Tid är något speciellt. Mina barn har aldrig fattat hur jag jobbar. Låt mig ta ett exempel. Strömholms utställning på Moderna hette "9 sekunder av mitt liv". Det var kanske 250 bilder, nio sekunders exponering för att få ihop alla dessa bilder.

Ibland då jag har workshop blir folk stressade av att de inte får ihop något. Det är så det är. Tre dagars hårt arbete kan vara att man på tio minuter, eller tre minuter, eller bara en, tar de bilder som blir de bilder som är bilderna. All den andra tiden är bara förspel, ett viktigt förspel.

Man vet aldrig med tiden, mer än att ögonblicket kommer. Det kommer alltid om man är beredd på att köra sitt förspel i botten. Ta risken att vänta, vara, lyssna, se och lukta sig fram till läget.

Mycket av den moderna fotografin är inte längre att vänta, utan mer att vara aktiv, gå på, söka upp, riva av. Jag tycker det känns allt mer att konsten att vänta har falnat. Det är inte bra, för det vet vi ju alla att poetens största och viktigaste förmåga är att vänta och stå ut. Göra sig klar för anfallet, men inte stressa sig fram.

Strömhom hade ett ordspråk, som jag egentligen inte tror är hans från början, men det är vackert och sant: Brådska skymmer sikten.

Nu var det sagt.

Kommentarer

  1. Mm idag ska allt hända direkt. Kolla på senaste kamerorna vinklingsbar skärm och wifi. Vem fan bryr sig, ärligt? Jag kan visserligen också känna att saker ska hända snabbt men får utlopp genom motion. Jag väntar för fullt. På insikter av det som jag inte än har. Nya längdskor levererade idag. Nu jävlar ska det åkas i skogarna.

    Hade/B

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg