, så inihelvete, framförallt på sommaren. Femton år sätter sina spår. Nu håller det ju på att gå åt helvete här hemma också. Jag fick besked av värden att dom tänker stambyta nästa år. Då är man körd, blir dubbelt så dyrt att bo. Vad ska jag göra?
Stambyte betyder väl inte att dom får höja hyran?Pappa ruskade på huvudet.
Den där jävla lagen är bara skit. Värdarna gör precis som dom vill. Hyresgästerna åker ut med äschlet före. Fy fan vad sne jag blir. Jag trodde jag hade fixat en lya for ever.
Ja, boendet i den här stan är inte lätt. Jag vet inte heller snart var jag ska bo”. Har du druckit idag, frågade jag?
Det är så jävla tråkigt ibland när det värker i knäna. Jag blir halvt galen. Då tar jag mig en whiskey. Du ska inte oroa dig. Har jag inte blivit alkis på 70 år så blir jag det inte nu heller men jag drömmer bättre då jag har tagit ett järn.
Jaja, ta det lugnt barasvarade jag.
Hur går det med jobben? Har du så du klarar dig? Han bytte snabbt ämne.
Jo” svarade jag. ”Fick just ett nytt resejobb, ska dra runt i Köpenhamn och sedan upp i
Sverige för den här resetidningen som tog mina Amerikabilder. Dom vill ha någon slags roadmoviefeeling i bilderna.
Kanonbra. Det är de bästa jobben. Då gör du som du vill. Ska du resa ensam eller med en skrivare?
Det blir tillsammans med en kvinnlig journalist. Jag vet inte hur hon skriver, men det blir nog bra.
” Det kan vara svårt med journalister. Dom vill bestämma för mycket” sa pappa. ” Var det därför du slutade plåta och blev skidlärare?
Pappa skrattade.
”Nej, jag blev less bara. Fanns inga tidningar och fotografi blev någon jävla fjantig
sysselsättning för kritiker. Det var inte roligt längre. Svårare var det inte”
83
Vi drack upp kaffet. Pappa trivdes inte riktigt på det nya fiket. För dyrt och för mycket medelklass som han sa. Vi gick hem till honom istället. Han bodde i en liten tvåa med balkong. En balkong som var full med blommor av alla sorter.
När blev du trädgårdsmästare? Det är ju riktigt imponerande?.
Det är inte svårt alls. Jag köpte en massa frön och slängde i lådorna och sedan har jag bara vattnat. Ja, du ser själv.
Har du någon kvinna, numera?
Kvinna? Jag träffar en del, men är inte så intresserad längre av kvinnor. Jag vill faktiskt hellre arbeta. Jag nöjer mig med att sitta på kafé och kolla. Ibland så träffar jag Anna och hon sover hos mig, men det blir för tradigt om det blir ofta.
Pappa hade kanske haft sin kvot? Jag satt kvar en halvtimme till innan jag gick. Pappa hade lagt sig på sängen och kollade Eurosport, Tour de France.
Cykel är häftigt, trist bara att alla är dopade. Jaha, ska du gå nu?Han reste sig upp och gav mig en kram.
Vi ses snart igen? Kom förbi när du vill och lycka till med jobbet. Du vet ju att du är min älsklingsdotter.
Ja, det är väl inte så märkvärdigt. Du har ju bara en, eller hur?” ”Jo, så illa är det väl?
Pappa skrattade och jag gick ut. När jag gick ner för trappan hörde jag ljudet från hans tv. Någon hade gjort en utbrytning i bergen och Roberto Vacchi, kommentatorn, skrek som en galning. Det gjorde mig sorgsen att pappa blivit gammal, men han hade lovat mig att bli gammal, väldigt gammal
Vi körde mot Köpenhamn i en röd Golf. Det var en hyrbil som jag fått tidningen att pröjsa. Journalisten hette Sonja och satt bredvid mig. Redan vid Linköping kände jag mig trött på hennes pladder.
Har du hört att man kan tvätta jeans genom att lägga in dom i frysen? Fattar du vad bra? Då får man inga tvättstreck på byxorna. Det är ju skitbra.
Inte bryr jag mig om tvättveck. Det kan ju vara läckert på ett par jeans, jag tvättar dom bara”.
Men du, hon hade en nasal Lidingödialekt trots hon berättat för mig att hon kom från Norrköping.
Men du, fortsatte hon.”Om man köpt ett par Acne så vill man ju inte att färgen ska gå ur dom på direkten, fattar du?
Fitta, tänkte jag. Det här är den moderna idiotin. I USA, ytlighetens förlovade land, hade jag inte träffat en människa hälften så korkad som min arbetskamrat. Jag försökte styra över snacket på en annan bog.
Vad tror du om den där campingen vi ska göra jobb på?
Det blir läckert. Vi kommer att träffa en massa störtsköna typer som bor i husbilar och stora tält. Det kan bli en skön story om det moderna campinglivet. Sedan kör vi en liten, enkel vandring på Tivoli också för att blanda in i jobbet. Så det blir Köpenhamnsatmosfär.
Tivolisa jag, är inte det lite sökt och mossigt. Det är ju ungefär som att vi ska dra till Christiania och glo lite på knarket.
Ja, det är också en bra grej. Det är klart vi ska till Christiania.
Okej, okej, jag började fatta. Det skulle bli ett reportage med alla schablonerna. Vad skulle

jag göra? Hon var fast anställd, jag frilans. Hon bestämde.
Vi kom till campingen som låg strax utanför Köpenhamns centrum. Husvagnar snackade hon om. Jag såg två husbilar och ett tiotal husvagnar av den absolut mest slitna sorten. Troligtvis var det gästarbetare. Dessutom började det spöregna. Vi hyrde en stuga som luktade fis och
84
hade en belysning som fick allt att se ut som skymning. Jävla öken, tänkte jag innan jag somnade. Det smattrade hårt på taket. Det var orkanstyrka i vindarna och jobbet såg inte för roligt ut. På morgonen regnade det fortfarande.
Vi gör det andra först, Tivoli och Christiania, så kan vi ta campingen ikväll. Det ser ju ganska dött ut.
Yes, du har rätt, sa hon. I eftermiddag kanske solen skiner. Vi tar en fika på stan och sedan Tivoli.
Vi åkte in till Huvudbangården, tog en fika innan vi gick över gatan, till Tivoli. Det såg likadant ut som det gjorde för tjugo år sedan då jag var där förra gången. Turister, karuseller och annat krams. Jag plåtade på, tog de förväntade bilderna av ungar i karuseller. Jag såg framför mig hur bilderna låg som små frimärken i tidningen och illustrerade gemene mans uppfattning om Köpenhamn. Det tog två timmar, sedan drog vi till Christiania. Dom hade röjt upp en del vid entrén. En hel del knarkdealare hade försvunnit. Skönt. Jag avskydde knark, framför allt hasch och gräs. Heroin och annat pulver räknade jag som självmordsmediciner. Vi vandrade runt i Christiania, men jag tog knappt några bilder. Sonja manade på mig.
Kolla där, vilken läcker typ. Vilket snyggt hus, dom är ju för coola.
Så där höll hon på, som om Fristaden var något jävla museum. Jag skämdes för att gå där med kameran. Mindes berättelser från då Christiania startade. Hur fantastiskt det varit, vilket frihet. Nu gick jag som en tjuv på en marknad och skulle sno åt mig något förväntat. Nej, jag skämdes. Det här ville jag inte vara med om.
Christiania är vackert. Det finns områden som är makalösa, bakom huvudstråken. Nu såg det ut att bli den sista striden. Kommunen vill privatisera och bygga på området. Christiania är som Skeppsholmen. Sakta men säkert urholkar man området, privatiserar det och till slut är det som en köpmarknad bland alla andra.
Ska vi sticka?
Sonja kände sig lite nervös för en aggressiv snubbe verkade ha fått korn på hennes
skrivande och antecknande.
Dom tror kanske att jag är polis som går omkring och antecknar. Hon stoppade ner blocket
och tittade bort från den aggressive mannen.
Det verkade inte hjälpa för han kom fram till oss.

Hallo,,,what are you doing? Are you police?”
Nej, jag är svensk, journalist, svarade Sonja nervöst.
Jaha, du är svensk, men varför kommer du hit och skriver om oss. Blir det något jävla
skandalreportage igen?
Nej, vi jobbar på en resetidning. Vi skriver om resor. Jaha, det är väl det resetidningar gör?
Jag tittade på mannen. Han var kraftigt byggd, i sextiofemårsåldern. Han kändes bekant på något vis. Plötsligt kom jag på varifrån. Jag sa det åt honom. Att min pappa plåtat honom i början av sjuttiotalet då han jobbade i livsmedelsaffären.
Det var länge sedan. Han kom från Lund, skäggig och iklädd fårskinnspäls. Jag minns honom. Han bodde på vinden ovanför taket. Var någon slags skidåkare, på väg till Alperna? Jag har faktiskt kvar bilden jag fick av honom. Så du är hans dotter? Lever han fortfarande?
Ja, han bor i Stockholm och mår bra.
Det är bra. Hälsa honom, men nu får ni sticka härifrån annars kastar jag ut er från området. Okej, vi drar. Ha det gott. Sonja började gå mot utgången.
Dusa jag. Får jag ta en bild på dig, mest för att visa pappa, se om han känner igen dig?” ”Gör det, men gör det snabbt.
Jag tog några skott. Jag såg att han log inombords. Det var en bra karl med hög integritet. Vi skakade hand och jag gick efter Sonja.
85
Tog du en bild?sa hon. Vilken jävla typ, verkade ju livsfarlig.
Jag sa inget. Mötet med dansken var dagens sköna känsla. En riktig människa. Vi tog en fika precis utanför Christiania. Jag ringde upp pappa för att berätta om mötet.
Åh fansa han. Hur såg han ut?
”Bra
. Snygg, lite vild och snäll på samma gång.
Hahapappa skrattade högt. Det är det minsta man kan säga. Han är stenhård. Han skötte
Christianias försvar, organiserade en slags arme mot alla som ville in och jävlas i början av sjuttiotalet. Jag tror han har svartbälte i tre, fyra olika discipliner. Han är bra, bodde på hans vind ett tag.
Jo, han sa det. Egentligen skulle jag stanna här med honom och plåta hans liv. Det är ju det som är intressant istället för det här töntreportaget vi gör nu.
Det är så det är med jobb. Ett visst horande. En massa meningslösheter. Antingen går du tillbaka direkt eller så kan du glömma det hela.
Gå tillbaka direkt eller glömma det hela? Sonja hade fikat klart. Hon stjälpte alltid i sig sina kaffekoppar. Nu ville hon vidare. Jag följde med. Det var fel, men jag gjorde det ändå.
På campingen hade det piggnat till lite. Några fler husvagnar och husbilar, men ändå var stämningen grymt trött och halvsmutsig. Minst av allt det chica campingliv som tidningen krävde. Det hade slutat regna så vi satte oss utanför vår halvruttna friggebod och drack öl. I boden bredvid härjade några ryssar. Dom hade fått igång stereon på bilen och spelade ryska sånger, sjöng med och var så vemodiga som vi alltid tror ryssar är.
Hello girls, en av ryssarna vinkade åt oss. Jag reste mig upp och gick fram till honom. En kraftig kille i tjugoårsåldern, snaggad. Såg ut som en soldat som varit i Afghanistan och slagits.
Hello girls, beer, beer..Han pekade på ölen i sin hand.
No, thank you, svarade jag och pekade på ölen i min hand.
”Yes, hallo girls” fortsatte ryssen och pekade på sin kompis. Han sa något på ryska och
kompisen skrattade generat.
Beer? Hallo girls.
Han skruvade upp musiken och jag sa bye bye och gick tillbaka till Sonja.
Vad ville han? Bjuda på öl?
Hello girls, beer, beer, var allt han sa. Dom verkar inte ha det lätt. Det är väl svartjobbare
som bor i stugan och jobbar här hela sommaren.
Fy fan, tufft liv och ändå tycker dom det är bättre än hemma i Ryssland. Snacka om att vi
har det bra.
Tänk, sa jag. I USA där har folk det lite bättre, men det är på gränsen. Det är ofattbart vad
sårbart ett samhälle är. Ryssarna verkar ju leva i ett helt korrumperat samhälle och ingen hjälp finns att få. Vad gjorde man om man inte kunde tjäna pengar eller hitta någonstans att bo? Jag skulle bli desperat.
Jag vet faktiskt inte, sa Sonja. Hur uppfinner man en vardag om ingen vill ha ens tjänster?
Sonja såg ut som om hon tänkte till. Hon verkade vara född med guldsked. Det finns små signaler som skickas fram då och då som gör att man fattar att hon inte behövt anstränga sig för mycket.
Ta Ryssland, medelåldern är väl knappt över fyrtio. Folk super som galningar för att stå ut och kvinnorna får som vanligt göra allt. Kolla dom här killarna. Vad är dom, tjugo kanske? Dom jobbar som slavar, super hårt och är otroligt ensamma. Vilket eländigt liv.
86
Jag höll med henne. Jag fattade aldrig varför män alltid måste supa så fort det blir jobbigt? Kvinnor håller sig mycket mer på mattan, gnetar för att överleva. Är det för att dom har barnen, ska föra arvet vidare?
Nejsa jag. Ska vi dra en sväng på campingen och kolla läget?” ”Arbetet före allt annatsa Sonja och drack ur det sista ur flaskan.
Vi gick en sväng. Det tog inte lång tid. Överallt satt det klungor med män som kollade på oss med tärande blickar. Jag klandrade dom inte, men det var lite jobbigt att gå omkring och vara betraktad från alla håll. Det hade inte varit någon större skillnad om femtio kvinnor levt på en camping och två läckra killar vandrat omkring i gräset. Vi stannade vid en dansk husbil. Ägaren satt utanför och kollade på tv. Jag tog några bilder. Han bad oss sitta ner en stund.
Hur är det att bo i husbil?frågade jag. Det har alltid varit min dröm.
Det är brasa han. Man får inse att det är trångt, men annars är det perfekt. Gå in i bilen och titta om du vill.
Jag gick in i bilen. Den var fint inredd, matplats, kök, dusch och litet bibliotek.
Bor du här hela tiden? Det verkar så hemtrevligt i bilen.
Jag blev änkeman för två år sedan och då köpte jag husbilen. Efter det bor jag minst halva
året i den. Jag trivs faktiskt bra. Det är ett sätt att komma ut och röra sig samtidigt som jag har hemmet med mig. Det känns mer som att bo än att resa.
Bor du här, på den här campingen hela tiden?Sonja började anteckna i blocket.
Nej, nej, det är bara tillfälligt, ska åka i morgon. Nej, jag tycker inte om det här stället. För
mycket gästarbetare och för skitigt. Det är ingen bra stämning, för mycket fylla och depressioner. Jag åker i morgon, mot Spanien.
Vi drack en öl med husbilsägaren. Jag fick några bra husbilsbilder och vi gick till campingens affär, köpte lite tonfisk till kvällsmat, några öl och vandrade tillbaka till vår fuktiga träkoja.
Sonja lagade maten medan jag laddade in bilder i datorn. Jag kunde se två godkända bilder. Vi åt tonfisken medan kvällen landade kring oss.

I morgon kör vi norrut, till Torekov. Min moster har ett hus där vi kan bo. Det blir perfekt, det är snyggt. Helt annorlunda än det här. En bra motsats i reportaget.
”Okej. Hänger på, det kan vara skönt att få vila lite vid havet.
Vi drog oss tillbaka i våra sängar. Hörde ryssarnas musik. Dom hade suttit i bilen i sju

timmar och supit, sjungit och spelat sin musik. Precis innan jag somnade hörde jag hur dom slog av musiken, klev ur bilen och gick in i sitt lilla hus för att sova.
Jag vaknade vid tre på morgonen, pissnödig. Orkade inte gå till muggen utan gick bakom huset och pissade. När jag satt och hukade tänkte jag på hur många som gjort samma sak.
Hello girls”. Jag kände rösten innan jag hörde den. Ryssen stod precis bredvid mig, i kalsongerna med rejält stånd. Han måste också ha pissat men jag var för trött för att se honom. Han tittade på mig, såg lite besvärad ut.
Hello boys”, sa jag och torkade mig snabbt, medan hjärtat började bulta i full fart. Godnight, sleep well.
Jag reste mig snabbt innan han reagerade och gick in i huset. Hjärtat bultade så jag trodde jag skulle svimma. Jag la på haken på dörren. Varför var jag rädd? Han var ju också bara ute och pissade?
Hello girls. Godnight.
Han passerade vår dörr och jag hörde hur han klampade in i sitt hus. Sonja sov och jag kröp

ner i sängen. Det tog ett tag innan hjärtat lugnade sig. Nästa gång jag vaknade var klockan sex. Ryssarnas bil startade. Dom var på väg till jobbet. Jag somnade om, hörde att det började regna. Började drömma. En dröm om något jag läst någon annanstans?
87
page88image384
Fönstren stod öppna. Det gick att höra ljuden från Gröna Lund. Högsommar, juli, skulle fylla tjugo. Det var en lånad lägenhet, enkelt möblerad. Vattnet rann över mina nakna axlar då jag lutade mig ut genom fönstret. Hans händer var på mina bröst. Han var i mig bakifrån. Jag särade på benen och bjöd in honom mer. Det var som jag domnade bort i kroppen, bara regnet som kyligt rann ner över brösten. Jag hade träffat honom vid Tyska kyrkan, druckit en öl, två kanske, innan jag följde med honom hem. Han stötte hårt i mig. Det var en vacker man, minst tio år äldre, stark och mjuk på samma gång. Han lyfte upp mig på fönsterbläcket och kom djupt i mig. Jag kände hur han hårdnade. Jag smekte mig själv, ville se honom komma på mig. Han blundade och jag drog ur honom, runkade hårt och han kom över mina lår. Han höll om mig, kysste mig i nacken. Jag kände regnet, hörde ljuden från Grönan.
Det luktade kaffe. Jag vaknade tvärt. Sonja stod i det lilla köket och gjorde frukost. ”Du snarkade. Och skrek gjorde du också. Drömde du?
Det kan man gott säga, sa jag och drog täcket över huvudet. Jag var alldeles varm i
kroppen, förde in ett finger, helt blöt, men det var inte läge för någon personlig njutning. Jag klev upp istället. Vi satte oss utanför huset, solen sken svagt.
Torekovsa Sonja. Jag har ringt. Vi är välkomna.
Resan upp genom Danmark innebar ett stop på Louisiana. Sonja var konstfreak. Själv är jag ganska likgiltig inför konst. I alla fall den moderna konsten. Jag gillar mest klassiskt måleri och när Sonja kollade Made in China gick jag till samlingarna. Warhol, som jag tycker är en rejäl bluff, hade en fin tavla i svartvitt. Jag blev överraskad. Något annat än de här fjantiga Cocacolaburkarna. Sonja väntade på mig i fiket. Vi tog en öl och mackor.
Vad tyckte du?frågade hon.
Inte riktigt min grej. Jag får lite ångest av konsthallar, alla dessa människor som går omkring och glor. Det är alltid skönast att komma därifrån.
88
Sonja började med en utläggning om utställningen och jag stängde direkt av, försvann in i mitt eget. Hennes röst låg som ett lock över huvudet. Jag tittade ut över vattnet, såg roddarna som klöv vattnet med sina vackra båtar under oss.
Vi satt kvar ett tag och kollade folk. Jag tänkte på Robert. Sista kvällen hade varit fin. Jag var hemma hos honom. Vi satt mest i var sitt hörn, drack thé och lät tiden och tystnaden passera genom oss. Hur långt var ett liv? Hur mycket tystnad tålde man och hur mycket aktivitet skulle man genomföra för att må bra? Jag hade märkt att stadslivet hade sin egen klocka. Staden levde åt en. Man gick in i ett tåg som rullade av sig självt. I stan handlade det mer om att kliva av än på. Jag var nog mer en lantflicka, en som gillade tystnaden. Typiskt nog på Louisiana njöt jag mest av att se på havet, båtarna och den allt mer mörkande himlen.
Torekov var inte stort. Jag visste att det var gräddhylla, men inte något mer. Alla dessa gamla fiskelägen runt västkusten hade blivit gräddhyllor. Mosterns hus låg precis vid vattnet, en gammal tegelkåk med underbar innergård. Sonjas moster var en gammal kvinna med silverhår och en skällande handväska. Hon hade skaffat sig en knähund. En aggressiv sådan.
Akta digsa mostern. Hon bits om man klappar henne oväntat.
Ja, det är väl bäst man tar det lugntsa jag och sket i hunden som darrade och visade tänderna.
Kom ska jag visa er var ni kan bo.
Hon drog iväg över gräsmattan till gästhuset som var en länga med fyra underbara rum,

toalett och kök.
Kallar du det här gäststuga? Jag skulle lätt kunna bo här på allvar. Det är ju helt fantastiskt
fint med alla dörrar och fönster mot gården och parken utanför.
Mostern log sött. Hon var nöjd. Hennes man hade dött för något år sedan och enligt Sonja

hade hon lagt ner en förmögenhet på att renovera huset och köpa klassiska möbler. Vi slängde in våra prylar i sovrummet och sedan tog vi en promenad i Torekov. Det var en fin hamn, med en del restauranger och kaféer runt piren. Under en utstickande båt satt två locals. Brunast av alla, med skjortor och jeans. Två gubbar i sjuttioårsåldern. Dom stack verkligen ut från den andra publiken i hamnen. Det var mycket bakåtslickat, om man säger så.
Det är bara Djursholm härsa Sonja. Du ska se när dom kommer på rad i sina vita morgonrockar och ska bada.
Kolla, dom kommer redansa jag och pekade på ett vackert par som myndigt gick mot bryggan i vita morgonrockar. Jag hade sett samma sak i Båstad. Folk som bodde i byn gick till badet i morgonrock, som en slags markering. Det var okej för mig. Det var slappt och skönt. Jag tog några bilder i smyg då dom gick tillbaka, nybadade, i sina vita rockar.
Jag går en runda och plåtar.
Sonja tyckte det var bra och gick själv till ett fik för att kolla in läget på sitt sätt. Husen var

byggda längs vattnet. En del nybyggda kåkar var som slott, äckliga skrytpalats, stora som halva fotobollsplaner. Jag undrade vem som behövde en sådan sommarstuga? Någon som behövde skatteavdrag och behövde skryta? Den klassiska, äldre bebyggelsen var vacker, harmonisk, smälte in i naturen. Det kändes som husen byggts låga för att vara skyddade mot väder och vind. Jag hade gärna bott i ett sådant hus. Kom att tänka på Birgitta Stenberg som en gång bodde på en ö i Bohuslän, fiskade och skrev böcker. Jag tror att det livet hade passat mig också. Ett par satt i sin lyxvilla och åt mat, helt oskyddade för insyn. Det var klart, det var så dom ville ha det. Dom ville bli sedda. Jag kunde se vad dom hade på tallrikarna. Det krävdes bordsskick för att bo så exponerat.
Telefonen ringde. Det var mamma. Hon öppnade med sin babiyröst, den som hon körde med då hon mådde dåligt. Jag blev sur på en gång.
Hej, vad gör du?frågade hon.
89
Är i Torekov.
Jag hörde hur hon var tyst ett tag.

Jaha, jag tänkte du skulle komma på middag. Jag har så ont i ryggen.
Jag är hemma om några dagar, ta det lugnt nu. Du får bjuda mig i nästa vecka. Jag vet inte om det går då? Jag har så mycket att göra.
Mamma lät ynklig, men det gjorde hon ofta. Var det en kvinnosjukdom? Jag hoppades inte det. Hoppades att jag aldrig skulle bli sådan. Hon hade lagt ner mycket energi på mig. Det hade varit bättre om hon lagt den på sig själv istället.
Jag hade försökt säga det till henne en gång, men det funkade inte. Hon blev ledsen. Mamma, jag jobbar nu. Vi får höras en annan dag. Kram på dig.
Jag la på, hörde hennes besvikna röst. Hon skulle alltid irritera mig på något vis med sin förbannade olycka. Jag hade en kompis en gång som var likadan. Hon försökte alltid dra ned mig i hennes fördärv, seghet och olyckor. Jag gick vidare i Torekov, hamnade på campingplatsen, köpte en glass innan jag gick tillbaka till centrum. På vägen kollade jag i en mäklares fönster på huspriserna. Sju, åtta mille för en kåk. Djursholmarnas sommar kostade. Och så gnäller dom över skatter. När jag kom tillbaka hade Sonjas moster lagat mat. Kycklingsallad. Vi drack rödvin till det.
Det har förändrats mycket i Torekov. När vi köpte det här stället för tjugo år sedan bodde det lokalbefolkning i husen runt omkring. Idag bor ingen som är född i byn i det här området. Det är för dyrt, eller så har dom sålt för att dom tjänat bra på det och flyttat längre bort, till något billigare.
Det är ju lite syndsa jag. Det blir väl dött på vintern när ingen bor här.
Ja, så är det, samtidigt är det skönt att komma hit till tystnaden. Sommaren kan vara jobbig med alla cocktailpartyn. Det är ett nästan varje dag och man måste gå om man inte ska vara oartig.
Mostern suckade lite. Helt nöjd verkade hon inte vara. Efter maten stack Sonja iväg till videoaffären och hyrde Darling. Vi såg den tillsammans med mostern. En film om mänsklig sorg och överklassens oförmåga att leva. Jag tittade på mostern. Hon bara ruskade på huvudet.
Stackars flickor, så där hade jag det också. Hela tiden något man skulle ställa upp på. Aldrig något eget liv. Det är hemskt att leva så. Jag har det bättre nu sedan min man dog. När han levde var det segelbåtar och representation och ska sanningen fram så hatade jag det. Och ändå ställde jag upp. Gör aldrig det flickor, ställ inte upp. Lev själva istället.
Hon reste sig stelt, sa godnatt och gick till sitt sovrum. Jag kände också för att sova, mådde lite illa och sa godnatt till Sonja. På natten vaknade jag, mådde så pass illa att jag var tvungen att spy. Sonja vaknade då jag kom tillbaka från toaletten.
Hur är det? Spyr du?
Ja, måste ätit något. Sov nu, god natt.
Jag la mig igen, det malde i mig. Jag blev liggande på rygg och efter ett tag somnade jag om. På morgonen var jag tvungen att spy igen och Sonja såg bekymrad ut.
Orkar du jobba idag? Vill du vila ett tag? Jag kan gå ut själv och snacka lite med folk. Ja, gör det, jag vilar en timme eller två.
Sonja försvann ut. Jag kröp ihop i fosterställning. Jag fattade inte varför jag mådde illa, men plötsligt kände jag igen tecknen. Det var samma sak som då jag blev gravid för tre år sedan och gjorde abort. Sista gången jag låg med Robert skyddade vi oss inte.
Fan i helvete. Jag började gråta i sängen. Det var solklart. Vilken klant jag var. Jag hade dagen efter piller och hade inte använt dom för jag var så säker på att inget skett. Jag blev totaldeppad. Vad skulle jag göra nu? Jag låg kvar i sängen, dränerad på kraft. Kollade mobilen. Sms från pappa, mamma och Robert. Jag ringde upp pappa.
90
Hur går det, frågade han? Blir det några kort?
Jodå, det rullar på. Är lite sjuk idag, men jag ska ta mig ut nu.
Ja, så kan det vara. Man får lyssna på kroppen. Själv är jag lite deppig. Den här jäveln som
äger mitt hus ska totalrenovera, fick besked idag. Det är ju fan att man aldrig ska få någon ro. Jag ska inte tjata om det, ville bara höra om du fått in några skott.
Det är lugnt, det är nog i hamn nu. Vi åker hem i övermorgon.
Vi la på. Mammas sms svarade jag inte på och till Robert skrev jag att allt var okej. Efter det gick jag upp, drack vatten och gick ut med kameran. Jag vandrade omkring och tog detaljbilder i färg, sedan skulle jag göra om en del till svartvitt.
Om jag nu var med barn, hur skulle jag göra med Robert och barnet? Trots att jag inte ville erkänna det så hade jag hellre barn ensam än med honom. Varför visste jag inte, men det kändes enklare och roligare, men helst ville jag inte ha något barn alls.
När jag kom in i en liten gränd såg jag havet. Jag gick ner, la mig i sanden och lutade huvudet mot en sten. Jag somnade i den varma vinden.
Här ligger du och jobbar. Sonjas röst väckte mig.
Sätt digsa jag. Tro mig eller ej, men jag är på smällen. Är det sant? Med vem då? Du har väl ingen man.
Hon satte sig ned i sanden och jag berättade om Robert och hur jag kände.
Ingen enkel affär. Vad ska du göra? Jag vet inte vad jag skulle ha gjort i dina skor. Ska du
vänta eller göra abort?
Vet inte, vet inte alls. Jag avvaktar tills vi kommer hem. Vi gör klart det här och sedan får
jag se. Det är två dagar till. Det är ju hemskt att man måste bestämma sig så snabbt.
Vi gick en runda tillsammans genom byn. Sonja hade intervjuat en local i hamnen och jag gick dit, tog en bild på honom. Jag var ganska frånvarande, redan någon annanstans. När vi kom hem gick jag och la mig igen. Kraften rann ur mig.
På kvällen frågade Sonjas moster hur det var med mig. Hon såg att jag var hängig. Jag sa som det var.
Lilla vännen. Ett klassiskt kvinnoproblem. Man blir med barn, vill inte ha mannen, eller litar inte på honom. Jag tycker du ska avstå, men det är lätt för mig att säga. Å andra sidan får man inte så många chanser att bli med barn. Läget är aldrig helt perfekt. Ni moderna kvinnor har det bättre än min generation. Ni behöver inte skämmas för att bli med barn ensamma. Nej, jag vet inte hur du ska göra.
Hon klappade mig på armen. Det var något varmt med henne som jag tyckte om. Jag gick och la mig i sängen. På natten försökte jag hitta en strategi. Det lutade åt att jag inte skulle behålla barnet. Jag skulle heller inte berätta för Robert att jag gjort abort. Så fick det bli, eller? Jag somnade tungt utan att ha kommit till beslut.
På morgonen läste jag DN ensam i köket. Borgarna skulle införa marknadshyror. Dom gick på hårt, skulle till varje pris slå sönder landet. Allt skulle privatiseras och kapitaliseras. Allt handlade om att allt hade ett pris. Den fria tanken och människan var hotad in i minsta skrymsle för frihet kräver ekonomiskt utrymme. Det var en sorgens tid i Sverige. Landet gick bättre ekonomiskt än någonsin, men det ekonomiska trycket på en stor del av befolkningen började allt mer att likna en tvångströja. Ett allt större utanförskap skapades och klyftan mellan rika och fattiga blev djupare. Mycket riktigt fanns det också en liten artikel om att dollarmillionärerna i Sverige ökade snabbt. Jag var tvungen att erkänna att jag inte tillhörde dom.
Dagen efter körde vi genom Sverige. Jag mådde inte bra. Över en natt var jag en annan. Det tickade ett liv i min kropp. Ett liv jag inte visste om jag ville ha, än mindre frågat efter. Det
91
slog mig hur lite man har att säga till om när det kommer till kroppen. När vi närmade oss Södertälje hade jag bestämt mig. Det skulle inte bli något barn. Jag tänkte inte heller säga något till Robert.
Det var tomt i lägenheten. När jag precis lagt mig på sängen ringde telefonen. Jag svarade inte. Strax efter ringde den igen. Det var pappa.
Hej, sa han. Hur mår du? Gick det bra på resan?Jag kände mig plötsligt liten och sa som det var.
Inget vidare, är med barn?
Det var som fan, med amerikanaren?
Nej, med en svensk kille, Robert. Jag vet inte om du vet vem det är?
Jo, sa pappa. Jag tror jag har sett dig med honom. En lång smal sak?
Typiskt pappa. Alla människor hade kännetecken i hans värld.
Vad gör du åt det då? Du verkar inte glad över det?
Nejsa jag. Jag kan ju inte skaffa barn med en kille jag knappt känner, eller hur?
Du är ung, djävligt ung. Å andra sidan blir det heller aldrig rätt läge, fast det är ju bra om
man har en liten familjekänsla då man skaffar barn.
Tror inte jag har det för honomsa jag. Han är lite för barnslig för mig, gullig men ingen
jag vill ha barn med.
Nejjag hörde hur pappa tänkte. Å andra sidan blir jag ju morfar om du blir med barn. Vi
kan bo nära varandra så kan jag hjälpa dig då och då.
Jag kan väl inte skaffa barn för att du ska bli morfar? Nej, jag har bestämt mig för att göra
abort, men det tar emot på något vis.
Vill du komma hit och äta. Jag har gjort god kyckling. Du vet, sådan där i ugnen med sås. Okej, ska jag komma direkt? Ja, jag går över till dig nu.
Det var skönt att gå till pappa. Jag slapp laga mat och hans kyckling hade alltid varit god. Det tog fem minuter att gå till honom högst uppe i Sofia. Han hade en vacker tvåa med öppen spis och balkong. Lägenheten var fylld med konst och böcker. Sedan han trappat ner på skidåkningen hade böcker blivit hans passion.
Han kramade om mig i hallen. Det var samma doft som när jag var liten. Han luktade alltid gott, badskum, eftersom han badade varje dag.
Kom och sätt dig, maten är klar.
Han hade dukat i vardagsrummet, helt enkelt. Vi åt och jag satt mest tyst medan pappa

berättade Greklandsminnen. Efter maten la jag mig på en av hans sängar. Jag somnade nästan och han la ett tunt täcke över mig. Han diskade. Jag hörde musiken, en gammal Dylan och det var bekant. Det var barndom. Jag somnade där jag låg utan rädsla och väldigt hemtamt.
Jag vaknade upp på natten, klev ur sängen. Pappa sov i sitt rum, han tittade upp då jag kom ut i hallen.

Går du nu? sa han. Var rädd om dig.
Vi hörssa jag och tyckte han såg ut som en liten pojke under sitt täcke.
Den korta promenaden ner till min lånade lägenhet var kylig. Hösten började visa sig. Jag var glad och ledsen på samma gång. Pappa skulle inte bli morfar. Det fick bli en annan gång.
Jag sa inget till Robert, men jag tappade lusten för sex. Inte blev det bättre efter skrapningen. En kväll tjatade han så mycket så jag berättade.

Varför har du inte sagt något? Det hade varit kul med barn.
Nej, jag är ledsen att säga det, men det kändes inte som rätt grej med dig. Du känns för ung och omogen.
Vad taskig du är? Jag är ung, men det är väl du med?
Han satt tyst ett tag, sedan reste han sig, gick ut i hallen och tog på sig jackan och försvann.
92
page93image384
Nog hade jag förändrats. Min romantiska sida hade fått sig en knäck. Det regnade ute, spelade Lundell och Ane Brun på cdn. Hur överlevde dom? Dom var kändisar jag respekterade. Dom hade också haft det svårt i min ålder. Pappa hade haft kontakt med Lundell en gång i tiden, berättade om hur han brukade möta honom på nätterna då han promenerade. En man i exil, men som kom tillbaka och levde upp. Ane Brun såg jag på en söderkrog för ett tag sedan. Märklig, mild utstrålning. Telefonen ringde. Det var Anna som frågade om jag ville fika.
Vi bestämde träff på Skåningen. Jag gick till det lilla kaféet i hörnan av Skånegatan och Nytorgsgatan. Det var tyst och Anna satt redan där. Vi satt oss vid bänken och tittade ut över gatan.
Hur har du det?frågade hon.
Det är stillsamt, på ett positivt och sorgligt sätt. Jag vet inte om jag är ledsen, men jag bär en sorg i mig. Konstigt nog tycker jag om den.
Det är väl bra detsvarade hon. Har du sett att dom öppnat en jeansbutik mitt emot?
Nej, typiskt. Söder börjar bli glassigt. Jag skulle vilja att det var mer som i Berlin, inte så förbannat fixat allting. Det blir för dyrt och för tråkigt.
Det är nog för sent för det. Berlin renoveras som fan just nu. Jag var där för någon vecka sedan. Snacka om att dom fixar i de gamla Östberlinska delarna.
Jag vet, men det finns fortfarande utrymme för det som är mindre glassigt. Jag vet inte om det gör det längre här?
Hon höll med mig. Anna kom från överklassen men hon hade försökt göra en klassresa åt andra hållet. Det sprack när hennes pappa gav henne en bostadsrätt för en och en halv mille på Söder. Det hade hon inte nekat till och hennes dåliga samvete gnagde.
93
Där går Tomas Andersson Wij. Anna pekade på en elegant klädd ung man på andra sidan gatan. Han hade en påse från Judits second hand i näven.
Är han snobb?frågade jag . Han ser ganska snoffsig ut.
Nej, han är gullig, sjunger bra. Han ska spela på Rival ikväll. Vi kan gå och lyssna om du vill. Det brukar vara ganska bra med folk. Han är skitbra live.
Jag satt och lyssnade på Anna. Hennes röst spred sig i rummet som en dimma. Jag hade sorg, den fanns i mig och runt mig. Jag led inte av det, kändes mer som en tyngd som höll mig längs marken. Jag tog det för vad det var. En dimma som skulle spricka upp då solen kom tillbaka. Det regnade utanför fönstret. Vi satt länge och kommenterade folk som gick på gatan. Pappa gick förbi. Anna tyckte han såg sportig ut. Lilla pappa. Just det. Lilla pappa. Han hade blivit liten och jag stor. Så var det. Kanske det var en del av sorgen? Ansvaret för att leva och blir stor?
Det värsta var helgerna. Nu hade jag inte frilansat mer än några år, men redan lärt mig hata helgerna. Det var då alla som hade heltidsjobb i veckorna kom ut och belägrade kaféerna med sitt sittande och gloende. Jag vände på tågordningen. Jag jobbade på helgerna och sedan på måndag morgon andades jag ut och gick för att fika. Gick på ett nyöppnat ställe, Spuntino på Erstagatan. En liten lokal, fint inredd. Besökarna var dock samma personer som brukade hänga nere vid Nytorget. Alla runt trettio eller yngre, sådana som mig alltså. Dom flesta jobbade inte mycket och var det jobb så var det svartjobb. Jompa, en före detta båtbyggare i fyrtioårsåldern, träffade jag på alla fik. Han hängde runt, renoverade lyor i trakten, bara svartjobb. När jag satt på Spuntino dök Lina, en klasskompis från gymnasiet upp. Hon var sig lik, lite tjockare bara. Hon blev glad av att se mig, kramade om mig rejält.
Vad länge sedan, sju år, eller hur?
Hur år det för dig, frågade jag? Vad gör du?
Chillar mest, tar det ganska lugnt. Jag bor ihop med en kille som jobbar som datatekniker.
Själv sjunger jag med ett band då och då. Inget seriöst, men det är kul.
Du var ju helt grym på att sjunga. Jag kommer ihåg då ni uppträdde på skolavslutningen.
Man blev ju helt paff över hur bra du sjöng.
Vi får se vad som skersa hon. Ska försöka bli med barn nu. Det vill sig inte riktigt. Vi
har gått på tester och sånt. Det börjar dra ihop sig för det viktiga i livet. Du då? Jag hörde något om att du fotograferade?
”Det stämmer. Jag försöker överleva på att frilansa. Jag åkte ju till USA efter studenten, träffade en kille jag var ihop med i ett år. Sedan var jag hemma igen, jobbade i hemtjänsten. Det var jävligt trist, men man måste ju överleva. Sedan för nästan två år sedan åkte jag tillbaka till USA, träffade en ny snubbe. Ett år med honom också. Sedan tog det slut och nu är jag hemma, bor i en lånad lya.
Vad du har hållit på. Jag blir trött bara jag lyssnar på dig. Själv gör jag inte så mycket, söker en del jobb, men man får ju aldrig något. Går på soc nu. Alla säger man ska starta eget. Vad fan ska jag starta eget med? Jag vet ju inte vad jag vill jobba med? Söker man jobb så finns det två hundra pers som jobbat med det i tio år och har hur mycket meriter som helst.
”Du får starta kafé som alla tjejer verka göra här på Söder.
Tror du på det? Vem betalar det? Deras rika farsor och morsor. Det är som då jag skulle försöka köpa en lya. Varenda visning var full med ungdomar som kom med sina rika päron. Jag blev spyfärdig. Dom bara pressade upp priserna för dom visste att mamma eller pappa betalar.
Hur bor du nu då?frågade jag. Är det killens lya?
Han bor med sin mamma, men hon har flyttat ut på landet, så vi har en trea på Kungsholmen. Jag skulle vilja flytta hit till Söder, men det är svårt. Det är en hyresrätt dessutom och det är ju nästan omöjligt att byta en sådan i stan.
94
Hon pekade på sin kompis som stod på gatan och såg irriterad ut..
Jag måste snacka med henne. Hon har problem med kärleken. Kan vi inte ringa varandra en
dag?Vi bytte telefonnummer. Inte för jag trodde vi skulle ringas, gillade aldrig henne riktigt i skolan, men nu var det ändå trevligt att se henne. Jag hade tappat kontakten med alla mina gamla klasskamrater. Borde ha sett dom på Söder, men hittills hade jag inte sett någon. Det var märkligt, någon borde ju ändå dyka upp.
Gunnar, pappas kompis, kom in genom dörren. Han såg snäll ut då han lufsade fram till disken och beställde en macka.
”Gunnar. Kom och sätt dig om du vill?
”Tack
. Så du har hittat hit. Dom har bra mackor.
Gunnar hade världens snällaste ögon. Det måste ha med åldern att göra. Pappa hade också blivit mycket snällare med åldern. Det verkade som när män passerade sextio blev dom mjukare.
Hur gick det med ditt jobb i Danmark? Det var dit du skulle sist jag såg dig.
Det gick ganska bra. Var väl inte nöjd med layouten. Du vet, så där hafsig, massa småbilder.
Det är det där moderna. Jag fattar inte det där heller, så jag håller mig borta ifrån de avantgardiska tidningarna.
Gunnars kaffe kom på bordet och en stor macka. Han tuggade i sig och jag satt mest tyst och tittade ut på gatan.
Har du träffat pappa din då? Hur har han det med prostatan?
Prostatan? Vad då? Har det hänt något med pappa som jag inte vet?
Ja, han ska skära bort allt i nästa vecka?
Är det sant? Varför har han inte sagt något?
Jag tog upp luren för att ringa pappa på direkten. Gunnar sträckte ut handen, tog tag i luren. Jag skämtar bara, ta det lugnt.
Jävla Gunnar, typiskt dig.
Jag började skratta. Gunnar gjorde alltid sådana där saker. På blodigt allvar, och jag gick

alltid på det.
Det är ingen fara med din farsa. Jag tror han dejtar sju tanter på samma gång.
Det tror jag inte heller på. Jag tycker han verkar lite ensam just nu.
Man blir lätt det då man blir äldre, men tro mig. Det kan vara skönt också. Jag tror han har
det ganska bra. Han är väl mest orolig för om han ska kunna bo kvar efter renoveringen. Det är ett jävla sätt att dom höjer hyrorna så mycket. Den här stan dör ju ut, sakta men säkert.
Det kommer annat folk, dom med pengar, såna som jag. Gunnar skrattade åt min kommentar.
Jo, jag har märkt det. Kolla bara här. Det är samma folk här som nere på Nytorget. Ingen verkar jobba av dom här unga. Hur fan klarar dom sig? Har alla arv?
Du då? Hur klarar du dig?frågade jag.
Jag är snål som fan, jobbar fast jag har pension, men det är på gränsen hela tiden. Ibland blir man ganska trött på att man aldrig får vila. Har du någonstans att knoppa annars?
Lite småsvårt. Jag har en lägenhet jag delar med en kompis.
Du, jag vill inte snacka för mycket, men du vet att en av mina polare söp ihjäl sig. Det var en jävla bra fotograf och nu står hans lya och dammar ihop. Det är ingen som bryr sig om den. Jag har nycklarna dit, du kan låna dom och knoppa där några månader. Jag vet att han pröjsat hyra för hela året ut. Det är i alla fall sex månaders gratis hyra.
Hur vet du det? Blir det inte värsta livet om jag flyttar in?
95
Nej, jag vet det eftersom jag skötte om honom på slutet och betalade hela hyran årsvis åt honom. Han var ganska tät, fast han såg ut som en lurk. Vi kan gå dit och kolla en dag om du vill? Det är runt hörnet bara. Jag har faktiskt nycklarna på mig.
”Vi kan gå dit på en gångsa jag. Vi drack ur och gick runt hörnet, åkte upp fyra våningar.
En liten, vacker trea med balkong. Konst på väggarna och en stor säng i ett hörn som vette ut mot ett ateljéfönster och svarta tak.
Det är ju en skitfin lägenhetsa jag. Det känns lite otäckt att gå i en annans lägenhet, speciellt då dom dött.
Du vetsa Gunnar. Jag kan snacka med värden, säga att du bor här så länge för att reda upp i hans papper. Dom kan inget göra för han har ju pröjsat hyran året ut. Dessutom känner jag husägaren. Vi är gamla skolkompisar.
Jag måste tänkasa jag och gick ut på balkongen. Lägenheten var enormt fin och vad skulle kunna hända? Inte mycket. Hyran var betald och skötte jag mig skulle väl ingen klaga?
Okej, jag provar att bo här.
Det gör du alldeles rätt i. Här har du nycklarna. Jag skriver ner telefonnumret om du behöver min hjälp.
Han böjde sig fram och gav mig en kram innan han gick ut ur lägenheten.

Jag tog vägen över Medis hem, smet in på biblan och lånade tio böcker ur deckarhyllan, avslutade med att köpa bröd i Saluhallen. Jag vandrade hemåt med böckerna och brödet. Hela tiden malde samma frågor i mitt huvud? När började livet? Vad skulle jag bli? Hur skulle jag klara mig ekonomiskt? Var skulle jag bo? Nu hade jag plötsligt någonstans att bo. Det här med kärleken sket jag i. Det var något som ramlat ner från topplistan: Det hade inte med ekonomi att göra. Allt det viktiga och oroande i mitt liv handlade om pengar. Hur jag skulle överleva, för att leva? Det plingade i telefonen. Morsan ville jag skulle titta förbi. Jag offrade mig och svängde av åt hennes håll.
Dagen efter flyttade jag in på Klippgatan. Lyan vette ut över Vita Bergen, femte våningen. Det hade från början varit ett slags studio för husägaren, som sedan blivit uthyrd. Solläge, hela dagen lyste solen. Jag satt mig ner i vardagsrummet. Hyran var betald till nyår och nu var det början av juni. Det var kanonläge. Vardagsrummet var möblerat med en stor soffa, platt-tv och en slags divan. I ett hörn stod en dator, en laptop. Jag gick och slog på den. Inget lösenord, en stor skrivare: Epson, stod på ett litet bord bredvid skrivbordet. Jag hade inte bara fått hyra en lägenhet gratis. Jag hade också fått ett modernt fotolabb. Det kändes overkligt. Jag ringde upp Gunnar.
Det står ju en massa grejer här som är hans. En dator, en skrivare, bilder. Är det ingen som ska ha dom?
Nej, tydligen intesa Gunnar. Han hade inga barn, ingen familj. Jag vet att han hade taskigt förhållande till sina egna föräldrar. Ingen av dom kom på hans begravning så dom är nog döda. Han hade en del ytliga kompisar, men ingen som skulle komma hem och kräva hans dator. Jag var väl hans bäste kompis och vi var inte speciellt mycket polare. Använd datorn och skrivaren och det du inte gillar kan du väl kasta in i garderoben eller slänga?
Han har ett slags arbetsrum med gamla bilder. Det står några lådor där. Jag städar upp och slänger in det jag inte vill ha framme i samma rum.
Det blir bra, så tar vi hand om allt framöver då hyran går ut.
Jag ägnade någon timme åt att städa lyan, stoppade undan hans privata saker i

arbetsrummet. Jag tog en snabb koll bland hans bilder, En del klassiker från ett kollektiv i Norrland, uppblandat med bilder från Sydafrika och Grekland. Allt i svartvitt. Inte alls dåligt, lite gammaldags. Rakt på sakfotografi.
96
Efter jag röjt upp gick jag ner till Konsum på Bondegatan, köpte basutbudet, stod i kö bakom en känd skådis innan jag bar hem fyra plastkassar med dyr mat. Efter det kollade jag på tv-utbudet. Arton kanaler. Den här lyan var rena fyndet. Jag blev liggande på sängen, bläddrade bland kanalerna. Hittade en flaska rom, drack några nubbar, såg hur sommarnatten långsamt bleknade. Vid halvtolvtiden gick jag ut, ner på Roxys för ett glas rött vin, innan jag sov min första natt på Klippgatan.
97
Jag vaknade lätt irriterad. Inget ont om Roxy, den rika medelklassens vardagsrum på Söder, men jag blev lite trött av att alla trodde jag var lesbisk bara för att jag tog ett glas vin i baren. Jag gjorde kaffe i den dyra, svarta kaffemaskinen i köket. Överhuvudtaget hade den döde ägaren god smak. Alla köksprylar var av hög klass. Det kändes sorgligt att han dött så pass tidigt. Enligt Gunnar hade snubben haft cancer som han misskött och knallat onödigt tidigt. Jag tog en promenad ner till färjan mot Hammarby sjöstad, åkte över vattnet och gick till biblan. Stängt. Dom verkade bara ha öppet varannan dag. Eftersom jag hade kameran med mig kunde jag väl ändå ta några bilder i området. Hammarby sjöstad är snyggt byggt. I alla fall för dom som bor mot vattnet, men det andra liknade redan slum. Jag följde huvudgatan, solen låg på, det var skönt, men ack så dött. Det tog ett tag innan jag fattade att sjöstaden faktiskt var en förort. En död, tråkig förort. Jag smet in på Beirut Dream, en halvsolkig sylta där en kompis jobbat svart för skitlön tidigare. Precis som jag skulle beställa ser jag att min kompis jobbade kvar.
Malinsa jag. Vad gör du här? Har du inte slutat?
Hej, jo, jag slutade och började hos en typ längre ner på gatan. Tyvärr var han ännu jävligare än den här. Jag fick skäll hela tiden och knappt ut lönen.
Det var ju samma visa här? Vad fick du? Femtio spänn i timmen svart och skitdåliga arbetsvillkor. Är det samma lön som förut?
Nej, han har höjt till femtiofem spänn i timmen. Jag vet, det är sjukt men jag orkar faktiskt inte tjafsa.
Jag la också ned diskussionen. Malin var en typisk looser. Hon tog emot vad skit som helst, bara för att få vara omtyckt. Det värsta var att jag höll på att bli rasist. Nästan alla kvinnliga kompisar som jobbade hos invandrare blev skitdåligt behandlade och jag fattade inte varför dom köpte skiten. Varför bet dom inte ifrån? Det är något fel på den kvinnliga karaktären.
Jag minns hur förbannad pappa var då jag blev lurad på mitt första jobb av en invandrare. Pappa var så förbannad att jag fick stoppa honom från att gå dit och slå sönder butiken. Nästa jobb jag fick, ljög jag om lönen, för jag visste att han hade blivit vansinnig om han vetat hur dåligt betalt det var.
Hur går det annars då?frågade jag.
Det blir inte så mycket. Jag jobbar här mellan elva och nio, sex dagar i veckan. Man orkar inte så mycket mer.
Musiken då? Du pluggade ju musik, skulle du inte spela i ett band?
Hinner inte repetera. Jag har försökt göra det efter jobbet, men jag är ju helt slut. Det värker i hela kroppen och jag vill bara hem och sova.
Malin frågade vad jag gjorde. Jag berättade om fotograferingen, aborten och lyan jag fått efter den döde fotografen.
Gud, det låter inte klokt med lägenheten. Hur är det att sova i hans säng? Spökar det inte?
Jag har bara sovit där en natt, i natt ,och det gick bra. Visst, det känns lite hemskt, men jag städar undan och den är fantastiskt fin. Kan vi inte ses någon kväll och snacka?
Gärna, ge mig ditt nummer så ringer jag någon kväll då jag arbetat klart.
Vi kramade om varandra, samtidigt som det kom in ett gäng byggubbar från området

