tisdag 30 september 2014

Tyresö slott

Jag satt i gången mellan två hus, såg bilden, klev upp och gled fram emot den lilla tjejen med min telefon. Då såg jag att barnets mamma höll på att plåta henne med sin kamera. Jag drog mig snabbt undan, ett knäpp, thats it.

måndag 29 september 2014

Klara o Axel


Glöm en bok någonstans?

Såg på Fejan att man har börjat med något som kallas " Glöm en bok någonstans". En gång i tiden körde jag stenhårt med det. Varje gång jag gjorde en bok så lämnade jag böcker efter mig på olika kaféer osv. Det mest genomarbetade jag gjort i den svängen var ju då jag under mina skidresor dumpade "Naxos svarta nätter" på ganska många vägfik och vägtoaletter i Norrland. Jag la säkert ut femtio, sextio ex på det viset. Inget man blev rik på, men kanske läst? Sedan när jag började göra böcker på Blurb så kunde jag inte dumpa böcker på fik längre. Blir för dyrt att glömma böcker som kostar en mellan tre hundra och  åttahundra på fik.

På Blurb finns dessutom möjligheten att bäddra igenom boken på nätet, vilket många gör. Tror den senaste boken blev genombläddrad av några tusen på ett dygn och det blir man ju inte rik på, men läst.

Jag har haft en trist vecka, förkyld, regn, ur slag och så idag, sol och inget regn. Ut med cykeln och vilken dag. Underbart.

söndag 28 september 2014

Lundell o co, iphonebilder









Såg ett tvprogram med Lundell. Han sa en massa bra saker. Att han tyckte Sverige var förändrat till det sämre. En ganska självklar åsikt om man levt och verkat sedan slutet av sextiotalet. Han kände sig förbrukad och jag förstår vad han menar. Att den nya tiden har passerat oss. Vi som är sextiofem, som Lundell, Mankell osv, har gjort vårt bästa. Det vi gör är upprepningar och våra tankar är gamla, fast de skulle kunna vara nya om den användes på rätt sätt, men det kommer en ny generation, som gör samma fel som oss och själva tycker att de vandrar framåt, att de gör det bättre i livet och samhället.

Det är bra att de känner så, det ska vara på det sättet, men det gör att att vi är förbrukade. Det vi kan leverera är erfarenheter, vi är de rutinerade spelarna i laget. Det är en känsla att ta in, om man inte kan ta in den, så är det bättre att lägga av, istället för att upprepa sig till dödagar. Nu upprepar de flesta sig för vad finns annars att göra. Man vill ju göra något, hålla på med något.

Det var vad jag kom att tänka på då jag såg Lundell. Sedan var det ju givetvis en kvinna i en stor tidning som tyckte Lundell var gnällig och tröttsam och det är precis det jag menar. Det kommer nya unga och de ska gnälla på de gamla, annars vore det ju fan, eller hur?

























fredag 26 september 2014

Om att tycka om...


Det finns bilder man tycker om. Jag har en hel del bilder som jag kallar Minnets poesi. De man tycker om. Det kanske är för mycket begärt att kunna leva på sina egna bilder. Konstigt nog har jag lyckats med det och jag tror att en av anledningarna är att jag tycker om mina bilder. Det här med  Minnets poesi är viktigt. Man kanske inte blir mätt på minnen,  men dom hjälper upp rejält, fyller livet med glädje.

Min vän Joseph

Lyssna till min gode vän Joseph Rodriguez. Mycket bra.

torsdag 25 september 2014

Ny bok. Stockholm.  http://www.joakimkocjancic.com/STOCKHOLM-PARADISE

Man minns sina bilder

Berlin. En morgon för kanske elva år sedan. Jag skulle gå till mitt labb på Prenzlauer allé, höll på att måla om i lokalen. Var ensam i lyan, ides inte försöka få igång duschen, för krångligt. Jag tog med mig hunden Nena, en upphittad Barcelonaschäfer och knata gatan upp mot labbet. Jag kan inte säga att jag gillade Berlin, gillade Barca mycket bättre. Kanske var det avsaknaden av hav, ja, det var nog det. Berlin är så förbannat instängt jämfört med Barca eller Marsielle. Och vintern, helt hopplös. Inte en skidbacke, jo, det fanns faktiskt en kulle.

