onsdag 31 december 2014

Nyår

Det här en fin toalett. Det är också tiggarnas toalett. Det är hit kvinnorna smyger in och sätter sig för att skita eller pissa. Man kan ju bara föreställa sig hur det känns?

I morgon 2015. Från en dag till en annan. Jag har det bra men jag har märkt att jag blir gladare över att andra får det bra än att jag har det bra. Konstigt va? Jag skulle vilja att världen träffades av en elstöt och att alla efter den smällen fick det hyfsat bra. Så blir det nog inte, men man kan ju hoppas.

Om en dag ett nytt år. Det är första gången i mitt liv jag inte har en åsikt om något längre. Ser att borgarna och sossarna redan börjar hugga på varandra. Ser att piratskeppet med immigranterna  flyer omkring på en kaptenslös båt nere i Grekland. Det är mycket kaptenslöst numera. Man får lita på sig själv.

Så är det. 2015 blir året då man får lita på sig själv.


Småmänniskor


småmänniskor from micke b on Vimeo.

Jag lägger in en lite misslyckad filmning av den här boken, Ni får kolla på den här så länge tills jag fixar en ny filmning.

tisdag 30 december 2014

Stockholm blues 1994


Stockholm blues 1991 from micke b on Vimeo.

Onåd


Affe Johansson gjord en insats igår då han plåtade tältlägret på Långholmen. Idag hade Jonas Lindkvist på DN en bild inne från samma läger. Det finns ett kollektivt samvete. Vi är sådana att vi fattar hur fan det känns att sova utomhus i minus tio, femton. Vi fattar att en tolvtimmarsdag utanför ICA är ett helvete. Vi fattar.

Det är vackert att veta det, men vi är också bara människor. Vi önskar att det ska tas några rejäla tag  så folk får det bättre från grunden. Hem, skola, arbete...ja, vi fattar det också. Den här tiggarkåren som vi fått har gett oss en ny människosyn. Plötsligt fattar vi vad det är att vara riktigt jävla fattig. Förr hade vi det inte på skinnet. Vi bara passerade, såg det som en kuliss i Rom, eller Indien, eller på någon bakgata i Sicilien. Nu vet vi. Precis som vindarna driver från Mexiko till Kiruna, driver fattigdomen från Rumänien till Uppsala. Nu vet vi.

Staden blir allt vackrare. Staden blir allt sjukare. Det är som med ost. Den är som bäst innan det ska mögla. Varför finns det inte bostäder? Varför byggs det inte vettiga bostäder? Och varför byggs det på Söder bara? Är det andra områdena befriade? Och varför ska det byggas så stadens känsla förstörs?

Det finns dom som tror att det var enklare förr. Enklare att frilansa, enklare att göra böcker, enklare att ställa ut. Glöm det. Det är en viss typ av människor som har det som krävs. Viljan, talangen, modet, förmågan att gå genom eld för att få göra sin grej. Det har aldrig varit enklare, det har aldrig varit svårare, det är ett tillstånd som hela tiden är det samma. Det är helt enkelt skitsvårt. Det ska vara skitsvårt. Det finns enkla lösningar som inte kräver något, typ Instagram. Men jag föredrar motstånd.Det är så det som blir bra kommer till. Genom motstånd, svårt jävla motstånd. Den som inte orkar har heller inget att komma med. Inom kulturen finns ingen nåd. Kultur skapas genom onåd.
Nog om det.

Kusar och Astrid

Hängde med till stallet. Jag är nog den ende i det här landet som blivit biten av en ko. Jag har allt lite koskräck. Jag har sprungit framför tjurarna i Pamplona några gånger. Då är man också rädd,men då kusarna i stallet började sparka i väggen med hovarna blev man rätt spak. Vilka jävla monster dom är och sedan ser man en liten tuff böna på 37 kilo och tio år gå in och ge dom hö. Nej, impad blir man.

Kusar är häftiga. Jag hajar att man diggar dom. En som  man också diggar är ju våran Astrid, Sveriges underbara Astrid, världens underbara Astrid. Kolla Kristina Lindström film och läste om boken om Astrid. Vilken böna. Vilken tuffing. Det är bara så. Det är dom som inte viker ner sig som vinner ens hjärta. Skriver man dessutom som Astrid, Birgitta Stenberg, Lundell och några till så är det kört. Man känner respekt och kärlek. Det är vad jag kallar kultur. Dom här jävla nervikarna som håller på med kultur har inte fattat ett skit. Vad jag däremot fattar är att det kommer en hel drös med unga som inte tänker vika ner sig. I give you all my love, kör hårt bara. Slicka inga äschlen.

Det är tyst ute. Snön har fallit. Jag finner en slags ro på morgonen. Jag är en fri man. Jag är hellre fattig och fri än nerviken och rik. Det enda människan kan ta med sig ner i graven är vännernas omdöme. Var hen en nervikare eller var hen en som stod upp? Tänk på det.

måndag 29 december 2014

Man återvänder långsamt till verkligheten efter helgerna. Då kommer det ju en till direkt. Nyår. En riktig skithelg, men okej då, låt den passera också.
Jag försökte komma på vad som varit bäst 2014 och det var enkelt. Att jag gifte mig och att mina barn började plugga. Sedan att jag ställde ut i Umeå och några andra ställen. Annars har året varit ganska tomt på upphetsande saker.

Det mesta har gått i moll eftersom samhällets och världens utveckling verkligen varit rekordmörk. Det går ju fan inte att hitta en enda politisk utveckling som gläder en. Jo, den mellan Kuba och USA. Tänk hur man kände då Franco dog, eller då Muren föll, eller då Mandela kom ut. Vad är det idag, slakt all over och allt ska lösas med att vi ska konsumera mer. Precis som om ingen har fattat att jordklotet  är på upphällning, att vi inte kan konsumera oss ut ur världen.

Låt oss pröva en annan tanke. Hur skulle världen se ut om vi jobbade säg tre timmar om dagen och la ner tanken på att konsumera oss ur alla problem( Vilket alla vet att vi inte kan). Skulle den tanken leda till något nytt ? Konsumtionstanken är ju körd och begraven för länge sedan. Vi måste helt enkelt uppfinna något nytt och vem säger att åtta timmars arbetsdag överallt är en lösning på världens problem? Vem fan har hittat på denna idioti? Detta tokjobbande...

