torsdag 27 juli 2017


Dagen efter 68….

Vi åt goda lammkotletter på Fotis i Procopios och sedan hämtade vi ut en Cheva, hyrbil och körde upp mot bergen. Klockan var närmare midnatt då vi anlände till byn, Monitsia, som egentligen heter Monitisia. 

När jag var nere hos Nikos och lämnade igen mopeden berättade han att i vår by bodde det förut massor med folk, familjer med tio barn, det klassiska gamla Grekland. Han såg lite trött ut, kontroller av staten varenda dag, skatt, polis, myndigheter, de trålar hårt i Grekland nu. De ska ha in skatter till varje pris och Tzipras påstar att Grekland är på väg upp, att det återstår mycket jobb, men att det pekar uppåt. Jag tror givetvis inte honom, jag tror aldrig på en enda politiker, men jag vill ändå tro att det är sant, det visar ju sig snart och det jag framför allt vill tro på är att OM det går bättre, att det går tillbaka till folket och inte till några jävla aktieägare i Monaco.

I Sverige är det verkligen en märklig historia med Transportstyrelsen och Löven, att han inte informerades. Känns som de inte tar honom på allvar. Ygeman kommer att falla som en sten framöver. Jag tycker hans historia bakåt med boendet och lite annat känns konstig. Han kanske är en kommande Mona Sahlin, visar sig var en riktig korkskalle.

Katten är sanslös. På ett dygn är den rumsren, vet vad kylskåpet är och ligger och sover på nätterna även om den startar ett veritabelt attackkrig vid sex på morgonen.

Vinden blåser långsamt upp. Det är som på fjället. Vädret kan växla från lugn till storm på några minuter, från sydlig, kletig vind, till nordlig, kylig vind, storm.

Jag tittar på bilder och plockar citroner. Det är mitt liv. Jag cyklar inget och jag plåtar inget. Jag måste komma igång igen, men det är familjen som gäller, familjen som ska ha sin tid. Igår firade min fru mig, min 68-årsdag och det bästa med den dagen var hon, en smaragd i svart. Nu ska hon strax återvända till Stockholm, tråkigt, precis då livet börjar bli som bäst, då livet börjar plana ut, bli skön vardag.

Bresson sa att en resa som är kortare än en månad är ingen resa. Jag är helt med honom. En resa måste ta tid, den måste få vara tråkig, jävlig, underbar och plana ut i vardag. Jag är inte mycket för att hetsa omkring. Jag tror på varandet, att centrum är en själv den plats man är på och därifrån undersöker man livet, omgivningen. Det man missar, det missar man, det man ser, det ser man. Jag är allergisk mot det här frågandet om bra krogar, vad ska man göra, kolla, kolla…det är liksom vad alla gör…jag är mer för att bara gå ut och se vad som händer. Om man läser för många guider hamnar man på samma tåg som alla andra. Inte kul.


Strömholm sa då han blev sjuttio att han aldrig haft det bätttre i sitt liv. Jag säger samma. Det är något med den här åldern, den här vinden och den här doften av liv. Den förför, ja, det säger vi. Den förför.

tisdag 25 juli 2017

När floden värmer

Blev en dag vid havet, uppåt 35 grader. sydlig vind, vilket betyder att luften är saltmättad, tung, kletig. En dag då man låter det hela glida ner i vattnet. Sydlig vind betyder vågor, stora jävla vågor. Kände det idag då jag tumlade runt i de mäktiga krafterna.

Min fru tycker något är problematiskt. Inte jag. Fyller 68 i morgon. Vad kan vara problematiskt då?  Har fått två snygga skjortor där jag betalat den ena själv och en polare i livet, Skopan, kattfan. Det kan ju bara gå framåt.

Min fru har skaffat sig hårband, ser ut som värsta hippien på sextiotalet, man blir fan nykär för en sådan liten grej. 


Klockan är strax 1900 och det tickar på, 30 grader, kanske mer, blir en vacker kväll, kalo vradi, en kväll då man sitter på verandan och låter njutningen skölja över en, låter livet glida som en varm flod över låren, en kväll att minnas och lägga i arkivet över kvällarna då floden flöt som mjukt sammet i herrgården.


En av de bättre böckerna jag läst av Steinbeck är den där då han sätter ett hus på flaket till sin bil och tar med sig sin hund och drar runt i USA med bilen. Han kunde skriva på ett sagolikt enkelt sätt, som Ivar Lo Johansson. Berätta de makalösa historierna på ett språk som vem som helst kunde förstå och läsa. De skrev på något vis för den klass de representerade, arbetarklassen.

