tisdag 26 augusti 2014

Om ett gathörn eller det osynliga synliga



 Hur mycket kan man ladda in i bilder som inte visar något? En gång i tiden såg jag en bild på en korsning, bara gatstenar och en pil. Visste det var Koudelkas utan att veta. Han särpräglade stil syntes till och med i den enkla bilden.

Att fylla en bild med drömmar? Går det? Så klart det går. Allt är ett självporträtt. På fiket satt trädklipparn och längtade till Nya Zeeland. Min väska är packad. Jag är på gång. Kände en slags sorg, den sorg jag alltid känner då jag ska resa. Allt som är uppbrott skapar en sorg hos mig. Jag skyndar så snabbt jag kan till rörelsen. Då blir jag lugn igen.
 Koudelka. Jag vet inte vem som tagit den, väldigt fin i alla fall. Jag har en regel om att aldrig publicera andras bilder på min blogg, tycker helt enkelt att det är ett jävla missbruk. Nu gör jag ett undantag för bilden är så fin och så fort jag vet namnet på fotografen ska jag meddela det.
Bill Jay tog bilden.


måndag 25 augusti 2014

Vueltan, the song of freedom


Vueltan startade idag från Cadis. Den  vita staden lockade mig länge. Till slut kom jag dit. Konstigt nog var det en man som hade steriliserat sig som lockade mig dit. Tåget skakade fram, genom höga bergsidor, landskapet öppnade sig, som ett tjärr, den vita staden, ett hål i muren och man anlände in i den gamla staden. Krogarna hade två utgångar eller ingångar, låg i hörnet på kvarteret. Vi bodde på taket, hade utsikt över havet. Afrika, Afrika,,,,lyssnar på Marley, I shoot the Sheriff.. nice, Cadis var fylld av blommor, blomsterstånd och riktigt tantacaféer. Sådana med stora bakelser.

Jag kan längta dit ibland, till Tarifas enkla barer, den eviga vinden. Där cyklade man idag. På stranden stod dessa stora husbilar som alltid står där.
Contador såg stark ut. Hans ben var lindat. Han bröt benet rejält för en månad sedan och nu cyklar han. Stark, såg han ut. Rodriguez låg på rullen. Valverde gick på näbben på rakan då han skulle ta fika. Det är en hård sport. Troligtvis den hårdaste som finns. En sport utan nåd.

I havet utanför Tarifa, eller Cadis, om ni så vill, möts det varma och det kalla. På  krogen får man alltid färska musslor och då menar jag färska. På Tarifas paralia, på Tarifas rambla, gräver hundarna ner sig i gruset för natten. Det blir ens vänner för stunden men sällan för en längre tid.

Jag skulle kunna berätta om Cadis, om Tarifa, om hundar som bits, om havet som slår in, om hur man tar sig upp i bergen förbi dessa vackra stridstjurar som står på fälten.
Det finns en annan lösning.Se det själv. Som Marley säger: The song of freedom.


Stockholm-Landskrona-Naxos













On the run. Landskrona. På natten lyste Nils Petters bilder från marken. På morgonen satt jag på Coffehouse för att få hyfsat fika. Det blåste en stark vind från havet. JH och Elofsson visade mig fina, nya bilder. Det var kärlek och kamratskap i luften. Den starka vinden påminde om förändring. Jag byter ut min kamera mot en Iphone hädanefter. Det är det roligaste arbetsinstrumentet och det roligaste är alltid det man ska sträva efter.
Thomas H stod och var fin då vi tog en taxi till stationen. Thomas H Johnsson och JH Engström har, tillsammans med kommunens skicklige Göran Nyström, fixat festivalen. Låt solen skina över dom. Man kan bara inte snacka, man måste göra. Jag försöker dra mitt strå till stacken. Vi är många som gör det. Låt oss fortsätta med det. I övermorgon är jag i Grekland. Kalimera, god morning, ha en bra dag.

torsdag 21 augusti 2014

Bildspel

Bildspel,
Steve McCurry och Koudelka delar bilder med varandra på Facebook. Grymt. Jag gick in på Koudelkas sida, tog upp alla bilderna. Han kör mycket färg numera, det är digitalkameran han har fått. McCurry är också fantastisk. Tillsammans blir det fan helt otroligt. Det är också märkligt att se hur politisk Koudelka blivit med åren, rakt politisk. Det är också fascinerande att se hur Koudelka lyckas göra sina bilder så poetiska, ofta utan människor, men poesin är så tydlig i hans bilder. Ofattbart bra.

