söndag 30 juni 2013

Numera, när jag går på affären och kollar i köttdisken så känner jag mig ofta äcklad. För mycket kött helt enkelt. För mycket döda djur, helt enkelt. För mycket miljöförstöring, helt enkelt. För mycket skitdålig industrimat.

Märkligt nog börjar allt fler känna som jag. Att det äts för mycket kött. När jag är ute och cyklar kollar alltid kossorna på mig med sorg i blicken. De tycker väl att jag är korkad och jag brukar tänka: Snart ligger ni i disken, paketerade i plast, arma jävlar.

lördag 29 juni 2013

Första etappen på touren var helt vansinnig. Hur trist som helst till sista halvmilen då det blev rena vansinnet. Kul som fan.
Jag kom dock att tänka på en annan sak. Hur det kom sig att jag bytte riktning i mitt arbete. Jag har alltid varit inspirerad av författarna mer än journalisterna. Redan tidigt var jag mer intresserad av Hemingway eller Hunter S Thompson än vanliga raka journalister.

Jag fattar ju att det behövs rak journalistik, men det är inget jag velat syssla med. Jag har gjort många sådana reportage, men jag har alltid tyckt de varit skittrist att göra dom och slutresultatet har varit ännu tristare. I alla fall för mig. Min grej har alltid varit att jobba med författare, folk som kan berätta en historia, som kan svänga till verkligheten så den blir som en novell.

På samma sätt är det med fotografin. Jag är inte speciellt intresserad av det raka, sanna, avbildande. Jag vill se en fotografi som är som en saga, en dröm, något som är gestaltat. Det behöver inte heller vara sant, bara det förhåller sig på något vettigt sätt till verkligheten.

Jag vill berätta historier helt enkelt.

 

Min kompis Benke.

 
Idag startar Tour de France. För en månad sedan köpte jag ett Boxerkort till landet. Jag såg framför mig hur jag skulle cykla på förniddagen och sedan kollade på Eurosport på efterniddagen.
Det började bra. Jag tog en sexmilare och sedan blev det Tvn, trodde jag. Av 24 kanaler fick jag in 23, gissa vilken kanal som inte gick in,,,? Ja, herregud, blodtrycket får sig en omgång medans jag går och och in och ut och in och fifflar med antennen.

 
Jag tänker på min cykling istället. När jag låg där på vägen och malde kom jag att tänka på min kompis Benke från sextiotalet. Han var född atlet. Stora lungor, bara senor. Pappan var järnvägare och vi kamperade mycket ihop. På vintern tävlade vi på skidor. Benke vann alltid och jag kom oftast tvåa. På sommaren cyklade vi. Han vann alltid där också och jag fick alltid nöja mig med någon sämre placering.
Den enda gången jag spöade honom var en sommar då vi tävlade I Mora. Kvällen innan loppet hittade vi en bar och där vi troligtvis inmundigade för mycket för dagen efter, under loppet, kommer Benke upp till mig I klungan och säger: Nu skiter jag I det här, mår för illa. Och sedan körde han ur klungan och la sig I diket. Jag hängde med till mål, blev spurt och tror jag kom åtta eller något.

 
En annan gång skulle vi till Sollerön och tävla, tåget stannade I Skutskär och det fanns en kiosk där man kunde köpa  glass. Vi hoppade av tåget, käkade glassen då tåget plötsligt tuffade iväg. Kvar blev vi och eftersom vi blev kvar, drack vi några öl och sov på stationen innan vi åkte hem med tåget dagen efter. Våra ledare frågade hur det gått I Sollerön. Det fanns liksom inga placeringar på oss?
-     Jo, det hade ju gått bra, sa Benke och jag, men vi hade båda brutit pga av maskinhaveriet.
Sedan såg en ledare att vi inte ens startat och då blev det livat I holken. Vi blev avstängda det året och det kändes jävligt jobbigt.

