måndag 31 december 2012



Vem bestämde att jag skulle heta Mickhael? Det är ju ryskt. Eller hur kom det sig att jag föddes en månad för tidigt och knappt vägde två kilo när det drog ihop sig för att komma ut i ljuset ?
Och hur kul var det att ligga i kuvös en månad?

Jag tror morsan rökte? Det borde hon ju ha gjort eftersom alla rökte när hon var ung. Och ung var hon ju också, knappt 18, då hon fick mig. Hur kom hon på Mickhael? Var det någon religiös påverkan? Jag föddes ju i frireligiöst land, i Lycksele. Morsans bror Roland sålde korv och annat på de religiösas tältmöten i Husbondliden.(en liten by utanför Lycksele).

Det är sådana tankar som strömmar genom mitt huvud när jag skriver det här, sextiotre år efter min födsel på Lycksele sjukhus. Jag är född den 26 juli, Lejon och kom alltså ut i världen en månad för tidigt. Hade jag fortfarande varit Lejon om jag kommit i rätt tid, 26 augusti? Jag lever i tron att jag är ett superlejon, äger alla lejonets egenskaper. Mod, självaktning, lite lat, en riktig man. Tänk om jag har fel och borde ha varit född i ett annat tecken, då faller ju hela min syn på mig själv?

Det är inte så lätt att veta vad som är sant och falskt efter alla år. Iland kan jag komma på mig själv med att tveka om en historia jag berättar är sann, eller om det är något jag hittat på. Varje gång jag berättar en historia så blir den alltid lite sannare, lite bättre och lite omöjligare att skilja ut från hur den lät första gången.

Det är väl så det är, lite osäkert. Det enda som är säkert ät att en del försvinner och andra kommer till.
Det är ganska viktigt att minnas: Att en del försvinner och andra kommer till. Det kan vara bra att vara lite snäll då och då, helt enkelt.

 

söndag 30 december 2012

Det drar ihop sig till Nytt År.

Om det tar vi en annan gång, men en sak är klar. Något kommer att hända.

lev väl.

Tågresorna har varit många. I nattens skakningar vandrar tankarna. Mina första egna resor gick till Spanien. Långa tågresor över Paris.  Detta Paris som jag aldrig förstod, men ville förstå. Mitt liv passade bättre i Bourdeux eller Barcelona. Tågen gick dit. Framför allt till Barcelona, till gränsstationen mellan Frankrike och Barcelona. Kliva av, gå på en lång perrong, kliva genom passkontrollen, komma ut i Spanien. Ett nytt tåg med andra dofter. Livligare, doftigare, långsammare.

I natten passerar byarna. Det blänker till mellan gardinerna när ljuset från järnvägsövergångarna passeras, detta klingande i två blixtsnabba sekunder, svagt, starkt, svagt, ljus mellan gardinen och sedan skarvarnas dunk igen.

Jag har ingenting emot att ligga i natten med öppna ögon i det svarta. Låta skarvarnas dunk väcka mina minnen. Det kommer en trött dag, men den får vara trött. Människan har rätt att odla sin trötthet.

Det är vackert att älska på tåg. Man kan bara låta sig följa med i kurvorna så löser sig det hela smärtfritt. 

I Barcelona gick tåget rakt in i centrum. En kort promenad genom gamla stan så var man på Ramblan. Jag kom alltid på natten till Barcelona, klev ur vagnen, genade över gatorna och kom ut vid Plaza Real. Där fanns mitt krypin. Ett rum med fönster mot bakgården, rösternas ekokammare. 

Det var inte långt till Ramblan, Café Zurich, de goda croissanterna med ost och skinka.

Det var den tiden. Nu är det en annan tid. Men på nätterna låter tågen på samma sätt och ljuset passerar mellan gardinerna på ett tryggt, igenkännligt vis.

Det är den här bedrövliga vintern som får igång tankarna. När jag gick ifrån We i morse tänkte jag på året som gått. Ett märkligt år. En fin period i bergen med Tommy, Ola, Calle, Matthias, och några till. Bra män, bra tankar, frid, sedan hem till våren, workshops med underbara elever och sedan en sommar som bara regnade. Jag tror jag cyklade i regn varannan dag, sedan ner till Grekland, havererad workshop, ändå en fantastisk tid. Gjorde klar två böcker, som jag är mycket nöjd med. Finns på Blurb.

Jag har heller aldrig varit så nära att sluta fotografera. Först så ledsnade jag rejält på det digitala, att det aldrig blir riktigt bra i svartvitt, sedan på att jag nästan aldrig sett ett enda bra fotografiskt arbete senaste åren. Standarden har sjunkit oerhört. Det som jag minns mest är nog Pieter Ten Hoopens Japanbilder, för de hade ett slags eget sug. Jag tyckte inte det var bra, toppbra, men det ägde en slags personlig känsla bakom bildytan. Det lockade faktiskt.

Alf Johansson gjorde en fin nattskildring av Stockholm. Han skulle våga göra något mer av det hela, skicka ut det i världen. Det som ändå knäckte mig mest var behandling från Fotografiska. Att plötsligt få ett samtal på telefon från en människa man aldrig träffat som säger att det finns ingen plats för mig 2013, 2014, 2015 och att jag dessutom är för lik Petersen och Strömholm för att deras publik ska palla att se min bilder.

Då tänkte jag faktiskt lägga av. Där rök 100 000 kr i inkomster, en massa arbete i onödan, en massa cred blåste ut genom fönstret, men framför allt: jag kände mig föraktfullt behandlad.

Deras behandling som även gällde Ewa Stackelberg, Jessika Silversaga, Mary Ellen  Mark, var helt oacceptabel. Jag blev också lite besviken på många etablerade fotografer som satt/sitter, still i båten och inte agerade, inte sa sin mening. De knep käft för att de vill in på Fotografiska. Jag kan ju säga att där rök många vänner i mitt liv.

Nu, är det strax nytt år. De här senaste året var märkligt. Jag klarade mig i år igen. Nu är jag på andra banor. Det fotografiska livet känns inte viktigt längre. Jag gör min grej, det andra har jag ledsnat på.

Det är en bra attityd. Så var det på sjuttiotalet för mig och så får det bli framöver också.


