fredag 28 november 2014

Cykelbilder









Häromdagen skrev jag om de fantastiska bilderna från olika cykellopp i boken Kings of pain. Det var helt makalös, svartvit fotografi. Nu gör Cyclenews reklam för årets bilder av Touren, Skitdåligt jämfört med de gamla bilderna och varför är det dåligt? Kanske för att modern sportfotografi sysslar med aktionen, medan de gamla bilder, typ Kings of pain, satte människan, atleten, känslorna i centrum. Och så är det med så mycket modern fotografi. Man har lämnat kärnan inom fotografiet, människan och satsar på ytan, speeden eller vad fan de är. Det enda jag med säkerhet kan säga är att det blir ganska uselt och ganska meningslös fotografi.

torsdag 27 november 2014

Tankar


Började morgonen med Axel på gymmet. Han lärde mig några fina övningar som kommer att ge mig värsta ryggmusklerna. Han drar till USA för att köra VMbanan i slalom. Jag och Fricken drar norrut för att försöka göra film och bild om Skidåkningen.

Facebook skickar mig grötmyndiga meddelanden om att jag accepterar deras villkor om jag använder deras tjänster efter1 januari. troligtvis blir det så att jag stänger ner Faceook i december. Jag är lite less på dom, gillar inte tonen de håller sig med.

Idag på cykelfiket så plötsligt en gäst: Jag läser din blogg. Då blir man riktigt glad, så är det bara. Nu är snön på sluttningarna så nu åker vi iväg, lite försenade, men dock. Vi åker iväg. Lev väl.

tisdag 25 november 2014

Klass, Baskien, livet...


Det var en tid då jag kände att " är jag den ende som kommer från arbetarklass" inom kulturvärlden? Det är jag ju inte, men ibland då jag går igenom min bekantskapskrets och de som håller på med fotografi så känner jag mig ensam. Jag kan sitta med mina vänner, som jag tycker om och respekterar och känna en oändlig trötthet över orättvisorna som kommer med klass. Visst, de har sina problem och de kämpar med livet, men börjar jag lägga ihop så kan jag se att deras föräldrar hjälpt dom med lån och kontakter till lägenheter och arbeten. De är belästa, de vet hur man ska föra sig, de känner igen koderna och ibland brinner det inom mig. Jag känner mig underlägsen. Jag tycker de inte har någon rätt att uttala sig. De är för priviligerade, men så måste jag skärpa till mig, svälja ner mitt klasshat. De är bra människor, de gör bra grejer, de kan inte rå för vem som fött dom.

Men, mitt klasshat, min känsla av underlägsenhet, kommer att följa mig ner i graven. Nu har det gått bra för mig i livet, men en människa som aldrig fått något arv, aldrig fått en bostad av sina päron, som alltid bara fått förlita sig på sin egen förmåga, blir lätt en hård människa. Hur skulle det annars gå till?

Mitt liv är fantastiskt. Jag gräver bland de gamla bilderna. De jag visar här är kanske inga mästerverk, men för mig är det mästerverk. Den långa resan, ensam, till en by utanför Bilbao, en hängbro, en strand som var förgiftad, Guardia Civil, ett rum där hyrestanten drog av på hyran för hon hängde tvätt i rummet på fredagarna. En förfärande ensamhet, en promenadslinga längs vattnet där båtarna som kom in från Atlanten passerade. Om jag lyssnade hörde jag klucket mot stranden, Bil, Bo,Bil, Bo,,,,Bilbao, kanske var det så stadens namn kom till?

Cykelfotografi








 Kings of Pain, text av Philippe Brunel och utgiven av Rapha.

Gick förbi cykelfiket i Skrapan. Fick kolla i boken. Vilka bilder. Helt makalöst. Det var Bresson, Capa, Strömholm och Frank på samma gång. Fantastiskt. Jag blev helt lycklig.

söndag 23 november 2014

The Salt of the Earth / Le Sel de la terre (2014) - Trailer English Subs

Fängelset

Varje gång jag är på Moderna går jag förbi fängelset. Det ligger tjugo meter från där jag bodde som liten. Jag gick ofta förbi fängelset. Det var lika otäckt varje gång. Tänk att det satt någon därinne, bakom de där små, små fönstren som hade galler, Lite längre ner i backen var det en skola eller om det var ett dagis men läraren tog ibland ut någon bångstyrig unge och lappade till den så där lite lagomt hårt över huvudet.

