onsdag 31 juli 2013


Om konsten att kunna softa, dvs ta det lugnt. En sak är klar, jag bor gärna på landet, men det måste finnas ett fik som duger och en restaurang inom tio minuter....thats all.

Preskriberat micke berg by Micke Berg | Make Your Own Book

Ny bok, 108 sidor. Format 30/30, hårda pärmar, omslagspapper.
Säljes signerad för 1000 kr styck

Kontakta mickeberg@hotmail.com

tisdag 30 juli 2013


JHs nya bok, Sketch of Paris, finfina grejer

http://www.aperture.org/shop/books/coming-soon-photography-books/sketch-of-paris-jh-engstrom-books

och sedan kommer Anders Petersen med en ny bok, 1 oktober, se följande.

 http://www.maxstrom.se/Bocker/Bokpresentationssida/?isbn=9789171262691

Micke Berg. Årets Sune Jonsson-stipendiat.

Inte i Skåne sedan 2004.

Festivalen kommer att visa ett stort retrospektivt bildspel av hela Micke Bergs fotografiska karriär. Alla arbeten, som exempelvis Mullvaden och Skogsnäs, fram till hans senaste projekt som The Dark Book, Grekland och Preskriberat. Micke Berg har givit ut mer än trettio böcker och ställt ut över hundra utställningar både i Sverige och utomlands.

Läs mer på: www.landskronafotofestival.se

måndag 29 juli 2013

Min fotografiska familj och lite teknik






Många frågar mig varför jag inte kör raw, då det ger lite bättre stuns i högdagrarna. Mitt svar är enkelt: det stoppar upp kameran och resultatet är i princip likvärdigt om man kör svartvitt jpg eller raw. Jag gjorde ett blindtest på gubbar som tycker sig veta allt om teknik. Skrev ut fem printar i A3, skrev raw på de som var gjorda från jpg och jpg på rawprintarna. Först tyckte de flesta att rawprintarna var bäst, de som var jpg egentligen och efter det kunde ingen skilja dom åt,,,så jag vet inte jag..

Det viktigaste i min fotografiska teknik är flödet och snabbheten. När jag körde Leica tog jag oftast två bilder, ibland tre, i sekunden, genom att dra fram filmen snabbt. Jag älskade att ösa på, det hetsade upp mig, ljudet av framdragning som jobbade kontinuerligt. Idag kör jag motordrift, ser sällan i sökaren, femtio procent. Allt går på känsla och att jag vet var motivet befinner sig i sökaren utan att behöva se,,
Snabbhet alltså, därför har aldrig mellan eller storformat varit min grej. Det blir inget flöde, jag vill fotografera i rörelsen, som film, som en flod som rinner. Inget jävla stanna upp och glo,,,,

JJ Cale gick bort, hjärtattack. Jag beundrade honom. Cool snubbe, förstår att Clapton hade honom som husgud, ja kanske som extrafarsa, eftersom Claptons farsa försvann tidigt i hans liv.

Familj är viktigt. Jag har aldrig haft en familj, mina föräldrar försvann ju ganska snabbt efter jag lämnat hemmet och min familj har varit mina vänner, mina underbara kärestan, som fört in mig i deras familjer och givetvis mina underbara barn. Men, egentligen, har jag varit hemlös, familjelös. Det som genom åren varit min familj är min fotografiska familj. Några människor jag beundrat, tagit stöd emot.

Christer Strömholm är ju ledaren i min fotografiska familj. Han lärde mig några avgörande saker. Var omöjlig, se till att du får det som du vill ha det. Tyck om dig själv. Om ingen annan gör det, så gör det i alla fall själv. Han lärde mig att skapa ett hem genom att alla hans hem såg likadana ut. Boxarna, dukarna på borden. Var han än var, Fox, Höganäs, Ploggatan, då du kom in genom dörren kände du igen dig.
Han hade grym auktoritet, men också en satans bra humor, egentligen var han ganska stillsam, men laddad.

Anders Petersen var väl den som lärde mest av Christer. Han utvecklade Christers språk, skapade rörelse i bilderna, levde/lever hårt, reste, tog risker. Anders har legat i topp sedan slutet av 60-talet. Han har infört det mesta och viktigaste i svensk fotografi, han har utvecklat workshoparna, har har dragit ut Sverige internationellt. Han har gjort en helt otrolig fotografisk gärning.

