torsdag 31 oktober 2013

Fotboll


En gång i tiden hade vi ett korplag som hette Frilanslaget. Vi hade ett starkt försvar med tre brudar, Ann Eriksson var en, vilka de andra var, minns jag inte. I anfallet hade vi Håkan Elofson på högeryttern, Kjell Dike på centern och jag som vänsterytter. Elofson höll alltid på att banta, fasta, och kom till matcherna urlakad, men boosta upp sig med en cigg och svart kaffe innan så han orkade springa. Vi hade också en västtysk fd juniorlandslagsman i anfallet. Han satt alltid i skogen före matcherna och rökte på, sedan gick han in och satte några mål. Han var helt enkelt för jävla bra.

I en match, mot tidningen Vi så fick dom låna en av våra spelare för de klantarna hade inte fullt lag. I alla fall gjorde jag tre mål på Viarna(riktigt sopgäng, typ Hammarby)) och det var också slutet på min frilanskarriär hos tidningen Vi. När jag kom upp och skulle sälja ett frilansjobb skrek man alltid på redaktionen: Där kommer den där jäveln som gjorde tre mål på oss i förra matchen. Jag förläts aldrig.

Vårt lag var ojämnt, vi fick aldrig ihop laget. Vi var ju frilansare, men vi försökte i alla fall. Jag vet inte varför jag berättar detta, men det har väl något med att man ska inte göra mål på dom man ska sälja bilder till?

Kultfilm a la 60-talet

Jag kunde inte låta bli att göra den här rullen, rent spontant. Ja, sg vad Ni vill, men lite humor finns det ju, en ren Kultfilm.

Om att se arg ut...

Igår, på en vernissage, så kom en kvinna fram till mig och presenterade sig och sa följande: Jag trodde du skulle se argare ut!
Ja, Ni ser. En annan gång sa någon: Trodde du var större och hade skägg.

Ja, vi bär alla bilder inom oss, om allt och intet. Det är lite störiga tider för mig just nu. Sonen flyttar och ogifta frun fifflar med kroppen och jag ska få i ordning min sk arbetsplats. Det blir klart över helgen och sedan kan man sätta igång på allvar igen.

Tänkte på utställningar. Hur svårt det är att ta sig till dom och att ta in dom. Det har nästan blivit ett för stort medium för mig. När man går på tex Fotografiska, Moderna, Kulturhuset, så är det så innihelvete mycket som ska tas in. Det blir nästan stress och då rymmer jag hellre ut. Det är böckerna som är grejen.

Jag har faktiskt börjat omvärdera vad jag gillar. Böckerna är det viktigaste. Utställningar är ett sätt att träffa folk och dricka vin. Facebook och min blogg blir allt viktigare. Det blir liksom ingången till mitt och andras arbeten. Utställningar bör nog vara små, i små, koncentrerade lokaler där det bara finns en utställning. Minns Strömholms i Gamla stan, eller ljuva Galleri Gauss, eller Kontrast. Ralf är bra, gör bra utställningar. Jag måste gå ner och kolla hur det ser ut på dagarna då det är krog och matställe igång.

Som sagt, jag omvärderar, jag tänker till och gör nytt. Lev väl.

Mitt bildspel som jag la ut på U-tube, har kollats av mer än 100 personer sedan igår, Bara det säger att det fungerar. Tack för att Ni tittade.

onsdag 30 oktober 2013

Leif Sandberg, Ending.


Leif Sandberg har utställning på RALF, Marie Levau, eller gamla Gropen, som jag kallar stället på Hornsgatan 66. Hornsgatan är en märkligt fin gata, som Folkungagatan på min sida Söder. Det är två gator som inte riktigt blivit sönderkörda av all trend, men nog om det.

Leif Sandbergs utställning var jag tveksam till. När man såg reklambilden till utställningen så är den ganska vulgär, rå och hårt dragen. Jag kände att jag blev lite trött, ytterligare en som ska köra det här stenhårda, mörka.

Nog är det mörkt och nog är det hårt, men det är sällsynt bra formulerat och mjukt formulerat. Det är inte alls någon hård utställning, jag tycker snarare att den är meditativ i sin genomgående lugn och sin genomgående meditativa svarta skala. En bra utställning, en mogen utställning.

Sedan gick jag och Epstein till Fotobokspriset på Rival och jag måste säga att jag tycker det är ett konstigt urval av böcker. Jag tror det snart är dags att börja diskutera vad som är fotoböcker, kanske snäva in lite på kriterierna för vilka böcker som ska premieras som fotoböcker,

Antanas Sutkus, en tung sak.

Fantastisk bok. Någonstans påminner den om  Markus Jenenmarks barn.

Bruce Davidson, Subway


Rikets kultur, Thore Soneson, filmat av Claes Gabrielson




Bildspel


tisdag 29 oktober 2013

En av de stora fördelarna med att ha hållit på så länge som jag, är att man kan blanda de nya med det gamla. Man blir lite som en historiebok. Min styrka är min svaghet. Jag tycker lika mycket om att skriva som att fotografera och de tar ut varandra. Jag älskar bilden och jag älskar orden. Ibland önskar jag att jag skulle kunna koncentrera mig på orden, bara berätta i ord, men så fort jag kommer ut känner jag att jag också måste ta bilden och då är splittringen där.

Jag får leva med det. Mitt vapen, min kärlek, är bilden och orden, eller tvärtom: Orden och bilden.

Ibland tänker jag att jag ska välja bort något, men jag känner att jag måste fortsätta, jag måste öka, jag måste berätta till sista andetag. Så är det bara. Det är kanske därför jag lever, för att berätta, för att få vara med och sedan berätta om det hela.

Jag tittar igenom min böcker, mina författare, mina fotografer. Bresson, Strömholm, Frank, Petersen, JH, Moriyama, McCullin, Clark, Lyon, bara män, de flesta en slags privatdokumentära fotografer. Jag kollar mina författare: Miller, Hem, Ivar Lo, Lundell, bara män. En slags privatdokumentärer. Det är där jag befinner mig. I det privatdokumentära berättandet. My way, eller min stig.



Det här är en av de finaste intervjuer jag sett. Anders Petersen är helt enkelt strålande. Det är en Mästare som snackar om livet, livets gåva, nyfikenhet,,,,jag får tårar i ögonen då jag lyssnar och tittar, ljuvligt, helt enkelt.Han är då för fin, Anders....

måndag 28 oktober 2013

Me and Joseph Rodriguez and our small girls, summer 1994.

En sommarbild. Joe och jag, hans döttrar, Amanda och Isabel, min dotter Maja, hade en fin sommar. Jag dyker, Joe med kameran. Vi gjorde en rolig utställning ihop. Stockholm/NY på Fotograficentrum.
Sedan kom hösten, Joe drog till någon konflikthärd och plåta eller så höll han på med gängen i LA. Jag började med Stockholm blues.


Det finns en mening i en Larry Clarkbok som goes like this: They just met a girl, high on acid... och så är det en bild då de ligger och har sex och tjejens ögon är som kastrullock'.

Det här är den svenska versionen.
Han spelade på hästar. Vi snackade konst.  En schysst snubbe på alla plan. Han hade en bra hum om det mesta. Jag gick söderut, han siktade mot Skanstull. På vägen hem lyssnade jag på en stackare som hade kol då han slet sig uppför backarna mot Klippgatan. Jag tänkte att det skulle kanske vara dags att börja tråla med kameran på stan igen?


Man har tydligen varit i Södertälje....

Woodstock. Jag ser Jim Marshall vandra bakom scenen. Tre Leicor, två runt halsen och en på axeln. 21, 35 och 90 mmsgluggar. En helikopter landar med Janis Joplin. På scenen stökar Mitch Mitchell med trummorna och Jimi släpper loss sin vemodiga Angel.

Vi är part of the same game. Vi skildrar och åskådliggör Tiden, Tanken, Känslan. Vi är lyckliga, vi tror på något, vi tror på Framtiden. Vi tror, helt enkelt. Vi kanske bara tror på ett skönt knull till natten, men vi tror på Människan, Livet, Tiden.

Några år senare är vi i Hultsfred. Vi sover i våra bilar. Vi tror fortfarande, fast inte så starkt. Det har krånglat till sig. Från att ha varit ett VI, artisterna, fotograferna, skribenterna, har de blivit ett Dom och VI. Det har krånglat till sig. Vi når inte varandra på samma sätt. De som bestämmer, har bestämt åt oss. Hur vi ska bete oss, hur vi ska stå , vad och när vi ska få göra något.

Jag lägger ned den biten av livet och jag tror ännu mindre. Datorerna kommer. Jag tror vi ska bli befriade, få fyra timmars arbetsdag eftersom allt arbete blir så enkelt, förenklat. Det blir tvärtom. En ny maskin till slavarna. Jag tror snart inte alls på någonting.

Vi är borta. Det är Dom, Dom och DOM, mot Mig. Jag vill tro, jag vill tro på Drömmen. Jag vill bli uppslukad av något. Jazzen, rocken, hiphoppen, vad vill jag tro på?

Jag tappar tron, återgår till Naturen. Det enda man kan lita på. Vemodet är en fin, vacker vän. När jag kliver ur porten en tidig morgon ligger löven som ett täcke, som över en grav av minnen. Vinden har den rätta sången, skönheten finns där. Jag tar en bild av Vemodet. Det får räcka. Vemodet fyller min själ med Frid. Sedan tänker jag återigen på Jim Marshall, Leicorna, helikoptern som landade och Tron på Framtiden.

