fredag 31 maj 2013

Ljus i det svarta

Jag kommer aldrig att kunna göra bilder som Cunningham, eller andra, som börjar sina bilder i det ljusa. Jag börjar alltid mina bilder i det svarta o lägger till ett ljus, som Eugène Smith. Det var han som lärde mig kopiera. Då jag såg hans Pittsburgh så insåg jag hur jag skulle kopiera.

Jag sitter o väntar på solen. Den är på väg upp. Jag ska testa den här Bianchin 928 L som jag har fått till låns, typ 7 kg kolfiber.

Jag blir dock allt mer för det här med att köra på äldre grejer. I vinter ska jag köra på 191 cm storslalom, ska bara byta ut worldcupbindningarna, de är farliga för mig.

Jag tänkte på Cunningham, på alla tvserierna som handlar om slott o betjäning o mänskliga tragedier , hur borgerligt det är. Hur mycket feelgood och hur lite radikalism det finns i det. Allt handlar om att vi ska vara nöjda. Om vi tar Eugène Smith o hans bilder. Vilket driv, vilken oro, vilken längtan till förändring, ja längtan efter att agera.

Hur fantastisk Cunningham, eller Kertez än är, så måste vi fotografer idag gå längre. Vi måste vara aktivare, söka upp ett läge i tiden som manar till aktion, som skaver i betraktaren, som ställer frågor o får oss att ta nästa radikala steg i livet. All bra fotografi är i samklang med sin tid. Cunningham var i samklang med sin. Hur ser vår tid ut och hur ser vår fotografi i vår tid ut och hur ser den fotografi ut som gör att det kliar i oss?

Instagram tex, menar jag är ytterst reaktionärt. Det är ett ställe där bilder visas utan tanke o mening. Alla bra bilder måste ha en tanke o mening. Det är kanske just det dagens fotografi saknar: tanke o mening? Vi får helt enkelt fråga oss: vem är jag, vad gör jag här, vad ser jag, hur reagerar jag på det? Efter den analysen , gör bild.

onsdag 29 maj 2013

Nu är det rejält snack om Jens Assurs utställning som kostat mer än tio mille...
http://www.sida.se/OmVarlden/Varlden/Briefing/Utstallningen-kostade-over-tio-miljoner1/

Kulturhuset o foto

Jag sitter i fiket på Kulturhuset, ett fik jag inte suttit på sedan jag själv ställde ut här, för kanske 20 år sedan.
Då huset öppnade var jag här ofta, läste blaskor i flygplansfåtöljerna på bottenvåningen. Sedan följde alla år med utställningar, fester, bildspel.

Så försvann huset ur min världsbild, något snabbt besök då o då, men idag kollade jag Imogen Cunningham. Det är 200 bilder, fint hängt i tysta, stora lokaler. Små bilder, ofta i 40/50 ramar. En del med dubbla passepartouter, en del gulnade, men det är en stor, ödmjuk utställning, som bjuder in människan med sitt enkla, milda språk.
För trettio år sedan, tyckte jag sådan här fotografi var skit, det milda anslaget passade inte min tuffa världsbild. Det är ju en väldigt borgerlig, mild, positivt berättande fotografi, skönhet, helt enkelt, men även jag faller till marken för det humanistiska anslaget, för den anspråkslösa attityden, för skönheten.

På fiket kostar en enkel 22 spänn. Till och med det är okej. Förr var det här fiket svindyrt o hopplöst.
Jag skulle vilja ställa ut i de här rummen, Sune Jonsson, mfl har ställt ut i dessa rum.
Det finns en folkhemstanke, ett slags bildningsmål i detta hus. Det tycker jag om och Imogen Cunningham passar perfekt.
Som sagt, en viktig utställning, ett viktigt hus, fint fika. Bättre blir det sällan.


Hundra bilder av ensamhet.