måndag 30 september 2013

Retro 29.

Det hade varit en jobbig resa. Vi startade i Aten, liftade och åkte tåg upp till turkiska gränsen. Där träffade vi en slavhandlare som fixade arbetskraft till byggen i Saudarabien. Vi sov över hos honom, drack hans hembrända sprit, lyssnade på radion hur Ali spöade Foreman i Afrika. Det var en natt. Det blev en morgon med en ny buss där jag hade diarré, tvingades stoppa bussen tre gånger ute i öknen, gå och skita bakom en
låg kaktusbuske medan gamarna satt bredvid och kollade in den bleke, smale veklingen från norr.

Vi kom fram till Indien, till Srinagar,  fick konstig sjukdom, som jag släpat med mig från Turkiet, gick till en veterinär och fick hästmedicin, låg på vår husbåt och dog, nästan. Överlevde dock, kanske med en hårsmån. Vi rymde från Indien, Benares, alla galna religiösa, trängseln, kom till Paradiset, Afghanistan.

Afghanistan var det enda landet på hela trippen där man fick vara ifred som människa. Där inte alla skulle hassla med en, sälja något, köpa något, tigga. Det märktes verkligen att afghanerna aldrig varit kuvade, aldrig varit koloniserade. Stolt folk, ärligt folk, vackert folk, fritt folk.

På morgnarna hade jag karateklass i en park med ungdomar. De ledde till att vi gick till en park på lördagen där herrarna brottades med varandra. Vi kom till Herat, den tystaste staden. Att resa dit var en serie hägringar. Herat var också en hägring i den svarta natten, de underbara sandstenshusen, vattenlederna och alla hästarna som afghanerna red så skickligt.

En dag då jag vandrade från karaten med en platspåse med Konsummärket i handen ropade någon: Hej svensken. Det var Lasse, från Lund. Han skulle hemåt Sverige och hade en bil vi kunde få köra hem. En folka. Vi kom överens om att köra hem den, Håkan, han och jag.

När vi närmade oss de Turkiska bergen kom snöstormen. Just på platten, innan bergen skulle börja, kom den här killen fram ur ingenting. Jag tog en bild, sedan började vi långsamt klättra uppåt bergen, genom passen, för att med tiden nå ner på andra sidan, mot Europa.


Retro 28.




Tågresorna har varit många. I nattens skakningar vandrar tankarna. Mina första egna resor gick till Spanien. Långa tågresor över Paris. Detta Paris som jag aldrig förstod, men ville förstå. Mitt liv passade bättre i Bourdeux eller Barcelona. Tågen gick dit. Framför allt till Barcelona, till gränsstationen mellan Frankrike och Barcelona. Kliva av, gå på en lång perrong, kliva genom passkontrollen, komma ut i Spanien. Ett nytt tåg med andra dofter. Livligare, doftigare, långsammare.

I natten passerar byarna. Det blänker till mellan gardinerna när ljuset från järnvägsövergångarna passeras, detta klingande i två blixtsnabba sekunder, svagt, starkt, svagt, ljus mellan gardinen och sedan skarvarnas dunk igen.
Jag har ingenting emot att ligga i natten med öppna ögon i det svarta. Låta skarvarnas dunk väcka mina minnen. Det kommer en trött dag, men den får vara trött. Människan har rätt att odla sin trötthet.

Det är vackert att älska på tåg. Man kan bara låta sig följa med i kurvorna så löser sig det hela smärtfritt.

I Barcelona gick tåget rakt in i centrum. En kort promenad genom gamla stan så var man på Ramblan. Jag kom alltid på natten till Barcelona, klev ur vagnen, genade över gatorna och kom ut vid Plaza Real. Där fanns mitt krypin. Ett rum med fönster mot bakgården, rösternas ekokammare.
Det var inte långt till Ramblan, Café Zurich, de goda croissanterna med ost och skinka.

Det var den tiden. Nu är det en annan tid. Men på nätterna låter tågen på samma sätt och ljuset passerar mellan gardinerna på ett tryggt, igenkännligt vis.

Retro 27.

Nina i Christiania. Vi var på väg på turne med Jordcirkus och vilade en dag eller två i Christiania. Jag tror det är omkring 1982? Det är en vacker bild, den fyller mig med en slags ömhet. Detta hårda arbete, de fina barnen, tiden, kärleken vi ägde i vår lilla grupp där vi trodde på ett annat liv, ett annorlunda liv.

Jag älskade Christiania och jag älskade Jordcirkus, båda för de hade en sådan stark livslust. För en fotograf är det ett paradis att få verka i en miljö som lever, som tror på livet, som vill få något uträttat. Dagens fotografi är idag ett utslag av tiden, i alla fall väldigt ofta, oskön, utan hopp, förfulad, tillkrånglad.

Jag är en romantiker som tror på hårt arbete, på livslust och kollektiv kärlek. Det fick jag i Christiania och med Jordcirkus.

söndag 29 september 2013

Retro 26.

Jordcirkus, 1980. I Hamburg. Vi turnerade mycket. Jag var med och plåtade. Det var långa fina turnéer i två bussar, med barn och vänner. Jag trivdes bra med det livet.

Retro 25.

För mig var den stora grejen med Mullvaden att jag träffade Vivi. En skön, smart tjej från Norge. Det är konstigt men i mitt liv har norska kvinnor haft en stor betydelse. Vivi ingick i den fina teatergruppen Jordcirkus så vi turnerande en hel del ihop utöver Mullvadentiden.

När jag träffade Vivi så blev jag faktiskt riktigt imponerad av henne. Hon höll i en presskonferens och var helt enkelt brilliant. Jag föll direkt och dessutom hade hon runda supersexiga glasögon så jag var körd på direkten.

Retro 24.

Ockupationen av Kv Mullvaden utspelade sig under ett år, hösten 1977- hösten 78. Det var omkring hundra människor som ockuperade fyra hus på Krukmakargatan för att försöka rädda husen från rivning. Det var en ganska fantastisk tid, med möten, arbetsgrupper, musik, fester, problem med droger,men sammantaget var det en bra skola för en ung människa och ett försök att få en bättre bostadspolitik. Efter ett år stormade poliserna husen, de revs och idag står några andra hus där.