Strömholm ville bo i Berlin. Det är en fin stad att cykla i och vill man förlägga sitt liv till ett cafe eller barer, syssla med konsten, är Berlin bra. Jag är mer för havet och bergen. Konsten skiter jag i. Även om jag älskar konst, litteratur, musik , så handlar det till stora delar för mig om att göra. Inte konsumera.

Berlin är bra, på sitt sätt. Jag sitter och funderar på om Stockholm är bra? Svår fråga? Här når man inte riktigt vattnet och bergen är mesiga(Flottsbro), men det är okej, som att befinna sig på en omväxlingsstation mellan två metropoler.

Nej, Barca är bäst. Hav och berg. Nära till havet, Ramblan rakt ner och bergen är bara pendeltåget rakt norrut, Massala. Bra grejer, som Åre. bättre än Åre och billigt vandrarhem. Där bodde jag med killar en gång som seglat Whitbreadrace. Det enda jag inte gillade var att det var kyckling till middag varje kväll, men man kan inte få allt.

Mr Wiggins vann tempot igår. Jag höll på honom. Den snubbe har klass, har kört bra i år. Heders.
Själv äter jag gurkmeja, sägs bota allt, kanske inte depression och kanske inte förkylning, men allt det andra som handlar om inflammationer.

Tycker ni inte att ni lär en en del av min blogg? Träning och filosofi? Inte dåligt och så lite konstsnack på det. Det är bokmässa. Fy fan, man får huvudvärk av att vara där och bokbranschen går skitdåligt. Här har jag en jävligt fin grej till Er. Bruce Gilden kollar på bilder. Det gör han bra.


onsdag 24 september 2014

Hittade en skitbra film om cykling och svensken Ludvigsson. Det händer mycket nu, satte upp cykeln på en sådan där ställning som gör att man kan cykla inomhus. Det är fruktansvärt tråkigt, som att springa på ett löpband eller sitta på gym o trampa. Hemskt, men anledningen är följande. Jag är förkyld. Jag såg ett tvprogram där en kille genomgick ett träningsprogram som innebar att han satt på en testcykel, körde tre ryck a 20 sekunder.

Alltså, han cyklade allt han orkade i 20 sekunder, vilade en minut eller så, körde återigen i 20 sekunder, vilade en minut och så de sista tjugo sekunderna. Sedan gjorde han så tre dagar i veckan. Alltså en träning på tre minuter i veckan o den träningen gjorde att alla hans värden förbättrades rejält.

Läs här: Anaeroba intervaller förbättrar konditionen även om träningen i sig medför otillräcklig syretillgång. Kroppen upplever syrebrist och flera anpassningar sker i musklerna för att minska syrebrist. Izumi Tabata är en japansk forskare som har studerat effekterna av korta intervaller (1). Han lät försökspersoner utföra 20 sekunders arbete på cykel på maximal intensitet följt av 10 sekunders vila. Detta upprepade han 7–8 gånger. Försökspersonerna fick genomföra detta träningspass 4 gånger i veckan under 6 veckor med enastående resultat. Den maximala syreupptagningsförmågan (konditionen) ökade med 14 procent under perioden och den anaeroba förmågan med 28 procent . Den japanska forskaren Tabata gav namn åt detta populära upplägg som just kallas Tabataintervaller. 

En annan studie visade att intervaller med 30 sekunders arbete följt av 4,5 minuters vila upprepat 4–6 gånger under 3 dagar per vecka gav samma positiva effekter på artärelasticitet och kärlens förmåga att vidga sig, som distansträning på 40–60 minuters cykling 5 dagar i veckan på 65 procent av den maximala syreupptagningsförmågan (2). Varje distansträningspass förbrukade 10 gånger mer energi jämfört med intervallträningen. Ändå gav dessa två upplägg samma hälsovinster.

Förstår Ni? En träning som man inte ens behöver ta av sig kavajen för att genomföra ger stora hälsovinster.

Sedan blev min workshop full på en halv dag. Inte illa, men träna nu.

