En platt bil
Ofta förstår jag mig inte på den manliga delen av befolkningen. Alla dessa män i min ålder som borde ha status, kraft och styrka utifrån sitt levda liv, men som envisas att fylla sina meil och sina meddelanden med smileys. Snacka om att plocka bort sin egen kraft och betydelse. Konsten är ju att säga det som ska sägas klart och tydligt och sedan får det stå så.
Katten byter rum då jag anländer. Det är disiga morgnar. Man glömmer bort och det är väl tur det.
Jag tittar på mina bilder. Hur mådde kroppen då jag tog dom? Var jag lycklig eller ledsen eller bara som vanligt, lätt nervig?
Man glömmer allt och det glömda ersätts med en fantasi om hur det var. Så är det, så bra är det. När jag passerar fiket sitter en av mina gamla kärlekar där och skriver. Hon sitter i sin egen tystnad och det är fint att se. Jag passerar, en glasruta mellan oss. Hon tittar upp, ler och jag vinkar tillbaka, går runt hörnet och där hör jag det tickande ljudet av den röda, platta bilen. Det tickande ljudet av en man som är på väg att besöka sin kvinna.