Tuija Lindström är min syster i familjen. Vilken människa, vilka bilder. Hennes badbilder, kvinnorna som flyter i vattnet är en av de bästa bilderna jag sett. Hennes porträtt, stilleben, allt är grymt bra. Hon har pondus, professor, fd rektor, skitbra humor, tuff, hon borde vara självskriven på ett ställe som Moderna, se till att rycka upp deras sömniga fotoavdelning.

Lillebror i familjen är JH Engström. Han har gett mig många gråa hår med sina galenskaper, men han har en unik blandning av stad och land i sig. Ångest, röra, det gäller alla i den här familjen. Det är ingen välartad familj, alla har levt på gränsen, fötts på gränsen till kaos, och överlevt. JHs stormar lugnar ner sig allt mer åren går, hans arbete blir allt tyngre och lugnare. Jag kan tycka det är skönt, i så måtto att ju lugnare det ser ut att bli, desto tyngre väger arbetet, bilderna.

Det är en fin familj det här. Jag beundrar dom alla. De är dom jag tar spjärn mot om det går trögt, om det liksom inte vill lossna. Då är det fint att veta att det finns andra som känt samma sak, och kommit vidare.
Sedan finns det två till, som inte tillhör min fotografiska familj, men som jag respekterar högt. Sune Jonsson och Gunnar Smoliansky. Två Mästare.

Ja, sedan finns det barnbarn,,,Martin Bogren, Anna Claren, Sanna Sjöswärd, Sev, mfl, men om dom får någon annan skriva.




Igår kväll, när regnet långsamt började falla gick jag ut i kvällen, tog några bilder på rabarberbusken. Kom att tänka på Strömholm. Han finns ju alltid med i tankarna, kom att tänka på lyckan över att leva, att få vara med om så mycket som jag fått vara med om.

Det var bröllop och det var annat och det slutade i kvällningen med det ljumma regnet som började falla samtidigt som jag tog några bilder av rabarberbusken.

Det här med att fotografera är enkelt och som allt som är enkelt är det svårt. Att finna känslan är vad det handlar om. Det handlar om det intiutiva. Att man tar sina bilder utan att tänka. Att man känner bild innan den tas, att man först efteråt förstår bilden. I mitt fall är det ofta så att jag har valt eller tagit bilder utan att förstå varför. Ofta är det så att någon annan förklarar för mig varför det är bra. Jag bara tar den för att jag känner att den ska tas.

Det gäller att ha rätt utrusning. Ett starkt och svagt hjärta, lite ömsint, en förmåga att kalkylera och ibland kan lite hårdhet vara avgörande, lite försiktig okänslighet. Jag har gått igenom alla kameror som finns att köpa och egentligen är det väl bara två, tre som passar mig perfekt. Fujifilm 100 s, Ricohs nya och Panasonics lx7.

Alla går som skott, snabba, vackra, enkla att få ner i fickan, skarpa och lätta. Nästa steg är en skrivare. Finns nog bara en modell som håller för en bra fotograf, Epsons 2880, 3000 eller 3880,,skitbra grejer. Själv har jag inget photoshop längre, så jag kan inte beskära mina bilder, så det gäller att sätta skotten direkt i kameran. Det gillar jag skarpt. Nu kör jag allt i Silverefex pro, en underbar uppfinning. Jag kör alltid bilderna svartvitt direkt i kameran. Färg är inte min grej. Tycker svartvitt har så många fina toner.

fredag 26 juli 2013

Idag föddes jag för 64 år sedan i Lycksele. 2 kilo och en månad i kuvös. Den som kan ställa diagnos fattar att jag blev som jag blev. I alla fall , tack alla som grattat.
http://www.fotografer.n.nu/istallet-for-drommar 

torsdag 25 juli 2013

Om man går på kiosken och ser sådana här rubriker: Hur mår man då? Det är mycket att vara rädd för, eller hur?

I alla fall stod jag och diska på landet, då det bet till i högra påken. Något jävla odjur försökte slita loss ena tån. Kan det ha varit ett tecken på hjärnblödning, eller en huggorm eller en ilsken hankatt som ville fightas.
Jag lulla i alla fall in med disken, påken svullna upp till ett basebollsträs storlek. På med is och in med en virre uppifrån så knaset liksom fixa till sig.