Getingsticket börjar ge sig och Skopilitis, katten, håller formen. Otroligt mysigt att ha fått en kompis även om man är lite trött efter att han har rumsterat om i natten.

Varför håller man på med det här? Fotograferandet eller skrivandet. Kanske för att det liksom är inympat i ens blodomlopp, att man bara vill göra det. Man håller på för man vill hålla på och för att man kanske inte riktigt fixar att göra något annat. Jag brukar tänka på mig själv ur den aspekten, hur jag vantrivts på alla jobb jag haft, vare sig det varit som flottare, fabriksarbetare, sjukhus, försäljare, lärare, det har hela tiden saknats det där lilla extra, lusten att uttrycka sig själv. Att få visa vem man är, vad man vill ha sagt, förmedla sina tankar och sina lärdomar. Sin spetskompetens som man säger i vissa kretsar.

Jag ser hur Tomas Jonsson spetsar till sn bildstil. Han gick ett år som Mentorselev hos mig och det visade sig att han satt på en skatt av bilder men också hade ett grymt flöde i språket. Från att vara lite vag går han fram med ett språk som är allmängiltigt i sin alldeles egen rytm. Det är vad det handlar om, hitta sin egen rytm och lyfta fram det alldeles egna. Inget annat håller i längden. Jag brukar tänka på sk pressfotografer, de bästa, hur de lyckas förena en slags personlighet i detta enormt tidspressade jobb. Det är starkt.

Jag kollar på vår nya katt. Vår gamla, Zingo, lärde sig aldrig jaga, hans mamma han aldrig med det, men den här är ju som en panter. På två röda sekunder klipper han en ödla bredvid mig, hans mamma har gett honom lärdomarna.

Det är så det är. Jag brukar tänka på vad jag skulle vilja föra vidare av mitt eget arbete, mina egna lärdomar till andra, unga fotografer. Det är egentligen bara två saker: Följ dina instinkter, se till att jobba. Tyvärr tycker jag alldeles för många unga fotografer inte arbetar tillräckligt. Man måste vara jävligt passionerad, jag märker skillnaden mellan internationella fotografer och svenska unga fotografer. De internationella verka rmycket mer laddade, har ofta dummies, kanske två dummies till och med, tvekar inte om vad de ska göra, de gör. 


Nog om det. Gör bara, snacka inte. Snart är det Planket, då får vi vl en uppfattning om läget i svensk fotografi. Jag säger bara sm Strömholm sa. I år tar vi det på allvar och anstränger oss för att göra något bra, eller hur?

måndag 24 juli 2017


Naxos, måndag 24 juli 2017

Skopilitis , som han heter, vandrade in i vårt liv för två dagar sedan. 1 kg, 10, 11 veckor enligt veterinären och i bra form också enligt denna. Vi har fått en bäbis helt enkelt. Nu har jag bara ett problem, kattvakt mellan 8 aug till 20 aug då jag tänkte resa hem till sverige. Är det nån som vill komma ner till Grekland och bo gratis i 14 dgr så är ni välkomna om ni tar hand om katten under tiden..

Erbjudande som borde locka,,,vi får se.

Annars då, mitt jävla getingbett har gjort högerarmen till en hård klubba. Hur mycket gift har dom egentligen de här getingarna? Jag har väl blivit getingbiten en tio ggr i livet, men det här var den värsta omgången, typisk grekisk geting.

Mycket natur i bloggen nu, men de två sista dagarna har ju varit mycket katt. Förr skulle jag ju aldrig kunna tänka mig en katt eller en hund, men nu har jag boat mig så på Naxos så jag tycker bara det är trevligt med lite djursällskap, ha en kompis att bry sig om. 

Just att bry sig om är viktigt. Det förflyttar perspektivet en aning. DrP var bekymrad, men jag tycker jag har ett perfekt liv just nu. Jag har kommit till punkten i mitt liv där jag vill odla kärleken till min fru, mina barn och husdjuren, plus att jag får igång mitt kamratskap ordentligt. Att resa och undersöka världen lockar inte längre. Jag bor och lever i ett Paradis, Naxos, och bor och lever i ett annat hyfsat Paradis, Stockholm, så jag ligger ganska bra till och jag låter arbetet utspela sig där jag är.

Överallt, är det de gemensamma nämnarna som är de viktiga, inte det olika, det speciella, utan man ska söka det gemensamma människor emellan och sedan krydda det lite med det unika.