Så jag gick ut med kameran. På Götgatan tog jag en bild då jag hör en röst i mitt öra: Vad fan plåtar du folk för?

Ja, lite trött blev man.

The young Mike and his bike

Jag säger 1965.  Sexton år. Cykelskorna var av läder. Tror jag körde på Crescent eller kanske Monark? Sista året som junior på en vit Svalan. Clips och under skorna satte jag en bit läder så skorna fastande i ytterkanten på pedalen. Hängslen på cykelbyxorna? Det hade jag glömt bort.

Den mentala kostnaden







Vad är fotografi för mig? Att berätta något, men också detta: Den mentala kostnaden du är beredd att betala för att ta den bild du vågar. Allt det andra: Komposition, teknik,kamera, urval, kommer långt senare. allt börjar i det mentala. eller om du så vill: Ditt mod

onsdag 20 augusti 2014

Fotografins stora dilemma

Det är många som tycker Eugene Smiths bild av det badande barnet i Minamata är en av de bästa bilder som gjorts. Det är en fantastisk bild, med en underbar komposition, Jesus osv... En bild som vi alla skulle vilja ta.
På den andra sidan finns problemet att familjen, som barnet levde i, var mycket plågade av den här bilden hela livet. All publiciteten kostade helt enkelt på för mycket.
En sådan fantastisk bild. En sådan komplikation. Att bilden knäcker en familj, men att bilden också betyder så mycket för så många.

Jag har själv fått stryka två bilder i mitt liv, två bilder som jag anser tillhöra de tre, fyra bästa jag tagit för att familjen inte klarade av att se bilderna publicerade mer än några gånger.

Jag vet en annan mycket känd fotograf som tog en fantastisk bild av en äldre kvinna. Helt underbar bild, men när den kom i tryck hörde kvinnan av sig och var mycket ledsen.

Vad gör man? Var drar man gränsen för att publicera sina bilder? Om man lyssnade på vad motiven säger kanske man aldrig får publicera sina bästa, och om man inte lyssnar på vet man att man gör någon mycket ledsen för att själv sko sig på det hela.

Vad gör man med bilderna på den vackra kvinnan eller mannen , som fem år senare skaffar sig ett nytt förhållande och ALDRIG vill se en bild publicerad av sig själv, framför allt inte naken. Det som gick i fem år, går plötsligt inte. Hur gör man?

Svara får man göra själv, men det hela visar på vilket otroligt ansvar en fotograf har. Att det helt enkelt alltid handlar om att hålla integriteten hög. Att det alltid handlar om samförstånd, ett samförstånd som lika förbannat kan skita sig med tiden.

Slussen

Slussen har alltid för mig betytt hemkomst. När jag åkte med mina morbröder som liten mellan Skeppsholmen och Götgatsbacken var alltid Slussen den spännande platsen. Sedan kom jag att ställa ut på Slussen 6 gånger, (stadsmuseum) . Inomhus och utomhus.

Förr, när jag var mycket på stan, kände jag alltid ett slags lugn då jag kom till  Slussen. Hemmaplan. När bussen stod stilla kunde jag rent av njuta då jag satt där i baksätet och väntade på chaffisbyte. Eller alla gånger jag fikade på det underbara fiket med utsikt över bussarna. Det var också ett av de ställen i stan, tillsammans med Tevere på Nytorget, dit solen kommer först på våren.

Slussen, min hemmaplan. Jag älskar Slussen. Idag åkte jag förbi Slussen. Man ser knappt Stomatolen. Allt ser för jävligt ut. Hissen är inbäddad i renoveringsdimma. Det som sker är något som nog inte borde ske. Det kanske hade varit smart att byggt om den gamla Slussen, gjort det hela till ett varmt, mänskligt ställe. En mötesplast med Mälaren och Saltsjön som fond mot torget. Behållit det gamla, jobbat på att utveckla det gamla.