Ja, bara en tanke. 2015, vad väntar jag mig av det året? Det går åt helvete i Grekland, i Pakistan,   i Afghanistan,  terrorn kommer att öka osv,,,, jag ser inte ett positivt tecken någonstans. Vad kan jag göra åt det? Vet faktiskt inte. Det känns som om den kommande tiden handlar om att ta sig vidare, till en ny tanke, till ett nytt sätt att leva. Det är första gången i mitt sextiofemårsliv jag verkligen känner att det finns fan inte mycket att tro på. Det enda man med bestämdhet kan säga att det blir ett intressant år och att man kanske får kamma sig ordentligt om man ska ta sig igenom allt skit som jag antar att vi får brottas med.

söndag 28 december 2014

Planer är lika med, inga planer

I helgen la jag ner alla stora planer. Alla planer och överenskommelser om att göra stora utställningar. Nu är min plan att inte ha någon plan. Att ta dagen som den kommer. Blir jag erbjuden något blir det kanske Ja tack. Blir jag inte erbjuden något så blir det som det blir. Det känns bra och väldigt kreativt.

Den enda plan jag har är att jag nog ska göra något till 2019. Något tungt och läckert. Jag kollade på Invisible city, en bok som jag gillar skarpt. Framför allt för den skildrar en relation till en stad och människor på ett sätt som inte är utnyttjande, inte är spekulativt. Något liknande skulle jag vilja göra. Ett förhållande till en stad, kanske en ny Stockholm blues?

Om man ska göra något bra måste man hålla på där man är. Det går inte att flacka runt som en jävla rabiessmittad kanin. Det blir sällan bra. Jag är sällsynt bra rotad där jag bor nu. Tror inte jag kan ha det bättre. Det är en segregerad stad, men vilken stad är inte det idag. De rika tar över i alla stora städer, förutom Detroit kanske?

Det gäller att gå på de smala stigarna, på bakgatorna. Såg en väldigt fin serie om två grupper, på tre pers i varje grupp, som flyttade hem till invandrare. En somalier och en afghan. En eller två i varje grupp var ganska invandrarfientlig om man uttrycker det så. Det gick så där då de flyttade hem någon dag till Afghanen och Somaliern, men sedan flyttades de snabbt till Mogadishu i Somalia och en grupp till Kabul i Afghanistan. Shit, de här invandrarfientliga sa som det var: De höll på att skita på sig av skräck då de kom dit. Det var en otroligt effektiv serie.
Det var också intressant för en annan att se för man tänkte ju direkt: Hur fan ska man kunna göra något på ett ställe där man knappt vågar gå ut på gatan som västerlänning. Snacka om hårda bud. Vi är verkligen i ett krig, ett krig som handlar om hur världen ska kunna bygga upp länder som de senaste tjugo åren bara brakat ihop och tagits över av mörkermän.

Jag har ingen lösning, men det måste ju finnas någon lösning eftersom både Afghanistan och Somalia var fint fungerande länder för tjugofem, trettio år sedan. Och svaret på alla frågor är ju att dessa länder och fler därtill måste byggas upp, få fungerande demokratier, skolor osv. Det är det enda som är säkert.

Om några dagar beger jag mig uppåt igen. Till snön, på korta skidor, i svindlande kyla och med ett hopp om att förflytta mina egna gränser åt något håll. Precis som världen behöver reformeras, byggas upp, så behöver den egna kroppen och själen  byggas upp. Att stanna är att dö. Det är något som också är säkert.

Invisible City






Det här var en bok som inspirerade mig att göra Stockholm blues. Mycket bra. Kolla på den här länken om ni inte pallar den ganska röriga videon.

Night Walk

lördag 27 december 2014

Joe Cocker

Det är panik på gymmet. Alla ska ta bort julmaten. Jag plockar på mig lurarna, högsta volym och börjar trampa på cykeln. Joe Cocker i Köln, 2013, mars. Ett och ett halvt år innan han dör i lungcancer. Han kanske redan är märkt av sjukdomen. Jag inbillar mig det. Bandet är otroligt. Körbrudarna så snygga och kompetenta så man ramlar av stolen. Man törs som man idag knappt säga att en kvinna är vacker om hon satt på sig en svart blåsa och visar en del av sina behag. De gör de här kvinnorna, de är inga tonåringar heller. De är ytterst kompetenta och otroligt fräna.
Joe Cocker har ofta haft fantastiska körer, tänk hon Rita nånting, från Mad Dogstiden. Jesus, vilken sångerska. Det finns svenska körsångerskor som gjort egna karriär. Maria Blom är ju helt grym.

Bandet brakar på. Gubben är 69 bast och sjunger skiten ur det mesta. Kvinnan på basen är totalgrym, värsta afrofrillan, toksnygg, typ femtio bast, har den där utstrålningen som Jack Bruce hade. Man kan inte släppa dom med blicken. Pianisten är i klass med Professor Longhair, ja Ni fattar. Saxofonisten, Gitarren, orgeln, tutti är superbt.

Jag trampar på. Minnet går fram och tillbaka. Aretha Franklin, Konserthuset, två minuter in i första låten hade hon sopat rent i skallen på alla. Urkraft.
Nynningen och Totta då de gjorde Majakovskijs låtar. Vilken musik, vilka texter,,,musik är den ultimata konsten. Det fungerar inte med en massa skitsnack. Antingen har du kompetensen och känslan, allt annat är ointressant.

Jag skulle vilja sitta in i ett band. Varför är jag så jävla omusikalisk, då mina barn är grymt musikaliska. Ofattbart. Deppigt.

Jag cyklar på. Det går fortare än jag tror. Musiken gör sitt till. När jag kommer hem rakar jag mig. Det är dags att återgå till klassisk gammaldags rakning, med borste och schysst rakhyvel. Det är lite mindfullness över det. Att man gör varje stund till en högtid, vilar i den.

Bilden? Peter i Jordcirkus, Wien, Österrike. Polisen stoppade Jordcirkus show på ett torg. Det hade rätt att spela där men snuten hade inte fattat det. Polisen stoppade in Jordcirkus i en polisbil och skulle köra dem därifrån, men då omringade publiken polisbilen, släppte ur luften ur däcken på bilen och vännerna i Jordcirkus kunde kliva ur och spela vidare.

fredag 26 december 2014

Dagens sanning

Den här bilden är tagen från mitt fönster på Rosenlundsgatan i mitten av åttiotalet. Jag trivdes i den ettan. Jag har trivts i många av mina lyor. Det mesta handlar om att ha utsikt, men också privatliv och bra ljus.

Jag läser mina dagböcker sedan fem år tillbaka. Försöker förstå mig själv då det kör fast. Om du inte har något forum är det meningslöst att producera. Det sa den begåvade kvinnan i dokumentären om Vouge.
Det stämmer, men vad är ett forum. Är Facebook det? Nej. Är den här bloggen ett forum? Ja.
Vad är skillnaden? Vet inte.