Jag kanske kände lite oro ibland. Inte blev det bättre av att min elegante morfar satt på ovanvåningen i huset och tröck i sig opium för att hålla bröst och hjärtsmärtorna borta. Ja, det fanns nog en oro i luften. Ibland gick vi ner till Grand och matade fåglarna som ofta frös fast i isen. Ibland kändes som hela minbarndom var fastfrusna måsar och svanar i isen.

Så var det inte. Det var lika ofta tvillingarnas stora amerikanare som vi körde upp till Krönet och den gröna saften på italienarnas fik. Eller säcken med de varma frallorna som skars upp varje morgon och där jag alltid valde, den mjuka, frasiga ovansidan.

Fängelset oroade mig, jag kan fortfarande känna doften från barndomen då jag går förbi fängelset. Ännu bättre blir det då jag genar över slänten ner mot Galeasens lokaler. Det var mitt hemliga hideout. Det är ingen som går där längre och det är lika hemligt än idag. En gång i tiden stod det en vit flaggstång på gräsmattan framför kyrkan. Jag har gått dit många gånger som vuxen för att försöka känna magin från den vita stången. Det gick att klättra upp i flaggstången, den hade liksom ben åt sidan. Det var ungefär det viktigaste jag hade för mig på den tiden. Att försöka ta mig upp i den där stången. Det kanske är symboliskt, men jag kom aldrig så långt. Om det får man tycka vad man vill, men så var det.

fredag 21 november 2014

Om att drälla runt.








Varje dag ägnar jag timmar åt att hitta en startpunkt. Jag sorterar, kastar, kastar, möblerar om, börjar  om. Samtidigt går jag från nuet till min barndom och tillbaka. Om och om igen. Jag minns bakåt och jag drömmer framåt och ser vad jag gjort i nuet. Varje dag, tio timmar om dagen. Jag brukar tänka på Strömholm som hela tiden sorterade och möblerade om. Hade han inte fått ställa ut på Obscura så hade han kanske fortfarande suttit och möblerat om i sina bilder och sina minnen.

Det är en jävla process att sortera. Jag rekommenderar hänsynslöshet. Att kasta allt man inte tycker är kanon och komma ner till kvalitet. Jag ägnar en masa tid åt att minnas vänner från barndomen och ungdomen. Vänner jag inte sett på fyrtiofem år. Varför tänker jag på dom? Kanske  för jag lämnade alla och stack iväg som tjugoåring. Jag kom aldrig tillbaka, men de har tydligen bott i min hjärna hela tiden.

Snökanonerna väser och jag sätter på tejp på pjäxorna så jag inte ska åka hjulbent och knäcka menisken. Man vill ju inte bli gummiman. En man med gummi i knäna. Återigen har jag lämnat och återigen finns drömmen om det segerrika återtåget.

Jag återgår till bilderna. Snökanonerna väser. Bilderna dyker upp på skärmen. Det är inte bilder. Det är minnen. Delar av ett liv jag gjort. Det jag skriver här är ett liv jag gör. När jag skrivit blir det historia. Något jag gjort. Något som måste sorteras och kanske slängas. Ett liv mot botten, mot minnets och drömmarnas absoluta botten. Ett bra liv.

torsdag 20 november 2014

Den vita, fotograferande, manliga, medelklassen.

När jag låg i badet slog det till med tydlighet: Hur många svarta fotografer känner jag till? Hur många latinos? Hur kommer det sig att 98 procent av alla kända fotografer är överklassare, eller övre medelklass, män, vita? Hur många svarta fotografer har Fotografiska ställt ut senaste året?

Fotografi påminner lite om NHLishockey. Nästan alla vita, någon svart spelare. Mycket intressant? Ännu intressantare blir det ju då dessa vita medel eller överklassmän ger sig på att skildra eländet i världen. Det är tänkvärt. Vad är det som ger dessa vita män makten att härja runt med kameran bland folk som har det taskigt, speciellt då syftet ofta bara är att marknadsföra sig själva. Hjälper man de andra? Nej, det vet vi ju att ofta så är det inte så. Det finns undantag, men vad är då syftet med det hela?

