torsdag 31 juli 2014

WORKSHOPS (FÖRBOKAS)

LANDSKRONA FOTOFESTIVAL 2014

22 augusti - 24 augusti


WORKSHOP 1: MICKE BERG.


Datum: 22 augusti - 24 augusti.
(workshopen börjar fredag eftermiddag och slutar söndag eftermiddag)

Micke Berg betraktas ofta som en utpräglad gatufotograf. Han har medverkat i närmre hundra utställningar och gett ut ett flertalet böcker. Exempelvis har han ställt ut i Berlin, London, St Petersburg, Hamburg, Wien, och Sarajevo. Några av hans mest kända böcker som bör nämnas är Skogsnäs och Stockholm Blues. Micke Berg har bla fått Stockholms Stads hederspris, Guller-stipendiet, Nöjesguidens pris och innehar även statlig inkomstgaranti från Författarfonden.

Läs mer om Micke Berg här.

Workshopen tar avstamp i gatufotografiet och samtal kring tekniker och förhållningssätt. Det blir en intim, intensiv, workshop där samtalen och arbetet står i fokus. Uppgifter varvas med personlig bildkritik. Deltagarna ska också skriva en kort text om sina tankar och upplevelser från de dagar och nätter som workshopen pågått. Efter workshopen ska varje deltagare fått ihop ett grundmaterial att självständigt kunna arbeta vidare med.

Utrustning: Egen digitalkamera och laptop.
Plats: Festivalcentret (Landskrona Teater).
Pris: 3 895 kr inkl moms (inkl Festivalpass).
Boka plats under fliken Biljetter eller direkt här (TicNet).

Information som vägbeskrivning och exakta tider kommer att mailas ut vid anmälan.

När man står i gräset..

När man står naken i gräset på morgonen och pissar kan man känna lite olika saker. Tex vinden som plötsligt vänt, för första gången signalerar om något annat. Höst. En skön vind i och för sig, fylld av klarhet och förhoppningar. Ingen vind för mig, inte ännu i alla fall. Det är sista dagen i juli och jag ska avverka augusti, sept och oktober innan jag börjar prata om höst.

Jag är i stan en dag, för att ordna som det heter. köra tvätten, se över organisationen. Vissa perioder i livet, om året, är organisation, andra bitar är produktion och den sista biten är meditation och återkoppling. Det går aldrig att bara köra på.

Jag läste den tjocka boken Sonen, en märklig bok må jag säga. En slaktkrönika, förlåt släktkrönika. En bok fylld av det värsta våldet från första till sista sidan. Det mest intressanta var att läsa om indianerna, rent etnologiskt skrivet. Otroligt fascinerande, även deras våld var ytterst grymt. Det som slår mig efter att ha läst igenom boken är våldet, detta våld som USA byggdes av och på. Där svaret alltid fanns i mynningen på en gevärspipa. För mig förklarade boken hela USAs våld och amerikanernas fascination för våld. Hela landet är byggt av våld och våldets principer.

Jag lever i Sverige och Europa. Sverige är ett land befriat från våld, och våldsprinciper. Vi är ett fredligt folk även om vi då och då begår snedsteg, men ingen av oss är uppväxt med en  saga om vårt land som ett land där man tar och får allt genom att krossa någon annan. Det ska vi vara glada över.






måndag 28 juli 2014

Det byggdes upp i fronten





Det kom långsamt, lågtrycket. Det byggdes upp i horisonten. Jag diskade på. Myrorna bet mig för en gångs skull inte. Jag kunde se på disken hur gott vi hade ätit. När det var klart bar jag in disken. Då kom de första dropparna, de första långsamma dropparna.
  Jag gick in och läste vidare på en mycket bra bok om en släktkrönika i Amerika. Det är indianer och vita, skalpeller och bisonoxar. Det är stor romankonst men boken knyter an till min barndom då jag läste indianböcker, ungdomsböcker, där man skalperade de vita. Jag lärde mig tidigt vikten av att ha en riktig kniv med blodskåra. På samma sätt som indianernas pilar hade blodskåror och hullingar. Det var viktiga saker för en kille som sydde sin egen indiandräkt och jagade med riktig pilbåge hela dagarna på sommarlovet.
   Regnet var av den snälla sorten. Den här sommaren blir gräset inte grönt, det håller sig till det blekgröna och bruna. Regnet var så milt att jag kunde stå utomhus och känna det på min kropp, som en slags salva, lättflytande salva. Grannens hundar skällde som galningar, de borde avlivas eller ges bort. Egentligen borde grannen få sig en rejäl skopa, men så fungerar det inte i det här indianlandet vi lever i.

När regnet gav upp, svepte vidare ner över Skavsta så kom solen tillbaka, jag öppnade tältet igen, drog ut stolen i solen, lät mina ben vila ett tag. Min fru kom ut och ville att jag skulle köra in och hämta ett bord. Jag tittade på bordet. Inget fel i det eller på det, men inte kändes det livsviktigt att fara iväg för att köpa ett begagnat bord då regnet precis vikit av och horisonten återigen öppnat sig.

Miro och Micke Berg.


Om jag skulle plåta färg skulle jag helt ge upp alla politiska och sociala ambitioner. Jag skulle bara göra vackra bilder, som dessa. Bli en fotografins Miro. Jag har aldrig gillat sociala reportage i färg, vet inte varför,men det tilltalar mig inte. Det första konstverk som slog an riktigt hårt i mig var de färgbilder mamma rev ut ur året Runt och satte i ram hemma hos oss. Det var Dardel, sedan på sjuttiotalet sprang jag mycket på Miros gatumålning på Ramblan i Barcelona och hans fantastiska målning av den katalanska flaggan, blodet som rinner som på en husvägg. Jag han se Salvador Dali i Stockholm och i hans ort i norra Spanien innan jag gick på den mest otroliga konstupplevelsen i mitt liv: Giaccomettis grejer på Lousiana. De slog undan benen på ett sätt jag aldrig känt förr eller senare då det gäller konst.

Som sagt. Plåta i färg, ja då blir det ala Miro.

söndag 27 juli 2014

In to the wild...



Det kommer perioder i livet då man sitter under ett träd och läser mycket deckare. Man ska då inte tro att ens bilder står still. De lever vidare, arbetar för sig själva om man säger så. Igår fick jag ett vackert mail från en människa som tycker om vad jag gör, fick ett annat där dom vill köpa Johnny Rottenbilden och köra den över hela världen.

Det är så det är, då man sitter under ett träd och läser deckare. Det rör på sig. Jag tycker mycket om bilden på Joseph och mig. Joe är en fantastisk fotograf, gjort många böcker om gäng, konflikter och han bor i NY( Joseph Rodriguez, en kanonkille. Vi umgicks mycket ett tag och gjorde en utställning som hette Stockholm/ NY,,,,mycket kul att göra, svängde som attan.
Är det någon som upplåter lokal och lite stålar så gör vi en ny utställning, Joe och jag. Vi vet vad vi ska visa. No problem.

Det var Gnesta igår. Såg bra ut, Bengan gör ett hästjobb och jag blev nog mest impad av Malin Jockhumsens bilder. Hon arbetar i flera plan och nu hade hon fått till det hela rakt igenom. Dessutom var printarna av hög klass.

Sådant blir man glad av. Nästa festival blir i Landskrona, den 22 till 24 aug,,,vi får se hur det går med min workshop, ser lite segt ut, saknas folk vad jag kan förstå,,,nåja, som jag sa, då man sitter under ett träd kan vad som helst hända.

fredag 25 juli 2014

Om att bli pensionär...

Om att bli pensionär? Det blir jag om en och en halv timme. Funderar jag på det? En sådan fråga skulle Strömholm kunna säga. Han fyllde själv år för några dagar sedan. Född 1918, jag 1949, två lejon som jag fattar det?
I alla fall skålade man för Christer nere hos Håkan Elofson i hans tisdagsbar i Skåne och i går fyllde väl Elofson år och i morgon jag.
En jävla röra helt enkelt.

Utanför faller natten ner över tältet och racern och katten kommer in lätt haltande. Jag går ut och tvättar bilen i natten. Spolar på taket till huset med slangen. Det gjorde jag alltid i Grekland, spolade vatten på taket till natten. Det drog ut värmen ur huset.

Jag blir pensionär i morgon. Jag få börja hålla koll på rabatterna, men jag ska också kolla in vad de gör i Gnesta. Det blir en bra dag i morgon, pensionärsdagen.

Bilden tog jag i Zimbabwe, på väg ner till Victoriafallen eller vad de nu hette dessa mäktiga vattenfall. Vi gjorde ett reportage i en by, så fattig och eländig och varm och het i eftermiddagssolen att den svenska sk värmen framstår som ett köldslag i jämförelse. Jag vet inte varför jag skriver det, kanske för att påpeka vikten av att vissa har det värre än oss och ingen hjälp får dom heller.

 

En svag bris av lycka...





Det blåser en bris av lycka där jag sitter. Jag har racern bakom mig där jag sitter i skuggan utomhus och skriver. Jag cyklade fyra mil, sedan kroknade jag i värmen. Hade en svart tröja på mig, inte så smart.
Det tog mig många år som fotograf att inse poesins inverkan på bilden. Att poesin är de små stigarna i en bild, de små stigarna som leder en bild fram till målet. Poesin i bilden är de små pauserna, de små snedstegen, som gör en bild vacker och intressant. Det är ganska självklart att en bild ska vara vacker. Vissa försöker brutalisera bilder, brutalisera det som inte behöver brutaliseras. Det är ju bara löjligt. Om det som plåtas är väldigt brutalt så blir det brutalt, men att anstränga sig för att skapa brutalitet i en bild är befängt och barnsligt.

