fredag 28 februari 2014

Grekland

Hittade lite gamla Greklandsbilder.




Kommunistiska tankar


Idag läste jag på en sajt om Bresson. Någon tyckte att det var konstigt att han hade haft kommunistiska idéer. En annan sa att han sket i vad fotografen hade för politisk åsikt, bilderna skulle tala.

Låt oss plocka isär det hela. Att Bresson hade kommunistiska tankar runt andra världskriget är inte konstigt- Det hade väl 99 procent av alla som sysslade med kultur. Kommunismens rätta ansikte kom ju inte att visa sig förrän senare. Bresson var ju vänster, surrealist och anarkist på samma gång. En bra blandning för en som vill jobba med sitt uttryck. Att han inte heller var tokdogmatisk hjälpte ju till ännu mer.

Sedan till den andra grejen. Att jag skiter i fotografens politiska hemvist. Jag vill bara se hans bilder, se hans bilder tala för sig själv.
Den här tanken hör hemma på skroten. Varför? Jo, för varje tänkande människas handlingar kommer ur dess politiska tänkande och det politiska tänkandet hämtar man ur det man upplever i sin vardag, sin historia och sitt lärande. Självklart blir då konsten ett avtryck av ens politiska tänk.

Idag är massor med människor sk opolitiska och så blir ju också deras konst bara skit. Saknar grundfundament. Ta Bresson, Capa osv. Vad gjorde de? De startade den första socialistiska bildbyrån där medlemmarna hade lika rätt till sitt arbete och sina pengar. I princip kan man säga att de startade det första fotografiska facket.
Det är ju bara att kolla på Bressons bilder. Vad tar han ställning för? Människan, den lilla människan. nittionio procent av hans skildringar handlar om vanligt folk. Han lyfter fattiga människor i sina bilder, ger dom dignitet. Hur många fyllebilder har han publicerat? Hur skildrar han överklasen ? Ganska beskt osv.

Det stora problemet idag i tex svensk fotografi är avpolitiseringen. Att fotografen inte tar ställning för vad hen plåtar och varför. Idag har det blivit att ställa ut som gäller, men VARFÖR ställer man ut? Vad finns det i bilderna som MOTIVERAR en utställning?
Man kan ställa ut allt. Man kan ställa ut det som är vackert eller fult, men frågan kvarstår: VARFÖR ställs det och vad vill man ha sagt? Eller ställer man ut för att sälja lite bilder och få ihop till gröten? Jag säger att det är också okej, MEN man måste ha lite intellektuell spänst och ta reda på vad det handlar om. Varför, vad och för vem?

Nog om det.

Klas Östergren


Såg att Klas Östergren valts in i Akademien. Det är en bra författare. En gång i tiden skrev han också om fotografi. Han skrev mycket bra om fotografi. Anders Paulrud är en annan som skrivit bra om fotografi. Han dog ju tyvärr för några år sedan, alldeles för tidigt.

Båda de här herrarna har jag haft bra snack med. Östergren på 80-talet då jag ville han skulle följa med mig till Kambodja och skriva. Paulrud på fiken runt Nytorget på den tiden han bodde på Klippgatan, strax innan han dog.

Jag beundrar båda. Att komma med i Akademin är nog det finaste en författare kan komma. Akademin är för svenska författare, verkande i Sverige. Jag funderar på vad samma sak innebär för en fotograf? Att få Konstnärslön eller Författarpenning är nog det finaste man kan få. Sedan Sune Jonssonpriset, stora Konstnärspriset, Gullers, Lennart af Petersen. De är de finaste man kan få.

Tyvärr har ju Arbetets museums dokumentärpris helt tappat formen sedan många år, har noll koll, så det kan inte räknas som något att få. Hasselbladspriset, som är ett internationellt pris, har tilldelats Sune J, Strömholm och Lennart Nilsson. Den ende svensk som kan få det idag är Anders Petersen och han borde få det för sin livsgärning.

Vi gjorde en koll för några år sedan vilka som fått mest stipendier i det här landet av fotograferna. Det var Tunbjörk, Petersen, jag och Smoliansky. Intressant va? Om det är någon som gnäller så kolla på produktionen. Ingen av de här gubbarna har legat på latsidan om man säger så .Jag har gjort 30 böcker, Petersen också, osv , osv...
Nog om det. Jag vet vad ni tycker, men eftersom ni inte kan kommentera så får ni istället lägga energin på att göra något eget. Tacka mig för det.


Besiktning


Besiktning. Förra gången jag besiktade min röda Ferrari dundrade jag in på stationen utan fungerande hastighetsmätare och skallrande avgasrör. Snubben som besikta liket lulla runt och humma, en Ferrari är ju ändå en Ferrari. Plötsligt såg jag en skidbräda som stod lutad mot väggen.
- Är det din bräda, frågade jag den hummande besiktarn
- Ja, sa han, och jag kände på brädan.
- Jävligt oslipad, sa jag och tog ut ett slipverktyg ur bilden och drog några varv så rosten försvann på stålet på brädan.
- Nu jävlar har du bett, sa jag.
Besiktningsmannen kände själv.
- Satan,sa han. Du vet hur man gör.
Tre minuter senare var Ferrarin avklarad. Allt funka tydligen perfekt.