Ja, sådan tankar får jag då jag läser Sune Jonssons texter. Vikten av att sätta sig in i saker och vikten av att ha ett syfte. Det är inget fel med att göra bilder där man själv är i centrum, även om man plåtar andra, men då ska man kanske säga att jag gör det här för  mitt ego, eller jag har en känsla jag vill förmedla.

Tänkvärt? Hur många svarta fotografer känner du till? Fotografi är inte som bluesen, som byggdes upp av svarta lantarbetare. Fotografi byggdes av överklassmänniskor som hade som hobby att plåta andra, exotiska varelser. Är det fotografins grund? Är det överklassens perspektiv som är fotografins grund?


Jimi Hendrix, kollar upp bandet. Ingen lever idag. Basisten Noel Redding  dog som 57åring och trummisen Mitch Mitchell som 61åring. Märkligt att läsa, nästan lite sorgligt.

Det börjar sprutas i fjällen. Jag går upp och kollar utrustningen på vinden. Det är lera på pjäxorna. Det var en sådan vår. Man gick från snön, till lera, innan man kom in i bilen.

Jag vet att jag ska få Thomas Lapalainens bok om åldrande i julklapp. Jag är sextiofem. Ibland då jag sitter på gymmet tänker jag att det är något fel på mig. Varför träna? Varför anstränga sig?
Hörde på bilradion en kvinna som sa att hon längtade efter att få gå i pension, gå på teater, utställningar, göra vad hon vill och tänk om hon hade bott i Stockholms innerstad och sedan haft ett torp en timme eller två från stan där hon kunde njuta av landet och tystnaden.

Jag kände mig lite konstig då hon sa det, för det är ju precis så jag har det. Hur det har gått till fattar jag inte? Jag har en massa fina vänner som supportar mig, som hjälper mig till allt sådant. Jag bara lever på och kanske är det åldern som spelar in. Att man med ålderns rätt, eller med hjälp av åldern, kommer till det man längtat efter.

En god vän frågade mig hur jag kan bo i Stockholm, i den mest medelklassomvandlade stadsdelen i hela Sverige. Troligtvis för jag bott här, i dessa kvarter i fyrtiofem år. Att jag känner att gatorna är mina gator. Att jag ibland träffar kompisar från början av sjuttiotalet. Att jag känner mig hemma, att jag gärna skulle se att det flyttade in tusen flyktingar, hellre än tusen medelklassare som ska göra karriär.

Det är en sida av saken. Den andra är att alla städer har sin charm, men alla städer drabbas av den här omvandlingen. Berlin, Prenzlauer, Barcelona, alla blir ett jävla medelklassgetto. I Berlin driver man ju kampanjer mot turister, i Barca har ju hela området kring Ramblan blivit ett turistjippo osv. Ingen stor stad kommer undan. Att bo i Stockholm är att bo i en annan stor stad, mer eller mindre.


Jag har kopierat klart. Det blev en film, kanske 60 kopior till slut. Det är bra. Jag återkommer till labbet nästa höst, i november, tiden innan snön.





söndag 16 november 2014

Buddy Guy och Västerbottens museum

Såg en dokumentär om Buddy Guy. Hur alla de vita gitarristerna som Clapton, Beck, Stones osv, gav Mr Guy sin honor och respekt. Clapton sa något om hur han gjort sin loop, testat en massa olika musik, men hur han hela tiden kommer tillbaka till bluesen. Det var där han började och det är dit han hela tiden kommer tillbaka. Det är den musik han brinner för. Det är en musik som handlar om smärta, kärlek, liv. Hur han ödmjukt ställer sig in i ledet av musiker som förvaltat den traditionen, för det är en tradition, Han säger också att det tog lång tid för honom att börja sjunga blues, för det kräver en viss mognad att kunna sjunga om livet, blusen.

Dokumentärfotot är fotografiets blues. Den fotografi som handlar om människan. En tradition, en tradition som jag vill arbeta i, ett sätt att arbeta som jag alltid vill vara i. En tradition där jag hör hemma, fotografins blues.
Mina förebilder, Atget, Kertesz, Bresson, Sune Jonsson, Strömholm, Frank, Petersen, Mary Ellen, alla hör hemma i den traditionen. Det är fint att få tillhöra den traditionen.




