tisdag 31 december 2013

Retro 213

























Hur ställer man sig i vinden? Det blåser från Nytorget, uppåt, eller nedåt, som andra skulle säga. Var Nytorget ligger, uppe eller nere, är en ganska akademisk diskussion. Det enda jag vet är att det blåser nerifrån och uppåt, att min bil står i vinden och att jag smörjer låset i bildörren då jag går ner mot vinden, mot Nytorget.
Gunnar sitter på Skåningen, läser Chatwin, Jag fick aldrig riktigt ihop Chatwin, inte någon av böckerna, för spränglärd och för tung för min smak. Gunnar tycker det är bra, mycket bra. Han är skäggig och jag går ut igen, i vinden, ner mot Östgötagatan. En dag för tankar. Ringer min vän läkarn. Han svarar inte, men tre sekunder efter jag lagt på kommer ett sms,,,Buzy..Hur hinner han skriva o skicka det på två sekunder? Har han det färdigskrivet?

Det är en satans ångestvind. Träden är gröna men nekar att slå ut i stormen. Det är en jävla avvaktan. Det är som jag. Jag väntar på besked, stipendier, sommar, recensioner, meddelanden…
Det är många frågor att ställa. Äldsta vännen får prostatacancer, en älskling vill föda barn, tiden rullar på. Vad är viktigt? Vilka är mina skyldigheter? Hur vill jag bo? Var vill jag bo? Med vad vill jag arbeta? Hur vill jag arbeta? Var vill jag arbeta? När vill jag arbeta? Vad vill jag uppnå? 
Mina skyldigheter kan enkelt uttryckas: Jag är far i fyra år till. Det bör skötas hederligt. Efter det, inga skyldigheter till någon.
Hur vill jag bo? I solen, i fjällen, vid havet, på barerna.
När vill jag arbeta? Alltid?
Hur vill jag arbeta? Där hålet är som smalast och kraften störst. Där det är svårast.
Vad vill jag uppnå? En trötthet, som säger en dag, att nu är tröttheten större än lusten och sedan dö, snabbt.
Det är tankarna jag tänker på de sjuttiofem meter som skiljer mig från Skåningen och Södermannagatan. Det är enkelt att svara på mina frågor. Vinden är lika jävla envis som synden, ständigt närvarande.

Retro 212







Jag dricker Bills whiskey i natten. Det regnar utanför fönstret. Det är tiden då man borde börja tända ljusen i den öppna spisen. Det är tiden då nerverna ska läkas. Det är tiden då man ska samla sig. Det är höst.

Jag brukar tänka på Jesus. Vid vilken tid på året tog han på sig strumporna? Tog han på sig några strumpor? Var det höst i hans land? I mitt, Mickebergland, är det höst. Jag tar på mig strumporna. Det är en förlust. Jag har många förluster på min rekordlista. Nästan allt i mitt liv är förluster. Framför allt har jag förlorat kärlekar. Oftast har jag mig själv att skylla, men inte alltid. Inte nu. Kärlek och feghet hör inte ihop.

Om jag ska berömma mig själv så brukar jag alltid kunna vända nederlag till segrar. Jag är bra på det, även om åldern gjort mig mindre benägen att tro att alla mina segrar verkligen är just segrar.
Livet är märkligt, det regnar ute, det brinner några ljus i min öppna spis. Jag känner mig som en segrare, fast jag vet att jag nog inte är det. Det avgörs alltid till natten, som käre Hem sa. Till natten lyser sanningen på ett speciellt sätt. Jag tänder några ljus till i spisen. Det är kanske lika bra det?

Retro 211

Jag tittar på  mina bilder från Erstagatan. De är inte så dumma. De berättar en annan historia än de jag gjort förr. De handlar om människor som lever lite i marginalen. Människor som är lite halvt arbetslösa ofta, lite fixare, lite oförmögna att vara så perfekta som behövs för att bli täta och anses som lyckade. Det är mina vänner. De är som mig, ganska lyckade, ganska knapert med stålar, ganska ovanligt vanliga.

