Alain Laboile, sally Mann, snö och frusna hjärtan

 Det började inte så bra. Hade tänkt ta ut cykeln, men vad händer. Det börjar snöa för första gången på flera månader. Shit, perkele.

Bilden ovan visar vad jag läser nu, eller just har läst. James Crumley, snacka om hårdkokt, Underbart bra. Zanders, Simmaren, var skitbra, sedan kollade jag lite i Strömholms lilla häfte. Älskar den typen av små, hemliga böcker och eftersom Christer alltid sa att man måste berömma sig själv eftersom aldrig någon annan gör det, så kollade jag i mitt eget mästerverk. Fan, vad bra jag är. Det är ju ofattbart...

Ja, så kan dagen börja. I natt kom jag att tänka på det här med frusna hjärtan. Om jag ska bedöma en fotograf vill jag se hela dennes produktion, projekten och det privata. För mig har de båda bitarna lika stor betydelse. En fotograf som aldrig visar vackra, varma, sensuella bilder av sina barn eller sina kärlekar, blir jag väldigt bekymrad om, tror jag inte riktigt på. Jag känner att den människan lever med fruset hjärta.

När den tanken satt sig började jag tänka på Koudelka. Moriyama, med flera, som är helt fantastiska fotografer som sällan eller aldrig visar bilder av sina kära, sina barn, sensuella bilder. Moriyama visade ju för ett tag sedan nya bilder från södra Frankrike, där några kvinnor log på bild. Det var som om solen kom in genom molnen, som något skingrade sig. Det var som om hans frusna hjärta tinade upp. Om man ser på alla videos på U-tube om tex Koudelka eller Moriyama, eller någon annan, så ser man ensamma män, lite kantstötta, kanske lite psykiskt sargade. Kanske är vi alla sargade, men vissa har också frusna hjärtan. Inte för att de vill ha det, utan för att livet gett dom det.

Jag har också ett fruset hjärta som tinar upp hela tiden. Mina barn har tinat upp mitt frusna hjärta. Många av de som jag tycker om har levt med frusna hjärtan. Strömholm var väl ingen idealpappa precis, men han fick ihop det med sina barn till slut, men hans produktion, hans barnbilder, visar på längtan efter den närhet, eller den saknad han kände efter sina barn.


Jag lägger in en länk här, till något som kallas ett svar på Sally Mann. https://www.lensculture.com/articles/alain-laboile-la-famille#slide-22. Lite för sött och gulligt kanske, men ändå så bra. Påminner en del om Markus Jenemark, som jag dock tycker är snäppet bättre.

Alain Laboile. Igår kollade jag på Sally Manns bilder. Hennes kyliga exakthet, hur hon plåtar sina barn ger mig lite konstiga vibbar. Det är fantastiskt gjort, men lägger man till hennes betraktande av sin mans dödliga sjukdom och liken hon plåtade så blir jag lite vek i knäna. Sally Manns bilder visar också på vikten av rätt kön i vissa lägen inom fotografin, En man som tagit hennes barnbilder hade blivit strimlad. Sally Mann klarar sig till stor del genom det hederliga moderskapet, att en moder inte kan vara ond.

Ja, det var väl dagens betraktelser. Take it or leave it, som man säger.



Populära inlägg