söndag 31 mars 2013

Jag vet inte vem som har tagit bilden och ber om ursäkt för det, men jag vill visa den, för den är så otroligt bra. Den ställer så många frågor på sin spets. Vad är det som skiljer den här skidbilden från så många moderna skidbilder. Svartvitt, den innehåller ett humanistiskt perspektiv, moderna skidbilder visar bara prestation alldeles för ofta, den har charm, ja, i mina ögon allt. Och dessutom säkert tagen med en gammal Rolliflex som saknar allt som moderna kameror och moderna fotografer tycker sig behöva.

Jag vill inte säga att det var bättre förr, men något är det i alla fall.

Häromdagen gick jag igenom nya cykelbilder från Touren, i en viss publikation finns 2011 års bästa bilder från Touren. På ren svenska, så är det bara skit i jämförelse med de gamla bilder jag sett. Vad är det som skiljer, jo det humanistiska perspektivet. Det enkla tas bort och in kommer det tillkrånglade,,,märkligt

Vad kostar det att byta däck, 300 kr, eller kanske 400 kr? I alla fall brukar jag då och då skifta däck själv. Mest för att se i vilken form jag är i, för det är ett jävla slitjobb. I normalfall brukar jag få ihop det på under en timme, men i år......No comments. först upp med bilen, däck ett går okej, men då däck två ska på rasar bilen ner från domkraften. Det är is där bilen står och den börjar glida lite och har den börjat glida så är det kört. Som tur var har jag lagt ett däck under som tar upp bilen.

Okej, upp med fanskapet igen, det är småkallt ute och jag börjar bli både svettig och förbannad. Upp med bilen, då knasar domkraften igen och bilfan rasar ner. Det är nu jag börjar tänka på snubbarna på verkstaden som drar alltihopa på tio minuter.

Går in, tänder brasan, som av någon underlig anledning ryker in. Har vinden vänt? Tar en halvtimme att vädra ut, samtidigt lagar jag domkraften som ser rejält sned ut.

Ut igen, får på två däck till innan bilen rasar ned. In och fixa domkraften igen och på med sista däcket. Tid, fyra timmr. kroppen  värker, allt är skitigt, men jag är jävligt nöjd. Vad tjänade jag på det här? 300 kr,,,

lördag 30 mars 2013

 
Läser om Wilhelm Moberg i DN. Beskriver hur han älskade Kalifornien. Jag minns då jag läste en bok han skrivit som handlade just om hur han bodde ensam där på ett pensionat. Det var en väldigt sorglig bok, som tog mig starkt. Han tog ju livet av sig senare också. I alla fall, en fantastisk författare.

Han beskriver hur han älskar havet, ljudet från vågorna. Jag känner likadant, skulle vilja bo några stenkast från havet, bara gå ut och simma då och då i det blå.

Nu är det vinter och vår på samma gång. Jag slipar skidor, se bilden från igår och pumpar cykeln på morgonen. Märklig tid.

fredag 29 mars 2013





Days go by, sitter och väntar på att komma ut på snön med skidorna. Letar bland gamla bilder, några enkla skott från den goa, ljuva tiden.

Bra grej om Koudelka.
http://erickimphotography.com/blog/2013/03/10-lessons-josef-koudelka-has-taught-me-about-street-photography/

torsdag 28 mars 2013


Sitter och funderar på alla grejer jag kastat mig in i. Vad jag har sökt för priser. Scandinavians photos bloggpris, sedan något tyskt Leicapris, resestipendium, arbetsstipendium, tror jag sökte något ateljestipendium i NY också, men det kommer att gå till en sk vanlig konstnär.

Ja, så kommer jag att få ett annat stipendium, hemligt ännu. Så är det, så är det. Ingen ordning alls, alltså.

Jag går igenom mina fotoböcker, måste ha böcker för minst 100 000 kr, men egentligen är det få av dom som är riktiga favoriter, typ Bresson, Strömholm, Lyon, Frank och några till. Jag försker sortera bort de andra, komma ner på ngn slags munktillvaro. Inte äga ett skit, allt ska gå ner i ett handbagage.

