Utställningar och små böcker

Jag har varit på många utställningar det senaste året. Bresson, Kertesz, Sarah Moon, Imogen Cunningham, Strömholm, Petersen, Salgado.... med flera. Fantastisk fotografi och fina människor, men jag måste också erkänna att det är något som stör mig så innihelvete. Storleken på utställningarna. Det är ju ett formidabelt krig från väggarna då typ 250 bilder ska visas och tas in. Jag vill inte vara taskig men jag menar att på nästan varje utställning hade hundra bilder funkat bättre. Det går att ta in. Jag förstår inte vitsen med typ 250 bilder där betraktaren ger upp efter sjuttio och passerar de andra utan att ens glo på dom.

Jag kom också att fundera på vilken av alla dessa stora utställningar som funkat bäst för mig. Cunningham, utan tvekan, för den hade ett intimt anslag. När jag tänker tillbaka på alla dessa fyrtiofem år jag plåtat och gått på utställningar så är det fortfarande Koudelkas på Nordiska, Strömholms på Obscura, ett tjugotal bilder i en smal kolkällare i Gamla stan, några utställningar i Paris.. alla har de haft ett ett rimligt antal bilder.

På samma sätt är det med böcker. Jag tycker om de små böckerna, typ Poste Restante, Valpariaso av Larrain, en del av Anders Ps mindre böcker, Jh har gjort några små pärlor, alla med ca 35 bilder. Inte mer och jag tycker det är underbart. Då man kollat igenom boken har man en känsla av att man varit med i boken och längtar efter att se lite till. Kanske nästa bok?

Varför har det nu blivit så här med dessa enorma utställningar? För det första får man bättre betalt om utställningen är stor. Det finns en imponeringsfaktor. Fråga Salgado, han har ju alltid sysslat med någon slags "göra största utställningen och tjockaste boken", en slags kukmätningsstrategi. En annan grej som är personlig är ju problemet med att ha plåtat i 50 år och välja ut bilder till en bok och en utställning. Ska du visa ett livsverk duger det inte med hundra bilder. Det är för lite. Fotografen känner det känslomässigt. Att så många bilder får stryka på foten, så många historier kommer inte fram och så lägger man på bilder och så blir det för tjockt och för tungt.

Det är i princip det stora utställningarnas grundproblem. Kukmätningsfaktorn, ekonomin och känslan av att vilja visa allt man gjort. Tyvärr verkar det inte fungera riktigt i längden. Jag tror vi fotografer får hejda oss lite, jobba på att föra fram de gamla böckerna vi gjorde en gång i tiden och samtidigt vara sparsmakade då vi gör våra livsverk.
Nog om det.