fredag 31 oktober 2014

Anders o JH snackar om livet


Anders o JH snackar om livet.
http://www.aperture.org/blog/anders-petersen-finding-a-fever/

Två ögonblick i sänder

Vårt hemliga fik är ett av Söders mest misshandlade. Vi fikar där för att det är lugnt och fint och solen fungerar ganska bra mot fikets väggar. Det är helt otrendigt. Inte många skägg här inte. Vi försöker hålla det hemligt. Det går nog inte så bra ekonomiskt. Vi har alla rabatt på allt. Det fik som inte ger mig rabatt, det besöker jag inte. Enkel Fantomensanning och inget annat.

Fotografiskas tidning

Fotografiskas tidning, som kom med DN i morse, är nog den intressantaste fototidningen i Sverige idag. TROTS att det är en reklamtidning med ganska floskliga artiklar ibland, så innehåller den en och annan jäkligt intressant grej i varje nummer. Dessutom visar den på en viss överblick och den visar bilder. Det är ju fan otroligt, med tanke på att så många andra fotoblaskor mest verkar visa och skriva om kameror.

I senaste numret är jag väldigt förtjust i Lisen Stibecks bilder på unga kvinnor. Jag kollade genom Stibecks hemsida och hon har en märklig bildbehandling, jävligt digital om man säger så, men bilderna har djup och tryck i sig. De är verkligen laddade med frågor, känsla, allvar. Stibeck är ingen junior som försöker glänsa, hon är mer en mogen kvinna som vill visa. Det är starkt.

En annan i tidningen är Jimmy Nelson, som visar upp olika kulturer. Man kan ställa en och annan fråga om det antropologiska, men vilka snygga bilder och snyggheten beror på miljön och hur de är klädda( sina ursprungskulturkläder). Att titta på de här bilderna är som att titta på indiandräkter då jag var tolv. Jag blev helt besatt av de vackra indianutstyrslarna och började själv sy indiankläder med fransar och fågelfjädrar.
Fotografiska tidning har dessutom ett skitschysst format och jag gillar verkligen trycket, lite halvdassigt men bra, lite Andy Warhol och fabriken över det hela. Ganska klockrent, faktiskt.


torsdag 30 oktober 2014

Fotobokspriset??

En gång i tiden gick jag på en utställning med en förläggare som oxå var layoutare. Han gjorde böcker helt enkelt. Jag ställde mig alltid rakt framifrån och kollade på bilden. Jag ville helt enkelt se innehållet och vad den förmedlade. Formen är viktig, men i mina ögon ska formen följa innehållet.

Min polare förläggaren gjorde helt annorlunda. Han stod och kollade snett, väldigt snett på bilderna. Det var som om han kollade in strukturerna på fotopapperet eller hur passepartouterna var skurna. Han tittade i alla fall inte på innehållet.

På samma sätt är det med SFFs fotobokspris. Jag har sedan många år inte fattat vad det går ut på? Är det hur snyggt en bok är gjord som gäller, eller har innehållet någon betydelse? Och hur kan man blanda så olika sorts böcker och jämföra dom? Jag har varit nominerad någon gång men idag skulle jag aldrig slänga in en bok på fotobokspriset eftersom jag inte riktigt fattar vad det handlar om?

Fotobokspriset ställer också en annan fråga. Tendenserna, tidens påverkan. Är det inte så idag att många, även de sk dokumentära fotograferna, har anpassat sig till en slags galleristil. Man har ingen egen stil utan man plåtar efter en slags trend, eller estetik. Vad som fungerar på ett galleri, typ brutalkontrast, brutalavhumanisering. färgförskjutning, idébaserat osv...estetiken är första valet, formen andra och innehållet det tredje och svagaste valet i den kedja val man gör för att få visa sina bilder.

Jag är också ganska besviken på dem som skriver om fotografi, för deras val för hur de skriver och berättar om fotografin, är helt klart det estetiska. Det verkar som väldigt många är helt oförmögna att dra slutsatser om bildens innehåll. om bildens politiska tema, och  bildens mans eller kvinno eller människosyn. Utan allt som bedöms börjar i det estetiska och det är där vi närmar oss fotobokspriset. Det verkar helt enkelt helt och hållet vara ett estetiskt pris och det gör priset ganska ointressant. Jag tror man får ta ett nytt grepp, försöka hitta en form där man inte jämför så olika sorters fotografi, för är det fotobokens matriella kvalitet som ska bedömas, så kanske det ska sägas rakt ut. Om innehållet har någon betydelse kanske det ska framhävas. Någonstans tror jag det är dags att välja spår, inte bara blanda allt huller om buller.

