tisdag 30 april 2013

Så blev det kväll.

Det är en tidig morgon och vinden viner. Katten sitter och kollar i ett hål efter möss. Det blir nog torsk där.

Längtar efter den där frigörande värmen, den där värmen som gör en kreativ. Jag tänkte på det här med att alltid bära kameran med sig. Jag gör inte det längre och det beror på att jag inte hittar ngn kamera som är exakt som en del av mig själv. Jag får leta vidare.

Alla små kameror ryker på segt avtryck. Och de som är snabba nog blir lite för stora och så håller det på.

Vinden viner. Så är det bara. Egentligen skulle jag kunna lägga av med allt nu. Jag har gjort allt man kan begära i min bransch men om jag skulle lägga av så vill jag bo i ett land där det är varmt o fikavänligt elva månader per år. Att man kan sitta utomhus i solen nästan hela tiden.

Ja, ni fattar, kanske dags att ta livet på allvar igen?

måndag 29 april 2013


Father, son and lover by Micke berg | Make Your Own Book

Om du vill köpa den signerad, 600 kr. Billigare på Blurb direkt, ca 450 kr.

Livet går på. Sol och vind idag med.

 






Berlin 2013.
 
Inte en människa. Ta de här bilderna som en ram till en novell, en berättelse. Vad händer bakom dessa murar, denna ödslighet? Det är vad det handlar om. Hur man bygger en historia bakom ramarna.
 
http://www.jungjinlee.com/ är en intressant fotograf. Materialkänslan är ganska enorm, som målningar som håller på att falla isär. Jag fick tipset från Gabrielsson som i sin tur fått det från Alf Jagnell. Mycket intressant teknik, glider liksom ifrån fotografin ner i en mer pappersmasseorienterad yta. Jag har ju jobbat på pappersbruk och då jag ser känslan i bilderna så ser jag samma känsla som jag såg i papperstrågen på Ortvikens pappersbruk 1965.
 
Jag ligger på landet i en liten stuga. Min racer står lutad mot väggen utanför. Det är storm, det verkar aldrig ge sig. På tvn Borgen, jag i sängen med datorn. Det är världen i kubik. I morgon en ny dag med vilda vindar, några vedträn i kakelugnen och kanske en tur i kantvinden.
 



I gamla Stockholm igen. Den här bilden tog jag med min iphone då jag lullade runt i Umeå. Det är en fin stad med många bra cafeer. Märkligt, men biblioteksfiket var grymt bra o något som hette Fix var också bra. En annan grej med Umeå är glassen.,hela centrum var bombat med glassstånd, o det utan att det ens var vår på riktigt.

Ja Umeå verkar vara grejen, kanske Norrlands roligaste stad?

Jag ska skriva en bok i sommar, fadern, sonen, älskaren. Det var boktiteln på en annan bok jag gjorde men jag ändrade titeln på den till Dagar utan mening.

Jo, den här veckan blir grym. På nästa måndag då är nog det mesta spikat för en tid framöver. Nu väntar vi på värmen igen.

Hemma igen

Det var fint som snus i Umeå. Norrlänningar är fan alltid trevliga. Kollade i Sune Jonssonboken jag fick. Där var det två bilder från min barndomsby Vormträsk, kändes fint.

Nu blir det verkstad till helgen med ett gäng hungriga fotografer. Det blir roligt värre.



söndag 28 april 2013

Fint i Umeå . Mycket snälla människor. Nu mot stan.



Dagen börjar med huvudvärk, morgonsol vid 03 på morgonen. Hotellet har rejäl frukost, läser om Springsteen, hans försoning med livet o ända finns hans vrede kvar i låtarna.

Jag tänkte på min egen utveckling. Hur man öppnade sig för världen som 20åring, resorna, intrycken, det utåtriktade, sedan i de 40, barnen, sorgen, accepterandet, stressen och nu iden fas man är med försoning, lyssnandet, försöken att göra det privata allmängiltigt, lärarrollen. Vikten av att förmedla en historia i nuet från dåtiden. Och ändå behålla vreden över alla orättvisor, all nedmontering av samhället.