Jag försöker komma på vilken som var min största fotografiska upplevelse i år? Troligtvis den lilla filmen om Jean Hermansson som jag såg i Landskrona en svinkall natt med kanske tjugofem andra utomhus. Den var ljuvlig.
Jag minns inte om Cunningham ställde ut i år eller om det var i fjol. Det var en höjdare. Annars har utställningsscenen varit en total misär av övertyngda, överdimensionerade utställningar där man som betraktare ledsnat efter typ tre minuter. Det känns som många fotografer sålt in sig på ett koncept som anpassats efter konstmarknadens försäljningsvolymer. I alla fall fullständigt hopplöst att ta in utställningarna.

Jag är väldigt fundersam över förhållandet mellan tystnad och liv. Ta den tysta julstaden Stockholm. Vilken skönhet med det flortunna snölagret, de svarta träden i natten mot stadens ljus.
I år har jag sökt upp de gamla vännerna, de som jag drömde tillsammans med som ung. De dyker upp nu. Senast i morse mötte jag en polare på gatan som jag kamperade med 1972.

Det är också den här tiden i mitt liv då många vänner försvinner. En del dör, andra mår dåligt, vissa bara flyter bort. Det är den stora flodens tid. En del spolas upp på land igen efter att ha varit ute och seglat i fyrtio år.
Om du inte har ett forum är det meningslöst att producera. Jag tycker det är en helt avgörande mening. Vad är ett forum?


Mode





Såg på Svt play. Detta fantastiska medium. Om Mode.
Om Vouge, denna grymma tidning, Så seriöst, så underbart att se hur man anstränger sig. Det påminde om när man själv kom till Mira, visade sina bilder från senaste resan. Hur kul det var. Hur inspirerad man blev. Vad är fotografi idag? Inte så i alla fall.

Jag hade en stark längtan 1969 att bli en modefotograf. Bill Silano var superhäftig. Jag stack till Paris, gick inget bra och jag vet ju varför . Såg en bok av Bresson, den stora, första och efter det var det kört. I alla fall kan jag ibland tänka: Om jag fortsatt med mode, hur hade det gått? Jag tror jag hade blivit en storfräsare, en Calle Bengtsson, en Mikael Jansson...jag tror faktiskt det, men jag vek av då jag fyllde tjugo. Jag kanske skulle ha fortsatt på min första bana.

En annan sak jag funderar över. Vad är viktigast: Att vara fotografernas fotograf eller vara känd bland allmänheten? Jag tror helt o hållet på det första. Där vet man att folk bryr sig. Om man sedan blir lite känd bland allmänheten så är det väl okej, men inte avgörande på något vis eftersom det inte leder till något annat än en viss, ibland lätt fördummande, position.

Den här bilden tog jag igår. Jag är ju en slags plastmorfar. Det är lill-Alvar som knoppat in.

torsdag 25 december 2014

Juldagen

Ett flortunt täcke av snö. Kallt. Det är vackert. Min fru tycker vi ska gå ut och promenera. Låt mig säga direkt: Få saker ger mig mer ångest än att promenera.
Vi går ut. Hon tar täten. Hon är kort, vacker och skitkul, men hon går som en terrier på musjakt.
- Vilket jävla tempo, säger jag. Man blir ju helt körd.
- Tycker du det här är fort, säger hon. Det är ju rena lustempot.
- Det är åt helvete för stressigt, säger jag. Tagga ner nu.
Hon sänker tempot lite, typ till joggingtakt.
- Men, vad fan, säger jag. Det är ju rena stressen.
- Tycker du det, säger hon och blänger terrieraktigt på mig under sin korta lugg. Det här kallar jag för att stå i kö.

Jajaja. Hon remmar på och snackar som en kulspruta. Vid Tanto blir jag avhängd, släpper rullen, viker av och smyger hem till en kopp kaffe. Jag vet inte var hon är, men troligtvis är hon vid Uppsala snart och snackar på och har inte märkt att jag ramlat av släpet.

Juldagen

Ett flortunt täcke av snö. Julafton passerade i en kavalkad av generationer. Vackert och lugnt. Katten sover i soffan på morgonen. Trött, är ju ändå 75 bast gammal. Lite ilsken så där, som gamla gubbar gärna blir. Min fru fick en begagnad symaskin och jag en skjorta från Naxos. Den luktar från gränderna i gamla stan. Jag luktar noga på den och snart kommer färjan från Pireus att landa.

Det blir strax ett nytt år, nya tag. Längtar plötsligt efter skidorna. Jag har ju idrottsastma, eller vad man kallar skidåkarastma. I princip 90 procent av alla som håller på med utomhusaktiviteter och kör hår, typ skidåkare, hockey osv, får det. En jobbig sjuka och det har hållit på och jävlats en vecka nu, men nu blir det en annan luft så då kanske det släpper.

Jag kollade nyheterna. Inget nytt. Givetvis fortsätter allt skit i världen men jag kan hoppas att det blir någon ändring. Det är ett tag till den 29 dec o det sk utlysandet av nyvalet. Konstigt nog har jag en känsla av att det blir en uppgörelse mellan moderaterna och sossarna. Ingen vinner på ett nyval, kommer att komma till samma läge som nu, ungefär. Lika bra att lösa upp skiten direkt och blåsa SD på alla chanser att komma någonstans.

Jag såg polarn Axel komma sexa i Madonna,,, vilken åkning, men det mest imponerande var att se dessa racers köra ner efter att ha besiktat banan. De körde i en smal korridor, typ 2,5 meter bred och alla carvade kortsväng ner, på ett sätt som ingen normal svensk ens någonsin skulle kunna göra. DÄR såg man hur otroligt skickliga de är. Ofattbar åkning, bara så där. Det var härligt att se.

Annars tillbringade jag någon timme framför tvn och Eurosport och sommarens cykling. Finns det en vackrare sport? Knappast. Dessa små tunna män på sina vackra maskiner. Underbart.

Så, nu blir det en dag till med julmat, sedan gymmet.

tisdag 23 december 2014

Tomten på ingång

Nu packar julgransförsäljarna ihop och räknar kassan. En gång i tiden trodde jag att julen var en mindre stökig sak. Inte i Spanien i all fall. Julskyltningen kring El Cortes Ingles var ingen simpel affär. Värsta pådraget vill jag lova.
Jag har firat många konstiga jular, ofta ensam, på kalla hotellrum i Spanien. Det har väl varit så där ibland men man har överlevt. Det är ju så med helger. Konsten är att överleva dom.

