lördag 31 augusti 2013



Det är skallerormar i skogen. Jag vänder mig om då jag hör rasslandet. Det är ingenting. Några sekunder senare rasslar det igen. Löven, löven högt uppe i himlen rasslar.

Luft, hela tiden luft. Ju mer luft man får, desto närmare sömnen, den goda sömnen kommer man. Skogen föder djärva tankar. När jag var tio år, sydde jag indiandräkter och var beredd att leva trapperliv. Sedan insåg jag att om jag skulle dö någon gång så skulle det vara under ett stort träd.

Jag har vandrat en bit sedan jag hade de tankarna. Kanske har jag vandrat fel? Träden rasslar. Det finns vissa som säger att det inte finns klasskillnader. Att kunna betala långt över hundra tusen i terminsavgifter för att slippa ha med sina barn att göra kallar jag klasskillnad.

Det finns de som tycker synd om Lundersbergarna? Ja, det gick brutalt till då skolan stängdes, men hur många barn i vårt land kan vi inte tycka synd om? Vilka ska vi rädda först? De som har villkor där barnbidraget betyder något, eller de där barnbidraget går in på banken som framtida investering? Alla kan inte räddas, tyvärr? Det vet vi. Vi vet också att Lundersbergarna har allt på sin sida, på det materiella planet. De har löst en sida av livet. Boendet och arbetet. Deras själar kan dock vara sargade, men hur många själar är inte sargade? Hur många unga människor växer upp i vårt land med föräldrar som vill hjälpa sina barn,men där krafterna inte räcker, där ekonomin beror på barnbidraget, där miljön är ett livsankare?

Är det inte dom vi ska hjälpa först? De som kan betala långt över hundra tusen i terminsavgifter tror jag förmår att ta hand om sig själva.

Löven rasslar som skallerormar. Det är friskt luft i träden. I en glänta ligger träden som i en elefantgrop med döda ormar. Jag åker vidare. Pizzerian i Malmköping heter Venezia. En dam sitter med en råtthund i knät. Den vågar inte hoppa ner från stolen så hon lyfter ner den. Det regnar långsamt, sommaren viker av och frågan om det finns klasskillnader är nog besvarad.


De platta bilarna och deras förare.


Sitter med Sköna Damen på Grekisk krog på Bondegatan. Det är en satans trafik, mycket sportbilar i miljonklassen. 
    -Kolla, säger jag. En Ferrari, ganska schysst kärra.

  -  Gillar inte sådana där platta bilar, säger sköna Damen och stoppar in lite mer mat i den kurviga kroppen.

 -  Jag vet vilka dom är, fortsätter hon. De bor alla i Nacka och i morgon bitti kommer de på sina svindyra racercyklar iklädda elastabyxor och hjälmar i kevlar. Jag känner till typen, avslutar hon.

 - Fan, säger jag. Nu är du väl lite hård.

 - Hård, inte alls, fortsätter hon och kör upp sina Diorbrilor i håret. I och för sig köpte hon dom på en Statoilmack i Härnösand så äktheten är tveksam.

Inte alls hård, säger hon igen. Du ska se när dom kommer och bufflas på sina cyklar, som dårar och alla har fruar som ser ut som Filippa.

Hon lägger plötsligt huvudet på sned och gör en bäbisimitation av Filippa från Täby.
 - Åh fan, säger jag. Har dom sådana fruar, Lundesbergare liksom?
 -  Ja, säger hon jag vet. De äter ingenting, är skitmagra och supereffektiva.

Ytterligare en platt bil i miljonklassen passerar. Säger inget om det till Sköna Damen som nu låtit Statoilbrillorna falla ner över ögonen igen.
 -Du tror mig inte va, säger hon. Men, jag vet, så är det bara.

fredag 30 augusti 2013

Det var landskrona alldeles nyss och nu kommer Planket i Stockholm. Jag vet inte, det är kanske en massa olika Plank på gång? I alla lägen har sådana utställningar en viss yta och ett visst antal kan vara med. Ett av de vanligaste gnällen handlar om VARFÖR får inte jag vara med.
Jag har inget bra svar på det. Nog fan har jag varit irriterad på en del utställningar för att jag inte är med. Jag är tex inte med på årets Plank osv, men jag ser det som så här: Att en del människor lägger ner ett helvetes massa gratisarbete för att det ska bli ett Plank och då måste de som gör jobbet få bestämma. De måste få göra sin grej, vare sig jag gillar det eller ej.

