torsdag 18 januari 2018

En runda full med tankar










Jag tog en morgonrunda. Det första jag tänkte är att ger verkligen digitalkameran bättre bilder än mobilen, Iphone 6?  Jag är väldigt tveksam.
Det var en fin morgon, hade lite Brassaiiskt seende, beskriva miljön. Ganska torftig fotografi, men kanske kan man komma åt något. Gick förbi Bills port på Mosebacke, såg den underbara väggmålningen, tänkte på Simon Reeves, BBCkillen jag skrivit om förr. Han hade en stökig, slapp uppväxt och sedan gjorde han succé som programledare. Man behöver inte skaffa sig en dyr utbildning, livet kan lära en livet, OM man har en egen idé, är beredd att jobba för den.

I alla fall, denne Reeves, körde en serie där unga, intelligenta människor hjälpte folk med problem, svåra problem, Tex en kille som älskade att fotografera men var väldigt handikappad, men den som jag aldrig glömmer är den 29 årige designern som fått Parkinson och skakade på händerna så hon kunde inte rita ett streck rakt, än mindre skriva sitt namn. De tussade ihop henne med en supersmart brud som konstruerade ett armband som gav ifrån sig strålar, vilket i sin tur stoppade hjärnans signaler ner till handen och se på fan. Den unga designern kunde plötsligt skriva och rita rakt. Det var ett helt ofattbart ögonblick då de testade armbandet på designtjejen och det fungerade. Jag säger bara: Inte ett öga torrt, allra minst mitt.

onsdag 17 januari 2018

Vårt 80-tal och Simon Reeves och Grekland



Jag hade några fantastiska minuter i morse. Först kollade jag på Simon Reeves underbara reportage från Grekland, 2015. Vilken journalist. Äntligen någon som kan komplicera ett reportage och man slipper den här enfaldiga svenska journalistiken där bara en sak kan sägas, vare sig det är " Meetoo", invandring eller vad det nu är. Reeves tar itu med det grekiska, dubbelmoralen, de rikas utsugning av Grekland, den dåliga skattemoralen, den fruktansvärda flykten till de grekiska öarna från Syrien, mänskligheten, den ofta sunkiga kvinnosynen bland flyktingar, allt drar han igenom. Makalöst bra.

Sedan blir det ännu bättre. Läser och kollar i Vårt 80-tal, en helt makalös bok om en del av 80-talet. Så ömsint, så rolig, så fina bilder, men det jag slås av är just människorna, deras vackra, milda, ömma ansikten. De lever, det pågår något, de har en dröm. För mig som fotograf är det så skönt att se något som inte är stiliserat, som handlar om något, som inte är några tillskruvade kuk och fittbilder i värsta hårda photoshopgenren. Underbart. Sensuellt, politiskt, år 2017 års bästa fotobok.

tisdag 16 januari 2018

Dagens rubriker

Det är storm på gång. Mitt huvud har susat i två dagar. Vet inte varför? Är det för att jag är så fruktansvärt irriterad? " meetoo" stöder jag till 200 procent men när man läser fallen så undrar jag ändå en hel del på det personliga ansvaret. Det finns fruktansvärda saker i "meetoo", men ganska mycket sorterar jag bort som personligt tjafs. Det går ju att säga nej, var är det personliga ansvaret. De som gjort tunga grejer ska åka dit, men komma och snacka om grejer som hände i mitten på nittiotalet känns fel.

I alla fall, vissa får nu plikta med livet som insats. De kan knappt gå ut på gatan och ändå har ingen blivit dömd för något vad jag vet. Det är bara ord mot ord, även om vissa helt uppenbart betett sig som skitstövlar, så döms de hårdare än mördare.

Det är då jag tänker på Karolinska och det är här jag blir så vansinnigt irriterad. Här sitter folk och krossar sjukvården i Sthlm, det drar iväg enorma summor och ingen åker dit. Ingen. Nån hoppar av sitt jobb, men en månad senare så har de ett annat jobb där de drar in en mille i månaden. Ingen vet heller vilka dessa människor är, de kan gå på gatan, de kan existera, men de har blåst Stockholm på ohyggliga pengar. Det kallar jag brott.

Ja, vi får se. Stormen närmar sig, det faller några snöflingor, bäst att gå ut och dricka kaffe innan det är för sent.


måndag 15 januari 2018

Lite trött blir man allt

Jag och min katt då, Sensei, 1973 i Lund.
Jag tyckte det var hårda bud på den tiden, ganska ensam, flyttat till Lund för att plugga ekonomi, men man var ju fylld av tillförsikt.

Det kan jag inte påstå att jag är idag. 2017 måste ha varit det djävligaste året på evigheter. Vilka grejer som dykt upp, Trump, "meetoo" osv osv,,,inget ljus i tunneln precis och nu läser jag Guardian där Bruce Webber och Testino, två av världens mest kända reklamfotografer, blir anklagade för sexuella trakasserier.

Sant eller falskt, men det är svårt att inte tro på det då det kommer från ändå upp till femton olika källor. Lite trött blir man allt, det måste medges.

söndag 14 januari 2018

Same, same

JH skrev på Fejan om vad som var fint med fotografi, att komma hem och titta på vad man gjort. Det är den bästa känslan. Det är vad det handlar om. Att vara ute och fotografera är inte hos mig lika roligt som att ligga och titta på bilderna.

Den tråkiga biten är ju den kommersiella delen, all skit man ska igenom. Personligen fattar jag inte vad så många museer sysslar med. Moderna är ett ställe som inte svarar på utställningsförslag. Jag hade ett där, ringde och mailade några gånger. Inget svar, till slut skrev jag till chefen och frågade vad dom sysslade med. Han blev lite nervös och sa att de skulle svara. Dagen därpå fick jag avslag.

Norrköpings museum är värst eller sämst. De är helt enkelt ofattbart klantiga. Jag hade tre utställningsförslag där, månaderna gick och jag fick inget svar, ringde upp chefen för museet och frågade varför de inte svarar. Han ursäktade sig och sa att du får svar i nästa vecka. Det var sju år sedan och svaret har ännu inte kommit.

Fotografiska är ett ställe som inte skickar ut kontraktet. Man ska tydligen hänga i luften hur länge som helst, osv,,,så där kan man hålla på. Just den här biten har fått mig att vilja lägga av många gånger.  Att slänga alla negg och be alla dra åt helvete eftersom man så ofta behandlas som en skit, som man inte fanns. Det är ju så att av tio utställningsförslag man har så får man ju nobben på 9, minst. I princip får man nobben på allt och det är okej, men man kan ju få  besked lite snabbt och på ett värdigt sätt.

Så, jag håller med JH, det roliga är att kolla på sina egna bilder och det andra är för det mesta bara skit, en plåga man ska ta sig igenom.

fredag 12 januari 2018

Times goes by the wind




Minus 17 och en slags fuktig dimma gör livet svårt. Jag plåtar med Iphonen, ids inte ens släpa upp en kamera i backen längre. Märkligt hur bra det går.

onsdag 10 januari 2018

Black forest





Travelling is the shit

Att resa är för mig en slags roadmovie. Jag ser mig själv hur jag reser i en bil, landar på olika ställen, eller ännu bättre, bor och lever i en husbil, ett hem jag släpar med mig på ryggen.

Jag ligger på ett rum som just nu ger mig möjligheten att se solen komma upp över horisonten. Det är minus 16 i dalen och minus ett på toppen Idag kör vi bland molnen.

Bilden: TAW och jag på resa Mykonos, ett mögligt hotellrum i en källare och jag gör en Paul Anderssonsbild på Tomas Thats it folks, all the best.