måndag 31 mars 2014

Tack ändå.







Jag vandrar i Per Anders Fogelströmland. Jag minns honom från förr. Det skarpskurna ansiktet, som en Siouxhövding, det vita håret, hans hus. Jag minns hur vacker han var. Hur bra han skrev. Nu möter jag Kallifatides. Han tror inte jag ser honom. Han har en snygg, dyr rock och mössan nertryckt över ögonen. Det är också en vacker man. En vacker man som skriver bra.

Jag ser honom. Jag ser alla. Människor som mig, som jobbat på gatan i fyrtio år, ser allt. Vi kan se avspända ut men det stämmer inte. Vår radar går hela tiden. Vi lyssnar, vi ser, vi lyssnar, vi luktar oss in på allt. För att stänga av radarn måste jag gå hem, sätta på lurarna och låta Patti Smith vråla i mina öron. Å andra sidan, då hon gör det, minns jag hur hon såg ut på Göta Lejon för en helvetes massa år sedan. Hon är också vacker. Hon är också författare.

Jag ser över vattnet till Skeppsholmen. Isen borde lägga sig. Jag ser mitt barndomshem som inte syns, men jag inbillar mig, ser hur jag och min morfar, som hade hjärtproblem, gick på morfin eller opium, tar mig i handen och frågar om vi inte ska mata fåglarna på isen.

Vi går ut genom grinden, passerar Skeppsholmsbron och stannar framför Grand Hotel. Vi har bröd med oss som vi kastar ut på isen. En del fåglar kan inte röra sig. De har frusit fast i isen. Jag kramar min morfars hand. Det är otäckt med fåglar som frusit fast då man är fem år. Min morfar är snyggt klädd. Hans dagar är räknade. Han är blek och han bär en svart Krimmössa. Det är också en vacker karl, körde amerikanare och sålde spisar till hemmafruarna. Nu är det över. Nu gäller det att klara vintern, mata fåglarna med det lilla barnbarnet.

Vi går hemåt efter ett tag. I den branta backen upp till kyrkan och vårt hem stannar han. En dörr öppnas, det är min mor som sett oss på avstånd. Det lyser i dörren och jag hör musik från jukeboxen. Jag springer snabbt uppför backen. När jag vänder mig om ser jag min morfar. Han står stilla, hans ansikte är blekt i skymningen. Han vinkar till mig att gå in och jag smiter förbi min mor, in i värmen.

Sextio år senare lyssnar jag på Erik Fritjoffson i mina lurar. Tack ändå, heter hans skiva. Livet är ett månvarv. En dag stod hon bara där i sin blåa dräkt, sedan hade hon en grön. Den gröna var häftig, framhävde hennes mogna, sexiga röv. Jag ville bara lägga handen på den, men ack nej, Man måste passa sig. Det var tjugofem åt tidigare som hon hade den blå klänningen. Vissa kvinnor är ens öde.

För tjugofem år sedan lockade den blå klänningen. Nu blev det den gröna som avgjorde saken. Erik Fritjoffson är sig lik. En gamäng, allvarlig man med rolig underton. Han hör också ihop med den blå klänningen för tjugofem år sedan. Många månvarv har gått sedan den blåa blev den gröna. Nu lyssnar jag på hans röst, den gröna klänningen hänger i garderoben. Det har gått tjugofem år, Eriks röst binder ihop Maria skolgata med Katarina ban. Tjugofem år är några månvarv, skillnaden mellan den blå och den gröna klänningen

Mina böcker







Min älskade fru var ganska trött i morse då hon gick till jobbet. Modernt arbetsliv kan vara tungt. Någon frågade mig om mina böcker. Man kan dela in min bokproduktion i före och efter internet.

Mina 18 första böcker gjorde jag på klassiskt vis, på förlag. De finns att köpa på olika antikvariat. Jag har själv några ex av Istället för drömmar, 350 kr, Naxos svarta nätte, 300 kr och Skogsnäs, 200 kr. Resten är slut.