En trött tjej utanför ICA

Det sitter en ganska trött tjej utanför ICA. Jag brukar heja på henne, ger henne en slant då och då. Jag tänker ofta på henne. Häromdagen satt jag i bilen en halvtimme och skrev, kollade på henne, tänkte på livet. Hon satt där, invirad i filtar. Det kunde ha varit min dotter. Samma ålder. Hur känner hon sig? Är hon inte helt förtvivlad dygnet runt? Hon måste ju se och förstå att hon inte fått någonting i livet. Hon kan ingenting, har ingen utbildning, ler vänligt då man passerar men i obevakade ögonblick kan man ju se hur in i märgen trött hon är.
Hon är i min dotters ålder och har fått ingenting av livet. Absolut ingenting har hon fått gratis i livet. Jag tänker ibland på var hon tar vägen på kvällen? Var sover hon? Hur sover hon?

Alla fattar ju att det måste bi en ändring. Nu får EU ta i med hårdhandskarna. Dessa människor måste kunna överleva där dom bor och de måste få utbildning.

Igår blev jag lite brydd. Vi hade en liten fototräff och folk som jag trodde läste min blogg, visade sig bara läsa den om jag länkade till Facebook. Det var en lärorik insikt. Länkar du inte upp den till Facebook så läses den inte så mycket. Skillnaden mellan att länka upp och inte länka upp är ca 700 läsare om dagen. Mycket intressant.

tisdag 28 oktober 2014

Mullvaden 77-78









I Mullvaden levde vi, hette boken som Erkki Lappalainen och jag gjorde. Erkki har gått bort, men han var en finsk urkraft, alltid iklädd basker.
Boken har halvdålig fotografisk kvalitet och det är mitt fel, men med alla sina brister är det en klassiker och man förstår ju varför. Mullvaden var en av de viktigaste politiska händelserna i Stockholm, jämförbar med striden om almarna. Slussen idag är också en sådan strid. Nu, idag, inser ju vem som helst att den gamla Slussen  skulle ha renoverats. Den fungerar perfekt, har fungerat perfekt och skulle ha fungerat perfekt om den fått vara kvar och fått omvårdnad.

Nog om det. När jag tittar på Mullvaden kan jag bara känna en slags ömhet för de här modiga människorna som under ett år gjorde en ickevåldsaktion för att rädda fyra hus och samtidigt skapa kultur och föra bostadsdebatt. Dagens Sverige skulle behöva ganska många nya Mullvadsaktioner.

måndag 27 oktober 2014

Thick as a brick

Lyssnar på Jethro Tull, Thick as a Brick. Ian Anderssons sång och flöjt. Han spelade en gång i tiden nere i Hornstull, på Domino. En annan polare som spelade där var John Mayall med sitt band Bluesbrakers. Tror han hade Jimmie Page som gitarrist. Eller någon annan av de sk fräsarna. Kanske var det Jeff Beck. Eller Mick Taylor? Jag vet att det var i alla fall inte Mike Bloomfield för honom plåtade jag på Mariahissen och då var han redan utbränd som människa.  I alla fall var Domino ett fint ställe att hänga på och plåta.







 I väntan på gryningen var en bok som jag gjorde, eller rättare sagt, illustrerade med mina bilder från Israel och Palestina. Det blev väl som det blev. Jag tyckte det var svårt att komma åt repressionen som pågick. Jag försökte gå en annan väg, mer vardagsliv. Jag var väldigt inspirerad av den grymme reportagefotografen Paul Fusco, som senare i livet gjorde ett ruggigt reportage från Tjernobyl. Så ruggigt och så starkt att det aldrig kunde publiceras i Sverige.










Om folk visste hur många misslyckade böcker jag gjort. Hur många hundra gånger jag uppvaktat förlag. Hur många hundra gånger jag fått nobben. Progg, den här boken var ett sådant misslyckande. Jag skrev en hel roman om Proggen, tyckte ingen hade gjort det, min Progg vill säga och jag fick napp på ett förlag, men förlaget ville jag skulle ändra hela sista kapitlet. Det ville inte jag och då kom inte boken ut. En annan gång skrev jag en bok om Baskien, fick förskott,men då det kom till publicering kon förläggaren och jag ihop oss och jag härskna till och slängde boken.

Tro inte det är lätt i bokbranschen och min självklara åsikt om både utställningar och förlagsvärlden är att de behöver mig mer än jag behöver dom. Det betyder att jag kan skrota vilket projekt som helst om det blir för många kompromisser för jag lever i den korkade förhoppningen att mina grejer någon gång ändå kommer att komma ut.

PS. Lägg märke till att jag lät Nicke Möller vara fotografnamn på bokens framsida.

Alf Johansson


Böcker!











