fredag 30 november 2012

Jag tror fotografi är den intima röstens medium. Fotografi har också den enorma fördelen framför allt annat, att just en bild är hämtad ur verkligheten. En dokumentär bild är hämtad ur verkligheten. Nu försöker man ofta förstöra den tanken, men i min värld är alltid de bästa bilderna hämtade ur verkligheten. Det har skett på riktigt. Just den tanken kräver ju en viss försiktighet, ett slags förhållande till motivet. Kort sagt, en slags respekt.

Det finns en del som säger att man ska bryta integriteten osv hos motivet. Jag vet inte jag, lyssna bara på vad jag skrev. Bryta integriteten? Man kanske ska närma sig med kärlek och respekt och bli överens om något? Det kan gå fort, på några sekunder. När jag gjorde Stockholm blues var det många som tyckte att min aggressivitet var bra. jag är inte överens där. Svärtan var bra, men aggressivitet har jag aldrig gillat i bild. Då kan man lika gärna ta det på allvar och börja med boxning, en alldeles perfekt sport för de som har myror i kroppen. Eller karate. Man kommer snabbt på att det som behövs är ett kontrollerat jag. Aggressivitet leder ingenstans.
Ja, vad vill jag ha sagt med det då? Fråga Er själva vad som leder längst???
Roger Ballen, intressant typ. Joel meyerowitz... en annan.

greece,my love.... by micke berg | Make Your Own Book

Det var lite snack på en blogg om det fanns någon bra svensk gatufotograf? Ja, jag är en, det finns några till. Grejen är att ingen är renodlad gatufotograf. För mig är en gatufotograf en som har gatan som scen, och startar där.

Frågan är VAD vill man berätta? Många berättar historier, som inte riktigt bottnar. Troligtvis beror det på en sak: man är inte riktigt ärlig, framför allt inte riktigt ärlig mot sig själv.

Mina bilder är dagboksbilder, som jag sedan lägger ihop till en berättelse om min tid, mitt tillstånd och några andras tillstånd. Jag har inga stora ambitioner längre, men jag berättar historier om folk som ingen annan berättar. Det räcker för mig.

Att skriva bloggen är ett bra sätt att berätta. Man kan läsa hela bloggen, då berättar det en hel del om mig och min tid och mina kamrater. Det andra sättet är som Fotografiskas, som berättar om att de i den senaste utställningen hade den längsta röda mattan någonsin på stället. Dom är ju fan patetiska.

Vad vill man berätta för historia? Såg Ola Rockbergs vinterbilder, från Åre Han är Årebo, han skildrar sitt arbetsliv, precis som Nils Bergkvist har skildrat sitt arbetsliv, eller Alf Johansson sitt melankoliska nattvandrande. Det som skiljer dessa herrars bilder från det mesta är att bilderna handlar om dom OCH något annat. De har ett ben i berättandet och ett ben i det personliga. För mig är det vägen att vandra. Inte den röda mattans väg.

Ta Larry Clark, Danny Lyon, Koudelka, Strömholm, Tuija, Nycander, alla sysslar det med något som är grymt personligt och i samklang med tiden, eller rättare sagt, de är inte i samklang med tiden. De är på andra sidan tiden, den nya tidens pendang. Därför blir det bra.

Såg att Thomas Tidholms son, Po Tidholm gjort en bra bok om Norrland. Han plåtar som sin farsa, fast i färg. Äpplet faller aldrig långt ifrån trädet. Jag har plåtat Thomas och druckit öl med Po, ja, faktum är att jag druckit öl med båda.

Som sagt: Vad vill du berätta?

Om det, workshop i stockholm, den 26-28 april.

torsdag 29 november 2012

Min ogifta fru är ledsen för att hon inte kom in på en skrivarkurs.Hon skriver så bra. Vad ska jag svara? Att man måste hålla på, hela tiden. Jag förstår hennes längtan. Jag förstår allas längtan. Hon kan skriva.Hon skriver mycket bra. Problemet är bara att få till det, få det gjort.