Retro 210



Ofta får jag frågan: Vad är en  bra bild? Det finns inget enkelt svar på det. Givetvis ska bilden ha någon slags fungerande komposition, förmedla en känsla och vara snyggt printad, eller tvärtom. Jag brukar svara: Tänk dig att du ser din älskade naken i ett vackert ljus. Kanske efter kärleksakten, nästan genomskinlig i sin nakenhet och sin längtan. När du ser en sådan bild och lyfter kameran har du tagit en bild, en bra bild. Mina bästa bilder handlar om en fågels flykt i luften, ett lakans slag i vinden. En slags flykt, en  lätthet, en dröm om vacker vit frid. Men, det kan lika gärna vara en kolsvart svärta. En ensam människa på en gata. Det måste bara vara vackert, vare sig det är ljust eller mörkt i motivet. Jag vet inte om mina bilder handlar mest om mig själv eller motiven. En sak är klar. Jag har en spricka i själen och det är starten för alla mina bilder.

Retro 209

Min dotter ringer. Har fått börja provjobba som 18-åring på sitt livs första krogjobb. Det mesta har gått snett första dagen. Jag  tröstar och peppar henne. Jag tycker hon är fantastisk, har grejat jobbet själv. Till saken hör att pakistaniern som gett henne jobbet är ärlig människa som också ska ha en stor eloge. Innan hon kom i kontakt med honom hade två araber och en indier försökt blåsa henne på de värsta sätt. 

Jag minns mitt första jobb, i hamnen i Sundsvall. Jag hade inte fyllt femton, lurade hamnen om min ålder och fick jobba som stuvare en sommar. Grymt hårt. Jag var topptränad cyklist, 60 kg senor, men massabalarna vägde 220 kg som vi skulle baxa omkring i lastrummen. Första dagen på jobbet minns jag än. Första balen körde slut  på mig, sedan gick resten av dagen i ett vitt töcken med blodsmak i munnen. Jag klarade det och dagen efter värkte hela kroppen vid femtiden på morgonen då jag skulle till hamnen. 

På något vis gick det lättare, hade skaffat mig lite teknik och till slut, efter en vecka, kände jag mig som en veteran. Nästa båt blev en virkesbåt. Vi la golv hela dagarna med bräderna och på  natten såg jag bara bräder. Det gick en vecka till. Jag överlevde en tappad sling med virke och närmare döden än den dagen har jag aldrig varit. När sommaren var över var jag korpsvart i skinnet, stark och oerhört rik. Jag köpte en cykel för pengarna. Sedan blev jag flottare och jobbade på massafabrik, men det är en annan historia.     

Retro 208



På morgonen vaknade jag upp till solsken. Det var dags för den månatliga konstrundan. Jag är inte speciellt intresserad av att gå på utställningar. Jag har aldrig kommit in i den världen, kanske som ett utslag av min klassbakgrund. När jag växte upp kände jag bara till en konstnär, målaren Bengt Lindström. Han uppfyllde alla kriterier och fördomar man kunde ha om en konstnär. Han var excentrisk, bodde i Paris, levde rullan när han kom hem till Norrland. Min kompis var penseltvättare och assistent åt Lindström. Det ledde till att jag också kom in på ett hörn. Lindström hade en stor svart Cadillac där bromsarna tog snett. Ibland fick vi låna den och jag kände mig mäktigt läcker då vi gled omkring i den fantastiska lyxbilen. Vi hade en vild sommar med Cadillacen. En natt var vi ute på en krog i centrala Sundsvall, drack sprit och spelade på rouletten. Lindström vann omkring tusen kronor som vi festade upp. Jag har diffusa minnen om hur kvällen slutade. Lindström badade med kostymen på. Jag funderade på om han hade plånboken i innefickan och om pengarna blev förstörda i vattnet?

Retro 207

Jag satt på kvällarna på min favoritkrog, tänkte på mitt eget barnalstrande. Hur P-pillren kom på sextiotalet och kvinnorna förändrade sig. Från att det i princip varit omöjligt att få sex, till att ha det hela tiden. När jag började träffa kvinnor i sjuttonårsåldern var det stenhård korsett och dragkedjor som gällde. Det var som förgjort att få till det. Ett år senare hade något hänt? P-pillren introducerades med en väldig fart och efter det var det bara: Kom unge man och låt oss sexa lite. Det var faktiskt lite nervöst. Kvinnorna fick något osynligt övertag och det tog ett tag innan man vande sig vid det nya läget.
Jag bodde i kollektiv där vi hade gruppsex på schemat en gång i veckan. Det var givetvis för svårt. Ingen stod ut och kvinnan som introducerade det hela tog livet av sig en kväll när jag var bortrest.