Lou Reed har gått bort. När han var sjutton tyckte hans föräldrar att hans mentala tillstånd inte var riktigt bra, satte honom på elchocker, flera gånger om. Han sa själv att han förlorade sin personlighet där. Han hade en kall utstrålning. Hans fru, Laurie Andersson, var också en tuffing. Träffade henne en sommar i Zurich, fick veta att jag levde..

Löven ligger tysta, jag hör Jimis vemod i Angel och några badar nakna i gyttjan. Det är en vacker sommar i Woodstock och Jim Marshall tar en bild på Janis då hon kliver ur helikoptern.


söndag 27 oktober 2013

Jim Marshall, en av mina idoler.



Jim Marshall, den klart bäste rocknrollfotografen ever, grymt bra. En av mina stora idoler.

Hans blogg dessutom.

Hälsotest.


Jag gjorde ett hälsotest. Benstyrka och lite annat. Man skulle knäböja och lyfta sig. Jag gjorde lite mer än hundra böj, tills jag tyckte jag ledsna. Sedan fick jag resultatet.

"Grattis! Din underkropp är superstark – din kropp är ung och stark, även för en man på 20 år."

Senast jag var på krogen, klämde en snygg böna, kallad Synnöve, på min arm och kastade ut sig den här  kommentaren: Tränar du bara benen?

Ja, vad fan ska man säga? Det är som att se Marcel Hirsher värma upp inför storslalomen. Tog och drog iväg en trettio armhävningar lite enkelt så han höll värmen,,,i alla fall, lite nöjd är jag allt.

Hur det gick med resten av hälsotestet säger jag inte, men det var pumpen, staken och hjärnan och det var väl hyfsat det med, tror jag?

Jag läser och ser vad folk tycker är bra gatufotografi. Väldigt mycket av vad de rekommenderar av svenska gatufotografer gör mig bekymrad. Det är ofta tele, ofta fult smygfoto, ofta ser motivet ut att inte gilla att bli fotograferad på detta taskiga, otrevliga sätt.


Kolla in det här istället. Brassai, tex, om ni är intresserade av nattplåtning( vad fan det nu är???)

Eller Raymond Depardon, som jag alltid har sett som en ganska elak fotograf.

Eller den här japanske föregångaren till allt det kolsvarta deppet vi ser idag. Nice stuff. 

Ta vad som helst, men ta mig bort från det som kallas gatufoto i svensk press.


Leif Sandberg



RALF, kör en ny utställning, vernissage 30 okt på Marie Leveau.

Leif Sandberg, heter utställaren, en snubbe i 70-års åldern. Om vi nu ska snacka ålder. I alla fall, en LÄNK till hans bilder.

Storslalom

Ser storslalom i Sölden. Kul att se hur de nya skidorna får fram en nygammal teknik. Visst åker de på skär, men många hoppar liksom in svängen då det börjar går riktigt fort, lite som en gammaldags storslalomsväng... jajaja, ack ja.

Hade intressant snack med Hans igår om hur man betraktas och hur man ser på sig själv som fotograf. Alla snackar om att det är nya tider. Kort sagt. jag skiter i om det är nya tider. Det är bara att ta det bästa med det gamla och det nya. Jag tycker twitter och Instagram är skit. Tycker någon annan att det är toppen, fine, inte mitt problem. Jag känner inte heller att min produktion och mina tankar är utdaterade hos de unga, snarare är det precis tvärtom. Om man ska lära sig något så tror jag på att söka upp de som gjort något, dvs de äldre. Visst, man kan lära allt av alla, men att börja snacka om att jag eller någon ska hålla på och lära mig en massa av de unga är ju löjligt. Jag kan lära mig av deras energi, deras sökande, men vad är det mer jag ska lära mig? Så speciell är inte världen. Jag har mer att lära av Strömholm, Bresson, Kertez osv,,,. Den här respekten för unga är löjlig, vi ska alla respektera varandra men vi måste också ha lite omdöme, se vår egen roll i det hela. Ibland framställs  det ju som om man var en idiot då man är sextiofem. Glöm det.

Det gäller att hålla sig öppen, vara med, söka, alltid detta sökande, men jag nekar att känna mig gammal, förbrukad, ointressant, snarare är det väl så att jag känner mig väldigt  intressant. Jag tror att man måste tycka sig själv vara intressant om man ska kunna göra något vettigt.




lördag 26 oktober 2013

JH Engström, brand new stuff

Hallå hallå!!!


Kan du skrika ut till Världen att det kommer två nya böcker om en vecka:

-Långt Från Stockholm (Mörel Books)
-Ende und Anfang-Early Trips (André Frère Éditions)

Signering på Dashwood Books i New York (Bond Street) 7:e november!

