onsdag 30 december 2015

tisdag 29 december 2015

Frickens ruskiga olycka i bokform.

pics, along the road









Tror jag tar semester snart från bloggen.

LISTAN.

Årets fotograf. Bresson och Matt Black.
Årets sportkamera. Ricoh gr.
Årets artist. Jimi Hendrix.
Årets bok. Tour de France och Houellebeuqs Underkastelsen.
Årets skidor. Atomic Redster.
Årets pjäxor. Ross alltrack 130
Årets cykel. Bianchi 928.
Årets köp. Hus i Grekland.
Årets utställning. Allt som inte var mer än hundra bilder.
Årets hopplösaste utställningar. Alla som var mer än hundra bilder på en gång.
Årets cyklist. Wiggins, så skön.
Årets fikaställe. Cykelfiket.
Årets godaste middag. Lolitas.
Årets godast vin. Cykelvintet.

Amen, då så, Gott nytt år.

17 minuter till Lluc



Jag vet inte varför jag tycker de här bilderna hänger ihop? Är det spretigheten?

Vintern kom, äntligen. Nu blir det tre månader med snö och kyla. Det är ganska underbart. Jag behöver det. Jag läser värderleksrapporten på Naxos, för det mesta, 17, 18 grader, men så dippar det två dagar ner till 8, 9 grader och 4 grader på natten.
Jag vet hur det känns om man inte har bra värme.

Politiken? Var tog den vägen? Jag tycker det är intressant att man tänker pröva medborgarlön i Holland och Finland 2016. Det blir intressant att se utfallet.

Jag är en av och påmänniska. Full fart och sedan dö. Nu är jag i döfasen, får ingen ordning på kroppen och ambitionerna, men så plötsligt finns det där, farten, känslan och då går det som fan. I döfaserna brukar jag alltid ägna mig åt att sortera, göra sånt som jag kan göra i soffan. Sortera bilder är sådant. Jag räknar med att döfasen räcker till på måndag den 4 januari då skidåkningen börjar på allvar.

Jag tittar på Fotosidan. Tråkigt att säga, men sedan Alf Johansson slutade skriva så dog sidan i mångt och mycket. Den bästa fototidningen nu är ju Leicas magasin M. Mycket bra, men ändå inte lika bra som typ Foto eller Aktuell Fotografi på 70-80-talet. Vill man bli inspirerad så ska man söka upp dessa, kanske trettio år gamla blaskor, på antikvariat.

Bilderna då? Den ena tog jag i förrgår, 3200 asa utanför dörren. Den andra i Hamburg, med Jordcirkus, runt 1978, 1600 asa o Tri-x och Leican.

Egentligen samma sorts bilder, samma teknik, även om jag kör digitalt idag. Det snackas så ofta om att förnya sig och man försöker verkligen, men jag tror att en fotograf hela tiden kommer tillbaka till ursprunget, man känner alltid igen ett tema eller en känsla hos en fotograf som envisats och hållit på länge. Det vi kallar fotografens signum.






måndag 28 december 2015

Kompisbilder





Jag anser nog att Bresson är den kanske bäste porträttfotografen jag sett.
Varför?
Jo, för att han lämnar alltid lite utrymme i sina bilder för miljön, det förstärker bilderna.
Många tar snäva, tighta porträtt. Inget fel i det, men då ska man vara en fruktansvärt skicklig fotograf som jobbar som fan med uttrycket, vilket i nittiofem procent av fallen bara blir ansträngt.

Nog om det, enkelhet, lite avstånd och närhet. Kan det funka?

Varför inte?








Skanstullsbron stängde framför mig. Jag fick en tanke, en tanke på tiden. Det är kanske tjugofem år sedan jag tog bilden på bron. Redan 1971 tog jag bilden på Gärdet.

Tiden. Och rädslorna.

Det går inte att förhålla sig till rädslan mer än att se den som ett mod. Redan Graham Greene sa att man kunde uträtta mycket genom att rymma. Det stämmer nog.

Rädslan som mod. Är det så det går till?

Hur man än gör så sitter rädslan där. Och ändrar man sig, tar tag i det hela som det så vackert heter, så uppfinns nya rädslor.

Enda sättet att fullständigt kontrollera rädslan är att aldrig utsätta sig, men frågan är ju om det är ett liv eller ett fängelse.

Man kan alltid supa till. Det är en kortsiktig lösning, i alla fall för kvällen eller dagen, men sedan är vi där igen.

Rädslan som mod.

