onsdag 30 april 2014

Valborg

Valborg. Stod och kollade på brasan, funderade på det här med att vissa inte kan skilja på högerextremister och vänster 2014. Att det är samma sak. Suck. Vad är en vänsterextremist idag? Afa och kanske någon grupp till? Gillar jag dom? Nej, jag gillar inte deras romantiska våldsmentalitet. Jag tycker också att killen som stack ner någon nasse med kniven ska ha ett straff, men inte 6,5 år. 

Lite för mycket med tanke på omständigheterna. Ta killen i Malmö som slog ner en svart man, försökte knuffa honom över en bro med fem meters fallhöjd. Den svarte mannen hade också sin lille son med sig. Bråket började med att den svarte mannen blev överfallen med orden, nu ska du få din jävla neger, typ, men eftersom man inte kunde bevisa att det var ett rasistiskt överfall, neger räknas ju inte, för vi har ju negerbollar i Sverige, i alla fall enligt vissa idioter, så kunde man inte döma killen som överföll den svarta mannen till mer än två år.

Nå. till vänsterexremisterna. Hur många har de dödat och misshandlat de senaste åren? Hur många fackliga ombud har de hotat med döden? Hur många brudar har de meilat till och kallat luder, fitta, judehora? Kom igen nu, räkna ihop fallen? Ganska tunt, eller hur? Hur många nassar. Sdanhängare, vit makt osv har vi sett göra samma sak? Hur många har nassarna dödat i Sverige de senaste åren?

Visst, svårt att hacka i sig, skillnaden, menar jag. Att nassarna står för våldet och ändå kan vissa  säga: det är bara ett gäng dårar,,,,

Okej, Le Pen, Lega Nord, SD, Vit Makt, alla tyska nasseförgreningar,,, samma sak som extremvänstern, eller hur? Ett gäng idioter utan ideologi?

Det är lätt att sitta på sitt arschle och säga om allt: Vi måste lita på demokratin. Jag är verkligen för ickevåld, avskyr våld, men jag har levt som aktivist och i aktivisternas värld i fyrtiofem år. Ibland behövs lite aktion. Vad vore Spanien utan de underjordiska rörelserna på  sjuttiotalet. ANC verkade underjordiskt, Greenpeace, husockupationer, sittstrejker, allt ickevåld, ibland våld, allt för att skapa ett jämlikt demokratiskt samhälle.

Nog om det. Det största politiska misstaget man kan göra idag är att undervärdera styrkan i de fascistiska krafterna.
Annars, trevlig Valborg.

Domen mot antirasisten

Jag är fortfarande förbryllad över domen och åsikterna som florerar.
1. Vänster och högerextremister är samma skit. Det är inte samma skit. Högerextremister har i sin ideologi att färgade, judar, romer osv, är mindre värda. Det är för ett ojämlikt, odemokratiskt samhälle, där våld ingår i deras ideologi .
Jag har varit sk vänsterextremist hela mitt liv och jag har aldrig haft något annat framför mina ögon än ett öppet, rasistfritt, jämlikt och demokratiskt samhälle där det viktigaste är resusrsfördelningen. Att alla ges någorlunda lika förutsättningar i livet.

2. Det är synd om, de har det svårt, det är en reaktion på osv... Visst, många lever under jobbiga förhållanden, men det betyder väl inte att man behöver bli rasist. Jag tycker det är löjliga argument. Om man har det svårt så får man väl ta reda på lite olika saker, varje människa har en skyldighet att se hur samhället fungerar, ta sig en titt på vad som är det vettigaste alternativet, inte bli en korkad nasse.

Det är ungefär som våldtäkter. I hundra år har man skyllt på fylla, att män inte kan hålla emot om bruden är snyggt klädd, eller halvnaken,eller,,,den enkla sanningen är ju att män som våldtar kvinnor gör det med avsikt, det är en handling som sker med berått mod. Det går inte att ursäkta män med någonting där. De är svin helt enkelt.

3. I dagens DN tycker Hanne Kjöler( den människan blir bara värre och värre) att folk i Jönköping inte ska låtsas om att nassarna också ska demonstrera på arbetarrörelsens viktigaste dag. Det är ju samma sak som att säga"Välkommen in i familjen". På samma sätt tycker jag det fungerar då folk säger att demokratin skadas av Åkessons tårta, att man försvarade sig i Kärrtorp osv..man vill liksom inte se att det är nassarna som startar allting, att de gör den ena våldshandlingen efter den andra och mångas svar är: Vi måste lösa det demokratiskt. Jag skulle vilja säga att den meningen, vi måste lösa det demokratiskt, är samma sak som att anpassa nassarna till vardagen. De hör inte hemma i vardagen.

4. Saker och ting hade kunnat lösas mycket bättre om snuten, staten, domstolar gjort sitt jobb, men de gör inte sitt jobb. Otaliga nassegrejer passerar obemärkt. åklagare lägger ner osv.  Det finns väldigt många likheter med hur våldtäkter behandlas. Den här killen som fick 6,5 år hade ju tex aldrig stuckit en kniv i en nasse om snuten gjort sitt jobb. Givetvis ska han ha ett straff, men det stora bilden är att nassarna går fria alldeles för ofta. Men det är klart, allt löses ju på demokratisk väg.

tisdag 29 april 2014

Domen mot antirasisten

Ju mer jag läser om domen mot den här antirasisten som i Kärrtorp körde en kniv i ryggen på en nazze, desto mer förbryllad blir jag.
För det första kan man inte jämföra nazzar, eller högerextremister med vänsterextremister. Det är ju bara att kolla på ideologierna. Nassarna står ju för en ruggig ideologi( typ Hitler), medan vänstern vad jag vet aldrig har gått fram med uttalanden om att skicka  ut folk ur landet, göra processen kort med vissa felaktiga typer. De som har mörkt skinn ligger risigt till hos nassarna.

Så länge jag har levat har nassarna stått för våldet.

Okej, nu har en vänsterextremist huggit en nasse i ryggen. Vad var det för situation? Alla jag känner som var med på den första demon säger samma sak. Polisen var chanslös. De kunde inte skydda demonstranterna, många menar att AFA, var de som såg till att de inte blev en massa oskyldiga som fick spö.
Okej, en kniv i ryggen var kanske för mycket. Jag kan inte uttala mig om det, men straffet är ju orimligt. En människa som skyddar en demo, även i väl vilda takter ska inte få 6,5 år i fängelse.

I Helsingborg släppte man nu killen som eventuellt var med och dödade en Djurgårdare. Nassevåldet får liksom pågå hela tiden. I Malmö stacks en kille ner av nassar och det känns som den odugliga Malmösnuten inte gör ett skit för att få dit nassarna.

Allt det här är en sak, men det som retar mig mest är alla dessa som har en miljon åsikter, typ den om att SDledaren fick en tårta i nyllet på Nytorget, att det skulle vara ett angrepp på demokratin. Kolla in vad nassarna gör. I princip så håller de på och jävlas på alla möjliga sätt, oftast med ruggigt våld och inget händer.

Nu hände det i Kärrtorp, killen får 6,5 år i fängelse, men vad gjorde polisen? Vad är det för jävla sopor till poliser som inte duger till att skydda en demo, TROTS  att man vet att det finns en massa nassar i trakten, TROTS att man vet att nassarna har sitt högkvarter där, TROTS att man vet att  nassarna älskar att spöa folk, helst de med en annan hudfärg, TROTS,,,,

Kort sagt, skulle man kunna tro att snuten är korrumperad, speciellt med tanke på HUR många händelser där nassar varit inblandade och snuten inte duger till att göra någonting.

Sören Gunnarsson, mycket bra blogg

Sören Gunnarsson skriver om mycket, har en mycket bra blogg. Han skriver om resor till Paris, om Strömholm, om det mesta. Jag säger som Strömholm skulle ha sagt med sin exakta röst. " Sören Gunnarsson, mycket viktig".

Stadsmuseum

Stod och spanade lite på Sthlms stadsmuseum, som tydligen också ska stänga ett bra tag. Jag tror jag har svenska rekordet att ställa ut där, är det fem eller sex ggr man fått äran. Fint ställe i alla fall. Bifogar två fina länkar och trevlig Valborg.

Politiskt sett så lutar det allt mer åt att Fi kommer in i riksdagen. Då blir det svårt att förneka behovet av feminismen.

Lars Epstein om fotoböcker.

Mr Kreatören också om böcker och bilder.

måndag 28 april 2014

A place we all know,,,

Days go bye, säger man kanske? Jag tycker inte om att gå, föredrar att glida fram på en cykel. Kanske mest för att en cykel tar en snabbast bort från trassel och tråkigt snack. I alla fall snabbare än att lufsa fram i sina 43:or.

Jag är inte mycket för att skaffa nytt. Däremot kan jag känna för att göra något nytt för mig själv. Min period som fotograf är förbi, jag har gjort det bästa, men jag kan syssla med det här för skojs skull. Jag vet ju i alla fall vad jag gillar och inte gillar och ännu bättre är att jag kan avstå om jag vill.

Idag då jag var ute och cykla, passerade Skanstullsbron, mötte jag en brundbränd typ. Greklandspolarn, skidåkarpolarn. Han var ute och lufta sin hoj och skulle åka till Grekland i morgon. Vi bestämde oss för att landa på Nytan, ta en fika och uppdatera de senaste sorgligheterna och nyttigheterna i livet.

Koudelka ville aldrig snacka. Han sa alltid: Vi snackar då jag kommer förbi där du bor. Det kunde ta månader innan han passerade. En eremit är en eremit.

Jag trivs vansinnigt bra med Söder just nu. Trots att jag bor i ett slags rikemansgetto, men jag upptäcker allt mer av de gamla polarna och ingen av dom har deg. Idag då jag knata ut för att köpa en chokladkaka på kiosken så hör jag hur snubben bakom disken säger till en kund: Jag kommer med degen strax.

Snacka om att känna mig hemma. Tugget, det vackra tugget som försvunnit. På väggen hängde en vacker bild av Nacka där han står utanför porten på Katban och godisautomaten syns bredvid porten. Jag minns mest andra, tråkiga minnen av Nacka, inte må bra osv,,, När jag jobbade på Monumentet träffade jag en natt en av de vinddrivna. Han satt utanför, totalpackad, en riktigt jävla mellanviktare, en världsmästare, eller i alla fall nästan världsmästare i brottning som krökat ner sig. Han sög tag i mig då jag lyfte upp honom. Stark som en jävla björn men med ben som kokt spagetti. Hans händer var så mjuka och han lät mig se till så han kom i bädd.

Det var många sargade på¨mitt Monumentet, en del sportstjärnor, men alla var snälla, hade snälla händer.
Östgötagatan, 1972, vill jag minnas det var. Jag bodde på Södermannagatan och uppe i korset bodde Nacka. Mellan oss fanns Pelikan  och fransosen med krogen på Blekingegatan. Inte lilla Paris, på Renstiernas, där satt Slas, ja, nog satt han på Pelikan också, men nu ser jag mest hans tavlor hos glasmästarn på Katarina Bangata 27.

Where we all have been


söndag 27 april 2014

Workshop, Landskrona 22-24 aug


WORKSHOPS (FÖRBOKAS)

LANDSKRONA FOTOFESTIVAL 2014

22 augusti - 24 augusti


WORKSHOP 1: MICKE BERG.


Datum: 22 augusti - 24 augusti.
(workshopen börjar fredag eftermiddag och slutar söndag eftermiddag)

Micke Berg betraktas ofta som en utpräglad gatufotograf. Han har medverkat i närmre hundra utställningar och gett ut ett flertalet böcker. Exempelvis har han ställt ut i Berlin, London, St Petersburg, Hamburg, Wien, och Sarajevo. Några av hans mest kända böcker som bör nämnas är Skogsnäs och Stockholm Blues. Micke Berg har bla fått Stockholms Stads hederspris, Guller-stipendiet, Nöjesguidens pris och innehar även statlig inkomstgaranti från Författarfonden.

Läs mer om Micke Berg här.

Workshopen tar avstamp i gatufotografiet och samtal kring tekniker och förhållningssätt. Det blir en intim, intensiv, workshop där samtalen och arbetet står i fokus. Uppgifter varvas med personlig bildkritik. Deltagarna ska också skriva en kort text om sina tankar och upplevelser från de dagar och nätter som workshopen pågått. Efter workshopen ska varje deltagare fått ihop ett grundmaterial att självständigt kunna arbeta vidare med.

Utrustning: Egen digitalkamera och laptop.
Plats: Festivalcentret (Landskrona Teater).
Pris: 3 895 kr inkl moms (inkl Festivalpass).
Boka plats under fliken Biljetter eller direkt här (TicNet).

Information som vägbeskrivning och exakta tider kommer att mailas ut vid anmälan.

Ett schema för livet

Åka skidor
cykla
gå på gatorna
sitta på café
plåta och skriva

De viktigaste punkterna i mitt liv. Det är i de här punkterna jag ska fotografera. De här möjligheterna. När jag befinner mig i desa fyra möjligheter, som också är mitt sociala liv, så kan jag också prestera och tjäna lite pengar.
 På kvällen eller tidigt på morgonen, i den speciella meditativa luften, skriver jag, älskar jag och  studerar jag mitt arbete.

Jag har slutat läsa böcker, se på film, lyssna på musik. Inte helt, men inte alls som förr. Mitt huvud är alldeles för fullt med energier som ska fästas på papper.

Jag väljer numera att leva ett liv som jag skildrar. Jag reser ingenstans för att skildra andras liv, utan jag reser för att skildra hur mitt liv möter andras, men jag är alltid i mitten någonstans. Precis så arbetar Henry Miller, Hemingway, Strömholm. Kertesz mfl. Det finns andra som reser för att skildra andras liv, som Mary Ellen Mark, Don McCullin, Salgado, mfl..det är inte heller fel. Det är riktigt bra, men jag väljer något annat. Jag vill ha med de privata aspekterna. Det är viktigt för mig.

Jag har en fantastisk bok hemma, som Sune Jonsson plåtade i Afrika. Jag har fått den av en kvinna  som gick bort för inte så länge sedan, men som på den tiden  arbetade som barnmorska i den by där Sune Jonsson plåtade. Boken är fylld med hennes beskrivningar till bilderna. Där finns också Sune Jonssons text till familjen. Det är en vacker bok, som plötsligt blev en privat bok med  kvinnans egna anteckningar till bilderna.

Pressfoto, som jag känner stor respekt för, har faktiskt prövat det själv och något svårare tror jag inte jag provat på. Att varje dag gå ut, bli utskickad, på sk jobb. Jag ledsnade direkt, just för det var så lite privat och så mycket man skulle göra vare sig man gillade det eller ej. Jag blev direkt utskickad på ett jobb som handlade om att jag skulle plåta en schäfer som skällde om man sa Palme. Ett idiotjobb, vilket jag också sa till redaktören och så var min karriär över.

Jag valde tidigt att leva på mina egna bilder. Det går, om man envisas, men det går. Det har skett någon underlig förskjutning av fotografi idag. Det handlar om bilder, många bilder, bilder som bilder. För mig handlar fotografi om berättelse. Vilken berättelse innehåller bilden. Jag är alltså inte intresserad av fotografi. Jag är intresserad av berättelser. Därför handlar det om att ge sig  in i miljöer, leva ett liv som ger berättelser. Det är som att skriva. Man måste uppleva något innan man kan skriva eller plåta. Jag tycker man ska poängtera det mer. Att fotografi handlar om att uppleva något och översätta det.

Ibland är det svårt, det är tomt, då får man vänta på vinden. Jag sitter just nu och väntar i en blå stol, köpt på Konsum i Nyköping för 99 kr. Det är en sk brassestol. Vad fan det nu är, men man sitter lugnt och skönt och vinden kommer från syd. Bara det öppnar upp för en slags upplevelse. Jag kliver upp ur stolen, går  in i skuggan och skriver den här bloggen.


lördag 26 april 2014

Min fina fru

Min fina fru är krasslig, ligger i sängen o fryser. Jag lägger om henne ett täcke, säger åt henne att vila. Tio minuter senare är hon uppe o diskar och ska göra en god kaka. Det är typiskt kvinnor. Varför måste alltid kvinnor driva igenom sin ordning, sin städning, diskning och så vidare. Varför kopplar inte kvinnor av mera, lägger sig på sängen o softar? Det, om något. verkar de flesta kvinnor behöva.

Själv är jag också krasslig, pollen. Det är en jobbig plåga. Jag har varit ute och cyklat fyra mil i lugnt tempo, ja, i och för sig fick jag syn på en gubbe en mil framför som jag cyklade ikapp, men då jag kom ikapp honom såg jag att han hade baklykta och nästan stänkskärm. Nåja, trevlig var han i alla fall och trött blev jag. Jag har i alla fall lärt mig att min pollen behandlas bäst genom att träna försiktigt, på förmiddagen, sedan kommer pollenskiten ikapp en på eftermiddagen och den tiden får bli som den blir.

Min fru förbjöd mig att köra hårt på cykeln idag. Tänk på din pollen, sa hon. I natt då jag var uppe och pissade naken ute på gården var det minus fem. Jag stod i frosten med nakna fötter och kolla på den klara himmelen. Det ville hon förbjuda också, för att jag drar in löv i sängen.

Jag tycker mitt liv börjar bli mycket förbjudet nu. Mina polare som cyklar osv, är bara typer som kör världscupen i slalom, börjar dagen med sju mil cykel, sedan lunch, därefter ett pass på gymmet med 140 kgs benböj och sedan ett eftermiddagspass med intervaller i Hammarbybacken, typ sju ggr upp och ned. Dessutom är de alla minst fyrtio år yngre än mig och alltid i toppform.
Jag vet inte hur jag ska lösa det hela. Jag borde ha cyklat då jag var i Spanien i våras men det sket sig Däremot polarn Johan Tell fick ihop hundra mil, suck, man ligger i lä, helt enkelt.

Läste Larrains och Bressons brevväxling. Inget nytt under solen, däremot  är det märkligt att Bresson, Frank och Larrain lämnade fotografin. Frank för att göra lite av varje, Bresson rita och Larrain yoga och meditera. Fotografi är ett ganska grunt medium, svårt att göra något riktigt spännande av, behöver vara dokumentärt i botten, men också ha en text som stöd. Idag då man satsar allt mer på singelbilder tycker jag texten, vad hände, hur var känslorna osv, blir allt viktigare. Instagram och sånt är ju helt värdelöst, en slags pladder utan verkan.