omkring. Jag tog kaffet och satte mig utanför, kollade in gatan utanför. Skulle jag vilja bo här? Det var något avgörande fel. Det var snyggt, dött och saknade själ. Nej, sa jag till mig själv. Jag skulle inte vilja bo här. Det skulle vara en evig transportsträcka över vattnet till det gamla, invanda Söder.
98
Jag fick inte igång kaffemaskinen på morgonen. Snygg, svart sak som kostat multum, men nekade hosta fram kaffe. Senare skulle det visa sig att jag hällt vattnet på fel ställe, men nu gick jag ut, ner på brorsans favvofik på Nytorget. Han satt där som vanligt i sin kostym. Först drack han kaffe hemma, sedan gick han ut, drack mer kaffe innan han tog en taxi till jobbet. Varenda dag samma procedur. Taxiresorna måste kosta honom tio tusen i månaden. Han tjänade gott på att vara bostadsmäklare. Jag avskydde hans jobb, rena gangsterjobbet, men han var ändå min lillebror. Tjugoett och millionär.
Hej Sarah. Han klev upp från stolen och gav mig en kram. Vill du ha något?
Han gick in och köpte en latte till mig och en bulle. Jag satt och tittade på honom, lång och gänglig. Var hade han fått det ifrån? Han var som av en annan sort. Varken farsan eller mamma var långa och gängliga. Nå, lite sent i livet att fundera på sånt kanske? Han kom ut och slog sig ned igen.
Hur går det med bilderna? Jag träffade Gunnar. Han sa att du reste omkring och plåtade?
Det är det vanliga, ur hand i mun. Du vet, man klarar sig nästan. Jag har ju det här med pappas bilder och hans kompis texter. Ska försöka göra något av det också.
Ja, det är tufft. Du skulle kanske plåta våra lägenheter som vi säljer. Det är bra business, fyrtio lakan i månaden lätt. Mycket svart också.
Vi får se, sa jag. Hade ingen lust att säga att han kunde ta sitt skitjobb och köra upp i häcken. Jag hatade bostadsrätter, hade ingen lust att göra dom ännu dyrare med snygga bilder.
Var bor du? Är du inhyst hos den är kompisen nere i Gamla stan? Ska du inte köpa en lägenhet? Jag kan fixa något bra till dig.
Jag berättade om lyan jag lånade. Han satt tyst ett tag.
”Verkar farligt. Du kan väl åka ut när som helst? Vad gör du då?
Kommer till dig som fixar en billig tvåa för tre och en halv mille, eller hur?
Brorsan såg sur ut. Jag hade alltid avskytt hans livssyn. Hans sätt att smita från allt. Typiskt honom att sälja bostadsrätter. Typiskt också att de flesta som körde med den där osolidariska stilen blev rika och odrägliga.
Vi får se, du får väl höra av dig. Jag måste till jobbet.
En beställd taxi dök upp och han försvann till sitt kontor i Hammarby sjöstad. Det kändes lite tomt då han försvann. Hur kunde två syskon bli så olika? Vi älskade varandra som barn. Jag älskade honom fortfarande, men avskydde allt han stod för och jobbade med. Han och hans kompisar hade gått samma väg. Sket i skolan, spelade bara dataspel. När dom blev arton fick dom bli halvkriminella, bli försäljare, jobba med aktier, bostäder, försöka kränga på folk en massa skit. Han hade lämnat Svenskan på bordet. Jag tog den, smakade på bullen som fortfarande var varm. Höll jag redan på att bli bitter? Det gällde att se upp.
Morgonen blev förmiddag. Jag hade pengar så jag klarade mig några veckor, speciellt nu, då jag hade gratis hyra. Sommaren stod för dörren. Tänk om jag skulle vara fräck, hyra ut lyan till någon och ta pengarna, dra till Grekland över sommaren. Tanken kändes inte helt främmande. Ju mer jag tänkte på det, desto bättre kändes det. Jag tror inte Gunnar skulle bli sur, och i värsta fall fick jag väl bli utkastad ur lägenheten.
Jag gick en sväng genom Vita Bergen. Det är en vacker park, skönt oförstörd. Det enda som retade mig var de unga. De som var yngre än jag, deras oförmåga att städa efter sig. Var jag likadan i den åldern? Herre Gud, det var fem år sedan, men jag minns inte att jag lämnade ölburkar och pizzakartongen på gräsmattan. Nu var parken renstädad. En hund kom strosande med sin husse. Jag gick ner till magnolian, som slagit ut och börjat krokna. Några elever från Sofia hade orientering, kom med andan i halsen. Andra, givetvis ett tjejgäng, gick och blossade på cigg, visade sina tonårstuttar i värsta uthänget. Fan, vad slampiga kids var nuförtiden. Ingen stil alls. Vem ville ha deras degiga tonårsbröst? Jag började fnittra för mig
99
själv. Ibland gillade jag mina egna elakheter. Jag tog trappan upp till lekplatsen. När jag var liten var det min hemliga oas. Jag satt ofta på stenarna och såg ut över hustaken bort mot Nytorget. Det var tomt på barn så jag genade över Vitabergsscenen och tog Skånegatan hem till Klippgatan.
Det var mycket att plocka bort i lyan för att jag skulle känna mig helt till freds. Jag la hans dagböcker och lösa bilder i en låda. Dagböckerna var ordnade efter år. Jag öppnade den sista, den som måste ha varit den han skrev i innan han dog. Han hade en enkel, öppen stil.
”Nu är det nog inte långt kvar” skrev han. Sedan följde ett långt stycke om hur han ville dö. Han hade tänkt sluta äta då det gjorde för ont och hamnade på sjukhus. Det var jobbig läsning. Varför läste jag det över huvud taget? Å andra sidan: Hur ofta fick man veta vad en människa tänkte, som visste han skulle dö, planerade för döden? Jag la undan dagboken, plockade lite löst bland hans bilder innan jag gick ut till mina egna i datorn.
Jag satt en timme framför datorn. Det kändes som allt jag såg på skärmen bara var skit. Hur skulle jag kunna ta bra bilder? Det mesta jag såg var bra, men inte tillräckligt bra. Jag måste finna en annan väg att arbeta. För det första skulle jag bara bry mig om mig själv, vad jag tyckte. Välja ut de bilder som jag ansåg var riktigt bra. De som var halvbra, eller bra, skulle jag gömma undan, aldrig mer ta fram. Jag öppnade upp alla bilder på skärmen igen. Det var tvåhundrasjuttiotre bilder. Jag gick snabbt igenom materialet, sparade bara de riktigt bra. Det blev fyra bilder och kanske en till? Jag la de fem bilderna i en ny mapp.
Var det så enkelt att börja ett nytt fotografiskt liv? Nu hade jag fem bra bilder. De andra tvåhundrasextioåtta kunde jag glömma. De var bara barlast i mitt liv. Jag hade fem bra bilder. Om ett år kanske jag hade femton. Det var så jag skulle se på det hela. Jag kände mig lite befriad, tog ett glas vin och satte mig på balkongen. Värmen kändes, det kändes i underlivet också. Vinet gjorde att värmen slog på överallt. Det hade varit skönt med en bra man, men just nu var det tomt och segt. Jag stannade kvar på balkongen, lät solen ta hand om min kropp, väntade på natten.
Skånegatan hade öppet. Det var Sofonight. Alla butiker hade kvällsöppet. Det var en magisk sommarkväll i Stockholm. Alla var ute och jag satt själv på en stol utanför Matkultur. Jag satt vid ett bord med några människor jag aldrig träffat förr. Dom tog hand om mig som jag var en stammis. Det var lätt att hamna här då man bodde på Klippgatan. Ett kvarter nedförsbacke och krogen lyste välkomnande. Gunnar passerade. Han var på väg hem till sin lya i parken. Han var en av det få som bodde i Vita bergen. Han hade tagit över kontraktet för trettio år sedan, fått renoverat, bodde nu i en etta med sovalkov och fönster ut över parken. Hans lya var min dröm. Att bo i en park, mitt i stan. En gång träffade jag en fotograf som bodde mitt i Madrid, på taket, i en trerummare med egen trädgård. Då kände jag samma som hos Gunnar: Att det var ett slags paradis.
Jag hade mitt eget paradis. Sommarnatten började lägga sig så sakta. Jag föredrog att blev kolsvart vid halv nio, det gjorde mig tryggare. Jag har alltid tyckt om de mörka nätterna, med levande ljus. Speciellt vid jultid, då man kan gå ut i natten, se ljusen från fönstren, den dämpande snön och ha en känsla av viktlöshet.
Robert dök upp med några kompisar. Det störde lite, men inte så mycket. Han var snäll och tog aborten bra. Vi hade inte snackat så mycket, men jag förstod att han var ledsen. Det var några månader sedan och jag hade inte varit med någon sedan dess. Det var lite länge sedan,
100
men min kropp hade först nu börjat vakna till liv igen. På något vis kände jag mig som ett oskyddat barn, som om jag inte riktigt pallade fler konflikter.
Jag satt kvar ett tag, tills Matkultur stängde. Det var en av de här varma nätterna. Jag tog en omväg hem genom Vitan. Det lyste från Gunnars fönster över staketet som omgärdade hans hus. Jag hade hans telefonnummer och ringde upp.

Kom insa han bara. Jag har varmt thé på gång.
Jag gick in på hans gård. Han satt utanför huset, i en fällstol, drack whiskey och thé.

Så du är ute och vandrar. Vill du ha thé?” ”Gärna, sa jag.
Han reste sig upp och hämtade en kopp från det lilla huset. Ta lite whiskey också. Han hällde upp.
Vilken natt, det är inte ofta det är så här?
Nej, man får ta till vara på tillfällena. Har du varit ute?” ”Var på Matkultur, det är trevligt.
Jo, jag gick där förr, men på något konstigt vis känner jag mig för gammal. Det är märkligt med ställen. Man kan gå där i tio år, plötsligt så byter dom skepnad. Någon slutar, annan publik dyker upp och så är man offside, liksom. Utanför.....”
Känner du så? Du känner väl alla?Gunnar petade i gruset med en pinne.
Att känna är en sak. Att känna sig hemma, en annan. Det är ju så, det gäller din pappa också. Att hitta polare i vår egen ålder, det finns knappt. Så man umgås med yngre som plötsligt blir föräldrar, gör karriär och försvinner. Så byter man ut dom mot nya, ännu yngre vänner, samma sak sker. Dom försvinner, till slut ids man inte mer. Man skiter i det, och stannar hemma.
Är det så det är nu?
”Ungefär...det är lättare på dagarna. Då är det mer folk ute, gamla vänner, ett annat flöde. Nätterna i det här landet tillhör de unga. Kolla på din pappa. Han var ju alltid ute. Nu går han ut på nätterna och promenerar. Han hänger inte på barer längre. Egentligen borde han skaffa sig hund.
Ja, ibland undrar jag hur han har det? Han har ju alltid älskat värmen och medelhavslivet. Jag var ju och träffade hans kompis på radion, Lars Hansson. Du känner väl honom?
Jo, han var ju med på sjuttiotalet, men kroknade liksom, fick fast jobb. Det är ju så att om dom får fast jobb försvinner dom. Charlie sa att du skulle göra något på hans bilder och texter.
Det är väl tänkt så, men jag fattar inte hur jag ska få ut det?
Gör filmen först, det andra löser sig. Jag tror Charlie är ganska nöjd med att du tänker göra något, lite stolt faktiskt.
Vi får se, men jag tycker pappa börjar se sliten ut. Dricker han inte mer nu än förr?
Jo, han mår nog okej, men han har förbannat ont i kroppen. Han har ju hållit på med det där jävla skidåkandet hela livet. Det är ju livsfarligt, vara över sjuttio och köra störtlopp. Jävla galning. Han kommer att dö i en lavin eller köra in i ett träd”.
Säg inte så. Det är min största oro att han och mamma ska dö. Jag känner så fortfarande.
Tänk inte på det. Du är ung. Vi ska alla dö. Det löser sig, tro mig. Det har skett förr, skål på dig.
Gunnar lyfte whiskeyglaset. Vi satt kvar i natten, småpratade. Till slut blev han trött, gick in och la sig.
Sitt kvar dusa han. Det är mysigt att somna med dig utanför huset.
Jag satt kvar en timme, gick in och kollade om han sov. Han låg med fötterna utanför

lakanet i sin sovalkov. Jag stängde dörren tyst, gick ut genom trädgården och öppnade porten
101
mot parken. Några par låg på gräsmattan och hånglade. Jag hade tre minuter hem, somnade direkt jag la mig.
Sommaren utvecklade sig till den trista sak den oftast är i Stockholm. Jag hade glömt bort hur det var att vara i stan på sommaren. Stockholmssommar är som att vara diabetiker. Ständigt måste man kolla allt. Lyser solen? Är det regn? Vad ska jag göra? Jag gav upp efter tre veckor av ständig pendling i psyket. Hittade en restresa till Santorini, köpte den direkt. Om två dagar gick planet. Kvällen innan jag skulle åka ringde mobilen. Jag trodde inte mina ögon. Det var den där jävla Mark som ringde från USA. Hade vi inte gjort slut, eller var han dum i huvudet? Jag svarade i alla fall.
Hej, hur mår du?frågade han.
Det är väl okej, sommar i Stockholm. Ganska avslaget. Du då?
Jag är i stan, jag vet precis vad du menar?
Vad då? Är du i Stockholm?
Ja, jag tog ett flyg i går, landade idag och tänkte jag skulle bjuda dig på middag?
Mark, du kan bara inte komma hit hur som helst.
Jag vet, det är dålig stil, men om jag nu kommit hit, kan jag väl få bjuda på middag? Vet du
något bra ställe?
Karln hade rest hela vägen för att bjuda på middag. Jag var både förbannad och ledsen. Det
var dött mellan oss, men okej då.
Jag vet ett ställe som är bra, folk säger det är bra. Ligger vid Nytorget, Roxy. Ta en taxi dit
så träffs vi där om timme.
Nice, see you. Han la på och jag stod och blev förbannad på mig själv. Varför skulle jag
säga ja till middagen? Det fick bli en snabb sak, men jag insåg att det skulle bli trassel. Han var ju så förbannat svartsjuk och amerikanskt barnslig, moralgubbe.
Han stod redan utanför krogen då jag dök upp. Han hade rosor. Jag som avskyr rosor. You look great, sa han och pussade mig på kinden. Han hade samma parfym som förr. Kom så går vi in och äter. Han följde efter mig. Det lyste hemtrevligt. I baren satt de
vanliga flatorna. Jag hade valt Roxy för Mark hade bögskräck och ännu värre var det med lesbiska brudar. Jag såg hur han darrade till i näsborrarna. Luktade det inte lite skunk på det här stället?
Nice place, verkligen trevligt, sa han då vi satt och tittade ut genom fönstret mot Sofia kyrka. Kvällsljuset la sig som en svag guldrand runt kyrktornet.
Vad gör du nu, hemma i USA?frågade jag.
Säljer bilar, som vanligt och pluggar spanska. Tänkte jag kanske skulle flytta till LA och sälja bilar där. Vad tror du om det?
Vet inte, är det kul där? Så mycket trafik, fast det är ju klart. Om man ska sälja bilar är det väl paradiset?
Tell me,,är det inte mycket homos här?Mark viskade i mitt öra.
Hon där vid bardisken, är inte hon homo?
Lesbisk heter det, sa jag högt. Kanske lite för högt?
Mark rodnade och såg elakt på mig. Som tur var kom maten in och vi började äta. Det smakade bra även om det var för dyrt för de löjligt små portionerna. Jag sket i det. Mark skulle få pröjsa. Vi tog en kaffe efter maten.
Har du lust att ta en drink och gå på klubb efter maten?” ”Nej, ska upp tidigt i morgon bitti”.
Redan fyra måste jag stiga upp för att ta mig till Arlanda, men det sa jag inte åt Mark. ”Kom igen nu, en drink bara. Jag har ju rest så långt...”
102
Kände hur jag började bli riktigt irriterad.
Okej, en drink, en godnattdrink. Vi kan gå på ett ställe bredvid här. Det är trevligt.
Mark betalade och vi gick ner på Ugglan. Det var en del folk, trots den oskyldiga entrén. Vi hängde i baren och Mark ställde sig nära så jag kände hans kropp. Kände hur han styvnade. Jag hann inte tänka tanken förrän Robert dök upp, kom fram och gav mig en kram.
Han hälsade på Mark som såg sur ut.

Vem var det där? En av dina älskare?
En vän bara, han spelar i ett band.
Vad då vän? Såg väl jag att ni haft något ihop?” ”Glöm det, nu tänker jag gå hem.
Jag följer med en bit, om det är okej?
Det är i dom här lägena jag är för svag, borde ha sagt nej, men jag sa ja.
Visst, kom med en sväng då.
Vi gick genom Vita Bergen, under ett av träden kysste han mig.
I love you honey, sa han och kysste mig igen, lät sin hand krypa in under min klänning. Sug av mig, sa han. Jag vill bli avsugen.
Nej, jag vill inte. Nu får du en sista puss och sedan går jag hem och du till ditt.
Shit, du kan inte göra så här. Först middag och sedan ska du lämna mig i en jävla park mitt i natten.
Sluta nu. Vår relation är över, men jag gick på middag med dig för att jag tyckte det var ett sätt att behålla vår vänskap.
Jag skiter väl i vänskapen. Jag vill knulla, fattar du inte det?
Han tog tag i mig, hårt som fan över armarna och slängde ned mig på gräset. Jag blev rädd,
hörde hur han flåsade och försökte få in handen under trosorna. Mark, för helvete, ge dig”.
Han brydde sig inte, slet sönder trosorna och slog till mig i magen så jag höll på spy. Då mindes jag brorsans kungsord: Om någon jävlas med dig, avvakta till du får fritt läge för ett knä, en spark eller ett slag på kuken och sedan sparka för allt du kan.
Precis så var det. Mark rev och slet i mig, men var helt öppen för en attack. Jag knäade honom stenhårt på kuken. Han kollapsade, föll ihop på marken och skrek rakt ut.

Oh, my God, tårarna sprutade ur honom.
Jag reste mig upp och sprang hemåt. Jag darrade, spydde nästan då jag kom till porten, slog

koden och rusade in i trapphuset. När jag kom upp i lyan ringde telefonen. Mark givetvis. Jag slog av telefonen, la mig på sängen, skakade i hela kroppen. Om fyra timmar skulle jag upp, till Arlanda. Det verkade inte bli mycket sömn den här natten. Jag låg kvar på sängen. Förbannade liv. Varför var det så här? Å andra sidan: Vad skulle jag ha levt för liv med den där bilförsäljande idioten?
103
page104image384
Jag tog en taxi ut till Arlanda. Jag checkade in och satte mig med några fototidningar, en öl och en macka. Det skulle aldrig falla mig in att dricka öl sex på morgonen, men just då jag skulle flyga kändes det alltid fullkomligt normalt. Inte gjorde framsidan på DN saken lättare. SAS-planen ramlade ned stup i kvarten på grund av en rostig hjulbult i landningsstället. Jag ägnade mig åt fototidningarna. Jag fattar inte det här teknikintresset inom fotografin. Det var två uppslag om hur man gör svartvita bilder från färg. Jag mindes hur vi satt och läste artiklar för något år sedan och testade alla de olika metoderna. Enda problemet att den metod som förkastades och gick på typ tio sekunder att göra, fick samma resultat som den mest tillkrånglade.
Annars var det en tjej som visade trista hästbilder. Jag somnade nästan in och klev sist på planet. Som tur var satt jag ganska långt bak, fötterna i gången. Det var några timmar till Santorini. I väntan på den sedvanliga kycklingen drog jag en filt över huvudet och somnade.
Santorini var sig likt. Jag bodde någon månad varje år som liten på Naxos. Mamma hade en grekisk älskare. En kraftig fiskare med stort skägg som alltid mötte oss i hamnen. Nikos hette han. Jag visste att den förste jag skulle se i hamnen var just han. Jag hade inte anmält min ankomst, men på grekiskt vis skulle han inte bry sig om sådana bagateller. Jag hoppade in i en taxi. Den korta biten till hamnen var en resa i brända dalgångar, hemsk turism och en svindlande bergsväg ner till båtarna. Båten till Naxos stod redan inne. Jag köpte en biljett och hann med den stora, moderna färjan. Båttrafiken hade moderniserats betydligt efter två smällar med färjorna. Den första, strax utanför Paros, berodde på att personalen satt och kollade på fotbolls-VM. Det var straffslagning och alla ville se hur det gick. Det slutade med att färjan rände upp på berget utanför Paros hamn och folk slängde sig i vattnet. Det blev ett helvetes liv. Överallt sattes båtar i vattnet för att bistå passagerarna. De moderna färjorna var snabba och bekväma men också dubbelt så dyra. Jag föredrog nog ändå de gamla färjorna, precis som jag föredrog de gamla tågen före de enormt trista X 2000.
104
Jag hängde på relingen när Naxos dök upp. Kära gamla ö, tänkte jag. Hur många somrar hade jag inte tillbringat där? Jag fick ihop till tretton somrar, tretton kärleksfulla somrar.
Färjan rundade Stelida, näset som var hopbyggt med ön, sedan in i hamnen. Kastro, den gamla stadsdelen, klättrade på bergväggen. Högst upp såg man klostret, kyrktornen och jag mindes vår barndoms lek i de smala, vita trapporna. Färjan vände baken till kajen, en snabb, rytande broms med motorerna och vi la till med en mjuk duns. Jag smet mellan bilarna, det sjöng av glädje i kroppen. Jag passerade tullstugan och sprang rakt in i Nikos.

Malaka, malaka. Han skrek rakt ut, lyfte mig upp i luften, kysste mig på båda kinderna.
Sarah, vad gör du här? Har du ringt mig? Nej, varför inte, din jävla unge... kom med, jag ska hämta en sak, sedan åker vi hem, är du hungrig, ska vi ta en öl, mår du bra?
Han lyfte mig igen med sina enorma armar. Han var skäggig och ful, men jag älskade honom. Hans totala närvaro, ilska, värme, humor.
Georgioskrek han. Georgio, se här, se vad Gud har kastat av båten.
Georgio kom fram. Han jobbade i hamnen, la på trossar då färjorna kom. Han hade en

solbränna som ingen svensk någonsin skulle kunna komma i närheten av.
Han skakade hand med mig. Han hade blivit äldre på de år jag inte varit här. När jag var fem, sex år, fick jag sitta i hans knä på kaféet och läsa i en grekisk sagobok.

Du mår bra, ser jag, mycket bra. Du har blivit stor nu. Och mamma, är hon också bra?” ”Mamma mår bra och pappa också.
Nikos nickade nöjt med huvudet.
Min lilla flicka, min lilla flicka är här” skrek Nikos.
Han vinkade åt mig att hoppa upp på mopeden. Ett grönt gammalt åbäke han haft i tio år minst. Vi körde till Grotta, tre minuter från hamnen. Han bodde med sin gamla mamma. Frun dog i en bilolycka på väg till Atenflyget för många år sedan. Han hade aldrig kommit över det, speciellt inte eftersom hon var gravid med tvillingar. Dom hade försökt rädda tvillingarna genom kejsarsnitt, men det hade inte heller gått. Hans lilla hus hade två våningar, plus en tillbyggnad på baksidan. Där fanns ett kök, ett rum och badrum. Han brukade hyra ut det, men nu fick jag det.
Flytta in, flicka. Det är fint att du är här. Jag måste iväg till Amorgosbåten, men vi ses ikväll.
Han kysste mig på båda kinderna. Jag såg en tår i hans ögon. Nog var han burdus, men vilket hjärta han hade. Jag gjorde i ordning rummet, packade upp. Klockan var strax efter åtta på kvällen. Om en halvtimme skulle solen gå ner och sedan var det dags att äta. Jag gick ner till Paralian, gågatan i hamnen, såg solen falla som en stor röd sten i vattnet. Jag satte mig på en nyöppnad italiensk restaurang. Då och då passerade någon grek jag kände från förr. De stannade alla, sa sitt Kalispera, Ti-kanete, bockade och gick vidare. Jag älskade den här kulturen, den här närvaron, det här stränga och fria på samma gång.
Herre Gud, jag började gråta där jag satt och åt. Jag tog mig samman, men visst jag var lycklig. Efter maten gick jag till Rendevouz, det rosa kaféet. Labro, servitören, kom ut och gav mig en kram.
Du var inte här förra året, inte åren innan heller? Vad har hänt?
Jag var i USA, flyttade dit med en kille.
Var är han nu då? Är han med?Labro tog en beställning innan jag hann svara. Ska du ha det vanliga? En liten Heineken?
Gärna, och ge mig en kaka också.
Den bjuder jag påsa han och försvann.
Jag satt längst ut mot vattnet. Paros låg på andra sidan deltat. Det kändes som ett stenkast, men tog ändå en timme med båten. Folk vandrade fram och tillbaka på Paralian. Vilken
105
märklig uppfinning. En gata vid vattnet, ett slags avlångt torg där man passerade på kvällen. Där alla passerade på kvällen. Det var just den grejen jag saknade mest i Sverige. Den här möjligheten att gå ut, inte planera, bara gå ut och veta att jag skulle träffa alla jag ville träffa utan ansträngning. Nikos dök upp på Paralian. Klockan var strax efter elva. Han hade jobbat klart, tömt sin båt och var tydligen på väg hem.
Kalispera, har du haft en bra kväll?
Han satte sig tungt på en stol. Det var inte lätt att vara fiskare i Grekland. Det fanns inte så
mycket fisk så han fick göra allting annat på samma gång. Han körde folk till stranden, jobbade i hamnen, snickrade, hyrde ut.
Jo tack, åt på italienaren. Det var bra mat.
Den där jäveln, han är från Aten, kommer bara hit och snor åt sig, sedan sticker han i oktober. Gå till den andra italienska krogen om du ska äta. Han är härifrån. Hur länge stannar du?
En vecka. Jag ska göra ett reportage om Naxos och sedan åker jag hem.
En vecka, vad är det för larv. Du kan väl för fan inte bara stanna en vecka? Det var flera år sedan jag såg dig. Då var du en liten flicka. Nu är du stor, kvinna. En vecka, det går jag inte med på. Du måste stanna hela sommaren.
Nikos såg trött och uppgiven ut.
”Det blir nog bra. Vi får se. Hur går det för dig då? Vad har hänt sedan sist?
Allt, och intet. Han skrattade högt och fick in en kopp kaffe i samma stund.
Den här euron har ju förstört hela livet. Efter det dom införde den så har allt gått upp i pris.
Det är ju inte klokt, kolla vad kaffet kostar, 25 kronor, det var hälften förut. Har ni euro i Sverige också?
Nej, men folk vill ju att vi ska ha det. Jag vet inte jag, det jag sett är inte lovande alls.
Kolla på oss. Före euron hade vi äntligen fått en hyfsad standard. Nu måste man jobba ihjäl sig igen för att det ska gå runt.
Han vräkte ur sig en massa eder ut mot havet. Greker har en viss förmåga att tala högt och svära värre än alla andra. Nikos var inget undantag.
Har du fått ordning hemma? Jag visste inte att du skulle komma, annars hade vi gjort fint för dig. Du är ju min dotter, min lilla dotter. Det vet du väl?
Det var bra, du vet att jag trivs där på bakgården.
Vi satt och pratade om livet. Nikos hade blivit väldigt mycket äldre på de fem, sex år sedan

jag såg honom förra gången. Det grekiska ö-livet är både slitigt och njutningsfyllt. För Nikos var det nog mest slit och en tärande sorg. Jag vågade inte fråga honom om kärleken. Det fick visa sig. Efter en timme reste han sig för att gå hem. Jag satt kvar ett tag. Dofterna från honom fanns kvar. Det blåste svagt och jag såg bort mot Cream, diskoteket. Det var där jag hade min första kärleksupplevelse. Han var tysk, sexton, samma ålder som jag. Vi träffades på stranden, Jag hade sett honom i många år. Han och hans föräldrar brukade alltid komma till vår strand i augusti. Tills slut möttes vi i vattnet. Hans syster kastade en boll, senare förstod jag att hon kastat den avsiktligt, på mig i vattnet. Han simmade fram för att hämta den och vi pratade med varandra för första gången. Efter ett tag låg vi på stranden och lyssnade på musik i hans lurar.
Vi hade samma musiksmak. På kvällen hängde vi på Paradiso, en bar vid vattnet. Jag följde med honom ner på stranden. Det var kolsvart och vi kysste varandra. När vi satt där nere, ensamma med den mörka himlen över oss, kunde jag se hur stjärnorna rörde sig. Jag insåg att ett bättre tillfälle att bli av med oskulden aldrig skulle ges och så blev det.
106
Jag stannade utanför Cream. Det hade inte kommit igång på allvar ännu. Först vid två-tiden på natten skulle det svänga rejält. Nu, vid midnatt, var det ett bra tillfälle att sätta sig ned och kolla in folk. Det var ett bord ledigt bredvid ett gäng svenskar. Jag satte mig där. Fyra unga grabbar i kepsar och H&M-tröjor glodde stint på mig.
Är du svensk, eller norsk?frågade en av de hjärndöda. Nej, jag från Holland, svarade jag på dalmål.
”Kul tjej, sa en av kepsnissarna. Harru mens eller så?
Jag reste mig och bytte bord. Varifrån kommer alla svenska grabbidioter? På Naxos glider dom omkring i gäng, ser likadana ut i sina kepsar och kortbyxor, står på gatan och dricker öl som barbarer. Alla andra sitter civiliserat på krogarna, men inte de svenska ungdomsgängen. De lullar runt som hjärndöda sälar. Ungefär som fotbollssupportrar, världens mest efterblivna folkgrupp.
Jag satte mig vid gatan. Kyparen kom med mitt kaffe.
Det är bättre här? Jag förstår dig, jag ska se till så dom försvinner. Han gick tillbaka till
baren. Han var en av de albanska gästarbetarna som jobbat säkert i tio år på samma krog utan att få riktiga papper. På vintrarna var han kvar på ön och byggde åt folk. Hans arbetstider var tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan.
Mitt arbete var något annat. Jag var på Naxos för att göra ett reportage om ön, lite egen vinkling. Jag skulle helt enkelt berätta min historia på ön, plåta det jag tyckte om. För det fick jag resan betald, men inget mer. Färjorna la till med jämna mellanrum i den trånga hamnen.
En gång i tiden fanns det en svensk som bodde på en liten segelbåt nedanför den klassiska portaran. Jag skulle gå dit och kolla om han fanns kvar i morgon. En timme senare gick jag in i baren, beställde en öl. Musiken var på full volym och en man i fyrtioårsåldern böjde sig över mig och frågade om jag ville ha en öl?
Ja tacksa jag, helt överraskad över mig själv. Jag brukade alltid tacka nej. På semester?frågade han.
Nej, jobb, ska plåta ön.
Han började berätta om ön, bodde själv i ett hus i Kastro. Jag ville inte förstöra storyn och lyssnade. Allt han sa kände jag redan till. Han var tysk, bodde vid en av ingångarna till gamla stan. Vi tog en öl till, dansade till discomusiken. Det var skönt att känna en annan kropp. Han blev hård. Det var ännu skönare. När han frågade om jag ville hänga med honom hem var svaret enkelt. Vi gick hem, det tog tre minuter, hånglade på hans takterass. Jag klädde av honom, satte mig på honom. Jag kunde se ut över vattnet, såg hur Santorinifärjan kom in vid fyratiden på morgonen. Jag tänkte på allt. På Nikos, på Mark, på hur svårt det var att leva. Jag gled på tyskens kön. Han kysste mig skönt, längs halsen. Jag tyckte om att se honom komma, bad honom smeka mig till orgasm. När jag kom var det över.
Vi ses en annan dag, sa jag. Tog min väska, smekte honom en sista gång och gick hem till bakgården hos Nikos.
Jag vaknade av att Nikos var ute och pumpade vatten, hällde ut över den stenlagda bakgården. Kalimera, hörde jag honom säga, innan han försvann ut genom porten. Jag låg kvar,
kollade på klockan, Strax efter sju, somnade om. Nästa gång jag vaknade var klockan elva. Nikos såg surt på mig då jag passerade honom på gården. Han gillade inte att jag var ute och rumlade på nätterna, än mindre att jag träffade grekiska pojkar. Han var svartsjuk på något konstigt vis. Jag kunde inte låtas bli att reta honom, gick tillbaka och pussade honom på kinden.
Malaka, satans unge, sa han och garvade. Jag viftade på rumpan och gick ut, hörde hur han gapskrattade för sig själv. Jag gick ner till ett kafé nedanför Portaran. Svenskens båt låg
107
fortfarande där. Undrade hur många år han varit på Naxos, bott i sin båt som låg fritt på vattnet? Tio kanske? Jag hann inte tänka tanken förrän han passerade mig med en kärra fylld med vatten. Han klev ner i en gummibåt, började ro ut mot båten. Jag tog några bilder med min Nikonkamera. Dom blev bra. I bakgrunden tornade en stor färja upp sig och den lilla roddbåten och hans segelbåt fanns på samma bild. Det var en bra början på reportaget. Nästa bild skulle bli en bild på staden där den klättrade på bergsväggen. Det var min älsklingsbild.
Det var en sådan bild som fick mig att börja fotografera. Jag hittade en fototidning från sjuttiotalet och Silano, en amerikansk fotograf, hade tagit en svartvit bild på en by som klättrade på en bergsvägg. Jag hade senare förstått att den var från Amalfikusten. Den bilden fyllde mig med så mycket fantasi och har förföljt mig hela livet. Nu skulle jag försöka ta en sådan själv. Bilden skulle tas på eftermiddagen, strax före solnedgången då ljuset var perfekt. Jag såg tysken jag träffat, gå på gatan längre bort. Han försvann ner mot hamnen. Jag lät honom gå. Jag skulle se honom till kvällen på Paralian, eller kanske på stranden. Han hängde på nakenstranden.
Jag brukade också gå till stranden på eftermiddagarna. Jag drack mitt kaffe, gick en sväng till tidningsbutiken, innan jag gick hem och sov vidare, väntade in eftermiddagen.
Jag tog Nikos moppe till stranden. Den grekiska moppestilen var livsfarlig. Så många potentiella dödsoffer ser man sällan på vägarna. Först alla turister som sällan sett en moped förut och sedan grekerna själva som körde som dårar. I svängen, vid flygplatsen, dog två killar för några år sedan. Två albanska gästarbetare som körde ihop i full fart. Ingen hade hjälm. Hjärnsubstans och blod över hela vägen.
Jag rullade in vid Agia Anna. Den lilla kyrkan låg på höjden över klipporna. Ibland var det bröllop i den vackra kyrkan. Det närmaste jag kommit bröllop i Grekland var väl då jag blev av med oskulden på stranden under kyrkan. Jag började skratta då jag gick genom den täta skogen före nakenstranden. Två bögar hånglade under ett träd. Det var hit man gick då lusten blev för stark.
En vacker strand, ett blågrönt hav. Det var min strand. Det låg nakna människor överallt. En nakenstrand har en sällsam tystnad. På min strand kändes oftast bara bruset från vinden, annars var det en symfoni av tystnad, tomhet, vila. Ibland dök en svensk familj upp. Dom var strandens hatobjekt med skrikande barn och en vrålande farsa som spelade amerikansk fotboll så alla ruttnade. Idag var det lugnt. Jag la mig vid en sten, tjugo meter från havsbrynet. Lite längre bort låg en vacker italienska med sin man.
Tyskarna bakom mig och en glosögd gubbe strax nedanför mig. Första gången jag såg honom trodde jag inte det var sant. Han satt med en kikare och tittade på oss. Fem meter ifrån, men efter ett tag förstod jag att han knappt såg någonting. Kikaren var hans sätt att överhuvudtaget se något. När han skulle lämna stranden fick alltid någon följa med honom så han kom rätt. Ett annat original var en smal gubbe med ständig ståkuk. Även om han badade en timme så hade han ståkuk då han kom upp ur vattnet. Vi diskuterade ofta var det var för fel på honom. Antingen värsta dosen Viagra eller så hade han opererat in en stålställning i kuken. Ingen visste riktigt vad det var, men han störde ingen och var allmänt ansedd som utvecklingsstörd.
Jag domnade bort. Om jag skulle stanna länge så hade jag till slut blivit ett med sanden, som ett djur. Nu var det bara en vecka som gällde. Jag var blek och glåmig. Vågorna brusade i sin jämna rytm. En båt passerade mot Santorini. Vågorna blev större efter en kvart, som en hälsning från båten som nu inte syntes vid horisonten.
Vid sjutiden åkte jag från stranden. Folklivet hade börjat ta sig efter siestan. Egentligen pågick den till halv åtta. Mellan halv tre och halvåtta var det inte mycket att göra. Det fanns
108
alltid några förvirrade turister som sprang omkring, men grekerna höll sig undan. Jag tog en snabb dusch innan jag tog kameran och gick ut på en fotorunda. Jag höll mig i den gamla stadsdelen med sina vindlande, skyddande gränder. Jag plåtade i svartvitt, ställde om min digitalkamera till svartvitt. Jag älskade svartvitt, hade nästan aldrig sett en bra färgbild. Koudelka var min favorit. Den tjeckiske fotografen som gick som en luffare över Europa i många år, urfattig, sov i skogen och på vintrarna i Magnums labb. Hans svartvita bilder var mitt föredöme.
Det digitala var en bra uppfinning, men det var svårt att göra lika vackra kopior digitalt som med den gamla metoden. För mig var det dock inget val. Jag hade inte råd med den gamla metoden. Det blev för dyrt med film och labb. Digitalt kostade ingenting och min arbetslokal var min laptop. Jag ställde mig i ett gathörn och väntade på motiv. Trots jag var så ung hade jag fattat att hetsa fram bilder var meningslöst. Koudelka hade en vän som var poet och som sagt: En bra poet/fotograf, måste lära sig vänta. Jag väntade, kollade, bytte plats. Det blev i alla fall inga bilder.
Solnedgången var på gång och folk samlades vid kajen, Jag gick dit, tog turistbilder, blev sur på mig själv, men fortsatte att fotografera. Någonstans i det mest allmängiltiga struntet kan det viktiga finnas. När solen dök ner i havet applåderade folk.
Den här kvällen åt jag på en bakgata, hos en av Nikos vänner. Jag blev indragen i köket och valde fisk. Tysken, nattens älskare, kom förbi.
Jag har bråttom” sa han. ”Kan vi ses senare?” ”Gärna. På Pandelis, i Bermudaträsket?
Vi bestämde vid midnatt. Han försvann nedför gatan. Jag åt min fisk, natten sänkte sig snabbt och svart över Naxos. Jag tyckte om det svarta, riktigt svarta.
Jag gick en sväng i gränderna innan jag skulle träffa Max. Den varma vinden smekte mig lätt, nästan osynligt, under kjolen. Jag hade inga trosor på mig för att njuta av läget. Jag har aldrig förstått mig på den här dubbelmoralen vissa av mina kompisar håller sig med. Att sex hör till äktenskapet. Vem tror på äktenskapet? Visst, kärlek, kamratskap, men kom inte dragandes med något skitsnack om äktenskapet.
Bröllop? Jag plåtade ett bröllop för någon månad sedan. Något mer förlegat får man leta efter. Det tillhör ju medeltiden. Jag gick i gränderna, drömde mig bort. Tystnaden var bedräglig, nästan sövande. Jag kom ner till Bermudastriangeln. Ett litet torg med massor av barer, spelhallar och affärer. Det var ett fruktansvärt liv. Alla barer spelade sin musik. Jag satte mig på Pandelis. Rakt över den lilla gatan satt ett gäng turister, svenskar, som var rödmosiga i nyllet efter nio timmar på stranden. Dom hade säkert gått upp nio på morgonen och sedan legat och pressat hela dagen. Nu såg dom ut som tomater som skulle spricka vilken sekund som helst. Jag tog en liten öl och strax efter kom Max. Han var ganska snygg, smal och vältränad. Mörkt krulligt hår och sportiga armar.
Puhsa han. Tänk att du vill sitta här. Det är ju här allt händer, lite för mycket till och med.
Du vet, jag ska ju plåta. Då är det bra att vara där det sker saker och ting.
Jag hann inte ens säga det förrän en kille kom cyklandes på bakhjulet. Jag tog en bild då han