Jag skriver ut min frus roman. Det har nästan tagit halva dagen. Tjock sak. I alla fall. Förr var jag ibland tomte hos andra som hade barn. På den tiden snöade det i Stockholm och jag kunde cykla omkring på Söder i värsta snön med tomteutrustningen, ringa på dörren, skrämma barnen och få en sup. Ett år blev det så många supar på slutet så jag höll på att lägga mig och sova nere vid Skanstull i en tjock snödriva, men man kom hem den julafton också.

Annars är jag väl av den åsikten att det är dags att kasta ut Kalle Anka och en massa annan skit från julen och sedan vore det ju bra om man slutade med alla religiösa skitfilmer, typ Ivanhoe, Man tröttnar liksom .

Nåja, God jul då och välkomna tillbaka en annan dag.

måndag 22 december 2014

Dimma




Dimma. Gäller att ta sig igenom den. Första bilden kommer från den tiden då jag kunde köra upp i de baskiska bergen, de var röda, passerar byar som var tomma, som pesten tagit dom. Ibland körde jag in i byarna, vevade ner bilrutan och knäppte ett skott. Sedan körde jag vidare, uppåt. När det började gå neråt var jag på väg in i Franska Baskien. Det var också en upplevelse, men jag minns aldrig att bergen på den franska sidan var röda.

Mariatorget var min hemmahamn länge. Tyckte om att sitta på en bänk vid lekplatsen. Satt ofta där i solen. Det var som om jag bara behövde den där bänken och solen. När det blev för varmt eller man blev trött kunde jag lägga mig på gräset och sova. Jag hade en del polare som passerade mig både då de gick ut till lunch och då de gick tillbaka. En del blev irriterade på min uppenbara slöhet. Å andra sidan har livet för dom inte blivit bättre än för mig. Kanske tvärtom till och med.

Man kan lura sig av och om slöhet. Man vet aldrig när folk jobbar och hur de jobbar. Ingen har sett mig jobba och ändå har jag gjort bland de flesta böckerna och utställningarna i det här landet. Den där bänken på Mariatorget var viktig.

Det går mot ljuset. Jag tror en människa behöver två grejer mer än något annat. Ljus och en annan kropp emot sin egen. Om det kan man tvista, men som jag lärt mig i livets hårda skola. Tvister är sällan meningsfulla.

På gymmet

Alla är på väg till något. Ibland funderar jag på när och om man får lägga av? Det är många som fortsätter att vara aktiva för att vara aktiva. Det är som med kunskap. Varför skaffa sig den om man inte tänker använda den?

På gymmet, tre veckor sedan sist, var det sig likt. Den ena polarn såg ut att ha ont i ryggen, en muskelknuttetjej låg på golvet och körde, tog ett tag att haja att det är en tjej jag plåtade på sjuttiotalet och som sedan blivit karatefräsare. En och annan såg trött ut. Jag satt på cykeln i 45 minuter, börjar längta efter att cykla utomhus igen. Ska det vara så här värdelösa vintrar kan man lägga ner skidåkningen och dra till södra Spanien på vintern, dels är det bättre skidåkning och mer snö och dels är dagarna på låglandet som gjorda för cykelåkning. Svensk sommar mitt på dagen.

Ser att Isis bygger sin politik som talibanerna, man bygger upp skolor, fixar jobb osv.. Vad gjorde egentligen amerikanarna och vi i Afghansistan? Byggde vi något? Det enda man ser i media är ju soldater som far omkring beväpnade till tänderna. Tänk om vi byggde upp länderna, fixade det sociala, skolor osv,,men jag har säkert för dålig koll för att uttala mig. Det enda jag vet är att då jag var i Afghanistan, 1974, så var det ett bra land, kort sagt, ett underbart land.

Jag läser en massa böcker, men inget tar riktigt på mig. Förr, i ungdomen, så drog författarna mig ut i världen. Vem fan vill åka till Syrien, Marocko eller något annat land idag? Inte jag i alla fall. Thailand känns som det helt och hållet har svepts med i någon turisttsunami. Egentligen är ju det gamla Kanarias och Mallis som lockar mest. De har alltid fantastiskt klimat och håller ihop på något vis.
Idag började vi gå mot ljuset och tänk: Man märker det direkt.

söndag 21 december 2014

En vanlig gata

En vanlig gata. Tecknet? Är det peace eller feminism, eller ngt annat? Hänger inte med. Kollar polarns väderläge på Iraklia. 24 grader på julafton. Han lär väl köra med kortbraller den dagen.
Annars inget nytt under solen.Man kanske skulle gör ett ryck på gymmet så man står ut med alla dessa slöa dagar som nu kommer.

Julgransförsäljarna

Julgransförsäljarna. Hårda bud. Alla säljer samma sak. En grön sak med grenar som barrar. Det krävs en egen outlook för att få sälja. Moonboots och en redig kepa, sedan är det bara att kasta upp pluskan och hämta in degen.

lördag 20 december 2014

Tiden rör sig

År 2000 hittade jag ett par skidor och pjäxor i grovsoporna. Jag tog ut dom i Vita Bergen och tog ett åk i snön bakom Sofia kyrka. Efter det började jag åka skidor på allvar.
Tiden går alltså.
Den här bilden tog jag för några år sedan. Idag är parken grön och halkig.

Omvärlden är ingen enkel affär. Hur svårt är det inte att finna något att glädjas åt. USA och Kubas nya relation var fin att läsa om, men annars är det ju mest de horriblaste nyheter man kan läsa. Barn och kvinnor som rövas bort, värsta slakten, krig.. det är ju egentligen inget som gläder en. Det är svårt att hålla emot känslan av hopplöshet.
Jag minns vad Slas sa i en krönika. Vad ska vi göra? Berätta för oss så gör vi det...

Jag var på Palmyra i Årsta, fint kebabställe, men hälften av all mat som beställdes slängdes. Enorma portioner, ala amerika. Vi äter för mycket, för ofta, för dåligt.

Jag försöker återgå till Tystnaden, det där läget där man lyssnar inåt. Jag monterar femton vintageprintar i ramar. Det blir enormt fint. Varför känns det så bra att montera dessa analoga printar? Varför känns det inte lika bra att montera samma bilder, fast som utskrifter, i ramar? Jag förstår inte det. Jag förstår ingenting av det, men det är nästan en sakral känsla att slänga in ett par analoga printar i ram. Det är något jag inte förstår, men jag är ju inte dummare än jag lyssnar till vad jag känner.