När jag började fotografera 1969 var jag helt självlärd, helt hopplös. Tror ingen trodde jag skulle kunna leva på att ta bilder. Inom mig brann dock en eld som inte gick att kväva. Min grej var att LEVA som fotograf, inte bara ta bilder. Grejen var att jag ville leva som fotograf. Och trots att jag har akademisk examen, utbildad ekonom osv, så la jag allt sådant åt sidan. Allt som handlade om fast jobb, om trygghet. Det enda som betydde något var att jag fick leva som fotograf.

Hur gick det då? Åt helvete hela tiden. Jag tror aldrig något har gått så dåligt som min sk karriär. Nio ggr av tio fick jag nobben, blev blåst, men jag envisades. Jag ville leva som fotograf. Till slut hade jag målat in mig i ett hörn av omöjlighet. Jag måste leva som fotograf för allt annat hade jag gett upp.

Nu är jag där, i omöjligheten. Vad ska jag säga till min älskade fru? Att om du måste skriva för att leva, så skriver du. Något annat svar har jag inte. Vill man ha konsten, skrivandet, fotograferandet som en del av sitt liv, så kan man ha det så. Det blir bra också. Det blir okej, det kan bli bra, men det blir bara som en mindre del av ens liv. Man måste leva för att skriva, plåta, man måste ta den chansen. Om man nu vill leva i mediet?

Idag ringde en journalist. De har börjat nysta i hur uselt Fotografiska behandlar fotografer som blir lovade att ställa ut där. Vi får se vart det tar vägen.


Gick ut o knäppte lite, 25 minuter. Snön har anlänt, börjar packa väskan för att dra norrut. Tänkte på Sieff, en glugg, en kamera, lite fantasi, allt man behöver.

För nördarna. Panasonic gf1, 20 mm pannkakan, 400 asa, jpg. thats all.

onsdag 28 november 2012

Hade sponsorn här idag. Han har ju reat ut min kärra på sin blogg så nu var han skyldig mig lite gentjänster. Han knalla in genom dörren med tio par skidor som jag ska pracka på ynglingar med slalomambitioner i Åre. Inte en skida under fem lök, som han sa och garva.

Jesus Christ, det är tunga pjäser han levererar. Jesus Christ, jag minns operan eller vad man ska kalla grejen, Stod framför scenen och plåta som fan. Måste ha varit i Sundsvall och inte kunde jag ha varit gammal heller. Men, jag minns, det är liksom grejen.

Idag lulla brudarna in på fiket. Lola, bönan som jobbar på värsta flåshaket, porrhak och kränger gummifittor, är en skön typ. Jag fattar inte att en enda snubbe vågar närma sig henne med en lösfitta i näven. Hon måste ju garva ut dom fullständigt?

I alla fall, det svängde idag. Sponsorn tyckte mina skidor var slöa som en brödkavle och inte ides jag säga åt honom att jag stått och gnitt med filen i två timmar, så nu blir det utryckning till hans källare där hans jugoslaviske serviceman ska ge dom en puts som gör dom livsfarliga.

Ja, ni hajar, vad är vitsen med livet? Det kommer snö nu, börjar ju likna något. Satt och lyssna på två snubbar på Krogen som snacka om bilar och vinter. Man säger bara SUCK, en decimeter snö och proppen går liksom. Jag så åt den ene liraren att min Volvo, 55000 mil , och den går som ett retat lodjur, går också bra i snö. Grejen är att ha skidor i bakluckan. Det gillade han inte. Han visste inte vad skidor var, men så var han ju uppväxt på Östra Söder också.



Bilbao, vet inte när, men jag hade två perioder i Baskien. Den första i mitten av sjuttiotalet då fortfarande de äckliga Guardia civilpoliserna fanns. Den andra på åttiotalet då jag bodde inne i Bilbao. Jag tror den här bilden är från den senare tiden, från en av dessa otaliga fiestor som är i Baskien. Det är alltid någon slags fest där, framför allt i de gamla stadsdelarna, kring floden Nervion. Det var också i Bilbao jag lärde mig dricka cortado, halv latte och röka Ducados, spanskt, starkt cigarettmärke.
Jag har minne av alla bilder jag tar. Den här tog jag i Jerusalem, gick runt i muren som är kring stan. Hade precis träffat en israelisk soldattjej som höll på och jiddra med mig. Jag vet inte vad hon ville, höll en ros i munnen och ville jag skulle ta en bild, trist typ i alla fall. Den här killen stod och drömde och leican fick arbeta en snabbt knäpp.