Jag var ju bilgalen, mina föräldrar hade ingen bil,men Benkes farsa, järnvägarn, hade en Folka. Jag lurade I Benke att vi skulle ta ut och köra den en vinternatt. Det gjorde vi, körde av vägen och mulade till Folkan rejält i nosen. Vi lyckades få hem den en timme innan Benkes farsa skulle ut och köra. Vi parkerade  med den mulade nosen i en snödriva.

Benke la sig för att sova, hörde farsan gå ut genom dörren, hörde honom komma in igen fem minuter senare.
-     Vad har du gjort med bilen, den är ju helt krockad framtill, sa farsan.
-     Ingen aning, sa Benke, kanske någon har krockat den I natt?
-      Visst, sa farsan. Den står med nosen I en snödriva på typ tio kubik,,,,
Ja, det blev ju till att erkänna för stackars Benke, medan jag klarade mig, som alltid.

I alla fall kanske det var här Benkes yrkeskarriär började? Han blev åklagare med tiden.

Ett annat år tränade jag som en galning, dopade mig dessutom med Dianabol, som jag lurade läkaren på Ortvikens pappersbruk att skriva ut, då jag sa mig känna mig vek och svag. Det funkade I alla fall inte. Benke spöade mig I alla fall. Sedan la vi av. Benke blev åklagare och grym triathlonatlet. Jag blev en mager hippie som reste runt klotet med kameran.
Men då jag satt där på cykeln och tänkte på Benke, så slog det mig att jag nog måste skriva ett brev till honom. Ett brev som berättar vad jag gör nu och fråga vad han gör nu: Ja, så får det bli. 

fredag 28 juni 2013

Jag låter katten sitta på instrumentbrädan sista kilometern grusväg. Den ser ut som om den ska hoppa ut genom fönstret och dra, men han ligger kvar. Det är sol och gråmulet om vartannat. Svensk sommar alltså. Detta lagom, alltid detta lagom på den svenska sommaren om det inte är regn 97 procent av sommaren. I år dock, har jag begärt värme och sol, lite regn någon gång, för i sommar ska jag vara hemma och cykla runt i Nyköpingstrakten.

Touren startar på lördag, redan etapp två och tre blir tunga, kan bli lite avgörande. Spännande. Dagarna kommer att handla om att cykla själv några mil, sedan ligga framför burken och kolla på Touren. Nice och inget annat.

Jag har med mig lite arbete också, det får bli den sista delen av dygnet. Nu är sommaren här alltså. Katten har hoppat ur bilen, jag käkat kroppkakor,,,,dags att smörja kedjan och sätta igång, helt enkelt.

torsdag 27 juni 2013











Tre barnböcker jag gillar. Gunnar Smolianskys Barn, som är en allvarlig, melankolisk bok på Smolianskysvis. Det är barn på gatan, klassiskt i allt. Underbar bok.

Den andra boken är Åke Hedströms bok om Emma. En liten flicka som fick allergi och dog. En verklig pärla i all sorgen. Underbar bok. Uppbyggd på ett annat sätt, flera småbilder, klassiskt.

Den tredje boken är min egen Småmänniskor, där jag följde barn på ett fritis i två år. Mustig, svartvitt, uppslag. Den är tryckt på matt, grängat papper och boken var också en teknisk uppfinning. Första gången man klarade av att trycka så svarta bilder som mina på matt, grängat papper.

Tre böcker, tre temperament, tre allvarliga böcker.

Sedan: Alby, man blir lite ledsen. 
Sedan: Låt Mandela dö i frid. Den mannen har gett oss tillräckligt nu.




onsdag 26 juni 2013


Claes Gabrielson, har återigen gjort ett mästerligt inlägg på sin blogg.
 https://claesgabrielson.wordpress.com/

Det handlar om A photographic memory av Rachel Seed. En ung kvinna söker sin mor, som hon miste då hon var 18 månader. Hennes mor gjorde intervjuer med många kända fotografer på 70-talet och trailern är helt grymt bra. Jag flög rakt upp då jag kollade den. MÅSTE SES.

A Photographic Memory by Rachel Elizabeth Seed










Days go bye,,,kom att tänka på Dylan, men på vad? 
Minnen, som vandrar längs ryggen som myror över
Skånegatan. Jag i min 49 krs lya på Råbygatan/Lund 1973. Märklig bild?