Det är väl så det fungerar på de här gratisgrejerna. Några gör jobbet och vi andra kommer dit och har kul. Den stora grejen på Planket i Stockholm har sällan varit bilderna, utan festen, vännerna, gemenskapen, kanske att man får ett uns inspiration.

Sedan till de som är ledsna över att inte få vara med har jag bara ett svar: Jobba hårdare, ställ ut själv någonstans. Så jävla svårt är det inte att göra 25 bilder, kanske  skaffa ramar till dom och se till att ställa ut dom.

Om du inte lyckas med det är du antingen lat eller har för stora tankar om dig själv.Var det taskigt sagt , men om vi ska snacka allvar måste man börja med sig själv. Vill jag göra något bra så måste jag försöka göra det, framför allt, för sin egen skull. Jag tror man måste pröva, det är så man utvecklas. Gillar man inte Planket skapar man ett eget, eller hur?

 Jag säger som jag alltid säger: Vill man göra något så måste man se till att det blir något. Det är tyvärr den enkla sanningen. Vill du ställa ut dina bilder, ställ ut dom.

Sedan till Raw, tänkte jag ger det en chans igen. Plåtade katten ovan. Öste på lite och vad händer? När katten är som bäst, låser sig kameran, raw ska arbeta. Inga bilder, de bästa bilderna rök. Jag säger som jag sagt förr. Fuck Raw.
Baskien 1982. Jag körde omkring med min Volvo PV 544, eller var det en Mazda?  Vem minns sådant? Jag minns i alla fall att jag hamnade i den här byn, Usurbil, och att det var en skön tid. Kolla in min röda skrivmaskin. Den skrev jag ungefär tio sidor text på varje dag. Jag skickade alltid minst två brev om dagen hem till kompisar då jag var på resa och på resa var jag mest hela tiden.

Man snackar om internet. Det var lika kul att skriva dessa brev på min Olivetti resemaskin. När jag kom hem hade polarna sparat mina brev, de låg i en skokartong. Det kunde vara flera hundra brev som jag då och då kollade igenom. Tyvärr, så lät alla brev likadant. Det var något om brudar, väder, politik och pengar, avsaknad av pengar. Ungefär som nu.

Om jag någonsin fick några brev själv? Inte ofta. Ibland bad jag vänner skicka brev till Poste Restante i Barca eller Bilbao. Det var alltid en stor lycka att gå till posten, gräva bland breven och hitta ett eller två till en själv. En mäktig känsla.

Hur når man ut?















Ägnade kvällen åt att analysera hur man når ut som fotograf. Tänkte på Strömholm, Oddner, Tore Johnsson, Jean Hermansson. Vad är det som skiljer dom åt? Alla bra fotografer. Vilka är levande idag, efter sin död?
Strömholm är större än någonsin. Det beror ju på att hans söner arbetar för att hans bilder ska leva vidare. Jag vet att det kanske är en film på gång  om Jean Hermansson, men annars är det nog bara att acceptera att när en fotograf dör, så försvinner dennes arbete ner i glömska.

Vilka av dagens levande fotografer når ut? Det finns ett kluster som når ut. Jag tar upp några här. Petersen och Engström håller sig alive genom intensiv utställningsaktivitet och workshops. Deras elever sprider arbetet vidare genom små filmer på U-tube, genom att skriva om dom i bloggar osv, men framför allt når de ut genom starka arbeten, böcker och kvalitet. De har också den stora fördelen att fungera internationellt.

Jag har en liknande ordning. Jag gör inte så mycket workshops, ställer inte heller ut så mycket,men jag ägnar en stor del av min tid åt internet. Min blogg och mina inlägg läses av ca 70 000 personer i månaden. Bloggen drar ju bara den runt 34000 läsare varje månade. Om jag tex gick in på Fotosidan, så kanske jag skulle nå 100 000 personer i månaden. Det är inte dåligt.

Jag kollade på Anders Petersens Facebook. Han har en massa vänner, men framför allt har han beundrare som delar hans grejer, skriver om honom osv. Samma gäller JH och hans sida där det står om workshops, nya böcker osv.

Vad vill jag ha sagt med det här då? Att det finns två steg att gå. Ett arbeta hårt, skapa kvalitet. Två, se till att sprida grejerna på det sätt du finner bäst. Jag ser att jag skulle behöva göra lite U-tubefilmer. Nästa gång  jag har workshop kan väl någon elev också filma det hela?