Om man ska göra en analys så är det ju springan med ljus som gör bilden, plus att den är väldigt ren i kompositionen. Jag älskar att jobba med 35 mm, för man kan bygga bilderna så snyggt då, allt leder in till mitten av bilden, som ett stort A som nyper ihop i mitten, längst in i bilden. 35 mm skapar också lite drama, lite extas med sitt skärpedjup.

Det har varit lite olika diskussioner senaste tiden. Bland annat om världsläget och ekonomin. Jag tycker det inte är så svårt att se läget, speciellt inte om man som jag är utbildad ekonom. Den nya grejen är en ny moral, eller en nygammal moral, som börjar komma tillbaka. Att man inte bara kan handla på lånade pengar, utan att cash is king. Folk är försiktigare med stålarna helt enkelt och då får marknaden inte upp sin fyraprocentiga avkastning, det går til och med bakåt, blir minus i kassan. När det blir minus, det är då man börjar tänka i nya banor.

Jag skulle vilja ha en 35 mm till min kamera. 40 mm är okej, men 35 is the  shit,,det där lilla extradraget som blir. Folk snackar ljusstyrka, en ljusstark glugg blir skitstor, tung och svindyr. Man behöver aldrig högre ljusstyrka än 1:2, mer ljusstyrka är bortkastade pengar.

Läste ut Pynchon, bler för flummigt på slutet,men jag gillar energin. Ser att Sev infört betalning på sin blogg. Hon är en av få unga fotografer som i mina ögon är intressant, Goro en annan, Landskrona, Petter, Bogren och kanske någon till. Grejen med de unga är att de försvinner snabbt. Jag förstår varför, det finns ju ingen marknad, finns ju ingen som vill betala, vad ska man leva av?

Jag är så jävla trött på folk som tror att kulturen går runt av sig själv. Det är för lite folk som bryr sig om kultur, så har det alltid varit, därför är ju kulturen oftast befolkad av övre medelklassare som har hjälp hemifrån, har en slant i fickan eller något annat stöd. Inte ens för dom är det enkelt. De får hela tiden tära på sitt eget kapital för att överleva,,,svårare än så är det inte. Efter tio år är kapitalet slut och även de är nere på tandköttsgnagarstadiet. Jag säger som Slas, har man gett sig in i det här ska man verkligen veta att det finns ingen nåd. Det är ett jävla arbete, helt enkelt.

Visar en sommarbild, kan nog behövas...

tisdag 27 november 2012


Glöm ej att köpa en bok då och då, eller donerna. Längst ner i bloggen ligger min Doneringsknapp.

Du kan lägga allt från 100 kr och uppåt. Det är enkelt och jag blir väldigt glad.





Cykelsäsongen är över den 20 november. Inte för att jag har cyklat den senaste veckan heller, men nu räcker det. Kommer snö norrut. Drar snart ditåt.

Workshop, street, Stockholm 26-28 april. Pris 3000 kr.

Fundera på saken som vi säger.

Idag blir det politik igen. Grekland fick sitt lån och börsen går upp. Då undrar en grinig typ som mig vad är det som har förändrats ? Mer än att grekerna fått sina pengar och kan betala löner? har de någon bättre industri, säljer man något mer, får man in mer skattepengar osv,,,svar, nej.

Påminner inte det hela om en far som ger sin son veckopeng och kräver att sonen ska städa rummet. Sonen får pengarna och nästa vecka är rummet lika ostädat. Så håller det på tills sonen flyttar hemifrån.