Poesin är det som verkar i människors hjärtan. Det som tänder eldar. Det som skapar en känsla av lycka, en bris av lycka.

Så skriver jag idag, då det är 32 grader i skuggan, en bris far över träden och israelerna återigen har överträffat sin egen dumhet och bombat en skola med en massa oskyldiga. Där kan vi snacka om brutalitet, en brutalitet som aldrig riktigt visas i media, för den är så oerhörd att vi kan inte ta in den. En brutalitet som inte har något med mänsklighet att göra.

Nej, jag sitter i mina gröna shorts, dricker flädersaft, det är kanske trettiotre grader och jag känner en kraftig bris av lycka.

torsdag 24 juli 2014

on the run...









Pakistan, Sydafrika, Nicaragua...I Sydafrika följde vi med en illegal fackföreningsman i vindistrikten. Verkligen en modig människa. I Nicaragua följde jag ett projekt som handlade om att få småtjejerna att komma ur prostitutionshärvan. Jag köpte en vacker, blå och gul klänning till min dotter därifrån. Jag följde också med en teatergrupp i bergen som sysslade med att lära folk att läsa och skriva.
I Pakistan kände jag mest att det var bäst att komma därifrån så fort som möjligt.

onsdag 23 juli 2014

Jerusalem

Jerusalem. Jag har gjort en del resor i Israel, jobbat och kört runt i landet, från Söder till Norr, Västbanken, Gaza, till och med åkt taxi genom ett krigshärjat Libanon, från Israel till Libanon.

Israel är ett märkligt land. I mina ögon ytterst rasistiskt, man behöver inte vara många minuter i Israel, man behöver bara göra en resa till Västbanken, så är bilden ganska kristallklar. Det mesta är helt åt helvete och nu är det värre än någonsin.

Det är trist att säga men på något vis är Israel på helt fel kurs och har varit i evigheter. Det som sker i Gaza är ren slakt och inget annat. Nog om det. Det är många som har åsikter om Israel, Västbanken, Hamas och jag säger som alltid: Ta ur fingrarna ur röven och åk dit och kolla med egna ögon.

tisdag 22 juli 2014

Whats all about?





Smhi varnar för värme? Nu blir det gnäll i stugorna. På gatan kommer en spanjack och en svensk brud. Bruden säger: its very hot, very, very hot.
Spanjacken kollar lite konstigt på henne och säger: No, for me its normal....

Bilderna är från Tyskland, Svedala, Zimbabwe och Sydafrika.

På ICA köper tre tiggarbrudar något för 15 kr, lägger i 13 kr i apparaten och står sedan som fågelholkar i tio minuter tills någon ledsnar på idiotin och bjuder dom på två bagare. Man kan tycka vad man vill om det, men inte blir man populärare.

Det är Gnesta i helgen. Kan kanske vara något? Åk dit och kolla. Bästa jag sett på slutet i Svedala är Simon Johanssons Ölandsbilder. Kanske lite överstyrda i photoshop ibland men har en fin känsla och en öppen attityd. Man skulle kunna önska sig att fler fotografer i det här landet tog och lärde sig lite av hans sätt att attackera sina bilder.

Anders Petersen har gett ut en ny bok, Rome, visar i den vilken jävla bra fotograf han är. Man kan tycka vad man vill om honom men en Maestro är han. Jag har själv plockar fram alla mina analoga bilder, ska göra en hundrabilders Vintageutställning på 24/30kopior framöver.

Ja, och så var det värmen. Its very very hot eller its normal,,,bara att välja, lära sig umgås med klimatet men det som utmärker många svenskar är stugsittande, för varmt eller för kallt. då sitter man inne. Köp en enkel fläkt a 300 kr, fixa korsdrag och allt är löst, eller ?????

måndag 21 juli 2014

IN THE HEAT...




Ibland kommer den över en: Lyckan. Jag minns när jag stod i Kastro/ Naxos, i vår lya och monterade bilder till en utställning jag skulle ha på ön. Det var varmt. Jag stod inne i lyan, halvnaken, kände värmen och vinden som ven som en lätt bris genom fönstret, mellan rummen och gled över min svettiga rygg. Hur jag då kände att det kan knappast bli bättre. Stå halvnaken, montera bilder i ramar, veta att man ska ställa ut, se havet och känna värmen.

Det kallas lust, att vilja leva.

Idag kände jag samma sak då jag paketerade bilder till Västerbottens museum, ställer ut i mitten av september med Skogsnäsbilderna. Varmt, fok på gatan, halvnaken, en svag bris. Kallas lycka, kallas lust.