Retro 23.

Palma, Mallorca.

På vintern trivdes jag inte i Barca. För mycket avgaser, ibland rent ut sagt kallt. Jag bodde i ett kollektiv där enda värmekällan var en svag, ynklig gasolvärmare i vardagsrummet. Jag åkte till Mallorca istället. Frisk luft, alltid varmare.

Jag åkte båt mellan Barca och Palma. Tog en natt. Jag tog inte många bilder i Palma, men jag trivdes där, framför allt vid den stora kyrkan och uppe vid Cafe Bosch, på toppen av Palmas rambla.

En dag hyrde jag en bil, körde i bergen. En liten Seat, som jag efter några timmar upptäckte hade en massa kläder i baksätet. Det var inte mina kläder och jag körde ner till hotellet där jag bodde vid Plaza Goumilla. Några upphetsade spanjorer hoppade på mig och frågade vad jag höll på med? Jag visade dom min bilnyckel, vi ruskade alla på huvudet. Den gick till fel bil. En Seat av samma färg och modell stod några meter bakom. Jag testade nyckeln i den. Det fungerade, det var min bil.

Alla var glada. Jag stannade en vecka, eller två på Palma. Var ute på nätterna och röjde. En gång ville en gift kvinna bjuda på grogg. Jag följde med henne hem, men hennes man stod bakom dörren och kastade sten på mig. Inte kul. En annan gång såg jag en tävling i att dricka grogg. Efter elva snabba shots hade vi en vinnare, tyvärr svimmade han av fem minuter senare  pga av alkoholförgiftning.


Retro 22.

Portugalette. en förort till Bilbao. En hängbro över floden Nervion. Jag åt lunch på en krog med vita gardiner, där jag brukade sätta tandpetarna i de små virkade hålen. Båtarna, de stora skeppen, som skulle in och lasta längre in  vid järnverket, passerade precis utanför mitt fönster.

Det var en vacker krog, torgmadammerna åt också ofta lunch här. De tog med sina egna grönsaker in och gjorde sin egen sallad till krogens lunch. Ingen tyckte illa om det. Que approveche, sa ja, smaklig måltid, till damerna och herrarna då jag anlände. Muchas Grachias, senor, var det naturliga svaret.

Det var en slags kärlek på den där krogen. Det kunde jag behöva. Jag hade rest iväg ensam, min far hade dött i lungcancer, min framtid stod öppen. Jag hade lämnat allt bakom mig. Det fanns bara Framtid och nu var det Portugalette, Baskiens godaste Creme Caramell och min grå Volvo PV med delad bakruta.

Jag gick till banken för att växla pengar. Jag fick komma tillbaka dagen efter. Ingen visste vad svenska pengar var för något. Jag hade eget bord på restaurangen. Det var så det var. Kom man stadigt hade man eget bord. När jag var väldigt sjuk, hög feber, fick jag sitta inne hos de varma kvinnorna i köket som matade mig med fisksoppa.

Jag gav bort en bild då jag lämnade Portugalette. När jag återvände till krogen 25 år senare var samma kypare kvar. Jag sa inget. Han sa inget. Då jag skulle betala kom han ut med bilden som jag gett honom tjugofem år tidigare. Den hade hängt i köket alla dessa år. Damerna som matat mig med fisksoppa kom också ut och kramade mig.
När jag gick sa jag som vanligt Que approveche till herrarna och damerna. De svarade som vanligt. Muchas Grachias, senor.

Retro 21.


Pamplona, San fermin.
Med tiden ledsnade jag på fiesten. För mycket folk, för mycket fylla, för mycket amerikaner. Jag läste att Hem också tyckte det var för mycket folk då han kom dit 1959, efter att ha varit där 1925 första gången. Cafe Iruna hade snobbat till sig och det var roligare att gå till Arne Ankas polares krog längre upp på gatorna. När jag skriver det här kommer jag att tänka på Hem som var en djävulskt bra författare men fyllo och taskig mot sina fruar. Hur  han gifte sig med Martha Gellhorn, som var en tuffing och inte tog skit. Hur hon och Hem en gång körde i den nyinköpta Lincolen, hur de började bråka, hur full Hem var, hur han smällde till henne med handflatan i nyllet, hur hon lackade ur, hur hon sänkte farten på bilen, eftersom hon körde, Hem körde ju aldrig, för han var ju alltid full, och hur hon snyggt satte den nyinköpta bilen rakt in i ett träd och gick därifrån.

Det kallar jag schyssta takter. Martha Gellhorn skrev bra. Hem skrev bra, men fyllon är svåra att leva med.

lördag 28 september 2013

Retro 20.

Fiestan i Pamplona. Jag har varit där många gånger, sprungit en del gånger. Det sägs vara modigt. Det är inte så speciellt, bara man har huvudet med sig. Det hade jag inte första gången. När tjurarna kom upp på torget så insåg jag plötsligt hur stora de är och hur snabba de är. De är blixtsnabba och fruktansvärt stora, typ 600 kilo. Jag fick panik och drog iväg för att hitta ett hörn där jag kunde stå och plåta, men det är som att springa gatlopp i Gamla stan, inte så mycket att gömma sig på. I alla fall hittade jag ett hörn, gick ner på knä, stack fram huvudet och blev halvt knockad av en som körde sitt knä rakt i nyllet.

Tjurarna kom i full fart och där låg jag på rygg. Jag flög upp, sög tag i en optikerskylt och hängde i  den då tjurarna passerade med två dm till goda. Sedan ramlade jag ner, Baskerna kom rusande, sprutade vin på mig och hurrade. Ett jävla galet liv, helt enkelt.

Nästa gång, nästa år, skulle jag veta bättre, men nu gick jag med de andra, rödvinsindränkta baskerna och sjöng, drack, rökte ciggar och damerna kysste oss överallt. Vi gick ner till Hemingways bar på Torget, tog en jävel, eller två, gick ut och dansade på gatorna. Jag träffade en ung kvinna från Madrid som jag kysste under en lampa, fick hennes adress. Några veckor senare körde jag förbi hennes damfrisering, hennes mamma tittade ogillande då jag försökte få ut den unga dottern på en kopp kaffe. Det gick inte, jag körde vidare, hela vägen ner till Ronda, Granada, Malaga innan jag la mig för ankar i en liten by utanför Malaga.