...och också att filmen jag gjorde om Anders nu finns som DVD utgåva med booklet!
(Edition de l'oeil) 

Sen utställning på Centre Cultural Suedois, 11 rue Payenne,  i Paris tillsammans med Christer Strömholm 14/11. Tiden: 18.00!

Alla är välkomna dit. Ingen inbjudan krävs

So what a FUCK...

Mission completed,,,,vem bjuder mig till NY på Bondstreet? Thomas Nilsson eller Ponus Höök får ta hand om det hela för min räkning.

What can I say?

Dagen hade alla möjligheter. Jag missade nästan alla. Nu stirrar jag på Bianchin som står uppställd på träningshjulen. Ska en runda på Bianchin kompensera för alla missade möjligheter? Jag gör något radikalare, öppnar fönstren och snabbtvättar. Nästa tvätt kommer i maj.

Såg om dokumentären om Bresson som jag länkat till för några bloggar sedan. Den är ju helt fenomenal. Vilken fotograf, kul scen för övrigt då Koudelka kommer inlufsande på Magnum. Så där kändes det en gång i tiden på Mira, vårt bildarkiv, då fotograferna, eller en själv, kom in på Mira, med nya bilder från senaste resan. Det var vackert, det var häftigt. Nu finns inte ens arkivet kvar längre och om det säljs några arkivbilder idag någonstans, så är jag ganska tveksam till vad det kan vara för bilder.

Bresson, vandrar genom sin utställning, pekar på bilderna och säger: What can I say,,,vackert, vackert. What can I say...lika vackert som Inta Ruka sa: ställa ut och göra böcker är inte så viktigt, det viktiga är att arbeta.

Per Erik Petterson, han med den fina Sydafrikaboken, sa att han var less på städer, bodde hellre i bushen, förstår honom. Stora städer skrämmer mig allt mer. Jag vill nog också bo i bushen.

Jag tänker på John Berger, hur har han det? Håller han på att göra avsked, ger ju bort sina texter till museer. Bra kille, bra skrivare, fina tankar. Läs honom.

Mina bilder. Håller de någon klass? Hur bedöms bilder? Hasselbladspriset delas ut. Kanske fotografins Nobelpris. Skriver någon om det? De jävla asen på kultursidorna ger inte ens fotografen en halvsida reklam. Sånt piss. På fotosajterna försvinner hans bilder bland reklamen för alla nya kameror. Sånt piss, sådan förbannad fördumning.



In the early morning rain. Saxofonen från Supersession följer mig om en vit svans då jag går genom parken. Den nya mössan sitter perfekt. Min fru försökte stöka till den, satte den lite käckt på svaj, som hipstertyperna sätter sina mössor, men jag, född och odlad i Norr, satte den på norrländskt vis, ner över ögonbrynen, Jack Nickolson, you know, the right stuff.

Löven, löven, såg Skavlan igår. Totalt beckat igen, hur fan kan man ha en sådan blandning i ett program? Ger upp.På Twang, vår privata krog, drack vi vår privata öl till billig penning och drömde oss någon annanstans. Jag tänkte på Bode Miller, kör väl i morgon, dags för en idol att återvända. Jag gillar hans husbil, att han lever i en husbil på vintrarna.

Det går inte att dribbla med åldern. 75 bast tror jag är en punkt man ska beakta. Vad kan en människa göra på tio år? När tappar man lusten till att arbeta? När tappar man lusten till att leva? Min mormor blev 93, hon tappade lusten redan vid 85, kanske tidigare? En människa kan inte förnya sig hela livet. Man måste gå iland någonstans.

Jag tittar på mina bilder. Det är en historia, en bra historia i dom. En historik, skulle man kunna säga. Det är inte många som kan säga att deras bilder är en historik, därför de har aldrig  lagt upp arbetet på det dokumentära sättet, att skildra ett liv. Många bra fotografer har inga privata bilder och de privata bilderna är alltid de bästa.

Scanpics fotopris. Alla har något och alla saknar något. Den som vinner, vinner.

fredag 25 oktober 2013

Micke Berg på spanska, ganska fint, blir jämförd med Swedenborg,,,
Utsikt från en balkong, Naxos.

Min gamla flickvän Maud Nycander har verkligen gjort en fantastisk film om Inta Ruka. Såg den ikväll, för tredje gången, och den tog verkligen. Hur kan det komma sig att det hårda livet, den fattiga stadsdelen, människorna, känns så ofantligt mycket intressantare än dagens moderna människor?

Är det tempot, barnen som leker på gatorna, människornas avtryck, att allt inte ser likadant ut....? Jag vet inte och sedan mamman som tas om hand hemma,,överallt finns det starka intryck och Intas fina bilder, stillastående, milda och på det, den analoga fotografins långsamhet, mörkrummets dova röda ljus då kopian kommer fram i framkallningen. Just det ögonblicket, då bilden börjar framträda i framkallningsskålen, det röda ljuset, måste vara fotografins eviga, klassiska födelsebild. Bilden då barnet lämnar kvinnans sköte. Det är helt enkelt ett fantastiskt  ögonblick.

Som sagt, en fantastisk film, en underbar fotograf och en miljö och en tid som får mig att tänka en och annan tanke om min egen tid.
Känner att jag går in i vinterlunken. Igår var jag på ABF, inbjuden av Igor Videla och fotoklubben. Trevligt folk, kul att vara där. Idag bytte jag till vinterdäcken. Jag har ett jäkla problem med vinterdäcken, svårt att avvara dom då man ska köra Ferrarin i glashalka i norrland, fast helt skulle jag vilja dra ut dubben ur däcken. Kanske skulle göra det?

I alla fall, vintern kommer och jag går i en slags ide. Det blir fint, att dra sig undan, jobba i det tysta, sedan kommer snön långsamt dalande och jag blir en lycklig människa. Jag har allt man behöver i livet. Ett starkt intresse, pengar så jag överlever, kärlek, snälla barn, vad mer kan man begära? En fungerande kropp, ja och den får man faktiskt ta han dom själv. Ibland då jag ser den unga generationen kan jag bli lite rädd. De rör sällan på sig, de sitter hela tiden och det leder per automatik till diabetes och en massa hemska sjukdomar i fyrtioårsåldern. Känns onödigt på något vis.

RALF har en ny utställning den 30 okt, kanske man skulle lulla ner på. Annars rekommenderar jag Linda Forsells på Kontrast. Grym sak, kvinnor som gått igenom ett helvete. Egentligen vet jag inte vad jag ska tycka om hennes utställning. Det är ju egentligen inte fotografi, det är något större och tusen ggr värre, kvinnors utsatthet.

Tyvärr tror jag inte det går att komma åt de här med kvinnors utsatthet. Jag önskar verkligen att det gick att göra, men så många män som är dumma i huvudet vad det gäller sitt förhållande till kvinnor är svårt att få ordning på. Jag vet hur många män som helst som lever utan kvinna, som inte sover med kvinnor, som inte har någon vettig relation till kvinnor. En del av dom vet helt enkelt inte hur man handskas med kvinnor för det är en annan sak att handskas med kvinnor är män. Om man känner sig underlägsen en kvinna så går det lätt överstyr för vissa män.

Ja, det är en sorglig visa hela vägen. Ännu värre är ju alla dessa kulturer där kvinnor inte är värda ett skit. Jag minns tex på den tiden jag reste på Västbanken, gjorde reportage och kvinnorna aldrig fick vara med i diskussionerna. Mycket märklig känsla. Lasse Åberg har skrivit jävligt bra om Rosengård i Malmö, hur männen tagit över, kvinnorna förskjuts, det blir allt mer ett mansdagis av det hela, samtidigt som vi lever i någon slags uppfattning om det multikulturella. Vi är livrädda för rasism, men vi måste också våga ta några klara besked, ge några kristallklara regler, tex om att kvinnor inte för förtryckas och inte hålla på och babbla om multikulturella miljöer. Kommer man till Sverige så får man börja anpassa sig efter svenska regler för vi ligger kanske hundra år före i den frågan än många andra länder. Nog om det, det här är en svår fråga, men den är inte så svår, så att tex inte muslimska tjejer ska få vara med och lära sig simma osv,,,,

onsdag 23 oktober 2013

Manligt/kvinnligt?????


En sak jag har tänkt på hela livet är det kvinnliga och det manliga. Nu vet jag att man ska inte generalisera, men låt mig ta ett exempel. Nästan alla kvinnor jag känner går på knäna och är skittrötta. Okej, då som man kan man ringa upp sin fru och säga följande.
- Hej, jag lagar mat idag,,,,
- Underbart, säger hon. Vad blir det?
- Jag gör kanske pannbiffar, eller köper något kött.
Tyst i luren, blir liksom en mil till frun på andra sidan.
- Kött, vad är det för kött?
- Kött, ja inte vet jag riktigt, hittar väl på något.
Tyst igen...(det måste vara ekologiskt annars går det inte).
- Jag vet inte, är inte så sugen på kött, säger hon.
- Jaha, säger jag, lax då, fast jag är lite less på lax och jag hör att lax inte är riktigt hennes grej heller. En pizza kanske ?
- Jag kan göra något, säger hon då plötsligt. Jag köper något på vägen hem och så blir det återigen hon som lagar mat.

Samma mönster utspelar sig vad man som man än gör. Jag diskar, kvinnan kontrollerar disken. Jag städar, kvinnan städar en gång till. Jag bäddar, kvinnan bäddar om och till saken hör att jag har aldrig varit med om en kvinna som inte gör som ovan beskrivit. Det började med min mamma, alla mina polares mammor och sedan har det fortsatt hela livet. Varför har så många kvinnor sådant otroligt kontrollbehov? Eller har jag fel? Jag vill ju bara att kvinnorna ska vara lite mindre trötta och glada.

Jag då? Om någon lagar mat så är det underbart. Jag frågar aldrig om något, vad det är för kött, grönsaker, jag äter och njuter och allt är bra, även om det kanske inte är så bra. Om någon städar, diskar, osv,,,fine, inte fan tänker jag diska eller städa om, osv,,,

Jag minns en gång då Strömholm hade en ny ung tjej som assistent och hon gjorde sitt livs första köttbullar. Det blev kolsvarta kolbullar. Christer lyfte en köttbulle på gaffeln och sa högt. Kolla, vad häftigt. Jugoslaviska köttbullar, dom är goda dom.

Sedan åt vi upp maten, drack vinet och dagen därpå hade ingen dött och alla var på bra humör.


När november kommer, regnen, den våta asfalten, då händer något med  mig. Jag tar en runda till Länna Sport och kollar på årets skidor. Det är nästan komiskt. Går in i lokalen, kollar skidorna. Till höger, de skitfeta, skittrista sakerna. Till vänster, de med skärning, fast de intresserar mig inte heller. Har redan skidor som spöar allt det där och lite till. Skidor som jag nästan aldrig använder längre för jag orkar inte köra Ferrari till Konsum, som Skidrektorn uttryckte det. I mitten står ett gäng skidor, med typ 72-80 mm i midja, typ Volvo/Ferrari, 945, fixar allt och mer därtill. De tittar jag på i tio sekunder, sedan åker jag hem igen.

Det är samma visa i en fotoaffär. Vad gör jag här, brukar jag tänka. Finns inget som intresserar mig. Jag har kommit till ett  stadium i mitt liv där ingen  kamera eller ingen skida kan få mig att bry mig. JP, proffset, sa en dag till mig i vintras: Grejen är att slita på grejerna, köra på det gamla. Håller med, har haft mina röda Ross i åtta år, räkna på minst 600 skiddagar på dom. Fina grejer, älskar dom.

Kamera? Kör på med min GF1, kommit nya grejer, säger polarna. Än sen, säger jag. Skiter fullständigt i hur nya grejer som kommit. Jag vill vara hippie, jag vill vara Bode Miller, jag vill vara Micke Berg, som skiter i nya grejer,,,,hahaha, tänk Bode Miller på ett par tjugo år gamla skidor, lovar, han kör skiten ur vem som helst,,,tro mig,,slit på grejerna, alltså och var hippie och kolla in Bode Miller i vinter och köp några bilder av Micke Berg till julklapp. Du kommer inte att ångra dig.


Bresson, fin dokumentär.

Avedon, same, same.

Marc Riboud, kanske inte så många känner till. Han gjorde fina bilder en gång i tiden.

Rädsla och nyfikenhet.

Jag tycker man kan dela in livet i tre delar. Rädslor, nyfikenhet och drömmar. Jag har alltid levt mycket i drömmen och kanske nyfikenheten, men rädslan har alltid funnits som en tung, tung ryggsäck. Jag känner faktiskt ingen som är duktig och verkligen håller på som har förnekat sin rädsla. Jag minns Lundell som sa om sitt krökande och sin ångest, att nog var det jävligt, men också en intressant upplevelse. Eller Paolo Roberto som menar att man får välja på om man ska vara nyfiken eller rädd.

En gång i Göteborg höll Anders P ett fantastiskt föredrag där han förklarade att rädslan var en av hans verkliga drivkrafter. Ja, jag tror ingen är så modig som vi vill tro, men rädslan är något som man måste ta itu med. Den vanligaste och värsta rädslan är vardagen. Att allt ska vara likadant hela tiden. Att man ska gå på samma gator, vara på samma jobb, kanske få samma lön, det är en stor rädsla och en rädsla som grundar sig i tryggheten. Den skimära tryggheten.

Det är inget som säger att det skulle vara otryggare att inte ha ett jobb, eller leva på något annat sätt? Det vet man inte förrän man prövat. Grejen är ju att i nya situationer uppfinner man nya krafter och lösningar inom sig själv.

Jag har alltid varit en rädd människa, på alla vis, men jag har också inte stått ut med att vara rädd. Jag har gjort grejer ändå, därför att något inom mig sagt att de måste göras. Det är kanske hela grejen med mitt liv: Att något inom mig sagt att vissa saker måste göras. Att tryggheten legat i att förflytta sig mellan olika rädslor och ändå, i alla dessa förflyttningar, fortfarande denna eviga rädsla.