Jag sitter på Pom oFlora, käkar lunch medans tvättstugan går för fullt hemma. Jag bestämmer mig för att skriva en turistguide om mat och mina kvarter.
Pom o Flora, som ligger femtio meter från min lägenhet är en fantastiskt ställe. Deras sallader, laddade med fräschaste grönsaker, lax, kyckling, skinka, är klart Söders bästa. Det är perfekt lunchmat och dessutom kan det göra riktigt gott kaffe. Korsningen Bondegatan/Borgmästargatan.

Lite längre ner på Bondegatan ligger Two Indians, söders kanske bästa Indier. Där käkar jag alltid lunch på måndagar. Bredvid Two Indians ligger Dionysys, en grek som jag gått på sedan de startade i början av 80-talet, eller kanske tidigare? Perfekt husmanskost, alltid bra priser på kvällen. Mitt emot Dionysys ligger Saltåkvarn, som säljer sitt kanonbröd.

Går jag runt mitt kvarter åt andra hållet så kommer jag till Hjördis, fin krog och sedan lite längre ner på Åsögatan, en japanare som är skitbra och slutligen nere vid Renstiernas, Seven Eleven, som ligger granne med en toppitalienare. Jag fikar ofta vid tretiden på Sleven, mest för att det är vansinnigt drag då, mycket folk att kolla på osv, i korsningen Åsögatan/Renstiernas.

Alla dessa ställen ligger max hundra meter från min port. Sedan har jag på nästa tvärgata en halvproffsig cykelbutik och ytterligare hundra meter bort ännu en cykelbutik.
Oftast fikar jag dock på ett fik som är ganska sluggigt, ganska off, men som jag trivs på, Twang, på katarina bangata. Det fiket påminner mig om förr, om tiderna då allt inte var övre medelklass, hipster och nervositet.

Nytorget? Omöjligt ställe. Dit kan man bara gå i november om man inte är hund och ska ut och bajsa på gräsmattan.

tisdag 25 juni 2013


Jag försöker röra mig i tiden utan att bry mig om Tidens markörer. Jag frågar mig hela tiden: Vad är det som pågår? Hur skildrar jag det?

En sak är klar. Det pågår en förändring. Det som är gratis försvinner allt mer. Jag blir blockerad på tidningar osv, när jag försöker läsa gratis. Svt tänker ta betalt av datainnehavarna. Lite trubbigt tänkt, men jag förstår också tänket.

Någonstans måste det betalas om det ska bli kvalitet. Frågan är var och av vem? Spotify höjs till skyarna. Jag blir bara förbannad. Artisterna, som är som boxare i en ring, de som alla kommer för att titta på är helt enkelt tokblåsta av Spotify. Pengarna går till aktieägarna. Inte ens det fattar de efterblivna. Huvudsaken är att det är gratis.

Det är på väg mot en gräns för det som är gratis. Så enkelt är det. Någonstans måste kvaliteten betalas. Frågan är av vem och när?

En del vill att jag ska göra en Retro. Jag ska göra en Retro och den kommer att bli stor. Kanske 150-200 bilder. Jag sitter med bilderna framför mig. 70 hänger i Umeå på Västerbottens museum. Var jag ska hänga min Retro och når den ska hängas vet jag inte. Om fem år kanske, om tre år kanske? Just nu finns inget bestämt, men det ska bli en Retro.

När och var och hur? Det finns inte många alternativ för en fotograf som vill göra en Retro i Sverige. Moderna har förskjutit fotografin. Kulturhuset ska få ny ledning. Vad den vill vet ingen. I Stockholm finns bara Fotografiska kvar. I landet Umeå, Malmö, Göteborg, tre ställen, sedan är det slut. För en som vill göra en stor Retro i Sverige finns det alltså fyra (4) ställen, kanske fem om man är hygglig.

Det är inte bra. Det är för lite, helt enkelt. Men, det är också så den svenska fotovärlden ser ut. Fem ställen för den som vill göra en stor Retro. Inte mycket att skryta med.