Retro 19.

Usurbil, en baskisk by utan San Sebastian. Jag hade hängt ett tag i Gamla stan i San Seb. Jag hade ett rum som vette mot vattnet och åt ofta på ett ställe där man passerade tjocka, röda gardiner för att komma till matsalen. Jag trivdes aldrig riktigt i San Seb, men en dag träffade jag en kille som bjöd på sprit och ville jag skulle hänga med honom hem. Så blev det. Han hade två brudar med sig också och låg och knullade med de båda hela natten. Själv fick jag ligga på en hård matta i hallen på golvet.
Ett tag funderade jag på om jag skulle gå in i sovrummet och försöka vara med i gruppen, men jag blev konstigt nog kvar på golvet, på den tunna, iskalla mattan.

Dagen efter var damerna borta och jag hängde med honom till byn Usurbil och hans brorsa som spelade xhalaparta, ett slags slagverk. Jag fick bo med utsikt över torget, såg Pelotaspelarna, som spelade bollen med händerna. En tuff sport. En dag gick jag ut och tog några bilder. På väggen stod Euskadi, Baskien på baskiska. Bara det en politisk handling. På byns krogar spelades Dylan, men då man tryckte på Dylanknappen på jukeboxen kom en baskisk låt, en låt på det baskiska språket. Det var politik det med, eftersom baskiskan var förbjuden.

Retro 18.

Sestao, utanför Bilbao. Husen klättrade på bergväggen ovanför Alto de Hornos, järnfabriken. Det var ganska jobbigt att gå där, mest för jag var rädd för Guardia Civil. De var fruktansvärda, griniga jävlar. Franco var fortfarande vid makten, i alla fall i två år till. Jag bodde hos en kvinna som hyrde ut ett rum till mig och jag fick rabatt för hon hängde tvätt i mitt rum på fredagarna.

Jag vet att jag var väldigt ensam under den här perioden och slet ganska rejält med min panikångest, men jag var också väldigt stark. Jag stod ut, gjorde saker som jag aldrig tror jag skulle våga idag. Reste ensam i månader,  längtade, snackade ibland inte med folk på veckor, skrev mycket, tog en och annan bild. Min bildproduktion var ingenting mot idag, men kvaliteten var hög då det small till.

Jag sökte något, jag söker fortfarande. Jag framkallade min film på rummet, gick inget vidare. Hur mycket film jag har förstört på rum i olika världsdelar vill ni inte veta. Det konstiga är att jag skriver mer om mina bilder 2013 än jag gjorde 1973 då den här togs.

Jag sökte kvinnor på mina resor. Spanien var omöjligt. Du fick gifta dig om du skulle träffa någon, eller ha sex med någon. Barcelona var staden där friheten fanns. Det var därför jag kom till Barcelona med tiden. Där fanns de fria kvinnorna i Spanien. Jag var i Madrid också, men det var för kallt, stort och för jävligt på alla plan. Jag kom till Barcelona, där fanns anarkisterna, där fanns friheten, solen och den goda maten.

Retro 17

Baskien, på väg från Cordoba i Andalusien, över Madrid, till Baskien. Sov i en by, det var så kallt så jag fick värma sängen med värmda vinflaskor. Bilden får mig att tänka på nuläget. Polarn Affe visade fina bilder i går från sin hemby i Värmland. Sorgliga bilder, i princip handlade det om att vänta på döden. Nästan alla bilder från svensk landsbygd handlar om att det fanns ett liv, nu väntar vi på döden.

Jag står inte riktigt ut med det. Kanske mest för att jag själv märker att jag allt mer kommer i ett läge där det handlar om att vänta på döden. Att jag egentligen borde göra tvärtom: Kasta loss fullständigt, köpa en husbil, ge mig av, sluta leta efter ett hem, sluta leta efter trygghet, bara se till att gå under i full fart, med flaggan i topp.

Jag gillar verkligen inte tanken på att inte ge järnet, att söka fel saker, att inte våga. En del säger att det krävs mod för att våga vila, erkänna sina svagheter osv,,,vilken bullshit. Det är bara rena livslögnen. I alla fall i mitt fall.

Fotografi är en liten sport. Gabrielson visar fina bilder av en kvinna på sin blogg. Det är kända bilder, men hur många är dom? Hur många bilder tar en fotograf som är något i sitt liv? 150 kanske om du är fruktansvärt skicklig. Hundrafemtio bilder på femtio år. Tre bilder om året? Vad ska en fotograf glädja sig åt? Dessa tre bilder per år och samtidigt jobba med noll status och noll uppmärksamhet. Man kan undra vad det är man ska glädja sig åt?

Den här bilden påminner mig verkligen om förr och nu. Förr kunde jag köra ner i min Volvo till södra Spanien, bo på lopphotell för tio kr natten, hela Europa låg öppet. Det fanns ett hopp om liv, sex, knulla, samtal överallt. Det var hårda tider, inget snack om saken, men jag trodde att bakom nästa berg, krön, gatstump, låg äventyret. Idag försöker jag cementera tillvaron med förhållande, sommarstuga, lya i stan, samtal i stan. Det mesta av det där är onödigt. Det enda som behövs är kärlek, sex, samtal och en bil. Och det viktigaste givetvis: Mod.


fredag 27 september 2013

Eggleston, lite färgbilder, film


http://www.americansuburbx.com/2013/09/asx-tv-william-eggleston-the-colorful-mr-eggleston-2009-2.html

Retro 16.


Baskien i början av 80-talet. Kan vara tidigare? En demonstration mot kärnkraft som slutade inne i centrala Bilbao. Jag bodde mitt i smeten ett tag, sedan flyttade jag ut till Sestao, en förort där det låg ett järnverk och det var som i Ruhrområdet.
Jag tyckte om Baskien, det tragiska Baskien med sina regn, sina goda Ducadoscigg och kärva, röda vin.

