torsdag 31 januari 2013


Var på Jonas Berggrens utställning på Marie Laveau, Hornsgatan.

Låt mig börja i rätt ände. Jonas Berggren är en mycket kompetent fotograf. Jag har känt honom i många år, minns hans tidiga bilder på stranden i San Sebastian. Mycket duktig fotograf alltså, och dessutom en väldigt fin, trevlig människa.

Lika fina och trevliga killar är de som kör Ralf, de som organiserar detta evenemang och andra Ralfevenemang.

Bra folk alltså, hög kvalitet, glädje, fint,,,och så kommer vi till knuten då, det som gör mig så förbannat illa omtyckt i vissa kretsar. Mina tankar.

Nu har jag sett en del utställningar den senaste tiden, de senaste åren, där fotograferna tänker öppna sig, där de tänker lägga korten på bordet, MEN, de vänder mig ryggen till. De hugger sig inte själva i bröstet, de öppnar sig inte tillräckligt, de låter inte allt spilla ut.

Jonas visar en sida av sig själv, den sida han döljer, den man inte tränger igenom. Han gör det bra, men han vänder sidan till. Det kan vara hans personlighet, det han vill visa. Jag säger inget ont om det.

Jag såg Strindbergs utställning för ett tag sedan, också ett fint Ralfevenemang. Samma sak, fyllt av närmanden, till synes en öppning, men ÄNDÅ, ingen riktig öppning. Inget yxhugg i bröstet.

Det är givetvis den nya tiden, den nya tiden, där man döljer trots att man vill öppna. Där man inte vågar, inte orkar, inte kan ta priset för att öppna sin egen bröstkorg med ett yxhugg.

Om jag hårddrar så måste någon öppna bröstkorgen nu i svensk fotografi. På riktigt, låta det rinna ut, för tiden behöver en riktning, en ny riktning, där blodet rinner, där det är på riktigt, på sånt allvar att det inte går att misstro.

Just nu är den svenska fotoscenen dold, ryggarna är utåt. Det är dags att öppna upp. Jag kräver inte det av någon, men jag önskar. Ja, jag önskar så innihelvete.

Så, är det, så var det. Fint var det, men yxhugget saknades.



Alex Webb , är en väldigt duktig gatufotograf. Personligen tycker väl jag att han är lite för duktig, lite för perfekt, men den som vill lära sig komponera på gatan har mycket att hämta hos honom. Kolla in hur han ofta delar upp bilden i två delar med en linje i mitten och sedan gör han två bilder, en i varje del av bilden och därefter får han det  hela att smälta ihop till en stor bild. Mycket skickligt, och en sak som de flesta INTE klarar av. Att se flera bilder i en bild, SAMTIDIGT.

Som sagt, kolla in Webb och ta Er en funderare.

Ed van der Elsken, är verkligen en fotograf jag älskar. Han har ju gjort klassikern, Love on the Left bank, men också så mycket mer. Kolla på den här filmen från Japan. Det är ren och skär kärlek till fotografiet och livet. Underbart, underbart, underbart.

Det här, med Bruce Davidsson, är verkligen fina grejer.

Jag fick en fin idé denna morgon, men jag behåller den för mig själv ett tag för jag har märkt att Om man säger något högt, så tar någon annan samma idé. Inte så bra.

Den här bilden i alla fall, tog jag nere på Sergels torg, vi snackar 1971, eller 1970. Jag hade köpt en Nikon F på Hornsgatan och börjat plåta på allvar. Det är egentligen ett tjuvskott, men han såg mig och så blev det som det blev. På kvällen framkallade jag filmen i min lya på Blekingegatan. Det togs aldrig mer än en halv film eller en hel film om dagen, på den tiden.

Jag vet att oftast gjorde man fotojobb på en halv film, inga problem alls, tio, femton exponeringar. Vem behöver mer bilder? En månad utomlands klarade jag lätt på trettio rullar film, kanske 25 rullar. Sällan mer än 36 exponeringar på en dag.