Livet är som det är, svårt att passera sina rädslor, eller rättare sagt, omöjligt att passera sina rädslor. En panikångestattack är som en orgasm. Det vrider om, och det planar ut. en slags katharsis, och på samma sätt är det med rädslor. Det skruvas upp, blir trångt och då gäller att andas, andas och andas, bara vara, se sig själv som den man är, en fjäder i vinden, släppa på skräcken, rädslan, le, se möjligheten, se möjligheten att omvandla rädslan till nyfikenhet, äventyr, en möjlig kyss eller ett fint samtal.

Som sagt: Rädsla kan bli allt med rätt attityd.

Sobol, länk till ett föredrag han hade i Nordic light.

tisdag 22 oktober 2013


Hyr ut min lya, två rum o kök, 7000 kr i månaden, perioden jan, febr,,,,är du intresserad maila. Granne med Vita Bergen, om vi säger så.
En vacker, regnig dag. Påminner om då Miller sitter på ett fik i början av "Stilla dagar i Clichy", spanar på en brud, är lite småsugen på livet och lyckas ragga upp kvinnan i fråga. Det är så det är med livet. Regn är inte viktigt, men jag sitter och tänker på La Gomera, Andalusien eller Portugal i slutet av mars. Vart åker man om man vill cykla och arbeta. Portugal kan vara grinigt, lutar åt Andalucia eller La Gomera. I så fall hyr jag ut lyan i april också,,,så kan det gå, så kan det gå, kanske i mars också då,,,ja, tänk efter...

Jag rullar på med livet. Fikade med en trevlig lång karl som tyckte han lärt sig en del av min blogg. Det var vackert sagt: att man kan ha lärt ut något, framför allt mina länkar tycker jag kan vara värda att kolla på.

Man måste ha ett öppet sinne, men också vara ganska säker på vad man gillar, vilket i sin tur inte innebär att man inte kan ändra sig.
Ni ser, hur jag garderar mig. Var finns framtiden i fotografiet och i berättelserna överhuvudtaget? Är det många framtidar vi  snackar om?

Det luktar gott i trappen, vi har fått en ny röd matta, känns lyxigt. Träffar grannen, som har rosa bil och ofta lockigt hår på morgonen. Nu är det rakt och hon snackar trevlig jämtska. Sånt kan glädja en då och då.
Det regnar ute, Miller har gått hädan, min lya står där den står och framtiden är mars och april.




Sobol, har jag skrivit om då och då, här en länk till hans sida. Alltid kan man lära sig ngt.
Tja, vad säger ni? Nu har naturfotografen slagit till igen...säger bara det, ska söka till någon naturfotopool, dags att byta inriktning. Annars är läget fint, skrivit ut mina printar, gudomligt. Nu ska jag bara fix femtio lock till passerpatutterna så det ser snyggt ut, men det gör vi ett annat år.

Det regnar, var inte ledsna, snart kommer snön och då blir det riktigt kul,,,kram på er, ja, nu lät jag så där gullig igen, det fungerar nog bara på fejsbook,,,måste skärpa till mig igen, blir lite ilsknare,,,

måndag 21 oktober 2013

Time for a ride.


Snart blir det fotboll, men lika snart börjar världscupen i slalom och storslalom och Bode Miller, den gamle hippien, är i toppform. En av mina idoler i livet. Den ende jag sett köra störtlopp i över hundra blås på en skida,,,,





Life, livet... Ibland då jag har workshop och ser hur duktiga min sk elever är, så kan jag undra vad som krävs för att överleva som fotograf. En del av mina elever genom åren, tex MoraMalin, är ju grymt duktiga och ändå kan de knappt eller inte, leva som fria fotografer.

Det krävs helt enkelt något överjävligt om man ska klara sig som fri fotograf. Och ändå pumpas det ut elever från fotoskolorna. Jag är väldigt kluven till det, känns som något friskoletjafs. Vad är det för vits att undervisa en massa unga människor som kommer ut på en marknad som inte finns och där de flesta saknar galenskapen och modet att orka leva som en fri fotograf idag?

Sanningen är ju att det finns ju nästan inga jobb. Jag läser ju om hur Dareberg o co får lämna sina jobb på stora tidningar och är det någon som tror att det kommer att återuppstå några nya? Glöm det. I takt med att internet väller fram så kommer skit som Instagram, Flickr , meningslösa distributionskanaler som aldrig haft någon egentlig inriktning utan mest sysslar med att släppa in så många bilder som möjligt så man får ett bra reklamunderlag. Som sagt, jag ställer mig tvekande till framtiden.

Nog om det, men å andra sidan: Måste man hålla på med korten så måste man, och svårare än så är det inte med det heller..











Munsår, förkyld, jävligt trött och ilsken, Ingen bra kombo för att skriva blogg, och dessutom, skriva ut bilder. Vilket hästgöra, sitter tredje dagen i rad, typ 8 timmar och glor i en skrivare.

