Jag går ut med kameran. Jag tänker aldrig att jag går ut och fotograferar. Däremot blir varje bild jag tar ett avstamp i en tanke, typ, hur sönderrenoverat är inte Stockholm, den Spanska dockan och Pamplona, gillar barn stolpar som ska se ut som träd då hela parken består av träd, en vägg ala Strömholm. Medinan kommer aldrig att överleva....jag tänker på något annat varje gång jag tar en bild. Inte på att jag tar en bild. Varje exponering förflyttar mig, ibland till andra sidan jordklotet, i bästa fall till en varm famn i tanken.

Jag rör mig, jag tänker, jag rör mig igen och till slut kommer den stora tanken upp. Dagens tanke. Det som blir en text. Söder är vackert,  Söder är som en myrstack på helgerna. Myrstackar är hemska. Alla sitter och ser ut att vara något de inte är. Vad är de?

Kollar på Sergio Larrains nya, feta bok på Konstig. Innehaverskan tar mina glasögon, tror de är hennes. Det blir dagens goda skratt. Det andra blir då jag käkar gårdagens mazarin och tjejen bakom kassan inte kan räkna ihop femton kronor plus tolv kronor. Det är ingen ovanlig sak att unga människor i tjugoårsåldern inte kan räkna ihop 15+12. Inte deras fel, man måste behandla dom varligt. Inte deras fel att skolan fallit som en sten. Det är ditt och mitt och ingen annans.

Så kan man också tänka. Tänka efter kanske det ska kallas. När jag tänker efter så förlorade jag. och de som trodde som jag, alla politiska strider. Idag vet vi att vi hade rätt, men att klockan har gått sitt varv och vår rätthet lika förbannat är en förlust. Därför blir 12 plus 15 inte 27 för en del.
Det är en hård sanning. En jävligt hård sanning och det är ditt och mitt fel.

Populära inlägg