På tal om handbagage. Är det någon koll längre på handbagage på flygen? Tycker en del drar in vad jag kallar resväskor i flyget. Ska fan skaffa en lite större rygga, så behöver jag aldrig oroa mig mer för bagaget.

Soen skiner och nyheterna handlar om iskyla i april. Vad det gäller sverige o klimat så tror jag aldrig på något, framför allt inte vår och inte sommar. Förra året hade två sommardagar, resten regn. Vår, kommer aldrig före juni och då blir det tre fina dagar med ultraallergi och sedan kommer regnet.

Jag skulle så gärna skriva något om fotografi men jag kan faktiskt inte gräva fram något som intresserar. Jag tycker allt jag petar i, påminner om något jagsagt förr. Jag tänker mer på Hemingway, som då han satt på tåget med en ny roman färdigskriven och hans fru/flickvän, blev förbannad och kastade ut hela manuset genom tågfönstret. Lite ditåt kanske jag skulle komma?

Bilden, Christer och lite polare på västkusten. En fin dag, minns att Örjan spräckte glasögonen, lagade dom med tejp och ett halvt år senare hade han fortfarande dessa lagade briller. Allt detta som påminnelse om att inget förändras speciellt mycket.

onsdag 27 mars 2013






Days goe by, min blogg krånglar hela tiden, därför inga inlägg. Läste om Gabriella Ekström som skrivit en bok om cykling, " De som inte vann".

Kul, kul.

Dagen började annars med att jag plockade ner mina bilder på Pom o Flora, fiket på Bondegatan. Sedan trodde jag det var vår och stack ut för att köpa en keps, men det är det svåraste som finns. Hur svårt som helst att hitta en som passar mig, en fotograf. Det måste vara kort skärm. Jag nekar att vända skärmen bakåt som vissa fotografer gör. I alla fall glodde jag så förbannat i lådan med fynd så när jag tittade upp så hade liksom mina ögon fastnat i ögonhålorna. Jag trodde jag fått stroke och smilade, funkade, lyfte armarna, funkade, sa mitt namn utan att sluddra: Funkade och så, till slut så fick jag in skärpan igen.

I alla fall inte riktigt, för jag stod och hängde över en Bianchi, men det var tjejmodellen.

Suck, hem och börja rensa i garderoben, dvs bland bilderna och böckerna. Jag är inne i att avsluta något och påbörja något annat.

Affe skrev om tiden, hur mycket tid det oftast krävs för att få fram något bra och jag berättade då om Koudelka. Han började alltid plåta sin Exilevandring i februari. Då drog han från Paris och så sov han i skogen, vandrade genom Europa, till november. Då återvända han till Magnum, var i deras mörkrum, sov där ibland och på kvällarna satte han upp bilderna på väggen, lät dom sitta och till slut, då vintern var över, visste han vilka som höll måttet.
Så, blev det februari igen, ut på vägarna osv,,,o så höll han på i tio år och det blev boken Exile.

Det var lite ditåt då Anders Petersen gjorde fängelse, tog något år, ofta sov han utanför fängelset i sin bil och på dagen fick han komma in till fångarna. En pressfotograf menade att han skulle kunna ha gjort samma bilder på en vecka...och kanske det, men jag tvivlar. Det finns ett förhållande mellan tid, relation och kvalitet, trovärdighet. Fråga mig inte vad, men något är det.

Mary Ellen Mark låste ju in sig på ett mentalsjukhus i en månad, eller mer, då hon gjorde Ward 31, så inget är gratis, som man säger.

På tal om gratis. På tre dagar har jag fått två erbjudanden till om att få förmånen att ställa ut gratis. När fan ska dom ge upp?

tisdag 26 mars 2013






http://htv.hasselblad.com/video/vladimir-donkov-the-man-who-loves-winter?current-channel=all-channels


Till Dig som gillar Capa och cykel---


http://www.magnumphotos.com/C.aspx?VP3=SearchResult&STID=2TYRYDGO4R8D




Vandrade ner och kollade in Bresson. Höll på att ge upp på en gång. Visst är det mycket bilder och visst tycker jag det är bra att det är mycket bilder, men jag måste hålla med kritikerna om att det var för mycket bilder. Hela utställningen blir som en stor redovisning.