Retro 206

Jag älskar att sitta ensam i barer, tänker ofta på filmaren Bunuel då han som åttioåring satt ensam i en mörk bar och drömde sig bort. Han hade två klockslag i kroppen. Det ena var att han skulle ta en drink klockan fyra och sedan en efter middagen. Efter att det sexuella lämnat hans kropp var det hans längtan för dagen.

Jag förstår honom, kan ofta känna på samma sätt. Att få gå till en bar, sitta och stirra rakt fram, låta en kall öl glida ner. Framtiden och historien glider omkring i kroppen. Det är njutbart och efter en öl eller två, inte ett ord har blivit sagt, barndomen, medelåldern och döden är avklarad och planerad, glider man av stolen, går ut i den svala natten, vandrar hemåt i en slags inre frid, lugnt konstaterande att det mesta man gjort var okej och att döden också kommer att hanteras med stil.

Retro 205

Jag går den korta biten upp till Renstiernas gata, tar trätrapporna upp, passerar Monika Nielsens hus och svänger till höger in i parken. Det röda planket som omger några hus, bland annat Christer Strömholms gamla kåk, där Lundell skrev Jack, är min hemliga oas. Hit kommer solen först på våren och här lämnar den Söder på hösten. Jag sitter ofta ensam här, med ryggen mot planket. Det är säkert många som jag tror jag är arbetslös, en man utan förpliktelser, då dom ser mig sitta och luta mig mot planket. Dom kan ha rätt, men planket är min oas. Jag älskar att vara här, se våren komma, eller hösten dyka upp. Nu är det höst. Jag lägger en tidning under mig, lägger mig på rygg, stoppar händerna under huvudet, ser på trädet ovanför mig. Löven lossnar. Ett efter ett, blåser bort, som livet. Bakom mig, tio meter till Christers gamla hus. Hans röst. Den kärva. Hans ordspråk: Brådska skymmer sikten.

Det blåser mer löv. Det är redan höst, men jag ligger i lä. Monika Nielsen passerar med sin trötta hund. Klockan i Sofia slår tre, eftermiddag. Det är kaffestund på arbetsplatserna, men jag ligger kvar, löven faller över mig. Det kommer att bli vinter om ett tag. Jag kan redan känna de starka vindarna som skall blåsa bort de sista löven. När Monika Nielsen återvänder med sin ännu tröttare hund ligger jag kvar. Några löv faller bredvid mig. Jag fångar det på bild med min nya digitalkamera. Jag vet inte om jag är lycklig, men jag är i alla fall inte olycklig.  

Retro 204

Kvällarna är vackra i stan. Vi sitter ute runt ett bord på Matkultur. På två år har jag fått mer vänner än någonsin  på den här lilla krogen i hörnan av Erstagatan och Bondegatan. Kvällarna är som runt Medelhavet. Vi pratar, skämtar och kärleken finns mellan oss. Det är stora ord, men helt uppenbart tycker vi om varandra. Det är samma gäng som syns på Nytorget och på kvällarna går uppför backen till El Mundo och Matkultur. Jonas och jag är de som är mest på Nytorget. De andra har fasta jobb, dyker upp på kvällen. Jonas och jag är brunbrända som fyllgubbar på bänken. Vi är också de som lider mest av pollensjukan. Kort sagt: Vi är brunast och sjukast .

måndag 30 december 2013

Retro 203

Många har påpekat för mig att jag var bättre då jag var en analog fotograf. Alla bilderna jag visar nu är ju digitala. Ja, frågan kan besvaras så här: Vi förstod nog inte hur mycket som skulle förändras med den digitala tekniken. Jag, en fotografi i svartvitt, förlorade mycket. Filmens korn och de vackra fotopapperen. Den förändringen har betytt mycket, mycket, men mest har något annat betytt. Den nya tiden. Den tid som kom samtidigt som vi bytte fotografisk teknik.

Sedan 2005 har jag inte kunnat hitta ett ämne som intresserat mig att fotografera, förutom det privata och de utvikningar jag kunde göra därifrån. Först i och med den politiska verkligheten, Kärrtorp, nassarnas intåg osv, har jag fått ämnen som spiller över i mitt liv och som är intressant för mig. Det har helt enkelt varit en fotografiskt helt ointressant tid för mig. Nu börjar det likna något.

