My back pages, hette en låt jag alltid lyssnade på då vi skulle gå ut och festa på sjuttiotalet. Idag känner jag mig lite trött efter att ha hyvlat ryggen rejält, men så fort jag sluter ögonen så dyker den text upp som jag ska skriva till mina nya bilder, The Dark Book.
Det är märkligt. Jag känner mig stark och vacker, men också så trött och less på läget. Det här ickepolitiska. Att allt bara rinner igenom. Miljön? Ja, vem bryr sig? Alla, men vem gör något? I går då jag käkade lax till lunch tänkte jag på vår Östersjölax som är så full av dioxiner att den inte får säljas i Svedala. Vad gör man då? Exporterar den till Frankrike och där säljs den som lyxmat.
Var det mindre dioxin förr? Vet ej, vet bara att jag är upfödd på lax och rullströmming och hur gott tror ni inte jag tyckte rullströmming var? Ojojojojoj, o sedan på det inlagd sill,,,jag borde ha varit gädda som mycket fisk jag ätit som liten.
Jag är inte stor, 174 cm och 74 kg lätt, det är väl fisken och dioxinet som gjort att jag stannat i växten. Fast jag har ganska stora fötter och det är väl fiskens fel också?
Nej, igår satt jag mellan två bord, fyllda av unga kvinns med barn och några pappor. Jag satt där och lyssnade. Deras verklighet är verkligen inte min. I deras verklighet fanns inget av det jag omhuldar, den kritiska, undersökande diskussionen. Det handlade bara om räntor och flour, att det fanns en flourtant förr. Jag vet inte om jag ska ta det som ett politiskt statement.
Jag funderar verkligen på var jag vill bo. Stockholm är så fruktansvärt endimensionellt. I mina kvarter finns inte många av min typ, sk överlevare, kvar. Alla har flyttat. Det är mitt fria jobb och mitt stipendium som håller mig kvar. Mn ogifta fru visar mig fina hus på landet och de är verkligen fina, men den enkla sanningen är att jag är ju bara på landet för att hon är där. Det är helt underbart att vara på landet med henne. Utan henne inte en sekund i grönskan. Min dröm är något annat. En liten stad, nära havet, vid havet, berg, värme, mycket fik, restauranger, ensamhet, socialt liv, ett flöde. Att bo på den svenska landsbyggden är vackert men var är fiken. Jag måste ha ett fik på en armlängds avstånd. Det slår mig hur bra formuleringen var till mitt Sune Jonsson.stipendium." Motivet är människan", Så sant, så sant. Mitt liv är att titta på människor.
PS. Läste om våldtäkten och den unga kvinnan som fick en flaska uppkörd i skötet. Det finns någon rad där som borde ha gjort en våldtäktsdom självklar. Hon ville inte och då bände en kille upp hennes ben och körde in flaskan. Kan det bli tydligare?