Ja, sedan en Kronblom, lite tankar, vakna upp till en gråmulen eftermiddag. Ingen cykling idag, men jag såg två lirare på hoj som jonna på med bra fläkt i brallerna och sådan där modern drinkryggsäck på ryggen. Dom köper en rygga för typ två lakan för att ha drickat med sig. En annan kör med flaskor i flaskstället men det ser ju inte ballt ut, eller?

Nåja, kollar in påken, den ser jävligt svart ut. Minns då jag fick ett stipendium ute i skärgården, längs ut och en unge fick ett huggormsbett. Påken på liggrabben svullna upp så den såg ut som en lyktstolpe och det blev helikopter in till Sös. Det gick bra i alla fall.

På tal om något annat. Såg att Arbetets museum delat ut sina årliga stipendier, sk dokumentärfotopris. Numera har jag dålig koll på vilka som får priset men jag kollar alltid på deras jobb. Om man skulle ge en kort analys av hur det dokumentära kommit att förändrats genom åren så är dokufotografi numera arrade bilder, i alla fall om man får tro Arbetets museum. En annan sak jag undrar över är den dåliga pressbevakningen. Jag har inte sett en enda tidning skriva om det hela. Det känns ju väldigt konstigt att ge ut ett sådant pris och inte se till så det larmas lite kring det hela?
Morgon på landet. Det mulnar på, tänkte jag skulle ta semester, bara bada o sola. Det mulnar på alltså.

Var i stan en dag, på Stockholms lugna gator, tänkte på att skriva blogg. Kollade besöksstatistiken. 1100 läsare ena dagen, 900 andra. Det slog mig att man kan aldrig skriva den perfekta bloggen om man ska vara personlig. Man kan skriva en blogg om en annan fotograf, eller skriva om ett historiskt skeende , men om man skriver utifrån sina känslor så blir det alltid en massa människor som inte håller med. Alltid.

Den vanligaste och fegaste kommentaren är typ, Micke b skriver bra, inte alltid och han plåtat bra, dock inte alltid och jag håller inte alltid med honom om det han skriver, men han är intressant att läsa.

Visst är det ett intressant förhållningssätt? Lagom, lagom, man har garderat sig åt alla håll, typ Dn. Hur vore det med lite passion?

I alla fall. Folk med den inställningen , tror ni de kan skriva blogg på ett personligt sätt?

Knappast, de vet ju inte vad personlighet är. De är en slags neutrum, skapande kräver mycket mer mod, att våga visa sig naken.

Ja, så där gick jag o funderade, köpte ett par sandaler som inte passade, blev förbannad o slängde dom i garderoben. Det var dom första skorna jag köpt i hela mitt liv och de gjorde mig bara förbannad.

Så träffade jag marathonlöparen på gatan. Han är skön, har alltid en massa bra tankar han vill ventilera. Han gick in på en krog som en gång var mitt fikaställle då mina barn var små o sedan blev affär och nu billig krog.

Sedan blev det landet igen o fotboll o massa missade chanser och semestern startade och himlen blev grå.

tisdag 23 juli 2013


Satt på akuten i fyra timmar. Man hinner läsa en del tidningar då. En sak är klar. Det finns tidningar för män och för kvinnor och då man känner att den här tidningen är för kvinnor och den här för män, ja, då vet man att det är skittidningar. Tidningar för män har alltid reklam för klockor. Är vi män mer intresserade än kvinnor av klockor? Inte fan är jag intresserad av klockor?

En annan sak jag läste om var hälsa och träning. Det är som med fototidningar. Jag fattar inte ett skit. Träna, vad är det med det? Vill du bli bra ska du träna stenhårt. Ju hårdare du tränar desto bättre blir du. Det gäller allt. Vill du bli en bra cyklist  så cyklar du. Behövs inga blaskor för det. Vill du bli bra uppför, då kör du i de brantaste backar du hittar.

Samma med fotografering. Vill du bli bra så plåtar du, hela tiden helst, dygnet runt. Så är det med det också.

Varför skriver jag om det? Kanske för jag blev så less på alla dessa tidningar för kvinnor och män. Snacka om reaktionär skit på båda håll. Snacka om att könsrollerna blir permanenta.

En annan sak jag funderade över då Touren tog slut. Dessa män, som har det hårdaste jobb som finns, cyklar oftast runt fem timmar om dagen. Sedan får de massage, någon kör dom, de får mat, de får allt tvättat, de tjänar bra.