Jag var ju tvungen att göra något och det privata, att vi alla drog oss tillbaka till det privata, var det enda som fungerade.. Det är bara att kolla på nästan alla fotografer de senaste tio åren. Ganska ointressanta personliga arbeten rakt igen. En slags privata korståg som någonstans slår knut på sig själv om man håller på för länge.   Arbeten som inte alls kopplar på tiden, eftersom det inte funnits någon tid av intresse att skildra.Det enda som egentligen är intressant i riktigt privata skildringar är sex, men konstfotografi är fruktansvärt moralisk. Den får bara antyda att man knullar. Det ska framgå att man nog fan ska knulla, men man får fantisera om hur fotografen står där och knäpper. Själv tänker jag alltid att: För fan, skit i och plåta och knulla istället.
Skit i och knulla och plåta istället, det är en del av konstfotografin. Moraliskt skit och publicerbart dessutom.

Jag började skriva eftersom det var ett sätt att få mer tryck i det privata skildrandet. Jag har alltid skrivit. Att skriva ger mig ro. Att fotografera ångest. Tillsammans blir det en vacker resa i mitt eget psyke.

Retro 202

En period gick jag alltid ut på morgonen, en morgonpromenad. Jag hade plötsligt fått stark ångest och mitt blodtryck gick upp. Det var en orolig tid och jag var orolig. Att promenera hjälpte, som alltid har träning varit mitt svar på problem i psyket och kroppen. Jag dricker inte, jag röker inte, jag försöker ha så mycket sex som möjligt, men träningen är det som rundar av mina nerver. Nu var jag i dåligt slag så jag promenerde och försökte få koll på mina nerver och min oro.

Jag tycker om den här bilden, för den är jag på något vis. Mellan två landningar, lite i dimma, lite oskarp, men ändå vacker, meningsfull.

Jag såg den här bilden ofta, tog den varje dag, men alla dagar var dåliga dagar. Som med livet ibland, men en morgon satt bilden där. Jag drog den lite i kontrasten, trots att jag ofta ställer in min kamera på dynamiskt svartvitt. Dimman tog bort det dynamiska och jag drog in dynamiken i bilden igen.



Retro 201

Förutom att jag 2005 gick över till det digitala, så ändrade jag mitt arbete. Det blev mer privat. Det första projektet jag gjorde med digitalkameran var Erstagatan. Jag bytte namn på projektet flera gånger, men i slutändan fick det heta Erstagatan. Jag tänkte lite på Ed van der Elsken och hans Parisbilder. Jag plåtade på min kära gata Erstagata, på mina caféer och krogar på samma gata.

Vi var ett gäng som bodde i trakterna, som träffades varje dag på fiket och på krogen. Jag träffade Lotta och hon kom på något vis att bli en bärande del i min historia. Jag har alltid en person som är bärande i alla mina historier. På Mullvaden var det Vivi, min Berlinstory handlade mycket om Kat och hennes vänner, det jag gör idag har We som huvudfigur och Erstagatan var mycket om Lotta.

Det är viktigt för mig att ha en relation i mina projekt. En kärlek, helt enkelt. Jag tror aldrig jag gjort något utan att ha en relation i botten på storyn som jag berättar. Det är bland annat därför jag vantrivs med  streetfoto, för det är för anonymt. Det saknas relation.

Jag saknade också korn och liv i det digitala materialet så därför körde jag alltid min pocketkamera på minst 400 asa, för att få brus och liv i bilden.

Retro 200

Hösten 2005 köpte jag min första digitalkamera. En Canon S80, vars främsta fördel var den fina 28mmgluggen. Jag tyckte om kameran direkt och en av de första bilderna jag tog var på den nu avlidne Jean Hermansson som satt på Kafe Skåningen på Skånegatan.

Under en längre tid hade jag dragit ner på mitt labb. Jag labbade i princip bara en månad om år, i november, då jag gjorde hela min årsproduktion. Två hundra bilder till arkivet och kanske femtio utställningsprintar i fiber.

Så mycket hade hänt de senaste åren. Det fungerade inte med arkivet, sålde bara sämre och sämre och att göra fotojobb lockade inte längre eftersom det knappt fanns några tidningar. Jag hade helt enkelt inte råd med eget labb, eller dela labb med folk, för jag tjänade för dåligt.