Faktum: Ersättningen för 40 000 asylsökande under ett år motsvarar 250 kronor per arbetande svensk.

lördag 29 december 2012








'Vem skapade skötets obändiga längtan efter en silkeslen, hård kuk mot sin livmodermun? Vem skapade behovet av att tränga in i det sammetslena, våta rummet där tiden stannat?
Vi är gjorda för lust och arbete. Inte arbete och lust. Hela vårt system är inriktat på lust även om Påven tror något annat.

Åresjön glimrar en sista gång. En dansk kvinna talade med mig. Jag förstod inte mycket, men jag förstod tillräckligt. Hon mådde bra, helt enkelt.
En kille åker i liften. Han är sjutton år. Han har åtta tumörer i sin kropp. Jag ser hans rygg då han försvinner upp mot berget.
Ett vackert leende i natten. Snett, med vita tänder. Randiga gardiner och drömska händer. Alla kalsonger är skitiga. Jag vet vad jag ska göra.

Det gäller att säkerställa negativet, som käre Strömholm sa. Sedan har man hela livet att bygga på resten. 




Jag sitter i ett litet rum. Det är natt och jag tittar ut över berget. Det är svart, svart, men en ljuskägla rör sig uppåt. Pistmaskinen. Min redaktör, Per Göthlin, har gett mig ett jobb. Att skriva om känslan i skidåkning.
Först tänker jag på Göthlin, som slutat som redaktör då detta publiceras. Han var känd för sina sandaler. Han bar alltid sandaler, även på vintern.
Det är natt nu, men under dagen snöade det Lovikavantar och vinden stod still. Det var ett meditationens draperi. Jag och Henrik var ensamma på berget. Våra spår syntes ett tag, sedan var de borta.
När vi kom ner till liften stod Nils med värkande rygg. Diskbråcket gav sig till känna. Nils menade att en människas liv kunde värderas i hur lång tid det tog att berätta om det. Han brukade säga till mig att mitt liv i alla fall verkade hålla för tio minuters föredrag. De flesta klarade bara en halv minut enligt Nils beräkningar.
Snön luktar och snö har olika färger. Valet står mellan långa och korta skidor. De långa gör backarna till myggbett. De korta slamrar och slår så man tror man kör Volvo Amazon på grusväg. Omväxling är viktigt. Vissa dagar är det bara is. Då är det riktigt roligt.
På nätterna försöker jag tänka på vänner, arbete och kärlek. Det blir en middag då och då med vännerna, men morgnarna är viktigast. Att komma upp, möta den nya dagen, göra de första spåren i snön. Sätta sin signatur. Efter det kan man fika. Prata med varandra, eller bara sitta och glo, tänka.
Jag brukar bestämma dagen innan vad jag ska göra nästa dag. Jag har vissa mål som jag tyvärr inte uppnår. Det är svårt att inse att man aldrig kommer med landslaget. Vet inget landslag där åkarna är sextiofyra år. Skulle vara Kenyas slalomlag kanske? Man får ställa om sig, se njutningen i det hela och inbilla sig att man är bra. Det gör alla. Alla tror de är Kungar och Drottningar på Berget.
I tretton år har jag ägnat mig åt att åka skidor på heltid och försöka leva på det i text och bild. Det började med några svängar i Sundsvalls slalombacke  och det slutar med att jag just nu tänker på Göthlins sandaler. Det är så det är att vara riktig skidåkare. Man slutar tänka, eller tänker på fel saker.
Det viktigaste är att man kommer upp på morgonen, kommer ut och sätter sin signatur i snön. Det spelar ingen roll om det är korta, långa eller feta skidor. Det viktigaste är att man är där, gör det och njuter av det.

fredag 28 december 2012

Det är härligt då det händer grejer inom en. Idag körde vi plattlagg. Det var hårt och fruset men det är underbart att glida fram i ett spår, då och då se solen, lyssna till sin egen andning.

Ser filmen om Palme. Jag tycker det är kul att han är så jävla vas i näbben, rent elak. Det behöver politiken. Sedan var ju inte Palme precis min idol då han härjade, men så här i backspegeln tycker jag ändå det är skönt med någon som snackar ett slags klarspråk.

Det jag allt mer förvånas över är att det inte snart kommer till riktigt våldsamma motsättningar i Sverige. Att inte ungdomarna börjar slå sönder varuhus, bilar osv för att de är så förbannade på hur det har gått med den sk Framtiden. Jag skulle bli halvtokig om jag var ung och känna att det ska vara så jävla svårt att få till något, behöva höra en massa snack om att folk ska jobba till sjuttio osv,,,, snacka om livsförnekande av de unga.

Natten är lika lång som dagen. Eller var det dagen som är lika lång som natten? 

Jag lyssnar på ljuden. Det finns inga ljud. Ett tåg tjuter i natten. Jag ser röken mot den mörka, kristallklara himlen. De svarta hjulen som drar igång med ett ryck, tjutet från ångpipan, servitören som går i vagnarna med en gongong och vit jacka..Första, andra, serveringen. Mamma eller pappa skriver ner sitt namn i en bok.

Det är tyst. Jag är ensam. Jag är rädd för ensamheten, men den förföljer mig. Som min egen skugga. När jag fotograferar vet jag aldrig vad jag gör. Det är i skuggorna jag letar mig själv. Folk frågar mig hur jag gör? Det tekniska är enkelt. Jag gör likadant hela tiden.Jag har försökt förändra mig. Det leder mig bara längre från målet. Det är i skuggorna ljuset finns.

Det är snart natt. Det finns inga ljud, mer än tystnaden. Se, dessa motsatser, där ingenting är allting. Tystnaden, ljud, skuggorna, ljus. Jag vet inget mer än att jag alltid gör på samma sätt. Att förändra har inte lett mig någonstans. Kanske det också är en motsättning. Att förändra kanske leder mig någonstans.

torsdag 27 december 2012

Ett sätt att göra bild är att göra bilden som man ser den i skallen, inte som man ser den med ögat..

En annan sak är att kunna göra ett lappkast. Klarar man det, så är man fortfarande vid liv.

onsdag 26 december 2012

En av stamkrogarna. I varje del av livet har man en stamkrog. Jag skulle inte kunna leva utan en stamkrog och ett fikaställe. Hur skulle det vara? Ociviliserat, eller hur?
Idag regnade det. Vackert, vackert, jag känner hur vinteranden kommer in i mig. Man börjar bli lite halvgalen. I backen var det flatljus. Det är det värsta.