Jag kommer aldrig ner på stan numera. Förr korsade jag ofta city på väg till min mormors fik på Skeppsholmen. Idag finns det aldrig en anledning att åka till City. Och på så sätt har jag heller aldrig Slussen som hemmaplan.

To be a Rider

Polarn Axel, slalomåkaren i världsklass, sitter just nu på ett plan till Saas Fee. Nytt träningsläger på slalomskidorna. Den här bilden är till honom. Han ville se min nya tröja, den klassiska tröjan.
Axel är en Rider. Jag har några sköna unga pojkar och flickor till vänner som är Riders. Polare som kör på, som ser till att det sker något, som gör skillnad.
Sedan har jag ju också en massa äldre polare som är Riders, som kör på och gör skillnad. Det är de här typerna som gör livet roligt att leva.

Jag gifte mig ju, såg just nu på Fejan att uppåt 430 pers har gratulerat. Det känns fint, att så  många tyckte det var fint att vi gifte oss. Det är bara att tacka och vara tacksam för att så många tycker det.
Jag tog en runda i morse med nya tröjan. Benvärmare också och mina benvärmare är inga fancy grejer, avklippta gamla långkalsonger som jag stoppar ner bena i. No money at all.

Själv är jag PensionärsRider. En som tycker fikat och snacken är lika viktiga som milen eller carvingen.
En gång i tiden trodde jag att jag skulle stå på topp som skidåkare i 65årsåldern. Det kanske är så. Det kanske är så med fotograferandet också? Många ger mig råd på vad och hur jag ska plåta?

Varför gör dom det? Om de tycker det finns viktiga grejer att göra, gör dom själva. Jag har gjort mitt, jag är mer intresserad av att unga människor utvecklas, tar initiativ och att jag kanske kan vara med på ett hörn och få känna historiens vingslag. För mig är det inte viktigt längre att bli bekräftad, visst lite, men jag vet att jag är bekräftad. För mig handlar det mest om att få leva bra, vara en schysst människa och syssla med det jag känner att jag vill syssla med.

tisdag 19 augusti 2014

Att dra en repa ner på stan

Förr hette det ju att man drog en repa ner på stan med cykeln. Då gled man genom Gamla Stan, ner till Kungsan, kanske upp till Sergels torg, förbi glaspelarn o upp till Hötorget. Det var en ganska skön repa.

Det var för tio år sedan, eller tjugo, men idag gjorde jag samma repa ner på stan. Jag förstår varför jag bara är nere på stan en eller två ggr per år. Centrum, vilket jävla meningslöst skithål och cyklisterna. Glöm det här med en skön repa ner på stan. Folk cyklar ju som bindgalna, spurtar förbi en i cykelbanan. Hade det varit spurt i ett race hade dom fått sig en tryckare så de hade vaknat upp på intensiven dagen efter. Noll hänsyn.

Jag tog häng på vad jag tyckte såg ut som en riktig tävlingscyklist och han körde ytterst disciplinerat, visade hänsyn, låg på sin plats i ledet, visade tydliga tecken osv,,,men många andra leker verkligen med sina och framför allt, andras liv.

Som sagt: Dra en repa ner på stan,,,,det är ett uttryck vi kan glömma nu.

måndag 18 augusti 2014

Cykelmek o fik. Bonne Mécanique


Strosa hem, genvägen mellan Skrapan och Åsö torg. Hittade ett schysst mekställe med tillhörande fik. För dig som inte mekar med hojen själv kan det ju vara värt att ta ett span. Schyssta vibbar därinne, och schyssta hojar och litteratur.

Landskrona fotofestival till helgen

Det är ganska kul nu. Fyllde pensionär, gifte mig och till helgen blir det Landskrona fotofestival. De har fått till ett förbannat bra program. Alla som har någon hum om vad en kamera är borde bege sig dit. Jag ska köra workshop, börjar på fredag, har plats över så är det någon som är intresserad så kontakta mig direkt,,,nog om det, Landskrona, som sagt.