Igår hörde jag att man tydligen håller på att göra om Stockholms historiskt sett största misstag: utförsäljningar av lyor. Det är det största politiska misstag som någonsin gjorts i vårt land. Det dödade en hel stad, på en natt skapades ett vi och dom.

lördag 27 april 2013

Days goe by.. På torget i Umeå håller arbetarpartiet möte. " man blir dum av att röka hasch" säger möteshållaren. Det är väl bara att hålla med!

Umeå är en stad som ser ut som de flesta, de byggs överallt i stan. Jag bor på designhotel med handfat i hallen. Fina grejer.







fredag 26 april 2013


Cato Lein, han är en slags halvkompis till mig. Vi hejar på varandra, vi vet vilka vi är, ibland utbyter vi några meningar om livet. Det är en jävligt bra fotograf. Jag säger det igen och ska förklara varför senare.

Cato dök upp på scenen för kanske femton år sedan, eller var det ännu längre tillbaka. På den tiden hade jag fått ett guldkantat kontrakt med Ordfront för att plåta författare. Jag gillade det och det var väl några till som höll på, Ulla Montan var en annan.
Så dök Cato upp. Han hade en mörk bildstil, ett maner som påminde om Mikael Andersson, denne Mikael som senare skaffade sig ett annat efternamn, men som jag hade som elev på Fotoskolan och var en jävligt bra fotograf. Minns fortfarande hans grymma bilder från USA, roadmovies typ.
Nå, denne Mikael hade en stil som nu Cato kom indammandes med i Sverige. Brutalt mörk, brutalt tung, brutalt trendig.

Det var bra, inget snack om saken. Han körde på med sina porträtt, såg dom då och då, medanjag själv vandrade vidare, slutade lära ut grejer till folk på Fotoskolor osv,,,
Åren gick, det blev 2010 ca, denne Cato började nu lulla omkring på mina gator, samma jävla mörka kort, men något hade hänt, något avgörande hade hänt. Alla hans mörka porträtt började bli som en film, de berättade historier, sköna, kåta, varma, läckra storisar. De små tecknen, att han sedan började plåta som en reporter gjorde ju inte grejen sämre. Nu blev det riktigt dyngbra, riktigt grymt bra.

Jag tänkte när jag såg hans grejer vid 2010, nu börjar det kännas på allvar. Grabben börjar bli en Maestro, om några år får man bocka o ta i hand då man möter honom.
Nu är han där. Han bilder från Polen, som han nu ställer ut i Polen, är bitvis en slags mästerverk. Han har Vernissage på Galleri Axel den 2 maj, Södermannagatan, Söder, 17-20. Affischbilden är en skön, sensuell sak, en bild som lirar igång systemet på en annan gammal pråmdragare.

Jag säger bara, Cato Lein, en kille som redan har intagit framtiden. Missa inte honom.


Dagen börjar börjar bra. Min son har släpat hem någon grunka som låg i badrummet. Jag kunde inte låta bli att trycka på en knapp, en dusch av värsta parfymen i nyllet. Nyfikenhet kan skörda sina offer.
Igår gick jag förbi en krog, massor av folk, måste bara gå in o kolla. Samma där. Nyfikenhet skördar sina offer, fast trevligt var det. Mycket fotografer som var snälla och trevliga.

Till saken, dagens ämne. En av de vanligaste frågorna jag får är varför jag började plåta? Varför jag är fotograf?
Idag vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Tiden har gått, jag får gå tillbaka till 1965 kanske, för att gräva fram känslan, men egentligen handlade det nog mest om flykt, komma bort från ett vardagsliv, inte få ett fast jobb. Det var den första starka känslan. Jag ville ju bli proffscyklist, rallyförare eller författare. Allt som jag då trodde innebar ett liv utan anställning.