Vi snackade om asa. Jag tycker min gräns går vid 1600. Mer än det är fubb, fusk, att ha en kamera som klarar 25000 asa känns ju bara löjligt. För enkelt, helt enkelt. Livet måste innehålla svåringheter.

Ja, det var dagens visdomsord. Livet måste innehålla svårigheter.'

tisdag 25 december 2012


Livet är alltid en kamp. I alla fall om man lägger sig i livet. En del kan passera obemärkt, men i grunden måste man alltid lägga sig i livet. Inte lägga sig i som ett problem, utan se livet som en möjlighet.

Ibland tror man att man kan rymma, skita i, osv, men det hinner av en märklig anledning ikapp en med tiden. Det är som med fallet Respekt. Vem respekterar man? Inte den som är duktig på något, eller den som har pengar, eller är snygg. Respekt handlar alltid om ärlighet. Att en människa står för saker, säger saker som de står för. Många är duktiga, tex fotografer, men de vågar inte stå för något. Då får de heller inte respekt.

På tal om den sortens respekt så tycker jag en hel del fotografer ska sluta snacka skit, stå för saker, inte glida mellan spjälorna och hoppas att de inte ska synas.

Jag skaffar mig en egen agenda. De som står för något, säger något, gör något får respekt.
Det är det som är livet, kampen i livet. Att förtjäna sin respekt, eller erörvra sin respekt










Några av årets bästa bilder. Man kan ju fråga sig vad det är i mina egna bilder jag tycker om? Jo, lugnet. Att det inte sticker ut någonstans. Att kompositionerna är så fasta och säkra att det inte känns rörigt någonstans. Jag har inte beskärt en enda millimeter i någon bild.

Jag tycker också om allvaret i mina bilder. Alla bilder är tagna med min Panasonic eller Ricoh, lätt efterarbete.

Det här är bilder som jag tänker använda i min nästa bok, Preskriberat. En bok som handlar om känslan av att vara människa.

måndag 24 december 2012

Det drar ihop sig, till Tomten. Jag minns då man var liten och stod på balkongen och tittade efter Tomten som skulle komma med lyktan där borta i skogen. När jag tittar ut idag ser jag ett dött hus, min översnöade bil och Sofias vackra kyrka i fonden.

Det är en bra dag. Den kommer att bli bättre, risgrynsgröt är gott, sedan får man avsluta kvällen med Berit Hård. Det är fina grejer.

Som sagt, God jul och på torsdag blir det nya takter,,,,,

söndag 23 december 2012

Vid den här tiden i morgon, är julen liksom över. Jag har alltid haft svårt för julen, mest för att min mamma alltid tog ut sig på julen då vi var små. Och sedan blev det allt värre då vi blev halvstora. Det var en slags plåga med julen.

Sedan har jag firat alla slags jular. Ensam utomlands, gått om kring och spelat för hemlösa, varit i kollektiv, firat med mina barn och ogifta fruar.

Jag har väl aldrig hittat formen för julen och kommer nog heller aldrig att göra det. Det går inte att avstå. Hur du än gör blir du delaktig. Jag trodde jularna i Spanien skulle vara lugnare, ,,kort sagt, tio ggr värre än här och utan snö dessutom.

I alla fall. Jag brukar vara tomte. Ett år cyklade jag mellan evenemangen. Blev mycket omkullkörningar då det var lika mycket snö som idag och det blev rundligt med whiskey på varje ställe tomten öppnade säcken.

Vad är det bästa med julen då? Knäcken och den inlagda sillen.


Vad har jag blivit för skidåkare. Klockan är tio och jag ligger fortfarande i sängen och har heller ingen tanke på att gå upp. Har jag förslappats?

Märkligt nog ligger jag och drömmer om att cykla genom Spanien en månad. Kanske kan det bli ett jobb, något som det går att få in några kronor på? I alla fall. TACK, för alla fina donationer. De gläder en gammal man som mig.

Sponsorn fyller 25 idag. Jättegrattis till en toppkille. Nu har han till och med fixat ett par lagg som är 115 i midja. Han tycker jag ska testa dom, sk bananskidor. Rektorn sliter sitt hår. Det är också en bra kille. Jag umgås bara med bra killar och tjejer i Åre. De skulle alla platsa på Twang, vårt rocknrollfik.

Faktum är ju att jag borde göra en utställning på ett fik och bjuda hit Åreborna, så det lär sig lite kaffevett...Rektorn dricker tex fortfarande kaffe på fat, med sockerbit.

Nåja, jag får köra grundkursen i vår med sällskapet på något fik i Järpen. Har Ni varit i Järpen? Du svänger av E14, en liten kurva, en Statoil som säljer fyra dagar gammal bulle utan att blinka. Det är vargföda och så en högersväng, några sparkar och ICA. Där går man in, en stor affär som säljer allt. Det är en sådan där affär där mjölken plötsligt kan ta slut.

Nåja, det finns ett fik också ,men det har jag inte hittat, eller fikar man på Statoil, vargbullefiket.

Jaja, man kanske skulle ta och börja om i livet. Nu har jag slagit in klapparna, samma papper på alla. Det är bra, för då vet jag vilka jag gett bort. Annars läser jag Berit Hård, Unni Drougge. Hon är kul, troligtvis handlar boken om en känd svensk artist i långklänning och Jesussnack. Jag säger inget mer.

Löven skyller SD framgångar på regeringen. Jävla korkskalle. Han är nästan lika skyldig själv, lite action tack.
Ja, så fick man bli lite arg och snacka politik också. Skönt, det blir en bra jul i år och fort kommer den att gå över. Nu ska jag krypa ner mellan lakanen igen...

Kram på Er alla

I övrigt, Fotografiska o Mary Ellen Mark, läs detta. HUR kan Fotografiska påstå att det inte fanns ett avtal mellan dom och MEM,,,helt sjukt och inget annat.



lördag 22 december 2012


Lördag, tyst i staden. Köper en gran med We. Fattar inte varför hon envisas med att släpa hem något som barrar och bara är i vägen? Men, hon ser så glad ut, så okej. Ja, programmet igår på Kulturnyheterna, sa väl sin enkla sanning. Jag kan ju säga att Mary Ellen Mark var ganska förbannad över Jan Bromans uttalande. Jag förstod inte heller hans uttalande: Inga kontrakt osv,,,

De är tillbaka nere i gropen där vi var förut. Det kommer i alla fall mer på Kulturnyheterna framöver om Fotografiska och en längre intervju med MEM.

Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad jag tycker om hela den här soppan. Jag vet att vi blivit behandlade som skit, sämst någonsin under min karriär. Jag undrar hur en del av mina kollegor tänker som är så tysta. Jag funderar en del på det här kuratorssystemet. Har de inte fått för mycket makt? Det börjar kännas som om kuratorerna har mer makt än tex fotograferna?

Jag fick igår ett bra svar från Modernas chef. Det var fint. Vi får se vart det leder framöver.

Jag tycker det här tjafset med Fotografiska har varit belysande. Alla får dra sina slutsatser. En slutsats jag kan dra är att det är ganska meningslöst att hålla på. Det kostar på för mycket. Först ska man mer eller mindre arbeta gratis. Sedan då man kommer till de stora institutionerna, där man borde behandlas bäst, få mest respekt, vara de bästa vännerna, så blir man behandlad som skit, nerkörd i skorna och förväntas hålla käften för någon kurator har fått dille på sina egna idéer.

Det är en diskussion värd att ta upp. Senaste med Fotografiska o Mary Ellen mark.

Här är Thore Sonesons inlägg.

fredag 21 december 2012


Fotografiska!

I går kväll ringde Mary Ellen Mark mig. Någon hade skickat henne en länk om Fotografiska. Vi talade ett tag på Skype. Hon beskrev hur det hade gått till då hon skulle ställa ut på Fotografiska. Hon hade känt sig utnyttjad och förnedrad. Det var helt enkelt den värsta upplevelsen hon upplevt någonsin.

Hennes utställning ställdes ju också av den vid det här laget tämligen ökända utställningsansvarige på  Fotografiska.  Mary Ellen Mark talar ut om det på Kulturnyheterna ikväll.

Det drar mot jul och den här historien kommer givetvis att fortsätta. Jag är ändå förvånad över att så många fotografer tiger, är så fega, inte tar någon ställning. Det är det vanliga. Den enes död. den andres bröd.

För övrigt har jag skrivit ett mail till chefen på Moderna och frågat varför de inte svarar på fotografers mail, utställningsförslag mm.

Storyn kommer att fortsätta. .

För övrigt , God Jul.

Vad det gäller Fotografiska så fick jag en bomb, positiv bomb igår.

Nog om det. Det snöar igen. Det blir en fin jul. Tro mig. Jag är rörd över era fina donationer. Tack återigen. Och tack för alla Ni som läser denna blogg. Ni är fantastiskt många. För en sådan här blogg, som är så pass ilsken, krånglig och smal.

I alla fall har jag förstått att modebloggar har mest läsare. Jag läser en, Granntanterna, den är fin. Det är en gammal kompis till mig som skriver den ena halvan. Jag tänkte på det då jag igår gick in på Cheap Monday  och köpte nya jeans. Två par stuprör för 600 kr tillsammans. Märkligt billigt. Jag frågade bruden i kassan om det var barnarbete bakom det hela? Hon sa att dom låg under HM numera. Jag vet inte om det ska betraktas som ja eller nej?

Jag gick i alla fall hem, visade upp akterkapellet och de nya jeansen. Min ogifta fru fick lite extra glans i sina febersjuka ögon. Jag tror till och med Granntanterna hade godkänt mig.

Det är en märklig tid just nu. Konsumenterna frågar sig allt mer var och vad kläderna är gjorda av och vem som framställt dom. En annan lika märklig och hemsk sak är det framvällande nazzeträsket. Till och med på en sådan enkel sajt som Fotosidan kan man i vissa lägen känna hur vissa tassar i nazzeträsket.

Lindeborg, den fina författaren som är kulturchef på AB, blev ju dränkt i dynga av nazzesvin och korkade män, då hon skriver om nazzetyperna. Hur många är dom och hur fans jävla korkad kvinnosyn har dessa män. Grisar är vad dom är och inget annat. Och när fan ska dom sluta tjata om invandrarna?

När jag går genom Stockholms gator hör jag dessa hjältar på taken, på gatorna. De jobbar äschlet av sig för att skotta tak, göra det bättre för oss. Jag säger invandrare, men de är ju givetvis svenskar. De bor och lever i Sverige. Det konstiga med hela den här snöskottningsgrejen är ändå varför inte fler arbetslösa medelklasskillar och tjejer hoppar in i snösvängen.

Jag har sett skyltar där folk får 300 kr i timmen om de hoppar på och börjar skotta. Inte många medelklasstyper nappar. Varför? Om jag var tjugo, stark, arbetslös, inte höjdrädd, så hade jag direkt gått på ett sådant jobb.

Jag har skottat tak, jag har också gått med takskottare och gjort reportage. Det är ett hårt, skönt jobb.


torsdag 20 december 2012


Days go bye, Fotografiska säger sig ta kontakt med oss. De erkänner att de brustit. Vad det innebär får vi se.

Nog om det? På kamerafronten intet nytt, som vi brukar säga. Annars träffade jag en kär vän och kollega som ska ha en stor utställning i ett annat land. Han fattade inte hur han skulle ha råd att ställa ut. Det är så de ser ut. Det har skett något avgörande på fotoutställningsfronten. Pengarna verkar gå till fel saker?

I alla fall. I morogn är det fredag och då börjar väl julen så smått smyga sig in i min stuga. Jag ska ladda, åka skidor och sedan köra ett sista ryck med Fotografiska, se var vi hamnar. Efter det blir det skogen, snön och tystnaden.


Fotografiska? Två saker är frapperande. Jan Bromans agerande. Han är ju chef på den sjunkande skutan, men han visar inget chefskap. När det är snack om världens längsta röda matta osv, då är han på. Då det blåser kallare vindar skickar han fram sina underhuggare som gör bort sig fullständigt. Visa lite chefskap nu, göm dig inte längre. Kliv fram och tala ur skägget. Berätta för oss hur du gjort bort dig.Det är okej. Alla gör fel. Ge mig skadestånd så glömmer vi grejen.

Det andra som jag funderar över är DN. De fick materialet om Fotografiska först, de skrev inte, de skriver fortfarande inte. Varför? Är det de rejäla annonsinkomsterna från Fotografiska som spökar?