En annan gång hade jag en röd Sport Audi. Mycket trassel om man säger så. Fick inte igenom lyset två ggr, blev lite härsken, la in ett batteri under baksätet och koppla lamporna dit. Nog fan lyste det bra, drog till besiktningen.
Killen hoppade in, slog på tändningen, det lyste som fan, värsta fyrverkeriet.
Snubben kolla lite, sedan frågade han varför jag hade ett extra batteri under sätet? Vore det inte enklare med rätt sorts lampor i frontbelysningen?

En annan gång torska jag på motorvägen till Arlanda, hade missat ombesiktningen beroende på att då den gick av stapeln var jag i Grekland. Nu blev jag uppjagad av snuten med lanternorna tända. Jag menar, en röd Ferrari är en röd Ferrari. Nästan dragna vapen. Baksätet, blåsa och ha sig. Nå, varför kör du med körförbud frågade bängen?
- Jag är på väg till verkstad och laga, ska besikta imorgon bitti.( Det här var på söndag kväll och jag skulle hämta en snygging på Arlanda)( Vem fan bryr sig om lagen då?).
Bängen kolla hårt på mig. Ljuger du, sa han. Nej,sa jag. Okej,sa han. Kör till verkstaden då, vi följer efter.

Okej okej, tänkte jag då vi drog iväg. Hur fan ska jag fixa det här? Får köra in på någon kåk vid Arlanda, någon som ser ut att ha garage, kliva ur blixtsnabbt och säga till den som öppnar att du får en lax om du säger att vi skall laga kärran. Måtte det bara inte vara en barnmorska eller frisörska som öppnar dörren då vi landar på garageuppfarten.
Jag såg framför mig hur snutarna satt i sin saftblandarkärra och smålog. Nu skulle den där jävlen i röda Ferrarin få sitt, men vad fan, plötsligt dunkar det till. De passerar mig med ett väldigt axande, fått ett rejält larm helt enkelt. Klarade mig, som alltid.

Som sagt, nu till besiktningen och slipverktygen är givetvis med i bakluckan.

torsdag 27 februari 2014

Kaffe

Jag tänkte skriva om vikten av kaffe. Sven Öste, den fantastiske utlandskorren och utlandschefen på DN skrev en gång om Stenmark. Det var en text,  liksom utifrån, då Stenmark tränade, om och om igen. En annan som skrivet en av de bästa boxningsböckerna som gjorts är Carol Oytes. Den där smala, tunna bruden har skrivit en liten skitbra bok om boxning. Hon gick tydligen ofta med sin pappa på boxning. Torbjörn Säfve har också skrivit mycket bra om boxning.

Jag tänkte skriva om kaffe. Jag går ofta till ett ställe som hette Svart kaffe förr. Nu heter det något raketliknande, men de har cool personal och skorpor som jag norpar från en bänk. Jag har en mani och det är att alltid sno något på cafeer. Jag hittar alltid något jag kan äta gratis. Det är mitt vardagsäventyr. Jag är en mästare på att få billiga mål mat och fika.
Det började redan 1969 då jag gav krögarn i mitt hus lite bilder, sedan hade jag gratis eller nästan gratis lunch i flera år. Efter det blev jag polare med karatemästaren på St Paulsgatan, tog en bild på hans unge och sedan var det billigt fika igen. Soffan ska vi inte snacka om. Där åt jag gratisbullar hela tiden, men det var väl mest Gabbis fel, som bjöd och tyckte jag såg mager ut.

Jag brukar klara mig. På mina långa äventyr i Spanien eller Baskien hade jag alltid favoritkrogar. I Baskien, i Sestao, en krog som låg där fartygen gick in. Fönstren ut mot kanalen var täckta med vita virkade gardiner där man stack in tandpetaren när lunchen var klar. När jag reste därifrån gav jag bort en bild, vi snackar 1974. Jag återkommer till stället på slutet av 80-talet, äter en lunch, sätter tandpetaren i gardinen, då kyparen, nu en gammal man, kommer ut till mig och har bilden i handen. Han kände igen mig och det var ett vackert ögonblick. Jag blev givetvis bjuden på lunchen den gången med.

Ja, jag skulle snacka om kaffe, det blev något annat. 

Jills veranda 2


Miles i lurarna. Var ute på fiket, träffa Misha som har en ny fotogrupp på gång. Nu ska alla från hela Sverige få vara med. Jag går till det här fiket för de har gratis skorpor till kaffet. Sån är jag, lyssnar på två brudar med ett öra. De snackar bostäder. Jag tänker på Jills veranda och Kristian Gidlunds liv. Idag lever vi i en slags tro att vi alla ska bli hundra år. Vi tror att en doktor ska fixa våra krämpor så vi kan hasa oss över 80-årsstrecket. Hur många lever ett bra liv efter 80? Inte  många. Jag träffar många män som rasar totalt efter sjuttio, hur de blir efter 80 ska vi inte snacka om.

Min polare DrP , säger alltid att ge fan i doktorerna och min lilla erfarenhet av doktorer ger honom verkligen vatten på kvarn. Visst, det är bra att gå till doc om man brutit armen, svårt att fixa själv, men det andra, blodtryck osv, ja, de sitter bakom ett skrivbord, det tas blodprov, han eller hon, hmhm, kollar i skärmen, skriver ut något som alla andra med samma sjukdom, typ blodtryck, får. Jaha, vad fan var det? Var det en doktorsinsats? Så fan helller.

Det är en grej. Den andra är att doc kan inte göra så mycket. Det mesta är självhjälp. Att gå till doc innebär också en annan grej. De sätter igång en oro inom en med sitt hummande. Man hade mått lika bra utan att få veta resultatet. Det är möjligt att man dör fem år tidigare, men då har man levt med flaggan i topp, kuken i fittan och haft några härliga bakfyllor utan att oro sig för något som doktorn hummat om.

Ja, visst är jag utvecklingsfientlig? Hahah, Miles i lurarna gör en giftig. Visst, langa hit en medicin, men låt oss inte inbilla oss att doktorn kan fixa läget. Hen kan reparera oss, men det mesta är självhjälp, träning och tro på livet, göka, dricka, äta någorlunda sunt och inse att medelåldern är faktiskt inte hundra år. Kanske också inse att livet inte är så kul efter 80 om man käkar en massa mediciner som gör att man vinglar då man ska gå på muggen.

Sartre blev 75. Hemingway, 62, Miller 93, Strömholm 83, Bresson över 95, Kertesz 95, osv,,fotografer tenderar att leva länge, men det beror nog på allt fix de fått i sig i mörkrummet. En fotografs lungor är en silverskål från Scanfix.
Miles lirar på. Jävlar så bra det är. Katten rusar över golvet. Han gör så då han ska skita. Helt sjuk i huvet. Inget snack om den saken.

Jills veranda


Kristian Gidlund på Jills veranda. Ett sådant program kan man inte värja sig emot. Det är bara att gråta. Vilken snubbe, vilken storhet. Han gjorde verkligen sitt korta liv till något som kom att beröra. Fruktansvärt starkt.

Jills veranda utspelar sig ju i sydstaterna, ett område som vi brukar kalla ganska konservativt, men jag är faktiskt lite knäckt över hur mycket jag tycker om i de här miljöerna. Hur folk pratar, sättet man tilltalar varandra i affären, landskapet, musiken .. ja, det tar faktiskt lite knäcken på mig hur mänskliga folk är trots sin sk konservatism. Värmen är stor mellan människorna. Det finns något som rör sig i luften.

Sedan kan man ju bli tokig på vapenhysterin osv, men i det hela stora så blir jag fan knäckt över värmen, närvaron, landskapet, musiken, jag skulle fan trivas med att bo där, köra stor bil, ha hatt,,,inget snack om saken.

En mille eller ett år


Jag börjar med tre bra länkar.
https://www.lensculture.com/articles/henri-cartier-bresson-henri-cartier-bresson-70-year-retrospective#slide-1

 https://www.lensculture.com/articles/mila-teshaieva-promising-waters#slide-5

https://www.lensculture.com/articles/max-de-esteban-proposition-four-heads-will-roll#slide-13

Sedan till dagens ämne. Ett år eller en mille. Jag drömde i natt att jag fick frågan om jag fick en mille, vad jag skulle göra med den. Eller om jag bara hade ett år kvar att leva, vad jag gjorde det året.

Det var en märklig känsla där jag låg mellan dubbla lakan. En mille, vad är det? Ingenting. Jag skulle kunna köpa mig ett större sommarhus. Jag skulle kunna dela ut pengarna till mina barn eller jag skulle kunna lagt dem på hög, höjt min levnadsstandard. Å andra sidan. En mille skulle inte göra ett skit för mitt liv. Jag har allt jag behöver. Kärlek, kropp, barn och ett boende. Kort sagt, jag skulle kunna avstå från pengarna för de behövs inte, i alla fall inte på djupet av mitt liv.

Ett år till att leva? Då skulle jag snabbt jobba igenom allt, göra mig beredd för döden, vara med mina barn, min älskade, men framför allt jobba. Jag skulle jobba hela tiden för det är vad mitt liv går ut på. Arbeta, berätta historier, jobba, jobba. Ett liv utan arbete, intellektuell spänst är ju inget liv. Sex, kärlek och arbete. Det enda som räknas och ska jag dra ifrån de tre så ryker sexet först, sedan kärleken och sist arbetet. Nu hänger kärlek och arbete ihop. Kärlek kostar ingenting. Det är något man har i sig. Kärlek är allt i livet. Man måste omfatta allt med kärleken, sin partner, kameran, skidorna, cykeln, sina barn, vänner, maten, blommorna. Kärlek är ett förhållningssätt. Kärlek är inte något som faller ner från himlen på Skånegatan. Kärlek är en attityd.

Nog om det. Ett år skulle innebära att arbeta, med kärlek i botten. En mille, betyder inte ett skit för mitt liv handlar inte om att konsumera, köpa, betala av. Mitt liv handlar om att arbeta och att arbeta ska ha motstånd, lite pengar är ett bra motstånd.

onsdag 26 februari 2014

Det svarta berget, liten modell.


Det svarta berget by Micke Berg | Make Your Own Book

Jag har gjort skidboken i en liten version, kostar 315 kr på Blurb, 500 kr om du köper den av mig.

Livet

Jag är dualist. Jag tror på det kollektiva, men söker mig ofta till ensamheten. Jag kan vara tillsammans med andra men kan ändå vara ensam i mig själv. Jag är en son av snö och sand. Jag älskar båda. Det grå, mitt emellan orkar jag inte med.
Jag tror på att vara politisk i alla lägen. Vi är alla politik, hela tiden. Det du inte tar ställning för är också politik. Man måste ha en idé om livet, om vad man vill livet ska innehålla, hur man ska komma dit. Det är det som är politik, demokrati.

Folk som dricker för mycket är hopplösa. Jag orkar inte med dom. Ju äldre jag blir, desto mer fyllon ser jag runt omkring mig. Snacka om att slänga bort sitt liv. Jag tycker många fotografer behandlar kvinnor dåligt. Det är som om de inte fattat att det är nya tider nu. Jag tror inte SD består av 12 procent rasister. Jag tror sossarna och de andra partierna inte skött den frågan rätt. Det måste till agerande för det finns problem. Man måste agera så att alla kommer till användning i samhället.

Jag tror inte på att ångra något. Man kan be om ursäkt, men det är ännu bättre att göra rätt från början. Det håller inte att komma för sent. Det håller inte att se ut som en slusk, jobba dåligt, inte anstränga sig. Det är viktigt att försöka.

Mankell berättade en gång om en liten urfattig kille som inte hade skor, men på sina fötter hade han målat dit skor. Det kallar jag kraft, stolthet, tilltro.

Jag tror på en förenklad tillvaro. Idag ska allt lösas med hjälp av konsulter, psykologer, osv. Mitt råd är: Tänk själv. Vanligt bondförnuft löser allt.

Jag är en son av sand och snö. Idag är det ebb, grått, iskall vind. Jag har huvudvärk. Det måste vara ebbens fel.
Om hur man slutar med alkohol....
http://lustochliv.blogspot.se/2014/01/jag-tar-farval-av-en-gammal-alskare.html

Saul Leiter, svartvitt

http://www.telegraph.co.uk/culture/photography/10609449/Saul-Leiter-Early-Black-and-White-Photographs.html?frame=2807326

Hans bästa konstverk var hans liv


Jag läser en artikel om Neneh Cherry i DN. Rubriken är: Skivan är en resa ur det svarta in i det blå. En vacker rubrik och konstigt nog hör jag hennes brors röst, Eagly-Eey Cherrys röst, när jag läser rubriken. Konstigt att jag kan känna sådan sympati för henne, trots att jag knappt hört en enda låt.

Det är kanske hennes mamma Moki som spökar. På den tiden jag bodde i Lund hade jag lite kontakt med familjen som då bodde i ett hus i Tågarp. Jag följde med styvpappan Don Cherry och gjorde ett reportage om honom. Deras hus i Tågarp hade allt som jag gillar. En slags kollektiv värme.
Ahmadu Jarr, Neneh Cherrys pappa, som var slagverkare, plåtade jag också fastän långt senare. Jag minns än idag en klassisk spelning där Cornelius sjöng blues och bandet Egba lirade, förstärkta med andra musiker. Det var ett party i klassisk anda och hälften av musikern föll av scenen och det var ett otroligt drag.

Granne med huset bodde Steve Rooney, han som startade Multikulti, affären på St Paulsgatan 3 och har en känd son som är skådis. Steve ser jag ofta på Katarina bangata där han står och säljer samma saker som han sålde på Multikulti.
Det finaste är ändå vad Eagle-Eey sa om sin mamma då hon dog för några år sedan. " Hennes bästa konstverk var hennes liv". Vackert sagt, mycket vackert sagt. Kärleksfullt.

Det som ändå slår mig mest i den här artikeln är hur den berör mig. Hur vissa cirklar kommer tillbaka. Huset i Tågarp, den stora familjen, den skapande energin, kärleken mellan föräldrar och barn. Hur en man som jag, som kanske besökte huset två gånger, fortfarande minns värmen, det roliga, lätt kaotiska som något fint.
Det är så man själv vill bli ihågkommen. " Hans bästa konstverk var hans liv". Det är något att sträva efter.

tisdag 25 februari 2014

katten o livet


Jag o katten har ett speciellt förhållande.Jag tycker om honom, men vill inte ha honom för nära mig för mycket för då känner jag mig allergisk. Idag känner jag mig kass, ont i alla leder och allmänt illamående. Då vill katten kela hela tiden, liksom då jag har minst lust någonsin. Det slutar med att han blir sur och hoppar upp i en låda under taket i hallen. Sedan ligger han där och sover tills hans älskade, kvinnan i familjen, kommer hem. Då hoppar han ner och fjantar sig rejält för henne.

Så är det med katter, bara så ni vet.

måndag 24 februari 2014






Idag kom vi att snacka om hur det var då vi gick på Fotoskolan. Jag minns fortfarande då vi skulle plåta akt, eller naket. Då hade lärarna fått en modell att ställa upp. En helt naken tjej i sina bästa år stod på ett bakgrundspapper och poserade för oss. Vi skulle gå fram en och en, säga hur vi ville hon skulle agera och sedan skulle vi knäppa korten.

En lätt halsbrytande upplevelse. Jag letade febrilt neggen men de verkar ha gått ner i skämskudden. I alla fall minns jag att jag kände mig svettig. Klart modig tjej i alla fall.

Bilderna är från Berlin, förra våren, vid den här tiden.

Cape town


Sydafrika. I morse gjorde jag en test om vilken stad jag skulle bo i. Det blev Cape town,  Jag gillade Cape town, påminde om Stockholm med vatten och en slags ytor. Det viktigaste för mig i en stad är parkerna, de lugna ställena som påminner om landet. Jag avskyr saker som Hötorget, Stureplan osv, en massa skrål och skrik. Nej, en lugn plats där det gärna får finnas ett fik, eller en restaurang.

Idag är det måndag och nu har jag skrällig hals,man kanske skulle ta en tablett. En annan behöver ju inte oroa sig för doping. Tycker lite synd om Bäckström, käkat samma piller i sju år och så blir det fel.Tydligen hade han värden ganska högt över det tillåtna och det sätter ju upp en massa frågetecken. Ljuger han? Eller knaprar han pillren i egen regi? Nu är ju regler regler, dvs någonstans drar man gränsen, men olyckligt var det. Matchen mot Kanada däremot var ju ett sömnpiller. Hur tråkig som helst och vi hade inte en suck. De var bättre på allt. Däremot var de svenska ledarnas reaktion patetisk. Har du torskat på doping så har du torskat, skit samma när meddelandet kommer.

Polarns slalomåkning gick ju sådär. Trist bana, men lika för alla, men det är tråkigt då det tar typ 10 åkare innan man börjar fatta hur man ska köra i banan om man ska komma ner på benen. Slalomworldcupen är ju helt hopplös numera. Det är så dåliga banor att det knappt går att komma på pallen om man inte startar bland de sju bästa. Det är bättre att bara köra parallellslalom. Då blir inte banorna sönderkörda på samma sätt och det är rättvisa för alla.

Nu är cyklingen igång, Andalucien runt. Valverde i form. Jag kollar mest om våren kommit på tvbilderna och det verkar den ha gjort. Träden blommar och det kommer grönt på lägdorna.

söndag 23 februari 2014

Skanstull

!969 bodde jag på Blekingegatan. Under mig fanns det en bra krog som hette Paris bar, eller något liknande. Jag lyckades bli polare med ägaren, gav bort några bilder jag gjort i mitt kalla mörkrum på fjärde våningen. Det var ovanligt bra mat hos den där fransosen.

Sedan flyttade jag till Rutgerfuchsgatan, 7 våningen utan hiss. Jag bodde med taket som granne. Där härjade min katt. Nere på gatan, i Skanstull, fanns på den tiden en tidningskiosk. En liten fyrkantig låda ala Spanien, eller Italien, där en gubbe sålde tidningar, hängde utanför och snacka. Jag minns än idag hur upprörd jag var då några busar rivit ner hans lilla kåk och gubben la ner rörelsen.

Sedan blev det en krog i den där hörnan med då hade jag återigen flyttat till en ny adress, Rosenlundsgatan, där jag skulle stanna i tjugo år.

lördag 22 februari 2014

Bra norsk bokhandel.
http://foto.no/cgi-bin/articles/articleView.cgi?articleId=41516

Sam Shepard, End time city, Michael Ackerman, Body and soul, Chrster Landegren, Stora bilar.


Jag har Michael Ackermans End time city som underlag till musen. Under Ackermans bok ligger Christer Landegrens Body and Soul, två fina böcker. Mycket svärta.

Jag hämtade just ner min Nischikiracer, pumpade däcken, men tänkte mest på Sam Shepard, skådisen och dramatikern, som är flygrädd och helst kör bil till allting. Jag älskar att köra bil, stora bilar som man kan sova i. Det är viktigt. Det är också¨viktigt att köra långsamt, lyssna på bra musik, se landskapet, öppna fönstret, ta in, göra resan till ett center i livet. Jag kör aldrig i stan. Där cyklar jag,, men att köra bil genom Europa på små vägar, stanna vid krogar som ser vanliga ut,sova i bilen, är en höjdare. Det finns inget vackrare än att ligga i bakluckan på en madrass, öppet fönster, lyssna på hur natten kommer, drar in över bilen , ungefär som borstarna på en biltvätt.

Typiskt nog torska Sam Shepard på en fyllekörning för något år sedan men jag ser hur han kör över den amerikanska kontinenten i sin stora truck.
Michael Ackerman flyttade till Polen där han nu har arbetat med ett projekt en längre tid. Hans bilder är lindrigt sagt nerviga, men i lagoma portioner gör de gott för den som har skakiga nerver. Christer Landegren gick tyvärr bort alldeles för tidigt,men förutom sin egen utmärkta fotografi var han lärare på Fotoskolan, kopierade åt Strömholm och var en ganska mild och trivsam människa.

fredag 21 februari 2014

Karin Alfredsson, Mia Galde, Rothko, Ernst Haas


Karin Alfredsson, Mia Galde, Rothko, Ernst Haas. Jag har svårt för färgbilder. Jag älskar det svartvita eftersom jag är en slags dokumentärfotograf. Om jag skulle fotografera i färg skulle jag arbeta som Ernst Haas, som en målare.
För några månader hade Mia Galde en fin utställning, färgbilder, som nästan var verkliga. De tangerade verkligheten, var en slags nedtonade verkligheter, nästan på väg in i måleriet.  Hade hon visat färre bilder i lite större format hade känslan av overklighet varit ännu starkare. Det var en fin utställning som visade på något nytt. Häromveckan var jag på Fotografiska och såg en kvinna som plåtade i rörelse, hennes bilder flög i luften. Tyckte mycket om det också.

Idag passerade jag Pom o flora, fiket på Bondegatan. Satt och tittade på en målning som hade lite av den abstrakta expressionisten Rothko över sig. Jag ska inte ta i, men det fanns liksom lager på lager i bilden. Jag trodde det var en målning, men det var ett foto av Karin Alfredsson. Jag var tvungen att kliva upp, gå fram och se in i den svarta målningen som tydligen var tagen i ett träsk. Det var fotografi som var måleri. Det var fantastiskt bra. Jag kände ett stygn av avundsjuka för precis så vill jag fotografera färg om jag skulle göra det. Nu har Karin tagit den vägen. Det är bara att gratulera. Ingen kan passera orginalet. Något nytt är fött och jag är den första att lyfta på hatten.

Hur går det till, egentligen?

Egentligen är jag ju pensionär, fyller 65 i år. Men ändå, kan jag ju fundera ibland över mitt liv. om jag gör något av det?

Varje dag vaknar jag vid 0600, läser tidningarna, kollar vädret i Malaga, Åre, om det blåser mycket tycker jag synd om Ola och Matte som ska stå i Hamre och undervisa och bli som frysta fiskpinnar, jag kollar också vädret på Naxos och Cutar. Efter det drar jag igenom nätet, allt detta i sängen. Klockan 0800 käkar jag två ägg, skriver dagens blogg och vid 0900 drar jag till skidbacken för ett tretimmarspass. På sommaren cyklar jag två, tre timmar. Lunch, fika och efter det jobbar jag till 1600, ca då jag är skittrött, tar en enkel siesta på en timme, slappar, äter middag och sedan brukar jag komma igång med ett arbetspass till 22, ca innan jag somnar halv elva,sover till 0600 och så är det igång igen.

Min fotografering sker hela tiden i språnget. Jag har aldrig bestämt att jag ska plåta, det sker bara rent instinktivt, ryckvis. Ser jag något så plåtar jag. Skrivandet är en mycket seriösare grej. Jag älskar att sitta vid tangentbordet och förflytta mig till en annan värld. Fotografera gör jag helst på resor, då jag försvinner från stan.
Ja, gör jag något då? Kanske, kanske, jag förflyttar tiden, jag roterar, men jag känner aldrig att det är så viktigt att göra något. På något vis känns det inte ens viktigt att göra en ny bok, mer än att jag tycker det är kul att göra dom. Och utställningar, vet inte. Jag kommer att göra en stor Retro 2016, sedan kommer jag nog att bara göra små skitsaker tills jag ligger i graven, små häften, tankar. Jag gillar känslan att vara någonstans, skicka meddelanden över världen, som små brev, hämtas på Poste restante.Om ni nu vet vad det är, Poste restante. Mina Poste restante kommer som inlägg på Fejan eller i bloggen. Det blir min framtid, sedan får ni leta upp mig på en krog, berätta saker för mig, berätta saker om mig, så bildar vi ett litet hemligt sällskap som utbyter små hemligheter i tiden.
Vackert va? Tycker i alla fall jag.

torsdag 20 februari 2014

Manisk längtan

På vägen till Vietnamesen möter jag tre kvinnor i min ålder. Jag tänker: Vad har de varit med om i sina liv? Massor! Jag tänker också: När kommer tiden för att inte anstränga sig?
De passerar snabbt. Jag känner deras doft, deras skratt i kvällen. Skrapan lyser på ett annat sätt numera då det inte är skatteskrapan utan nöjesskrapan.

På Chutney kollar kvinnan som plockar disken på mig på ett speciellt sätt. Jag fattar inte varifrån hon kommer. Det är bra mat i alla fall. Mycket bra mat och två unga män pratar objektiv med varandra. Den ene försöker förklara för den andre vad brännvidd är, vad skärpedjup betyder. Jag säger inget, äter min etiopiska gryta, som sas skulle vara stark, men inte är det.

Polarn reste till Kanada igår. På vägen till Pom sa han plötsligt: Varför blir man alltid deppig då  man ska resa iväg? Jag hade inget svar. Dagen innan jag ska resa någonstans fattar jag aldrig heller varför jag ska resa. Jag blir alltid tungt deprimerad.

Jag älskar att lyssna till ljudet från tangentbordet i natten. Det är som om någon smaskar i sig gröt . Ett ljud jag avskyr men inte när jag skriver själv.

Jag har många frågor: När ska man sluta anstränga sig? Varför blir man deppig innan man ska resa?

Hasse Geddacorner






Det här är Hasse Geddacorner. Här brukade jag alltid möta honom. Han hade lokal  högst upp i Strykjärnshuset. Jag brukade fika på bottenvåningen. Jag har också bott på tre adresser i det här hörnet sedan 1969.

Ryska snuten spöar Pussy Riot. Hur korkade kan de bli dessa snutar? Det påminner mig om Sydafrika där snutarna hade oxpiskor. Att slå någon med en piska är att markera hur mycket man hatar någon och hur lite man tycker dom är värda. OS i Sotji har verkligen passerat alla gränser i osmaklighet. Däremot är de svenska insatserna strålande.

I övrigt finns inte mycket att tillägga.

Alain Laboile, sally Mann, snö och frusna hjärtan

 Det började inte så bra. Hade tänkt ta ut cykeln, men vad händer. Det börjar snöa för första gången på flera månader. Shit, perkele.

Bilden ovan visar vad jag läser nu, eller just har läst. James Crumley, snacka om hårdkokt, Underbart bra. Zanders, Simmaren, var skitbra, sedan kollade jag lite i Strömholms lilla häfte. Älskar den typen av små, hemliga böcker och eftersom Christer alltid sa att man måste berömma sig själv eftersom aldrig någon annan gör det, så kollade jag i mitt eget mästerverk. Fan, vad bra jag är. Det är ju ofattbart...

Ja, så kan dagen börja. I natt kom jag att tänka på det här med frusna hjärtan. Om jag ska bedöma en fotograf vill jag se hela dennes produktion, projekten och det privata. För mig har de båda bitarna lika stor betydelse. En fotograf som aldrig visar vackra, varma, sensuella bilder av sina barn eller sina kärlekar, blir jag väldigt bekymrad om, tror jag inte riktigt på. Jag känner att den människan lever med fruset hjärta.

När den tanken satt sig började jag tänka på Koudelka. Moriyama, med flera, som är helt fantastiska fotografer som sällan eller aldrig visar bilder av sina kära, sina barn, sensuella bilder. Moriyama visade ju för ett tag sedan nya bilder från södra Frankrike, där några kvinnor log på bild. Det var som om solen kom in genom molnen, som något skingrade sig. Det var som om hans frusna hjärta tinade upp. Om man ser på alla videos på U-tube om tex Koudelka eller Moriyama, eller någon annan, så ser man ensamma män, lite kantstötta, kanske lite psykiskt sargade. Kanske är vi alla sargade, men vissa har också frusna hjärtan. Inte för att de vill ha det, utan för att livet gett dom det.

Jag har också ett fruset hjärta som tinar upp hela tiden. Mina barn har tinat upp mitt frusna hjärta. Många av de som jag tycker om har levt med frusna hjärtan. Strömholm var väl ingen idealpappa precis, men han fick ihop det med sina barn till slut, men hans produktion, hans barnbilder, visar på längtan efter den närhet, eller den saknad han kände efter sina barn.


Jag lägger in en länk här, till något som kallas ett svar på Sally Mann. https://www.lensculture.com/articles/alain-laboile-la-famille#slide-22. Lite för sött och gulligt kanske, men ändå så bra. Påminner en del om Markus Jenemark, som jag dock tycker är snäppet bättre.

Alain Laboile. Igår kollade jag på Sally Manns bilder. Hennes kyliga exakthet, hur hon plåtar sina barn ger mig lite konstiga vibbar. Det är fantastiskt gjort, men lägger man till hennes betraktande av sin mans dödliga sjukdom och liken hon plåtade så blir jag lite vek i knäna. Sally Manns bilder visar också på vikten av rätt kön i vissa lägen inom fotografin, En man som tagit hennes barnbilder hade blivit strimlad. Sally Mann klarar sig till stor del genom det hederliga moderskapet, att en moder inte kan vara ond.

Ja, det var väl dagens betraktelser. Take it or leave it, som man säger.



onsdag 19 februari 2014

Till kvällen




Jag sitter och skriver framför en liten park. När jag lyfter min blick ser jag hundägarna gå där ute. En del är fotografer, märkligt många av dom har en lurvig hund.
Idag satt jag en sväng med min grekiske vän, som förr var min svenske vän, och tittade i hans nya böcker. Det är fint att se i andras böcker. Jag tycker allt mer om dåligt tryck, lite grått, underground. Lite som Sergio Larrains bok. Det är bra, det är fint.

Jag är nöjd och jag är lite uttråkad. Läser min väns blogg från Indien. Hon ligger i en liten hydda i södra Indien och tänker på sitt torp utanför Nyköping. Var man än är, så är man någon annanstans. Polarn Lång Anders svängde som fan idag i backen, men det berodde väl på att han skulle imponera på Victoria som var där med sitt kungliga följe. Själv retade jag biståndsministern en dag. Jag visste inte att hon var hon utan jag körde på som vanligt och det fungerade så där. Livvakten såg konstig ut..

Jag går på stan och känner vindarna. Är man i rätt mode är alla människor vackra. Stockholm kan vara vackert. Det är lätt att kritisera allt och jag tror också att överallt kritiserar man allt som man har runt omkring sig. Sådan är människan helt enkelt. Vi kritiserar.

Jag gick in på Cyberphoto o kollade på kameror. En ny Leica kostade 58000 kr utan glugg. Det är ett bra pris för en kamera som knappt duger till något annat än att plåta med på gatan. Förr i tiden hade man ju Leicor i studio. Har ni sett den där klassiska bilden med den svenske fotografen, Leican och utlösningssladden. Han hade atelje nere i Klara och sedan i köpcentrat mitt emot NK, Rolf Winquist, kanonfotograf. Mycket bra, plåtade allt, skådisar osv,,jag tror Epstein fick sina första duvningar hos honom.






tisdag 18 februari 2014

Sakta glider den iväg


Sakta glider den iväg, vintern. Fast man hinner knappt tänka tanken så bestämmer den sig för att frysa till lite. Jag är inte den som fryser, men det pågår en del ganska konstiga grejer. Det här med vem som får vara med i SR under tiden fram till valet. Mycket märkligt, känns verkligen konstigt hur man resonerar?