Olika vyer, olika tänk...

tisdag 23 september 2014

Jag tänker starta en utbildning som sträcker sig över ett år. Fyra träffar, sedan sköts resten av kommunikationen över nätet.Möjligtvis avslutar vi det hela med en gemensam utställning eller en bok.

Syftet är att utveckla det personliga projektet. Jag är handledare, inspiratör, samtalspartner. Det kan handla om gatufoto, fri personlig fotografi, porträtt, allt tillsammans. Det blir två möten till våren och två till hösten, resten över nätet. Vi startar till våren, i mars, då snön lagt sig och är på väg bort.

Är du intresserad? Hör av dig till Mickeberg@hotmail.com

Max fem personer. Priset är 10 000 kr styck.

Naxos










Masterclass

Jag tänker starta en utbildning som sträcker sig över ett år. Fyra träffar, sedan sköts resten av kommunikationen över nätet.Möjligtvis avslutar vi det hela med en gemensam utställning eller en bok.

Syftet är att utveckla det personliga projektet. Jag är handledare, inspiratör, samtalspartner. Det kan handla om gatufoto, fri personlig fotografi, porträtt, allt tillsammans. Det blir två möten till våren och två till hösten, resten över nätet. Vi startar till våren, i mars, då snön lagt sig och är på väg bort.

Är du intresserad? Hör av dig till Mickeberg@hotmail.com

Max fem personer. Priset är 10 000 kr styck,

Staten och kapitalet




Staten och kapitalet, den gamla dängan som Ebba Grön gör så grymt bra. Passerade fiket, funderar på varför en stund på fiket på Söder aldrig blir som en stund på fiket på Naxos. Är den skönheten vid havet? Är det ensamheten i Grekland?

Ebba lyfter mina ilskna känslor. Nog fan är man upprörd över tillståndet. Riktigt jävla upprörd är man alltid. Konstigt att så många människor inte formulerar sig? Tänker de inte, eller hinner de inte tänka?

Ser Pieter ten Hoopens nya film. Bra sak, är inte klar ännu, men varje gång jag ser en dokumentär om folk som ändrar sina liv, söker något, så blir jag glad. I filmen är det en scen där en kvinna kör en bil genom ett landskap. Hon flyttar västerut, mot bergen. Det som gör mig gladast är att jag ser de väldiga bergen i fonden på bilden, de har snö på topparna. Där förstod jag mycket. Ska jag flytta ut på landet måste det vara nära bergen, nära snön. Det ska vara så att jag kan kliva ut på berget med en enkel rörelse. Det ska vara som då jag var ung och tränade skidåkning. Jag gick ut genom dörren, gick hundra meter, sedan började spåret och ensamheten i skogen.

Ett berg, eller ett hav. Det är vad det handlar om. I staden är det ett torg, ett torg fyllt av liv och tankar. Så kan man sätta ihop min livsvision. Ett berg med snö, ett hav i en hamn eller ett torg med tankar.

måndag 22 september 2014

Workshop med Micke Berg del 2

Workshop med Micke Berg del 1

Cykling en Passion

En dag med Micke Berg


Vad händer när man kommer hem? Det regnar och jag funderar på att ställa in racercykeln? Vi får se om solen kommer upp något mer? En annan sak jag funderar på den här branden i Högdalen där en man strök med, en romersk medborgare. Jag tycker det hänger många frågetecken i luften där och jag tycker polisens agerande är jävligt tamt. De kanske jobbar på men ibland, både i Malmö och i det här fallet, känns polisens attityd som om man inte riktigt vill ta i fallet. Att tiden bara ska passera och det ska lösa sig självt.

Det är något i luften? Jag kollar på fotosajter och funderar över det här med pojkar och flickor, eller män och kvinnor om ni så vill. Männen diskuterar teknik, politik, lite hårda bud. Det finns nästan ingen kvinna på de här fotosajterna jag kollat på idag som driver något. Det är inte alla män som gör det heller men uppdelningen är ofattbart mycket typ rosa kläder till flickorna och blått till pojkarna. Det känns enormt konservativt. Mamma bakar bullar och pappa mekar med bilen.Det kanske det är så det ser ut i fotosvängen som givetvis i sin tur är en reflektion av vad som sker i det vanliga livet. Anna Clarén gör familjen ur olika aspekter. Martin Bogren gör traktorer för pojkar. Jag säger inget om det, men det är märkligt tydligt att det som sitter i det sociala arvet det kommer vi inte ifrån.