Det är den ena sidan av saken. Den andra är om det är viktigt att nå ut, synas, bli bedömd. För mig har fotografi alltid handlat om att berätta, delta, påverka och då är det viktigt att nå ut. En sida av det hela är ju att det kostar på mentalt, socialt, nerverna slits rejält av att hela tiden vara i fokus, behöva stå för saker, bli bedömd.

Okej, nog om det. Valet är fritt, som man säger.

torsdag 29 augusti 2013



















På den stora fotosajten finns det tre fotografer som tar bra bilder. Affe Johansson, Carlzon och Krister Klereus. Just den sistnämde, Krister K, är ofta nere på Plattan och plåtar ungdomar. Varje gång  jag ser hans bilder tänker jag på en annan polare, Nils Johan Norenlind. Han och jag lärde känna varandra på den tiden då jag alltid hängde på stan och plåtade. Nils Johan var nog Sveriges mest säljande arkivfotograf. Han var med i Tiofoto och gjorde helvetiskt med bilder. Cyklade runt stan, plåtade, plåtade. En sommar stod han i vatten och fotograferade fjärilar.

En av de mest kända grejerna han gjorde var Mods, och det är dom bilderna jag tänker på när jag ser Klereus bilder från Plattan. De påminner så oerhört mycket om varandra, även om det är fyrtio år emellan.

Om man ser på den här länken, https://www.facebook.com/nilsjohan.norenlind , så ser man också lite längre ner hur han har ett omslag på DN, på flygplanet som störtade på Långholmen under en flyguppvisning. Den dagen stod vi bredvid varandra. Nils Johan med sitt långa 400 mm tele och jag med min Leica och 35:a.

Planet började vobbla i luften. En människa bredvid sa något typ: Kolla, vilka häftiga svängar, men både Nils Johan och jag fattade direkt att det skulle skita sig. Nils Johan följde planet med telet, jag tog några pliktskyldiga bilder med 35:an, samtidigt som jag undrade om planet skulle dundra in i broräcket. Det drog rakt ner i marken på Långholmen, det slog upp en eldsvåda.

Nils Johan kastade sig på cykeln och drog ner till DN. Jag hade mina ungar på Långholmen, rusade ner till labbet, som jag delade med Tunis och några andra fotografer, och ringde hem. Ungarna var hemma och jag sprang ut igen, men nu var Långholmen avspärrat. En eller två människor blev skadade, det hade kunnat bli en total katastrof.

Nils Johan fick omslaget och jag hade några små prickar långt borta på min film.

I väntan på att potatisen ska koka

Cyklade fyra mil för att köpa rödbetor och tomater. Rödbetor är den nya bamsematen för atleter. Tydligen bra för och mot allting. Jag älskar rödbetor.

Drog en bild i Silver efex pro. Det  är verkligen ett bra program. Såg att de tydligen var väldigt nöjda i Landskrona med festivalen. Skitkul. Verkar som om det kan bli en ny omgång nästa år. Då skulle jag vilja ställa ut bilder.

Om jag fick komponera en sådan utställning, skulle den bestå av Anders P, Smoliansky, Martin Bogren,
Tuija L, sedan Goro, Nina Korhonen, Cina Gotby, Inta Ruthka och så jag förstås.

Det skulle vara en golvsoparblandning. På det föreläsningar, workshop osv,,,

Ja, i alla fall. Thomas H Johnsson ska ha heder igen för sitt makalösa jobb. Kanonduktig.

Ja, nu har potatisen kokat färdigt. Rödbetor, sill, potatis och fetaost, godare blir det inte.

onsdag 28 augusti 2013

Jag ligger på rygg, skulle hjälpa en kompis att flytta, rev ner något dyrt på väggen , inte kul alls. En annan polare torska på hjärnblödning, en tredje hade inga stålar till hyran så jag låna ut lite deg. Nu får han inte knalla innan han pröjsat tillbaka lånet.

Det är ju det som är grejen då polarna närmar sig femtiostrecket. Dom kan ju mula innan man fått tillbaka det man lånat ut.

Ja, det gäller att ha koll. På polarna alltså.

Läser gamla blaskor från 1977, bra fototidningar vill jag lova.

Har dragit iväg en repa, ska lufta Bianchin ett tag, tänka till. Nu har JH vernissage på Kontrast. Igår hängde han ut genom dörren på en taxi , som en burkslav, och skrek på mig på Bondegatan. 

Det var nice. Very nice. Jag ska fiska och rasta Bianchin, sedan ska jag återvända till stan och göra lite nya böcker.