Jag har både haft texten och bilden i mig hela livet. texten framför allt genom all min bokläsning. Var ju galen i att läsa böcker under många år, typ en, ibland två böcker om dagen. Skrivandet har alltid varit viktigt. Förr på mina resor, innan internet, skrev jag kanske tre, fyra långa brev om dagen som jag skickade till vänner. Det hela påminner om mitt bloggande. De senaste fyra dagarna har jag haft över 1100 läsare om dagen, men ingen har svarat eller kommenterat. På samma sätt var det på sjuttio och åttiotalet, då jag bombade mina vänner med brev. Man får väl inse att mitt skrivande är en plåga, något som ska ut ur systemet varje dag annars blir jag sjuk.

Plåtandet har varit något annat. Det har varit ursäkten till att göra grejer, orsaken att resa. Jag skulle aldrig resa någonstans om jag inte skulle plåta, ha en tanke om att jag skulle göra bild i ny miljö. Jag tror jag aldrig ens tänkt tanken att resa någonstans utan att tänka tanken på att göra en häftig story.
Texten och bilden har alltså följt mig hela livet. Den ena som min nervlugnande medicin, den andra som orsaken och ursäkten att försvinna bort.

Idag plåtar jag väldigt lite, tar knappt med mig kameran ut. Orsakerna är två. Jag tycker inte om den här tiden  och det finns ingenstans att publicera grejerna. Det är därför jag söker det strängt personliga, för det är för mig den enda vägen att beskriva det allmängiltiga. Jag har alltid velat sexualisera mina berättelser, att det ska finnas en sexuell ton, en ömhet, en sensualism, men den nya tiden är helt osensuell, jag fan, asexuel. Den moderna unga människan idag är väldigt ofta helt avsexualiserad, och med sexualiserad menar jag att man man lever i en tid där människan har tid att vara sensuell, dvs har tid att vila i sig själv, släppa ut. Idag är det mesta en konstruktion och jag är inte intresserad av konstruktioner.
Jag är bara intresserad av det sensuella, sexuella, som kommer sig av en tid som tillåter det att släppas fram. Det är ju inte en tillfällighet att alla bra fria dokumentärfotografer plåtar människor som döingar, som livet flytt, typ Petersen, Clarén osv,,,bilderna berättar bra och ärligt om tiden, den tid som inte tillåter sensualismen att komma fram.

Nog om det. Jag vet i alla fall någorlunda varför jag håller på idag, men inte riktigt. Det är som med breven och kommentarerna på bloggen. Jag håller på för att jag måste, längre än så kommer vi inte idag.

På Galleri Double Elvis hänger Claes Bäckströms små bilder i fönstret. Fönsterutställning kan det kallas. Smoliansky har gjort den små printarna och galleriet är på Nytorget/ Södermalm/Stockholm.

Vad det gäller bloggkommentarer så går det bra med min mail, mickeberg@hotmail.com. Ett riktigt brev är alltid överlägset en kort kommentar.

torsdag 25 april 2013
















När jag satt och lyssnade på videon i förra inslaget så blev jag glad. Förutom att det var min gode vän Joe som snackade en hel del( fint att höra hans röst igen) så slogs jag av allvaret. Han är något år yngre än mig och det som förenade oss på slutet av åttiotalet var våra barn och vår fotografering.

Joe, som är amerikan, en fantastisk fotograf, (Joseph Rodriguez), hade lika allvarlig syn på fotografin som jag. Vi gjorde också en utställning på fotograficentrum Stockholm/ New York och jag minns att den skulle öppa tolv på dagen. Klockan elva var det lång kö ute på gatan så vi fick öppna tidigare.

