Bresson, Wolf och den kringrända friheten

Jag lyssnade på Mikael Timms fina program på P1 om Cartier Bresson. Denne Bresson har en vision som kan kokas ner till några rader: Surrealist, ser fotografin som en snabb skiss, bilden ska göras i kameran. Om jag skulle översätta hans fotografi skulle det bli Jpg, svartvitt direkt i kameran. Ytterst lite mörkrumsarbete. Är bilden dålig, ta en ny. Bilden ska sitta direkt.

Bresson avsäger sig alla dokumentära anspråk, att sedan hans bilder blir dokumentära på sitt sätt har med fotografins som medel. Om man plåtar vardagligt liv, så blir det en slags dokumentation. Han menar också att bilden är en gestaltad bild. Att den ska tas direkt i kameran, inte fixas med för mycket.
Han gör det enkelt för oss, samtidigt som han påpekar det svåraste för oss. Att ta bilden direkt i kameran. Att det bilden gestaltas som den ska bli direkt i sökaren.

Jag läste också Virgina Woolf, hennes behov av att skriva. Att föra en dialog med sig själv. Att hon kände sig befriad då hon skrev. Tänk på dagens möjligheter. Den som vill säga något kan öppna en blogg och skriva ur sitt hjärta. Samtala. Skriver man tillräckligt bra får man en publik. Tar man tillräckligt bra och skriver tillräckligt bra får man också en publik.

Båda de här arbetsmetoderna. Bressons fria metod. Att det handlar om att ta en bra bild direkt i kameran och Virgina Woolfs resonemang om att skriva för att man behöver skriva, känns för mig som en befrielse. Att det man gör blir befriat från krav, det enda krav som finns är att det ska vara en bra gestaltning. Det kanske svåraste kravet.

Populära inlägg