När jag ser Bruce Davidssons kontor, labb, så kan jag känna en vansinnig längtan efter att ha ett sådant kontor, ett labb, alla bilder, ramar, kameror, runt omkring mig. Det blir som en plats för idéer, tankar, en kreativ tankesmedja.

Ja, jag börjar ju komma till den åldern att det är kanske tid för en egen arbetsplats igen?

onsdag 30 januari 2013


Livet är härligt. Man är fan inspirerad hela tiden. I mina ådror rinner livet som en glödhet spermastråle som bara vill ut och befrukta världen med alla goda, härliga tankar och infall.

Ärligt talat, hur fan kan någon tycka mitt humör är vresigt och grått? I alla lägen är jag på bra humör även om jag lite då och då blir förbannad, men det är ju också skönt,,,,,eller hur?

Jojo, till gubbarna kan jag ju säga att vi är lika gamla/unga, ungefär,,,,jag har kollat era bilder,,,,

Till dagens ämne. Bresson, Koudelka, Smith, bra fotografi. När man tittar på bra fotografi, ( när jag tittar) så hamnar man ofta i två läger. Det ena lägret är den beskrivande, berättande fotografin, typ Don McCullin, bilder som berättar, som berör, som inte i alla lägen är perfekta bilder, kompositioner. Det är ofta fina grejer, sedan finns det andra lägret, Bresson, Koudelka med perfekta kompositioner, där varje bild är ett enskilt konstverk. Helt enkel en tavla.

Det är mellan de två lägren jag vandrar. Jag gillar Smith, McCullin, mfl, sk berättare, men i längden så föredrar jag de rena konstnärerna, de med de perfekta kompositionerna och innehållet. Koudelkas Exile, eller Bressons alla böcker, är typexempel på perfekta kompositioner. Finns inte en dålig bild, vilket det finns gott om hos de andra.

Det kan också vara en sparsmakad urvalsprocess. Vissa fotografer lyckas förena det berättande med det konstnärliga ibland, som Strömholm, men Bresson är i mina ögon den verkliga ekvilibristen. Hans bilder har allt, till och med närhet, stor närhet, trots sitt anonyma tillslag.

Märkligt va? Så skulle jag säga vilka fotografer som betytt och berört mig så är det de mest konstnärliga, som Bresson, Koudelka, Strömholm, sedan finns det berättare, de som både skriver och plåtar, som McCullin, Danny Lyon, Frank... ja, där tar det slut,,,men som vanligt finns det en annan sanning också. Att ingen fotograf påverkat mig lika mycket som författarna. Miller, Hemingway, Lundell, Anais Nin...
Sitter och skriver ut bilder då Ab ringer från fjällorten. Han glider omkring i min röda Ferrari med sin sköna atlet till dam, En riktig rövardonna med älgstudsarn klar i framdörren. Klara, är hennes namn. Kändes nästan som en textrad i en Bob Dylanlåt.

I alla fall. Personligen har jag ju hört att kärran stått hela natten framför krogen Broken. Det luktade så konstigt i den att polisen kallade in knarkhundarna, men enligt Ab, som suttit häktad hela natten för knarkbeslaget, kunde hundarna inte skilja på espressokaffe och knark.

Ägaren till bilen, freridern Berg, kallad Profeten, i den trängre kretsen, har hällt ut kaffe i framsätet för att han ska få en klar indikation på när våren kommer. Då sätet inte är sönderfryst längre, stiger kaffedoften i bilen och han tar då sikte söderut, mot cykeln, den längtande frun och katteländet.

Så, ser det ut, men nu har Ab betalt böterna, sluppit fri och omedelbart kastar han sig in i den lya där profeten härjat den senaste månaden. Vad finner han? Sönderfrysta öl? Hur är det möjligt? Måste vara Jean Pierre, JP, med ett konstigt hottentottefternamn som står för den massakern. Troligtivs har nämde JP försökt smuggla in öl, bakom ryggen på Profeten, för att dricka i salig ensamhet en lördagskväll då depressionen över Svts kanalutbud blev för stark?

Jag tycker om den här bilden. Den här kvinnliga loja axeln. I alla bilder, överallt, finns det ett element som egentligen inte passar i bilden, men som gör den bra. Den humanistiska touchen.