Jag rör mig också mot en gräns. Jag har varit fruktansvärt produktiv i några år. Det är bra. Jag känner mig stark och trygg och glad för att jag får hålla på. Det ska bli en Retro, tro mig. Inget snack om saken. När, var och hur, ja, det får vi se.











Ibland då jag kollar på fotosajter där folk visar bilder så slås jag av hur ointima man är i sin bildsyn. Det finns liksom ingen närvaro alls. Varför är det så? En enkel anledning är tillkrånglandet. Man tror man måste ha tele osv...mitt enda krav på en kamera är att den ska vara snabb, ta då man knäpper, hyfsat skarp och gå ner i bröstfickan. Det spelar ingen roll vad du har för kamera om den inte är med.

Nästa grej är att lära sig förhålla sig till folk. När jag ser en del amatörer, hur de fotograferar, så blir jag grinfärdig. Det är som att sätta upp en teaterföreställning. Knäpp för fan och låt det gå undan.

De här bilderna är bara spontantagna. Det är min stil. snabbt, enkelt, närvarande.





söndag 23 juni 2013

Om cykling, kärlek och fotografi


Om cykling, kärlek och fotografi

Min ogifta fru slår upp sina gröna ögon och säger: Ska du cykla idag?
Först trodde jag att hon var min coach, tränare, men nu har jag insett att hennes intresse för min cykling handlar om att jag ska komma ut ur huset så hon får vara ifred och skriva på sin bok.

Ja, man masar sig upp, tar på sig cykelbyxorna, två korta tröjor och kör ner fötterna utan strumpor I skorna. Jag har, precis som Fåglum, alltid gillat att cykla strumplöst. Jag har två cyklar, en egen Nishiki och en Bianchi, som jag har till låns. Det skiljer mer än 30 000 kr i inköpspris på hojarna,men de känns i princip likadana. Bianchin är 2 kg lättare, bara kolfiber, styvare, mer vrång, mer racing på något vis. Den är också två minuter snabbare på tre mil.

Jag cyklar iväg, första milen är den drömmande milen. Jag spinner på, drömmer om kärlek, formulerar bloggar, tänker på vad jag ska göra. Jag slås av hur viktigt det är för mig att ha ytterst få saker, men att jag älskar dom. Min kamera, min lilla pc-dator, min cykel, mina skidor. För mig är det viktigt att älska mina instrument och eftersom jag älskar dom så byter jag inte ut dom förrän de så att säga dör. Det är som med riktig kärlek. I nöd och lust.

Så ser jag på det.
En del vill byta hela tiden, men jag vet att då det kommer till fotografi och bild är det blicken, lusten, kärleken, som gör bilden. Inte maskinparken, och så är det med allt.

Så kommer den andra milen. Jag tänker på hur oambitiös jag är numera. Att jag inget har att bevisa, men att jag håller på för att jag gillar att hålla på. Att jag cyklar för att jag alltid har cyklat. För mig är cykling frihet, terapi, ångestdämpande, glädjespridande. Jag kommer från en släkt där ångest och högt blodtryck ingår I genetiken. Min medicin är cykling, skidåkning, att vara fysisk.

Den tredje milen, då har man fått upp ångan, benen snurrar av sig själva. Då brukar jag tänka på lilla mamma som gick under av ångest vid femtio, men som ändå var en så jävla bra morsa. Hon gav mig ångesten, men hon gav mig också leendet, livslusten, skratten, det blonda I livet. Min pappa träffade jag aldrig, men min styvpappa dog också vid femtio och var också en bra människa, kämpande, som gav mig en insikt om litteratur och klassvandring. Det är på tredje milen jag känner tacksamhet över mina föräldrar som gav mig så mycket och aldrig själva fick njuta frukterna av sitt slit.

Det är på fjärde milen det kukar ur. Jag får för mig att köra grusväg. Inte så smart på 23mm däck, som tur var kanttrådsdäck. Efter två backar drar jag i backen I kurvan I värsta singelgruset. Jag kliver upp, kollar på kossorna som nyfiket kollar in blåbäret i kortbyxor. Två km senare är jag I backen igen. Ledsnar, återvänder till asfalten.