Nåja, nu luktar det från köket. Min fina fru har satt en kaka i ugnen. Inte helt fel, diskat har hon också gjort fastän jag sagt att jag ska göra det. Ja, jag har skrivit den här bloggen. Inte fel det heller.

fredag 25 april 2014

I mellanrummen

Bondegatan. Just den här biten av gatan är lite som förr på Söder. Lite skabbigt, fastän man vid en noggrannare blick kan se att det ligger barer och veggplace som inte fanns förr. Det huserade en reklamfotograf, hade en kvinnlig bekant, men annars var det väldigt tomt och mörkt på den här gatan.

"Frickens" film igår var fin. Jag känner allt mer att man måste ta livet med en klackspark. Seriöst, inte vara idiot, men ta det med humor. Henry Miller är min eviga favorit. Hans attityd och hans humör/humor, var underbar.

Sergio Larrain har plötsligt världens flyt. Hans bilder blir omskrivna överallt, folk blir inspirerade och hans böcker stiger i pris direkt. Köpte själv Bressons nya igår, den kommer också att dra iväg mot tusenlappen ganska snabbt. Det jag ville komma till är ändå att det är märkligt att det vi går igång inom fotografin är runt femtio år gammalt. Kertesz, Larrain, Strömholm, Frank osv,,av de jag sett de senaste tjugofem åren inom svensk fotografi så är det fortfarande Strömholm, Sune Jonsson, Tuija, Smoliansky, någon till som kommer att hålla i evigheter och bara bli bättre och bättre. Av de moderna svenska fotograferna finns det ju bara två namn som har kontinuiteten och mängden, envisheten, det egna språket, för att bli eviga: JH Engström och skåningen som jag alltid tappar namnet på då jag ska skriva om honom(Lowlands). Epstraktorernas skildrare, mr Bogren.

Jag tror inte folk riktigt fattar HUR mycket som krävs för att bli kvar i folks medvetande, att bilderna ska stanna. För det första måste man ha talang, poesi, medvetenhet, en stor, stark produktion som pågår och pågår och pågår. Man måste också ha lite tur, men mest av allt är det envist, kontinuerligt arbete.

Larrain har tagit fantastiska, bilder, mycket poesi, men han var också kompis med Neruda, vilket hjälpte till att göra honom stor i världen, i den intellektuella världen. Det ska inte underskattas.

Annars, jag satt och snackade med en erfaren fotograf och utställare häromdagen. Han sa att dagens fotografiska analys handlar mest om att skriva om att NU blir det en utställning. Dvs, noll analys av vad man ser.

Jag har några frågeställningar som borde belysas. Den ena är tex likheterna mellan Mr Robert Frank och JH Engström. De olika boendena, stor stad, landsbygd, collagen, filmerna, det mentala tillståndet. Jag skulle också vilja se en analys av hur Anders Petersen har förändrat sitt fotograferande från mentalsjukhuset, den nya tekniken, hans sätt att närma sig saker. Jag skulle också vilja se en analys av hans förhållande till det sexuella i sina bilder, för det är den starkaste drivkraften i hans bilder. Att han närmar sig en osynlig orgasm överallt, men klipper precis på vägen fram. Jag skulle också vilja se en fri kraft, en modig människa som skriver om fotografi, på ett analytiskt varmt sätt, kärleksfullt, men kraftfull, kunnigt, framåtskridande, för är det något som svensk fotografi saknar så är det en människa som kan skriva, har kunskapen och modet att
skriva om fotografi, kärlek, politik. Gabrielsson är det lysande undantaget som kontinuerligt på sitt sätt medverkar till att den intellektuella skärpan behålles.

Lev väl, mina vänner och glöm inte det viktigaste: Livet ska levas med en leende på läpparna.

onsdag 23 april 2014


WORKSHOPS (FÖRBOKAS)

LANDSKRONA FOTOFESTIVAL 2014

22 augusti - 24 augusti


WORKSHOP 1: MICKE BERG.


Datum: 22 augusti - 24 augusti.
(workshopen börjar fredag eftermiddag och slutar söndag eftermiddag)

Micke Berg betraktas ofta som en utpräglad gatufotograf. Han har medverkat i närmre hundra utställningar och gett ut ett flertalet böcker. Exempelvis har han ställt ut i Berlin, London, St Petersburg, Hamburg, Wien, och Sarajevo. Några av hans mest kända böcker som bör nämnas är Skogsnäs och Stockholm Blues. Micke Berg har bla fått Stockholms Stads hederspris, Guller-stipendiet, Nöjesguidens pris och innehar även statlig inkomstgaranti från Författarfonden.

Läs mer om Micke Berg här.

Workshopen tar avstamp i gatufotografiet och samtal kring tekniker och förhållningssätt. Det blir en intim, intensiv, workshop där samtalen och arbetet står i fokus. Uppgifter varvas med personlig bildkritik. Deltagarna ska också skriva en kort text om sina tankar och upplevelser från de dagar och nätter som workshopen pågått. Efter workshopen ska varje deltagare fått ihop ett grundmaterial att självständigt kunna arbeta vidare med.

Utrustning: Egen digitalkamera och laptop.
Plats: Festivalcentret (Landskrona Teater).
Pris: 3 895 kr inkl moms (inkl Festivalpass).
Boka plats under fliken Biljetter eller direkt här (TicNet).

Information som vägbeskrivning och exakta tider kommer att mailas ut vid anmälan.

tisdag 22 april 2014

Utsikt från ett fönster. Det är vackra dagar. Jag vill aldrig gå under fyra hundra asa på en digitalkamera. Hur ska man annars kunna få skärpa och fart i grejerna. Jag ser ut genom fönstret och drömmer om en annan dag. Hälsar på polarn på det stora sjukhuset. Alla läkare har fula rockar, de borde få något bättre. Det enda balla de har i klädväg är de gröna operationsdresserna.

Jag träffade en amerikan på fiket som sa att vi i Sverige har ett helt unikt och helt överlägset system då det gäller att ta hand om människor. Visst, sa han, kunde konkurrens och privatism driva fram spännande projekt, nya grejer, men i slutändan är ändå vårt skyddssystem överlägset. Helt överlägset för idag får allt färre möjlighet i USA att köpa sig sin frihet, sina försäkringar osv,,,  Ja, så sa han. Vad skulle jag säga? Att vi har jobbat som galningar på att bli som i USA, privata.

Gick in på apoteket häromdagen, skulle kolla på lite droger till kroppen. Vad fan, har det blivit en sminkhörna? Hur fan kan halva lokalen ha smink och skit, medans gamlingarna får höra att deras medecin som funnit på apoteket i tjugo år plötsligt inte finns. Kanske kommer i morgon, men Damen kanske ska lite hudlotion?

Ja, Ni vet? I morgon ska jagut och testa om jag kan få till lite rörelse med kameran, låsa skärpan i farten. Jag har testat det mesta. Det brukar funka, men först kan man ju ta sig en fundera på det här med USA och hudlotion.

måndag 21 april 2014





Livets oändliga spegel. Jag tror inte på att hasta fram någonting. Har man döden som deadline, vilket vi alla har, så hjälper det inte att hasta. Det gäller att se deadlinen som livslust, som livsförhöjare. Många människor med svåra dödliga prognoser har sagt att det förhöjt deras livskänsla.

Jag tror inte på att hasta även om den insikten och den livshållningen fungerar dåligt med att prestera, men å andra sidan, allt som presteras under hast kommer att ha en kärna av hast. Dvs, det blir nog aldrig lugnt nog för att tas till nåder, komma in i människors hjärtan.

Jag ser tillbaka på vår resa till Spanien, ser att det fanns något där. Det ser jag nu, en månad senare. Den känsla som alltid följer mig då jag är ute o reser, arbetar, gör saker, är att jag gör ju inte ett skit. Jag arbetar inte hårt nog och så skärper jag mig och så blir det inget. Om jag bara följer floden, är vaken som en abborre, eller snarare fjällröding, kommer ögonblicken att landa i mig. Det andra är att söka på rätt ställe, översätta det man kände som man inte kunde förklara på plats.

Jag var på landet, glömde min dagbok, min skrivbok.Jag kände mig nästan sjuk, så starkt är mitt behov att varje dag, i varje stund, varje lugn stund skriva ner mina reflektioner. Det går inte på datorn, det måste göras med en viskande penna mot ett vitt papper.

Det går alltså inte att hasta. Deadlinen ska ses som en livsförhöjare. Ett vitt papper och en penna kan betyda skillnaden mellan en blank dag och en dag med frid.

fredag 18 april 2014

Långfredag


Jesus Christ superstar

På landet. På den ena kanalen, ishockey. Det är verkligen en sport i fritt fall. Är det VM de ska spela nu i någon ny diktatur? Suck, ibland går sporten mig över huvudet. Finns en slags imbecillitet inom idrotten som verkligen är störande.Typ snacket, vi är idrottsmän och idrottskvinnor och vi snackar inte politik.
På andra kanalen, Jesus Christ superstar. SÅÅÅÅÅÅ bra. Vilken story, vilka sånger, vilket tryck. Superhippie, supersnygga kvinnor och män.

Jag minns hur tagen jag var då jag plåtade föreställningen någon gång på sjuttio eller åttiotalet. Värsta trycket helt enkelt. Jag har även plåtat folk i Jerusalem som burit omkring med bandare på högsta volym, dragit kors med hjul och folk utklädda som Jesus och hans anhängare. Skitbra.
En annan föreställning jag plåtade mycket var Tältprojektet med Totta Näslund och co. Det var samma tryck, samma sköna feeling, samma hippiekänsla.