Jag är med i en fin utställning på Västerbottens museum. "Tidens långsamhet och livets flykt". Jag fick katalogen igår. Något av de bästa jag läst på flera år om svensk fotografi. Fantastisk katalog. Sune Jonssons texter, Göte Ask, Niclas Österlind, Anette Rosengren, Jens S Jensen, makalöst bra . Britta Lundgren har varit projektledare och Hans Dackenberg har letat fram bilderna.

Västerbottens museum stiger allt mer fram som den viktigaste knutpunkten för den dokumentära fotografin och Britta Lundgren, som jag fick jobba med då jag fick Sune Jonssonpriset, är en makalös kraft för fotografin. Eva Dahlman, som omnämns i boken, är en annan kvinna som gjort fantastiska insatser för svensk fotografi. Hon jobbade ett år eller två med oss på Mira Bildarkiv och snacka om kompetent människa.

fredag 14 november 2014

Dagar som snö.






Jag tänker ibland på Strömholm. Hur han i äldre år förenklade livet för sig själv. Hur han såg till att vara navet, den de andra kom till. Själv reste han inte omkring så mycket, utan man visste var han fanns och så åkte man dit, vare sig det var Ploggatan, Fox eller Västkusten.

En annan sak var printarna. Han skar alltid de stående med ca en cm och sedan gjorde han ofta kopior där de liggande bilderna låg på ett stående papper. Det innebar att en utställning kunde ha bara stående bilder, fastän en del kort var tagna liggande  Det skapade en jämn under och överkant. Christers utställningar var ofta bara en rad bilder, där bild var bild efter bild. Tråkigt, säger vissa. Har jag aldrig känt, säger jag. Allvar och integritet, säger jag och lugn, säger jag också. Strömholms bilder blev sämre presenterade då de började visas i större format. Från början var de i max 24/30 i 30/40 ramar, sedan växte de, tror Höganäs var första gången. En bra utställning men bilderna kändes sämre pga formatet som var runt 40/50 i 50/70 ramar. Egentligen tror jag inte småbild ska visas större än 30/40. Det är något med intimiteten som försvinner.

Intima bilder gör något med mig, Kanske förflyttar jag mig till en annan plats. Igår träffade jag en yngre fotograf, en kvinna, såg på hennes bilder. Otroligt begåvad och sedan ställde hon mig frågor. De rätta frågorna. De frågor jag själv ställt mig om fotografi och livet. Om det existentiella. Varför jag valt just det eller det sättet att leva och arbeta. Hon hade fattat allt. Att det är valet som är avgörande. Christer valde att vara ett nav på ålderns höst. Det var ett bra val. Vilka val gör du?

Längst därinne är himlen ändå röd.

Den här bilden gjorde jag till ett Lasse Tennanderomslag."Längst därinne är himlen ändå röd".
Borta på Åsögatan, 1979. Lasse var stor på den tiden.

Jag läser Parick Modiano. Jag har läst honom förr. Det är märkliga böcker, Vackra, instängda, finns drag av Margueritte Duras. Det där hemliga. Böckerna är små, så vackra att jag bara köper dem för omslagens skull.


 På cykelfiket. Espresson görs genom att stoppa en kapsyl i kaffemaskinen. Det fungerar. Läser om väldiga berg man kan cykla i. Det är grått ute. En kvinna kommer in med krokig framgaffel. Vad gör man åt sådant? Bryter tillbaka den? Skolgården lyser grå utanför fönstret. Det var ju en del drogproblem på Åsö för ett tag sedan. Undrar hur det löstes?





Livet fortskrider som vanligt. Fem morgnar i veckan på gymmet före halv nio. Två dagar i labbet med Anders F och resten av tiden är sådan tid som jag inte kan sätta namnet på. Otid. Tänker på den Sydafrikanske författaren, Coetze, som numera bor i Australien. Hans kärvhet. Den tilltalar mig.





Jag kopierar, fyra dagar till. Sedan kommer snön och det är adjö på ett tag. Det är gamla bilder, blir som nya. En dag dök Fricken plötsligt upp i mörkrummet och gjorde en liten labbfilm. Det gick undan. En timme eller så. Efter det var det klart. Jag bara satt  där i mörkret och kopierade och snacket gick och  kameran gick. Det blir nog bra.