Joe var ju från NY och genom honom kom jag att träffa andra fotografer som arbetade lite i vår stil, som bland andra Bruce Gilden, Gilles Peres, Alex Webb,,,,

I alla fall. Efter vår utställning hade vi fest i min tvåa. Joe hade hyrt de största högtalarna och festen var lätt magnifik. Bland annat drack Tuija upp all min dyra whiskey,,,

I alla fall, vi var och är jävligt seriösa. Det går inte att bedriva fotografi på allvar om man inte har ett mål och en mening med saken. Det är en sådan hård, jävlig verksamhet där halva ens jobb hela tiden blir snott och där lönen inte existerar. Man måste tro på sin grej och för att tro, för att orka, måste man också tro på ett mål. Vi trodde och tror att vi gör nytta, att vi på något vis kan göra några människor lyckliga och hjälpta.

Joe har sysslat mer med konflikter, med hans bakgrund, är det ganska självklart. Jag gick en annan väg, dels stödde jag frihetsrörelserna, men också de mer anarkistiska böjelserna, men i slutändan hade vi exaxt samma mål. Att uppnå en förändring.

Nu har Joe förändrat sitt arbetsssätt. Han undervisar mer, med åldern blir det så. Det är kanske där man gör mest nytta? Jag ska tänka på saken.
I alla fall, det var fint att se Joe, denna fantastiska fotograf och vän i videon. Mitt hjärta suckade lite då jag mindes ettan på Skånegatan, hans småtjejer som sov på madrasser och våra nattlånga samtal om fotografi, kärlek, barn och pengar.





Det är härligt med vår. Jag glömmer dock bort varje år hur uselt jag mår av pollen, blir sjukt trött. Igår slocknade jag före tio på kvällen för kroppen var helt slut. Och att vara ute och träna på cykeln går bra vissa dagar, andra är som att ha en skorsten i halsen.

Dock, dock, man lär sig undvika farorna med våren. Det är ändå sol och det får man verkligen glädjas åt,,,,nu blir det full fart framåt, som man säger.

Här, min gode vän Joe Rodriguez, som jag hängde mycket med när våra barn var små, är inblandad i ett mycket intressant snack.

onsdag 24 april 2013


Father, son and lover by Micke berg | Make Your Own Book

Om du vill köpa den signerad, 600 kr. Billigare på Blurb direkt, ca 450 kr.

Livet går på. Sol och vind idag med.

 

tisdag 23 april 2013

Joe Cocker and the mad dogs!....här ligger man i lä, Herregud vilket ös.

Dagen börjar trevande.


Solen vill inte riktigt lätta. Jag förflyttar mig till de grå morgnarna i Barcelona på sjuttiotalet. Bodde på ett hostal bakom Plaza Real. Det var mörka, tysta nätter. På morgonen tittade värdinnan förbi då och då och bjöd på en macka. Frukosten intogs oftast på Plaza Real. Jag satt alltid vid samma bord, halv ett kom solen till mitt bord, då brukade jag resa mig, gå över Ramblan, till tjurfäktarkrogen. En mörk, smal dörr vid kyrkan strax bakom, ovanför marknaden.

Efter några månader av daglig lunch fick jag flytta in i det inre rummet, ett rum fyllt med tjurfäktarbilder. Ett mörkt rum, tror inte det hade fönster.

På den tiden hade jag kameraväska. Just den rätta väskan kunde driva mig till vansinne. Den bästa och vackraste jag hade var en liten grön Domke. Axelremmen var så sliten att den bara var i trådar. Tunbjörk och jag hade sveriges mest slitna kameraväskaremmar. Efter ett tag, då jag bytte till läderrem, var Tunis den okrönte mästaren.

Tunis, en profil för sig. När jag inte hade råd med hyran på labbet, betalade han, Ulf Simonsson och någon till min hyra. Snacka om polare. Mitt hjärta brinner fortfarande då jag tänker på det. Tunis stod på nätterna och kopierade färgbilder, fantastiska saker.

Tillbaka till Plaza Real. Jag tog inga långa repor. Jag höll mig mest i kvarteren kring ramblan, i månader. På vintern, när smoggen blev för hård, tog jag båten över till Mallis, hängde där några veckor på ett pang bakom Cafè Bosch, vid toppen av Palmas rambla.