På fiket  snackar vi barn och barnafödande med tjejerna. De är verkligen superkonservativa, den mest konservativa livstilen man kan välja och jag har all respekt för det och de är underbara människor, samtidigt är det underligt att snacka med unga tjejer som inte inser att den här religiösa tron, är en av anledningarna till att kvinnorna aldrig kan utvecklas riktigt. Deras viktigaste jobb blir att vara mammor, inte att skaffa sig en bra utbildning, inte att resa, inte att utmana patriarkatet och resultatet blir ju också att ett land med väldigt mycket sådana konservativa åsikter blir svårt att förnya, utveckla. Grekland är ett land med otroligt mycket konservativa tankar och mycket riktigt så är man verkligen outvecklade på vissa plan. 


En annan fascinerande grej är att många greker snackar om Sverige, Tyskland, Frankrike,, som europeerna. Själva är de inte det. De är grekerna. De andra är europeerna. Själv är jag svensk och grek och spanjor, även om jag är otroligt stolt över Sverige som är ett makalöst fint land, men jag är mest internationalist. Jag skiter i vad folk har för nationalitet, jag söker deras tankar, deras sätt att leva, deras sätt att umgås. Jag är hellre med en kul grek, italienarna än en korkad svensk. Så enkelt ser jag på det hela.

söndag 23 juli 2017

Cats and dogs

Söndag på Naxos.

Folk kommer och åker. De kommer hit en vecka o sedan är de borta, en månad och sedan reser de och tiden går så snabbt.

Min fru vill bada. Jag är ju inte så mycket för det. Det som ofta är den ursprungliga grejen för semesterfirare, bada o solbränna, försvinner snabbt här. Skuggan är det viktigaste och baden blir snabba, en timme, max två, men maten blir viktig. Det grekiska köket är fenomenalt bra. För tjugo år sedan tyckte jag grekisk mat var deprimerande dålig, idag har allt förändrats, bara den måltiden vi åt häromkvällen som kostade 10 euro per skalle med vin och öl, var helt sjukt bra. Allt fanns på bordet,, de perfekta grönsakerna, fantastiskt lamm, köttbullar, ja, name it.

Katten, vår lilla unge, Scopelitis, som vi döpt honom till, har en mamma, men lika förbannat dök han upp i morse och krävde kramar och kel. Han är väldigt fin och har en vacker mamma och vi funderar på hur vi ska göra med honom. Behålla honom, vilket betyder att jag sällan kan åka till stockholm, måste vara här över vintern, eller låta honom försmäkta den hårda kattdöden. Jag har haft fem katter på gården sedan mars och alla har gått åt.

Jag kollar på David Alan Harvey, han är ju en stöt på 72 år, som snabbt accepeterat den nya tekniken och menar att det finns mycket bra med den och jag håller helt med honom, men jag kan också se ganska tydligt att han helt har torskat på beroendet. Han gör inget annat än filmar sin familj, sina  barnbarn och katter osv,,,inget ont i det men det tar liksom skärpan från hans riktiga erbete, samtidigt som han med sin mobilkamera har berättat om sitt hus i Brooklyn som nu ska gentrifieras. 
Jag slog upp adressen till huset på nätet och det visade sig vara ett känt hus, ett slags kollektiv där massor av artister och fotografer huserade. Nu åker alla ut, för sorgligt helt enkelt.

Jag blir också inspirerad av hans Outerbanks, där han bor, så mycket olika grejer på gång längs det strandrevet, massa schyssta ställen, musik, mat, surfing, fiske, allt man behöver och jag förstår att han egenligen aldrig vill resa därifrån. Det är lite samma parametrar jag behöver i livet. Stadskänsla, natur, krog och sport.. 

Så är det. Nu är den stora frågan: Vad gör vi med katten? 

Söndag, som sagt. Nu två katter som vi ska hantera och ett rejält jävla getingstick. Hatar getingar, så förbannat aggressiva. Ge mig en humla eller två, helt okej, men getingar, bits hela tiden.

Jag skrev en text om vad Naxos gjort med mig på ett år. Jag är lugnare, jag är mer myggbiten, jag är ganska tillfredsställd trots att jag har minst två gigantiska problem i min personliga närhet. Det som skaver mest är att mina splittider på cyklingen bara blir sämre. Varje gång jag ska ge mig ut och försöka förbättra dom så blåser det en hiskelig motvind, som en vägg ochjag inser att på Naxos cyklar man på vintern, hösten och våren och resten, med värmen och vinden, så glider man mest omkring.

På den fotografiska fronten, räknade igenom och såg att jag har uppåt 90 bilder till min ena grekbok, den andra, då jag kör alla mina nya och gamla grekbilder, tangerar jag 200, så till hösten blir det något.

Tid är allt. Strömholm sa något om att stress förblindar och det är helt rätt. Jag tror man har tre stadier, först gör man en grej, sedan fem år senare går man igenom den, godkänner tjugo procent och sedan ytterligare fem år senare gillar man max tio procent och så blir det slutresultatet. Tiden spär ut och tiden förstärker.


Min fru tycker jag ska fråga om det finns någon som vill bo gratis i vårt hus på Naxos o ta hand om vår lilla katt vi fått på halsen?. Slutet av augusti, början av september?´

lördag 22 juli 2017

Scopilitis och brödet


Plötsligt är han bara där, Scopilitis. Kattungen som plötsligt dyker upp på vår gård. Vad fan gör vi nu då? Han är superkelen och var är morsan? We tittar på mig och säger plötsligt: Du tänkte åka hem en sväng i augusti, men det verkar ju som du måste stanna och ta hand om katten.

Ja, så är det. Annars en märklig dag. Cyklade, hade sämsta splittiderna av alla någonsin på sträckan. Lite trött blir man, men jag inser också att jag fyller strax 68, att min livsstil förändras lite. Har inte så stor lust  att rejsa, men mer att njuta av träningen, men att få den sämsta tiden var ju pennibelt även om jag är säkert den ende i min ålder som cyklar i de här bergen.

Jag försökte samla ihop mina senaste drömmar. Det är ju egentligen bara tre, en stor Retro, en stor bok till Retron och sedan förhoppningsvis få nåt barnbarn innan man lägger igen jacken.

En geting biter mig, rent förbannat. Den andra på två dagar.


Vi äter middag i bergen. Vi pratar bröd uppe i bergen, i natten. Hur otroligt dåligt brödet har blivit, att det finns bara ett eller två ställen på ön som gör bra bröd, riktigt bra bröd. Bröd som smakar bröd och inte luft med tillsatser. Det är samma utveckling som hemma i Stockholm. Varenda affär, Konsum, ICA, name it, säljer skitbröd, fuskbröd, bestående av färgämnen och tillsatser, i pincip luft.

Och så minns jag min barndom, med riktigt bröd och sedan hur vi från sextiotalet anammade skiten från USA, det tunna, vita, skitbrödet med färdigskurna skivor som man stoppade i brödrosten och vi tyckte det var såååå gott.

Jag tänkte på bilen, som betydde så mycket, frihet och som nu är kanske en av våra värsta fiender, dödar  människor, förstör miljön och tar upp helvetsikt mycket pats i städerna. Hur vi älskade bilen och hur vi nu hatar den.

Och från sextiotalet till nu har allt detta skett. Vi klev på ett tåg, samma tåg vi kastar oss av nu. På femtio år har vi helt vänt, försöker återta något av det gamla och förkastar det vi kom att älska. Förr hade vi ekologiskt jordbruk, det kallades bara inte det, vi hade bra bröd, en brödkultur, vi cyklade, vi hade knappt några sopor, vi åkte tåg, sedan brakade det loss med femtio års vansinne. Jag var en av dom vansinniga, en av dom som måste vända kappan mot vinden och göra något åt det elände vi skapade med vår konsumion, vara med i den nya tiden.

Det är fascinerande hur tron på framsteg kan vara något annat än just framsteg.

Det jag minns mest är ändå datorerna. Hur jag var helt övertygad om att datorerna skulle befria oss, ge oss fyra timmars arbetsdag. Blev ju av någon märklig anledning precis tvärtom, det i särklass mes stressande arbetsinstrument som uppfunnits, och arbetstiden ökade snarare än minskade.

Digitaliseringen har isolerat många människor itället för att få dom att komma ut i livet. Idag levs livet över en skärm i många fall. Allt det kan man diskutera, men miljön, förfallet, isoleringen finns där och det är ämnet vi snackar om då vi äter en otroligt god middag bestående av säkert tio olika rätter, allt hemodlat, allt från bröd, till vin, kött, grönsaker och en efterätt som knäcker en rakt av. Allt för 10 euro per skalle.

Jag vet inte, men det känns som ett framsteg. Maten i Grekland har blivit mycket bättre på tio år och det är en effekt av turismen, nya tankar, umgänge, influenser.