passerade. Max och jag kollade på bilden tillsammans.
”Kanonbild. Snabb du är, bara upp med kameran och pang. Otroligt. No problem, det är bara att vara lite vaken.
En grek kom fram och snackade med Max. Han vände sig mot mig.
Kalispera, det är du som bor hos Nikos? Jag känner inte igen dig, men jag minns när du var
här som liten med din mamma. Hon var vacker. Mår hon bra?” ”Jo då, fast jag tror hon också skulle vilja vara här.
109
Greken skrattade och klappade mig på axeln.
Ta hit henne, hon passar bra här. Jag måste gå nu, ska möta folk vid färjan. Ta med Max till Cream ikväll. Det är Jimi Hendrixkväll.
Greken försvann.

Jimi Hendrixkväll? Gillar du honom?
Jag älskar Hendrixsa jag. En del i alla fall. Ska vi gå dit efter det vi druckit upp?
Max verkade inte riktigt på humör för det. Jag tänkte inte tvinga honom, Jag kunde gå dit själv. Vi satt kvar ett tag. Jag smekte honom på låret lite omärkligt och han stoppade in handen under min kjol.
Har du inga trosor? Vi går ner på stranden?
Han betalade och jag gick ner i gränden och väntade på honom. Det var hundra meter till
stranden. Lämpligt nog var lamporna sönder och vi la oss bakom en parkerad bil. Han kom in i mig direkt. Han kom snabbt. Jag smekte mig själv samtidigt och skrek rakt ut då det gick för mig.
Tyst. Max började skratta. Det står folk på andra sidan bilen. Ojsa jag och fnittrade löjligt. Vad gör vi nu då?
Vi går härifrån och låtsas som allt är normalt.
Vi reste oss upp från sanden. På andra sidan bilen stod ett ungt grekiskt par och hånglade. Dom tittade på oss med roterande tungor. Vi vände dom ryggen och gick därifrån. Max följde mig på Paralian. Jag ville sitta ner och ta en öl till, men han skulle hem och fixa med något. Vi skildes åt utanför Cream. Jag hörde Hendrixs Purple Haze innanför dörrarna och bestämde mig för att gå in. Det tunga gitarrdånet nästan slog omkull mig då jag gick in till baren. Det gick inte att vara inomhus. Jag gick ut igen och tog en öl på uteserveringen. Jag kände hur Maxs sperma rann längs låret. Något kändes inte bra. Något stämde inte.
På morgonen träffade jag Nikos på gården. Han såg sur ut, fast det gör han ofta innan han fått första koppen kaffe.
Hur mår du, frågade jag?
Jo tack, trött, men det är bra, fast jag skulle må bättre om du inte träffade den där jävla tysken.
Jaha, jag blev lite stum.Hur kan du veta det?
Hela stan vet det, svarade Nikos. Han är ju gift, har fru, men hon är i Aten just nu, på kurs.
Det var tråkigt att höra. Den jäveln har lurat mig helt enkelt. Trist stil, ja, då kan han sticka och brinna.
Nikos flinade upp sig.
Precis, ge den fan vad han tål. Varför ska han hålla på med min lilla flicka för?” ”Jaja, Nikos. Om du fick bestämma skulle jag väl bo i kloster? Ni är så jävla
dubbelmoraliska i Grekland.
Så så, nu ger du dig. Gå ut med dig, ta en kaffe på Paralian och skit i tysken så löser det
sig.
Nikos försökte ge mig en kram. Jag vek undan och skrek åt honom.

Jag vill inte ha några kramar av några gubbar eller tyskar. Jag ska ha en ung man, en snygg grek.
Så ska det låta, en ung grek. Ni kan bo hos mig.
Nikos viftade med handen. Han ville ha iväg mig. Bara jag sket i tysken och var oskuld var

han nöjd. Jag gick ut på gatan, gick några meter, vände mig om.
110
Nikos stod i dörren och vinkade efter mig. Han var faktiskt som en krånglig farsa, som min egen faktiskt. Båda var lika egensinniga, helt hopplösa ibland, men ändå hade båda ett sådant vackert hjärta. Jag blev glad, gick till fiket längst ute i hamnen. Gubbfiket, men jag älskade att sitta där, se båtarna anlända, kaoset som löstes upp och försvann i väntan på nästa båt. En liten turistunge gick vid kajkanten. Pappan satt några meter ifrån, verkade inte ha riktig koll, men gubbarna på fiket, varenda en, hade sin örnblick på ungen. Skulle den falla över kanten skulle alla gubbar resa sig i samma sekund för att undsätta den lille.
Båten till Aten kom in, kajen fylldes med folk och båten lastades på med de nya. Inom tio minuter var den på väg ut igen till havs. Paros nästa. Jag satt kvar, mindes perioderna med mamma på Naxos. Hur vi stannade länge på hösten, stod på kajen och vinkade adjö till den ena efter den andra. Till slut fanns det inga att vinka adjö till. Då var det dags för oss att bli avvinkade. Nikos brukade stå på kajen och gråta då vi drog iväg. Han sa alltid samma sak.
Lilla flicka, du får stanna om du vill.
Han sträva skägg blev i den stunden mjukt och jag brukade gråta då båten drog iväg.

Nikos stod kvar på kajen, blev allt mindre och mindre. Till slut försvann den vita staden, båten svängde vänster och strax därefter skulle Paros dyka upp.
Jag hade två dagar kvar innan jag skulle åka hem. En veckas semester var ju rent löjligt. Nu var det som det var. Dags att jobba. Jag hade fått ihop två bilder, behövde tio bilder till ett reportage. Jag gick hem, lånade Nikos motorcykel och drog upp i bergen. I två dagar pendlade jag över ön. På kvällarna kom jag hem, sov hos Nikos, satt på hans gård, drack retsina och läste böcker. Jag höll mig undan Max, speciellt då Nikos sa att han sett tyskens fru kliva av färjan på eftermiddagen. De små grekiska byarna, omgivna av de gröna dalarna var som en religiös upplevelse. Sista dagen, på vägen hem till stan, körde jag på bergsvägarna såg ut över havet. Plötsligt började jag gråta över att det var så överväldigande. Skönheten och den märkliga tomheten som Grekland skapade inom mig. I Grekland försvann alla krav och tankar. Det blev som att bygga upp en ny värld inom sig. Värmen och sensualismen gjorde mig loj, kåt och tömd. Så tömd som jag aldrig tror jag varit förr. Alla mina tankar, krav och föreställningar om livet reducerades till sand. Till ett svart tillstånd av tystnad. När jag körde hem åkte jag i en bubbla av tystnad och vind. Havet låg grönblått. En båt på väg in, en doft av kamomill från sluttningarna. Det var allt. Det var dags att åka hem.
111
page112image376
Arlanda mötte mig med den vanliga chocken. Den enorma grönskan och den mördande tystnaden i flygbussen. Till saken hörde att det också regnade. Svensk förhöst. Jag klev in i lyan på Klippgatan. Lite post, lite halvdöda blomster. En pizza, sedan gick jag igenom bilderna. Jag hade fått ihop tio bra bilder. Det räckte. Jag somnade, tänkte på tysken, Nikos, gubbarna, bergen och vaknade med värk i kroppen. Mens. Två alvedon, ner i sängen igen. Jag var hemma.
Det var sig likt ute på gatorna. Mötte Eva, en gammal klasskompis, när jag rundade hörnet vid Skrapan.
”Hej Sarah. Gud vad länge sedan. Hur mår du?
Hon kramade om mig. Hon var sig inte alls lik Den smala, lite blyge klasskompisen var
brunbränd och såg dyr ut. Dessutom hade hon fått rejäla bröst sedan sist.
Jo tack, Det är ganska bra, bor i en lånad lägenhet, men har precis kommit hem från
Grekland. Kom i går kväll faktiskt. Du då, du ser himla brunbränd ut?
Ja, visst är jag? Min man och jag var i Indien tre månader, på retreat. En slags yogakurs.
Det var fantastiskt. Han är yogalärare och jag hängde på. Skitkul, helt enkelt. Nu ska vi vara hemma i tre månader, men strax före jul bär det av igen. Vad gör du annars? Du höll ju på med ekonomi förut, är det samma som gäller nu?
Ekonomi, skämtar du? Jag har väl aldrig varit intresserad av ekonomi?
Jo, i nian sa du att du skulle bli något med det ekonomiska?
Eva, sa jag verkligen det? Det har jag helt glömt bort. Nej, jag håller på med fotografi. Är
fotograf.
Åh, Gud vad kul, är det sant? Det är mitt drömjobb. Tänk att få arrangera olika saker och
tjäna pengar på det. Vad tar du för bilder?
Mest folk faktiskt, lite klassiska reportage. Jag försöker berätta om andra människor och
platser. Jag håller på med pappas bilder också, ska försöka göra en film om hippietiden. Dokumentärt, är du dokumentärfotograf?Eva såg lite besviken ut.
Kan man säga, fast inte riktigt. Vad gör du då? Är du också yogalärare?
Nej, hon skrattade. Jag har haft lärarvik, men nu är det slut på det. Finns för många
behöriga lärare så jag får inga jobb. Jag ska till arbetsförmedlingen nu och kolla. Man måste 112
ju skriva in sig. Det är ganska hårda bud. Visste du att man får bara neka tre gånger sedan får man inga pengar?
Nej, jag har ingen riktigt koll, men jag hörde om en musiker som fick totalförnedrande jobb, nekade och blev utan pengar. Jag passar mig för arbetsförmedlingen.
Det gör du rätt i. Jag måste vidare nu, ska vara där om fem minuter. Vi syns.
Hon gick över gatan och jag följde henne med blicken. Ingen kunde tro att hon skulle till arbetsförmedlingen. Acnejeans, såg ut att ha en svindyr jacka. Hela hon doftade pengar. Jag gick in i Skrapan, det nya köptemplet. Det luktade plast och bränt gummi därinne.
Skulle det aldrig ta slut? Det hade ju ändå varit öppet ett tag. Skrapan verkade inte bli den succé som vi trott då det startade. Ingen av Skrapans krogar var en hit, inte ens den längst upp, panoramakrogen. Det var som förgjort med vissa lite lyxigare krogar på Söder. Dom fungerade inte, trots att det fanns pengar i överflöd. Det gladde mig. Kör ner skiten till Stureplan och bratsen så man slapp se eländet. Jag gick bara igenom Skrapan, tog en sväng på Akademibokhandeln. Det var bra tänkt med en bokhandel i köpcentrat. Hittade en Tunbjörk, annars var det dött på fotoavdelningen. På väg mot Nytorget gick jag in på Pet Sounds. Deras fotoboksavdelning var betydligt bättre än Akademibokhandelns.
Konstig, bokhandeln från Kulturhuset, hade flyttat till Åsögatan, men jag iddes inte gå dit utan fortsatte att gå hemåt. På Nytorget stod Gunnar och kollade på några ungar som byggde en staty i parken.
Hej Gunnar. Hur mås det?
Jag kramade om honom. Han såg trött ut. Det var ett bra tag sedan jag såg honom sist.
”Så där. Jag har en envis huvudvärk och hosta. Vete fan vad det är? Det ger liksom inte med sig. Man börjar väl bli gammal på allvar nu?
Du blir aldrig gammal. Har du träffat pappa något?
Den bocken, han har ju dejtat en brud som är trettio år yngre, ligger bara och gökar hela tiden. Dessutom blev han förbannad på mig för jag kritiserade honom för hans divalater med kvinnorna.
Hur då? Det låter inte bra?
Nej, jag sa åt han att han skulle ge fan i så unga brudar. Han blir ju bara blåst ändå i slutändan, fast å andra sidan. Man är väl mest avundsjuk.
Han skrattade så det skrällde i luftrören.
Hur du hostar, gå hem och vila dig. Vi kan göra sällskap till parken?
Tack, det låter bra, sa han och vi gick upp mot Vita bergen. Gunnar andades tungt i
backen. Jag följde med honom hem och han la sig direkt på sängen då han kom in i den lilla stugan.
Behöver du något så går jag och handlar detsa jag och tittade i kylskåpet. Det var fullt med mat, mycket falukorv.
Nej, jag har så det räcker, men gör en kopp thé åt mig är du snäll, mycket honung och lite whiskey så luftrören släpper.
Jag kokade thé, hällde i whiskey, satt ett tag i rummet medan han drack tyst för sig själv. Han satte på tvn, såg ganska nöjd ut, kollade på en repris om Leonard Cohen. En vithårig gubbe, som gjort de mest fantastiska sånger, legat med de vackraste kvinnorna och nu var även han gammal. Livet var obönhörligt.
Är det okej om jag går nu?
Ja visst, snälla du. Tack för allt. Oroa dig inte för mig. Det här går över snart.
Jag vinkade adjö till honom, stängde dörren och gick ut i den tysta, ensamma parken. Vem skötte om Gunnar egentligen? Var fanns hans barn, eller exfruar? Det kändes konstigt att gå hem. När jag kom in, ringde jag pappa. Han svarade inte.
113
Det gick några novemberdagar. Det regnade nästan varje dag. Det var mörkt ute. Inte för jag tyckte illa om det, men stan var som död. På affärerna var knappt en kotte synlig. Funderade på hur dom fick sina verksamheter att gå ihop? Det var väl den vanliga halvofficiella lögnen. Att man jobbade svart, sålde svart, för att få det att gå ihop. Knappt någon i min bekantskapskrets jobbade vitt. De flesta hade ett mellanting, hälften vitt, hälften svart.
En dag var det visning i mitt hus. Jag visste inte att lyan jag lånade var en hyresrätt i ett bostadsrättshus. I alla fall gick jag in och kollade. Den låg två våningar under min. En fyrarummare. Den var helt tydligt tillpiffad av någon inredare till försäljningen. Utgångspriset var fyra mille. Herre min skapare. Det var en salig blandning besökare. PO Enqvist, författaren, var en av de intresserade. Jag misstänkte att han skulle köpa lyan. Han kunde säkert betala kontant, så mycket som han drog in. Jag gick och suktade, funderade på hur det skulle vara att skaffa sig familj, sitta i köket med hela drösen av ungar? Var jag verkligen intresserad av det? Det var en fin lägenhet, men det kostade också. Jag räknade snabbt ut att ett lån på allt och avgiften till föreningen skulle det gå på fjorton lakan i månaden. Det var mer än jag själv levde på totalt varje månad. Jag gick därifrån, tog en sväng ner på Folkungagatan innan jag svängde upp, förbi fyllehaket på Borgmästargatan och in i Vita Bergen.
Klockan var strax efter fem på eftermiddagen. Det hade mörknat ordentlig, träden stod kala mot Sofia kyrka, funderade på att gå in i kyrkan. Jag vet inte varför jag kände så, överfölls av någon slags sorg, ångestriden. Jag ställde mig vid kyrkräcket och såg in över Gunnars gård. Lampan, som lyste över gården, stod på. Jag fick en känsla av att han skulle bli glad över ett besök. Jag gick ner till honom, knackade på dörren. Ingen svarade.
Gunnar, är du hemma?ropade jag. Ingen svarade på det heller. Jag tittade in genom hans ateljéfönster. Tvn stod på. Det var något som inte stämde. Varför stod tvn på vid femtiden? Jag öppnade dörren, ropade på honom. Fortfarande inget svar. Jag gick in. Jag såg honom på en gång. Han låg i sin säng, hade slagit omkull thékoppen på golvet. Jag behövde inte se på honom många sekunder för att förstå att han dött. Han var kall och död.
Lilla Gunnar. Hade han dött i sömnen? Jag visste inte vad jag skulle göra? Ringa efter ambulans? Jag ringde pappa.
Hej. Jag är hos Gunnar. Han har dött. Han måste ha dött i sömnen. Vad ska jag göra?” ”Är du säker på att han är död? Jag menar, ser han död ut?
Ja, han är kall och stel. Inget snack om saken.
Jag kommer om tio minuter. Sitt kvar om du pallar.
Pappa la på och jag gick och satte mig i Gunnars sköna tv-fåtölj. Var det så här när någon dog? Jag kände mig skräckslagen och rofylld på samma gång. Jag kände inte Gunnar. Det var pappas kompis, men ändå tyckte jag om honom. Det smällde till i porten. Pappa var på ingång.
Jaha, här ligger han. Satan också”.
Pappa satte sig bredvid Gunnar, tittade på honom ett tag. Det var smärtsamt att se. Jag kunde känna hur hårt det tog på pappa. Gunnar och han hade en slags livsnerv tillsammans.
Ja, vad gör vi?sa pappa. Det är ingen brådska med det här. Han är där uppe redan. Jag ringer efter en bil som tar honom till bårhuset. Jag ska ringa hans dotter också. Dom hade jävligt dålig kontakt, ingen alls faktiskt. Hon är ju moderatpolitiker och Gunnar hatade det, på samma sätt som hon hatade hans konstnärskap. Annars är det ju polarna. Han har lagt ett brev i en pärm som jag skulle öppna om han dog före mig.
Jag gör en kopp kaffe, vill du ha?
Pappa nickade ja, samtidigt som han gick fram till bokhyllan och plockade ut en röd pärm.
Han plockade fram ett kuvert ur en av plastfickorna. På kuvertet stod ” Ifall jag dör. Ett slags 114
testamente”. Pappa la det på bordet och gick ut. Han kom snart tillbaka. Han hade gråtit. Kaffet var klart. Pappa öppnade kuvertet. Han läste högt.
Hej Charlie. Om jag nu dött före dig så vill jag bara tacka för allt roligt vi haft genom åren. Du vet att jag värdesatt din humor och din brist på arbetsflit. Du vet hur mitt privatliv ser ut. Det är kompisarna, Du, Nisse och Lasse. De två andra är bra grabbar, men dom är ganska täta typer, men jag vill ju göra ett testamente som är klart och tydligt. Ett vitt och ett svart. Du vet ju också att jag hatar banker, sedan dom nobbade mig att låna till bostadsrättsombildningen. Nå, jag ska inte bli långrandig. Under sängen har jag klistrat ett kuvert med mina besparingar. Det är några hundra tusen. Dom ska Du ta. Du är en fattig fan. Inte ett jävla ord till någon annan. Det andra testamentet kan du skita i. Det får den som gör dödsboet ta hand om. Tanken är dock att min kära dotter, som jag älskar, trots att jag hatar hennes åsikter och hennes snut till man, ska få ärva hälften av mina tavlor. Den andra hälften får Du, Lasse och Nisse ta hand om. Om Ni vill ha något? Det var allt. Vi ses i spegelsalen framöver.
Herre Gudsa jag. Det var sanslöst. Kan man göra så här?
Vad då?sa pappa. Han gör väl för fan hur han vill? Nu gör vi så här. Jag tar hand om det här. Jag vill vara ensam med honom. Om du vill, ta en tavla på väggen och gå sedan hem. Jag ska ringa och vänta på likbilen. Det är min uppgift. Först ska jag ringa Lasse och Nisse. Vi ska ta en sup här tillsammans med Gunnar. Det är så det här ska skötas.
Jag insåg att det inte var någon ide att tjafsa med pappa. Jag ville inte ta någon av Gunnars tavlor, men pappa gick bort till väggen, tog ned ett fantastiskt stilleben i en krokig träram. Han hade helt rätt. Den passade mig. Jag kramade pappa, gick ut, hörde hans röst då han ringde Nisse.
Gunnar har kolat i stugan. Kom hit och ta adjö. Jag ringer Lasse också.
Jag gick hem. På vägen kom tårarna. Den lilla tavlan under armen började redan kännas