Internetböckerna på Blurb, kan Ni kolla igenom om Ni går ner till länken Blurbböcker längre ner på sidan. Tror det är tolv böcker. Det finns också en del länkar till böckerna i ett tidigare blogginlägg för någon dag sedan.

Vi du läsa så ska du köpa Historien måste berättas, sjuttiotal, Spanien,, Dagar utan mening handlar om 90-tal, sedan skrev jag en bok som heter Erstagatan, 2000-tal, alla dessa på Blurb. Jag har ju också skrivit Fotograferna och den får du leta upp på antikvariat. Jag skrev också en bok från Grekland för ett år sedan, Greece diary och slutligen Betraktelser.

Resten av böckerna är med betoning på bild. I många av mina böcker finns det längre texter, som i Skidboken i våras och i Naxos svarta nätter och i mina gamla böcker som Retro och Istället för drömmar.

Affe hade ett inlägg om att man förbrukar bilder på nätet. Det är ju helt klart att en bok är en bra ingång, men det är ju bara struntsnack att folk säger att bilderna ska vara nya. De bästa bilderna är de man tittar på om och om igen. De blir Klassiker, sätter sig i hjärnan. Jag kan återupptäcka en bild hur många som helst. Är den bra, riktigt bra så är det som att lyssna till sitt favoritmusikstycke. Känslan tar aldrig slut. Att se en massa nytt ger jag inte mycket för. Det är bra att det produceras nytt men det betyder ju inte att det betyder något. Det som betyder är att det sätter sig i skallen på en, typ en gammal Bresson, en gammal Strömholm. Även om de upptäckte säg 10 nya Strömholmbilder i morgon så finns det inget som säger att det är intressantare än de jag redan sett tusen gånger. Nytt betyder ingenting. Det enda som betyder är kvaliteten. En kvalitetsbild kan du se tio tusen gånger och den bara växer. Häromdagen såg jag Koudelkas bild på killen med vingarna i en amerikansk tidning. Jesus, vilken bild, jag återupptäckte den.

Det stora problemet med bild är ju att så många inte beaktar kvaliteten i sina bilder, att de inte låter dem verka klart, plockar fram de bra bilderna och sedan låter tiden ge dem sin rättmätiga platina och styrka.

söndag 30 mars 2014

Dagens runda

Dagens runda började bra. Den nya tiden fick mig att tro att det var lunchtid då jag gled iväg på Bianchin. Kände mig trött, men å andra sidan,när gör man inte det? Efter en timme stannade jag och pissa i skogen, en gubbe i rött gled förbi bakom mig på en racer. Han verkade ha lagom slow pace för att jag skulle försöka jaga ikapp honom efter pisset. Det var en seg jävel, han drog tungt och jag kör ju alltid lätt, värdelös på platten, borde skaffa mig lite muskler på benen så jag kan dra lite växlar, typ Contador som verkar dra tyngre växlar än någonsin i år.

I alla fall blev den en backe och då pinnade jag ikapp gubben som visade sig vara en krallig brud. Jag la mig på rullen ett tag och efter en minut eller två gled jag upp och presenterade mig.
- Hej, sa jag, stark du är, du drar tunga växlar uppför.
- Ja, jag är stark, sa hon.
- Fint väder idag, försatte jag. Man känner i kroppen att man inte kört på cykeln sedan oktober förra året.
- Inte jag inte, sa hon. Jag har hållit igång.

Okej, okej, jag gled ner bakom henne och tog rullen igen. Hon hade bra klipp, drog tungt på rakan. Man får passa sig som en gubbe sa. Jag har en polare vars farsa träna som en galning, var strax över de femtio, rejsade, drog i backen i två spurter, blev jävligt modulerad efter det och fick riktigt seriösa problem med kroppen. Man måste passa sig alltså.

Jag låg där på rullen och spana in livet, hennes växlar och gled med. Ny backe, hon drog lika tungt som förra gången och jag snurrade på och åkte förbi henne. När vi kom till toppen tänkte jag att hon glider väl förbi nu och kör sin tanksstil på rakan, men vad fan. Hon var helt försvunnen. Hade hon svängt av, troligtvis.

