måndag 25 september 2017

Rekord


Fantastisk morgon, 20 grader. Dags för rekordförsök. Jag har ju min cykelrunda  typ en och en halv timme. En timme uppför och backarna är som Götgatsbackens brantaste, nej värre, men i en timme. Underbart. Häromdagen klippte jag tlll med ett bra åk men då funkade ju inte Stravamätaren. Deppig blev man då man satte sig för att ta en espresso efter körningen och det stod att man kört 100 meter i fem sekunder…

Men i morse, underbart, kapade nog fyra minuter på mttt rekord, nu ska det köras. Idrott är att tävla, ibland blir jag så tröttt på alla svenssons som snackar om att alla ska spela fotboll, och alla ska vara med osv..o jag förstår vad dom menar, men idrott har aldrig varit så. Idrott är en tävling med sig själv, ibland tycker jag allting verkar vara Kursverksamheten,  man ska vara ihop o gulla…det är skitkul att dra ihop ett gång kuliga typer och spela fotboll för att det är roligt, men det är liksom inte det som håller i längden. Det som håller i långden är att utmana sig själv…

Har ni sett några proffscyklister någon gång? Små killar och tjejer,  grymt solbrända, snygga cyklar för typ 115 000 kr styck och en slags underbar utstrålning. Det kan ju vara de illegala kryddorna de käkar till maten också som gör att det strålar, men sällan ser man så snygga idrottstyper. 

Skit samma, rekord, nu kommer jag bara att ha det på hjärnan tills vintersäsongen kommer igång och skidåkningen. Jag sa ju att jag skulle stå på topp som skidåkare vid 65, tror jag får flytta fram gränsen, vi säger 70. Jag brukar tänka på Steve Tell, den gamla landslags och proffscyklisten,, han är 75 bast nu och kör Vättern på typ 9 timmar och då hade han cyklat från Stockholm till starten i Motala dagen innan,  ytterligare 30 mil. Kille med hår på bröstet om man säger så. Jag brukar tänka på honom då jag ser killarna och tjejerna hemma på Söder som cyklar på racers där varenda pryL på cykeln är helt fel inställd. Man blir bara grinfärdig eller som min käre Axel, världscupslalomåkaren, sa när vi satt på fiket i Åre och alla Stockholmare gick omkring med sina ryggskyddd inomhus. Jo, sa han, det är ju halt här, stor risk man ramlar i nån trappa.

Bilden, 1965 kanske, snygga Crescentcyklar och mössor. Bengt och Lasse och en snabb cyklist från Gävle och polarn som hette Olle.


Trevlig dag önskar jag Er alla.

söndag 24 september 2017

Dylan



När det kör ihop sig för mig brukar jag lyssna på musik i lurar. Jag lyssnar egentligen bara i lurar för jag spelar alltid så jävla högt att ingen annan står ut. Idag körde det ihop sig och jag ägnade några timmar åt Bob Dylan.

Hur fan kunde man hålla på och tjata om hans kvaliteter då det han fick Nobelpriset. Det var för övrigt den enda Nobelprisutdelning som varit mänsklig då Patti Smith krånglade till det för sig och alla som sitter där, man som kvinna, har ju givetvis gjort fantastiska saker för mänskligheten. Det är bara att ta av sig hatten och buga, men tillbaka till Bob Dylan. Vilket geni.

Om man lyssnar på hans låtar så blir man helt matt av lycka. Vilka historier han berättar. Han är en slags bard som läser sina korta noveller till musik och det är verkligen inga skitnoveller. En del är ju fruktansvärt aggressiva, tror knappt jag hört ett enda punkband som kunnat leverera sådan ohygglig aggressivitet i texten och musiken som Dylan då han verkligen laddar på. Och sedan bandet, Halleluja.

Jag säger bara shit pommes, den killen kan leverera och snacka om att det är på allvar hela vägen.
Dessutom är ju killen helt förjävlig på munspel. Ja, nu är man matt av lycka och sedan laddade jag på Grace Slick och Jefferson airplane och White Rabbit,,,shit pommes nr 2.

Jag läste Neil Youngs bok o där berättar han hur han mötte Grace Slick och hon körde toppless. Det var väl runt Woodstocktiden och Neil Young verkar fortfarande inte ha hämtat sig från upplevelsen. Snacka om, Joe Bonamassa kan ju klia gura, den saken är klar. Han är bäst live, speciellt då han har den där underbara bruden , Beth Hart, med som som först helt gick ner sig på droger och sedan kom tillbaka och är sjutton reser ännu bättre.

Det finne helt enkelt ingen större kultur än musik, Herre Gud vilken känsla det skapar. Jag tänker på Loffe, en fin kille, bra skådis, men vad fan, vilken trummis.Han var ju hetare än taket på en Dogde som stått en eftermiddag i Navajoöknen.

Ja, o idag är det så pisstråkigt att plåta musik, alla dessa skivbolagstöntar som ska ge en typ tre minuter. Nä, en Homage till Bergmark som håller på och får till något. Det är underbart, men rockbilder måste piska skiten ur en. De går inte att göra några fjantiga Vougebilder om man plåtar rock, det måste piska skiten ur en...jajaja, fan, nu kliar Bonamassa guran igen,,,suck, man dör,,

Bara fötter

I fem månader har jag gått med nakna fötter. Precis som med citronen i vattnet kan jag säga att det gör något med kroppen. I natt tänkte jag på Jim Marshall, den bäste rockfotografen någonsin. Troligtvis orginalet. Jag minns bilderna på honom, stentuff. Han var visst en ganska cool typ, bilder där han är på Woodstook, tre Leicor på magen och en Leica med det värdelösa telet på axeln. Jag gick bananas på den bilden, men sedan hans bilder. Rakt på liksom inget jävla arrande, sånt gillar jag.

Om jag nu ska snacka om rockfotografer så får man väl dra in Corbijns tidiga bilder, före sex ggr sex perioden, då segade han till, skitbra bilder i småbild. Vår egen Mr Bergmark är ju också en skön typ, högkvalitativ. När det gäller foto och konst överhuvudtaget så finns det liksom ingen demokratisk ordning. Var bra eller  dra, det är vad som gäller. Det är inte frågan om någon Kursverksamheten osv, ska dina bilder, fungera, ska dina texter fungera, så är det bara: VAR BRA ELLER DRA.

Uttrycket kommer från en av Neil Youngs vänner. Jag tycker om det.

Dagarna på Naxos gör saker och ting tydliga. Jag är numera en väldigt ensam människa. Jag har alltid varit det. Även i stora sammanhang har jag känt mig ensam. Den enda som kan släcka den branden, den ensamma branden, är en kropp emot min. Värmen från en annan kropp. Jag har en liten katt som värmer mig på nätterna, tro inte att jag lider, men en människa måste göra upp med sig själv om vad hon behöver och jag behöver en varm kropp hos mig på nätterna. Jag behöver samtal, men annars inte så mycket. Jag lever som bekant i Mickebergland, ett land där jag både är kung och drottning, revisor och personlig tränare. Det är alldeles utmärkt, men den där kroppen, den där värmande kroppen och de där samtalen i natten kan  bara min fru stå för. Som tur var kommer hon med ett posterestantebrev i nästa vecka. Bara den grejen, då är kungariket fulländat.

onsdag 20 september 2017

Bankomatkatter

Det är varmt i Grekland, ovanligt varmt, plågsamt varmt men på en viss sajt där man snackar Grekland hela dagarna så stönas det en del över värmen men mest är det fantastiskt att få ligga på stranden och gona sig, kolla på katterna och fundera över vilken sida man ska använda på bankomaten eller OM det finns någon bankomat. 

Ingen som funderar på vad grekerna tycker om att slita i den ovanliga värmen( jobbigt som fan), eller varför det är så varmt ( miljön) eller varför det är så många katter och hur dom har det. 

Värst är ändå dessa två ämnen: Sängarnas hårdhet och bankomaterna. Om man kan sova i en grekisk säng och/ eller om man ska ta ut pengar i Sverige, hur många korvören de olika alternativen ger.

När man läser om dessa svenskar så är det som att träffa på prinsessan på ärten. De hårda sängarna dödar svensken, konstigt att inte hela greklands befolkning dött redan och sedan bankomaterna. Finns dom, hur gör man, blir man rånad? 