Retro 15.

Christiania 1975. Jag älskade Fristaden. Bodde i Lund och åkte ofta över. Kände mig hemma med dessa människor. Många som hade egna idéer, kvinnorna var otroligt häftiga, egna, vackra, enormt självständiga. I Fristaden fann jag något som skulle bli mitt signum, känslan av att vara fri tillsammans med många.

Man kan rikta mycket kritik mot Christiania, drogerna mest, och jag avskyr droger av alla slag, men det fanns något annat. En slags skaparkraft, skön galenskap, en avslappnad livsstil. Bilden flreställer en kille från teatergruppen Solvognen som gjorde många fantastiska happenings i Köpenhamn.

Retro 14.

Pakistan, 1974. Hyderabad. Hamnade på cricket. Otroligt konstig sport. Kändes som åskådarna var de mest avslappnade människor jag sett i hela mitt liv. Jag tror jag stod ut i en halvtimme. Filmen blev fyra steg överframkallad. Soppan höll säkert 30 grader, grymt varmt i Pakistan. Var på väg till Indien, kom från Grekland, kört hela vägen över Turkiet, Iran, Afghanistan, Pakistan, lång resa, märklig resa, hämtade mig inte
på två år. Bilder blev det inte heller. Några få, några i färg.

Retro 13.

Nordirland, Belfast. 1972. Jag gjorde mitt första egna reportage. Först till Dublin och sedan upp till Belfast. Jag bodde på ett billigt hotelrum, framkallade filmerna på natten i ett skåp, som en natt föll ner över mig då jag laddade dosan med dagens fem filmer.Det var tufft, ligga på golvet och skydda filmerna mot ljus och ha ett tungt jävla skåp över sig. En del blev ljusskadat, givetvis. Bland annat det här negget.

Vad det gäller att kolla på bilderna så kan Ni byta till Snapshots på vänstra sidan. Då ser Ni alla bilder på en gång och klicka på bilden och läsa texten. Ja, Ni ser. Hur hygglig är man inte?

Vi får se om jag återgår till den gamla modellen framöver? Hittar dock inte tillbaka då jag försökte men jag gillar den här Magazingrejen, som en blaska. Min egen blaska.

Det är mycket som folk upptäcker idag. Typ Kent Klichs utställning, som är bra, men som snurrat i stan förr och varit omtalad förr. Kent Klich är en fin kille, gammal  polare till  mig. Han och hans fina tjej, Tina Enghoff som också är en bra fotograf, bor i Köpenham. Jag minns alltid en speciell grej med Klicken och det var att han var helt envis på att han med kinesisk ögongymnastik skulle slippa bära sina glasögon. Han höll på ganska ordentligt med det där, men lika förbannat hade han alltid glasögon till slut ändå. Jag tror faktiskt han gav upp ögongymnastiken efter ett tag. Nog om det. Bra är han dock, precis som sin fru, Tina Enghoff.

Kul också att Ni verkar vara intresserade av min blogg. I går var 2300 pers inne och idag, vid lunch ca 1000 personer. Stort tack för det.

Retro 12.

Skeppsholmen på 80-talet. Ja, Ni ser ju att jag gjort om min blogg. Vill Ni läsa hela texten jag skriver så KLICKA på BILDEN. Jag kommer nu att pröva det här Magazinesformatet. Jag gillar det själv.

Åter till bilden. Jag hade varit på Moderna, kollat på någon utställning, gick ett varv på ön. Jag kan Skeppsholmen bättre än de flesta för jag är en av få barn som växt upp en del av min barndom på ön. Min mormor hade fiket för militärerna och mamma och hennes syrra Maja jobbade också där. I början låg fiket uppe vid kyrkan, i samma lokaler som Max Ström nu har. Det var fint att bo på Skeppsholmen, fick åka med båtarna, närheten till vattnet.

Jag har alltid bott vid vatten. När jag senare flyttade till Sundsvall bodde vi också vid vatten hela somrarna i en egenbyggd sommarstuga. Jag är en människa som lärt mig somna till vågornas brus.

Jag tyckte bilden visade min livsdröm, någon som flyger mellan stenarna, flyger lätt. En sommarbild. När jag tog bilden hade jag ett eget labb på Brunnsgatan. Filmen var som alltid Tri-x  och jag tror jag hade skaffat mig en Leica M4.

För fotonördarna kan jag säga att jag började plåta med en Canon, sedan köpte jag en Nikon F, 1970 och sedan blev det en Leica M2 och efter det bytte jag upp mig på Nikon till Nikon fm, en Nikkormat, Nikon 801 osv och Leicorna gick samma väg, M2, M3, M4, M6, som blev min sista Leica. Jag testade också Contax G2, Olympus Om1, 2, osv... På nittiotalet gick vi över till små kameror, typ Olympus lilla pocket, Ricoh osv, o därefter blev det digitalt. Jag började med en Canon S80, Panasonic Lx3,Canon S90, Lx5,  Panasonix Gf1 och nu Ricoh Gr.

En av de största anledningarna till de små kamerorna var att de hade bra gluggar, men att det inte gick att pressa Tri-xn längre då pressframkallarna försvann. Då måste man börja köra blixt och då var de små kamerorna överlägsna med sin inbyggda enkla blixt.

Retro 10.

Ute en natt med Lillan och hennes kompisar som sprayade väggar med slagord. Jag har aldrig riktigt gillat folk som skriver taggar, däremot är det verkligen fint med genomförda väggmålningar. Jag tror jag fick det här reportaget sålt till Arbetaren. Det fanns några riktigt bra tidningar på 80-talet. Etc, Arbetaren, Folket i Bild, 399, Kannibal... jag jobbade för alla.

Retro 9.

Tin i fönstret på Maria skolgata.. Hon bodde i ett vackert hus där det var skivbolag och studios på gården. Helt underbar miljö. Hennes lägenhet var stor och hon hade knackat hål i väggen i garderoben så hon kom in till ytterligare en lägenhet.


Retro 8.