Hur många tidningar läser du? Jag ställde frågan till mig själv. En, jag läser DN på morgnarna några dagar i veckan. Inga andra tidningar.

Nu snackar jag om papperstidningar. Annars läser jag många tidningar på nätet.

Hur många papperstidningar jobbar jag åt idag. Inga, det finns ju inga att jobba för, allt går ut på nätet och allt som går ut på nätet blir gratis.

På sjuttio och åttiotalet jobbade alla fria fotografer jag känner åt ett kluster av tidningar. Det var tidningar som alla unga läste på den tiden, vänstern, tidningar som man längtade efter att få i sn hand. ETC, var ju den stora bildtidningen, sedan fanns 299, 399, Kannibal, Schlager, Arbetaren, Fib Kulturfront, Ny Dag osv,,,det var de tidningarna man alltid kunde sälja ett jobb till och där det satt begåvat folk på redaktionerna.
Martin Kroghs farsa, Torbjörn Krogh satt på Arbetaren, Donald Boström var bildchef på Fib osv, osv. Det var ett väldigt brokigt tidningsliv och fotograferna hade massor med beröringspunkter. Om man gjorde ett jobb så kunde man alltid få det sålt på någon av dessa tidningar och sedan sålde man bilderna över arkivet. Jag minns hur mina Sydafrikabilder gick på arkivet. Hur bra som helst.

Idag finns några av dessa tidningar kvar, men ingen läser dom. Alla är på nätet, ingen är speciellt intresserad av bild. Idag finns bara en bra tidning och det är Filter, men det är ingen tidning för en fotograf som sysslar med samhällsjournalistik.
Förr betalade dessa vänstertidnigar lika bra för ett jobb som tex DN. Det var ingen större mening att publicera sig i DN mot tex Arbetaren. Idag är ju bara DN kvar men hur mycket frilansmaterial köper dom? Inget i princip.

Tiderna har förändrats. De alla som läste papperstidningar, som i sin tur ledde till att vi kunde överleva på våra reportage och våra arkivbilder, är nu på nätet. Det har i sin tur lett till att alla vi som jobbade med reportage, berättelser, har fått ändra inriktning, syssla med konst, utställningar, hitta marknader där våra bilder kan köpas eller säljas.

Som sagt: Hur många tidningar läser du? Om du inte köper dom och läser dom så kommer inte heller fotograferna att kunna berätta om livet på ett fördjupat sätt. Den andra lösningen är att ta betalt på nätet.
Det är svårt, det är den gordiska knuten. Dessutom går det knappt att presentera fotografi på ett vettigt sätt på nätet.

Som sagt, lös den gordiska knuten så kan den berättande fotografin få en plats på parnassen igen.

tisdag 27 augusti 2013





Jag vandrar. Den stora båten ligger på boj, småbåtarna kör in till kaj. Ser Carl Antons atelje. Det fyrkantiga gröna huset över vägen. Jag är trött, tänker på rätten att lägga av. Dagen har varit fylld av dom tankarna. Om man ska nöja sig med att bara vara?

Hur tänker en samuraj? Jag har ett samurajhjärta. Jag har alltid kämpat, sedan jag föddes två kilo lätt. I kuvösen, för att lämna min bakgrund, bli en bra författare och fotograf, cyklist, skidåkare, älskare...
Jag dör av tristess varje gång jag funderar på att lägga av. Jag gillar strid. Mitt liv är fyllt av konflikter, tankar, möten, kärlek och otillräcklighet.

Mitt arbete är att skriva blogg, plåta och föda tankar. Jag har statligt stipendium, ytterst få har det och jag känner ett stort ansvar för att leva upp till vad jag menar är kvalitet. Mitt krav är att jag blir så bra så min röst betyder något.

Hela Europa går på knäna, medelarbetslösheten är nästan 13 procent, alltså massarbetslöshet. Det går inte att fly, vi står alla mot väggen. Vi måste lösa problemen där vi är. Det finns ingenstans att fly.
Jag har nog mer skyldigheter än rättigheter. Alla lägger alldeles för mycket kraft på att se till sina rättigheter. Inga rättigheter är värda ett skit utan skyldigheter. De hänger ihop.

Mina skyldigheter är enkla. Hålla mig frisk så jag får leva länge med min kvinna. Jobba hårt.

Thats it och ända har dagen varit fylld med dessa tankar om rätten att lägga av. Min deadline, kanske min deadline är om sex år, då jag fyller sjuttio? Men, då har jag en plan på att öka tempot, köra hårdare i tio är till. Det är min plan.