Livet går vidare och Scopelitis springer omkring på verandan och jag tycker jag hör en kattmamma jama längre bort. Man kanske får resa hem i augusti, trots allt.

Om vänskap finns

Om vänskap funnes, minns ni den boken? Om inte, läs den. 

Funderar skarpt på vänskap, vänner, vikten av att ha vänner.

Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag vikten av att ha riktiga vänner, djup vänskap. Sådana som kommer och hjälper en om det kniper. Jag har nog fem stycken sådana vänner. Det är ett bra skydd mot djävulskap, sedan har jag tio till som jag räknar som vänner på allvar och resten, en två hundra stycken är umgåsvänner.

Jag tänkte på det då jag vet att jag har folk i min omgvning som inte har vänner och anledningen till att de inte har några är ganska enkel: De bjuder aldrig till själva, de isolerar sig i sin ensamhet, med en partner, en hund, en samling böcker, en hobby, de fattar liksom inte vikten av att ha ett nätverk, att ha ett skydd om det skiter sig rejält.

Tänkte mycket på det i natt. Min fru och jag var på middag med två konstnärliga vänner på Naxos och tidigare på dagen hade vi lunchat och badat med en annan trygg vän. Konstigt nog bygger i alla fall jag upp mer vänner och mer socialt umgänge här på ön än hemma i Sverige och det har en enkel förklaring. Jag behöver bygga trygghet och vänner är trygghet. Frun, kärleken är det största tryggheten, men man behöver alternativ, man behöver andra lösningar, man kan inte bara ha ett vedträ i brasan, man behöver flera om det ska brinna bra.

Det är en sak jag lärt i livet. Skaffa dig vänner, ge mer än du får. En dag kommer du att behöva dom och då vill de ge dig tillbaka der du gett dom.

Kärsti Stiege gick bort. Denna vackra, roliga kvinna som jag så ofta brukade stå på gatan och snacka om allt mellan himmel och jord med. Hon var speciell, tyckte mycket om henne. Hon hade gjort det mesta, fostrat några fina barn, spelat i Tant strul, plåtade, skrev, bodde i Portugal, sökte livet, diskuterade och hade alltid sitt vackra engagerade leende. Vila i frid, min vän.

Time will come, nu är den här, då vännerna försvinner. Det är inte lätt även om man vet att det är så livet ser ut, och då framstår vänskapen som ännu viktigare. Jag ser det på vänner som drabbats av allvarliga sjukdomar, typ stroke eller annan skit, hur deras liv över en natt lyfter en dimension i allvar. Jag ser min vän som fick stroke, är på väg tillbaka, men från sjukbädden levererar bilder av livets skönhet som har dimensioner som går långt längre och djupare än någonsin förr. Livets allvar kan skapa livets största skönheter. 


Allt har två sidor på myntet. Naxos är fantastiskt, men ingen förstår vad hetta och hård vind gör med en, hur trött man kan bli. Det här är ett paradis, men alla paradis har två sidor, en fram och en baksida och den hårda vinden gör mig så satans trött. Det är som att stå i en torktumlare hela tiden. Vårt hus skyddar mot vinden och det är en befrielse att gå in bakom de gula murarna och slippa vinandet. När jag skriver det så slår det mig att det är precis en sådan grej jag och Kersti hade kunnat börja snacka om då vi möttes i Katarinabangataallén. Vindarna, vänskapen och sedan hade det givetvis dragit iväg åt alla håll, mot alla andra tankar, men vinden och vänskapen och längtan hade varit temat för den dagen, kanske alla dagar.

torsdag 20 juli 2017

Självständig

Den afrikanska vildhunden börjar dö ut. Värmen har stigit i Afrika, den pallar inte att jaga föda fullt ut i den nya värmen, den ökande värmen och därför dör ungarna ut. Dags att ta miljön på allvar. Varför inte stänga ner trafiken i städerna, inte en bil med fossilt bränsle om ett år. Vi kan inte göra förändringar utan vissa påfrestningar. Köp en elcykel, thats all.

Självständighet. Hur viktigt är inte det? Jag ser en del folk som levt i förhållande i massa år, nu snackar jag om män, och kvinnan dör och de blir helt utan styrsel. Vad är det för fel på så många män som trots att de är sextio inte ens kan laga mat, inte har några polare, inte duger till ett enda skit. Möjligtvis gå ensamma, supa och se sunkiga ut.