Rosenlundsgatan. Jag hade en etta, delade labb med folk på Graffiti, som låg i nästa kvarter. Det var en bra tid, bra kvarter. Fyra krogar, Vikingen, Stopet, Gropen och Lilla Maria. Ibland åt jag jugoslavisk biffstek hos juggen på Rosenmaria. Jag plåtade som vanligt med en Nikon och en Leica M2.

Retro7.

Med tiden kom jag att flytta runt, från Blekingegatan 69, till Uppsala, Lund, Paris, Barcelona, Bilbao, tillbaka till Lund, sedan Stockholm igen, Rutgerfuchsgatan, Rosenlundsgatan, Skeppargatan, Mullvaden, Maria Skolgata. Jag tog ofta den här genvägen hem över Södra Station, då jag hade varit på Lilla Paris på Renstiernas gata.

Retro 6.

Eva. Min första stora kärlek. Jag träffade henne nere i korsningen Södermannagatan/Ringvägen. Hon hade vackra sockor i sina sandaler. Vi åt glass ihop och jag blev tokkär i henne. Den här bilden är tagen i vår lya på Södermannagatan 54, tidigt sjuttiotal.

Retro 5.

Early morning rain, Roskildefestivlen, den första, 1974? Vi var fyra stycken som åkte dit, sov på marken, lyssnade på en massa bra band. Jag gjorde ett av mina första egna reportage. Bilderna hamnade i Tidningen Foto och en bild publicerades upp och ner, men vem brydde sig om det?

torsdag 26 september 2013

Retro 4.

Det här är väl en av mina Klassiker. Togs på Gärdet runt 1974. Det var ofta fester på Gärdet och man kunde lyssna till band som Kebnekaise, Samla Mammas Manna, Peps, Blå Tåget, mm.. Jag var alltid där och plåtade. Vad jag gjorde med bilderna? Jag arbetade ju som Stockholmsredaktör på Musikens Makt, oavlönad så klart, men jag tror den här bilden publicerades för första gången i Musikens Makt.

Retro 3.

Litte på bakgården på Blekingegatan 65 där jag bodde på 4 våningen. Hon var sannerligen vacker och jobbade som flygvärdinna och var tillsammans med min barndomspolare Håkan . Den här bilden minns jag exakt när jag tog, hur det kändes där på bakgården och att det var 85:an på min Nikon som användes. Jag hade labb i min lya. Ett av rummen var labb men på vintrarna var det svårt, blev för kallt och jag fick ständigt värma varmvatten för att kunna framkalla filmer och kopior.

Retro 2.

Det är Littes jacka och min katt Sensei. Det var en Manxkatt? Om det heter så? Påminner om ett motorcykelmärke. I alla fall, mitten av sjuttiotalet i Lund. Håkan och Litte kom ner och hälsade på mig. Jag bodde på Råbygatan i en 49kr i månadenlya. En kall etta på en vind. Jag tog bilden med min Nikon f och 85mm tele. På den tiden körde jag med Leica och Nikon i många år. Nikonen för telet men också för exponeringsmätaren. Det fanns ju ingen mätare på Leican och visst kunde man chansa, men Nikonen fick ställa upp som ljusmästare.

Vi hade labb tillsammans ett gäng fotografer. Det blev början till Grupp fem, vår bildbyrå.

Klicka på bilden, läs texten.

Jag fick nobben på att göra en stor Retrobok i dagarna. Det var lite deppigt. Inser att jag måste gömma mina nya bilder. Inte visa dom innan jag gör en bok osv, så därför gör jag nu en längre svit med gamla bilder där jag skriver en historia till varje bild och så får vi se om det framöver kan vara underlag till en slags ny Retrobok.

Sedan, klicka på bilden, så får ni se hela texten jag skriver. lev väl.

Retro.

Avignon, France, runt 1984. Jag turnerade med Johnny Melvielle och Jimmie Friedman, gjorde en bok som kom att hette Trouble and the Shooter. Johnny och Jimmie var och är otroliga skådisar och musiker. De spelade ofta på gatan och jag hängde med på en turne, som drog ner över Italien, Frankrike, Danmark Zurich och en sväng in i Tyskland. Fem veckor vill jag minnas att jag låg ute med dom.

Det här hotellet låg i Avignon och en dag gick jag ut och köpte en bok av Danny Lyon. Jag har fortfarande kvar boken men inte kamerorna som var en Leica Cl/ Minolta (skitkamera), jag har haft båda modellerna, rena leksakerna, tålde knappt att man tittade på dom,  och Leica M3??.

tisdag 24 september 2013


Larry Clark är en av mina favoriter, Bra intervju. Bland annat om att försöka göra folk vackra, inte fula, när man plåtar dom. Intressant, helt enkelt.

http://www.americansuburbx.com/2011/12/interview-larry-clark-outlaw-no-more-1984.html

Fick ett föredrag i morse om barn, att barn som kommer från välbärgade områden ofta har svårare att leka än barn från sämre ekonomiska och sociala villkor. Det fick mig att ta upp en tanke som jag haft i tjugo år, med mina egna barn och andras.

Idag vet vi ju att leken är otroligt viktig för barn, den fria leken, leken där barnen själva hittar på. En lek som ofta börjar med att barnen inte själva vet vad de ska göra, så föds en tanke och rullar det på.

Under de 25 år jag haft barn har jag alltid förvånats över vissa föräldrars nit med sina barn. De är som galna över hur deras barn ska aktiveras. Babysim, gympa, musik, bla, bla, bla.. Varenda helg måste vara en utflykt, ett Skansen, ett äventyr. Ärligt talat: jag fattar inte ett skit av detta.

När jag växte upp var det full rulle dygnet runt. Initierade mina päron några lekar? Aldrig, möjligtvis att morsan gick med oss till stranden och övervakade att vi inte drunknade, men sedan? Nada, vi öste på dygnet runt med våra fria lekar.

Idag sitter pärona med sina veckade pannor på kaféerna och listar verksamheter som de ska dra sina små på. Varför? Troligtvis för de vill att deras kids ska bli konkurrensvärdiga, ska bli bättre än alla andra kids i framtiden. Det gäller ju att ens unge blir en Einstein, eller hur?