Det vart inte så mycket bilder. Ofta vart det inte så mycket bilder. Det var en lärotid, precis som alla dagar idag, är en lärotid. Det blir inte så mycket bilder idag heller, men då jag går igenom mina bilder från 2008 till idag, så ser jag att jag gjort något som ligger i klass med Stockholm blues. Jag har skildrat ett tillstånd. Det går långsamt, långsamt, men tid är det enda man har och snart är den också utmätt.

På tal om kameraremmar. Med tiden slutade jag med kameraväska. Jag köpte nya, men använde dem aldrig. Jag köpte mindre kameror, köpte jackor som hade fickor som lät en Leica med 35 mm slinka ner, eller med tiden, ämnu mindre kameror.

Jag har vänt blad nu. Jag återgår nu till att ställa ut mer. Det blir i Umeå 15 juni, till 15 aug, sedan lutar det åt Uppsala fotofestival i sept och när förhandlingarna med stora huset på kajen är klar lär det väl bli något 2015/16, misstänker jag.

Nog om det. En grå dag, en kamerarem och lite tankar.

måndag 22 april 2013



Dagarna rullar på. Då jag gick igenom mina bilder till den här senaste boken så slog några saker mig ganska tydligt.

Min utveckling går allt mer mot att ta en väldigt privat tanke och sedan bearbeta den, göra den allmängiltig. Målet är att det privata ska bli allmängiltigt.

Det andra är att jag numera skapar tillstånd, sedan jag gjorde Stockholm Blues, har jag sysslat med att beskriva tillstånd. Beskriva en slags Blues, livsblues.

Texten och bilden är redskapen.

En annan sak som retar galla på mig är snacket om att jag inte ska lägga in obearbetade bilder i bloggen. Kort sagt: Vare sig bilden är från en rawfil eller en jpg så är alla mina bilder, alltid bearbetade. Det är ju genom de små förändringarna man skärper till budskapet, trimmar till det lite. Det är ju en självklarhet.

När jag läser på bloggar om hur viktigt det är att köra raw osv, för man ska bearbeta sina bilder, inte lägga in obearbetade bilder, så ger jag nästan upp. Det är ju en självklarhet att alla bilder man publicerar är bearbetade. Kan vi kliva upp ur fotodagiset?

Som sagt: bearbetade bilder är grejen.

Annars, ny bok, köp den, eller köp Iställer för drömmar,  en av mina första böcker. Den börjar ta slut. Du får den för 500 kr, signerad inkl frakt.

Bilden, Sydafrika, Joburg, Canon dial....

Den här Bostongrejen blir allt konstigare. Den ena brorsan ska ha kört ihjäl den andra. Den unge brorsan återvänder till sitt universitet efter dådet och är helt normal enligt sina kompisar. Märks ingenting. Vem fan skulle kunna bränna av en bomb och sedan snacka med polare och verka helt normal, som vanligt.

Inga bevis läggs fram för dådet, osv,,,hela grejen är ju fan helt knäpp. Killen är skjuten i halsen så han kan inte snacka. Det börjar ju låta som tvserien 24, där jänkarna avrättade allt som luktade terrorist.

I övrigt. http://claesgabrielson.wordpress.com/tag/micke-berg/

Ny bok, 225 sidor bild. Father, son and lover....


Father, son and lover by Micke berg | Make Your Own Book

Om du vill köpa den signerad, 600 kr. Billigare på Blurb direkt, ca 450 kr.

söndag 21 april 2013

Skutskjutet, hata feta skidor och dags att vända blad.




Vissa fiaskon är bättre än andra. Jag ligger en vecka i Åre, väntar på väder, bättre väder. Dessutom har jag glömt mina skidor hemma och får gå ut på balkongen och leta bland Axels överblivna skitskidor. Bara fetingar, och finns det något mer överskattat än feta, breda skidor? Knappast.