Kvinnor har ett annat nät, vänner, hobbies, klarar sig mycket bättre medan män blir direkt patetiska. Trist att skåda, blir nästan lite förbannad då jag tänker på det. Bli fet, bli ensam och tyck synd om dig själv....

Så är det, eller har jag fel?

Annars rullar väl livet på som vanligt. Det stormar på Naxos. Igår då jag cyklade hade jag bara en hand på styret och vinden slet hojen ur min hand, vred på hjulet och jag hamnade på andra sidan vägen. Då snackar vi vind, men vindsurfarna är lyckliga.


onsdag 19 juli 2017

Bildspel


Blogg 19 juli 2017

Lasse Westman viar sina fina bilder och berättar historier från sina resor. Jag kom och tänka på hur saker och ting har utvecklats.

1970 - 71, då jag började min karriär på allvar som fotograf var några av de första jobben jag gjorde, något om barnvagnar och sedan dörrar. Jag gjorde jobb alltså och sedan bev det hus, arkitektur och liv i bostadsomrden och efter det Musikrörelsen. 

Då jag började plåta musik så var det en hobby men jag blev med tiden anställd som Stockholmsredaktör på Musikens Makt. Jag hade alltså en slags usel lön, tror den var 1500 kr i månaden och det räckte för att jag skulle resa landet runt i en skruttig Volvo och göra musikreportage.

Det fanns alltså en tidning i ryggen och det fanns en grupp och ett arkiv.

Sedan kom jag till Mullvaden, ett år i ett ockuperat hus. Jag publicerade mig hela tiden, på slutet var jag sponsrad av Expressen och jag skrev en bok och ett jättereportage till en arkitekttidning. Även här fanns en tidning, pengar och publiceringsmöjligheter hela tiden.

Det var också vid den här tiden jag fick mina första stipendier. 

Sedan följde Skogsnäs, där vi varje gång vi reste till Skogsnäs hade någon ny publicering på gång eller något radioprogram och det slutade med att vi sponsrades av Riksutställningar och jag har aldrig någonsin tjänat så mycket pengar på mina bilder som då.

Efter -80 talets slut vände det. Vi började leva på att sälja arkivbilder, men redan på -90-talet var det över då alla började leva på att sälja arkivbilder, samtidigt som arkivbilderna blev allt mer designprylar och allt mindre den typen av berättelser jag sysslade med.

I alla fall, det fanns tidningar som ETC, Kannibal, Arbetaren, Fib, kulturfront, 399, mfl, tidningar som på den tiden lästes av def flesta man kände och som ofta var förbannat bra.

Så kom 2005, typ, med digitaliseringen. Då alla blev fotografer. Redan innan hade de flesta tidningar jag kände till lagt ner eller var en skugga av sitt gamla jag. Nästan alla berättande fotografer jag känner levde på stipendier, på att vara konstnärer, dvs göra utställningar och göra böcker som man sålde svart då man höll föredrag.

Idag, om jag skulle göra ett jobb som Skogsnäs, som tog två år och tjugor resor till stället där jag stannade i snitt en eller två veckor, så undrar jag först hur jag skulle finansiera det? Det finns inga mindre tidningar som kan lägga upp några pengar, museerna har inga pengar och be en stor tidning som DN om stöd är eningslöst. De skickar bara dit egen personal. 

Ponera att jag tillbringar två år i Skogsnäs och gör klart jobbet. Var ska de publiceras? En bok givetvis, men vem ger ut en bok om man inte gör den själv? På nätet, givetvis, men omöjligt att få betalt och enda sättet att publicera sig vettigt på nätet är antingen att göra en speciell helsida för projektet med texter, bilder, snygg layout eller att man bläddrar upp en bok och ändå är det noll känsla mot ett stort tidingsreportage. 
Sälja arkivbilder? Går inte idag, inte om sådana ämnen, så vad återstår?

Fotografin, den berättande fotografin har lite samma problem som en tidning som DN som har låsta sidor, man kan inte läsa om man inte betalar. Väldigt få vill betala och det blir inte läst. Fotografiska berättelser kan bli gjorda men knappt lästa för de finns inga forum där de kan bli lästa och fotografer får betalt.


Ser jag någon lösning? Ja, en faktiskt. Man köper en bil, man skaffar en bra utrustning för bildspel och sedan jobbar man stenhårt för att få komma ut och köra bildspel över hela landet, då kan man också sälja sina böcker svart och göra avdrag på alla kostnader man haft för att genomföra projektet. Lite som en rockstar, helt enkelt.