Själv hade jag behövt hennes rulle för att komma hem. Sista fem kilometrarna blev en skammens åkning. Fick klappa i lilla klingan fram för att få lite speed på benen.

När jag kom hem hade soldyrkarna landat på gatorna. Där satt de med sina bulldoggar och läppja på mjölkkaffe och klämde i sig feta bullar. Jag ställde ner Bianchin i källaren, en dusch och sedan gick jag ut och satte mig med bulldoggarna och läppjade på mjölkkaffe,

lördag 29 mars 2014

Lars Epstein  
Jack Kerouac sa till Robert Frank: "Till dej Robert Frank säger jag, du har ögon som ser". Till dej Micke Berg säger jag: "Du har en penna lika klarsynt och poetisk som ditt kameraobjektiv".

Axel Bäck, Passion, Bianchi, Rossignol, Bergspris

Axel Bäck, min polare, WCupåkaren, gamängen, den sköne snubben, min vän, den helt underbare unge mannen, vann SM i slalom. Igen, förra året vid den här tiden, kom ett sms. Vi var i Berlin, jag stod lutad mot en vägg och funderade på livet, då han meddelade att han vunnit. Nu kom jag precis hem från Spanien, så vinner han igen.

Vi ska tala om  passion idag. Jag kollade på cykellopp igår, på taskiga vägar i Belgien. Sagan vinner. Vilket smart cyklist. Nog en av de smartaste jag sett. Om jag får leva om mitt liv vill jag bli cykelproffs. Köra Vueltan, Touren, plocka hem den prickiga bergatröjan. Det skulle vara större än ett Nobelpris för mig. Jag  försökte ju bli bra cyklist som ung, men jag var för klen. Nåt fel var det i alla fall, men att vinna bergatröjan är klass. Jag älskar idrott, cykel, skidor, fotboll, för att idrott är den gren i livet där det krävs talang, träning, träning, träning. Det är bara så. Man vinner för man är bäst.

En annan passion jag har är helikopterflygare. Min pappa var kompis med den legendariske Spökis, han som räddade folk i fjällen. I går såg jag på Dödlig fångst, det här grymma programmet om fiskare i Barents hav som fiskar krabbor under de jävligaste förhållande. En kille på en båt blir sjuk och helikoptern kallas in, står o hovrar över båten i värsta stormen, fatta vilken skicklig pilot, o upp hissar de den svårt skadade mannen till räddning. Ståpäls, ståpäls. Jag vill rädda liv.

Nu är jag sextiofem, har inga ambitioner längre, men man kan ju känna passion. Ta cyklingen, som i Spanien. Överallt kommer klungor med män och kvinnor i snygga dräkter, snygga cyklar som cyklar FÖRSIKTIGT, vänligt, enormt  anpassat genom städerna. Till skillnad i Sthlm där idioterna är legio. Vad fan är det för fel på cyklisterna här? Glid genom stan, snacka med polarn, ge oss ett leende.

Sedan körde jag upp i bergen, mötte fyra cyklister från SKY..shit pommesfritt. Uppför bergen, ståpäls. Inte en enda svensk cyklist hade hängt med i hundra meter. Snacka om stål i påkarna.

Var sak har sin tid. Nu vann Axel igen. Han är bäst. Punkt slut. För övrigt tog jag ut Bianchin idag, körde tre  mil, träffade på två gubbar som var minst femton år yngre än mig. Den ena snubben körde i backarna, den andre på rakorna. Jag fattade ingenting, men kul var det.

Cruel art

Everything is clearly visible in pictures. That is why photography is such a cruel art form.
EVERYTHING is immediately visible. To me, the important thing is to tell a story.
That my picture frame a time, some streets, some friends,some thoughts.
That the picture make an imprint of the world, of the reality and the dreams where I live.
I only want to portray the reality or dreams where I live, or almost live.

micke berg, blog March 12, 2013

fredag 28 mars 2014

Days go bye















Cutar. Namnet på den vackra byn. Uttalas med betoningen på första uet. Vad känner man inför sina egna bilder, sin egen illusion? Mest en slags usel förtvivlan. Hur dålig man är. Hur svårt det är att uppnå något. Det finns olika sätt att närma sig sakerna. Man kan registrera, beskriva och det kan bli bra, men sällan riktigt bra. Ofta dock. bra.