Jag gick över till det digitala hösten 2005. Jag tyckte det fungerade bra, jag öppnade en blogg, som idag är raderad och började göra böcker som pdf-filer. Det kändes bra tills jag började skriva ut bilder. Då kändes det plötsligt väldigt dåligt. Det fungerade helt enkelt uruselt. Så uselt att jag ångrade att jag sålt min Leica och att jag skickat mina mörkrumsgrejer till en fotoskola på Island eller om det nu var Norge. Jag var ganska förtvivlad.

Jag hade också slutat resa, i alla fall slutat resa på det gamla viset. Nu reste jag bara till Grekland, för jag ville bo i Grekland. På vintrarna hyrde jag ut och var i fjällen, plåtade skidåkning med min Canon och 28mm. Hur det gick? Det gick väl, men jag vet inte om det blev bra? Låt oss säga att det blev hyfsat.

Bilden, tog jag på Nytorget en dag då en amerikanare gjorde en burnout.

Robert Frank


En underbar film om Robert Frank.

söndag 29 december 2013

Intet nytt under solen,,



Idag kom solen upp. Det kylde på en grad men fortfarande plus. Gick igenom vad jag ska göra. Jag skriver en ny del 2, retro, från första januari. Den delen kommer att handla om hur jag gick över till det digitala och slutade resa som förr. Sedan blir det en del 3, som kommer att handla om livet på landet och efter det kanske det blir en bok och en utställning?

Nog om det, lev väl, ta hand om ljuset.

lördag 28 december 2013

Hm...

Det börjar bli riktigt otäcka tider. Min son, som så lycklig flyttade in i en etta, i andrahand, med en hyra på 3400, fick plötsligt en hyra på 4800. Det är ganska jobbigt att bo i hyresrätt då man inte vet var hyran hamnar. Man har helt enkelt ingen ro i livet längre. Vad som helst kan bli vad som helst över en natt känns det som.

Sedan går man vidare och läser om Europa, Ungern, Spanien. Vet inte varför jag får samma känslor som då jag läser romaner som utspelat sig mellan första och andra världskriget. Att folk kände på sig att de skulle få ett nytt krig på halsen. Vad gör jag då? Jag sitter och kollar på sajter hur fan jag ska kunna byta min tvåa mot två ettor, måste bo billigare. Jag kan inte ha en hyra på uppåt 7, 8000 kr. Då får jag bara leva i min lya och äta gröt nonstop. Jag kollar också på hus i Spanien,  låna fem hundra tusen, få ett eget hus, till en kostnad som blir betydligt mindre än att hyra en tvåa på Söder i Stockholm.

Jag befinner mig mellan många poler nu. Läser en intressant sajt där en fotograf skriver om vikten av att fotografer skriver på allvar. Jag håller med om det. Allt fler borde skriva på allvar. Fotografer är intressanta människor som reser mycket, som ser mycket, som tänker mycket. Som sagt, skriv mer och skriv på allvar.



fredag 27 december 2013

Zlatans cykel

Zlatan och cykeln. Först får man väl konstatera att han gjorde en rejäl groda även om hela upprinnelsen var helt fel från början. Att Anders Svensson hamnade i konstig sits och Sjögran i ännu konstigare. Hon skulle plötsligt få en bil och Anders Svensson skulle plötsligt sitta och förklara sig o i slutändan blev allt helt idiotiskt. Det enda riktiga hade ju varit att båda fått en bil direkt, utan tjafs och tjat.

Två bra fotbollsspelare som blir belönade för sina insatser, men så blev det inte. Lite bra att Zlatan tog i lite, nu kom ju problematiken upp till ytan och kanske kan den diskuteras på vettigt sätt.

Jaja, vädret, är det någon som vill ta livet av en? Fy fan, så trist. Dagarna rinner iväg och det känns ju helt meningslöst att göra något. I går såg vi en film om äldre, medelålders kvinnor som drog till Kenya, eller om det var Gambia, och raggade unga, svarta män Suck, vilket elände. Jag känner samma sak då det gäller män och Thailand, eller vad det nu är. Det är helt fel ingång till allt. Det jag funderar mest på är varför dessa män och kvinnor, ganska standardartade typer, lever ett så otroligt tomt liv? Inget sex, ingen hjärna, ingen utstrålning. Vad lever de i för sammanhang, hur tänker de, hur korkade är de, hur har de blivit så efterblivna?