På tal om kameror. På festen då jag och We gifte oss kunde man se skiftet i fotografins tekniska arsenal. Alla mina professionella fotografiska vänner plåtar med mobilen. Utan undantag. Mobilerna blir bara bättre och bättre. Om två år har jag ingen kamera. Så enkelt är det. Det blir några nördar kvar som älskar det här med Leica, framkallning osv, och det förstår jag, för det är fantastiskt fint, men enkelheten med en kamera, bara en bra skrivare, kommer att slå ut allt det andra. Tänk att kunna resa med två platta mobiler i bakfickan, till och med kunna skriva texten på en skitenkel liten platta. Man är tillbaka till då jag rese med en Leica och ett litet anteckningsblock och tjugo rullar film.

Underbart. Den nya tiden, den gamla tiden. Allt möts i Landskrona. Se det gamla, typ Eva Klasson, Nan Goldin, de turkiska fotograferna, filmen om Jean Hermanson, se det nya, Wallard, boksläppen, lets rock i Landskrona. Efter Landskrona, drar jag till Grekland, till havet, vinden och marmorbergen.

De svarta nätterna tar då mig åter i besinning. Jag ske se min vackra frus glittrande ögon i bergens skiftande vithet, lyssna till getterna som vandrar i natten och havet ska brusa där nere, polarn skicka ett meddelande över vattnet och när jag somnar kommer cikadorna också att sluta spela.

Det är en bra tid nu, trots att den helt enkelt är för jävlig, alldeles sinnessjukt för jävlig för många. Vi måste ändå tro och hoppas och göra något. Vi måste bidra med livslust, tankar, pengar och sista hand vapen. Men vad vi än gör så måste vi bidra och det första och viktigaste vi ska göra är att tro på oss själva, tro på att vi kan göra något.

Som sagt, Landskrona. Infinn er bara. Inga jävla ursäkter. Infinn er bara.

söndag 17 augusti 2014

Gränden


Det finns en gränd på Söder där alla nätter varit magiska. Var det inte Planketfesterna i Christers stuga, så var det Planketfesterna i Jockes stuga. Eller så var det nätter när Jocke skulle visa bilder o tappa magasinet i snåren. Eller så var det Janne Lunk och fina Ewa-Mari som bjöd på vårfest framför dasset och nedanför kyrkan.
Igår var det We o jag som gifte oss framför dasset o kyrkan med illande moln och gulrandig duk på bordet. Prästen, en frivillig sådan, höll på Bajen o ringen var trång, men allt kom på plats och Midnattsloppet var en röd, tyst ringlande orm i natten . We o jag tackar alla som gjorde natten, kvällen, till ett nytt magiskt minne i den gröna gränden.

Sista bilden har Anna Norrby tagit.

fredag 15 augusti 2014

Tröjan kom, plötsligt.

Var ute och körde med polarn. Skitkul, han satt snyggt som fan på Nishikin. Vi klappa på lite och käka banan i skuggan under en bro. När jag kom hem anlände plötsligt den här cykeltröjan jag köpt till honom. Den måste ha gått med ett raketplan från Hongkong och jag öppnade paketet med darrande hand.
Snygg, lite liten kanske? Hongkongsize verkar vara något annat än Svedalasize. Nåja, han får den ändå. Kanske han kan ge bort den med tiden?

Annars satt jag i bilen och kollade på en romsk tjej som satt utanför ICA. Hur fan står de ut? Tänk tanken att sitt fem timmar utanför en ICAaffär och inte tjäna en spänn. Jag skulle kunna räkna upp en million anledningar till varför det är rena vansinnet.

Såg att i GTBG?? hade de börjat med ett system liknande att sälja tidningar. Tiggarna säljer knappar för tjugo kronor styck. Det är också en jävla jobbig tillställning men då rör de sig, träffar folk, umgås i gatulivet på ett helt annat sätt än att bara sitta på en trottoar och långsamt bli en del av asfalten.

