Min ogifta fru sa att hon aldrig sett mig så bekymrad som nu. Kanske har hon rätt, för jag vet varken in eller ut. Och det saken handlar om är vilken väg livet ska ta? Hur ska jag arbeta? Hur ska jag leva? Vad ska jag arbeta med?

När man är i min ålder inträder ett vacum mellan att fortsätta på den gamla stigen eller hitta en ny. Jag vet att en del kommer att säga, men jag har milioner idéer och de ska jag göra då jag går i pension. Jag har hela livet gjort vad jag velat. I hela mitt liv har jag gjort vad velat göra och det kommer jag att fortsätta göra. Det enda som bekymrar mig är att det jag vill göra nu inte har någon bäring i det samhälle jag lever i. Det finns ingen som supportar det jag vill göra, om jag nu egentligen vet vad jag vill göra?

Ta bilden som Paul Hansen tog, en ruskigt bra bild. Hela debatten handlar plötsligt om han ändrat färgerna i den, photoshoppandet. Det ligger två döda barn i gubbarnas armar, räcker inte det för att börja tänka lite längre. I alla tider har vi fotografer gett våra bilder lite extra stänk. En annan aspekt att ta upp är: ska man tävla med sådana bilder? Skulle du vilja att dina döda barn exploaterades i World press foto.

Betyder dessa bilder, typ Hansens, något? Min åsikt är att de betyder inte ett skit. Jag tror inte fotografi betyder ett skit längre. Det är bara underhållning och försäljning numera. Om en bild ska betyda något tror jag att den måste ha ett djupt personligt budskap, ha en positiv vibb och helst följas av en stark text.

Ja, jag är bekymrad. Hela världen verkar vara bekymrad. Jag har en polare som alltid säger: Du tar för allvarligt på saker och ting. Konstigt nog är han alkis. Han rymmer på sitt sätt. Märkligt va?

Annars, Ed van der Elsken.

Kommentarer

  1. Har kommit till slutsatsen att det är okänsligt och fel att tävla med bilder på personliga katastrofer och olyckor. Skulle döda vita svenska små barn från Täby vara med och tävla? Knappast. Att man sedan tar och snackar teknik istället är ju helknäppt.

    SvaraRadera
  2. bästa bilderna har en tidlöshet väldigt starkt,
    till allvaret (du skrev nyligen) i dina bilder finns närhet och
    livskänsla också,
    det här seendet är en unik gåva
    det kan ju inte bli bättre,

    bra ide att samla allt på nätet
    du kan ju det också

    SvaraRadera
  3. Jo, jag letar fina hemsidor där man kan få in alla texterna och böckerna, plus bilderna. Hm,,,,,

    SvaraRadera
  4. Jag anser att Paul Hansens typ av bilder är en jävla skit. Men nu har han baxat dem ända hit.... Ja, jag tror att jag föredrar en bild tagen med mobil i det där läget. En bild som utan en jävla massa estetiskt skit som toppar händelsen. Nyhetsbilder ska berätta om "what happened". Hur snygg den bilden är spelar ingen som helst jävla roll. Sen är det en helt annan historia om man jobbar som bildkonstnär och uttrycker SIG SJÄLV. Istället för att "förklara" världen som fotojournalisterna alltför ofta utger sig för att göra. De får mig att må illa fotojournalisterna. Jävla esteticerande.

    SvaraRadera
  5. du har förstås superkoll
    jag tycker viewbook har bra mallar för bilder,
    text kanske också kan vara på en renodlade
    litterära sida, kan ju innebära läsare
    som kommer in från nya perspektiv
    och så länka emellan

    SvaraRadera
  6. Angående fototävlingar och Paul Hansen, så tycker jag att bilden är viktig och briljant. Men sättet den exponeras visar på ett par saker i systemen som gör att det blir problematiskt.

    1: att de flesta i det nya entreprenörsamhället är frilansare. Frilansarna måste tävla för att behålla sitt existensberättigande, och de anställda likaså. Det gör att bilden blir en produkt, ett skyltfönster som ska sälja fotografen. Hade vi haft ett samhälle där fotografer oftare var anställda och fick göra sitt jobb i fred, för bildens egen skull, så hade saken varit en helt annan.

    2. Det saknas intresse för innehåll i den allmänna debatten. Åtminstone i de större medierna. Man tar den enkla vägen, och diskuterar det som distraherar från debattens kärna - om bilden tagits med en för bra kamera, om skuggorna har lättats för mycket. Jag brukar inte se så mycket konspirationer, men hur fan har vi hamnat där? Det är ett mönster som går igen i alla möjliga sammanhang upp till mac eller PC, om amerikansk presidenten möjligen har en kenyansk muslim bland sina förfäder - debatter styrs in på skitfrågor för att dölja de riktiga. Det måste verkligen hända något nu och vända.

    Allvarligt: vad hände med det bildningsideal arbetarrörelsen stod för ett par generationer tillbaka?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg