En annan tid som borde vara våran tid.

Jag har precis kört 65 mil, ganska svala och hala vägar. Rummet jag bor i har allt man behöver, till och med en fin liten matta. Jag tänker på Moryiamas record nr 24, fick nästan en shock, såg en kvinna som log. Det är ganska ovanligt med folk som ler, som bär på en lycklig känsla i det senaste jag sett i fotografivärlden. Det var i alla fall fint att se, kände att jag  ryckte till i den eviga depression som dagens fotografi ofta är. Jag blev helt enkelt glad och inspirerad.

När jag tagit lite luft efter all bilkörning kollade jag på Imogen Cunningham. På hennes stillsamma bilder, bilder där också dynamiken finns, men framför allt ett slags ljus som lyfter. En vacker ljusskärva på en vägg som blir en positiv förstärkning i livet. Hennes figurer äger en slags ro, är som jag ser människor. Den enorma förfulning av människor, som blivit så vanlig bland fotografer idag, känner jag inte igen. Jag känner faktiskt inte heller igen de människor som fotograferas så, eftersom jag ibland kan känna dem i the real life. Det är märkligt att förfulningen får styra så hårt.

Min personliga åsikt om det hela är att det sättet att betrakta människor inte håller i framtiden. Det går liksom inte att ta in sådana människor i sn livsrytm, sin livscykel.
Det är tankar jag får då jag ser Cunningham. Alla bilder hon tar gör något milt med hjärtat och lusten. Det är fint att se.

Populära inlägg