Nostalgi

Innan jag blev dekorfotograf, började på allvar med utställningar, så hade jag en lite annorlunda funktion som fotograf. Då var jag mer en reportagefotograf, vi var alla reportagefotografer som sedan när våra projekt var klara gjorde en och annan utställning. Vi drog till Båstad hela högen och plåta. Vi var politiska. Det var mycket bra. Sedan Mullvaden då jag var på insidan och de andra polarna på utsidan. Anders P blev trampad av en polishäst och fick sitta i rullstol ett halvt år. Sedan kom ETC, den bästa bildtidningen och Irlandsjobbet och andra jobb som fortfarande klassar ut det mesta som görs.

Det var en tid då vi verkligen var i luven på varandra. Jag minns en vernissage på Fotograficentrum då man slängde vin på varann. Det var ganska förbannat. Eller den gången jag gick in på Fotograficentrum, 1978, då Dawid och Håkan Lind höll på hänga sina bilder till en vernissage och jag sa att jag tyckte de skulle ta ner dom, för jag hade mina bilder från stormningen av Mullvaden klara. Det ledde till att Dawid och jag hade taskigt förhållande i tio år, men å andra sidan lyckades han sälje en 35mm leicaglugg som aldrig tog skarpt till mig, så det gick väl någorlunda ihop. Numera är vi kompisar igen.

Eller vernisssager, där jag spetsade vinbålet med läkarsprit och en del blev så fulla att de somnade på golvet under mina bilder. Ibland då det gick som hetast till kunde man höra Kenneth Gustavssons röst: Nu är det väl mycket snack?

Och vilka sköna fester. Sedan kom postmodernismen och då kukade det ur på allvar. Då blev det riktigt hett,slutade med att jag skrev en artikel med rubriken Peder Alton är död. Det gillade han inte,,,,ja , ni ser, allt kommer och går...kram på Er.