Vi snackade igår om inte marknadsekonomin håller på att rasa ihop? Jag menade att då så många länder, typ, Grekland, Italien, Spanien, Portugal, Frankrike, USA, Japan inte får sina ekonomier att gå ihop, så måste det ju vara en kollaps på gång. Nej, de som är marknadsglada menade att så är det inte. Men, ge mig ett bra exempel på att det rullar åt rätt håll. Nej, det kan de givetvis inte heller,,,,

Ibland undrar jag lite hur det står till med omvärldsanalysen? Nåja, som med allt visar det sig med tiden.

Idag regnar, märkligt va? Jag ligger i sängen och skriver. Det är många som skriver som skriver liggande. Man förstår ju varför, men nu kliver jag upp.

måndag 26 november 2012


Jag kollade på min sponsors blogg. Han hade utlyst en tävling och vinnarpriset var en Volvo 940. Den enda Volvo 940 han känner till är ju min. Vilken rackare, så jag kontrade direkt med att här utlysa en tävling. Den som vinner får ett par Rossignol slalomskidor, 165 cm långa, direkt från Världsupen. Det är de jävligaste skidor ni kan finna, går inte att köpa. Special, special,,,Ni kommer att utveckla er skidåkning med sju hundra procent OM Ni inte kör ihjäl er innan. Bindningarna är av typen," Fall och jag blir av med knäna", om  ni inte köttar järnet hela vägen fram till liftkuren.

Som sagt: Nu kommer frågan: Vad hade jag för bil i Barcelona 1974?

Nog om det? Ingen jävel kommer att ha rätt. Den var grön, dessutom.

Nu har jag suttit o läst och kollat på bilder från fotomässan. Det som slår mig är hur uselt och osensuellt fotograferna klär sig så därför visar jag den här länken med världens bäste fotograf. Kolla in stilen, kläderna, gatulivet. Ja, det finns en otrolig massa att se i den här videon.

Jag såg på två dokumentärer, den ene handlade om Crewdson en amerikansk fotograf som plåtar som Hopper målade. Det finns flera exempel, Stephan Shore, killen som vann Scanpixs pris, mfl, det är en stil som kommer.I princip handlar det om att göra film till stillbild. Man sätter upp en scen, ljussätter, tar bilden och arbetar sedan ganska hårt med efterarbetet.

Det skapas en dynamisk, suggestiv bild,  men i mina ögon ganska trist bild. Jag har svårt för det här arrangerade. Jag brukar tänka på Dousnieus bild av det kyssande paret. En fullständigt otrolig bild, tills jag fick veta att dem var arrangerad och då föll den direkt ner i soptunnan. I mina ögon är det skitenkelt att ta arrade bilder. Det är ju bara att göra dom, ta om, göra om. tills det sitter. Jämför det med en dokumentär bild, tagen på en tusendels sekund, så omedelbar.

Just den grejen, det dokumentära anslaget. anser jag vara fotografins allra största styrka. Vi vet alla att vissa bilder kan vara lite arrade,men det finns en gräns, en osynlig gräns, sedan faller bilden ner i till en nivå som beställningsverk, arrangerad bild.

Det är därför jag aldrig kan tycka om reklambilder .Avedon, name it, alla går bort Jag gillar inte deras uppsåt med bilden. Jag gillar inte det arrangerade. Det kan bli bra bilder, väldigt bra bilder, men arrade, reklambilder, intresserar aldrig mig.

Avedon, Annie Leibovitz,mfl, de enda bilder i deras produktion jag gillar, är de privata. där visar de att de har ett hjärta. Det är fint.

Som sagt, det arrade kommer i vår tid. Det beror på två saker. De arrade bilderna passar på gallerier och de handlar ofta om att sälja något. Det finns ingen större plats för dokumentära bilder i en värld där bland de viktigaste är räntan på lånet.I en sådan värld vill man helst ha konst som passar in till möblerna och de vitmålade väggarna. Dokumentära bilder kommer fortsatt alltid att berätta mest om vår tid. De arrade bilderna berättar i sig inget om vår tid eftersom de oftast är tömda på innehåll, men just mängden
av alla dessa tomma bilder i tidningar och på gallerier kommer med tiden att framstå som en symbol för vår tid: den tomma tiden.