 Den här boken kom till under min teater och rocknrollperiod. Genom teatergruppen Jordcirkus kom jag i kontakt med Johnny Melvielle och Jimmie Friedman. De gjorde en kombinerad rocknroll och teatershow. Jag kan bara beskriva det de gjorde som helt fenomenalt. Jag följde med på en turné genom Europa. De drog fulla hus överallt och jag plåtade, hängde på, var flugan på väggen. Jag jobbade med Leican och 35 mm och en Nikon FM med 180 mm.

När jag kom hem kopierade jag bilderna, la ut dom på golvet, gjorde egen layout och tryckte boken. Det tog inte många dagar. Som förlaga och inspiration hade jag Pennie Smiths bok om Clash.









Den här boken är inte lätt att skriva om. En dag blev jag uppringd av en reklambyrå som i sin tur hade fått uppdraget av Mcdonalds chef i Sverige, De ville jag skulle fotografera på ett hem för barn som genomgick livsavgörande behandlingar på Huddinge sjukhus. Huset hette Ronald Mcdonald. Ett hus som var ritat i en livsgivande och rogivande  anda av arkitekten Olle Rex.

Det var ett hus fyllt av smärta men också av tro och hopp om förbättring. Det var ett väldigt svårt ämne att närma sig. Svårt sjuka barn, men jag minns första dagen, första minuterna, då chefen för projektet sa till mig: Vi har valt dig för alla säger att du är fantastisk på att fotografera människor.

Jag var där i tre dagar, träffade barn som levde på livets sköra tråd. Jag kunde bara se enda attityd, en enda möjlighet i mitt fotograferande: Jag måste skapa hopp, ett hopp i allvaret, Skapa tilltro till möjligheterna.

Jag arbetade med en Nikon och ett 35 mm o ett lånad 85 mm som gav tre steg felexponering utan att jag visste det. Jag samarbetade också med en ytterst kunnig och duktig layoutare. Det blev en bok och mina bilder kom också att ligga länge på brickunderlägget då du köpte en hamburgare. Allt för att stödja det mer eller mindre idealistiska projektet ute i Huddinge.

söndag 26 oktober 2014

Jack Bruce och en tung dimma av melankoli






Jag ser en av de sista intervjuerna Jack Bruce gjorde. En man där döden redan placerat sitt märke i hans ansikte. En allvarlig man med stor humor. Jag tycker om allvaret. I samma ögonblick jag tar av mig lurarna är det Babel och ett inslag från Ivar Los lya, arbetsrum på Bastugatan. Han bodde i en etta och han arbetade i en etta bredvid sin bostadsetta.

Jag läste mycket Ivar Lo, både de tidiga och de sista. Det var standard att se honom komma vandra ner från Bastugatan, ner till Mariatorget och ofta ner mot Slussen. Han tog sina promenader, helt enkelt.

Vem läser Ivar Lo idag? Var han en författare av sin tid? Det är väl så det är? Birgitta Stenberg var också en författare av sin tid. En slags portal till feminism och äventyr. Vilka författare har vi idag som kan axla deras mantel? Mankell, PO Enquist, Maj Gull Axelsson, det finns några, men bland fotograferna? Finns det några folkkära fotografer som betytt något`bildningsmässigt? KW Gullers är väl den man tänker främst på och sedan Sune Jonsson. Idag har både författandet och framför allt fotograferandet drivit iväg och delat upp känsla och bildning.

Ta arbetsplatsreportagen som Jean Hermanson, Yngve Baum mfl gjorde. De innehöll både känsla och en slags bildningsanspråk: att berätta om en annan miljö. Idag känns det som man satsar stenhårt på känslan och inget annat, eller så är det tvärtom, man satsar bara på att plåta ett tomt hus, eller ett slags skal, helt utan känsla men med någon slags info. Oftast väldigt dött och väldigt ointressant. I princip lika ointressant som det kan bli då man bara kör på känsla, speciellt då inte ens känslan är trovärdig.

Det kom en dimma av vemod. Det kan jag inte förneka. Kanske är det den svartvita känslan som gör det. Av någon underlig anledning kom jag att tänka på John Berger. Undrar om han bor kvar uppe i bergen i Frankrike och skriver på en bok? Det kan vara värt att undersöka. Jag minns boken Seventh man, om invandring och vara i exil, som han gjorde med Jean Mohr, fotografen. En mycket bra bok som jag fick av Jean Hermansson. En bok före sin tid,


Dagar som denna...

Två personer som jag gillade skarpt gick bort i dagarna. Kim Andersson och Jack Bruce. Kim Andersson tyckte det var kul att jag hade en pappskiva på min blixt då jag plåtade henne på Pistolteatern en gång i tiden. Hon var en härlig människa som verkligen levde och drog andra med sig.