Jag rullar vidare på min cykel. Träffar den underbara författaren Agneta K på bron i Tanto. Hon frågar mig plötsligt om jag känner att kraften avtar?
Jag svarar att hon skriver, jag plåtar. Att skriva är en ofantligt mycket jobbigare process än att plåta. Att plåta är en snabb, ytlig process, medan skriva är att slita tarmarna ur kroppen. Nej, jag känner inte att kraften avtar. Jag känner att jag blir allt mer förbannad för varje dag som går, men också tröttare, vilket leder till att jag måste sköta min kropp bättre.

Jag brukar säga att jag förlorat alla strider, alla politiska strider, men på sikt vinner jag/ vi alla. Allt vi säger förnekas, krossas, men tio, femton år senare, får vi rätt. Hela tiden.

Jag tänker på Moriyama som nu går sina timmar på gatan, 75 år gammal. Ska han lägga av? Varför ska man lägga av? Är det inte att förneka sig själv? En samuraj strider till sista andetaget. Så är det bara.

Fick ett samtal på morgonen. Från fine Anders P, som påpekade att han inte imiterat Mori, inte heller egentligen var inspirerad av honom. Det var ett fint samtal. Vi pratade länge. Anders kan man snacka med, han har det där extra, den där lilla extra känsligheten, som gör att samtalen lyfter.

Han berättade om Moriyama, att han nu, 75 år ung, fortfarande plåtar runt fyra timmar varje dag på gatan. Förr körde han minst sex timmar om dagen. Det säger sig själv att det måste bli en slags resultat med den tiden på gatan.

Jag funderar på hur man går vidare. Det är vad det handlar om hela tiden. Hur gå vidare? Hur inte lessna på sig själv? Jag ser bara en väg, att röra på sig, se nytt, upptäcka, reflektera.

Läser på en del sajyer om Landskrona, ganska beska ord bitvis, speciellt om utställningarna. Det är väl den vanliga differensen mellan vanligt folk och de "lärde". Att man inte förstår varför det ser ut som det gör.Jag kan väl också säga att jag ofta inte förstår varför det ser ut som det gör då det kommer till det konstnärliga. Ibland är det en ganska tunn soppa, men då får man väl trösta sig med att utan den tunna soppan skulle aldrig den tjocka komma till.

Det måste helt enkelt prövas och testas och ha sig, innan det sker något av värde.

Annars, om det här med att ta det lugnt. Jag förstår inte grejen. Vissa tycker man ska vara hemlig, ligga lågt, överraska,,,,hahaha, varför det? Vad är det man tror ska ske? En ekonomisk topp, kanske? Att man ska dra in mer deg på det sättet...fatta en sak. Det spelar ingen roll vad du gör. Sysslar du med foto blir det inga pengar.

Det är bara att köra på med det du gillar. Historien får ta han dom eftermälet. Så ser jag på det.

måndag 26 augusti 2013

Det är nya tider


" Det är nya tider". Ett uttryck som är något av det imbecillaste jag vet. När jag står bakom en ung människa som betalar en chokladkaka för femton spänn med kort tänker jag: Stackars jävla människa. Du är helt blåst.
Hon eller han betalar med kort. Snart försvinner pengarna, sedlarna och mynten. Vad gör du då när du behöver  fuska, jobba svart, betala en polare, eller tänk hemska tanke: Banken råhöjer avgifterna på kortet.

Hur fan ska ett cafe kunna anställa en ung människa om alla betalningar syns på nätet. Då måste alla betala alla efter avtal. Dvs, femtio procent av alla jobb för unga försvinner. Hälften av alla cafeer på Söder fuskar med svarta pengar, ja 75 procent. Ska en ung människa få betalt i bullar om caschen försvinner?

Så, behåll caschen, dega inte av med kort, då är du pantad och blåst inom en snar framtid.

En annan grej, sluta handla på nätet, håll ned det. Hur tror ni stan ser ut om tio år då alla handlar på nätet? Finns inga butiker kvar. Hur fan gör ni då när ni ska shoppa? Ska ni klämma på tyget i datorn? Till och med de största videobutikerna i Stockholm går på knäna för folk laddar ner film över nätet?

Jag tycker det är ball att gå till videobutiken, affären, köpcentrat. Varför, jo för man ser ju människor, känner lukter och inspireras av livet.