Fri lek? Varför ettikeras allting idag? Varför är det så otroligt populärt med alla dessa olika pedagogiker, skolor, när egentligen alla kids skulle må ganska bra av att gå i samma skola, med hjälp till dem som behöver extra hjälp. På något vis känner jag bara: Låt kidsen hålla på, låt de små leka på. Hälsa, sitta vid bordet, träna sin kropp genom lek, ha kul utan krav, utifrån sin egen lust , är väl vad som borde gälla.

Nu har de smås liv blivit som en katalog från Kursverksamheten. Klicka i, fixa aktiviteter, se till så de gör något. Det stora problemet idag är draken som kallas internet. Den dagen kidsen börjar med det på allvar faller oftast allting annat. Då blir det till att sitta på rumpan dygnet runt, börja odla diabetesen, men det är ett annat problem som borde tas upp en annan gång.

Vad det gäller unga killar och tjejer så skulle jag vilja återinföra allmän värnplikt, av flera skäl. Det första är att grabbarna och tjejerna får flytta hemifrån, kommer bort från dataspelandet, får agera i grupp. Sedan har vi ju ryssen som börjat röra sig igen. Kanske dags att plocka ihop ett försvar innan fascisten från Öst börjar klampa på våra gränser?

måndag 23 september 2013

Den tomma handen


Tom hand. Karate betyder tom hand. Inget vapen. Det är vackert. I många år tränade jag karate, två ggr om dagen. Jag såg framför mig hur jag skulle flytta upp i bergen, vara med munkarna, skjuta med samma pilbåge på samma träd, år ut och år in. Läget tilltalar mig. Utveckling genom koncentration.

Cohen gjorde en tripp till munkarna. Funkade kanske inte riktigt? Tom hand, en tom hand. Jag plåtar min tomma hand, som en övning, som ett sätt att fördriva tiden. Eiko Hose plåtade tomma händer, nakna kroppar, skrymslena på kroppen. Ewa Klasson också. Det är inget nytt. Alla fotografer med dignitet har gjort det. Att plåta sin kropp, skrymslena, tillhör den fotografiska allmänbildningen.

Smoliansky ställer ut händer doppade i framkallare. Framkallaren kan nästan ge färg på den svartvita bilden då den hinner framkallas olika länge eftersom framkallaren vill rinna av papperet. Alla fotografer av dignitet har gjort bilder av sina framkallningsblöta händer. Det ingår i allmänbildningen. Jag gjorde mina på sjuttiotalet.

Det är stunden, tiden, mötet av tid och koncentration, som gör om något fungerar. Tid och koncentration.

Jag är vid ett vägskäl. I samma vecka försvinner mina barn hemifrån, till eget boende. Det är en vacker känsla att få hjälpa dom att flytta..
Jag tänker att jag ska överraska mig själv, köpa en ny matta till köket, hallen och sovrummet. Det ska bli vackert. Sedan får det vara vackert över den vita tiden, den ljusa tiden, då jag åker på snö. Då jag är snö. Sedan kommer jag hem, putsar fönstren, ser ut över de nu sex månader gamla mattorna och tar ett nytt beslut.

Utveckling genom tid och koncentration.

En polare hängde på livets sköra tråd utanför kiosken. Hjärtat, helt uppenbart hjärtat. Jag stannade. frågade hur och om? Ge dig iväg, sa han. Tårarna rann från ögonen av smärta. Jag går in och köper frimärken, sa jag. Återkommer om någon minut.

När jag kom tillbaka gick han  hemåt. Han ville inte ha hjälp. Jag gick efter honom ett tag, sedan vände jag och gick åt andra hållet. Ibland kostar hjälp på för mycket. Ibland måste man orka själv, ingen hjälp hjälper och då orkar man , eller så gör man inte det.


Måndag, vackert men kallare väder. Kanske dags att plocka in cykeln för säsongen? Har kört 300 mil i år, brukar cykla längre, till november, men det tar emot att köra på halkigt underlag med 22 mm breda däck. Lätt att halka omkring om man säger så. Jag är en riktig tunnis, skulle kanske köra skivstång, benstyrka en månad eller två, för att kunna ha något att sätta emot på platten, då tjockgubbarna kommer nästa år?

Ja, så går mina tankar denna morgon. Tackade nej till ett bostadsbyte, fixade inte oljudet från trafiken på det nya stället. Jag måste kunna öppna fönstren och tanken på att behöva gå med lurar inomhus hela tiden lockar inte. Jag vill vakna i tystnad, eller i alla fall, någorlunda tyst. Inte i en trafikkarusell.

Nu börjar D-vitamintiden. Från idag fram till maj/juni. Det är ju bedrövligt lite sol i vårt land under vintern och jag har märkt en betydande skillnad i min kropp efter att ha tankat rejält med D-vitamin de senaste tio åren. Jag är nästan aldrig förkyld.

Vad det gäller det fotografiska så är det som om det tagit stopp numera. Jag ser på mina bilder, de är verkligen vackra, men räcker det? Jag söker bara skönhet numera i mina egna kort. Jag hittar inga andra sätt att fotografera. Såg att på min kamera kan man ställa in diapositiv på färgen eller retro. Kanske skulle pröva något sådant?

Eller göra små, små böcker, korta texter, bilder, anonymt, enkelt, närvarande. Vet inte vilket håll jag ska gå åt? Det får väl bli de här små, intima, egna funderingarna i bokform.


söndag 22 september 2013


Hur skriver man om fotografi egentligen? Jag funderar på det då jag läser en bilaga i DN med musikerintervjuer. Det första jag tänker är att jag ska skaffa en bra musikanläggning och köpa cds, slippa ifrån Spotify, köpa skivor och cds, så det blir en liten cermoni då man ska spela musik. Det andra är hur inspirerade alla dessa musiker låter i intervjuerna. Hur kul de verkar ha i sitt skapande. Att vara musiker är ju i grunden att vara social, kollektiv, medskapande. Många snackar om Miles Davis, hur nyskapande han var, vilken fantastisk musiker, samtidigt ska man komma ihåg att Miles Davis var ju en stenhård kritiker av sitt eget band och andra musiker. Höll du inte måttet åkte du ut.