Det är ett väldigt folkliv på vår gata. Tycker om det. Inser att jag vill bo kvar och bli gammal vid en riktigt livlig gata, ett jävla folkliv ska det vara. Aldrig att jag flyttar till lugnet. Trafik, brus, snack, barer, kafeer, hundskit, allt....
 Inger Edefeldt har skrivit en bok som jag nästan trodde handlade om mig. Jag kände igen mycket och jag håller med om det mesta. Konsten att dö. Väldigt insiktsfull bok om att vara fotograf.

Nog om det. Nu står granen på gården och jag drar mig tillbaka.


Julgran o annat



Lenscultures boksida är intressant. Jag sa att Lundell skulle få stänga kommentarerna. Det är ju bara ett faktum. Det går inte att snacka på nätet. Av 800 kommentarer var åttio procent av typen, har du börjat supa igen, eller ngt annat förolämpande. Det är bara så: Folk är idioter, End of discussion.

Läste om Sara Lidman, hur hon 1975, som femtiotvååring flyttade tillbaka till Missenträsk och bestämde sig för att avsluta det här med kärleksaffärer och skulle skriva böcker istället. Jag känner lite som henne ibland. Gud, om jag kunde finna ett ställe där jag kan skriva i lugn o ro, men jag kan inte hitta ngt ställe. Det enda jag kan säga med säkerhet är att det måste vara varmt och ha mycket sol.

I alla fall, Lenscultures grej om fotoböckerna, fick mig att känna en del märkliga saker. Den första är att dokumentärfotografi är helt dött. Att nästan all gatufotografi helt meningslös. Att bilderna måste vara mindre, intimare, men konst, mer koncentrerade, mer slutna i sig själv. Att det måste vara bild. Jag tycker fortfarande att Strömholm hade rätt ingång. En bild på varje sida och varje bild står för sig själv. Att drälla med bilder är som Instagram. Enbart tröttande.

Det andra man måste inse är att fotografi är en ytterst liten konstart. Intresserar ytterst lite människor på djupet. Visst, det dräller av bilder, men det är inte fotografi. Det är dräll. När DN nu gjorde en grej om de 150 viktigaste kulturgrejerna de senaste femtio åren kom en fotograf med. Strömholm och Vännerna på Place Blanche. Den sämsta boken han gjort. Etc utgåva var ju mer eller mindre hopplös. Den senare mycket bättre. En fotograf på 150 möjligheter. Det säger en del om fotografins marginalisering.

fredag 19 december 2014

Det är invandrarnas fel.....?

På den tiden då jag hängde i Barca brukade jag ta båten över till Mallorca. Bodde vid det lilla torget Plaza Gomila. En dag träffade jag en gammal kompis kompis på torget. Han var där på semester och vi tog några öl. Efter den fjärde ölen började han muttra: Jag tål inte de här jävla spanjackerna. Dom är dumma i huvet hela bunten. Man fattar ju fan inte vad dom säger.
Jag stumnande till. Tänkte att nu fan har han blivit knäpp. Han fortsatte med sitt mumlande och surrande om de jävla spanjackerna. Vi drog en runda och utanför en annan bar började han mucka med en helt oskyldig spanjor eller katalan om ni vill det. Plötsligt blev det ett jävla slagsmål och jag sa som det var till spanjackerna. Ta det lugnt, han har fylledille. Vi var tre man som fick honom att lugna ner sig och jag sa adjö och gick hem. Tre dagar senare fick jag höra att han återigen gått ut och bråkat och det slutat med att han fått en tegelsten i nyllet.

Jag ryckte på axlarna. En idiot är en idiot. När jag idag går i slasket slår mig tanken som så många formulerar. Det är invandrarnas fel. Låt mig först säga en sak: Jag vill inte hålla på och snacka om invandrare. Är dom här så är dom här. Dvs, som du och jag. En människa.

Men okej. Det finns inga lyor i stan. Invandrarnas fel? Hur länge har det varit bostadsbrist i Sthlm? Sedan 80-talet och även långt innan dess. Dvs, innan invandrarna var uppfunna. Jag tittar mig omkring. Hur många invandrare bor i min stadsdel?  En på tusen??? Hur fan kan det då vara invandrarnas fel att det inte finns lyor?

Dom tar jobben?? Jaha, så konstigt att de jobbar. De kanske inte ska jobba? Eller är det så att de ofta tar jobb som inte en infödd sk svensk tar? Typ köra taxi? Vem har förbjudit Svenne banan att köra taxi eller är det bara invandrare som får det? Konstigt? Ibland kan jag fundera över varför alla som jobbar på gatan, bygger om hus osv, snackar polska eller ryska? Konstigt va? Vem har anställt dom? Och vad har dom för löner? Hm, Skanska o de där multistora företagen har underleverantörer som anställer billig utländsk arbetskraft, men är det invandrarens fel? Eller alla polare man har som har miljoninkomster men anställer polacker för att renovera lyan billigt. Hur går det ihop med svenskheten och invandrarna?

Jaja, kulturen? Herregud, hela grejen med kultur är väl blandningen? Dylan, Patti Smith, judiskt påbrå, Hendrix, Salming, Anja Persson, Stenmark, Zlatan, herregud,,,det är invandrarnas fel.

Ibland då jag snurrade runt i Spanien, i de vita byarna där det bara bodde europeer, som inte snackade spanska, som inte umgicks med spanjorerna, som inte betalade skatt, som inte..och som kallades vitskallar, ja du brukade jag ta mig en funderare på det vi kallar invandringen.

Ja, hur mycket kostar nu invandringen? Hur mycket får vi för invandringen? Hur mycket har Alliansen kastat bort på att göda de rika?  Hade det kanske räckt till att rycka upp skolan, bygga bra, billiga bostäder, rensa upp i underleverantörsträsket?

Jag tänker fortfarande på den där tegelstenen. Den satt bra. Jag har också fått en tegelsten kastad efter mig på Mallis. En man trodde jag hade vänstrat med hans fru och kom efter mig genom en park med tegelstenen i högsta hugg. Det var ingen snabb man och ingen bra natt, men en tegelsten kan få en att tänka på mycket.

Om att vara far

Kärleken till barnen är universiell. Jag lyssnar till pladdret på fiket. Studerar det vackra barnet med det levande ansiktet, Fadern är också vacker, ett lugn syns i hans ansikte. Det är en fridfull syn. En far och hans barn. Mina barn har gett mig mycket. Mina föräldrar gav mig mycket. När min styvfar dog, strax femtio, hade jag ett halvt år tidigare, tagit vad man kallade studenten. Det var kanske den lyckligaste stunden i hans liv. I alla fall en av de två lyckligaste. Den andra stunden var väl då brorsan föddes?