Å andra sidan, vad kan då vara viktigare och intressantare än att försöka fylla denna tomma tid med något levande och ljuvligt? Så ser jag på saken, vikten av att ständigt vara förbannad och försöka göra något levande av nuläget.
Det här är Lego. En hund jag sett i många år. Han är ganska speciell. Min blogg, vad är det för en blogg egentligen? Låt oss säga så här: Om man ska skriva blogg ska man vara ärlig. Den enda litteratur och den enda fotografin som berör mig är den ärliga, den som visar på gott och ont. Den som inte väjer för sorgerna och lyckostunderna.

Alla människor har olika lägen. alla artister som hållit på länge har höga vinster och djupa dalar. Jag är inne i en slags dal, sedan 2011, efter jag fått det fina Lennart af Petersenpriset. Det är ju det finaste fotopris man kan få i det här landet efter Hasselblads stora pris. Jag har ju också fått Gullerspriset och otaliga andra stipendier,  men nu är jag i en svacka och varför? Jo, för att min fotografi inte passar med samhällsklimatet och att jag inte anstränger mig tillräckligt.

En fotograf som Anders Petersen har stor framgång just nu, men allt bygger på internationella framgångar och till stor del på Greger Ulf Nilsson. Både Anders och JH Engström samarbetar med Nilsson som i sin tur har bra kontakt med Steidl och det franska galleriet VU. Det är en triangel som fungerar. I Sverige är det ju ingen som gör ett skit för fotograferna. Om med skit menar jag att de får betalt, får en uppgift att göra, en utställningslokal och en slags kreativt samarbete. Kreativt samarbete i Sverige är samma sak som att fotografen får betala allt och göra allt.

Som sagt, jag har ledsnat på det och så går det som det går: Åt helvete.

Men, jag är inte dum. Jag avvaktar, jag väntar på att någon en dag, om säg tio år, kommer och säger: jag vill göra en utställning med dina bilder, du få bra betalt och jag vill att det ska vara ett bra samarbete,,, som sagt, jag väntar.

Bloggen, ja, det är en dagbok. Det är en dagbok om väntan, längtan och galenskaper.

Blev så jävla less på vädret att jag inte stod ut med inaktiviteten, tog ut cykeln, skita ner den rejält på en tur i de södra förorterna. Det är fint där ute, en annan känsla, vänligare, satt och funderade över hur det skulle vara att bo närmare skogen? Kändes inte alls fel, sedan cyklade jag hem igen, överfölls av en slags sorg och depression. Vet inte vad det är? Läste på Affes blogg, folk som kommenterar, som låter som värsta fascisterna. Jag orkar fan inte med dom snart. Vad är det de tror på ? Är dom helt jävla blinda? Ta söder, man ser inte ett fyllo snart. Det är ju hemskt. som om stadsdelen blivit kliniskt rensad på vissa sorters människor och ersatts av en slags klonade hipsters. Hemskt, är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Vissa tycker det betalas för mycket skatt? Ja, det kan jag hålla med om, men det värsta är ju att de som tjänar mest betalar minst. Frågan är om vi inte ska ändra skatten, ta en del på inkomster och oerhört högt på höga inkomster, men framför allt beskatta konsumtion, utnyttjande. Jag vet ärligt talat inte hur det ska gå till, men jag tycker kläder tex ska bli otroligt mycket dyrare, beskattas stenhårt.

Varje gång jag tänker på livet och lycka, så brukar jag tänka på min barndom. Hut lite vi hade, hur lite vi fick? Brorsan och jag kunde få dela på en bandspelare. Det var en stor julklapp, den var dyr och då fick vi bara en julklapp. Idag finns det folk som kan semestra för 40 000 kr gången, flera gånger om år. Något är skumt, helt enkelt.