Jag tror att just de här att tiggarna rör sig, att de umgås med de andra på gatan, kan skapa en större gemenskap med dom och en större förståelse för deras hopplösa liv.

Annars är det fredag, regnet på väg bort och polarns vita cykeltröja ligger och jäser i hallen.


torsdag 14 augusti 2014

Om konsten att cykla

Om konsten att cykla. Polarn ska komma upp och häsla på och cykla lite. Jag tänkte han skulle få en ren cykeltröja så jag beställde en billig rackare, 150 spänn med påskyndad frakt, 90 bagare. Tröjan dyker liksom inte upp, då jag kollar var den är, så är den i Hongkong. Vad fan är det för skämt? Nog för att tröjan var billig men miljöförstörelsen är ju monumental. Skicka en tröja över hela världen och den snabba , påskyndade frakten, var typ 22 dagar.

En annan grej är ju lycra. I morse då jag drog ut på en liten meditationsrunda på Bianchin, skriker en Madame till: Oj, det där var snyggt och pekar upphetsat på mig.... ja,bara så Ni vet. Konsten är ju att köra nära de snygga fiken,,,lägg det på minnet.

Ja, det var dagens story om cykling,,,jo, en sak till. Efter att Madame pekat på mig så rundade jag hörnet och i nästa kvarter kom en mås in på buklandning och la en redig blaffa av det vi kallar bajs på mitt styre, men då tänkte jag så här: Vad hade Nibali gjort i det läget? Jag säger bara att jag gjorde som han skulle ha gjort...

onsdag 13 augusti 2014

Råd för att bli författare från JG.


  1. Fråga dig varför du vill bli författare. Svaret ska vara att du har något viktigt att säga, inte för att det är kul eller för att du hoppas bli miljonär på det.
  2. Det finns inga genvägar. Skrivande är hårt arbete. Ju mer du läser och skriver, desto bättre blir du.
  3. Det finns alldeles för många författare i världen. Är din idé unik? Och hur är det med idéerna till bok tre, fyra och fem? Har du dem?
  4. Bolla idéer. När jag planerar en roman så diskuterar jag idén med alla jag kan komma åt. Ju fler kockar, desto bättre!
  5. Ge inte upp! PC Jersild skrev uppåt tio romaner innan han blev utgiven första gången.
  6. Ställ in dig på att det är just detta du ska göra för resten av ditt liv. På heltid. Det finns fritidsförfattare som lyckas, men det tillhör undantagen.
  7. Försök planera det du ska skriva. Några använder en metod som är baserad på en ungefärlig idé. Sedan skriver de och ser vartåt det barkar. Oftast går det åt helvete.
Påminner om att bli fotograf . Just den sista meningen känns bekant.

Eugene Richards

I sin bok Americans We tackar Eugene Richards Robert Frank i förordet. Det är ju ganska självklart. Man kan se en klar linje mellan dom två, precis som man kan se en klar linje mellan den mer extreme Willian Klein och japanen Moriyama.

Eugene Richards ligger i en klar dokumentär fåra, en slags fotojournalist, som Frank en gång var, eller Danny Lyon tex. Det är en fåra inom fotografin där jag känner mig hemma, där jag befinner mig själv. En ganska osentimental fotografi utan de yvigaste och extremaste sättet att uttrycka sig. Robert Franks bildstil är ju väldigt enkel, Kleins betydligt mer aggressiv och på senare år har ju Sobol mfl tagit arbetssättet ytterligare ett steg med svärtan och blixten.

Det som skiljer Richards från många är hans arbetssätt med vidvinkeln, kraftig vidvinkel, som Gilles Peres eller Koudelka då han gjorde romerna. Omkring 20 mms glugg som standardobjektiv.

Americans We är en personlig bok, med texter inbakade. Påminner om Danny Lyons personliga böcker. Mycket bra alltså. En bok om det amerikanska samhället men också en bok om Richards.

Det finns också en annan, mer poetisk sida av dokumentärfotografin, där Bresson, Larrain, kanske Ribaud och Smoliansky befinner sig. Det är också en fin sida, men hur man än vrider och vänder på det hela då måste man ändå ta bra bilder för att få det att fungera.