På femte milen kommer motvinden. Det gör inte så mycket. Motvind betyder bara att man växlar upp på hojen och fortsätter att spinna med benen. Jag har alltid kört lätt. Jag har alltid varit liten och klen, 2 kg då jag föddes och tunga växlar är inte min grej. Nu är jag på väg hemåt. Trycker i mig en banan, pissar från cykeln, värsta proffsmetoderna, dock inte att rekommendera om det ligger en polare bakom.

Jag är på väg hemåt och det börjar kännas hungrigt. Nu har jag skrivit klar bloggen I huvudet och konstaterar att nu har jag nästan suttit på en cykel I två timmar och jobbat, tänkt, producerat. Nu kanske jag ska cykla? Jag börjar med andra drömmar. Nu blir jag en Fausto Coppi, som på en stålblank Bianchi passerar ett bergspass. Frillan ligger perfekt, inkletad med pomada ala Italia, då jag passerar de ylande fansen. Nu lägger jag i en tyngre växel för nu börjar Cavendish jävlas med sitt spurtgäng. De drar upp ett tåg på sidan och jag manar fram mina hjälpryttare för nu jävlar blir det körning.

Det går undan rejält, det viner från däcken, hela klungan viner, man drar ner händerna I bocken för nu gäller det att hålla i sig. Jag ser målet där borta, trycker bort den där jävla fransosen som ligger på Cavs rulle och kommer in bakom Cav. Han har en hjälpryttare kvar, det är den där förbannade letten som käkar stärkande frukter hela vintern och har ben som järnvägsräls.
Jag fintar Cav med ett låtsastramp. Han drar iväg och jag har redan klappat i 52/13 och står upp då han ångar iväg som ett expresståg. Det är 20 meter kvar då jag passerar honom på utsidan, kastar upp händerna I luften så fotograferna får sina bilder.

Det är härligt. Det är grusväg sista biten hem, snällt grus. Jag ser den lilla stugan, kliver av hojen, tar en dusch i kallvatten, känner på mina stenhårda magmuskler,,,finns plats för lite tårta där, tänker jag. Går in I stugan där ogifta frun sitter över skrivmaskinen.

-  Har du cyklat, säger hon. Vad fort det gick.
- Två timmar, tänker jag. I morgon får det bli längre så hon hinner skriva något.    
Ligger i sängen, ska väl ut och cykla? Min ogifta fru börjar alltid dagen med att fråga: ska du inte cykla idag? Ja , då är det ju körtel. Man måste ge sig iväg.
Jag längtar efter Naxos . Jag har varit där någon eller några månader varje år sedan  1982. Den riktiga värmen, fiken, den dammiga grusvägen vid Plaka, det rosa fiket, nätterna... Jag vet inte vad det är men det är riktig sommar, riktig värme, riktiga nätter. 
Det skrivs om den svenska boendesituationen, att man måste släppa hyresregleringen, dvs att hyrorna måste öka annars byggs det inte mer. Varför kan inte staten ta över byggandet, pressa kostnaderna till max, bestämma att det får inte finnas profit på byggandet, säga att bo är en mänsklig rättighet. Inte en vinstmaskin.
Den svenska staten går skitbra men det är ju inte riktigt samma sak som att medborgarna får bra service eftersom staten bara satsar på det som ger vinst o släpper iväg samhällets grundstenar, skola, vård osv till folk som spekulerar och gör dig vinst på nedskärningar, försämringar och penningaförflyttningar.