Sedan har vi en ensamstående med barn, som jobbar 8 timmar, får göra allt, inte ens massage får hon. Är det inte lite konstigt att en sådan människa ska jobba 8 timmar om dagen för att klara sig. Borde inte hon kunna jobba fem och klara sig, med tanke på att de tuffa männen med världens hårdaste jobb till kanonlöner bara jobbar sex timmar om dagen och får mat och tvätt och massage?

Jo, så är det. En del tycker jag är kaxig, ja, vad ska jag göra åt det. Inte fan vet jag, bli velig kanske?

måndag 22 juli 2013


Micke Berg. Årets Sune Jonsson-stipendiat.

Inte i Skåne sedan 2004.

Festivalen kommer att visa ett stort retrospektivt bildspel av hela Micke Bergs fotografiska karriär. Alla arbeten, som exempelvis Mullvaden och Skogsnäs, fram till hans senaste projekt som The Dark Book, Grekland och Preskriberat. Micke Berg har givit ut mer än trettio böcker och ställt ut över hundra utställningar både i Sverige och utomlands.

Läs mer på: www.landskronafotofestival.se
När Eugene Smith hade läkt ihop efter sin krigsskada (han fick ju halva käften bortsprängd) så tog han en bild av sina barn då de sprang i trädgården. Bilden kom att kallas något som " A walk in Paradise Garden.
Det var en bra bild,men inget man hoppade högt över, men den passade bra in i de då härskande strömningarna i USA om en bättre ljusare värld. Och Smith ville ta en ljus, positiv bild efter allt helvete han varit igenom.

Idag, då jag gick lite på Sörmlandsleden, såg ljustunneln över bron, skogen, så dök Smiths bild upp. A walk in Paradise Garden.
Så kan det också vara, om man nu tror att man är först på något. Allt är gjort, det handlar bara om att ge det en ny form i en ny tid.
Hade lite kontakt med Koudelka igår. Jag visste inte att han flyttat till Boston, men så är det.

En märklig man, ett märkligt livsöde. Tror nästan aldrig han gjort ett jobb. Under 17 år betalade han aldrig hyra o på sina Exilevandringar sov han utomhus. Till och  
romerna tyckte synd om honom som sov utomhus hela tiden.

Jag kollade på hans mästerverk från Gypsies och Exile. Nog det bästa jag sett  
med intensiteten, svärtan. Hans printar har allt, men sedan kom jag att tänka på hans liv, tre barn som sällan sett sin far, ensamheten, hans kompromisslösa krav på frihet. Högs pris överallt för alla för att leva Koudelkaliv.

Jag tänkte oxå på att förändra sin bildstil, tänkte på det då jag såg Anders Ps nya, fina bok. Han plåtar på samma sätt vilket ämne det än gäller. I hans fall är blixten det nya, kör mycket blixt numera, gjorde han aldrig förr.

Samma med Koudelka. Han har bytt stil tre ggr, först 20mm vidvinkel, sedan Leica o 35 mm och nu bredbildsksmera sedan 30 år tillbaka, o inga människor längre på bilderna.

Jag ser på mins bilder att jag gått ifrån de raka, enkla porträtten och det måste jag tillbaka till o orsaken är att jag inte trivs med 40mmgluggen, hittar ingen vettig distans med den gluggen att jobba nära med.  5 mm vidvinkel kan vara avgörande. Jag vill ha en 35 :à helt enkelt.

söndag 21 juli 2013


Preskriberat micke berg by Micke Berg | Make Your Own Book

Ny bok, 108 sidor. Format 30/30, hårda pärmar, omslagspapper.
Säljes signerad för 1000 kr styck

Kontakta mickeberg@hotmail.com
Ja, då var Touren slut. Fantastisk tävling i år. Synd man är minst 40 år för gammal för att vara med. Dags att börja jobba, ska försöka göra ett litet bokprojekt i de här trakterna i sommar. Helt enkelt försöka göra något av en del av Sverige.

Det första man märker är att adrenalinet ökar direkt i kroppen då jag tänker på arbete, fotografera. Man måste arbeta upp sitt adrenalin. Fotografi är mycket aggressivitet, man måste agera. Det kostar på att komma folk nära, det kostar på att våga försöka.

Nog om det. Då kör vi då.



































Allting handlar om att berätta en historia. Jag har mycket att berätta om Naxos, inte nu, men i höst ska jag göra en bok. Före vintern, men inte nu.