I natt var det rally på bakgården. Inbrott och snuten jagade tjuvarna med hund och plockade dom framför vårt fönster. Vi lever verkligen i våldets och snajdarnas Mecka. Fotbollshuliganer på ena sidan och inbrottstjuvar på den andra. På dagarna är allén fylld med hipsterns och sådana som känner in livet långsamt. Jag klagar inte.


tisdag 12 augusti 2014

Fricken i farten

" Fricken" gör en ny film. Plaskar i bassängen i Kärrtorp. Morgonen var ingen enkel resa. Inte om man läser tidningen. Vad är det som pågår i vår värld? Jag orkar faktiskt inte sätta mig in i de olika grupperingarna, orkar inte försöka förstå varför det blir som det bli. IS, tex? Helt horribelt. Läser att israelerna inte vill låta palestinierna öppna egen hamn i Gaza. Ska palestinierna förbjuda israelerna  å sin sida att hålla hamnen i Tel Aviv öppen osv... å andra sidan har ju Israel fått så ofantligt mycket dålig credd av det här krigandet så nu tror jag faktiskt de själva börjar inse att de måste göra något vettigt åt situationen innan landet Israel utplånar sig själv innifrån.
 Valet i Sverige ser ju också ut att bli som vanligt. Alla de vanliga partierna kommer in.Fi kommer inte in. Deras ekonomiska analys verkar jävligt rörig, påminner om miljöpartiet, som i mina ögon är ett riktigt borgarparti, helt opålitliga. SD får en tio, tolv procent, får vågmästarrollen. Det rullar på som vanligt, alltså.
Utifrån det perspektivet så känns det ganska avmätt. GW Persson tror till och med att det blir nyval ganska snabbt igen.

Om fotografi blir det inget idag, men det är som det ska vara.

måndag 11 augusti 2014

Två kg laxfile

Vad är det för skillnad på 2 kg laxfile eller två kilo filead lax? Jag tittade på lappen jag burit med mig. Det stod med STORA bokstäver: Laxfilé.

När jag var liten pojke och mamma var dålig skickade hon mig alltid till affären med en lapp på kanske tio grejer varje dag. Jag gick i baklås på den där jävla lappen. Jag kom alltid hem med tre grejer för lite och fick alltid återvända för att köpa de tre grejerna som saknades.

Tro mig. Jag kom att hata mataffärer och affärer överhuvudtaget. Under många år stod jag inte ens ut med att gå in i dom. Nu går jag in, men jag köper aldrig något. Jag köper bara det jag behöver och det förstår Ni ju, är en affär mellan mig och det sk samvetet. Det kan vara rymligt. Däremot har jag aldrig tittat på vad maten kostar, på prislappen. Vet inte varför men jaga röda lappar känns som en krigföring mot mitt psyke.

Det kan ha med morsan att göra också, de tre glömda grejerna. Idag kom en sanslös trötthet över mig. Det regnade och det var ju nödvändigt men jag tycker inte om det. Idag började många arbeta på sina jobb och jag känner mig lycklig som har mitt jobb. Jobbet utan semester och jobbet utan övertid. Jobbet som är livet.

Jag tog en bild igår, såg barnvagnen. Tyckte om den vackra gammelmodiga barnvagnen i det grå ljuset. Håller jag på att bli en Cartier Bresson? Har Ni läst Kommissarie Maigret? Det är litteraturens motsvarighet till Bresson. En slags kristallklar gråhet, i en slags vardag som aldrig slutar påverka.

söndag 10 augusti 2014

Manlig svaghet

Ruben Östlund hade ett intressant snack i DN om manlig svaghet. Det sägs att vi män ska visa våra svagheter, men mina personliga erfarenheter är att det har man verkligen inte mycket för. Om man som man skriver om att man tycker det är svårt, inte hänger med, inte förstår osv, så får man ofta kommentarer av typen. Gud, vad bitter du låter, osv. Om en man gråter blir hans barn rädda och kvinnan lämnar honom.