Annars var det kul att gubbarna skickade en hälsning här på bloggen. Jag fick ju en kamera så nu är jag i farten igen.

Såg Ernst Billgren, intressant att vi har så mycket gemensamt. Aldrig träffat våra pappor, egentligen heller tänkt så mycket på det. Jag hade en bra styvfarsa, det räckte långt. Våra morsor blev med barn väldigt tidigt och både Ernst B och jag har gått vår egen väg. Aldrig passat in någonstans, någonsin.

Jag tycker mig aldrig ha passat in någonstans, inte nu heller. Jag passar verkligen inte in i fotovärlden. Fan, vilken trist och trångsynt värld. Jag vill ha mer space, Henry Miller och sådana typer intresserar mig. Ja, även Ernst Billgren,typer som tänker: Vad är det sämsta jag kan göra och sedan gör det.

Lilla Blå skickade mig en U-tubefil med Henry Miller, även om hon inte kan skilja honom från den Miller som hade ihop det med Marilyn,  Miller, dramatikern, Ni vet.

Sista meningen var fin, massa syftningar, men i alla fall. Jag gillar Henry Miller, hans underbara flöde. Nästan alla fotografer, 99 procent, saknar flöde, de stoppar upp, fastnar i konventioner, fastnar i det tekniska. Vitsen med en snabb kamera är flödet, men då gäller det också att utnyttja det. Flödet är allt. Känslan och tankarna ska rinna i bilderna, ur bilderna, som rödglödgad lava nedför berget Po.

På tal om det, borde söka stipendium till Italien, till ett besök på Capri  i spetember. Där kan man se berget rista och känna svaveldoften från lavaberget.

Ja, flöde ja. Passa in, ja. Hur gör man för att inte passa in. Tro mig, det är inget problem. Jag skulle gärna passa in, men hur det går till, hur man gör, vete fan. Jag försöker lyssna på mig själv och i och med det så är det kört hela vägen.

Fotografiska? Ja, det sker någon slags förhandling. Jag kan ju inte säga att det går fort precis. Kanske kommer det en lösning i februari. Vi får se.

tisdag 29 januari 2013

Det här är jag då jag hänger en utställning på Galleri Gauss i Gamla stan. 1982??? Jag hade sällskap av Tommy Nilsson och Hatte Stiwenius. På den tiden hade vi ett labb ihop, Gomorra, bara namnet ger en ju rysningar.
I alla fall slutade jag den här utställningssejouren med att visa bilder i natten på husväggarna runt galleriet. Vi satte upp två Karusellprojektorer och sedan körde vi lilla Arles.

Det var skitkul och jag minns att sköna Karina, numera känd modeskribent och delägare i kanonbloggen Granntanter sa åt mig: För fan Micke, nu får du sluta snacka och gå hem.

Jag snacka mycket på den tiden. Det är annat numera.
Solen stiger lite lätt över träden. Det känns lite vår i luften. För första gången sedan 1967 är jag en fotograf utan kamera. Jag slog sönder min Panasonic för en timme sedan, skickade den direkt till verkstaden. När jag står där kommer det in två gubbar med Leicor på magen. Blir lite jävla sur. Vore det någon vett i det här landet skulle de ge mig kamerorna. Själva vet de väl knappt vad som är fram och bak på  maskinerna?

I alla fall tog jag mig en funderare på samhällsutvecklingen, eller är det kanske min egen jag tänker på.
1972 hade jag en Leica m2, och M3, med 21 mm, 35 och 50 mm, en Nikon F med 105 och macro,,,det hade jag råd med fastän jag bara jobbade extra på nätterna. Dessutom hade jag en Volvo som jag körde mellan Spanien och Sverige med, stup i kvarten. Hur fan hade man råd, hade labb dessutom. Gjorde 2 fotojobb i månaden.

Helt sjukt. Idag har jag författarpenning, publicerar mig överalltm har gjort 30 böcker, bråkar med Fotografiska, har ställt ut uppåt 100 ggr, osv, osv, och har fan inte ens råd att köpa en pocketkamera för 5000 kr.

Det är ju fan sjukt. Den kamerautrustningen jag hade hela 70 och 80 talet kostade ingenting. Hyran var typ 50 kr i månaden, soppan till Spanien gick på typ 200 kr. Det enda som kostade var filmen och den rullade man själv. Idag när jag snackar med polare som kör film så säger ju alla: det är för dyrt, man har inte råd med film.

Det var det, den sk samhällsutvecklingen. Och som sagt: Nu är jag en fotograf utan kamera. Nu blir det Iphonebilder, som den ovan, ett bra tag framöver.


Det här är jag och min bror Pelle. Skulle tippa 1957,58? Vi har just klivit ur tältet och gör oss beredda på den dagliga björnjakten. Hittade vi ingen björn så gick vi ner till stranden som låg hundra meter från vårt hus och sköt på fiskmåsarna med våra pilbågar.

Huset bakom oss hade farsan och farfar byggt. Farfar var smed och en jävel på att bygga hus. Jag minns hur arg han blev om jag slösade med spik då jag byggde mina egna segelbåtar och kanoter.

Det var en tid utan telefoner, datorer och annat som tog upp ens tid. På en sommar kunde jag bygga tre båtar, skjuta några fiskmåsar och få upp en och annan lax, men björnen, den lyckades vi aldrig få korn på.


Om man ska berätta en historia så är det inte bara bilden, hur den ser ut som räknas. Det är den totala stämningen som räknas när historien skrivs i kameran.

Den här bilden, ser jag varje dag, i ett hörn jag passerar på väg till fiket. Det är ett ganska meningslöst hörn, men också ett vackert hörn. Ett hörn där polisen brukar stå, ett hörn där det är förbjudet att gena med bilen, ett hörn som hör till ett vackert hus, ett hus där det bor två polare.

Som sagt, ett ganska meningslöst hörn på väg till fiket.

måndag 28 januari 2013


Måste erkänna att jag är lite förtjust i den här hunden. Annars är det väl den här perioden då de mest ointressanta samtalen förs? I alla fall ser jag inte så mycket som jag förmår plocka in.

Jag har en massa grejer som jag undrar hur det gick med, egentligen? Syrien, Egypten, alla dessa tiggare som nu ses överallt i Sthlm, boendet, hyrorna,.... listan kan göras hur lång som helst, men jag erkänner gott att även om jag vill, kan och orkar jag inte ge mig in i att tänka och fundera om allt detta.

Hur mycket kan man begära av en människa? Just det, grundfrågan är vad man kan begära av en människa?
Tja, här försöker de locka mig till Åre igen. Klara hade någon vild story om att hon kutat runt i vassen och skrämt upp ett rådjur och Axel stått på stranden och klubbat ner det stackars djuret med storslalomskidorna.

Jag vet inte om jag trodde på det hela, men nog fan lockade det att kasta sig på ett tåg direkt och dra upp. De får väl höra av sig då grytan kokar och köket är mört nog ,,,,lär nog inte dröja länge,,,,,eller rättare sagt, hoppas det inte dröjer länge.


Ja, nu sitter jag ned. Den senaste månaden har varit en månad on the road, i backen, i sängen, på tåget, i bilen..no mercy. Nu några dagar i stillhet, innan jag åker igen.

Först och främst. Fick ett mail, från en av workshopdeltagarna. Helvete, vilken begåvad människa. Mer om det i maj. Men, foto, handlar om blicken och ibland träffar man på BLICKEN. Malin Jones från Mora eller var fan hon nu håller hus, var också en sådan fä blick.

Så till dagens ämne. Fotografera. Jag blir allt mer varse ett gigantiskt problem och det är: Vad gör man med bilderna?

Betänk min situation, 45 år som yrkesfotograf, sett alla olika utvecklingar, alla kameror osv, och nu står jag inför ett helt nytt faktum. Vad gör man med bilderna?

Om man fotograferar som jag, så behövs ett forum. Förr hade man alltid arkivet i sista läget och innan dess, publiceringar, utställningar, böcker, ... men nu? Att ställa ut,,,tja, böcker, det ges inte ut några böcker om de inte är garanterade vinst. Publicera sig? Filter är väl den enda tidning jag kan se som håller ngn slags klass.

En av de riktigt stora kickarna för en som mig, är ju att bli publicerad i en tidning. Inte på nätet, utan på papper och det finns knappt längre. Då man rör sig på gatan, eller rättare sagt: Då jag rör mig på gatan, handlar allt om mötet och att jag ska bli publicerad. Jag vill göra nytta, jag vill inspirera, jag vill förändra, jag vill beröra.

Nätet, räcker inte till för det. Visst, det berör lite, men det saknar ron, förmågan till lugn och stillhet och en känsla av ro. Så, då man rör sig på gatan med kameran så vet man att det finns inget ställe att publicera sig på. Det tar emot, hela grundförutsättningen för att plåta naggas i kanten.

Det är vad jag tänker på. Att ron saknas.

Underbar text om Cartier Bresson och så lite om mig.

söndag 27 januari 2013





En helg kan vara så mycket. Utställning, middag, Hunden Lollo, se AB missa en port på slutet då man tror han ska ta hem det hela,,,ja, livet, livet...

fredag 25 januari 2013


Hur jävla sned kan man bli? Åker hem. Tåget är försenat, men det går i alla fall hela vägen till Stockholm utan att gå sönder. Försöker ta en fika på tåget på morgonen. De öppnar sju, då man kommer fram. Perfekt.

SL har hitta på något nytt skit så jag kan inte köpa smsbiljett Går inte ens att skicka sms till dom, Suck. Får köpa axesskort, har aldrig använt ett sådant, blir på jävligt dåligt humör. Folk ser her slut ut på Tuben, springer omkring som pissråttor. Alla ser ut att frysa trots att det knappt är kallt, lite under minus tio.

Man säger att det är vackert i stan. Jag tycker det ser ut som en skitig kloak. När jag ska gå in genom dörren fattar jag att jag tappat nyckelknippan med alla nycklar till lyan, bilen, cykeln  name it....när tappade jag en nyckel senast, typ 25 år tillbaka i tiden. Måste ha glidit ur byxan då jag sov i liggvagnen.

Shit, ringer SJ, är nummer ett i kön, tjugo minuter senare har jag inte kommit fram, ringer om, är nummer 9, och tio minuter senare får jag snacka med en människa som säger att det tar nog en vecka att få nycklarna om de hittas,,,,

Jaha, är jag glad att vara hemma. Borde vara det, men redan innan jag klivit av tåget var jag förbannad på all skit som den här staden innebär...som tur var är jag proffsig nog att ha extranycklar till allt, men det som retar mig mest är alla frusna Stockholmare, deras lidande miner och den skitiga staden.

Nu är det väl bara att ta en kopp kaffe och kolla in vad den här jävla hålan har att erbjuda,,,inte fan kan det vara mycket?

torsdag 24 januari 2013


Ryggskydd, tatueringar och feta skidor.

Sitter på ett fik som har ett namn som något man sätter på spisen. Det är en fantastisk dag. Solen skiner och snön är snäll. Jag velar mellan att köpa barnpannkakor för sjuttio spänn eller något för hundratrettiofem.
Allt är för dyrt så jag köper en kopp kaffe, sätter mig i ett hörn och smugglar fram min hemgjorda macka.

Känner mig nöjd. In kommer tre unga killar med den rätta StÅÅÅkholmsdialekten. Inget ont om det, men resten gör mig lite intresserad. Alla har ryggskydd, feta skidor och tatueringar. De snackar dessutom JÄVLIGT HÖGT.

Lovely, tänker jag och undrar vad AB skulle säga? ” Det är bra med ryggskydd”, sa han en gång på Bageriet.  ”Man kan ju ramla på tröskeln på väg in på muggen”.
Jag dricker mitt kaffe i lugn o ro. Min hemliga macka gör mig på gott humör. Jag har redan satt i mig deras sjuttiokronorsbarnpannkakor fem ggr den här säsongen.

Grabbarna beställer öl. Givetvis, stora, starka saker. En river omkull sin öl och hämtar en Wettextrasa för att torka upp spillet. Sedan vrider han ur den i ölglaset och jag får lite respekt för snubben. Tyvärr dricker han inte upp spillet utan går bort med glaset. Det tycker jag nog var att fega ur lite.
I alla fall, lyssnar på snubbarnas tjatter. Man var säkert lika dan själv en gång i tiden. Det gällde ju att impa på brudarna. Numera behöver man inte impa. Det räcker ju med att man finns till för att lanternorna ska tändas lite överallt. Det säger man ju inte högt, eller hur?
Jag sitter där jag sitter, mackan går ner i kistan, grabbarna tjattrar och solen skiner.
Sedan går jag ut, slår på några signaturer i snön, köper semlor och åker hem till Kastellet för lite meditation.

onsdag 23 januari 2013

Det snackas ofta om invandringen till Sverige. Det finns dom som vill göra det till ett problem, ja till och med tror vissa idioter att arbetslösheten och Gud vet all annan skit, beror på dessa invandrare.

Jag menar, lite bildning tack. Spanien, Grekland, Italien, Frankrike osv, är det någon som på allvar kan tro att tex Spaniens nästan femtioprocentiga arbetslöshet bland ungdomar beror på invandrarna?

Nå, till något annat. I Grekland vet jag hur hänsynslöst grekerna har behandlat albanerna genom åren. De har haft dem att jobba överallt för skitlöner. Samma gäller i vårt land. Det finns massor med invandrare som jobbar under genomjävliga villkor. De gör ett kanonbra jobb men behandlas som slavar. Varför tar aldrig SD och andra fascister/rasister upp den grejen?

Idag var det ett grymt bra Uppdrag granskning. Folk från Kamerun blev totalblåsta av en skurk kallad Skogsnicke,en hänsynslös profitör, som helt enkelt lurade och blåste dessa arma människor på det mesta.

Jag hatar sådana typer, det handlar inte bara om pengar, det handlar mest om människosyn. Varje år händer något liknande med Thailändare som kommer hit och ska plocka bär. Varför finns det inget skydd för dom? Varför går det att blåsa dom hela tiden?

Jag blev så upprörd då jag såg hur dessa Kamerunska män satsat allt, inte fått något betalt, förlorat i princip allt. Liv, familj, hem, för en skurk kallad Skogsnicke ska tjäna feta stålar.

Se programmet och jag lovar att Ni blir lika förbannade och förtvivlade som jag blev/blir.

Tid är något speciellt. Mina barn har aldrig fattat hur jag jobbar. Låt mig ta ett exempel. Strömholms utställning på Moderna hette "9 sekunder av mitt liv". Det var kanske 250 bilder, nio sekunders exponering för att få ihop alla dessa bilder.

Ibland då jag har workshop blir folk stressade av att de inte får ihop något. Det är så det är. Tre dagars hårt arbete kan vara att man på tio minuter, eller tre minuter, eller bara en, tar de bilder som blir de bilder som är bilderna. All den andra tiden är bara förspel, ett viktigt förspel.

Man vet aldrig med tiden, mer än att ögonblicket kommer. Det kommer alltid om man är beredd på att köra sitt förspel i botten. Ta risken att vänta, vara, lyssna, se och lukta sig fram till läget.

Mycket av den moderna fotografin är inte längre att vänta, utan mer att vara aktiv, gå på, söka upp, riva av. Jag tycker det känns allt mer att konsten att vänta har falnat. Det är inte bra, för det vet vi ju alla att poetens största och viktigaste förmåga är att vänta och stå ut. Göra sig klar för anfallet, men inte stressa sig fram.

Strömhom hade ett ordspråk, som jag egentligen inte tror är hans från början, men det är vackert och sant: Brådska skymmer sikten.