I alla fall. Det luktar skunk.



Ny dag. Nya vinster och förluster. Min blogg var kul att starta igen. Tack för all respons, långt över 2000 läsare på ett och ett halvt dygn. Och tack Ni som deponerat. Nu blir man glad i lilla hjärtat.

Historien med Fotografiska fortsätter tydligen igen, ikväll. Märkligt, finns tydligen mycket att gräva i där.

Hela utställningssituationen   är en tråkig historia numera. Fotografiska som är arroganta. Moderna, Arbetets museum, som inte svarar på utställningsförslag. Jag avvaktar. Att göra en utställning med 30 bilder är ingenting. Jag har byggt upp med egna ramar, passerpatouter osv, men då det kommer uppåt 150 bilder blir det grymt dyrt. Räkna med att varje bild kostar 500 kr att ställa ut i ett format som är 40/50ramat. 100 bilder är femtio tusen kr.

Ewa Stackelberg är en kvinna att beundra. Hennes mod, hennes fotografiska arbeten och hennes sköna livsinställning. Man önskar fler var som hon.

Jag ska berätta en historia om henne. För många år sedan var jag på Sifnos, kände en hantverkare i Kastro, den gamla stadsdelen. När jag är där ser jag en väldigt vacker kvinna som ligger på en mur, med bara havet bakom sig.
- Fan, vilken kanonbild, tänker jag och smyger fram.
Då plötsligt reser sig kvinnan upp, Ewa,  ler mot mig och säger: Men, hej Micke. Vad kul att se dig här.

Som sagt, ikväll igen, Kulturnyheterna.

onsdag 19 december 2012


Jag förvånas hela tiden över med vilken obarmhärtighet man presenterar sina nya förslag. Ta det senaste om marknadshyror osv. Man ska få ta ut högre hyror, för det ska ge mer bostäder. Man ska få ta ut högre hyror för då vill bostadsföretagen bygga mer och tjäna mer.

Vem tänker på hyresgästerna? De nyproducerade är ju redan för dyra, alldeles för dyra. Vad är vitsen med svindyra hyresrätter? Man får inte lån för att bo i hyresrätt. Man får inte 30 procents ränteavdrag för att bo i hyresrätt. Du kan inte sälja den.

Vem bryr sig om de unga? Vem bryr sig om sk vanligt folk? Vem bryr sig?

Det är den frågan man ställer sig.

Jag glider iväg, börjar känna att jag gjort min för en stund. Nästan så jag längtar efter lite forrellfiske i Norrland.

Varför har tiden blivit en räcka av obarmhärtighet så ofta? Jag märker det då jag jobbar med hantverkaren. Ju snyggare hus man kommer till, desto mindre snackar folk med oss. De bara säger att vi ska göra något. Det är allt. De är någon annanstans.

Det låter som en klyscha, det är det tyvärr inte. Ju finare hus, desto mindre snack. Tro mig.

Jag snackar med alla på gatan. Jag kan se en människa på andra sidan gatan. Jag kan direkt börja ett samtal med denne för mig helt nye människa. Han eller hon svarar tillbaka och skrattar.
I nya hus är det tyst. Där pratar man inte. Man stirrar ner i telefonen hela vägen upp till femte våningen.

Jag vet inte om det  är någon ide att bygga nya, dyra hyresrätter? Jag tror ingen vill bo i dom. Jag tror ingen vill bo i hus där man inte pratar. Svårare än så tror inte jag det är.

Bilden: Den här killen har dragit till Gambia. Han skrev att han mår bra. Inga ormar, varma stigar att cyklar på och lite ekorrar runt huset.






Ja, det händer grejer. Nu gick Jessika Silversaga ut och berätta om sina problem med Fotografiska.
Jaja, storyn rullar på. Jag känner mig lite less på det här nu, men vi får se var det landar.

Här handlar det om fler fotografer och fler anställda som är besvikna.

Jag är mycket mer intresserad av att få Moderna på fötter. Att vi ska få ett riktigt fotografiskt museum. Ett med stabilitet och klara riktlinjer.

Vad det gäller Fotografiska så känns det som Janne Broman offrar den anställningsansvarige, för något som han borde självt ha tagit ansvar för.

En annan sak man kan fundera över är varför inte DN skrev om det här, eftersom de fick materialet först. Troligtvis för att man har ganska stora annonsinkomster från Fotografiska? Jag ställer mig ganska tveksam till DNs agerande.

Jag vet ju att jag är körd på Fotografiska och det betyder inget, vare sig för mig som utställare eller besökare.

Nu blir det skidåkningen några månader, så får vi se vad jag kan producera i skogen, i snön och kylan.




tisdag 18 december 2012



Nu, när det blir juletider så kör jag ut min blogg för allmänheten. Just nu så finns det ganska många inlägg att läsa.

Kolla Donationsknappen.

Längst ner finns länkar till böcker, cv, Facebook osv,,,

Bara kolla in o ha det bra.

Jag är väldigt nöjd med läget. Inslaget om Fotografiska, den lilla debatten som startade om stället. Fotografiska kommer aldrig att bli sig likt efter det här, för vi satte fingret på deras urusla personalpolitik, deras behandling av fotografer, deras urkommersiella attityd.

Allt det här är en sak. En annan sak är fotografikårens feghet. Hur ska man kunna ha respekt för fotografer som snackar vitt och brett om radikala saker, men direkt viker ner sig då Fotografiska kallar.

Det var frapperande på min Facebooksida. Oftast då jag gör inlägg där så blir det en massa gilla från olika frilansare. Nu, var de knäpptysta. Inte ett ord. När en kollega blir behandlad som skit sitter de och trycker i sina lådor. Varför gick inte några av de sk Stora Fotograferna ut nu och höjde sin röst?

Ni, de som så ofta sitter och gnäller i intervjuer om hur uselt det svenska fotoklimatet är. Hur usla de är som skriver om foto är? Ni som säger att utställningsverksamheten i Sverige är bedrövlig?

Var tog Ni vägen???


Nog om detta. Tiden går, men tro mig, en slags spik har slagits i en kista och många har visat sina rätta ansikten. Det är bra. Det gör luften lättare att andas.


Den här länken leder till Svts Kulturnyheterna och en artikel om vårt program om det vi kallar avtalsbrott på Fotografiska.