Jag har nog fått det där på hjärnan, enkelheten, att vi inte ska ha så mycket. Den andra grejen jag verkligen inte kan få ihop är följande: Det är skitsvårt för kidsen att få jobb, samtidigt ska vi jobba längre. Jag fattar inte det? Är det inte så att det moderna samhället gör sig av med arbetskraft hela tiden? Kanske finns det inte jobb åt alla?

Jag sitter och funderar på vilken var årets lyckligaste stund? Kanske någon gång i vintras då snöll föll tjock i Åre och allt var tyst? Eller på Naxos, då Wenke satt bakom mig på Scarabeon och vägen vindlade sig ner mot Melanes ljusspel? Det konstigaste dock är att jag nästan aldrig är lycklig i stan. Jag kan vara nöjd, men aldrig lycklig.

söndag 25 november 2012

Det slog mig att den här bilden påminner om en av mina äldre polare. Jag läser annars
Thomas Pynchon at the moment. Speciell författare, född 1939, skriver i en anda som påminner om Kerouac, Ken Kesey, han som skrev Gökboet, Hunther S Thompson, Tom Wolfe...
Den här stilen där det röks på hela tiden, är fruktansvärt ironiskt och roligt och bildat, allt på samma gång. Det är lite av hippietidens galna uppsåt över allting i boken. Vad jag minns fanns den en story i början, sedan har allt bara rasat iväg. Ungefär som den här bloggen: ingen ordning alls.

En sak som slog mig då jag läste igenom allt jag skivit i bloggen, var min föränderlighet. Det jag tyckte om ena månaden, kunde jag avsky nästa. Det säger en hel del om risken med att tro för mycket på vad folk säger. Det gäller att ha en egen slutsats, något eget att luta sig mot.

I morgon blir det måndag igen, skönt. Äntligen kan jag försöka få ordning på livet, träningen, allt, för nu har det stått still i 14dagar beroende allsköns krångel, sjukdomar osv...nya tag helt enkelt.
Det passar bra, för kylan kommer smygande nästa vecka och det tycker jag är så skönt.

lördag 24 november 2012


Det är slutet av november. Igår fick folk lön igen. Det regnar och jag känner mig fortfarande kräksjuk, min son och fru likaså. Det är en kämpig tid, försöker tänka mig tanken att vara på Naxos, se ut över hamnen från balkongen eller se ut över bergen från byn Mili. Det går hyfsat, men skulle känna mig lätt deppig där också.

Det är skidåkning på tvn. Det räddar dagen. Igår på krogen så slog det mig hur vi alla som är över femtio inte tycker det är så speciellt med krogen längre.Man längtar hem till soffan och en god bok eller boxning på Eurosport. Det är så det är, bara att fejsa.

Ja, ni märker. Det här är i många stycken en lite äldre mans funderingar. En man som  just nu skulle vilja piggna till lite. Okej, jag skapar i alla fall och hoppas kunna börja träna på måndag. Ja, på måndag då fan ska allt vända.

De svenska skidåkarna har vita, helvita dräkter. Påminner om vinterkriget.Eller lumpen.

Jag köper bröd från Salt å Kvarn. Dom är bra. Har man en gång börjat käka surdegsbröd så är det kört, man kan inte äta något annat efter det. Saltåkvarn är fantastiska, men det kan bli för mycket också. En gång i tiden, då photoshop var nytt, hade jag en photoshoplärare som också var bagare på Saltåkvarn. Han kom en gång i veckan och vi körde photoshop fram och tillbaka i timmar och då menar jag timmar, typ sextimmarspass. Han hade dessutom alltid med sig bröd, tio limpor varje gång. Efter ett tag var frysen full och jag förstoppad som en kamel av allt det tunga brödet. Efter ett tag, något år, flyttade han till Bergen, och jag fick ordning både på Photoshop och magen.

Nog om det, denna novemberlördag då det regnar i slutet av månaden.

fredag 23 november 2012

Det är ett jävla kacklande om SD på nätet och nassarna får bara allt mer röster. Jag förstår varför och mycket, väldigt mycket, handlar om en underlägsenhetskänsla. Man slår uppåt och då de självgoda medelklassarna på fejan osv kritiserar SD så blir man ännu mer stärkt i sitt klasshat och så har SD fått några röster till.