Bilderna är sommarbilder och sommarbilder är inget annat än sommarbilder. Kan kallas lust och lycka. Om det är så, det får vi se till hösten.

lördag 19 juli 2014

Man hänger inte alltid med...


Det är mycke snack o liten verkstad.







WORKSHOPS (FÖRBOKAS)

LANDSKRONA FOTOFESTIVAL 2014

22 augusti - 24 augusti


WORKSHOP 1: MICKE BERG.


Datum: 22 augusti - 24 augusti.
(workshopen börjar fredag eftermiddag och slutar söndag eftermiddag)

Micke Berg betraktas ofta som en utpräglad gatufotograf. Han har medverkat i närmre hundra utställningar och gett ut ett flertalet böcker. Exempelvis har han ställt ut i Berlin, London, St Petersburg, Hamburg, Wien, och Sarajevo. Några av hans mest kända böcker som bör nämnas är Skogsnäs och Stockholm Blues. Micke Berg har bla fått Stockholms Stads hederspris, Guller-stipendiet, Nöjesguidens pris och innehar även statlig inkomstgaranti från Författarfonden.

Läs mer om Micke Berg här.

Workshopen tar avstamp i gatufotografiet och samtal kring tekniker och förhållningssätt. Det blir en intim, intensiv, workshop där samtalen och arbetet står i fokus. Uppgifter varvas med personlig bildkritik. Deltagarna ska också skriva en kort text om sina tankar och upplevelser från de dagar och nätter som workshopen pågått. Efter workshopen ska varje deltagare fått ihop ett grundmaterial att självständigt kunna arbeta vidare med.

Utrustning: Egen digitalkamera och laptop.
Plats: Festivalcentret (Landskrona Teater).
Pris: 3 895 kr inkl moms (inkl Festivalpass).
Boka plats under fliken Biljetter eller direkt här (TicNet).

Information som vägbeskrivning och exakta tider kommer att mailas ut vid anmälan.

manana can wait.




torsdag 17 juli 2014

Tankar

Jag är ute och cyklar, kör ikapp en kille i Fredrikhofs kläder. Vi snackar lite. Han har en snygg tunn ryggsäck på sig. Jag pekar på den och frågar om han har hela packningen med sig.
- Jo, säger han. Det är allt. Jag körde från Göteborg igår. Är på väg till Stockholm.
- Tuff shit, säger jag, som just kört fyra mil. Snubben kör sextio mil på två dagar.
- Är lite trött i benen, säger han med ett snett leende.
- Lägg dig på rullen, säger jag och vila lite.

Jag tittar på filmen om Jean Hermanson. En film som kommer upp på Landskrona fotofestival. Det är en fin, rörande film. Jean plåtar barn på ett helt fantastiskt sätt.
Jag tänker mig tillbaka några dagar då jag passerade en park på Söder, en vattengrunka har byggts upp och småbarnen leker vilt i vattnet. Jag ville så gärna ta några bilder, men jag kände hur hopplöst det var redan från början som man och pedofilköret. Kvinnor har en enorm fördel som gatufotografer eftersom de aldrig blir bedömda som farliga pedofiler. Jag hade blivit påhoppad direkt om jag gått in bland barnen och plåtat.

Det är en sak. Jag spann vidare på tråden varför fotografi är i fritt fall. Jag studerade några fotosajter. Idag är alla fotografer och en del gör det till en stor grej att resa omkring, ha kameran på magen, gå nära sina motiv, trycka av då man är en meter, en halvmeter ifrån. En fotografi som bara handlar om att ta. Ger man bort några printar till sina motiv? Knappast? Etablerar man en någon kontakt av något slag? Knappast.

Ta en fotograf som Petersen, eller Strömholm eller mig själv, JH, osv, vi som arbetar med det här på riktigt. Vi ger alltid bort printar, vi har en inställning som säger att man kan inte bara ta, men måste ge lika mycket. Det är i alla sammanhang viktigare att ge än att ta. Givandet motiverar tagandet.
Allt annat är på ren svenska helt åt helvete. De flesta amatörfotografer som far omkring på gatorna, som arbetar i den här tjuvstilen, förstör fotografiets status. En fotograf blir en skum jävel, en som snor.

Jag blir rasande då jag tänker på det hela.

Nog om det. Följer Tour de France. Vilken orimligt hård tävling. Så mycket kroppen betyder, sjukdomar och krascher gör slut på den ena deltagaren efter den andre. Sjukt hård idrott cykel. Nibali leder Touren och det gör han mycket på grund av sin enorma förmåga att hantera sin cykel. Han kör inte omkull. Det tillhör också sporten. Cykel är en fantastisk sport.