Algirdas Seskus, är en fin fotograf som Gabrielson skriver om på sin underbara blogg.
Det fick mig att tänka på en sak som jag tänkt på länge.
Gatufotografin idag har hetsats upp enormt. Det kanske började med Klein, som alla verkar tycka vara en arrogant typ. Jag vet inte men hans gatubilder är av typen, Fuck you, jag är amerikan och jag gör vad jag vill
Jämför hans bilder med den stillsamme Robert Frank, eller tex Koudleka. Det är inte mycket konfrontation i deras bilder, inte aggressiv konfrontation. Gå sedan vidare och se denna mildhet som utstrålas så ofta från gatufoto från de sk Öststaterna.
Det är en helt annan mildhet, påminner om Kertez, Bresson, en mjuk gråskala, gatorna är befriade från aggressiv reklam, gå sedan vidare och kolla in Japansk gatufotografi(generalisering), se hur aggressiv ofta den är. Hur man bara slänger upp kameran, ofta med en 21mm på och sedan låter man motorn gå och så går man genom en folkmängd och kameran plockar slumpvis upp bilder.
Moderna. europeiska fotografer, typ Petersen, Sobol, jag själv, mfl har med den nya tekniken, den kraftiga svärtan och kontrasten närmat sig en ny sort aggressivitet, en svagt avhumaniserande, framför allt om man jämför med äldre bilder eller Öststatsbilderna.
Vad jag vill komma till är att jag tror varje tid och varje samhälle ger sitt uttryck. Vi lever nu i ett kapitalistiskt samhälle där stressen är på topp, alla människor är på gränsen till att kollapsa och alla våra ekonomiska system brister. Det ger ju givetvis en aggressiv, tungt inhuman fotografi. Jag tror faktiskt att även den stilen, den nu rådande tunga svartvita stilen har gjort sitt. Någonstans måste vi börja förändra samhället och våra bilder och vår fotografiska teknik borde följa med våra önskningar om något annat. Jag tror helt enkelt inte att vi kan fortsätta med det tunga, sorgliga,överdrivna mörkret. Jag tror vi måste börja göra bilder med mer hopp, mer kärlek, mer ljushet.
Rätta mig om jag har fel? Jag säger också så här, kanske för att jävlas,men också för att få lite aktion: Jag tror helt enkelt den tunga, depressiva fotografin just nu har spelat ut sin roll. Den har liksom ingen funktion, får inget fäste i det moderna samhälle och liv vi vill leva. Jag tror helt enkelt att det supersvarta, superkalla, väldigt gallerianpassade, har gjort sitt.
Kommentarer
Skicka en kommentar