Miljöpartiet är ett typiskt medelklassparti. På dom röstar bara de som har utbildning, jobb, råd att äta surdeg, eller hur? Lite så som jag skulle ha snackat o tänkt om jag varit kvar på samma läge som då jag lämnade Sundsvall 1969. Förbannad var jag, mest förbannad var jag på alla Stockholmare, medelklassare, överklassare, alla dryga jävlar osv,,,de enda jag gillade var äventyrarna och så blev det som det blev också,,,,

En av mina ljuva ex ringer från Gotland. Hon och några till har dragit ihop ett lokalt initiativ. Man har samlat ihop bilder av en skog, fått en massa bilder och hade nu vernissage. Fin grej, tänker jag, men hur många når dom?  Jag är ju missnöjd om jag inte når hundra tusen personer med mina grejer. Plötsligt inser jag ju att hennes grej är rätt. de har kul, det händer något, det är så det ska vara.

Det var så då jag började plåta. Man drömde om något, man ville nå ut, det fanns ingen siffra där det var okej med publik eller ej. Det enda som betydde var att man gjorde och att det var roligt, något skedde. Bra jobbat.


Träffade den här liraren i backen. Mina kvarter var en gång i tiden Stockholms fototätaste, förutom på sjuttiotalet då Tiofoto höll till nere vid Centralbadet. Här i mina kvarter höll Pienowski, Nycander, Cissi, Bäcker, Stackelberg mfl till på Erstagatan. På Skånegatan höll jag, Britt Eriksson, Åsa Franck, Elofsson, Dike, Elmquist mfl till. Nere vid parken Stenberg, Kneedler, Kattthomas osv, på Bondegatan Smoliansky, på Åsögatan, mitt emot där jag bor nu, Petersen, Lindstedt, Joakim Strömholm, på Ploggatan Christer Strömholm.... mina kvarter är fotografins högborg. Och vi alla käkade på två krogar på Åsögatan,  hundra meter från där jag bor nu. Jag lever helt enkelt i historien.

I alla fall, träffade Smollan i backen. På väg till sitt gamla labb. Han är den ende som har kvar labb, Joakim Strömholm härjar också i sin fars gamla lokal Fendo, döpt efter Örjans fruktansvärda grönlandshund Fendo.

Jag gick förbi min gamla lokal på Skånegatan, värsta utröjningen där, kommer att bli dyrt. Såg hantverkare som fifflade i lokalen överallt. Mitt emot mig ser jag att Charlie Drevstam får nya fönster på sin studio. Blir inte heller billigt. Något matställe som motsvarar det vi gick på finns inte heller. Det som ligger mitt emot mig är ett ställe för dem med bakåtslickat hår. Vårt fantastiska matställe har ersatts med japanmat av hög klass, befolkat av hipsters med båkåtslickat hår och märkligt fula kepsar..

Jag och Smollan hängde i backen, snacka om livet, sedan sa vi hej. Vi gör det ofta, säger hej, går till vårt och så blev det den här gången också.

In the morning, så blev bloggboken klar. Jag är himla nöjd, snackade med Anders P, fingubben, som kommit hem från fotofestivalen i Paris. Det är fotomässa i Stockholm. Jag tror aldrig jag skulle kunna gå på något liknande. Vet inte vad som tar emot, kanske alla bilderna jag sett på alla som springer omkring med kameror och står o siktar med 300 mm tele? Helt enkelt inte min grej.

Jag sa just det till Anders igår, att hur fan ska man  gå vidare? Visst kan man fortsätta på samma sätt som förr, men det blir bara samma sak, samtidigt som att det känns hopplöst att börja plåta på något annat sätt. Konsten är nog att GÖRA något annat, typ cykla, åka skidor, skriva, läsa...