Tiden. Det har gått ett år. Jag kastar kanske 25000 bilder på ett bräde idag. Jag är inte mycket för att spara. Min filosofi är enkel. Jag spar bara det bästa och skiter i historien.

Det blev ett år där jag hade Axels nya pjäxor med 150 i flex i Duved. Det var över 20 minus i två veckor. Det var fint ändå.

Nere i södra Italien hade vi en hund som bästa vän och vindarna smekte från havet då jag cyklade mellan de instängda, avstängda byarna. Jag kom till Florens, sällan vantrivts så i en stad.

Tiden gick, rädslan och modet. Jag sviktade många gånger i år. Jag har liksom inget att strida för, fast de har vi ju egentligen. Vårt liv och våra barns liv står som insats för framtiden.

Jag borde ju givetvis ha varit nere på Lesbos och i Syrien och plåtat. Det är ganska ofattbart att jag inte gjort det. Kanske var det modet som svek, eller orken. Jag förstår det nu och då jag förstår det fattar jag faktiskt inte varför jag inte var där.

Tiden går. Snön faller. Den stora frågan är faktiskt obesvarad. Varför inte?


söndag 27 december 2015

Smågodis, på den tiden då Röda rummet fanns.







Förra året....gammal text, dagens bilder



Sitter och skriver ut bilder då Ab ringer från fjällorten. Han glider omkring i min röda Ferrari med sin sköna atlet till dam, En riktig rövardonna med älgstudsarn klar i framdörren. Klara, är hennes namn. Kändes nästan som en textrad i en Bob Dylanlåt.

I alla fall. Personligen har jag ju hört att kärran stått hela natten framför krogen Broken. Det luktade så konstigt i den att polisen kallade in knarkhundarna, men enligt Ab, som suttit häktad hela natten för knarkbeslaget, kunde hundarna inte skilja på espressokaffe och knark.

Ägaren till bilen, freridern Berg, kallad Profeten, i den trängre kretsen, har hällt ut kaffe i framsätet för att han ska få en klar indikation på när våren kommer. Då sätet inte är sönderfryst längre, stiger kaffedoften i bilen och han tar då sikte söderut, mot cykeln, den längtande frun och katteländet.

Så, ser det ut, men nu har Ab betalt böterna, sluppit fri och omedelbart kastar han sig in i den lya där profeten härjat den senaste månaden. Vad finner han? Sönderfrysta öl? Hur är det möjligt? Måste vara Jean Pierre, JP, med ett konstigt hottentottefternamn som står för den massakern. Troligtivs har nämde JP försökt smuggla in öl, bakom ryggen på Profeten, för att dricka i salig ensamhet en lördagskväll då depressionen över Svts kanalutbud blev för stark?

lördag 26 december 2015

Till minne av Lars Tunbjörk

Vänner



Livet har så många olika faser, ansikten. Det är bara att följa med, låta kameran verka, så har man sina historier som man sedan får skärpa till.
Den Gamle, Strömholm, sa alltid. Säkra negativet.

Han var en sann militär. Det är så enkelt det är. Säkra bilden, negativet, filen, sedan har du ett liv på dig att berätta din historia. Tiden kommer aldrig att räcka till. Historierna är för många.


Annandagen,,,

Jag läser på om äldre skidåkare. Mycket intressant. Om längden på skidorna. I Norden, eller Sverige, så ska en man ha en längd på runt 170-180 cm om man är runt 174 cm som jag. Går man under 170 cm, så räknas det som race.

i USA har man en annan tankegång. 150-160 cm, med liten radie dvs skidorna svänger hårt, det är vad man rekommenderar. Det är precis vad jag jag själv känt i många år. Ett par korta skidor med liten radie och kanske 74 mm midja är ju perfekt. Går mycket bättre i nästan allt än längre skidor.Okej, inte en meter lössnö men annars.

Märkligt hur man kan få saker bekräftade som man själv kommit underfund med. Köp korta skidor alltså och ge fan i långlaggen om ni inte ska köra störtlopp.

Leicas tidning M, är ju helt klart en suverän tidning. Nu senast var det bland annat Matt Black, Sobol och några till. Mycket spännande nummer.
Jag kommer aldrig ifrån det här med att jag tycker texten är så viktig och man får bra intervjuer i M.

Jag läste en intervju med Anders P i en utländsk tidning- Där sa han att i Sverige tar man inte fotografi på allvar och det var därför han sökt sig till Franrike.

Så sant så.  Man inser det då man läser M. Allt är på en annan nivå. Malena Rydell skrev ju också bra om modefotografen med skorna, ganska kritiskt om man säger så, men det är är väl det enda jag läst med lite substans om fotografi på länge.