Läste Simmaren, en bra deckare.

Med skammens rodnad.

Med skammens rodnad sätter jag i mig årets femtonde semla. Är jag tjock? Nej, men är det nyttigt? Nej, men so what? Jag kompenserar med ett glas vin på källen.

En pensionär i backen frågar mig om jag någonsin jobbar? Nej, vad ska jag svara? Har jag någonsin jobbat? Jag har aldrig tänkt på mitt liv som arbete. Nog har jag utfört en massa, skidat, cyklat, skrivit, plåtat, rest, men inget är skiljt från något annat. Allt hänger ihop, allt ska ha plats i mitt liv. Jag har levt på samma sätt sedan 1969, mer eller mindre i alla fall.

Med skammens rodnad? Har jag känt den någon gång? Jo, då jag försökte förföra en kusin då jag var 17. Det var inte bra, men hon skrattade bara åt mig, men jag minns skammens rodnad. Annars har jag aldrig känt den, däremot har jag bara ångrat en enda sak i mitt liv och den saken behåller jag för mig själv.

Min fina dotter dök upp och ville snacka om livet. Jag fick ju aldrig göra det med mina föräldrar. Det är fint att få vara en slags mentor, lyssna, mest handlar det om att lyssna. Mycket i livet handlar om att lyssna då det gäller andra människor. Vad det gäller sig själv handlar det bara om agera,handla, göra, men för andra ska man lyssna.

I backen ser Lång-Anders  giftig ut, kör som en riktig Harald Harb. Nästa år ligger han och laddar i Alperna kring november för att knäcka. En av gubbarna jag åker med kör som fan, varje dag, för då han drar till Vemdalen i mars med sina gubbpolare, kliver han i skidorna, gnäller lite, stönar och säger att det är jobbigt första dagen på säsongen. Sedan sitter han några timmar senare i bastun och inmundigar allt beröm över hur han kan vara så jävla bra första dagen på säsongen.

I say no more. Livet är att lyssna och handla, eller som vi säger när det drar ihop sig: Fitta,kuk, handgranat.

Johan Tell, den gudabenådade skribenten

Sista skiddagen för i år. Det är möjligt att snön kommer och det blir bättre men jag ger upp nu. En sista dag med sol och snö under skidorna Jag följer Johan Tell, den fantastiske skribenten på Facebook. Han siktar på Vätternrundan och cyklar just nu kring Ronda i Spanien. Ronda ligger högt, vackert, fin liten håla. Jag har varit där mycket, första gången 1974.

Johan Tell var ju en gång i tiden workshopelev hos mig. Han tog bra bilder, men skrev så bra så jag tyckte han skulle börja skriva istället för plåta. Och så blev det. Nu har han skrivit en massa böcker, förutom alla grymma texter han skrivit i Vagabond. En gång delade han ut ett skosnöre till mig i pris, vilket ledde till ett tioårigt förhållande med en fin kvinna som hette Tina.

Nu cyklar han där i bergen, siktar på Vättern. Jag minns alla hans texter, jag minns skosnörena, jag minns förhållandet, jag minns Vagabond, den rugbyspelande chefredaktören, jag minns Per J och Grekland, jag minns dykarn från Bellmansgatan, jag minns, men mest minns jag sköna kamrater, goda minnen, fina, fina texter, randiga tights och en och annan inställd betalning.

Idag är det sista skiddagen. I samma ögonblicken som jag klickar i pjäxorna i Rossen, klickar Johan Tell i skorna i tramporna. Två världar, två tankar och ända glider allt in i samma känsla.

måndag 17 februari 2014

På fiket

Så har man flyttat. Hängde med Smollan på fiket mellan åken. Det satt ett par gapiga kvinnor med småbarn vid vårt bord. Jävla liv, de skrek hela tiden, de unga tanterna. Hade de hörselvadden kvar i lurarna. Smollan som är en mästare på oneliners sa: Först går de på dagis och skriker hela dagarna, sedan växer de upp och fortsätter och skriker,,, ja, vi lämnade det hela.
- Står du eller sittet du då du kopierar, frågade jag den 80årige mästaren.
Hans blick sa allt: Sitter, vad är det?

Jag minns hur jag ibland satt, ibland stod, då jag kopierade. Man måste röra sig då man printar annars går ryggen åt helvete. Det är ensidiga rörelser, framkallaren, stopp, fix och skölj. Inte mycket till movement där inte.

Ser att en del blev lite förolämpade då jag sa att Leica idag är en tandläkarkamera. Det är bara att kolla hur det ser ut. Förr kunde frilansfotograferna köpa en Leica, idag kan de inte det, möjligtvis en begagnad. Det är en fin kamera, men också ett runkobjekt. 

Nog om det. Man ska ju vara snäll, eller hur? Och det är man ju. Strömholm sa något fint om kameror och fotografer, eller hur man ska uttrycka det: " Det är med kameror som med hundar. Till helgen tar man ut dom på en runda". Det tyckte jag var fint sagt. Jag tycker alla som äger en tandläkarkamera ska visa klassen och anmäla sig till Fotografiskas höstsalong. Då får man en anledning till att lufta den snygga plåtbiten från Tyskland.