En del små tankar

Idag blev det höst och jag tokförkyld. Först läser jag om stadens utveckling. Hur de stora städerna allt mer dominerar på bekostnad för landsbygden. Sedan läser jag att kvinnor i de stora städerna på alla plan går om männen. De tjänar bättre än sina kollegor, de är bättre utbildade och det kan jag se i Stockholm också. Alla unga kvinnor jag känner är rappare än männen. De har ordning på sitt liv, de jobbar på, de har fina möjligheter, medans de unga männen ofta försoffas i en datatillvaro.

Jag läser på, om invandringen och integration. Om Stockholm skulle ta emot lika många invandrare procentuellt som ett litet samhälle i Småland så skulle vi ta emot 17000 ena året och 14000 nästa osv,,Jag tror det skulle väcka ett jävla ramaskri. Var ska de bo? Stan fylls ju hela tiden på med folk
som inte hittar någonstans att bo. Om vi ska ha invandring, vilket vi givetvis ska ha, för det är en resurs för det lilla landet Sverige, så måste det nog finnas tydligare planer på hur det ska gå till. Att diskutera det har inget med rasism att göra, det är som att snacka om sjukvård, skola, äldreomsorg. Vi måste ha en bra plan.

Stad kontra landsbygd.Man kontra kvinna. Invandring och planering.

SD. Det är mycket snack nu om att man ska ta debatten. Vad är det man ska debattera då SDs alla lösningar handlar om att allt ska lösas över invandrarfrågan.Det måste gå att föra en debatt om SDs ämnen utan att snacka om att invandrarna ska kastas ut osv. De stora partierna borde ha lagt en annan plan. Presenterat hur man tänker med invandringen och framför allt integrationen, hur stödet ska se ut.Sedan kan man ju undra hur man väljer SD då de ofta inte ens duger till att fylla sina platser i kommunalfullmäktige.
Å andra sidan kan man ju leta sig blå efter ett alternativ till den borgerliga politiken som SD stött hela tiden. I princip kan man säga att SD varit med och stött den här skiten, den här delningen av landet, som borgarna genomfört. Sossarna och Moderaterna är ju dessutom i princip samma sak. Tyvärr, får man säga och det har inte stått riktigt tydligt för mig, förrän nu. Nu vet jag att sossarna är ett borgerligt parti. De kan ingå i alliansen. De hör hemma där.

Jag kan själv bli jävligt irriterad då jag går i stan och ser att nästan alla kommunala jobb utförs av polacker, ryssar osv, speciellt då man vet hur det fuskas med lönerna. Å andra sidan vet jag hur svårt det är att få en infödd svensk yngling att ta ett sådant jobb. Jag har försökt i flera vintrar att få unga starka män att jobba som snöskottare på taken. Hårt men väldigt välbetalt. Jag har själv skottat tak på vintern, skithäftigt jobb, men inte fan vill de unga män jag frågat ha ett sådant jobb. För tungt, för kallt, de fryser. Istället är det 90 procent andra generation svenska latinos som gör jobbet. Bra jobbat, så ska det gå till.

Läser om Irak/Iran/ Syrien...vilket totalt ras. De är ju snart nere på medeltiden och vilka krafter är det som kommer upp. Jag trodde på den arabiska våren. Nu känner man ju bara sorg, men jag läste om en flyktingförläggning dit folk kommer från helvetet i Syrien. Uppåt 100 000 pers i en flyktingförläggning som skapar ett nytt liv. Det såg ut som en liten stad med massor med affärer, snyggt skyltade. Det bevisar ju bara vad folk kan göra om de får chansen. Jag tänker på alla stackars människor som sitter på en invandrarförläggning och måste glo på skogen trots att de brinner av lust att göra något, tillföra de svenska samhället något. De är en fantastisk resurs men de behandlas som blommor som inte får vatten.

Ja, det blev höst och tankarna poppade upp.
För övrigt tackar jag för uppmärksamheten över mina upplagda bilder, på tre dygn strax under 6000 tittare. Tack. 