Jag blev faktiskt lite deppig, riktigt jävla deppig, för Bresson  är den fotograf som betytt mest för mig i livet. Jag har nu sett tre stora Bressonutställningar och ingen har fungerat. I bokform är ju Bresson oftast helt fantastisk.

Bressons problem är avsaknaden av dynamik på utställningar. Nu var det bra printar, ofta har det varit trista, grå saker, men nu var det lite stänk i printarna.

Men ändå, avsaknaden av intimitet, den stora massan bilder, den massiva hängningen gjorde att jag bara gav upp, gick ut med huvudvärk.

När jag kom ut tänkte jag på hur Strömholmutställningen var organisera, mer intim, klassikerna i ett rum, spänning. Bressons utställning var jävligt torr och trots att han är min största fotografiska idol, den som betytt mest för mig, så tycker jag inte det är värt hundra spänn i entré.

Gick ut i bokhandeln, kollade Koudleka, så bra, så bra. En ny bok och ett omtryck av Gypsies, sedan slog jag upp Sune Jonsons sista epos, Och tiden blir ett förunderligt ting, ett rent mästerverk.




måndag 25 mars 2013


Jag slår återigen ett slag för Claes Gabrielsons blogg, underbara bilder av Faurer. På något vis finner jag något släktskap mellan hans bilder och mina?



Såg att de kommunala bostadsbolagen gått i tre miljarders vinst. Vad fan är det? Ska vi hyresgäster försörja hela jävla stans alla bostadsrättsinnehavare? En hyresrätt som är nyproducerad är ju ofta dyrare än en borätt.

Tre miljarder i vinst? Varför bygger man inte hur mycket billigt som helst? Varför har bostadsrättsinnehavarna så jävla mycket bidrag? Det är ju de som har mest pengar som har mest bidrag. Nu får fan EU gå fram som i Cypern. Plocka från dom som har, se till så den här halvkriminella bostadspolitiken, just nu driven av Borgarna, får ett slut, får en rimlig fördelning.

Tre miljarder i vinst är fan inget annat än ren stöld från oss i hyresrätt.
Tidningen Foto



Vi körde inte så hårt idag,,,,,,


Jag följer i en kvinnas fotspår. Hon lurar ner mig till Unter den linden och den andra skiten, sedan går vi en halv mil i motvind och hon fryser sitt vackra ansikte och hennes händer blir till is. Vi drar till Magdalenenstr och hon fryser ännu mer.

Det är vackert, vi kollar på svensk fotografi, dricker espresso och det är ännu vackrare och hon fryser ännu mer.
Jag fryser aldrig och vi käkar en god kaka på ett fint fik och jag lånar ut mina vantar och kontrollanterna på U-bahn kollar oss och hon fryser ännu värre .
Jag frågar henne om hon tror jag skulle bli en bättre fotograf i Berlin och hon nickar på huvudet över kaffekoppen på det dimmiga kaféet .



Sol över Berlin, minus nio. Snackar spanska i hissen med andalusiska damer, bueno. Kaffet är för svagt och jag minns regel ett för en resenär. Always bring Nescafe for your personal taste. Regel nummer två är en doppvärmare till kvällens the.

Mina gamla kvarter runt Rykestrase är eleganta numera. Lite för eleganta. En affär verkar leva på att sälja bikinis.
Hoppet är det sista som överger människan. En närstående påstår att mitt minne är som en guldfisks. Det är inte lätt att tro det är en komplimang, men jag gör det. Nu öppnar fiket med riktigt kaffe på Schönhauser alle,så jag lullar ut med kameran, bländare 22, tusendelen och minus sju.




Jag är inte i Berlin för att jobba men så blir det ändå. En gång i tiden gjorde jag en bok om Berlin men då den var klar blev den ngt annat. Jag kanske gör den nu?

På mitt gamla fik är det fullt med folk. Att få in en barnvagn är en omöjlighet så därför sitter de med barnen ute i solen och fikar.
Klockan slår vid den judiska begravningsplatsen, det berör på något vis. Hur kan staden vara så lugn?