Ja, inte mycket mer att säga. Jesus Christ superstar är grejen. Hippe, tryck, story, bättre blir det inte.

torsdag 17 april 2014

Rune Jonsson, fotoläraren

Tog den här bilden på mig själv igår. När jag tittar på den ser jag att den påminner om Rune Jonsson. Rune J var en fotolärare och skribent som visste det mesta om fotografi. Vi hejade mest på varandra, jag kände inte honom på djupet, men han var alltid en vänlig stillsam man med lite förunderlig blick. Han fotograferade själv också, var bland annat med i en Planketkatalog tillsammans med andra fotografer ur hans generation. Rune Jonsson gick bort för ett antal år sedan, men när jag såg bilden på mig själv kom jag att tänka på Rune, att jag sålde en print till honom en gång, en print gjord på Orwopapper , en print som troligtvis har gulnat idag då alla Orwoprintar blev mer eller mindre gula med tiden.

Manlighet

Alla misstag man gör. Igår plåtade jag ju AIKs marsch, eller rättare sagt, jag gjorde det inte. Jag missade alla bra bilder eftersom jag glömt sätta i minneskortet. Kom på det i sista sekund, sprang tillbaka och drog några rutor bara för att få ihop det hela. Missade dock några riktigt bra bilder.

Nåja, sånt som händer. På natten brakade det loss. Då var det dessa idioter till huliganer som slogs som fan utanför dörren. Trött blir man på dom.

Det snackas mycket om manlighet. Okej, om nu man i snart tjugo år hållit på och försökt få pojkar och tjejer att respektera varandra, skapa en varm relation, mjukare män, så kommer det ända fram sådana här män, så vete fan om jag ids snacka om manlighet. Det är en slags idioti. Jag gick inne i AIKklacken, precis som jag gick inne i Hammarbyklacken. Vad då skapa förståelse? Det var samma förbannade hat hela vägen i båda klackarna. Det är kriminalitet och inget annat och bör behandlas som sådan också. Hårda bud helt enkelt. Det ska kosta att vara kriminell och sedan får man välja sida: Fortsätta att vara kriminell och låta det kosta ännu mer eller välja en annan väg i livet. För mig är alla dagar lika, dvs ljuvliga.

Ja, nu blir det påsk eller har det redan börjat? Vem vet, vem vet 


onsdag 16 april 2014

AIK, on the road



Manliga ansikten. De gjorde en bra marsch, bra disciplin, kul sånger. På den planhalvan fick Hammarby storstryk med sina plakatfulla fans och trista sånger. Nej, bättre upp Hammarby.

Fotoskola med Sergio Larrain


Sergio Larrain har informell fotoskola. Mycket bra.

Mina workshops.
9-11 maj i Stockholm. Fullt.
                           
22-24 aug på Fotofestivalen i Landskrona. Anmälan kan göras i nästa vecka.
 Info  kommer i nästa vecka.

Se till att köpa biljetter till Fotofestivalen i Landskrona, 22-24 augusti. Ett måste för den som vill utvecklas som fotograf och träffa fina polare, se bild och snacka och dricka och äta fotografi några dygn.

Elever visar handgjorda böcker på Konstig.




Eleverna på HFU visar sina handgjorda böcker på konstig den 24 april. Det ser jag fram emot att se.

Robert Frank






Ett mästerverk. Den bör Ni inskaffa.

Onsdag, lilla lördag.

Onsdag. Lilla lördag. En gång i tiden var onsdag en kväll man kunde tänka sig gå ut och dansa. Onsdag. Lilla lördag.

Jag försöker fortfarande lära mig de här kamerorna jag nu testar. Det tar sannerligen ett tag att köra in sig om man bollar med tre olika kameror på samma gång. Det ska ju sitta i ryggraden, inte i skallen.
Det är sol och sol är ganska marigt då det kommer till digitalt, underexponera är grejen, minst ett steg. Eller ett steg, konsekvent.
Den fotografiska världen är liten. Det är en djävulsk massa som knäpper bilder, men få som lever i bildens berättelser, i böckerna, i historierna som berättas. Historien om ett liv.

Jag försöker berätta historien om mitt och mina vänners liv. Andra berättar historier om sina liv eller far omkring och berättar om andras liv. Såg att Gabrielsson lagt upp en ny fotograf på sin eminenta blogg. Det är fint, samtidigt som jag tycker bilderna han refererade till saknade det vi kallar "det". Bilderna var mer ett önsketänkande om att nå fram. Det är många som plåtar med storformat, stora polaroider osv, man menar att det tekniska tillför något. Kanske, tveksamt, säger jag. Att storleken på neggen eller filerna tillför något. Tveksamt, säger jag igen. Alla jag känner till, inklusive mig själv, som gått från småbild till sex ggr sex eller sex ggr sju eller större, har tappat något på vägen. Corbinj, Mary Ellen Mark, osv osv,, en slags dynamik har försvunnit och ersatts av någon meningslös tråkighet. Jag förstår tanken men resultatet motsvarar sällan drömmen om det nya resultatet.