Bra länk om vardagsrasism.

fredag 19 september 2014

Det här med blogg...

Jag o polarn Axel, den svenske mästaren och världscupåkaren i slalom. Vi sitter på min röda Ferrari, numera har jag en blå, men den röda rullar fortfarande, omöjlig att slakta.
Axel kom just hem från träningsläger, slog sönder tummen, så nu blir det gips för stackarn fram till premiären i Levi.

Själv är jag förkyld och kan inte cykla, JÄVLIGT frustrerande. Jag blir tokig om jag inte får träna lite.
I alla fall längtar jag efter tio minus och en meter snö, SNABBT. Såg att det skulle snöa i Duved på måndag. Gläder mig, så i november kanske man är på skidor igen och jag ska försöka lura av polarn några han inte använder. Han skäller hela tiden på mig för han tror jag säljer skidorna svart, men ack nej. Efter varje säsong går jag ner på Myrorna och sätter dom i facket för elektroniska prylar och där står dom väl fortfarande om inte någon stackare har köpt dessa avlagda formel 1skidor.

Jag la ju ut en jäkla massa bilder de senaste dagarna och jag kom på att jag glömt en hel del dessutom. I alla fall var responsen grym, strax under fyra tusen pers som kollade på två dagar. Då var det kanske ändå inte meningslöst. I veckan ska jag göra en Blurbbok med alla mina projekt, skriva om tiden, politiken, utrustningen och vad och hur jag tjänade pengar på bilderna. En riktig nördbok. Dessutom kommer ett kapitel att heta Friends and lovers och där kommer en hel del aldrig förr publicerade bilder.

Lev väl vänner.

Man måste påstå något för att få svar

Så mycket kärlek det finns i Elskens bilder. Man ser hans påverkan, Brassai, Kertesz, bilder från barer, i sängen, hans kvinnor. Hans kvinnobilder är helt makalösa, de är bara ren nyfikenhet och lust. Sådana bilder kan aldrig bli könsförnedrande. Just det här med könen, tanken om respekt för det andra könet, är en svår bit i den moderna fotografin.Jag tror en av lösningarna, en av de riktigt få lösningarna, är att det syns att fotografen är nyfiken på motivet, att fotografen tycker om motivet, att fotografen vill överföra de goda hen känner för den hen plåtar.

torsdag 18 september 2014

Ed van der Elsken



Länk 1.

En annan länk.

Det oförklarliga och Ed van der Elsken





















Lars Epstein, denne underbare man, gav mig i natt, på Facebook, den kanske finaste komplimang jag fått. Han sa att jag var Sveriges Ed van der Elsken. Jag älskar Ed van der Elsken och jag ska förklara varför.
Ed v d Elsken sysslae med livet i sin fotografi. Hans mest berömda verk är ju novellfotoboken Love on the left bank. Det är en romantisk, underbar skildring av The left bank i Paris, men om man läser texten är det också en grym bok. Det går åt helvete för de flesta i boken. På en bild kan man dessutom se en ung Christer Strömholm och en av bokens huvudfigurer, kvinnan med de kajalade ögonen, som Ed hade en slags kärleksaffär med och som går ned sig på droger och reser sig med tiden, kommer han senare i livet att göra en hemsk film om. Det är en ruggig film om en kvinna som överlevt men verkar helt bortrökt i skallen.

Ed vd Elsken gjorde många böcker, han fotograferade sina älskade kvinnor, han levde för att leva och gjorde dessutom film. Han dog 65 år ung i prostatacancer.

Jag såg en stor utställning av honom i Amsterdam, om Amsterdam. Fullsmockat med folk. Jag såg en annan utställning av honom, med bilder från Afrika och Hongkong i Paris. Stora, svarta printar, en del rejält taskigt kopierade, men han satte en slags norm i mig: Att livet var det viktiga. Att bilderna levde, gav liv, inte sög ut liv.

Ed vd Elsken är en av mina stora favoriter, tillsammans med Strömholm, Larrain, Lyon,  Bresson och vår käre Sune Jonsson. De är min fotografiska skola. De stora humanisterna.