I huvet på en Bianchi



 Det började redan i februari då Ola sa något om att den här vintern var ingen enkel grej. Det var det inte heller. Blåste en märklig iskall vind hela februari, polarna dök inte upp och jag var ensam. Jag gav upp skidåkningen i februari, åkte hem, vek ner mig. I april var jag i Spanien. Vi var i Spanien, min vackra fru skrev på en bok och jag skulle ha cyklat, men av några underliga skäl så blev det inte så. Jag hyrde en liten bil istället.

Så kom sommaren, även om Midsommar sa att det skulle bli regn hela sommaren, så blev det inte så. Jag kom igång sent med cykeln, vi gjorde en film om Steve Tell, jag cyklade 270 mil tills nu, då sommaren tog slut.

Någon skrev så vackert om Strömholm att han satt några somrar under ett träd i skuggan, vilade upp sig, läste dåliga deckare, väntade på att något skulle ske med hans bilder. Jag gjorde något liknande, la undan kameran, cyklade och badade, skrev inte ens dagbok, Inte mycket i alla fall.

Jag bara var. En svår konst för en som alltid producerar. Jag cyklade fyra, fem mil varje dag. Vissa dagar mötte jag en gubbe som såg trevlig ut. En dag gjorde vi sällskap till Stigtomta. Det var trevligt, men för det mesta satt jag ensam på cykeln och läste dåliga deckare, dvs tänkte. Sedan besökte jag Lolitas hus, där hade hon två risiga cyklar som jag fixa ihop till en grussmiskare.

Det var fint. Sommaren rullade på. Många tyckte det var för hett. Normalt skulle jag vilja säga. Det borde alltid vara så här, så här normalt hett. Vi åkte på utflykter, vi blev bara allt mer kära i varann, jag o min fru. För varje år som går så blir det bara bättre. Vi kollade in fik i Södermanland, hittade ett bra. Kattfiket, som drivs av en polska. Nästan alla andra var och är under all kritik.

Jag tänkte mycket på det, kaffekulturen. Var jag än åker i Grekland, på värsta bonnvischan, det är 40 grader varmt, så nog fan sitter det ett par gubbar på ett fik överallt. Det är gubbar som jobbar hårt, bönder, men nog fan har de tid att slå bort en stund över en java på ett fik. På ett stammisfik. Sånt finns inte i Sverige, stammisfik.

Jag klagar inte. Bianchin rullade fint, en vacker cykel. Ibland kom det någon ettrig jävel och körde om mig, jag klagade inte då heller. Jag tog mitt tempo, som man säger om man är proffs. Ta ditt eget tempo. Det är vad det handlar om: Att ta sitt eget tempo.

Populära inlägg