Jag kan bara komma på ett enda sätt att förhålla sig och de är att vara bejakande till allt. Säga att allt är bra, sitta tyst i vagnen. I alla fall officiellt, sedan har man ju träffat på många sådana män som efter några öl är riktigt förtvivlade.

Håll färgen alltså. Igår sa jag att det var viktigt att ta sitt eget tempo. Nu har vi två regler att hålla oss till.

Det är kul att vara i stan igen. Jag bor ju i sveriges i särklass häftigaste område, runt Nytorget. Det finns inget, förutom runt Mariatorget, som matchar det. Här finns allt på hundra meters avstånd. Bästa maten, snyggaste folket, bästa idéerna, mest gallerier, mest fik, mest att glo på. End of discussion. Området jag bor i bär på drömmar, Det är en dröm för många som vill komma hit och bo här. Tyvärr är det ju i princip en omöjlighet att bo här. För dyrt.  Jag har ju bott här sedan 1969 i dessa kvarter. Idag skulle jag aldrig kunna komma in och hitta en lya.

Eftersom jag bor här så ska jag sätta ihop en bok om det så kallade Sofo. En ganska förhatlig titel, men skit samma. Så får det bli.

lördag 9 augusti 2014

I huvet på en Bianchi



 Det började redan i februari då Ola sa något om att den här vintern var ingen enkel grej. Det var det inte heller. Blåste en märklig iskall vind hela februari, polarna dök inte upp och jag var ensam. Jag gav upp skidåkningen i februari, åkte hem, vek ner mig. I april var jag i Spanien. Vi var i Spanien, min vackra fru skrev på en bok och jag skulle ha cyklat, men av några underliga skäl så blev det inte så. Jag hyrde en liten bil istället.

Så kom sommaren, även om Midsommar sa att det skulle bli regn hela sommaren, så blev det inte så. Jag kom igång sent med cykeln, vi gjorde en film om Steve Tell, jag cyklade 270 mil tills nu, då sommaren tog slut.

Någon skrev så vackert om Strömholm att han satt några somrar under ett träd i skuggan, vilade upp sig, läste dåliga deckare, väntade på att något skulle ske med hans bilder. Jag gjorde något liknande, la undan kameran, cyklade och badade, skrev inte ens dagbok, Inte mycket i alla fall.

Jag bara var. En svår konst för en som alltid producerar. Jag cyklade fyra, fem mil varje dag. Vissa dagar mötte jag en gubbe som såg trevlig ut. En dag gjorde vi sällskap till Stigtomta. Det var trevligt, men för det mesta satt jag ensam på cykeln och läste dåliga deckare, dvs tänkte. Sedan besökte jag Lolitas hus, där hade hon två risiga cyklar som jag fixa ihop till en grussmiskare.

Det var fint. Sommaren rullade på. Många tyckte det var för hett. Normalt skulle jag vilja säga. Det borde alltid vara så här, så här normalt hett. Vi åkte på utflykter, vi blev bara allt mer kära i varann, jag o min fru. För varje år som går så blir det bara bättre. Vi kollade in fik i Södermanland, hittade ett bra. Kattfiket, som drivs av en polska. Nästan alla andra var och är under all kritik.

Jag tänkte mycket på det, kaffekulturen. Var jag än åker i Grekland, på värsta bonnvischan, det är 40 grader varmt, så nog fan sitter det ett par gubbar på ett fik överallt. Det är gubbar som jobbar hårt, bönder, men nog fan har de tid att slå bort en stund över en java på ett fik. På ett stammisfik. Sånt finns inte i Sverige, stammisfik.

Jag klagar inte. Bianchin rullade fint, en vacker cykel. Ibland kom det någon ettrig jävel och körde om mig, jag klagade inte då heller. Jag tog mitt tempo, som man säger om man är proffs. Ta ditt eget tempo. Det är vad det handlar om: Att ta sitt eget tempo.

Sommaren sista vind




















Jag borde kanske berätta en historia? Det får bli en annan gång. Allt är taget med telefonen. Det var den sommaren, telefonsommaren. Den varma sommaren då katten började slåss och då jag byggde en MTbcykel. Ingen dum sommar alls. Varm, slö och frågvis.