När jag klev ut på trappan med den vita mössan, slöts en cirkel. Han, min styvpappa, hade aldrig fått studera. Nu hade hans son fått det och tagit studenten. Det var stort, en ny tid. Sedan kom lungcancern, det kom en vinter, en vår och det var över.

Jag förstod aldrig kärleken till ett barn förrän jag fick ett, sedan ett till. Somrarna i Grekland, stranden, rösterna, aldrig något krångel. Varenda dag var fantastisk. Att få vara med sina barn var som att själv ha sommarlov och vara sju. Tillförsikten, skönheten, uppväxandet.
Sedan luckan, revolten, deras egna upptäckter och återigen, återkommandet. Att sitta på restaurang med sin son, snacka böcker med sin dotter, cykla med sin son, få en fråga från sin dotter om man vill hänga med till Indien. Ett liv kan inte bli större.

Min uppväxt var aldrig så. Mina föräldrar arbetade. Man gjorde så på den tiden. Morsan städade och farsan skötte den lilla skobutiken där de med tiden kom att arbeta tillsammans innan cancern ströp det hela. Man fick sköta sig själv. Alla matcher man gjorde. Farsan såg en. Morsan ingen. Skolan, möjligtvis på skolavslutningen och då sjöng morsan så högt och klart att man skämdes. Hon hade en fantastisk röst men man ville mest att hon skulle tagga ner.

Att vara far är en universiell gåva. Varje gång jag ser en syrisk man gråta rakt ut i tvn, vet att han förlorat sina barn i galen bombattack, så vet jag vad det handlar om. Att vara förälder är en universiell gåva. Mina barn är dina barn. När någon förlorar ett barn är det en universiell plåga. Dina barn är mina barn. Det är det som är att vara förälder.

torsdag 18 december 2014

Moving on, moving on..




Moving on, moving on.. ett bra bevis på att man är i form är att man behöver bara vila en dag eller två, så går man loss igen. Moving on...läser om pensionärer och Portugal. Att man tjänar en massa deg på att bosätta sig i Portugal. Inte dåligt alls. Det är tydligen på tjänstepensionen man gör degen, noll ränta, Jag kollar. Om jag tar ut min pension vid sjuttio har jag ca 10000 kr före skatt att leva på. Vad blir det, ca 7500 kr i månaden. Very good, tjänstepension, vad är det? Jag har kanske en tusing eller två som total tjänstepension. Skit samma, som vanligt alltså. Men, det kunde ju vara roligt att bo i värmen ändå, enklare att cykla, enklare att leva och enklare allting.
Var? Södra Spanien, södra Portugal. Jag har bott i Barca, no good, Helvetes jävla skitvintrar. Mallis däremot, perfetamente. Madrid , fruktansvärt. Nej, nere i södra Spanien, nära till Sierra Nevada och Afrika. Multo bene,

Moving on, moving on. Det kyler på. Flottsbro får nog på snö lagomt till nyår. De är då en annan far iväg igen. Nu vinterlov. Polarn Axel bankar hårt i cupen. Seger igår. Han borde ge mig ett par röda Ross så jag får glänsa i vinter men han tycker väl jag inte svänger snyggt nog. Jävla ungdomar.

Brudarna i handbollen är inte att leka med. Tyckte en brud såg liten ut, fan, hon var fem centimeter längre än mig och vilka skott dom drar på. Sick, man hade ju blivit nockad bara av luftdraget. Jag har stått i handbollsmål. Inte kul alls. Som bandy. Varenda boll smiter förbi en.

Moving on, moving on. Fick just ett erbjudande om att bo i en kåk i de andalusiska bergen. Fint ställe, men backarna upp är dubbelt så långa som på Naxos, knappt man klarar dom. Får köra hårt på gymmet, en timme eller två på stålhästen där framöver och sedan se om formen håller för backarna i Andaluz.

Som sagt, moving on.

Det vackraste...


Björns trädgård. Denna park som varit så mycket under olika delar av ens liv. Det var här jag försvarade godiset 1972 mot två stora gangstrar som ville sno det. Jag var fritidsledare och gangsterpojkarna ville sno godiset och jag klippte till den ene. Det slutade med fyra hundra meter spurt hem till Blekingegatan 65 och snabblåsning av dörren.

Det blaskade om benen, lädersulorna sög upp det blöta slasket, Äntligen lite väder. Inte bara dött, grått, dögrått.

Satt och tittade på Petersens bilder. Gubben har verkligen tagit en del skott som går till historien som mästerverk. Försöker lyssna på musik, återkommer hela tiden till Patti Smith, Clapton, Buddy Guy och Hendrix. Det är något med draget. Jag försöker med det ena nya bandet efter det andra. Dom spelar eminent musik, men varför tar det inte. Varför gillar jag nästan bara det gamla?

Det sägs att vi är barn i vår tid. Sartre sa det: att vi fungerar i den tid vi lever i Jag tycker aldrig Sartre fungerade, men han gjorde dock intryck. Jag tycker hans fjälla Simone var mycket bättre. Mandarinerna är en kanonbok. Försökte läsa Svelands andra bok. Hopplös. Jag håller med henne i det mesta, men var har hon känslan? Finns inte, plakatskrivande.

En kille i kortbyxor går framför mig i snögloppet. Han har lurar o blå ryggsäck. Han är söt, viker av vid Medis. Jag köper en korv med bröd, 19 kr,,,priset har gått upp. Sedan går jag in i bibliotekets värme, lånar en hög böcker, kollar in om jag har någon bok själv som är utlånad. Det har jag och stolthetens rodnad stiger på mina kinder.

onsdag 17 december 2014

Börje Salming, en riktig man, en människa.

Det finns många män, fina män. Den moderna generationens män har vett att bry sig om sina barn. Det är vackert, men nu ska jag berätta om en annan man. En av mina idoler, Börje Salming. Igår skällde han ut Björn Söder och tidigare har han bett sina fans att inte lägga sin röst på SD.
Salming och hans brorsa Stig, var legendariska. De var kämpar, från Kiruna. De kämpade alltid för laget, vek aldrig ner sig. Börje kom ju till NHL och blev superstar och då menar jag SUPERSTAR. Han var älskad för sin kampvilja och hans kropp blev otroligt sargad. Han kämpade för laget.

Det finns fler sådana superstars, Peter Forsberg är en annan. Killar som alltid gett allt för laget och som efter karriären kommit hem och gett tillbaka till moderklubben, tiofalt. Fantastiska föredömen.