Slicka äschlen på Fotografiska.

Det är många som gillar Fotografiska. Jag har aldrig varit impad och inte blev det bättre efter att våren 2011, blivit lovad att ställa ut 2013.
Efter ett år blev jag uppringd av en främmande kvinna. Utställningen avblåstes av en arrogant kvinna som kallade sig ”Utställningsansvarig”. En kvinna jag aldrig träffat. Min curator Maria Patomella var förd bakom ljuset och Jan Broman gled väl omkring som vanligt i sin hatt.

Kvinnan ansåg att det fanns ingen plats för mig 2013, 2014 och 2015, sedan var jag för lik Strömholm och Petersen för att publiken skulle palla oss alla tre inom tre år.
Det var en sak, även om arrogansen och otrevligheten var i värsta laget. Jag har ändå hållit på i 45 år och aldrig blivit sämre behandlad av en utställare än Fotografiska.

Det finns värre fall än mitt, och det värsta är Eva Stackelberg, som fick en behandling som är direkt svinaktig. Det är vad kvällens Kulturnyheter handlar om.
Det är också en demokratifråga. Om en yrkeskår är så rädda om sina skinn att de inte kan upphäva sina röster mot Fotografiska så börjar det gå för långt.

Varför är Fotografiska så dryga? De har växt över bräddarna, tagit över all Fotografi i Stockholm. Den naturliga konkurrenten Moderna har ju gett upp allt, verkar befolkas av en lobotomerad skara curatorer som käkar antidepressiva istället för att göra något. Nu härjar Fotografiska fritt. Alla slickar Jan Bromans rumpa för att få ställa ut på Fotografiska.

Jag  tycker det är en bedrövlig situation. Helt odemokratisk, framför allt för att inga fotografer törs höja sin röst för då stryker Broman, eller hans hantlangare, den sk ”Utställningsansvarige”, ett streck över  den fotografen. Till det här programmet fanns det många som kunde ha gjort skillnad, som kunde ha höjt sina röster, men de vågade inte. De vill framför allt ha en chans att få ställa ut. Så fega är vissa.

Nog om det. Ni kan bilda Er en egen uppfattning. Jag skiter i vilket. Det enda som verkligen irriterar mig är hur villiga folk är att slicka röv för att få hänga lite bilder på en vägg.

måndag 17 december 2012

I morgon kommer vår grej om Fotografiska. I sedvanlig ordning vågar inte folk uttala sig och de förtjänar bara förakt. Det är en demokratifråga. Jan Broman, chefen, vill inte uttala sig.  Kvinnan, den utställningsansvarige, kan inte ens minnas att hon ringt mig och blåst av min utställning. Min Curator, vågar inte uttala sig i tv. Synd på så rara ärtor. I alla fall, det blir en program om vad Fotografiska är, demokrati och rädslan för att inte få vara med i matchen.
Min mamma sa alltid. att om man gjorde sitt bästa, var hygglig och var hyfsat ren och välklädd, så behövde man aldrig skämmas.

Jag tror på det. Mamma hade sällan fel.

Jag skickar på er lite nya fotobloggar.
1
2
3
4
5

Ömsom vin, ömsom vatten, bestäm själva.

Jag läser att Fotografiska har 400 000 besökare på ett år. Vad har jag, nästan 300 000 som går in o kollar på ett år. Hur många jobbar på Fotografiska? Hur många olika utställningar har de på ett år? Hur mycket pengar tjänar de? Mycket....

Åså, jag då. Ensam driver jag den här bloggen. Ensam sitter jag och skriver mina skruvade inlägg. Ensam presenterar jag bilderna som ni aldrig glömmer, eller så vill ni glömma dom direkt. Har ni någon aning om hur många som tycker mina bilder usla, som tycker de håller en medioker kvalitet, som tycker och tycker... och vet ni hur dåliga fotografer dom oftast är själva? Haha, rent för jävla usla, de kan inte ens sikta rätt med kameran, men åsikter har dom.

Jesus, åsikter, åsikter, men jag välkomnar också dessa missanpassade själar i min fabrik. Välkomna, alla är välkomna.

När jag skrivit detta är det dags att, i denna hemliga blogg, som jag strax ska släppa loss för allmänheten, att komma till det väsentliga: DONATIONSKNAPPEN. Längst ner, efter inläggen. Tryck så tummarna glöder. Tackar på förhand.
Himmel över  Berlin. Jag minns filmen, vet inte om jag tyckte den var så bra. Många av de här tyska filmhjältarna, Fassbinder, mfl, gjorde bra filmer, men fan vet om jag förstod dom. Paris-Texas, förstod jag den? Nej, men det var coola typer. Fassbinder kroknade ju tidigt.  Knark och elände.

Tänker på Tore Johnsson, den eminente fotografen som krökade bort sitt liv. Det fungerar inte med kröken eller pudret i längden. Det blir ankskit. Många i min genre krökar för mycket, för att inte snacka om artister, författare, spelar ingen roll. Håller inte i längden. Å andra sidan så är det ju kröken som gör att det lugnar ner sig lite i deras härjade hjärnor.

Det kan ju låta magstarkt att säga att de hade mått lika bra av vettig träning. Lagom, fin träning med några tokryck, så hade deras hjärnor också lugnat ner sig....

Ja, vad har man för det. då halva den svenska fotoeliten lägger sitt krut på att plåta folk som mår dåligt, som är söndertatuerade, eller om dom nu är någorlunda vid sunda vätskor, så drar man i spakarna som galningar för att få dom att se jävligt risiga ut.

Nej, lite träning tack.


söndag 16 december 2012



Den här sajten ger mig rysningar.


En video om en väldigt fin fotograf.
Alesey Maykishev

Jag sitter och funderar på en tanke som jag aldrig trodde skulle spira i mitt huvud. Alla som känner mig vet att jag är vänster. De senaste 40 åren jag röstat har jag lagt min röst på Vpk/v  eller någon gång på miljöpartiet.

Idag, om det vore val funderar jag på att rösta på SD. Inte för att jag tycker om dom, för de är i mina ögon ett rasistparti, riktigt avskum, men för att få in en riktig fetsmäll på sossarna.

Det andra alternativet vore att rösta blankt. V och miljöpartiet är i mina ögon helt borta ur svensk politik. De påminner om piratpartier eller det här cykelpartiet vi hade i Stockholm. Deras tid är över.