Det är nya tider. Det säger folk då man har åsikter om fotografi. Nya tider, nya uttryck. Jaha, vad är det som är nytt? Knullar och skiter inte folk som förr. Går inte arbetslösheten upp och ner. Är det inte samma galopp med boendet som det alltid varit. Några blir utan, andra snor sig. Vad är det som nytt?

Jag ställer bara frågan? Inom fotografi, vad är det som är nytt? Vad är det som är nytt att gestalta? Känslan av att ha borätt? Att lägga upp bilder på nätet? De grundläggande faktorerna är samma: Att ta bra bild och se till att den kommer till användning, visas? Var ligger den grundläggande värderingen som är annorlunda?

Det finns ingen. Eller har jag fel? Vad du/vi än gör, så är vi tillbaka i grundläget om vi tänker i tre sekunder. Vi förhåller oss till varandra, vi ansvarar för varandra, vi är nära varandra och vi har ett kollektivt ansvar för att få det att fungera. När det kommer till fotografi. På vilket sätt har tiden, den nya tiden, förändrat villkoren för fotografi? Förr kunde du publicera dig i Life, nu på nätet, men på djupet. Vilken är förändringen? Instagram? På vilket sätt är det en förändring?

Nog om det. När jag ser en ung människa betala en chokladkaka med kort så vet jag att han eller hon är på väg mot undergången. Tänk på det, tänk längre, tänk på skarpt läge.
En stor del av livet handlar om att lyssna på andra människor. Jag lyssnar ofta på radion och Ulf Elfving är min favorit. Han är helt magisk. Vilka intervjuer. En Mästare. I går lyssnade jag på hans snack med Jan Malmsjö och Marie Göranzon. Makalöst. Om livet, arbetet, kärleken, döden, allt kröp fram i Elfvings sätt att intervjua. Han snackar långsamt, mjukt, men varje fråga skär bara djupare och djupare.

Många skulle lära sig av Elfving, framför allt dårarna på reklamkanalerna som alltmer liknar adrenalinstinna humlor med sitt surrande.  Ulf Elfving, säger jag bara. Stora journalistpriset till honom.

Vad krävs av en journalist som tex ska skriva om fotografi? Nyfikenhet givetvis, men framför allt att man lämnar skrivbordet och beger sig ut i världen, bland fotograferna. Det viktiga är inte att jag eller någon annan alltid gillar vad dom gör, men kvaliteten, fingertoppskänslan, det politiska perspektivet och framför allt, förmågan att skriva, typ John Berger, är det som räknas och det som jag längtar efter. Varje artikel ska vara ett fördjupande äventyr.

I Sverige ska nu Schyffert och hans polare göra ett program om fotografi. Vi kan väl säga att jag såg trailern och att det befinner sig långt ifrån det jag längtar efter. Ytterligare en Åsa-Nisse variant av fotografisk journalistik. Nu har det inte börjat sändas ännu, men eftersom allt jag sett av Schyffert och co varit reaktionär skit utan hjärta, så har jag inga förväntningar, men vem vet?

Om jag ska återgå till Landskronafestivalen kan man ju se två skarpa riktningar inom fotografin, och det är heller inga nya. Att dokumentärfotografin allt mer hårdnar, att det tekniska tilltalet, bildernas yta, allt mer blir en yta, en hård, skarp yta som kommer genom att blixten och det digitala tilltalet lättare skapar sådana bilder.

På den andra sidan kommer det nu fram ett antal fotokonstnärer som påstår sig jobba dokumentärt, till och med får priser (Arbetets museum) som dokumentärbilder, vilket de absolut inte är. Bilder är superarrade och  gestaltade idéer. Jag säger inte att de är dåliga,men att tex Arbetets museum får ta sig en funderare på om de delar ut ett dokumentärfotopris eller ett allmänt fotopris.

En annan sak man tydligt kan se är att intellektet allt mer tar sig in i den fotografiska sfären, att allt mer bilder är konceptuella, och som oftast då ganska blodlösa. Man kan undra varför det är så? Varför nästan alla skildringar av liv, vanliga liv, försvinner. Det är nog den tyngsta frågan i svensk fotografi: Var tar alla skildringar av liv vägen, vanligt eller ovanligt liv.


Förbannad.

Jag vaknar tidigt, kollar runt på nätet om någon skrivit något om fotofestivalen i Landskrona. Inte en rad hittar jag någonstans. Lars Dareberg skrev bra innan, han skriver ju alltid bra, men efter, nu, måste väl för fan någon skriva? Det är skit. 

Fotosidan med dina millioner medlemmar tex , vad sysslar folk med ? Finns det ingen som var där och såg något, skrev något osv?