Mina idoler, sanna mina ord. Mina idoler. På fiket läser jag Metro, om hur Kirunas hockeylag för ett tag sedan gick ut och sa sig vara för alla sorters sexuella preferenser. Alla var välkomna, regnbågströjan. Det togs väl emot lite skakigt i hockeyvärlden. Sedan på natten, vid tre, ringer telefonen hos en av höjdarna i Kirunas hockeylag.
- Det är bra att ni tar ställning. Det är bra för Kiruna.
Jag kan höra rösten, Börje Salmings slitna röst, Kirunamålet, Kungen av Kiruna talade.
 Efter det var det inget snack. Kirunas hockeylag fick stor respons över hela världen för sitt agerande. Och Börje Salming visade återigen var han har sitt hjärta.

Lundell skrev om Björn Söder igår. Idag har han typ 800 kommentarer på sin blogg. Säger en del om internet, hur läst han är, hur polariserad verkligheten tycks vara. Det enda som med säkerhet kan sägas är att Lundell håller stilen.

Homeland/Hemland

Homeland. På gränsen till Pakistan, från Afghanistan. Hyderabad, Pershawer, Rawalpindi.. jag har varit där. Homeland, mitt hemland. Jag har sagt att jag ska inte skriva om SD, men gör det en enda gång. Vad finns det att snacka med dom om? Ingenting. Ett gäng människor som inte lyssnar, som inte skäms, trots att de borde skämmas. När Löven, Reinfeldt, Salming, Lundell osv, vettiga folkkära människor säger att partiet är rasister, så fortsätter det att öka. De hämtar allt mer folk från kvinnorna, TCO och folk som läst och förstått. Det är alltså folk som är begåvade, som har fått en bildning, som går till SD. Alltså inte folk som vaknat och sovit sitt liv under en rot i skogen.

Vad säger man till dom? De som inte ens har vett att skämmas? Ingenting, ingenting biter på sådana. bara tiden.
Det är mörka tider, tider utan lust och ljus i tillvaron. Det kostar på mer än taskig ekonomi. En människa måste ha hopp. En sol skulle göra mycket. Jag säger inte att solen löser alla problem, men några. Så får man se det. Några problem i taget.

I går såg jag ett fik som jag länge tyckt sett mysigt ut. Jag gick in där, stolarna, de mysiga, var värdelösa, det drog kallt och slamrade utav helvete. En kille i slickat hår kollade intensivt på mig. Det var inte bra, inte bra alls.

Jag trivdes aldrig i Pershawer, inte efter att ha varit i det fantastiska Afghanistan. En natt körde vi över gränsen till Indien. Det var en skrämmande upplevelse att se så många människor på en gång. Tullarna kollade i mitt pass. Det stod Michael Berg, Lund, Sweden.
- From London, sa han?
- No, from Lund, sa jag.
- From London, sa han och stämplade passet.
Vi gled in i Indien. Det var natt,eldarna brann överallt och Golden Temple låg framför oss, Amritsar, Kaschmir och husbåten på sjön där jag skulle ligga för döden i två dygn. From London, sa tullarn. Okej, tänkte jag, alltid något och vi gick genom gatorna, folk sov på trottoarerna och eldarna brann. Jag var i Indien och det var en skräckupplevelse.


tisdag 16 december 2014

Väder

Det är några saker man ska veta om mig för att förstå mig. Jag föddes en månad för tidigt, låg i kuvös en månad, 2 kg lätt. Kanske är det därför jag har ett sådant behov av att känna kroppskontakt? Kanske är det därför jag inte gillar det instängda i en tunnelbana?
Det andra är mitt förhållande till ägande. Jag har konsekvent sagt nej till allt ägande, tycker det drar ner på friheten. Jag har tackat nej till ombildningar av politiska, ekonomiska och frihetsbegärsskäl. Jag vill inte äga. Jag vill kunna lämna när som helst.

Jag bor i en fantastisk lägenhet. Det är min ljuva fru som äger den. Jag bor i den med henne. Jag är glad för det. Det räcker för mig.
Min utrustning är fem saker. Min kamera, en dator, en cykel, ett par skidor och en bil. Jag är glad för det också. Bilen är som mitt hem, dessutom.

Jag kollar vädret på några orter varje dag, Iraklia, Naxos, Malaga. Ser att snön kommit till Sierra Nevada uppe i Granada. Då kan man också åka skidor norr om Barca, i Las Molinas.

Vid den här tiden, strax före jul, någon gång på 80-talet gick Maud ut på Ramblan i Barca. Jag låg hemma i den svinkalla lyan och frös. Hon passerade en tidningsförsäljare som hade en massa Annual Photography. Hon köpte med sig hela bunten för en femma. Det var en skatt, bland annat Eugene Smiths egen layout på Pittsburgstoryn. Och vilket tryck. Det var nästan kolsvärta i bilderna.

Jag kan tänka på den tiden, har fortfarande sparat en del tidningar, hur en tidning kunde få en att stanna upp tiden. Hur stark fotografin var. Hur starkt jag identifierade mig med rollen som fotograf. Hur det kändes att gå med en liten Domkeväska, en Nikon med 105 mm tele och en Leica M2 med 35 mm. Hur stark man var bara genom att känna objektivens tyngd.

Idag kommer jag inte åt fotografin på samma sätt. Jag kommer inte år den där kolsvärtan längre. Det har nog med mig att göra, men konstigt nog känner jag också varje gång jag öppnar en gammal tidning med tex Strömholms dåligt retuscherade bilder, att de fortfarande är lika starka som i början av sjuttiotalet. Det är nästan så den dåliga retuschen förstärker bilden.Det ickeperfekta.

Jag ser Homeland. Hur kan det slå så förbannat hos medelklassen? Det gick en serie för en massa år sedan, lika brutal, 24, den slog inte alls. Why?

Man måste se skönheten i livet. Det är kortärmat nere vid kusten i Tarifa. Alla de vita vindkraftverken viner och längs den långa, böljande stranden springer vildhundarna. På Café Central kan man läsa av vindarna. Troligtvis samma vind som igår. Från norr mot söder. Vindsurfarna flyger över vågorna. Jag ser en som driver utåt, mot Afrika. Här satt jag en gång med en trasig Amazon, hade inga bromsar. Man fick sitta och pumpa bromsen med vänsterfoten. Sålde den till en irländare som skulle hem och hade flygskräck.

Bilden ovan tog jag på ett slakteri i Baskien. Det var en dag som denna, regnig och blåsig och baskerna sjöng sina sorgsna sånger och drack sina små Zurittos på barerna.

måndag 15 december 2014

Politisk kommentar.