Läser att Hyresgästföreningen kräver noll i Hyreshöjning, den miljarden skulle hyrestagarna kunna använda till konsumtion istället. Jag håller med, varför ska vi som bor i hyresrätt hela tiden plundras med bostadsrätterna åtnjuter den ena bidraget efter det andra, typ ränte, rot osv,,,,

Mina bilder drar bläck, Herregud, tur man har en 3880 Epson. Kollar på Fotosidan, inget ont om den men jag funderar på man kallar gatufoto? Är det ingen som försöker gestalta en bild, inte bara ta upp kameran och knäppa? Konsten med gatufoto är ju att vara på gatan, träffa folk, skapa kompositioner, obs, skapa kompositioner, skapa dynamik, känsla, inte bara registrera.

Ja,jag är trött och på dåligt humör, men det är ofattbart hur lite närvaro det finns i så många bilder och jag fattar inte vad folk saknar? Ibland känner jag mig som elitist, som knappt gillar fem, sex fotografer i det hr landet. Strömholm var ju ännu värre, gillade väl bara Oddner och möjligtvis Sune Jonsson. Tore Jonsson, som också var i Paris, söp ju bort sin karriär.

Jag kan gilla Klyvare från de tiden också, men just Tiofotograferna har aldrig gått hem hos mig.Inte Odnner eller Tore Jonsson heller, så från Strömholms tid gillar jag bara Sune J och Strömholm. Från perioden efter, Yngve Baum, Jean Hermansson, Smoliansky, den store Mästaren Petersen, Tuija Lindström och bland de nya, Jh, Bogren, kanske någon till, men nästan alla har för liten produktion och de gör för många jobb vilket totalt dränerar deras fotografi.

Jag följer en del unga, ofta kvinnor, som är bra, men då man läser deras Facebookinlägg så verkar livet vara ett helvete i kubik, nonstopresor, alltid ohygglig stress, jobb här och där och det enda jag med säkerhet kan säga, är att ur det kommer det bara att komma skit. Fokus, tid, anpassning är vad saken handlar om, inte att hela tiden skriva på Fejan vad man gör, tänker göra och eventuellt inte kommer att göra.

Som sagt, sur idag.


söndag 20 oktober 2013



Algirdas Seskus, är en fin fotograf som Gabrielson skriver om på sin underbara blogg.
 Det fick mig att tänka på en sak som jag tänkt på länge.

Gatufotografin idag har hetsats upp enormt. Det kanske började med Klein, som alla verkar tycka vara en arrogant typ. Jag vet inte men hans gatubilder är av typen, Fuck you, jag är amerikan och jag gör vad jag vill
Jämför hans bilder med den stillsamme Robert Frank, eller tex Koudleka. Det är inte mycket konfrontation i deras bilder, inte aggressiv konfrontation. Gå sedan vidare och se denna mildhet som utstrålas så ofta från gatufoto från de sk Öststaterna.

Det är en helt annan mildhet, påminner om Kertez, Bresson, en mjuk gråskala, gatorna är befriade från aggressiv reklam, gå sedan vidare och kolla in Japansk gatufotografi(generalisering), se hur aggressiv ofta den är. Hur man bara slänger upp kameran, ofta med en 21mm på och sedan låter man motorn gå och så går man genom en folkmängd och kameran plockar slumpvis upp bilder.

Moderna. europeiska fotografer, typ Petersen, Sobol, jag själv, mfl har med den nya tekniken, den kraftiga svärtan och kontrasten närmat sig en ny sort aggressivitet, en svagt avhumaniserande, framför allt om man jämför med äldre bilder eller Öststatsbilderna.

Vad jag vill komma till är att jag tror varje tid och varje samhälle ger sitt uttryck. Vi lever nu i ett kapitalistiskt samhälle där stressen är på topp, alla människor är på gränsen till att kollapsa och alla våra ekonomiska system brister. Det ger ju givetvis en aggressiv, tungt inhuman fotografi. Jag tror faktiskt att även den stilen, den nu rådande tunga svartvita stilen har gjort sitt. Någonstans måste vi börja förändra samhället och våra bilder och vår fotografiska teknik borde  följa med våra önskningar om något annat. Jag tror helt enkelt inte att vi kan fortsätta med det tunga, sorgliga,överdrivna mörkret. Jag tror vi måste börja göra bilder med mer hopp, mer kärlek, mer ljushet.

Rätta mig om jag har fel? Jag säger också så här, kanske för att jävlas,men också för att få lite aktion: Jag tror helt enkelt den tunga, depressiva fotografin just nu har spelat ut sin roll. Den har liksom  ingen funktion, får inget fäste i det moderna samhälle och liv vi vill leva. Jag tror helt enkelt att det supersvarta, superkalla, väldigt gallerianpassade, har gjort sitt.