Jack Bruce träffade jag någon gång på sjuttiotalet. Han var ytterst sympatisk och jag minns att han tyckte vi skulle gå ut och ha kul på natten. Han och Nils Lofgren i Bruce Springsteens band är några av de mest trevliga typer jag mött i musikbranschen. Zappas tvillingar var också roliga. Vi satt fast i en timme i en hiss på Kungsgatan och garvade hela tiden trots att vi alla hade panikångest.
Både Kim A och Bruce dog då de fyllt  71. Själv är jag sextiofem men inbillar mig alltid att jag är sextio. En sak är klar. Det gäller att ordna upp saker och ting så det flyter om det skiter sig rejält.

Expressen blev av med sina fotografer. Jag tycker Expressen är en bedrövlig tidning, men händelsen pekar på framtiden. Det blir inga tidningar kvar. När köpte jag själv en tidning? Ytterst sällan. Om tio år, eller tidigare, är papperstidningarna borta. Även fotoböckerna på papper. Antingen gör du en fotobok idag, nu, eller inom fem år, sedan får du göra den på nätet. Så enkelt är det. Inbilla dig inget annat.

Och gör du en bok på nätet måste du finansiera den med annonser eller mervärde, typ en kopia som ingår i bokköpet. Jag kan se utvecklingen på mina böcker. En bok jag lägger upp, utan mervärde eller numreringen, ses av kanske 2000 pers på några dagar. Jag säljer fem böcker. En bok med mervärde, numrerad i femtio ex och en kopia ingår, säljs för 2000 kr. Jag säljer alla exen, tjänar 70 000 kr på en bok. Räkna ut resten själv.
Om du gör en bok på förlag, antas du jobba själv, kanske lägga in femtio lakan och boken säljer i tre hundra ex. Du får inte igen pengarna, bokprojektet är ren förlust. Jag säger igen. Räkna ut resten själv.

Fotografi tappar allt mer sin mening. De enda böckerna som har något värde är de mycket personliga berättelserna. De små, enkla berättelserna som handlar om det som är en unik upplevelse eller en berättelse som är perfekt i tiden. Kort sagt: Ett ytterst smalt segment. De böckerna kommer inte att sälja men de påverkar en del människor på djupet. Det är det enda du som bokproducent kan räkna med. Inget annat och det är gott nog.

fredag 24 oktober 2014

Sculpted in Time: The Wise Man

Porträtt från en bakgård

En hösthalvvinterdag som denna, träffades vi hemma hos mig på Blekingegatan 65. Jag bodde på fjärde våningen, slitna trappor, en underbart vacker, klassisk södertrappuppgång. Jag brukade bära fotogenet till varmvinden uppför trapporna varannan vecka. Jag hade en varmvind. I labbet värmde jag med ett litet elelement. Det gick inte för ofta. Man tyckte det slukade för mycket stålar.

Det är i sanning en märklig tanke då man i dessa dagar läser om folk som gnäller över att de får betala några kronor mer i skatt eftersom de tjänar över femtio lakan i månaden. Mitt liv var att jobba på Posten, Vasagatan och plåta.

Det var där vi träffades, fyra trappor upp, i min kalla lya, min atelje, som var labbet, fast på dagtid. Rummet där elelementet sällan gick på för man tyckte det var för dyrt.

Mitt vardagsrum vette  mot  Djurgården. Jag såg över hustaken bort mot mot Djurgården. Då det regnade brukade jag öppna fönstren och lyssna på ljuden mot taket på andra sidan gården. Min säng var uppallad på fyra tegelstenar och jag hade lagt en spånskiva och madrass ovanför. Det fanns en trasmatta, ett bord, en fåtölj jag hittat på bakgården och ett ostämt piano. I köket kallvatten och en brödrost som var livsfarlig. Jag saknade givetvis dusch och Medis fick bli mitt bad, två gånger i veckan.
Om jag saknade något? Inte ett skit saknade jag. Jag hade Framtiden för mig. Om man brinner saknar man aldrig någonting. Man brinner och det för en framåt. Jag brann, jag framkallade, jag kopierade.

En dag gick jag bort till Östra Söder, genade över Norska kyrkan och kom ner på Borgmästargatan. Det var en upplevelse, lika stark som då jag träffades av insikten och solen på Naxos en tidig morgon. Här ville jag leva, sa insikten. Här ville jag leva. Så vackert hade jag aldrig sett något vara förr. Jag såg Folkungagatan, Borgmästargatan och Sofia kyrka. Här ville jag leva och har ville jag bo.

Det var 1969 jag kände så. Idag går jag på gatorna igen. Det är samma sorts väder som då jag tog bilden 1969. Jag bor fortfarande på Söder, jag brinner fortfarande och jag saknar ingenting.