som en tröst.
Pappa ringde på kvällen.

Jag har skickat honom till bårhuset. Nu ligger han där. Jag frågade dottern om hon var intresserad av att komma till stugan i Vitan. Hon svarade: Varför det? Vad fan är det med folk? I alla fall så kommer jag att gå dit med grabbarna i veckan och röja upp. Det ska väl vara klart till månadsskiftet. Jag ska höra om jag kan få flytta in i kåken, och i så fall kan du ju ta min lya. Jag menar du har ju alltid bott hos mig, så du står ju på kontraktet också. Jaja, vi får se.
Vi tar väl en sak i tagetsa jag. Vilken elak dotter Gunnar hade, är hon helt störd?
Vete fan vad det är med henne? Hon är ju halvfascist, skit samma. Gunnar är död och det är jävligt trist. Vilken polare, det blir tomt nu. Han var bra, minst sagt. Nej, fan, nu orkar jag inte mer, går och lägger mig. Sov gott, min ängel.
Pappa la på. Jag satt tyst för mig själv ett tag, spelade Ane Brun i natten. Hur kan en människa försvinna så fort från världen? Gunnar försvann inte för mig. Hans tavla stod på skrivbordet. Det var hans hälsning. Jag glömde fråga pappa om kuvertet under sängen. Han fick säga något själv. Gunnars hälsning var kristallklar. Inte ett ord till någon. Efter det somnade jag.
Det gick några veckor. Begravningen utlystes. Jag var på den med pappa. Kyrkan var full, överfull. Alla älskade Gunnar, till och med hans dotter såg tagen ut. Jag hade inte frågat pappa om pengarna, men på vägen till Sofiakyrkan berättade pappa att dottern tyckt det var märkligt att det knappt fanns några pengar på Gunnars bankkonto. Efter begravningen gick vi på Pelikan. Det var Gunnars stamhak. Hans bord, där han åt kvällsmål någon gång i veckan, stod med vacker dukning och levande ljus. Det stod ett fotografi uppställt och en bok där man kunde skriva en hälsning. Hela kvällen gick folk värdigt fram till boken och skrev några ord.
115
Det var vackert. Jag gjorde sällskap med pappa och brorsan efter vi avslutat på Pelikan. Det slog mig att det var många år sedan vi gjort något tillsammans. Vi skildes åt vid Nytorget. Det var snö i luften. Årets första snö. Innan jag han hem till Klippgatan kom snöflingorna nedsinglande.
Några dagar senare ringde det på dörren. Det var värden. Han frågade om han fick komma in.
Jag hörde att Gunnar gått bort. Jag beklagar verkligen. Det var en bra man. Nå, det var inte det jag kom hit för, utan för att prata med dig om lägenheten. Du vet ju att hyran är betald till årsskiftet?
Ja, det vet jag och jag bor gärna kvar. Om det är möjligt?Värden harklade sig lite.
Det är så att Gunnar skrev ett brev till föreningen där han lovprisade dig och tyckte vi skulle låta dig bo kvar, eller köpa lägenheten? Och alla är nöjda med dig här i huset och vi tänkte helt enkelt låta dig bo kvar, eller köpa lägenheten.
Tack, jag bor gärna kvar. Om jag skulle vilja köpa den, vilket pris blir det då?
Du kan få den för ett pris lite under marknadsvärdet. Det blir strax över två miljoner och avgiften till föreningen blir tretusen fyra hundra kronor i månaden.
Puh, mycket pengarsvarade jag. Om jag lånar på allt så blir det runt nio tusen i månaden. Vad är hyran på nu?
Femtusen två hundra kronor. Ja, du får tänka på saken, men du är välkommen att bo i huset.
Jag kunde inte låta bli att krama värden. Han såg lite generad ut då han gick.
Jag ringde pappa, berättade om lyan.
Härligt, vilken jävla röta. Tänk vad Gunnar fixade åt dig. Det är underbart. Ska du köpa
eller hyra? Det är mycket pengar med nio tusen i månaden. Då får du nästan göra om en del av lyan till arbetslokal och ta det på firman.
Vi får se. Jag måste tänka på saken.
Vi la på och jag ringde mamma och brorsan. Mamma tyckte det var dyrt, Brorsan sa att han

kunde fixa ett banklån om jag ville ha ett. Det är en bra affär. En sådan får du inte missa, som han uttryckte det. Jag gjorde ett test om bolånelöfte på Nordea. Det tog några timmar innan jag fick svar. Negativt. Jag tjänade för lite. Det fick lösa sig. Jag hade fått bostad och behövde inte bestämma mig om jag skulle köpa eller hyra just nu. Hyran var betald en månad till.
116
December började bra. Det snöade och blev kallt. Massor med snö. Jag stod en dag och kollade på några kaxiga invandrarpojkar som försökte köra loss sin dyra BMW med sommardäck ur en snödriva. Det gick inte alls. Till slut gick jag dit och visade dom hur det skulle gå till. Tvåan, backen, tvåan, backen, i en rytm som till slut kastade ur bilen ur drivan. Det räddade min dag. Det är alltid roligt att knäcka deras invanda syn på kvinnor.
Jag hade bestämt mig för att hyra. Jag kunde helt enkelt inte hosta upp pengarna som krävdes för att betala räntan till banken. Pappa i sin tur hade försökt få ta Gunnars lya i parken. Det gick inte alls. Den skulle gå ut på bostadsförmedlingen. Pappa var upprörd.
Vilket jävla sätt, den ska ju gå till en konstnär. Till mig alltså.
Men pappa, sa jag. Du är väl inte konstnär. Du är en gammal skibum. Vad har det med konst att göra?
Jag uttrycker mig på berget, i fjällen. Min sladdspår i snön är rena Van Gogh. Fan i helvete, ska jag måsta åka i Vitan och visa dom skönheten i mina svängar. Instant installation ska jag kalla det. Nå, vi har i alla fall tömt huset. Tavlorna tog Lasse hand om. Själv ska jag sticka till Alagna hela vintern. Jag åker före jul så man slipper det här svenska vinterhelvetet.
Ska du vara borta hela vintern? Det blir tråkigt. Jag kanske skulle komma ner och hälsa på?
Gör det. Du är välkommen när som helst.
En kväll bestämde jag mig för att rensa bort den döde fotografens grejer. Det mesta bar jag bara ned i grovsoprummet. Det som gick att använda tog jag hand om. Allt porslin, hans dyra sängkläder, möbler. Det fick vara kvar. Det svåraste var hans bilder. Jag ringde till Stadsmuséet, men dom var inte intresserade. Det var massor med negativpärmar. Jag bläddrade lite löst och beslöt mig för att spara dom. Jag fyllde två flyttkartonger med fyrtio negativpärmar. Det var hans livsverk. Till slut var det bara bilderna kvar. Dom låg i en tjugo vita Ilfordkartonger. Jag vet inte vad som fick mig att öppna lådorna? Jag kände bara att jag borde kolla i dom. Det var mycket från resor, punktiden, de olika aktionerna på gatorna. Lite halvtrista jobb. Allt var i svartvitt.
Till slut hade jag bara en låda kvar. Friends and Lovers. Det var mycket nakenbilder på kvinnor. Mitt i högen stannade nästan hjärtat på mig. Det var en bild på mamma. Hon låg naken på en säng, rökte en cigg. Såg så där loj ut som man gör efter att ha haft sex. Jag stoppade tillbaka bilden. Lite längre ned i lådan fick jag nästa chock. Mamma satt på en trappa med en liten bäbis i famnen. Bäbisen var min brorsa. Själv stod jag bredvid och lekte med hans fötter. Jag behöll bilden, stoppade undan kartongen med bilderna och bar upp allt på vinden.
Det var i mitten av december jag träffade Robert igen. Han hade varit på semester, var brun och snygg då jag sprang på honom på Nada, En ny, ung artist hade releasespelning för sin skiva och han kom in då jag stod och hängde i baren.
Hej, hur mår du då?Han sa det nästan aggressivt.
Bra, själv då? Brun du är. Var har du varit?
Jag åkte ner en sväng till Marocko, hjälpte en kompis att sälja en lägenhet. Vi var en del i
Marrakesh. Vilket ställe, både jobbigt och läckert.
Känner du han som ska spela, frågade jag?
Ja, han spelade med oss ett tag, men han ville göra egna låtar, så han sluta.
Vi hängde ett tag vid baren, sedan gick han in i ett rum längre in i lokalen. Det var nästan ångesthett och trångt i lokalen. Jag var på väg att dra då artisten började spela. Det var bra, lågmält. I och med den nya tiden, jämlikhetstiden, verkade allt fler killar spela mjuka sånger.
117
Han sjöng så lågt och tyst, så försiktigt att min andning var högre än musiken. Jag stod så illa till att jag kunde inte gå utan att störa det lilla bandet.
När första låten var klar backade jag mot utgången, fick lite luft. Jag märke inte att Robert stod bakom mig men plötsligt kände jag hans andedräkt på halsen. Han la sina händer på mina höfter, efter ett tag kände jag hur han lutade sig mot mig. Det var skönt, även om det var dumt att göra så. Vi hade ju gjort slut, men ändå fanns det något som förenade oss. Vårt ofödda barn kanske? Efter tre låtar stod jag inte ut.

Jag går ut, sa jag. Det är ju olidligt hett.
Jag hänger på, sa han och vi smet ut då folk applåderade.
”Skönt, men varför blir det alltid så pretto? Ska vi ta en öl på Berlin istället?” ”Orkar inte mer, sa jag. Tänkte gå hem och ta en kopp thé, vill du följa med?
Vi gick hemåt. Det var som förut mellan oss. Lär sig människan inget av vad hon gjort? Vi drack thé och sedan sov vi tillsammans. På morgonen kändes det inte helt fel, nästan tvärtom. Det var trevligt att läsa morgontidningen med honom. Han stack vid niotiden, skulle köra buss. Jag hade lite bilder att ta hand om.
Jag hade fått ett reklamjobb. Det gav pengar, men jag tyckte det var jobbigt att plåta sånt som jag var emot. Det var ett stort bostadsområde på Östermalm som skulle dokumenteras. Det kallades för dokumentation, men egentligen skulle jag göra det snyggare än det var. I mina ögon var huset bedrövligt, borde rivas, men jag fick femtio tusen för jobbet. Å andra sidan kände jag mig som en dålig hora som gjorde reklam för en skitbyggnad. Jag satt vid bilderna i en timme, mådde allt sämre. Till slut gav jag upp och ringde upp killen som gett mig jobbet på fastighetsbolaget.
Hej, det är jag Sarah, fotografen som skulle plåta ert hus på Östermalm.
Hej, vi snackade just om dig, undrade hur det gick? Det är ju ett snyggt hus och vi är spända på hur det ser ut på bild?
Ärligt talat så fungerar det inte alls. Jag trivs inte där och kan inte göra de bilder ni vill ha. Sorry, men så är det.
Han blev tyst ett tag på andra sidan linjen.
Jaha, sa han bara. Kan du inte komma upp och visa vad du gjort? Du har väl varit där
några dagar?
Nej, det är bara skit. Ledsen, men jag hoppar av jobbet.
Tråkigt att höra. Jag kan ju inte tvinga dig att fortsätta. Får försöka hitta en annan fotograf.
Han la på luren och jag kände mig lättad och fattig. Jag låg minus fem tusen på krediten, men jag fixade inte att ljuga med kameran, plåta värsta skiten för att överleva. Det måste lösa sig på ett annat sätt. Jag raderade husbilderna på datorn. Kände mig riktigt stolt över mig själv. Jag måste hitta en annan livsstil, ett annat sätt att leva som fotograf. Resebilderna, som hade blivit min specialitet, gick inte ihop. Det betalade knappt resorna.
Det fick bli något annat. Jag gick och bläddrade bland alla vackra fotoböcker som fotografen lämnat efter sig. En sak var klar: Antingen var de flesta fotografer förr sprungna ur överklassen, eller så var det fan så mycket billigare att resa på fyrtio-, femtio- och sextiotalet. Jag la mig på sängen med en Donna Leon. En deckare i Venedig. Det var samma känsla i boken som utanför mina fönster. Värsta dimman. Jag blev liggande en timme, sedan drev rastlösheten ut mig på gatorna med kameran.
Folk från landsbygden snackar ibland om draget i Stockholm. Dom skulle ha gått med mig den här dagen. Inte en kotte någonstans. Hur kunde en miljonstad ha så lite energi? Gatorna var fyllda med dimma. I Sofo stod butikerna tomma. På ett kafé såg jag hur ägarinnan la sig på en bänk, ensam, som för att sova förmiddag. Det svängde verkligen inte i stan den här
118
dagen. Jag satte mig i ett hörn på ett nytt fik på Folkungagatan. Frågorna var olösliga: Hur skulle jag överleva som frilans om jag inte vill hora, plåta allt som kom i min väg? Jag måste välja linje, hålla nere mina fasta kostnader och försöka profilera mig på mitt eget. När jag satt där gick brorsan förbi. Jag mindes bilden på mamma och han som baby. Skulle jag ta upp det med mamma? Det blinkade till på mobilen. Pappa.
”Hej, läget?” frågade han.
Bra, sitter på ett fik och tänker, du då?
Jo då, var ute och tränade, men jag tog så djävla slut. Vete fan vad som händer med
kroppen?
Jag hörde hur ansträngd han var. Det lät inte bra alls.
Håller du på att få hjärtattack? Du låter ju helt förstörd?
Nej, puh, fy fan vad skit jag mår, blir så här då jag kör för hårt.
Jag blev riktigt orolig.
Pappa, är du där? Ska jag komma över?
Nej, ta det lugnt bara, kroppen revolterar. Jag har cyklat upp till Sofia kyrka tre gånger. Det
är tungt som fan.
Jag kommer över, hör du det?
Ta det lugnt, det går över. Pappa flåsade i luren.
Vad var han för galning? Sjuttio år och envisades med att köra upp för backen till Sofia som om han trodde det var Tour de France.
Det är ingen fara, jag får vila mig lite. Kom över om du vill, men oroa dig inte.
Vi la på och jag sprang upp till honom. Han öppnade dörren i sina träningskläder. Han var