Det känns enkelt, men det är svårt. Det får ta sin tid. Det är enkelt att åka till en festival eller en fotbollsmatch och plåta, men det betyder inte att det blir bra. Det som är bra ligger bortom det man ser. Kanske kan det kallas för känslan?

Jag vet inte, byn hette i alla fall Cùtar, med vita hus, branta trappor. En skåning på övervåningen och en kalifornsk, svensk, spansk konstnär som jobbat som mäklare i USA i resten av huset. Branta trappor, en vindlande väg ner till nästa by, en andalusisk bar, en bro över en flod utan vatten, män som gjort sitt på plaststolar och tunna cigarrer. En vår som snart är sommar.

Vad känner man? Att det är enkelt, men svårt. En slags mild förtvivlan över uselheten. Att det får ligga till sig. Det finns korn, det gäller att förstå vad det ska handla om. Vad ska det handla om? Det är vad saken handlar om. Vad ska det handla om?

Illusionen






torsdag 27 mars 2014

Det Andalusiska Spjutet




















Det Andalusiska Spjutet.
Rösterna hörs svagt fem våningar ner på gatan. Vi bor med måsarna på taket. Jag kollar på internet. Det fungerar inte i rummet. Hur gjorde jag förr på mina spanska resor? Jag gick ner på fiket, en Ducados, en kopp kaffe och någon tidning. Idag ligger jag kvar i sängen. Det är mycket som är olikt förr.

Torre del Mare är en liten stad vid havet, mellan Malaga och Nerja. Ett lugn, några gator, cyklister som sveper iväg i medvinden mot Nerja. Strandpromenaden är magisk med sin blandning av gammalt och nytt. Alla delar demokratiskt på vinden och havets rullande vågor.

På baren, Real mot Barca. En tryckvåg går fram och tillbaka varje gång bollen närmar sig ett straffområde. Real förlorar hemma. Spanien är ett land i kris. Vad gör vi i Spanien? Vi bestämde oss för att åka hit, se bergen, havet, fundera om det var en möjlig ort att leva på. Det skulle det kunna vara, men inte här. Den här biten av Spanien är ganska ful och chanslös mot Naxos i Grekland. Det finns vackrare delar, uppåt Cadis och Tarifa. Här är det ganska söndermanglat, men vinden är den rätta och cyklisterna sveper förbi i skönt tempo.

Jag har varken cykel eller dator med mig. Är inne i en period av självsanering. Fungerar dåligt. Inser att ska jag åka någonstans måste jag ha skidor eller cykel med mig. Det måste finnas en uppgift. Förr, i Baskien, eller i Barcelona, var det den politiska kampen. Jag kan inte nöja mig med att vara golfare eller bara glo på vinden. Jag behöver ett arbete, jag behöver arbeta.
Mitt sätt att arbeta på gatan fungerar inte längre, mest för att det är en annan tid, jag är en annan och för att det inte känns viktigt. Jag vill åt något annat. Det är svårt och jag är bekväm. Efter 45 år har jag gjort mitt på gatan. Förr mig återstår poesin. Bara det och inget annat.

Hemingway skrev om att vässa sina vapen. Han skrev det makalöst bra. I min ålder var han död. Alla söker sin inspiration från de som är äldre, man söker en väg, deras väg, kollar om den fungerar. Vägen hem, kan vi säga. Vägen hem handlar om att slipa sina redskap varje dag, se till så de är skärpta, fungerar då det gäller. Orden, bildmaskinen, kroppen. Det är redskapen. Det andra, kärleken, kamraterna, politiken, mötena, ensamheten, ljuset, tystnaden, mellanrummen, är källorna.

Jag skriver i en vit bok, utan rader. Jag ser hur slingrigt jag skriver. Jag skriver som jag lever. Skuggan av min hand och penna lutar sig mot den vita boksidan. En möjlighet, en tom, vit möjlighet. Den måste skötas på rätt sätt.