Min irritation överförs på arbetet. Jag gör klar två nya böcker mest bara för att jag är så förbannad, en innehåller 250 bilder. Den andra handlar om skidåkning och livet som snöraggare.

I alla fall, på lördagen ska Skutskjutet gå av stapeln. Det är ett familjevänligt störtlopp, men egentligen börjar den här storyn redan på fredag kväll. Polarn Jp och hans landslagspolare äter middag i Axels kastell, hemma hos JP och mig, på Källvägen. Fina grabbar. Det dricks whiskey, tjuvröks på balkongen och de 2 och 16 meter långa skidorna vallas med svindyra vallor. De här grabbarna går in för att vinna.

Det blir mycket snack om hur man ska spöa Järpens och Sveriges snabbaste speedskiåkare. Det snackas om att kasta stavarna och Hans, Sveriges bästa störtloppsåkare, har inte åkt ett lopp på ett år sedan han knäckte underbenet i ett fall i ett internationellt störtlopp. Nu ska det i alla fall startas och då gäller bara vinst.
Jag ska ju plåta, så jag tar en whiskey extra. Jp undrar om inte jag ska ha ett par långa, välvallade störtloppsskidor, men jag lyckas slingra mig undan det hela.

Så går natten och tidigt på morgonen laddar jag Ferarrin för att köra upp till starten. Hell, det har snöat under natten och jag har välpumpade sommardäck, snurrar runt i backen och får ta mig upp liftvägen.
Det är storm i backen, åker halva, på rakan stannar jag, vinden stoppar mig och jag hatar de feta skidorna, ovallade jävla skidor, dessutom. Jag ställer mig i svängen, plåtar då polarna passerar. Hans, som satt på middagen kvällen innan och var lite orolig, prickar rätt mellan två vindbyar och vinner med tre tiondelar.

Själv får jag ett samtal om att det är sommar i Stockholm, glider mellan repen, in i bilen, startar den och kör ner till stan på rekordtid.

Säsongen är över och det har varit en bra, lite ryckig säsong. Årets slutsats är dock enkel: Jag hatar feta skidor.

fredag 19 april 2013

End of season 2013. Våren står för dörren. The winner takes it all, och all är en ful Audi, men om jag vinner den så får min ogifta fru ta över den röda Ferrarin.

torsdag 18 april 2013

Det är inte så mycket kräm kvar i kroppen längre. Orkar inte riktigt med mejan i backarna, vill mest bara hem och jobba med bilderna. Snart packas Ferrarin för sista gången och körs söderut till kärleken, svalorna och den ljuva cykeln.

Stort tack till alla som grattat.



Ola Rockberg, tog en fin bild på mig då vi drack lite öl igår kväll. Jag får väl returnera med de här inte lika bra.

Hur det känns att få Sune Jonssonstipendiet? Stort så klart. Stor ära. Han är ju i mina ögon en av de två som är grunden för den svenska fotografin. Jag måste också få tacka alla som grattat, sinnesjukt mycket folk, blir både rörd och stolt och glad, STORT TACK.

När man håller på som jag gör, i snart 45 år, så tänker man då och då den hemska tanken: tänk om det jag gör bara är skit, ingen gillar det osv,,,det är en avgrund i de tankarna, men att få så fina stipendier som jag fått genom åren , Gullers, Lennart af Petersen och nu då det fantastiska Sune Jonsson, gör att man på något vis får tilltro till sig själv. Det är fint att känna.

Åre vaknar upp, solen ligger där borta o glimmrar bakom Skutan, kan vara dags att gå ut och åka lite....som sagt, Stort tack till alla.

onsdag 17 april 2013

Sune Jonsson-stipendiet 2013 till Micke Berg



Sune Jonsson-stipendiet 2013 till Micke Berg


Juryns motivering lyder:

Micke Berg är en Leica-fotograf av ädel årgång.