Det är en liten marknad vid Rykestrase o jag tar en korv, gatan känns oändlig, den här känslan människan känner då livet saknar slut.

Hunden verboten står det på en skylt i parken. Älskar den tyska tydligheten. Det är lite hundar i Berlin i jämförelse med nytorget där alla tycks bära på något litet skällande stycke.

Jag tycker om hundar . I Berlin var jag husse till en schäfer från Barcelona , en riktig byracka som rymde ut på nätterna . Hunden verboten! Tror aldrig han fattade vad som stod på skyltarna då han var ute och röjde på nätterna.





Jag blir allt mer en blomma på livets oändliga äng. Alla behövs och alla får vara med. Italienaren på Swedterstr har fullbokat, fransmannen på Auguststr rekommenderas men ligger för långt bort.
I natten lyser alla hem som mjuka dunbolster. Det kan vara värt att tänka tanken hemlös. Vilken fruktansvärd kamp varje natt då lamporna tänds och asfalten stelnar av kyla

Jag arbetar långsamt, varje dag är en tegelsten i en grund som skall bli ett hus. Man måste ta det på allvar, det enda lod som behövs är tanken om att vara människa, just bara människa.

Något av det största i livet är eget kök och en varm sovplats. Cyklisterna kommer långsamt i natten. Deras ljus är som förvirrade tankar, en slags lysmaskar på boulevarderna.

Vi stannar på en stund framför den stora porten där Strömholm hängde, sedan går vi till storfamiljen där alla dricker grönt the och alla barnen påminner om de andra barnen jag redan sett.





När We påpekar att det slitna bordet är fabrikspatinerat, som slitna jeans, börjat mitt fall ner i depressionen.
Varför blir alla stora städer likadana, medelklassiga, vackra, det yttre?
Jag blir tungt deprimerad, känner tröttheten komma, den trötthet jag så ofta känt på alla mina resor och Gudarna ska veta att jag har rest otroligt mycket i mitt liv.

Mina resor har alltid handlat om idéer, att ställen ska vara befolkade av människor med idéer, att ställen ska vara spjutspetsar i tiden. Så är det aldrig då medelklassen styr, då blir kaféers viktigaste sak hur det ser ut, inte dess idéer.
Jag vandrar vidare med min depression, vet att enda lösningen är att skaffa ett hem, ett bo, en längre tid för att komma in och passera medelklassens murar.

Det är vackert, fult o fridsamt i Berlin. Jag tycker om gatorna. Allt handlar om var man ska stanna och börja, vilka idéer man ska anamma.

Jag återgår till tanken på mina resor. Det började med att jag reste till Lund 69 för Lund var det röda lund, revolutionen. Sedan till Spanien p Portugal , Francos fall, ETA, sedan Berlin och muren, Sydafrika och ANC osv , resor i idéernas tjänst. Hur reser man i medelklassens värld?

Jag lyssnar på We i natten, hur hon beskriver tiden bakom muren, hur vissa kaféer var samlingsplatser för det som skulle bli framtiden. Den tid som skulle komma då muren föll.

När den föll stod hon på  Östsidan, gick i en demo med sin barnvagn Jag stod på andra sidan muren. Det var svinkallt, men hjärtat fylles av den underbara känslan som man alltid känner då en mur faller.

onsdag 20 mars 2013










Claes Gabrielson skriver om Bresson på sin blogg. Tänkvärt som alltid. Jag kan känna mig som en förlängning av Bresson. Eller rättare sagt, jag försökte plåta som Bresson i många år. Oändliga resor, ha det där grafiska utsnittet, sälja bilderna över arkivet. Det höll i sju år och jag misslyckades.

Inte för att jag tog dåliga bilder, för många av mina bilder från Spanien, Sydafrika, Grekland,  håller en alldeles speciell klass, utan för att jag orkade inte med det mentalt. Livet blev för ensamt och jag var också för fattig. Bresson hade pengar. Det har jag aldrig haft.

I alla fall. Jag försökte, många har försökt och alla har vi misslyckats med att härma Bresson.