Nog om det. Jag längtar till den här värmen som för att man öppnar sin kropp, låter lusten glida ut huden och släpper in den stora vilan i själen.
 

lördag 22 juni 2013


Midsommardag. Käkat tårta, druckit vin, läser en bok, ska skriva en bok. I morgon sol, cykla på grusvägar. Livet är en lek, en allvarlig lek, men en lek.
På midsommaraftonen la Loll fram en kristallklar analys om framtiden och valet. Moderaterna har nu mer eller mindre erkänt att deras politik är ett jävla  fiasko, sålt kollektiva egendomar, privatiserat som ideologi och det mesta har blivit sjukt dåligt.
Nu erkänner man misstag, backar tillbaka , försöker inte ens vinna det kommande valet för det innebär att de också kommer att få rensa upp i träsket av elände de skapat. Bättre att låta sossarna vinna, låta dom ta smällen, låta dom ta allt missnöje och låta dom mer eller mindre misslyckas, sedan kan borgarna komma tillbaka då läget är bättre , missnöjet mindre och kanske fortsätta med sin plundring av vårt samhälle.

Personligen tror jag inte sossarna heller 
kan vända skutan. Jag tror redan vi fallit för långt, men en sak är klar: vi kommer att få betala för borgarnas vansinne, själv betvivlar jag att jag får någon vård på äldre dagar , men nog verkar det ganska klart att borgarna rymmer iväg nu, av skam, av rädsla och med en känsla av att fullständigt ha gjort bort sig.
Ja, så har midsommaren passerat. Den var lugn och fin, väldigt myggfri. På natten lyssnade jag på folk som jobbar med hemlösa, socialt utslagna osv och sak är klar: för de människorna har de bara blivit värre och värre.

Sedan körde vi hem, jag sov i tält, var ganska kallt, om man säger så, ramlade av madrassen och sov på marken som var fuktig o full av rötter. Nu går vi mot vintern igen o det är oxå helt okej.

torsdag 20 juni 2013

A day in the sun


 
Min ogifta fru. Ibland är hon bara för fin att se på.

onsdag 19 juni 2013







Att plåta människor handlar för mig om att vara blixtsnabb, inte göra någon show av det hela. En enkel, snabb procedur som känns som en vindfläkt på kinden.

Memories from a lovely night









Solen hade äntligen bestämt sig för att göra slut på dagen, eftermiddagen, kvällen. Det var en av dessa magiska nätter i Vita Bergen, dessa vita berg, uppkallade efter kvinnornas rena tvätt som hängde på tork i parken för länge sedan. Nu var vi i samma hus som på den tiden. Enda skillnaden är att grannhuset kostar 18500 kr att hyra och man måste ha stått en livstid i bostadsförmedlingen för att komma i åtanke för att få bo i denna grönskande idyll.

Klockan slår 2000 i Sofia kyrka. Klockljudet blandas med underbara Cecilia och pianistens Thomas musik. De spelar Cornelius, Hasse och Tage, ja, till och med den låt som gjordes för att ena det svenska folket under kriget.

Det är en vacker stund, ja magisk. Det kan jag säga, jag som är årsbarn  med Lundell, gammal kompis med Strömholm, vars hus på Bergsprängargränd, ligger femtio meter från vårt party och där Lundell skrev Jack och där jag plåtade en naken kvinna på en fäll på golvet för tjugofem år sedan.

Detta ljuvliga party, orkestrerat av Ewa-Mari i fina flätor och vita jeans. En sommarblomma i sin bästa tid. Bredvid henne, den alltid lika sköna Janne, arkitekten, Söderbohemen, glädjespridaren. Underbara människor som ger oss den generösaste festen på länge. Ja, jag klassar den lika högt som den legendariska Planketfesten då Sven Oredsson tumlade nedför gräsmattan i sin vita kostym och hatt i slutet av 80-talet.

Magi, mina vänner. All denna skönhet, värme, det goda, den välfyllda baren. Den som inte insåg kvällens magi borde se över sina sinnesinstrument. Jag böjer min nacke, kysser era händer, Ewa-Mari, Janne, tackar från djupet av min skrovliga själ. Tack för värmen, dansen och de ljuva vädret.

Cecilia sjunger, Fredrik åkare, hennes röst glider ut i parken, möter den dova klangen från Sofia kyrkas klocka. Jag kysser min kvinnas läppar. Hon är vacker, i denna stund är alla vackra och från träden faller vita tussar av nykläckta blommor. Det var en kväll, det är ett liv, det är sommar.