Nu var det sagt.
Ibland får man se mer än man tål. Igår kollade jag på tvn i tio minuter. Först det här sinnessjuka med barnen som ska utvisas, sedan det här med köttskatten. Jag vet inte vad det är med svenskar och kött. Det föreslogs för ett bra tag sedan att en skola skulle ha vegetarisk dag, inget kött alltså. Folk gick bananas. Hur kunde man bestämma något sådant. Inget kött?

Tänk efter, så farligt är det väl ändå inte? Det finns ju en ganska kraftig miljöaspekt i det hela. Hur ska man komma åt miljön när folk inte ens kan tänka sig minska på sitt köttintag?

Så kom inslaget om hur löneskillnaden mellan män och kvinnor fullständigt galloperar. Hur fan kan det vara möjligt? Problemet är precis inte nytt. Kanske det är dags att dra ett lönetak kring 40 000 kr och de över den summan för ingen löneförhöjning på tre år, samtidig som bonusarna dras in och ALLT läggs på de med de lägsta lönerna och på att utjämna skillnaden mellan män och kvinnor. Givetvis kommer det aldrig att ske och det är väl därför det snart blir väpnad revolution i det hör ojämlika landet.

Sedan kom GW Persson in i bilden. Han är bra o kul på många sätt, men jag pallar inte att se en levande död i rutan. Han är så förbannat fet att han kan kola i vilken sekund som helst. Se hur han rör sig, se hur  han andas. Jag mår rent dåligt av att se honom i bild. Varför tar han inte hand om sig?

Ja, det var tio minuter tv. Efter det bytte jag till en sportkanal. Där vet man ju vad man får..


tisdag 22 januari 2013


Jag läser en bok av Iselin C. Herman, A prioritaire. Det är en ångande bok om längtan mellan två okända personer. När jag läser den slås jag av hur endimensionella vi börjar bli. Vem orkar läsa en tjock, en krånglig bok idag? Inte många. Vi läser korta grejer på internet eller så blir det en deckare.

När jag satt på Hyddan, fiket i WCbacken, så kom Dylans röst ut i högtalarna. Vilken röst, vilket geni. Jag njöt av en människas berättelser. Ren Poesi. På samma sätt är det med Bresson, Cartier Bresson. Det frågades om han skulle passa in idag? Det är inte rätt fråga att ställa. Han är död. Hans verk, hans mästerskap är redan genomfört. Ett mästerskap som är så ohyggligt bra så det kan aldrig ruineras.

Om jag ska beskriva Bressons storhet så gör jag det enklast genom att berätta om när han hade en stor bild på kultursidan i Expressen för många år sedan. Den bilden var så outstanding att resten av tidningen förmultnade. Det är så man upptäcker stor konst. I kontex med andra grejer. Som Dylan i högtalarna på ett fik i en skidbacke.

Sartre sa att vi är dömda att arbeta och dö i vår egen tid. Jag tror på det. Visst kan mitt, ditt eller andras arbeten ha betydelse efter vi gått bort, men för de flesta av oss, gäller att verka i vår egen tid, medans vi lever och finns på plats.

Så, till frågan om Bressons fotografiska stil skulle fungera idag så är svaret ganska enkelt: Nej. Och det har helt enkelt med att göra att i vår tid, krävs andra redskap, andra uttryck, andra sätt att berätta. Däremot kan vi varje dag njuta av Bressons mästerskap, hans berättelser. Att försöka göra om hans bilder idag är dömt att misslyckas av en massa olika skäl.

Det finns bara ett sätt att förhålla sig till sin samtid. Att vara så ärlig, rak och omutlig mot sig själv och den tid man lever i som möjligt.

Det var Bresson och det ska vi vara också.









Idag, när det var så vackert, slog det mig att jag fotografer sällan när det är vackert. Jag har inte fotograferat mina barns födslar, inte heller speciellt mycket då de varit Lucia och sådant. Det mest privata vill jag inte ha på bild. Jag vill inte ens minnas det på bild.
Det är något annat jag söker och därför bryr jag inte mig om det vackra, i alla fall inte det vackra som alla ser är vackert.
Jag söker en skönhet, alla mina bilder bör vara vackra, men skönheten ska komma någon annanstans ifrån än det mest uppenbara.
Det är som med män och kvinnor. Nog har jag sett och levt  med  de vackraste kvinnorna, men efter ett tag inser man att de är så vackra att man bara kan accepterar det. Att det måste finnas något annat. Troligtvis är skönheten det man slutar tänka på först. Det andra, samtalen, intellektet, humorn, de varma händerna, det kärleksfulla, tar snabbt över, tar sig snabbt förbi skönheten.