En sliten man

Jag vet inte vad jag känner riktigt då jag går genom den mörka lyan till mitt arbetsrum. Att det känns som om jag skulle behöva en burk D-vitamin för att kompensera för solförlusterna. Jag har det ändå bättre än min fru, som lullade iväg till jobbet i regnet för en timme sedan. All heder åt alla som jobbar heltid. Fattar inte hur ni orkar, å andra sidan kanske ingen fattar hur en annan överlevt sedan 1969 utan någonsin haft ett fast jobb.

Lundell har börjat skriva blogg. De två första inläggen var väl okej, men han får nog snart upp ångan. Han har ju sitt kommentatorsfält öppet och det lär han nog snart få stänga. Idioterna tar över alla kommentatorsfält. Kolla på Fotosidan. Några idioter påstår att de kan inte läsa Tommy Arvidssons fina bok om att göra böcker för han skriver hen. Jag kan ju bara säga att i så fall kan ni inte heller läsa Lundell. Eller mig.

Jag har länge sagt att jag trodde jag skulle nå min topp som skidåkare vid 65. Det kanske har blivit så? Jag märkte nu att mina astmatiska anlag gjorde att jag kunde inte ladda som förr och då kan man inte heller utvecklas. Jag måste helt enkelt byta inriktning på mitt liv. Jag måste tagga ner på tävlingsinstinkten och satsa mer på lusten. Det är inte lätt. Det känns inte alls lika roligt då att skida och cykla. Problemet är ju att jag, eller de som är som mig, inte jämför oss med andra i samma ålder utan med 25åringar. Klart att det går åt helvete.

Min kropp är i förfall. Det pågår en massa kemiska processer i min kropp som en dag kommer att förgöra mig. Det gäller alla, men plötsligt växer ett medvetande inom en om det. Det är en process att hantera.

Vad är det jag ska omdisponera? Kanske ska jag avsätta en timme eller två varje dag åt att skriva, sedan träna och sedan plåta? Det gäller att upprätta en slags disciplin. Det är nog det saken handlar om? Att upprätta en fungerande arbetsordning.

Bilden ovan är från Istanbul. Jag har varit där många gånger. Ibland längtar jag tillbaka till det livet, att bo på ett ruffig hotell, vakna på morgonen, se att solen lyser ute, gå på ett fik, vandra med kameran. En kamera, ett skrivblock, en tanke....

söndag 14 december 2014

Back home


Back home. Du ljuva stad. Du ljuva fru. Du ljuva mat. Du ljuva kaffe. Du ljuva.....

torsdag 11 december 2014

Storm över landet

Jag lyssnar på kylskåpet som mullrar i hörnet. Det sägs att det blir storm i natt. I alla fall över de södra delarna. Jag sitter så jag ser kylskåpet. Det mullrar ändå. Jag börjar packa ihop. I morgon blir det en dag med lössnö, sedan blir det att köra söderut. Jag kanske möter stormen. Jag bryr mig inte. Jag har alltid kört försiktigt.

På bordet ligger en cykeltidning. Hur man ska bli stark i benen? Jo tack, mycket hokus pokus, men det bistra sanningen är den enkla: Du måste ligga i. Glöm allt annat skitsnack.

Varje dag överöses man med råd om hur man ska göra olika saker? Skit i det också. Om alla gör som råden säger, då blir alla papegojor. Meningslös tillvaro. Att apa efter.

Jag har tagit en bra bild på 14 dagar. Jag har inte heller ansträngt mig. Det är viktigare att åka skidor. Fotografera kan jag göra när som helst. Åka skidor handlar om själen och livets jämvikt. Det finns ett pris på allt. Halva dagen bra, halva dagen mindre bra. Det är bara att sätta igång att balansera.

John Berger, författaren , bor i bergen i France och kör tung motorcykel. Han är 85 år. Det finns mycket att lära.

Jag gör en bild, en skitbild, drar in den i Efex pro, fifflar lite så den ska se ball ut. Varför det? För att jag ska få meddela mig så klart. Allt handlar om att meddela sig och varför meddelar man sig? För att man ska få svar. Kanske kommer din röst, ditt svar med stormen. Det blåser norrut, baby. Om du inte meddelar dig så kommer jag i alla fall söderut. Jag är inte lika snabb som vinden, men ett och annat moln ska jag nog köra förbi.

onsdag 10 december 2014

Night and days














Jag gör egentligen två böcker. Night and days och 65. Om att bli sextiofem. Det är en slags förtvivlans bok. En bok om de missade stunderna. I nuläget och då snackar jag om nuläget, som kan vara ett nuläge på ett helt år, så vill jag egentligen bara kyssa dina läppar och falla in i din kropp. Jag vill bli fysisk, en människa som åtrår. Politiken är viktig, men som det pågår nu kan jag inte hänga med. Nu bedöms varje fjärt i varje sekund och ju mer det pågår desto längre kommer jag från det fysiska, sensuella, dina blöta läppar.

Det enda som intresserar  mig på djupet, och som alltid har intresserat mig och som kommer att följa mig i graven, är kvinnans böjda höft. Där barnet kan hänga eller min hand smeka dig. Det enda som intresserar mig är lusten, dofterna, ljudet av din heta andning. Jag känner mig som Majakovskij då han stod över floden Neva och drömde sig bort. Mina strofer är trupper som paraderar, eller vad han sa. Jag hör hans rader genom Totta Näslunds hesa röst. Majakovskij trodde och förtvivlade. Allt på en gång.

Tänk den gången jag kastade mig i Volvon, körde till Paris, smugglade in kameran på museet och tjuvplåtade alla hans posters. Sedan körde jag hem igen. Han trodde och förtvivlade. Tro mig. Det kändes.

Jag vill bara känna lust. Är det hädiskt att säga att jag föredrar lust, dina våta läppar, framför Aktuellts politiska reporters knastertorra yrkanden? Lust, doft, känsla. Man bygger inte ett land på lust eller mellanmjölk, men man bygger inte heller ett land på knastertorra fjärtar. Majakovskij stod på sin bro, vattnet rann snabbt där under. Hans strofer paraderade . Om det har Torbjörn Säfve skrivit.

Det finns mycket att lära i livet. Jag körde återigen ner till Sälens by. Systembolaget och en liten Jameson.  Träden rör sig utanför fönstret. När jag var ung var jag säker på en sak: Jag ville dö under ett träd i skogen. Nu är jag inte säker på det längre. Jag har kommit längre i livet. Dina blöta läppar, doften av en kropp, den magiska böjen i höften förändrade mig för evigt. Mina strofer paraderar. Lusten har intagit min lekamen och floden fryser långsamt ihop. Det är dags att dra innan det är alldeles för sent.