Mitt andra försök var att jobba som Eugene Smith och andra reportagefotografer. Då kunde jag samarbeta med en skrivare. Det gick också i några år sedan hade jag slitit ut alla skrivare. De kunde inte resa så mycket som mig och de behövde tjäna pengar.

Det tredje försöket, och det var kanske då jag kom hem på allvar, var när jag började skriva och plåta själv. Orden gav min sargade själ ro, satte ihop de olika bitarna i mitt liv. Nu har jag gjort 30 olika böcker där i alla fall fem är skrivna, riktigt skrivna av mig. Det är en skön känsla.

Ibland kan jag känna en sådan tomhet över mitt arbetsliv. Vem och varför och vad ska jag berätta om? Bresson håller en nivå som är ljus, även om det finns mörker i vissa av hans bilder, men just det ljusa gör att vi tror på livet. Jag tror inte på att skildra det mörka, det är svårt att leva med det som skildraren. Man är mörk nog i själen redan från början. Ska man sedan grotta ner sig i mörker blir det inte lättare.


Svår fråga det där? Jag vet bara att jag drivs av ett slags tryck, om jag inte arbetar, om jag inte skriver, plåtar, tänker, så går jag liksom sönder. Min kropp stannar, blir förstoppad. Det är säkert ingen ovanlig känsla, för tex Fassbinder och alla andra som håller eller hållit på.

Och ändå, känner jag mig alltid utanför, utan mening och mål,,,det är kanske det svåraste. Hur finner man målet och meningen?


tisdag 19 mars 2013

To look is to love, står det på min blogg. Det är vackert tänkt.

Ibland tänker jag på hur ofta jag tar samma bilder. Igår kväll gick jag förbi min gamla lya på Blekingegatan 65, 4 våningen. Jag stod där nere på gatan och tittade upp mot huset, mindes hur jag bodde där 1970. Bilderna jag tog på Litte på baksidan av huset. Hur jag hade ett målarstaffli uppfällt i vardagsrummet för lyan skulle kännas artistisk.

Mitt gamla labb som jag hade i ett av rummen. Hur kallt det var på nätterna då jag kom hem och skulle labba. Hur jag fick värma vatten och fixa med framkallningen för att det skulle fungera.

Jag hade bara kallvatten och varmvind. Fick bära upp fotogen till 4:e våningen någon gång i månaden.

Nu stod jag därnere, 43 år senare, och längtade tillbaka. Min bok, Historien måste berättas, handlar om tiden då jag bodde där.

Det var en märklig känsla igår kväll. Snön vräkte ner, jag stod på en bakgård jag inte sett på 43 år och allt var som igår.

 Polaen och jag landar i backen med min röda  Ferrari, a anno 1991, med femtiofem tusen mil under huven. Bredvid landar en snubbe i Landrover, anno 2013, med Kästleskidor och allt nytt , Stroltzpjäxor. Vi åker och kollar in honom.

Han står mest och snackar i telefonen hela tiden och då han åker flaxar han omkring som en duva som fått tio kilo hagel i sig inför landningen.

Det är bedrövligt. Polarn och jag fikar mycket, drar några sköna skämt, har kul som fan.


Polarn och jag åker hemåt. I hissen kliver det in en snubbe i trettioårsåldern med en hink och svabbgrejer.
- Storstädning på G, säger jag.
Han ser ut som om han ska skita på sig.
-Nej, har bara städat bilen.
- Ja, det kan ju också vara en slags storstädning, säger jag.
- Nej, säger han, bara lite städning och sedan blir han tyst, ser sur ut.

Vad fan är humorn, tänker jag? Eller förmågan till lite kommunikation ?








EU bränner sina skepp i rasande fart. Det här kommer ju inte att fungera. Det är ju bränder överallt. Det enda som gäller är en annan fördelningspolitik, en annan tanke på livet. 

När jag gick hem genom den sköna snön läste jag på löpet, "EUs nya politik, låta småspararna betala".

Det räcker nu, helt enkelt. Vi drar till Berlin och kollar in läget, Europas nav, där allt syns så tydligt.