Den här attityden hos fotoetablissemanget retar gallan ur mig. Hur ska vi få ett intresse för bra fotografi om det inte skrivs laddat o initierat om grejerna? Tänk själv hur mycket det finns att skriva om i Arles, Paris, Planket, alltid kommer det dock de mest usla beskrivningarna som bara gör mig förbannad o irriterad över oförmågan hos dem som skriver om fotografi och livet. Kort sagt: vill vi få fotografi att leva i det här landet måste vi oxå skriva om den. 

söndag 25 augusti 2013

 Lite politik.
Val om ett år, Om vi låtsas att vi har råd med ett femte skatteavdrag, som Alliansen och Sossarna tror, så fördela då detta på följande sätt. Alla pengar, alla dessa miljarder går till folk med barn, som förstärkt barnbidrag. Och årsinkomsten ska vid deklaration vara under 200 000 kr före skatt.

Det finns ingen anledning att skänka bort dessa pengar till folk som tjänar mer än 25000 kr i månaden. Nej, sätt ett inkomsttak och fördela pengarna till de som har det sämst. Arbetslösa, ensamstående med barn och folk med taskiga inkomster.

Sedan till skolan,som gått en evig kräftgång. Avveckla alla privatskolor. Vill vi ha privata skolor så får  föräldrarna betala ur egen ficka. I alla våra grannländer finns det inga skolor med vinstkrav, eller aktieägare som plockar ut degen i egen ficka. Det är bara att avskaffa. Kolla Finland, de har samma skola som vi hade förr. Kanonresultat, medan vår privata skola fungerar skitdåligt för alla, men givetvis sämst för de som har det sämst redan från början. Bara avveckla.
Tack för ordet.
Dagg i gräset. Sol på min kropp. Sol är varma nätter. Het sol är en slags orgasm som kostar på, men ger frid, avslappning. En stad utan sol, en grå dag, en grå stad, en stad utan energi.

Mina vänner går på krogen. Det är viktigt. Krogen är där vi möts, äter, dricker, samtalar. En del har vänt på ordningen, drickandet tar över De är på ett sluttande plan. Tanken med krogen är idéerna, samtalen, de varma kropparna, händer i luften, blickarna. Inte kröken, inte de förslutna.

Jag tänder brasan. Det är 11 grader ute. Radion surrar i bakgrunden. Äpplena börjar smaka ljuvligt. Jag undrar var katten är? Han är inte med. Skönt, men lite saknad ändå.
Tar en bild på gardinen. Christer S tog ofta bilder på gardiner, i Fox, i Höganäs. Jag härmar, imiterar. Alla härmar vi. Hur får man idéer? Jo, genom att se och lyssna, göra efter. Inga idéer kommer från himlen. Jo kanske, om man stirrar ordentligt på den? Så har människan gjort i alla tider. Jag är bara en i raden av stirrare.

Om någon frågar mig vad jag tycker är viktigast i livet så svarar jag så här.

Att vara frisk. Sedan kommer solen och känslan av att sätta en penna mot ett papper. Efter det kommer kärleken, att kyssa en kvinna, känna hennes skötes väta. Kärleken, som det kallas. Det konstiga med kärleken är att det inte är det svåraste i livet. Det svåraste är att leva ett sant, ett personligt sant liv. Att leva sin dröm. I kärlek är man oftast två eller fler som drar åt samma håll. Man har en platå man står på. Man arbetar tillsammans.

I sitt personliga, sanna liv, är man ensam om allt. Man måste ta besluten själv, man måste känna otryggheten själv. Det är därför det är så svårt att vara sann mot sig själv, eftersom det innebär eviga förluster, upplevelsen av att man ljuger för sig själv. Det kan också vara så att man inte har kraften och begåvningen för att leva det liv man vill leva. En smärtsam upplevelse kanske? Eller för att inte tala om det saknade modet?