Alla är förlorare på det här. Det är ju otroligt svårt att nå fram till någonting om den ena parten ser den andre som kött, hud, lukt och inget annat, som en toyboy eller en framtida hushållsmöbel....

Ja, det är världen, i alla fall en del av den. Nu ringer det, nu är punkan lagad på bilen. Alltid något.


torsdag 26 december 2013

annandag jul

Julen gör att man hamnar i en slags koma. Man kanske behöver det? Jag kan ju inte skriva om andra människor eftersom min vardag är så olik de flesta andras. Jag går en promenad. Tänker, att på något vis älskar jag ändå de här gatorna. De här just nu, tomma, tysta gatorna.

Om en vecka är jag till fjälls, ringer polarn, hör hur vinden ryter i telefonen. Det är okej, men inte fan är det mycket snö. Det löser sig nog, med tiden, men jag tror inte Stockholm får någon vinter i år och det är tråkigt.

onsdag 25 december 2013

Juldagen 2013

Juldag, regnar milt nästan lite ledset, som regnet säger förlåt. Tänker på året som snart gått, på hur bra jag har det. Lyckan över att få Sune Jonssonpriset. Nu har jag haft turen att få nästan alla stipendier man kan få, och jag har fått dom flera gånger ibland. Det var också skönt att vi redde ut konflikten med Fotografiska, det vann alla på, dom, vi, fotograferna. Det enda jag irriterar mig på är att alla andra stora aktörer gett upp sitt förhållande till fotografin då Fotografiska kommit med i matchen. Det är trist o inget annat.

Krogarna är stängda. Sardin är kanske bästa och trevligaste krogen runt Nytorget. Elefantpojken på Ringvägen bästa Thaien.
Two Indians på Bondegatan bäste Indiern, Dionysys bästa Greken och Pom o Flora bästa fiket. Alla hundra meter från min lya och alla på Bondegatan.

Årets bästa utställningar var alla på Fotografiska, Strömholm, Erwitt och Kertezs. Det mesta annat jag såg gick mig ganska enkelt förbi. Thomas H Johnnson, startade upp Landskrona fotofestival. Årets viktigaste svenska fotogrej. Det gavs ut massa böcker, Strömholms klart bäst.

Politiskt var demon i Kärrtorp  årets grej och Kartellens låt en pärla. Mina två racercyklar en Bianchi och en Nishiki är mina ögonstenar och mina Rossskidor är mina polare på vintern.

Nassarnas frammarsch är hopplös att hantera. Hela Europa faller. Grekland, Portugal är en sak, men då Spanien börjar återgå till tiden för Franco, då är det riktigt allvarligt, riktigt, riktigt allvarligt. Att Mandela varit hjärndöd sedan juni äcklar mig. Man har låtit honom ligga i koma av politiska skäl, men också av arvstvistiga skäl, det verkar finnas en del riktigt giriga barn och släktingar kring honom. Hela ANCs utveckling är ju tragisk. Man köper jaktplan av Sverige, där dealen är svinaktig från svensk sida och dessutom har inte Sydafrika råd att låta planen flyga. Istället skulle landet ha satsat pengarna på sitt enorma aidsproblem, men den svinaktiga svenska hållningen gjorde att det blev något annat.

Det regnar, som om regnet ber om ursäkt, säger förlåt. Jag deltar i en slags enkel fototävling, Street på fejan. Det är många duktiga, men för mig räcker inte det. Jag ser ett otal, snyggt omgjorda Iphonebilder, som blir bra bild, men jag vill se något annat. Jag vill inte bara se snygg bild, kanske med bra känsla. Jag vill se en mening med bilden, bilderna. Jag vill se VAD man vill med bilden. VARFÖR man tar den och HUR man vill att den ska AGERA i SAMTIDEN. Jag tror inte på enstaka bilder. Jag tror på många bra bilder, sammansatta till en sång av bilder, som berättar en historia, som är ett vittne i tiden, som förändrar oss, berör och får oss att ändra på oss själva eller i alla fall får oss att reflektera över vår egen roll i samtiden.