Första etappen på touren var helt vansinnig. Hur trist som helst till sista halvmilen då det blev rena vansinnet. Kul som fan.
Jag kom dock att tänka på en annan sak. Hur det kom sig att jag bytte riktning i mitt arbete. Jag har alltid varit inspirerad av författarna mer än journalisterna. Redan tidigt var jag mer intresserad av Hemingway eller Hunter S Thompson än vanliga raka journalister.

Jag fattar ju att det behövs rak journalistik, men det är inget jag velat syssla med. Jag har gjort många sådana reportage, men jag har alltid tyckt de varit skittrist att göra dom och slutresultatet har varit ännu tristare. I alla fall för mig. Min grej har alltid varit att jobba med författare, folk som kan berätta en historia, som kan svänga till verkligheten så den blir som en novell.

På samma sätt är det med fotografin. Jag är inte speciellt intresserad av det raka, sanna, avbildande. Jag vill se en fotografi som är som en saga, en dröm, något som är gestaltat. Det behöver inte heller vara sant, bara det förhåller sig på något vettigt sätt till verkligheten.

Jag vill berätta historier helt enkelt.

Populära inlägg