Fast visst, då och då, slås man av den otroliga skönheten ens älskade äger. Den där skönheten man vandrar i varje, dag, sörplar i sig med morgonkaffet. Den där skönheten som finns där hela tiden, men som också är det man snabbast glömmer bort, för humorn, rösten, händerna, intellektet  är så otroligt mycket viktigare.


Det är strålande sol, och kallt, minus 22. Skit samma, jag vet hur man klär sig i kyla. No problem. På Hyddan sitter Bobbo, vars syrra Anna, jag känner. Samtidigt ringer Hjärtat från stan och AB skickar sms från Wengen om att han minsann ser på webbkameran hur bra det ser ut att vara i Åre.

Halva världen i en minut. Köper en renklämma o drar ut igen. I liften sitter semesterlirarna och ALLA snackar om fylla, som varit eller ska bli av. På Hyddan satt fem unga killar med jätteölen halv tolv.

Jag tycker läget är bedrövligt. Borde de inte snacka om kantisättning, carving, slipning? Nej, de snackar om fyllan. Breda skidor, tatueringar och ryggskydd har hela högen dessutom.

Skit samma, efter 21 dagar på skidor får jag ont i knäet, drar ner till byn, köper en låda med två semlor. Det sitter tre snälla norskar vid ett bord och jag tittar på mina semlor. Kan jag verkligen äta upp två semlor själv? Givetvis inte så jag kör med internationell solidaritet, ni vet VÄNSTERNS slagord. Har ni NÅGONSIN hört ett moderat säga det? De snackar bara om internationell aktieutdelning, eller internationell skattesänkning.

Nu var det internationell solidaritet och norskarna blev så glada. Sedan åkte jag hem och läste en deckare där alla sköt alla på varje sida. Den utspelades i Boston/USA och som ni vet, där skjuter alla varandra hela tiden. 



Workshop i Stockholm den 3-5 maj 2013.

Är du intresserad av att utveckla din fotografi, ditt bildspråk tillsammans med andra. Under tre dagar arbetar vi med en uppgift, samtidigt som vi också går igenom dina tidigare, egna bilder. Vi blir en tät, intim grupp som ser på varandras bilder, försöker lösa uppgiften utifrån ditt eget bildtänkande.
Vi arbetar inom ett litet område på Söder i Stockholm. Vi sysslar med nära, personlig gatufotografi, porträtt, gestaltande av tillstånd.
Workshopen kräver digitalkamera och gärna också en liten bärbar dator.
I workshopen ingår också ett skriftligt moment, att skriva om sin uppgift, sina tankar. vi

Workshopen kostar 3000 kr och anmälan måste vara gjord före den 15 mars. Då betalas också 3000 kr som ej fås tillbaka om du hoppar av workshopen.

Är du intresserad, kontakta mig på mickeberg@hotmail.com

måndag 21 januari 2013










När jag gjorde min bok om Cafe Spuntino så visste jag redan från början att det skulle bli en bok. Så är det med allt jag gör i bokväg. Jag har alltid en bokplan då jag plåtar. En bok och en utställning. Det är alltid målet. Just nu håller jag på med en bok om att åka skidor, vara i en fjällmiljö.

Det fungerar alltid. Samtidigt har jag andra mål, tex att se hur bra jag kan bli som skidåkare. Det går faktiskt framåt. Det är kul, egentligen går allting framåt i mitt liv. Kärleken, fotot, skrivandet, fysiken, skidåkningen, cyklingen, allt är toppen.

Det är bara en grej som blir allt sämre. Pengarna. Så, dags att påminna om donationsknappen. Den här boken om Spuntino kan ni se under inläggen här i bloggen. Den finns på Blrub.

lördag 19 januari 2013