Jag läste en amerikans deckare härom kvällen. Otroligt bra, ett tempo som var furiöst och där det dödades till höger och vänster. Knappt något miljösnack, inte en sexscen och superamerikanskt med vapen överallt. Och ändå skitbra.

En sådan bok går ju inte att skriva i svensk miljö. Det blir inte trovärdigt för fem sekunder. På samma sätt är det med fotografi. Vad är det som utmärker det här landet? En mild depression, naturen, en långsamhet, en slags ödslighet.... jag vet inte, men det är ju det som måste synas i bild och är det intressant? Jag har aldrig sett så mycket ödslighet inom fotografin som i Sverige. Ta alla dessa ödegårdar som fotograferats. Är det typiskt Sverige?

Jag tänker mest på de korta skidorna. I artikeln skrev författaren att många äldre åker över 120 dagar per år. Varje dag i fyra månader. Gud, jag blev helt dödssjuk av avundsjuka.

Nu kommer kylan. Om en vecka är det snö i backarna. Man kanske kan få ihop 90 dagar i år då. Det är hyfsat.

fredag 25 december 2015

Juldagen 2

Först måste jag dra storyn om kossan. Berlin, förra året. Då bestämde vi ju att vi skulle flytta dit i våras, men så blev det inte. Kossan, stod på en mataffär och jag tyckte affären var skön, lite alternativ, billig, men då säger min tyska fru att affärn är som att gå  in på Urban deli på Söder, dvs svindyr och ganska trendig.

Hoppla, dagen har annars gått i vilans tecken. Det är många strider som kan utspelas kring julbordet och som man måste vila sig i form från.

Jag såg att jag vägde fem kilo från idealvikten för en snubbe i min längd. Nu jävlar, så intressant. Aldrig trodde jag väl någonsin att jag, detta smala skrälle, skulle väga över sin idealvikt. Fem kilo, kan man plocka bort det?

Intressant målsättning. Nu jävlar. Inga kakor på fiket. Och inga feta mellanmål.

Det kommer nu fyra kalla nätter. Känner vindarna, så härligt och det ska snöa i övermorgon. Ännu bättre.

Hittade en sajt med skidåkning för gammelgubbar, en ny teknik, som jag tyckte påminde mycket om den vanliga gamla med sladdsväng. Man kanske skulle skaffa sig en egen, säker stil som är snygg och ganska snabb.

Åka carving är svårt. Det finns knappt en svenne banan som åker carving, man måste nästan komma upp på tävlingsnivå för att kunna behärska det. De flesta åker rakt ner med lite halvsväng. Det är INTE carving. Tänk på ett C, så och lite till, ser en riktig carvingsväng ut. C, alltså mycket mer sväng än vad de flesta, (97 procent) håller på med.

Jaja, nu ska jag hitta på en egen pensionärsstil, lite Harald Harb, framöver. Snyggt snabbt och säkert men inte race och inte sladd.

Om det blir snö, vill säga. Breven hem, är det en bra titel på en bok? Ja, det är det.

Fint att komma på en rubrik till en bok innan man ska skriva den.

Så är det, nu är det dags frö den grym serien, Weissensee...kanon alltså.


Juldag






Så var julafton över.

Jag ska inte överdriva men för mig kunde julen avskaffas. Jag blir sällan så deprimerad som kring julen, kanske midsommar kan konkurrera, men jag avskyr dessa helger. Om jag fick välja och det fanns snö och man inte behövde vara millionär, så skulle jag dra till fjälls före Lucia, åka skidor alla dagar till typ 16 på eftermiddagen, sedan en bastu, en enkel middag, en deckare eller en film på tvn, tidig läggning  och sedan upp nio dagen därpå och åka skidor, nonstop, tills den 7 januari. Över nyår och hela skiten.

Nu ser jag dock att det finns hopp. Det ska bli kalla nätter så man kanske snart kan ta ut skidorna. Det går ju inte att åka till skidorter över julen, svindyrt, men om det kom snö hemma i typ Flottsbro, så skulle jag bli lycklig.

Ja, det var det gnället. Jag hoppas verkligen inte jag behöver se någon mer julmiddag före den 7 januari. Min stackars fru gör så fint och kämpar på för att alla ska träffas och ha det bra och så sitter en annan jävel och tycker det är döden,,,,snacka om otacksamt för henne. Det är så man skäms, men man är väl olika. Jag har nämligen alltid varit så här, i alla fall i, sextio år.

Nya tag, nu jävlar, man kanske ska vila idag, men sedan blir det till att börja hårdträna igen.