Han är född 1949 i Lycksele, uppvuxen i Sundsvall och Stockholm. Han är ett typiskt stadsbarn som anser att livet ständigt bör bevakas från ett stambord på lokala kaféet. Därifrån kan man göra utryckningar i alla geografiska riktningar, till andra bord, andra rum, där saker händer. Där människor träffas händer alltid saker. Människan är berättelsen.

Till detta tjänar Leican, den är snabbare än tanken. Suveräna föregångare finns, från Henri Cartier-Bressons svala geometri till Christer Strömholms köttslighet. Berg uppvisar drag och lärdom från båda. Överallt i produktionen står människor intuitivt rätt placerade i Leicans bildrum, och tittar skeptiskt och undrande på oss. Särskilt barn spanar redan efter svek.

Ungdomsrevolternas tid är Bergs: Skogsnäs, Mullvaden, Jordcirkus, Christiania och Roskilde, Nordirland, Baskien, Libanon, på alla platserna har han varit, och om vissa av dem finns fotoböcker utgivna. Sin samlade gärning fram till millennieskiftet sammanfattar Berg i den imponerande volymen Retro (1999). Sitt skriftliga credo om fotografens uppdrag och ansvar formulerar han i prosaboken Fotograferna (2006).

Micke Berg har framhållit Sune Jonsson som en av Sveriges fyra ledande fotografer – jämte Strömholm, Lennart Nilsson, Anders Petersen – det känns följdriktigt att nu utse honom till mottagare av Sune Jonssons Vänners stipendium år 2013.



Micke Berg har gett ut ett 30-tal böcker och visat omkring 100 utställningar i Sverige och på många platser utomlands. På sin blogg (http://mickebergphoto3.blogspot.se) publicerar han generöst sina foton och texter.
I samband med Sune Jonsson-sällskapets årsmöte 28 april kl 14 i Västra flygeln på Västerbottens museum medverkar Micke Berg och berättar om sin fotografi i ett bildspel. Under sommaren finns i fotoutställningen Se – för livet! ett urval bilder ur hans rika produktion. Den öppnas lördag 15 juni kl 13 då fotografen medverkar

tisdag 16 april 2013



Byn är vacker, skutan ligger som en rödglödgande sockertopp. Jag minns när jag gjorde ett reportage i Bydalen. Där är fjällen som mjuka, vita, liggande kvinnobröst. Mjuka rundade kullar. De enda bröst jag sett som står rakt upp har en kvinna som är kroppsbyggare på Naxos. Hon har gjort några egna bröst och de står rakt ut/upp i alla jävla läger och riktningar.

Hon är ganska grym, faktiskt. Naxoskvinnan. Hon bryr sig inte. Hon gjorde de där brösten för typ tio år sedan och nu sitter de liksom hur som helst på kroppen. Hon bygger på och brösten hamnar hela tiden på sniskan.

Skutan glöder i alla fall och jag sitter med en bulle, saknar polarn Tommy som brukar sitta här också. När man tänker efter så är det mångs man saknar men livet är så konstigt uppbyggt att man kan inte hinna med alla, vare sig man vill eller ej. Två, tre djupa vänner, det räcker och så några man gillar att hänga med då och då. Det räcker också.

En annan grej är viktig. Att man måste röra på sig, inåt och utåt. Intellektet måste få sig en duvning hela tiden och kroppen också. Om man rör sig så ser man de enkla, tydliga sakerna, som att norrlänningarna är brunare i fejset än Stockholmarna. Att våren har kommit längre i Åre än i Stockholm. Det porlar i bäcken. Det är också vackert. 

måndag 15 april 2013








Det här är siffror som Arena plockat fram om vår nuvarande regering. Lite skräck, faktiskt. De har inte lyckats med någonting, det pekar bara neråt. Ta en sådan sak som ungdomsarbetslösheten, 24 procent. Det är ju helt åt helvete. Nog om det...länk.

Bilderna, några böcker jag gjort som inte finns att köpa längre.