På den borgerliga sidan finns tre fjantpartier och så Moderaterna, de rikas betjänter.

Sossarna? I varje konkret fråga blir de allt mer lika Moderaterna. Har de helt spårat ur? Rut och rot, vinster i vården. Kan de inte ens läsa en utredning? De lyckas inte presentera ett enda förslag till förändring som leder till mer bostäder, billigare boende, jobb, jämlikhet, fördelning, skatter....det är ju helt sjukt hur odugliga de är och anledningen till  det är att de försöker vara rosa moderater.

Sossarna måste ju köra en otroligt mycket radikalare politik. Det är ju löjligt då man till och med på Svenska  dagbladet skriver att sossarna politik att närma sig moderaterna är dödsdömd.

Om SD fick 25 procent, skulle sossarna vakna då? Skulle SD kunna förstöra så mycket? Skulle de kunna förstöra mer än vad sossarna och borgarna tillsammans gör idag?

Att bara fortsätta som nu, lägga en röst på V eller Miljöpartiet leder ingenstans.  Då kommer samhället bara att fortsätta sin ökade ojämlikhet och nedmontering.

Okej, säg att SD får tjugofem procent, sossarna fortsätter att vara rosa moderater, vad återstår? Är det då vi på allvar ska börja gå under jorden, bli olagliga?

Ja, snacka om jobbigt perspektiv, men är det någon som ser något annat? Ingen tror väl en sekund på att Borgarna (Moderaterna) kommer att lyfta det här samhället en millimeter. De kommer ju att göra grus av allting, och just nu, gör man det tillsammans med sossarna.



Det är härligt då kroppen börjar komma tillbaka efter en kraftig förkylning. När man plötsligt känner att det spritter till i  benen och man känner att man skulle vilja gå en lång promenad bara för att man känner för det.

Fetma är världens stora problem. Ja, nog har tiderna förändrats. Sett Pieter ten Hoopens bilder. Fin känsla, gläder mig. Vi snackade igår om att det är nya tider, nya intryck och nya uttryck. Att man kanske inte fattar det nya? Fast å andra sidan, nog fattar jag när det kommer ny schysst musik, eller en ny bra film, eller en ny bra bok. Varför säger man då så korkade saker som: du är för gammal för att fatta det här. Det är nya tider, det är nya uttryck, och du fattar inte det nya.

Klart man fattar det nya. Klart man ser vad som är bra eller dåligt. Klart man ser om ett fotografi har något i sig, en form, en berättelse, en känsla. Idiotförklara mig icke.

Jag tycker kontexen är viktig. Att en bild är tagen i en samtid, men den kan ju bara inte följa med. Den måste ha ett ställningstagande också, inte bara vara som ett laxermedel. Alla bilder måste ha ett ställningstagande. En modebild har ett ställningstagande. Den visar på ett plagg, den berättar om en mans eller kvinnosyn, den har gjorts i uppgift att sälja. Om det är kläder som HM har gjort på bilden så har fotografen också tagit ställning för HM och HMs utsugning. Hårt sagt kanske, men börjar man dra saker och ting till sin spets så kommer man alltid till ett ställningstagande.

Ta, hur man spelar sina låtar. Vilka låtar man väljer att framföra på en scen. Ta bara låten Viva Espana, som hon sjöng då Franco levde. Helt omedveten kanske hon var, men det var en hyllning till Franco.

Så där kan man hålla på och så där bör man hålla på. Man bör alltså tänka. Och då är vi tillbaka där vi började. Det är nya tider, det är nya uttryck och vad säger dessa uttryck?



I mitt bedrövade tillstånd ser jag på " Det kan bara bli bättre". Miss Li och Olle Ljungström sjunger Olles fantastiska låt " som man bäddar". Herregud, Miss Li, vilken röst, helt ofattbart. Går ju inte att värja sig. Helt grymt bra.

Det här programmet är ju en slags konstig såpa, men eftersom kameran tränger igenom huden hela tiden så blir det också så bra. Fantastiska musiker, folk som tar sitt kall på allvar. Jag kan inte komma ifrån att kameran gör halva jobbet, musiken den andra. Man lär liksom känna en person på djupet bara genom att låta kameran svepa, stanna över deras ansikten och låta ljudet göra resten.

Det finns liksom inte mycket att gömma sig bakom efter ett tag. Det blir som en bra dokumentär. Till slut kan man inte hålla emot.


fredag 14 december 2012

Hemingway....

" Never misstake motion for action"
Hemingway

"1954 överlevde han två flygplanskrascher med skadade njurar och lever. På grund av njurproblemen fick han högt blodtryck och medicinen han fick mot detta gav honom svåra depressioner. Han kunde inte längre skriva; han drack allt mer och blev 1960 för första gången inlagd för avgiftning. Han var på kliniken 39 gånger och varje gång fick han elchocksbehandling. En morgon några dagar innan sin 62:a födelsedag hade han nått gränsen för sitt lidande och 2 juli 1961 tog han sitt liv genom att skjuta sig själv med gevär."


När jag läser det här ovan, så förstår jag att han sköt sig. 39 elshocksbehandlingar. Min mor fick två och jag kan säga att hon blev sig inte lik efter dom. 39 behandlingar låter som ett makabert, omänskligt plågande.


Jag läser om Hemingway, fick en sådan enorm lust att läsa om en del av hans böcker. Jag gillar inte att man ger ut hans böcker postumt. Det är fult och taskigt. Det sker ju med fotografer också, att man gör utställningar med deras bilder efter de dött. En sak är om de flesta bilderna finns, men värre är att man kanske gräver fram en massa som fotografen själv ratat, ger dessa bilder en ny innebörd osv...inte alls bra, dålig feeling för fotografen, författaren.


I alla fall så ser jag att Hemingway gav ut  13 böcker  under sin livstid. Till det kommer fem som var postumt utgivna. Inte mycket, men alla är väl klassiker. Han dog vid sextiotvå och fick väl ut sin första bok som 25åring. 13 böcker på trettiofem år. Det säger en del, idag då författare skriver en bok om år, en del två till och med.


Å andra sidan skrev han ju några mästerverk mellan 1925 och 1929, In our time, Att ha eller inte ha, Och solen har sin gång, Farväl till vapnen. Min favorit är Att ha eller inte ha, fruktansvärt bra. In our time är noveller, en del så bra att jag fortfarande inte glömt dom trots att det är trettio år sedan jag läste boken.


I alla fall. Nu ska jag läsa om, Att ha eller inte ha.

Jag hade lovat köra en polare till Ikea, men fick ställa in. Kroppen vill inte vara med i matchen ännu, men det tar sig. Fem dagars förkylning brukar vara måttet för mig. Två ggr om året. I alla fall, tänkte på fotografi.

Vad är det som gäller idag? Bleka färger, kolsvarta svartvita bilder. Hur borde man tänka? Framåt, bakåt, eller inte alls?

Det enda jag kan tänka mig är att man gör sin grej. Att där det är legio med färg, typ naturbilder, så kör man stenhårt svartvitt. Skapar sig en egen nisch. Enda problemet med det är ju att naturblaskor och naturälskare inte riktigt hajar vad du gör.

Jag skulle vilja se en naturskildring som Henry Millers böcker, eller Bukowski. På ett helt annat plan, liksom.

Det snackas om D-vitamin och jag har käkat det i flera år. Det fungerar, vi har ju kraftig D-vitaminbrist i vårt land och jag är sällan sjuk på vintern. I år dock något annat då jag först torska på kräksjukan, första gången och sedan influensa.

Så D-vitamin tror jag på. Absolut.

På tal om skatter och nedmontering.
Fick en förfrågan om jag ville ställa ut mina bilder, en Retro på 200 bilder. Jag tackade nej, eftersom det fanns inga pengar, jag skulle sköta allt säjlv. Ta tanken att ställa ut 200 bilder, bara ramar kostar 200 ggr 400 kr,,,80000,,,,det säger väl allt,,,på det, göra printar, hänga, sitta vakt,,,hur fan ska det gå till?

Om jag ska ställa ut 200 bilder i en månad, eller två, så vill jag ha ca 30 000 kr i månaden betalt för utställningen och sedan helst ramningen betald, annars blir det ett nollsummespel eller en förlust.

Jag gjorde en sådan stor utställning på Nordiska museet, 140 bilder, olika format, de betalade ramarna, till en kostnad av ca 70 000 kr. Jag fick inget betalt, inte fem kronor och museet ville sedan ha tillbaka ramarna efter utställningen var klar.

Det var då, år 2000. Det var fint, men jag gör inte om det.

Nog om det.

Varför skriver jag blogg? För att undersöka vem jag är och hur jag passar in i det rådande samhällsklimatet. Jag skriver för att berätta om saker och ting jag gillar, tror på. Det svåraste är att skriva om fotografi och fotografer, för det är så ytterst få som jag tycker är något. Dessutom blir en del av dem som jag tyckt mycket om, och fortfarande tycker om, allt sämre.

Så har det alltid varit. Sedan början av sjuttiotalet har jag bara tyckt om 2, 3 svenska fotografer. Det har tillkommit någon och det har fallit ifrån någon. Vad det gäller de yngre fotograferna så har de flesta fallit ifrån, mest beroende på att de själva fallit ifrån och inte producerar något.

Jag skriver för att upptäcka mig själv. Jag försöker inte dölja mina svaga sidor, vet faktiskt inte vilka dom är, men de är säkert många.. Min känsla för att tänka för stort, se världens komplexitet, se hur vi förstör vår egen framtid, är kanske min största svaghet, för det påverkar mig negativ, gör mig ledsen.

Ta exemplet med HM, efter att ha sett Kalla fakta går jag fan inte dit och köper kläder något mer. Det komplicerar tillvaron att bry sig. En annan sak är att jag inte skulle vilja bli så förbannad hela tiden. Det gör mig också trött.

För det mesta är jag ganska nöjd med livet. Jag gjorde en lista över vad som var bäst 2012. Min ogifta fru kom på plats ett, sedan att mina barn klarar sig bra och sedan alla resorna. Mina långa uppehåll i Åre, Noheden och i Grekland, är det som påverkat mig mest.

Det som inte var så bra är Stockholm. Hur fan jag ska klara av den galopperande hipsterifieringen, det dyra boendet, men det får bli en framtida fråga.

För mig består livet av tre bitar, kärlek, arbete och träning. Jag satt och funderade på om  jag skulle kunna överleva som skrivande och fotograferande resereporter. Jag har ju gjort det förr. Gick inget vidare för resereportage betalar man inget för. Min erfarenhet är att resetidningarna betalar knappt för resan, resten är förlust.

Nåja, varför skriver man blogg? Ja, man kan ju läsa det här, ja, givetvis för att bli läst.

torsdag 13 december 2012





Vad inspirerar mig?

En bra början på en tankegång. När jag började plåta, strax innan jag fyllt tjugo, så var det främst författarna, Hemingway, Orwell, Ivar lo Johansson, mfl som betydde något. Sedan kom jag att älska Sture Dahlström, Lundell mfl...

När det kom till fotografer så var det Bresson, Strömholm, Eugene Smith, Koudelka, Ed van der Elsken, Don McCullin,,,

Vad är det som förenar alla dessa män? Jo, att de söker äventyret, att de söker en gemenskap med människor, att de, trots vissa mörka lägen, alltid har något positivt i sig. Vissa mer än andra, men de utstrålar verkligen livslust....känn på ordet, livslust.

Det jag ser i många fotografers arbeten idag är avsaknad av livslust och till och med, avsaknad av interaktion mellan människor i deras bilder. Jag gick igenom  Strindbergs bilder på nätet. Jag hittade bara en bild där det fanns en slags interaktion, en relation, mellan två människor. Alla plåtar som de vill, men är det tidsandan som gör att det skapas så mörka, dystra bilder utan egentlig livslust? Eller är det bara en trend?

Om man tänker på Ed van der Elskens Parisbok. Vilken livslust det finns, trots att personerna på bilderna lever ett ganska hårt liv. Petersens tidiga bilder, Cafe lehmitz, har ju mer livslust än hans senaste City Diarys. Varför kan man fråga sig? Är det tidsandan? Är det du och jag? Har samhället och tiden gjort något med oss? Eller har vi bara blivit äldre?

Man kan gott ställa sig frågorna, men livslusten måste finnas.

Jag gjorde två bilder av samma tjej.Några enkla ryck i spakarna så har man skapat två nya uttryck.