grön i ansiktet, grönblek.
Pappa, du kan inte hålla på så här. Du är inte tjugo.
Inte långt ifrån, fan, skulle vilja se om någon tjugoåring hängde på uppför?
Jag bara suckade. Han var tokig. Han tog en dusch och piggnade till lite. Jag gjorde thé och mackor och vi fikade tillsammans.
Du har nog rätt, ska inte köra så hårt men har man cyklat hela livet så vill man ju se vad man går för i backarna.
Det är väl inte meningen att du ska dö i backen, eller?Jag tittade stint på honom. Han såg lite generad ut.
Nej, det vore ju för jäkligt. Får hitta på någon annan träningsform? Åker ju snart till Alagna. Får väl åka mig i form där nere?
Han såg faktiskt lite fundersam ut.
Vad tänker du på, frågade jag?
”’Ja, vad tror du? Döden, så klart. Den börjar bli synlig då och då. Idag var ett sådant tillfälle
då jag insåg att jag måste acceptera vissa saker. Du behöver inte ta i så mycket, ta det lugnt nu.
Jag kramade om honom.
Han satt tyst i soffan. Jag visste inte om jag skulle fråga honom om bilden med mamma och brorsan som baby. Det var något där som inte stämde.
När exakt åker du till alperna? Det är väl snart?
Om fem dagar, sedan blir det jul. I år ska jag inte vara tomte.
Det behöver du inte, men om jag får barn kan du väl vara tomte?
Självklart, det ska bli roligt. Först får du väl skaffa dig en karl och göra barnet med?
Vi skrattade åt det. Han verkade piggare, men helt klart hade träningen kostat på kroppen. Han la sig på sin säng och somnade efter fikat. Jag satt kvar, läste hans skidåkartidningar. Om
119
jag hade tid skulle jag hälsa på honom i Alagna efter jul. Kanske kunde jag göra ett reportage om den italienska skidorten? När jag lämnade honom sov han fortfarande. På vägen hem plingade det till i mobilen. Sms. ”Allt okej med Daddy” stod det. Det var från honom. Jag kände hur jag kopplade av, skrev ett svar, gick hem och slog i ett varmt bad i badkaret.
Återigen hade en dag gått och inte ett skit hade hänt på arbetsfronten. Jag hade inte tjänat en spänn, bara gjort av med pengar. Jag kände mig eländig. Hur skulle jag klara mig ekonomiskt? Jag fick söka något jobb helt enkelt. Det var nästan så jag ångrade att jag hoppat av husjobbet, men gjort var gjort. Jag hatade alla reklamare. Höra deras röster. Dom levde i en värld där ett Bregottpaket var viktigare än svältande barn. Nu gällde det att finna på något annat? På kvällen kom Robert, sov över. Vi älskade utan skydd. Jag orkade inte hålla på med kådisar hela tiden och han fick knappt upp den om han skulle sätta på gummit.
En morgon vaknade jag med Robert. Solen lyste in genom fönstret. Det hade kommit snö och jag blev så lycklig. Han kom in i mig bakifrån. Jag vet inte vad han gjorde eller om det var ljuset, eller om jag bara var tillfälligt lycklig, men jag var så grymt kåt. När det gick för mig kände jag hur det sprutade ur mig, ner på benen, på mina fötter. Jag började gapskratta.
Otroligt, vilken orgasm. Det är sånt här man bara har läst om.
Robert var impad. Jag också. Hur kom det sig att jag fick en sådan orgasm? Jag brukade inte

ha så svårt att komma, men det här var otroligt skönt. Vi älskade igen. Jag kände hans kuk slå i livmodern längst inne i mig. När han precis skulle komma drog det ihop sig och jag gjorde ett sådant där vansinnigt sprut igen. Robert hann inte dra sig ur mig utan halva satsen kom in i mig. Jag var alldeles för trött för att bry mig och vi somnade tillsammans någon timme, innan vi gick upp för frukost.
Mamma ringde då jag var i Skrapan och kollade på elprylar.
Jag har ont i nacken och ryggen. Kan knappt gå. Kan du inte komma hit och äta lunch med
mig?
Visst kan jag det. Jag köper något indiskt och tar med.
”Det finns en bra Indier på Medis, åk dit och handla, dom...” ”Mamma, jag vet också var det finns bra Indier. Jag kommer.
Jag köpte två lamm sambal och gick till mamma. Hon haltade omkring, såg inte alls så pigg ut. Jag frågade henne om bilden jag hittat.
Nils, ja, han tog den på mig och lillebror då lillebror var någon månad.
Hur kände du Nils?
Vi var ett gäng som höll ihop på den tiden. Han var snygg, hade massor med tjejer. Jag var
väl bara en av alla han hade ihop det med.
Jag såg en del nakenbilder på dig, du verkade ju inte ha det för dåligt på dom bilderna?” ”Nej, jag var väldigt kär i honom, men han var en skitstövel i längden. Man kunde aldrig lita
på honom.
Den där bilden på dig och brorsan då? Den var ju också ganska intim, eller hur?
Mamma suckade, tittade på mig.
Så här är det. Pappa och jag var ihop, vi hade ju fått dig. Pappa var ganska taskig där ett tag
och höll på med en annan kvinna. Jag blev jätteledsen och en dag låg jag med Nils en eftermiddag. Sedan blev jag gravid. Jag vet inte om det är pappa eller Nils som är far till din lillebror.
Vad sa pappa. Blev han arg?
Mamma gick upp och tände en cigg, satte sig igen.
120
Han vet inget. Det var inte lätt, men jag visste inte vad jag skulle göra. Tyckte det var bra om du fick ett syskon...”
Kollade du aldrig om han var far till brorsan?Jag var lite chockad, minst sagt.
Nej, pappa kände Nils, tyckte han var en skitstövel. Jag vågade inte säga något. Jag inbillade mig att då skulle allt gå sönder. Det var bättre att du fick en lillebror och så blev det.
Vi satt tysta ett tag. Det var inte lätt att greppa. Vet brorsan om det?
Mamma ruskade på huvudet.
Nej, han har inget fått veta och jag tycker inte heller han ska få veta något. Låt honom tro
att pappa är pappa. Vi vet ju inte om det är så eller ej, men vi lever som det är så. Tungt, vad gör vi nu då. Hur går man vidare med det här?
Vad ska man göra? Nils är död. Han hade inget arv. Pappa lever. Han har varit en bra
pappa. Inte vet jag vad man ska göra?
Mamma såg uppgiven ut. Jag kramade om henne. Nej, vad skulle man göra? Det var som det var. Det gick inte att gräva i något som inget var längre. Brorsan fick leva vidare i tron att pappa var hans pappa, vilket han kanske var?.
Jag blev kvar några timmar hos mamma. Vetskapen om lillebror var en tung hemlighet. Livet enade oss för första gången på många år. När jag gick hem hade jag lovat mamma att fira jul med henne. Jag skulle försöka få med mig lillebror på julafton också.
Pappa drog iväg till Alagna. Det hade tydligen snöat ordentligt där nere. Han var uppspelt och trött på samma gång. Han kallade det sista säsongen som skibum. Han sa att efter den här säsongen fick det bli svenska backar. Vi kramades adjö på Arlanda, Jag hade kört ut honom mot att jag fick låna hans skruttiga Mazda 303. Han vinkade åt mig innan han försvann in mot tullen. Jag saknade honom. Mindes våra resor som liten. Han var alltid i form, glad, stark. Jag kände mig aldrig rädd då vi reste med honom. Allt löste sig. Nu var jag ensam. Det var mycket svårare. Vem skulle jag luta mig emot? Mamma? Knappast? Robert? Han var inte lika stark som jag. Jag hade bara mig själv. Inget annat. Jag önskade att det fanns en Gud att luta sig emot. Telefonen ringde. Brorsan. Kanske jag skulle kunna luta mig emot honom?
Hej, var är du?” sa han.
På Arlanda, vinkar av pappa.
Ja, han ska iväg igen. Han är ju knäpp, ska han åka skidor nu igen. Blir han aldrig för
gammal?
Det verkar inte så, men han såg lite trött ut. Du då? Är det bra med dig?
Jo då, men ibland undrar man ju vad det här går ut på? Jag har i alla fall ledsnat på
affärsvärlden, ska börja på universitetet, plugga konstvetenskap. Jag vill bli lärare eller något liknande.
Är det sant, det verkar ju skitkul. Kommer du ihåg hur mycket du tecknade som liten? Du var helt grym på att teckna.
Ja, sa han. Det är just det jag minns. Det kommer liksom tillbaka nu, längtar efter det. Ska vi ses någon kväll, innan vi går till mamma på julafton?
Gärna, kom hem till mig i morgon så gör jag mat. Visst, svarade han. Jag kommer, storsyrran.
Vi la på. Jag kände att jag grät. Var det pappa, eller att lillebror kallade mig storsyrran? Eller var det mamma?
121
Bilen stod kvar utanför ingången. Jag hade varit inne i tio minuter och redan fått en böteslapp. Gud ger och Gud tar, tänkte jag, startade bilen och körde mot stan.
122
page123image384
Julafton hos mamma brukade vara en plåga. En timme var okej sedan började det här gnället, om hur trött och slut hon var. Hur mycket jobb det var att göra julmat. Varje år brukade jag svara samma sak: Ansträng dig inte så förbannat. Vi äter ju knappt en tredjedel av allt som står på bordet. Jag hade i många år försökt hjälpa till, men det var meningslöst. Hon ville ha det på sitt sätt och då blev det jobbigt.
I år var det något annat. Pappa var i Alperna. Lillebror och jag hade haft ett bra snack hemma hos mig. Han hade mjuknat. På något vis var det som då vi var små. Den viktigaste grejen var ändå det jag sa vid matbordet efter det att vi ätit klart.
Jag är gravid med Robert och jag tänker föda barnet. Jag vet ärligt talat inte om jag vill leva med honom, men barnet behåller jag.
Ja, det var ju en julklappsa mamma. Lilla gumman, så vackert. Hon började gråta. Haha, storsyrran ska dra barnvagn. Lasse skrattade och skålade med mig.
Vi skålar allihopsa mamma. Vet pappa något?
Nej, svarade jag. Jag tänkte ringa honom och säga det. Ska vi göra det nu och skåla med
honom?
Jag ringer upp honom, sa brorsan.
Han slog pappas mobilnummer. Det skrapade i luren och så kom pappas röst.
”Hej, hur är det? God jul förresten. Här är vansinnigt med snö, värsta lavinvarningen.
Vi är hos mamma, firar jul... ja du vet, som vanligt. Synd du inte är här. Vi saknar tomten. Jag blir tomte då jag får barnbarn, inte förrän dess. Skål på dig, är Sarah och mamma där
också?
Ja, Sarah vill snacka med dig.
Han sträckte över luren till mig.
Hej pappa. Vi tänkte skåla med dig. Först ska jag bara berätta en sak. Nästa år får du vara
tomte igen.
”Jasså, det tror du... va, är du med barn?
Ja, så är det, så nu blir du morfar och tomte.
Herre Gud, vilken julklapp. Är du helt galen? Är det med Robert?
123
Ja, så är det. Ska vi skåla nu?
Fan, jag hörde hans röst försvinna, men den kom strax tillbaka.
Jag blev lite tagen, jävligt tagen, tänk att du ska bli mamma. Ja skål då.
Vi skålade, sedan ville han snacka med mamma lite. Jag och brorsan satte oss i morsans vardagsrum, såg på Kalle Anka. Det var som vanligt på julafton, förutom att jag var gravid. Mamma kom in.
Pappa hälsade så mycket. Han var väldigt glad. Vill ni ha efterrätt?
Vi blev sittande någon timme till. Mamma var glad, men jag kände mig också bekymrad
över hur snabbt hon blivit gammal. Hon hade blivit riktigt sliten och krokig det sista året. När brorsan och jag gick hemåt efter att ha lämnat mamma sa han det också.
Undrar hur länge till morsan lever? Hon har liksom tappat lusten och orken på något vis. Det är bra att hon får bli mormor. Hon kanske piggnar till av det?
”Vi får hoppas på det” sa jag och gav honom en kram då vi gick åt olika håll vid Skanstull.
Nyårsaftons eftermiddag ringde brorsan.
Slå på tvn. Det har gått laviner i Alagna, riktigt ruskiga sådana. Hela byn har täckts med
snö. Jag har ringt pappa men han svarar inte.
Jag slog på CNN. Det var bilder från Italien. En katastrof hade skett. Mitt på dagen hade en

enorm lavin gått, svept med sig allt och till och med gått över några hus i byns utkant. Man visste inte om och hur många som dragits med i lavinen som startat högt upp och passerat det populäraste offpiststråket.
Jag försökte ringa pappa, gick inte. Jag försökte hela dagen, fick inget svar. Jag åkte över till mamma. Det fanns inte mycket att göra. Jag åkte hem, somnade med Robert. Mådde illa, gick upp och spydde. Då ringde telefonen. Från Italien. Pappa var hittad. Död. Jag sa tack, gick tillbaka till toaletten. Blev sittande, efter en halvtimme ringde det igen. Det var brorsan. Han hade också fått beskedet, tänkte åka till Italien och hämta hem pappa. Han frågade om jag orkade åka med?
Vet inte, svarade jag.
Det gör inget, sa han. Jag fixar det själv. Se till så barnet mår bra. Det är vad pappa hade velat. Att barnet mår bra.
Vi la på. Jag gick och la mig, somnade konstigt nog på en gång.
Se till så barnet mår bra. Det är det viktigaste. Jag vaknade med den meningen i huvudet. Robert sov tungt. Jag väckte inte honom, utan gick upp och gjorde en kopp kaffe. Det fanns en gnutta sol i molnen. Efter en halv kopp kaffe mådde jag illa, gick på toaletten. Blev sittande ett bra tag. När jag kom tillbaka till sovrummet hade Robert vaknat. Solen i molnen var borta. Det skulle bli en grå dag. Robert gick upp och värmde mjölk till kaffet. Han sa inte så mycket. Det var lika bra det. Jag la mig, kröp ihop i sängen, somnade om.
124
page125image384
Epilog.
I samma ögonblick som lavinen gick fattade jag att det var kört. Jag skulle inte hinna undan, Jag gjorde ett larvigt försök att köra in under en stor sten, men snön kom farande och drog med mig. Jag tumlade omkring. Det var som ett tyst, vitt dån runt omkring mig. Jag tappade skidorna, föll ned i en svacka. Det blev svart. Väldigt svart. Jag kunde andas, hade fått upp armarna framför ansiktet. Jag kände inget. Benen var bortdomnade. Ingen skulle hitta mig. Jag hade åkt ensam. Det dummaste man kan göra offpist. Jag hade utmanat ödet och fått betala dyrt. Jag kunde inte röra en kroppsdel, inte ens armarna. Försökte röra på tummen, det gick. Kände att jag pissade på mig, eller var det blod? Jag blundade, försökte andas. Det var som när jag nästan drunknade som liten. Ett märkligt varmt, vitt lugn. Det borde ha varit svart, men jag såg det vitt efter ett tag. Jag dog inte på en gång. Det tog närmare tjugo minuter innan jag gav upp. Hann tänka en del. Jag var inte ledsen. Hade haft ett bra liv. Tänkte på åren med Lars Hansson, sjuttiotalet. Synd att han fegade ur och blev byråkrat på radion. Han vågade inte riktigt tro på sig själv. Vi möttes på begravningen av Gunnar. Han frågade om Sarahs film, trodde den skulle bli bra. Mina barn var fantastiska. Sarah var gravid. Lasse hade blivit en bra grabb, trots att han egentligen inte var min son. Jag hörde röster lång borta. Jag domnade bort. Pinnar stacks i marken. Någon skrek: Det ligger någon här under. Kom hit och gräv.
Det var det sista jag hörde innan det tog slut, blev svart, liksom.
125
page126image376
126
page127image376
127
page128image376
128
page129image376
129
page130image376
130
page131image376
131
page132image376
132
page133image376
133
page134image376
134
page135image376
135

page136image832
136
page137image384

137
page138image376
138
page139image376
139
page140image376
140
page141image376
141
page142image376
142
page143image376
143
page144image376
144
page145image376
145
page146image376
146
page147image376
147
page148image376
148
page149image376
149
page150image376
150
page151image376
151
Micke Berg föddes i Lycksele 1949, växte upp i Stockholm och Sundsvall. Har gjort många utställningar. Bland andra: Nordiska Museet, Kulturhuset, Berlin, Luleå, Borlänge, Malmö, Sundsvall, Alingsås, Wien, Helsingfors, Oslo, London, Hamburg, Zurich....
Har fått Gullersstipendiet, Konstnärsnämnden, Nöjesguidens pris...

Micke Berg har varit nominerad till bästa Fotobok tre ggr och innehar garanterad författarpenning.
Har publicerat följande böcker:
Ockupationshandboken 1978
I Mullvaden levde vi. Text Errki Lappalainen ( Boklaget ) 1979
Jordcirkus ( Inferi) 1983
Skogsnäs. Text Stefan Lundström (Nordan) 1983
The Trouble and the shooter (Melvielle o Friedman) 1983
I väntan på gryningen ( Palestinagrupperna) 1985
Istället för Drömmar (Nordan) 1986
Zimbabwe ( SVS) 1988 (katalog)
Asfaltsnätter, med Maud Nycander.
Arbetets Sverige (Samlinsvolym av LO) 1986
Stockholm Blues(Journal) 1994
Maja reser till Grekland ( Tago förlag) 1997
Stockholm ( Ordfront) 1997. Text Ingmarie Froman
Grekland ( Vagabond resguide) 1997
Småmänniskor. Text Tina Messing ( Neo förlag) 1998
Ronald MacDonaldssjukhuset 1998
Retro ( Ordfront/ Galago förlag) 2000
Naxos svarta nätter ( Kartago) 2002
Portrait of a City.( Samlingsvolym). Publicerat och genomfört av Svenska Institutet och Stadsmuseum 2004
Fotograferna. ( Kartago) 2006
Dagar utan mening. ( Blue media) 2007.

152

page153image392
Historien måste berättas är en bok om unga fotografer i olika generationer som söker sin väg och sin identitet. Det är en bok om kärlek, äventyr och fotografi.
Om Du tyckte om den kan du höra av Dig till mickeberg@hotmail.com.
page153image2888
153