Mycket panik här. Men, man kan ju alltid kolla in katterna, se så söta dom är, att hälften ryker i olika sjukdomar spelar ju ingen roll och att mata dom är bara bra, så kattmorsorna kan lära sina ungar att gå till sopkorgen istället för att jaga..

Ja, det är mycket med det där. 

Vad jag elak nu? Det sägs att den grekiska ekonomin går bättre? Vem säger det? Jo, statschefen…hahaha, vad har grekerna gjort sedan dag ett? Ljugit om ekonomin! Underbart är livet. Allt visar sig med tiden. Pensionärerna skulle få 200 kr mer i månaden. Herregud, vad gör man med 200 kr? Jag tänker på de som har stålar, där handlar det inte om hundralappar utan om tusenlappar. Varför får inte pensionärerna, de som har under 10 000 kr i månaden i pension, några tusenlappar?


Så kan det vara. Det är varmt, jag ligger inne , vi har siesta mellan 14-18, en katt biter på mig för fulla muggar och jag ska snart gå till bankomaten. Jo, just det, sängen är stenhård.

måndag 18 september 2017

Koudelkas korsning

Koudelka tog en gång en bild i en korsning. Inget mer, en korsning, en väg, asfalt. Den var magnifik. Han visade korsningen som en möjlighet, åt alla håll, ingen begränsning. Det var en tekniskt laddad bild, han hade dragit lite i kontrasten, på den tiden, i mörkrummet. Ni vet alla möjligheter man hade, varmare framkallare, snabbare agitering, hårdare papper, hela konceptet.

Jag kan se de gamle mästerkopisten i Magnums mörkrum göra printen. Han skrockar lite och rätar till glasögonen och så ser han till att bilden agiteras ganska hårt och snabbt. Två minuter, inte en sekund till, agitering hela tiden. Han doppar fingrarna i varmvatten och låter dom glöda lite i kanterna så bilden stänger sig.

Sedan ligger den där, i den där tidningen på Götgatsbacken, på fiket där man säljer tidningar. Jag behöver bara öppna tdningen så vet jag att det är Mr Joseph Koudelka som tagit den. Hela ansatsen, svärtan, skärpan. Jag minns hans utställning på Nordiska, shit, vilka printar. Ruggiga, ruggigt bra. På samma gång hängde Sune Jonsson i huset, hade utställning en våning ner. Jag träffade Sune Jonsson där. Han sa inte så mycket, berättade att han och Koudleka plåtat den ryska invasionen i Prag samtidigt, att han fanns på en av Koudelkas bilder.

En korsning, en möjlighet. Stillbild, bild som behöver tid. Ibland då jag bläddrar i mina bilder kan jag känna kraften i dom. Det  handlar om ett liv, möjligheter, vikten av att söka möjligheterna. Det kan vara kärlek också, men det ska vi snacka lite om. Kärlek är inget förbannat begrepp, det är en känsla, ytterst personlig.

En väg, en korsning, en print som är vass som en slaktarniv. På kvällen käkar vi middag med Joseph.Jag frågar hur han äter på sina långa vandringar genom europa, han har ju inga pengar. 

Han åter inte så mycket, säger han, fast den kvällen åt han som bara den. Vi satt på femte våningen på Krukmakargatan, i ett hus som jag en gång hade ockuperat, gjort böcker om. Nu satt vi där och åt. Det var en fin kväll med vännerna, med möjligheterna inom räckhåll och allt detta kommer upp då jag gör en bild från min gård, en bild med de ännu varma stenarna trots att natten kommit och det är becksvart ute 

söndag 17 september 2017

Den långsamma intimiteten


Vinden från tre håll

Jag ligger under taket i vårt tre hundra år gamla stenhus, har öppet åt tre håll. Havet, bergen och den lilla staden. 

Det blåser, det gör det och det har kommit en liten värmevåg, 31 grader i skuggan. Jag är mest i det här rummet med tre fönster, arbetar, arbetar och arbetar, skriver, kollar, skriver och sorterar. Hela dagarna. Ibland går jag ner på gården, sopar undan lite vindruvor som nu faller till hösten. Getingarna är borta. Myggen försvinner med vinden. Det är sagolikt.

Jag ligger uppe bland vindarna och molnen då jag hör någon som knackar på dörren och sedan kommer in på gården.

Jag går ner på gården.-
-I am at the pi-pi, skriker någon.
En kärringröst från toaletten. Okej, det var ju coolt. Jag går in på andra gården tills hon är klar och sedan kollar jag in henne. En kvinna i vitt hår i sextioårsåldern. 
-Yes, I had to find a toilett, nice you have one,,,
Hon sätter sig ner i en av stolarna på gården och jag gör samma sak. 
Jo, hon var ute och vandrade och fick panik av värmen och mådde illa. Plötsligt säger hon.
-Shouldn`t you give me something to drink before I die,,,

Shit pommes fritt, jag springer in och hämtar kallt vatten och kakor,,,ja , o sedan sitter vi på gården och snackar i en timme. Hon verkar trivas och verkar inte heller vilja gå, så jag drar en nödlögn om att jag ska handla och så går vi tillsammans till affären och hon köper två små flaskor med vatten och försvinner mot busshållplatsen med sitt vita hår.

Jag går hem och tänker på intimiteten. Strömholms bilder, de små i 24/30 eller 30/40-ramar. Så bra det fungerade och varför började vi göra större bilder`? Blev vi nervösa, osäkra? De konstnärer som jobbade med fotografi kunde ju inte fotografera men de kunde göra bild och de gjorde ofta utställningar som var i formatet typ 70/100 cm. Det var liksom konst med fotografisk bas. Strömholms bilder var som bäst som intima. Jag kände att jag kanske skulle testa det intima. Sedan det långsamma, den långsamma kyssen, det långsamma knullet, den långsamma glidningen, den långsamma intimiteten. Det är något som hänger ihop med känslan och smaken, den långsamma intimiteten.


torsdag 14 september 2017

En route



JH Engström har en utställning i Värmland just nu som jag bara sett på bild. Den ser väldigt spännande ut eftersom han vänder på alla begrepp, kör bilderna negativt, starka färger, blandar film, text och stillbild.

Jag tycker det ser häftigt ut och jag vet inte heller om det är så intressant om det är foto eller inte, det är mer uttryck.

Jag växte ju upp med Bengt Lindström, den geniale målaren, som precis som JH har bott länge i Paris. Lindström hade ju ett häftigt litet chatå i Paris och JH har ju tillbringat en del av sin barndom där. Jag tycker faktiskt just känslan i JHs nya bilder påminner väldigt mycket om det vilda och färgfyllda i Bengt Lindströms måleri. 

Sitter o tittar på en röntgenbild som grannen kom in med på datorn. Armbågsbrott så nu blir det att ta första flyg för henne till Norge och lappa ihop sig. Jag tänker på sånt ibland då jag susar ner för bergen i över femtio blås i kortkalsonger och lycratröja. Man ska ha tur i livet.

Det händer inte mycket på den fototekniska utvecklingen. Man försöker påstå grejer, vissa jobbar som fan på det, men nu har det blivit som med de analoga kamerorna. Det gäller att hitta en modell som man tycker om att ha i näven och som ser vacker ut, resten kan man glömma. Allt är bra, eller så bra det kan bli. Jag gick igenom mina digitalbilder och de bästa tog jag med en Canon S80 år 2007. Den hade en sökare som var en slags glasbit där man inte såg ett skit, men jag for runt på vintrarna med den och plåta sport, skidåkning. Inga problem alls, var bara att köra på.

Det är mycket snack nu. Vi pensionärer ska visst få mer stålar. Gläder mig, blir det 200 spänn i månaden? Det kan man göra mycket med?  15 espresso tex,,jag betalar alltid 20 spänn för espresson, men så blir jag bjuden då och då, men femton espresso säger vi. Det är en fjärdedel av månadsransonen. Kan de inte höja utdelningen till 400 hundra spänn, det skulle göra att man hade halva månaden klar med fikat. Kakor får man alltid gratis. Här på Naxos får man sockerkaka och tro fan att ägaren till mitt fik är en av de fetaste på ön. Jag dricker tre espresso om dagen och tre sockerkaksskivor på det, mums, blir mycket cykla, fast den senaste trippen så sprack tröjan framtill i dragkedjan. Var det sockerkakorna eller fartvinden? God Knows, men en sak är klar, kaffe är gott.