Fotografi är ju samma sak och det är där jag kommer in på det här med att skriva om fotografi. Man kan göra som Gabrielson tex, skriva väldigt initierat, kunnigt, inspirerande om nya och gamla saker. Ett väldigt bra förhållningssätt. Tyvärr passar det inte mig. Jag vill liksom vara mitt inne stormen, längst in i tornadon, stå där och titta ut, se hur det blåser runt mig, tänk tanken torktumlare. Jag vill vara en av klädesplaggen som tumlar runt med de andra klädesplaggen. Jag vill inte ha för stort analytiskt, politiskt, resonerande perspektiv. Jag vill också tumla runt, i känslan framförallt. I känslan av att vara med, ingå, rycka i tåtarna, bli ryckt i tåtarna.

Jag har alltid älskat författare som Hunther S Thompson, Lundell, Kerouac, Miller, de som är med, de som ingår i tornadon. Inte de som sitter på en redaktion och kylslaget och effektivt beskriver ett skeende. Inget ont om dom, men det finns en anledning till att jag gillar Birgitta Stenbeck, Anais Nin, Intet nytt på västfronten, Hemingway, mfl,,,känslan är allt.

Det är svårt att skriva om fotografi för foto är ett analytiskt ämne, men också känsla. Det är ju en av anledningarna till detta kamerarunkeri. Musik är lika mycket teknik, analys, men det finns inte hälften så mycket teknikrunkeri bland musiker som det finns bland fotografer. Det finns fotografer som på allvar tror att en glugg som har ett steg snabbare bländare, typ 1,4 istället för 2,0, ska göra deras bilder bättre. De har helt enkelt inte fattat någonting. Det är precis som med mediciner, det finns en framsida och en baksida och lösningen finns ofta någon annanstans. Om man kollar en en utställning så skriver många på Facebook rent slentrianmässigt att Gud vilken bra utställning. I princip är allt bra och det är då jag tänker på Miles Davis.

Var lägger man ribban? Tycker man verkligen att det var bra? Sysslar man med välgörenhet? Hur förhåller man sig som Miles Davis till fotografi? Inte fan ska ni inbilla mig att han skulle gå omkring och spana in utställningar( om han nu var fotografins Miles) och säga: Gud va bra, fina bilder. Han skulle säga en hel del om det mesta, precis som han sa om musik. Jävla skit, taskigt gestaltat, amatörmässigt osv,,,,frågan är bara: Vilken nivå ska vi ha, vad kan vi lära av detta osv,,,,

Just nu sitter jag mellan två längtaner. Att dra till Grekland tre veckor eller att ge mig ut i skogen och plåta döden, sommarens sista suck. Jag velar, precis som med alla människor är det en slags rädsla som styr. Vi får se.


lördag 21 september 2013


Nya nivåer på trängselskatten? Det ska kosta mer, det ska kosta om man kör bil mellan stadens stadsdelar osv,,,Vilken meningslös sörja enligt mig. Om man kollar hur staden har utvecklats de sista tio åren så har trafiken blivit vidrig. Det bullrar och är allmänt superjävligt i stan men ändå ökar bara införseln av bilar till innerstaden.

Jag har bil, kör den i princip aldrig i stan, men den står på boendeparkering a 800 kr i månaden. En dag läste jag i lokaltidningen att folk som bor i söderförorterna var sura på oss innerstadsbor som kör ut våra bilar och parkerar i typ Gubbängen, Enskede osv..

När jag en dag kör ut min bil för att parkera den i Enskede så ser jag en gubbe som kommer mot mig med ilsken blick. Han tror att jag är en innerstadsbo som ska parkera i hans grönsaksförort kallad Enskede.
- Hej, säger han. Jaha, du hittade en parkering. Var bor du någonstans?

Bara den attityden borde ju ha räckt för att golva gubbjäveln, men jag svarar vänligt med att säga min Enskedepolares gatuadress.
- Jaha, säger gubben. Där är det fint. Jo, du vet, jag blir så trött på alla innerstadsbor som parkerar här i Enskede. Vad ska dom hit och göra?

Jag tittar på gubben, allt lite trött över typen och sedan kollar jag ut över Nynäsvägen. Typ 100 000 bilar är på väg in till stan, in till mina kvarter, in för att skita ner min innerstad, mitt Söder, mina fönster och jag säger det åt gubben. Att vad tror han om att hela jävla grönsaksförorten drar in till stan och skiter ner och parkerar på Söderbons farstutrapp.
- Åh, säger gubben. Det har jag aldrig tänkt på.

Nå, då för att återgå till dessa sk trängselskatter. Varför inför man inte ett annat system. Precis som tex Svenska Dagbladet, så får man läsa den blaskan några gånger gratis, sedan måste man betala. På samma sätt borde det vara med bilar. Tio ggr fritt in till stan i månaden, sedan stopp, tre tusen i böter gång elva.  Då har man två ggr i veckan man kan ta bilen, dvs de resor man behöver göra om man ska till landet osv,,bilen parkeras hemma och behöver man åka mer, ja, då finns det kollektiva transporter och taxi, cykel osv,,,ja, så enkelt var det här åtgärdat.















Jag går ut med kameran. Jag tänker aldrig att jag går ut och fotograferar. Däremot blir varje bild jag tar ett avstamp i en tanke, typ, hur sönderrenoverat är inte Stockholm, den Spanska dockan och Pamplona, gillar barn stolpar som ska se ut som träd då hela parken består av träd, en vägg ala Strömholm. Medinan kommer aldrig att överleva....jag tänker på något annat varje gång jag tar en bild. Inte på att jag tar en bild. Varje exponering förflyttar mig, ibland till andra sidan jordklotet, i bästa fall till en varm famn i tanken.

Jag rör mig, jag tänker, jag rör mig igen och till slut kommer den stora tanken upp. Dagens tanke. Det som blir en text. Söder är vackert,  Söder är som en myrstack på helgerna. Myrstackar är hemska. Alla sitter och ser ut att vara något de inte är. Vad är de?