Jag var i Landskrona, i gemenskapen, i värmen, de vänliga blickarna. Idag är jag i gräset, med daggen på skorna, racercyklarna mot väggen, brasan som brinner och pennan mot papperet. Solen värmer min kropp och kärleken finns i mig.
Min kropp är som en en ost på en solig sten. Jag smälter långsamt, rinner ut, blir allt godare. Jag ser hur äppelträdet fäller ett äpple i den svaga vinden. Jag sätter pennan mot papperet. Jag är här, nu, i solen,

lördag 24 augusti 2013

Landskrona fotofestival










Det har varit en lång dag. Den började med att jag kände en slags förtvivlan över livet, över en kompis som gick i land. Jag kände en slags avundsjuka, ilska på mig själv. Nu är det natt. Jag har kört genom landet, har cykeln bakpå bilen och jag går hemåt. Järnvägsgatan, en klassisk gata. Den går från Teaterparken där Landskrona fotofestival har sitt högsäte.
En taxichaufför sover över ratten. Jag ser min skugga på gatan, en splittrad man. En man med många tankar på samma gång.
Jag har varit med på invigningen av Festivalen. En gata med bilder, smart upplagt, vänligt, lindrigt sagt, mycket vänligt. Thomas H Johnsson och hans kumpaner har gjort ett hästjobb och lyckats.

Det är en vacker natt och jag tänker på Medelhavet. Landskrona, denna stad som så mycket påminner om Berlin, helt makalöst vacker, mild i sin omfamning av människan, lider bara av ett fel. Att det är en svensk stad, en svensk stad med svenska värderingar. Alltså en död stad. Hade det var en sketen Medelhavsstad hade det vackra torget varit fyllt av människor, barn, fest. Nu är den lilla gågatan fylld av photolovers.

På Konsthallen hänger Moriyama. En gigant, fast den här utställningen är ovanligt klen för att vara Mori.. Det finns ingen riktig must i de här bilderna. Moriyama har väl gjort 300 böcker och 290 är skit och tio veritabla mästerverk. Det här är kanske en utställning för mycket, men Moriyama är alltid den han är.

Det som slår mig starkt är dock hur mycket Anders P inspirerats  av Moriyama. Just bilderna på prylar, elledningar osv, har ju Anders också börjat gå loss på, dock mycket mustigare än Mori.

Sobol, en dansk fotograf som jag tror numera är aspirant på Magnum, visar sina svartvita bilder i stort format. Jag har svårt att kritisera honom, för jag vet ju hur lång tid han hållit på med sina projekt och hur allvarligt han tar på sin fotografi, men det blir ju direkt pinsamt då hans bilder är ett eko, en direkt avbild av Moris och Petersens bilder. Jag tror Sobol måste hitta en annan teknik, annars kommer han alltid att framstå som ett plagiat.

JH Engström har satt upp en massa bilder från sitt Parisprojekt, Parisbok.
- Det var mycket snusk här, säger jag till JH.
- Nej, det är inte mycket snusk, säger JH.
- Nej, det är mindre snusk än hos dig, säger Marcus Eriksson och påpekar att jag både plåtar snusk och skriver om det, så jag är tydligen värst.

Okej, jag fixar inte riktigt hängningar med många bilder sammanpackade så jag kollar istället i JHs Parisbok senare på natten. Det är en rörig bok, men som alltid med JH finns det den slags logik och många jävligt bra bilder.

Jag vandrar tillbaka till centrumet, tar en öl och en middag, för maten vi fick på invigningen hade inte mättat en fågelunge, dock var den god och snygg att se på, men jag tränar ju hårt och kan inte leva på några gröna blad och små gurkskivor.

På krogen är Luelåpojkarna , den ene utnjuter sig över sorgen i mina texter. Ja, han har rätt. Sorg är mitt grundläge, svart humor också, men sorgen finns alltid där.

Vi är överens om det, kollar igenom utställningarna på gatan. Tomma butiker. Landskronas svåra läge syns tydligt, men det blir lokaler över till konsten. Anna Claren har hängt som JH, men mildare. Hannah Modig visar bilder, några till, men någon annan får skriva om dom. Vi är alla i den vänliga, kära omfamningen, kramen som består av att vi gör vad vi tycker om. Att det alltid finns skärvor av intresse, möjligheter, framkomligheter. Att det är omöjligt att inte inspireras. Att Festivalen måste få fortsätta, bli en mötesplats några år framåt.

Vi hamnar i teaterparken igen. Mina bilder ska visas i natten, på duk. Det är vackert tänkt, det är en vacker presentation och sedan rullar bilderna igång. Någon har ställt in projektorn fel, alla bilderna är för mörka, alla bilderna är fyrkantiga, alla bilderna ser ut som de var tagna i Lustiga huset på Gröna lund.

Jag är en härdad man, dricker min öl, sedan går jag hem. Det är då jag ser den sovande taxichauffören, min splittrade bild på gatan. En man i flera dimensioner, en sökare, ett barn ur sorgens sköte med den svarta humorn som skyddande halsduk.