Jag försöker rita upp en tillvaro som är min ideala, den påminner om den jag har nu, men det ska vara varmare mycket längre tid på året. Jag ska också gå ut mycket mer, leva mer på gatan, fiken, titta på folk mycket mer, men det här förbannade klimatet vi har tar ju lusten från allt sådant. Fast, jag är på gång med den visionen faktiskt.

Fan, vad jag är nöjd med min bloggbok, den går in bland Fotograferna, Historien måste berättas, Dagar utan Mening och så då Betraktelser, som den kallas. Nu har jag skrivit 4 böcker om att leva, fotografera och skriva. Det måste vara unikt i detta land. Underbart. Jag borde få något stort stipendium nu.

Jonas Svedin, Umeås bångstyrige krogägare, tyckte jag skrev negativt om allt. Det är svårt det där. Jag är ju faktiskt förbannad på det mesta även om livet också går på bra, det rullar osv, men i grund och botten tycker jag så mycket är rena sörjan. Och min förbannelse är nog förtvivlan över att allt blivit så förbannat konstigt sedan början av sjuttiotalet. Inte i mina värsta drömmar trodde jag samhället skulle bli så här hårt och individualistiskt, men vi började kanske redan då med att vrida utvecklingen ditåt? Jag trodde på något helt annat, massor av folk på halvtid, att vi skulle bo billigt, lägga vår tid på att umgås, ha fest, kul, göra bra grejer ihop. Istället stängdes dörrarna, alla köpte tvapparater, nya bilar, den globala insikten försvann, det blev svindyrt att bo osv osv,,

Snacka om att jag känner mig förtvivlad över den utvecklingen. Jag levde och trodde på något helt annat. Idag har jag gett upp allt, jag tror alltså inte på några lösningar, förutom att det måste krascha först och det kommer att kosta mycket, mycket. Som vanligt kommer jag att överleva, eftersom jag aldrig haft och kommer att ha något, men alla som byggt sitt liv på lån får det svårt.

Eller har jag fel nu igen? I alla fall, då kanske det blir som jag trodde, att vi går ut på gatorna, tänker på varandra, gör kul grejer ihop...

torsdag 22 november 2012














Det finns en anledning till allt och det är DU. Vem avgör vad som ska göras?Jo DU.
Moments of glory? Stunder av lycka, ensamhet, kärlek, ledsnad,,,allt finns överallt.
400 kr

När höst blir regn | Make Your Own Book

1500 kr inkl valfri kopia i A3.




Hamnar på fiket. Det är en gråare dag än man trodde var möjligt. Min son har ärvt min kropp o min kräksjuka. Jesus, man pallar inte höra eländet, känner sig sjuk igen. Stackarn. På fiket, som vanligt. En polare ska flytta till Texas och jag förstår hans lycka. Det känns spännande, fritt, som något helt nytt. Jag säger att jag hoppas de höjer bensinpriset tre gånger där borta, men det tycker han inte är roligt.

Jag tänkte säga något elakt, men jag försöker ju vara en snäll människa, och en snäll människa  är oftast en som är tyst, håller med, ler lite vackert. Jag känner ganska många sådana och jag måste säga att jag med tiden föraktar dom. Jag avskyr folk som inte har några åsikter, som bara gnäller, aldrig har en ide, varken om sitt eget eller andras liv. Vad lever dom för? Köpa kläder?

Suck, nu blev jag vrång igen. Nu ska det bli vapenvila på Västbanken igen. Ja, de slogs i fem dagar och alldeles för många dog och alldeles för många fick sina liv härjade och alldeles för många fick hata, skaffa sig mer hat och vad fan var det för vits med den skiten?

Bresson sa att han hatade att resa. Samma här. Resa är skit, komma fram en annan sak. Jag får alltid ta en djupdykning då jag ska resa, tycker det är så slitigt. Att åka en vecka till NY lockar mig aldrig, hellre ett halvt år, men inte en vecka, fruktansvärt. Eller en helg till London, fy fan vad vidrigt.

Det är dimmigt ute, regnar också, november är på väg mot sitt slut. Det kommer kyla om en vecka. Då blir det slut på det här mögelvädret. Då är jag klar med en annan grej.