Kollar på Sergio Larrains nya, feta bok på Konstig. Innehaverskan tar mina glasögon, tror de är hennes. Det blir dagens goda skratt. Det andra blir då jag käkar gårdagens mazarin och tjejen bakom kassan inte kan räkna ihop femton kronor plus tolv kronor. Det är ingen ovanlig sak att unga människor i tjugoårsåldern inte kan räkna ihop 15+12. Inte deras fel, man måste behandla dom varligt. Inte deras fel att skolan fallit som en sten. Det är ditt och mitt och ingen annans.

Så kan man också tänka. Tänka efter kanske det ska kallas. När jag tänker efter så förlorade jag. och de som trodde som jag, alla politiska strider. Idag vet vi att vi hade rätt, men att klockan har gått sitt varv och vår rätthet lika förbannat är en förlust. Därför blir 12 plus 15 inte 27 för en del.
Det är en hård sanning. En jävligt hård sanning och det är ditt och mitt fel.

Bänkade mig framför tvn igår för att se som jag trodde ett spännande program om miniboende, dvs bo trångt men läckert. Ja, Herre Gud, dessa arkitekter som leker konstnärer.Någon flummig brud hade konstruerat en stor kondom som hon trädde över sig och menade att i den kunde man bo, vara rörlig, både inne och ute, suck, hade hon någonsin hört talas om en uteliggare? Liksom samma läge ungefär.

Eller den idiotiska greken som skyfflade upp några lådor i luften med lyftkran. Det räckte med att se skiten för att man skulle få klaustrofobi och så jävla fult och meningslöst. Det enda som verkligen slog an i all idiotin var snubben som skapat sig en egen ö på flytande sopor och en snubbe som dragit ut i öknen och skapat ett litet paradis. Fast inte bodde han så smått inte. I och för sig var kåken han hade som en liten enrummare, men han hade uthus och en stor husvagn bakom knuten.

Fy fan för arkitekter och det säger jag eftersom jag plåtat så mycket hus i mitt liv. Jag började min fotografiska karriär som husplåtare och så mycket arkitektskit jag sett i hela mitt liv. Ta bara den här grejen med att de går omkring och ritar om hus, som blir svindyra, där kanske sjuttio procent tvingas flytta för arkitekterna går med på husägarnas krav. Tänk bara tanken att jag vecka ut och vecka in skulle göra bilder som leder till att folk får sina liv förstörda?

Arkitektkåren är till stor del en samling töntar utan samhällsansvar. Det finns bra typer, men de flesta är en hög jasägare som gör vad husbonden befaller dem att göra. De borde vara betydligt radikalare än idag.

Ta bara det här med förtätningen av stan. I vissa fall okej, i vissa inte. Nu funderar jag på att flytta till en annan gata, för på min gata är det sådant jävla liv att jag faktiskt funderar på att skaffa mig hörselskydd inomhus då jag öppnar fönstret.Jag bara frågar: ska vi kalla det utveckling?
Men, skaffa treglasfönster, säger arkitekterna då. Treglasfönster, det är ju bara något som fungerar om man har alla fönster stängda och vem kan leva så, speciellt med tanke på att arkitekterna hittills aldrig lyckats skapa ett ventilationssystem som fungerar. Det är ju löjligt att kåkar från fyrtio, femtiotalet, med vädringslucka under fönstret funger bättre än moderna kåkars hermetiska burkkänsla.

Kort sagt: arkitektkåren får ta sig en rejäl funderare över sin yrkesroll.

fredag 20 september 2013

Morgonsolen är som en tidig vårsol i Grekland. De tidiga morgnarna på Naxos, Kastro, barnen som fortfarande sover då jag stiger upp, vandrar de 144 stegen ner till bagaren, kalimera, ett varmt, nytt bröd, en femma, kanske en tia i värsta fall. Sedan den 144 stegen uppåt, mot himlen, mot den allt blåare skyn som öppnar sig för varje steg jag tar. När jag når toppen, står på vår veranda ser jag Paros, Mykonos, bort mot Santorini, vinden är still, blixtstill. Det rasslar i kättingarna då Blue Paros drar in ankaret. Ljudet kommer upp til mig med några sekunders tvekan.

Jag kom att tänka på Naxos. Här några texter och bilder.























BARFOTA

Turisterna tar sista charterflyget. Mitt i oktober. I Norden väntar en glödande natur . En vacker isolering och strumpor på fötterna. Jag tittar på mina nakna, bruna fötter . Min dröm, har alltid varit, att vara en man i sandaler. En slags munk som skriver, fotograferar och simmar.

De nästan nakna fötterna skänker en slags frid . Ett avståndstagande från stress och märkvärdighet . Hade inte Jesus sandaler? Eller var han barfota?




Farväl

Min dotter reser med färjan. En tår faller på kinden. Varför  så ledsamt ? Varför är avsked så jobbiga ? Hon vinkar. Jag ser hennes vackra leende långt efter båten försvunnit . Nu är jag ensam igen, saknar min son som är hemma i Sverige. Om några dagar kommer en vän på besök. Fram till dess får jag leva med min ensamhet.

Jag får sällskap med de andra turisterna in till stan .Vi går längs Piren. Studerar ansikten. I medelåldern får man ett annat skönhetsideal. Numera kollar jag ögonen.

Vi passerar rumsuthyrarna som står på rad med sina skyltar. Katarina vinkar. Hon är ledsen, hennes föräldrar dog häromdagen på motorvägen mellan Pireus och Aten. Ett fyllo körde in i föräldrarnas bil i hundrasextio. Det blev inte mycket kvar. The car was a sandwich som  Katarina uttryckte det . 

Vad är ett litet farväl i jämförelse med det?




Min dotter ligger i sängen och visslar.

Jag ligger på min säng,
ser ljuset komma in genom luckan i dörren,
vinden viner, väldigt mycket.

Bruna fötter, damm på golvet.

Har inte sett min fru på en månad
vill knulla,
som vanligt, alltså.