Jag fotograferade Hammarbymarschen. Jag valde två arbetssätt. Ett dynamiskt, rakt på med 28 mm och mer avlägset, stillsamt med 50 mm. Jag hade en tanke, en gestaltande tanke. Jag hade en tanke om att det hela skulle komma ut som ett dynamiskt fält med lugna punkter.

Fotografi är att inlemmas, gestalta en bild, göra en bild, arbeta med att få fram en bild. Man kan gärna ha ett svalt arbetssätt, osv, men jag tror det är viktigt att inse att de här nya medierna, bloggarna ger oss alla en plats att utvecklas på eller i. Har man en blogg eller är på Facebook så kan man verkligen arbeta professionellt, göra sina egna stories,  skriva sina egna texter, styra och ställa som man vill, berätta något. Jag ser det som en oerhörd tillgång att ha ett medium där man kan kör stenhårt, gör vad man vill och då tycker jag det är konstigt om man inte fattar det, ser möjligheterna, prövar sina gränser osv...

Nog om det. Käka ägg, det lär vara bra för det mesta. Jag reser bort, ses då det blir dags för kortbyxorna.

tisdag 15 april 2014

Innan sömnen

Några blogginlägg längre ner finns en länk till Moriyama. Där ser man vilken helvetiskt bra fotograf han är. Man kan tro att han har tagit bilderna den senaste veckan, men det är några av hans bästa bilder genom tiderna. Vad gör man?  Ja, vad gör man då man konstaterar att visst tar man lite nya bilder, eller bilder på annat sätt, men det är alltid ett sätt som är det som är det rätta, det är alltid en viss typ av bilder som är de som är de rätta, dvs vare sig man heter Moriyama, eller Micke Berg, eller Nisse Ek, så kör man på i sitt eget väl uppslitna fotspår.
Vad gör man då man upptäcker det? Att livet är samma resa, hela tiden. Att visst har Moriyama bytt lite stil genom åren, visst har jag bytt lite stil, andra har bytt lite, men i grunden, exakt samma sak från år ett till graven.

Är det vad som kallas fotografi? Jag vet att jag kan skriva, men jag kan bara skriva på ett sätt. Så här kort. Mitt liv skulle kännas ödelagt om jag skulle måsta sitta och skriva fem timmar om dagen. Det finns viktigare saker att göra: Fika, cykla, skida, läsa, kolla på bilder, plåta, fika igen,,,det finns inget som är viktigt, förutom att finna rörelsen i sig, rörelsen som leder en ut i livet.

Jag tänkte tanken på att jag bara skulle ha tio år kvar att leva. Den tanken sätter fart på en, men vilken fart ska det vara. Ska farten bestå av att resa, eller att avsluta något, eller.,,,,och så blir det som vanligt igen, i de gamla fotospåren, fotspåren,
Det finns dom som tycker jag är kritisk. Då skulle ni veta hur hård jag är mot mig själv. Av tusen bilder kanske, obs, kanske, jag tycker en är bra, eller halvbra. Jag har märkt att jag står inte ut med autofokus längre. Det är för krångligt att ställa skärpan, låsa den, flytta kameran osv,,,det slutar alltid med att jag missar skärpan och jag har missat skärpan massor den senaste tiden. 
Det är både snabbare och enklare med manuell skärpa.

På fiket satt italienaren. Såg att han kollade på Paris Roubaix på telefonen. Vi kom i snack. Han var ju värsta cyklisten. " Hur mycket har du kört i år då", sa jag. "Två hundra mil", svarade han. "Shit pommesfrittt", sa jag. " Det är mycket". Ville inte säga att jag kört tjugo mil i år.

Vi kom överens om att Wiggins gjorde ett fint lopp. Han cyklar snyggt, att det kommer en ny generation cyklister som är som humlor. De kan klättra och spurta. I normala fall är cyklister lite klena typer som jag då, men nu kommer det kralliga typer som kan klättra i berg, Degenkolf, Sagan osv,,men som också kan slå på en rökare till spurt. 
Italienaren drog iväg och jag satt kvar på fiket och försökte klura ut hur jag ska få till skärpa på grejerna utan att behöva köpa en storkamera. Det går ju med blixt, men vem fan vill använda blixt?

Lite mer fotboll








måndag 14 april 2014

Fotboll




Fotboll kan göra en trött, men fotboll kan och bör vara en mysig företeelse. Jag skippade att plåta det mest uppenbara, gaphalsarna, fyllona, de aggressiva och satsade mest på de lite mer sansade, fina supportrarna.