Bilderna? Monitsia. Kunde inte låta bli att titta lite på dom.




torsdag 24 december 2015

Julafton

Julafton är för mig en blandning av sorg och lite glädje. Nog mest sorg, faktiskt. Det börjar dagarna innan. Det har nog att göra med min mamma som hade så vackert namn och var så vacker och så skör och så kämpande mot sina egna demoner.

När det känns så måste man söka det ljusa, sina barn, sina goda vänner, sin älskade. Året som gick med de fantastiska cykelturerna på Mallis, veckorna i svinkyla i Duved, resorna till Italien och det fruktansvärda rosagröna rummet i Florence, den ljuva parken vid floden Arno, de långsamma rundorna med gubbarna i parken, fikastunderna med Krille, Jonas o co,,,vännerna.

Grekland, Monitsia, det underbara landskapet, färgat av det ljuva namnet Monitsia, drömmarna, allt detta fantastiska. Böckerna jag gjorde i år, tre stycken, workshopdeltagarna, återigen de goda stunderna.

Men inget, absolut inget, påverkar mig mer än alla dessa fantastiska människor som erbjudit de flyktande människorna sina händer, sina tankar, sin hjälp. Solidariteten, den livsviktiga solidariteten, har påverkat mig mer än något annat detta år. Människans goda sida.

Ikväll kanske tomten kommer. Jag gillar tomten, tycker det är en sjukt kul uppfinning. Min mamma gillade också tomten. Hon blev helt uppspelt vid tanken på Tomten, hur han kom pulsande i snön och brorsan och jag stod på balkongen och såg Tomtens lykta svänga fram och tillbaka då han kom pulsande i snön. Det var magi. Den goda julen.

Min vän påstod att det skulle snöa idag. Vi säger så. Låt det snöa, i alla fall kan vi inbilla oss det. Utanför fönstret joggar ett gäng tomtar förbi, sjungandes. Snart är gröten klar och det återstår inte många timmar innan Tomten kommer pulsande  i allén med sin vaggande lykta.

God Jul



tisdag 22 december 2015

En dag i Åre eller kalla det årets julhälsning.




God knows.,säger man då man inte vet. Varför är natten lika lång som dagen? Eller är det dagen som är lika lång som natten?

God Knows?

Jag tror Gud vet.

Vem skapade fittans obändiga längtan efter en silkeslen, hård kuk mot sin livmodermun? Vem skapade kukens behov av att tränga in i det sammetslena, våta rummet där tiden stannat?

God knows? Gud vet?

Vi är gjorda för lust och arbete. Inte arbete och lust. Hela vårt system är inriktat på lust även om Påven tror något annat. 

God knows...

Åresjön glimrar en sista gång. En dansk kvinna talade med mig. Jag förstod inte mycket, men jag förstod tillräckligt. Hon mådde bra, helt enkelt. En kille åker i liften. Han är sjutton år. Han har åtta tumörer i sin kropp. Jag ser hans rygg då han försvinner upp mot berget.

Natten är lika lång som dagen. Eller var det dagen som är lika lång som natten? 

God knows?

Ett vackert leende i natten. Snett, med vita tänder. Randiga gardiner och drömska händer. Alla kalsonger är skitiga. Jag vet vad jag ska göra.

Ingenting står klart. Det finns inte ens en grund att stå på, men den kan byggas snabbt. Snabbare än jag tror. Det gäller att säkerställa negativet, som käre Strömholm sa. Sedan har man hela livet att bygga på resten. Alla historier har en själ. Det är grunden. Avslutandet är just genomförandet. Allt annat är av underordnad betydelse.

Jag kommer att avsluta det här snabbt när negativen är säkrade. Det är inget att oroa sig över.

What a fuck, Vinter....












Lite less blir man ju på skitvädret, bläddrar lite löst blad mina skidbilder. På tvn, den nya omgången av Wiessensee.
Vilken serie. När muren föll var Wenke, min fru, på insidan. Jag och Tunbjörk på utsidan. Det var kallt som fan vad jag minns.

Det var ett av de oförglömliga ögonblicken i mitt liv. Ett annat är då Franco dog 1975, då den Spanska jorden vibrerade, eller då Mandela kom ut ur fängelset i Sydafrika. Saker man fick delta i på något vis.

Vintern kommer inte. Jag vill att snön ska falla. Weissensee är en otrolig serie. Efter några timmar vid muren gick Tunis och jag och fikade, sedan gick han åt ett håll, jag åt ett annat. På vägen hem till Sverige körde jag sönder bilen. Den kokade, men vad betydde det.