Vandrade ner och kollade in Bresson. Höll på att ge upp på en gång. Visst är det mycket bilder och visst tycker jag det är bra att det är mycket bilder, men jag måste hålla med kritikerna om att det var för mycket bilder. Hela utställningen blir som en stor redovisning.

Jag blev faktiskt lite deppig, riktigt jävla deppig, för Bresson  är den fotograf som betytt mest för mig i livet. Jag har nu sett tre stora Bressonutställningar och ingen har fungerat. I bokform är ju Bresson oftast helt fantastisk.

Bressons problem är avsaknaden av dynamik på utställningar. Nu var det bra printar, ofta har det varit trista, grå saker, men nu var det lite stänk i printarna.

Men ändå, avsaknaden av intimitet, den stora massan bilder, den massiva hängningen gjorde att jag bara gav upp, gick ut med huvudvärk.

När jag kom ut tänkte jag på hur Strömholmutställningen var organisera, mer intim, klassikerna i ett rum, spänning. Bressons utställning var jävligt torr och trots att han är min största fotografiska idol, den som betytt mest för mig, så tycker jag inte det är värt hundra spänn i entré.

Gick ut i bokhandeln, kollade Koudleka, så bra, så bra. En ny bok och ett omtryck av Gypsies, sedan slog jag upp Sune Jonsons sista epos, Och tiden blir ett förunderligt ting, ett rent mästerverk.




Kommentarer

  1. Jag tycker nytrycket av Gypsies är lite för svart? Kanske något jag lär mig gilla med tiden, en del av uttrycket kanske?

    Jonssonboken är underbar tycker jag, den finaste jag sett med hans bilder.
    -affe

    SvaraRadera
  2. håller inte med dig,
    jag blev positivt överraskad inte minst av printarna som hade överraskande kontrast -
    kanske ny kopist - eller kanske en kopist släppt fri?
    håller inte med alls!
    publiken stod dock mest vid de supersnitsiga bilderna av människor i skogar och vatten m m,
    många förföriska bilder men jag tröttnade pået, det kändes som en succe kommersiellt i a f

    SvaraRadera
  3. Dick, vad är det du inte håller med om, jag tyckte ju också printarna var ovanligt bra, de bästa jag sett från Bressons läger,,,klart att Bresson är otroligt bra, i mina ögon den bäste jag vet, men jag har aldrig sett en utställning från honom som fungerat....fråga mig inte varför,,klart att Bresson blir succe, han är ju sjukt bra,,och också värd en succe,,,ha det, fika snart?

    SvaraRadera
  4. jag förstår vad du menar och har sett gråtråkiga Bressonutställningar bl a på gallerie Nordenhake för en del år sen . . . M E N . . .
    jag har också både gråtit och skrattat (berg-och-dalbana) när jag var på Louisiannas Bressonutställning Europeer, det var nog en tio år sen, kanske min största upplevelse (alltså utställning) någonsin, katalogen finns,
    jag såg också en gång en stor Magnumutställning som fick alla känslor att rusa runt i kroppen, det var i Zurich mitt i stan, samma material kom sen till Louisianna och hängde stumt och oinspirerat,
    så mycket spelar in, hur det hängs, rummet ens egen sinnesstämmning,
    jag blev positivt överraskad i alla fall (men det har varit tyst?), jag tänkte när jag gick där att tiden kanske gått

    SvaraRadera
  5. Det kanske är så att kejsaren inte har några kläder, eller vist är han bra men inte är han sååå bra.

    alf

    SvaraRadera
  6. jo då, såååååååååååååååå bra är han, men det behöver man inte tvista om, det är som baken o smaken,,,osv,

    SvaraRadera
  7. men herreguud!
    jag såg utställningen med en kollega han tycker att han tar minst lika bra bilder,
    jo jag tackar jag!
    man måste se saker i sitt sammanhang, hcb har påverkat och inspirerat oss alla och är en av utgångspunkterna för modernare fotografi,
    man ska inte se honom med dagens skevande ögon; maner, jippoliknande spekulationer, påhitt i största allmänhet, konst är undersökning (hatar det uttrycket), digitala kulsprutor till kameror, kommersialismguden, individualismguden och gud vet allt, det blir bara generande för oss,
    vår kejsare i kostym och slips skulle nog vara väldigt förbryllad om han levde idag

    SvaraRadera
  8. Micke så bra är han inte, Dick vist jag ser på honom i sitt historiska sammanhang, men det fins fotografer som berör mig betydligt mera än perfektionisten HCB. Hans bilder är är liv lösa och förmedlar inget. Dyrkan av HCB får mig att tänka på mångas dyrkan av tekniken.

    SvaraRadera
  9. anonimo,jodå!
    och visst kan man bli lite patetisk i sina dyrkord men
    här talar vi om en skildrare vars värde är mer ett faktum mer än vad jag själv personligen tycker, man ska nog skilja på det om man kan,
    jag känner att jag tar lite för mycket plats här och jag ska ge mig efter ett exempel på hur bresson i en enda bild skildrar en hel kultur (mitt i katalogen Europeer), en gammal kvinna med en påse säd på huvudet leder sin åsna som bär den ved hon har samlat, på åsnan vilar hennes får och på sin arm bär hon en höna (tror jag), det vilar ett lugn och en harmoni mellan de tre väsena och absolut förtroende råder mellan dem, i delarna ser man livsvillkoren - det är en stor berättelse

    SvaraRadera
  10. Okej, jag ska väl avsluta det här med Bresson också. OM man tittar påhans bilder så fattar man ju hur otroligt svårt det är att tå sådana bilder som han tagit, eftersom ingen(alla fotografer har försökt) har lyckats. Bresson är helt enkelt ett unikum. Sedan äger ju hans bilder en skönhet som är ofattbar. Dessutom är han en fantastisk reportagefotograf. Ta bilderna från då man byggde muren i Berlin,eller den här bilden då folk vandrar hem efter kriget, helt otroliga bilder. Eller bara ta de här cykelbilderna jag visat här förut. Ingen kommer ens i närheten av det han gjort.

    Sedan ska man ju ha klart för sig att Bressons stil direkt skapar en motstil, typ Robert Frank, för alla stilar behöver en motpart. Strömholm är en annan motsats, mer nära, mer mörker osv...att du sedan tycker han är livlös osv är ju helt upp till dig. Du tycker om andra bilder helt enkelt. Men, för mig har Bresson varit den största inspirationen då hans bilder är tagna under så extremt svåra förhållanden, samtidigt som de är så perfekt tagna. Och det är mycket av fotografins charm, att man måste göra perfekta kompositioner, stå rätt osv, fär att det ska bli en bra bild. Men, för mig då, så skildrar Bresson världen på ett sätt som ger mig lust och glädje. Han kåtar inte upp mig eller han gör mig inte förbannad, orolig osv, men han fyller mitt sinne med en skimra hopp och en skimra glädje och lust att vakna, gå och och göra något själv.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg