lördag 31 januari 2015

Om tiden, Kattjävel




Tidningen Foto gick i graven. Det är nya tider nu, men om sanningen ska fram så har den varit dålig ganska länge. I alla fall de senast tio åren. Alla fototidningar idag är dåliga och det beror på att man lämnat samtalet, filosofin, och satsat på tekniken.

Alla vi som gillar bild är ju fantastiskt intresserade av fotografen, tankarna bakom bilden, hur de överlever, vad det kostar på att göra bild. Allt detta som är som ett samtal mellan intervjuaren och fotografen. Vi vill träda in i fotografens hjärna och kropp. Tekniken är något väldigt enkelt. Det kan man hyvla av på tre rader.

Tyvärr har man vänt på steken och gett samtalet tre rader och det oviktiga allt utrymme i världen. Man kan inte driva en konstart som foto genom att snacka om kameror. Det är som att diskutera litteratur genom att snacka om färgband i maskinen.

Människan är helt enkelt mycket mer komplicerad och längtande.

Jag har några ex av Foto hemma, tex från 1975 då Strömholm blir intervjuad av Hans Erixon i Paris. Det är en mästerlig intervju. Anders Petersen har också blivit genomsnackad i Foto, några mycket bra intervjuer. Foto har alltså varit en riktigt bra tidning en gång, men med tiden så har den tunnats ut. Kanske för att det finns mindre intressanta fotografer att snacka med? Kanske för att man inte snackar som förr? Kanske för att fotot tagit en annan vändning?

Jag har en gammal Camera, där man snackar om Strömholm, med bla annat Peter Weiss, Tor Ivan Odulf. Etc är den bästa svenska bildtidningen någonsin, tätt följd av Foto och Populär fotografi. Och med fototidning menar jag innehåll och bild.

Kattjävel, heter ett nytt försök på nätet. Det är på ideell basis, men man försöker uttrycka något, tala om sina känslor och sin syn på saken. Jag tycker om sådant. Jag tycker om försöken. Jag tycker om kommunikationen.

Idag finns ingen svensk fototidning som är värd att ens öppnas och det beror på att man tappat bort samhällssynen, varför man fotograferar, vad är bild, alla de djupgående frågorna. Om man ska lära sig om bild måste man läsa litteratur, se film eller lyssna på musik. Man måste komma dit så att något frö av lust tänds inom en och utifrån det söka göra bild. Det går inte att börja i Photoshop.

All bra fotografi jag sett i mitt liv kommer ur en slags lust. Att resa, att ingå i en kultur, politiskt intresse, allt kommer från samhället, vad samhället ger oss, visar oss. Om man då gör fototidningar som helt glömmer bort dessa baskunskaper, tro fan att det skiter sig.

Ta programmet, Alla är vi fotografer. Det kommer aldrig att inspirera en enda människa till att börja göra bild. Det är precis tvärtom. Det leder endast till att man trivaliserar tillvaron, trivaliserar fotografin, bilden, bildens uppsåt.

Vad det gäller bild så finns det bara ett förhållningssätt om man ska nå fram. Man måste söka på allvar och lyssna på sina egna och samhällets  signaler. Utifrån det får man sedan bestämma åt vilket håll man ska gå.

fredag 30 januari 2015

En ny riktning



Snön föll plötsligt. Den föll ymnigt. Det var ett tecken. Ett sätt att visa att det är viktigare att göra, ha kul, erövra, än att förvalta, sitta och glo i sin själ, i det gamla.

Var sak har sin tid. Livet har sina perioder. Livet har sina nya startpunkter.

I veckan fick jag en Ricoh Gr1 av Krille. Idag hittade jag ett nytt fik som passade min själ som en lovikavante. Fiket påminde om något. Det passade mig perfekt.

Jag köpte dem fina boken Night walk av Ken Scheles. Jag fick rabatt. Boken är underbar och varför är den underbar. Jo, för att den skildrar livet positivt. Det finns en hel del sådana här böcker, men de flesta är Hadesvandringar. Den här är fylld av sex, leenden, närvaro och vibbar som gör att man vill leva.

Det är så det är. Snön föll som ett draperi. Innan jag kom till backen särade draperiet på sig, sjönk undan och solen log emot mig. Jag fick ett leende av solguden. Det var också ett tecken.

Lennart af Petersenpriset 2015

Nytorget.

Det är snart dags för Lennart af Petersenpriset som Stockholms stad delar ut. Det ska gå till en fotograf som skildrat Stockholm på ett konstnärligt och högstående personligt sätt. Det har tidigare gått till Smoliansky, Per Skoglund, Herr Berg, Leif Claesson och senast Cina Gotby. Prissumman är på 100 000 kr och man får ställa ut på Stockholms stadsmuseum.

Ni kan själva ge juryn tips på kandidater till priset. Jag försökte själv hitta några unga eller gamla som jag skulle kunna nominera men kommer faktiskt inte på några namn. Jag kan inte komma på ett enda som håller riktigt. Helst hade jag gett det till Lars Epstein för hans blogg, men det är ju inte ett sådant pris vi snackar om nu. Om Ni kommer på ett namn så marknadsför det gärna.

Samtal med coachen, igen.

 I natt snackade jag med coachen igen. Hon sa följande.
Återgå till ditt ursprungliga arbete. Res, gör arbetet till huvudsaken. Sök inte bekräftelse, sök det svåra, Förenkla inte livet,
Bilden från Naxos, mitt vardagsrum i Kastro.

 Mats, på vårt stamlokus, Agia Anna.

 Det var en tid i mitt liv då barnen dominerade. Kastro, Naxos.

 Fiesta, Pamplona, Baskien.


 Siesta, Naxos, Chora.


 Alex, Tyresöskogen.


 Sydafrika. Han hade just blivit skjuten i ryggen av en hagelbössa.

 Järnverk, Karstad.


 Tina, dessa ögon kunde tala.


Kungsan, i en rörelse finner jag ron. Det gäller att kunna hänga i det outtalade.

Nog om det. Lev väl, ha en fin helg. Nästa vecka kommer det lite kyla. Det hoppas vi på.

torsdag 29 januari 2015

Snackade med min coach idag







Jag snackade med min coach idag. Hon tyckte jag skulle fråga mig vad jag gillade som ung? ( Läsa böcker, cykla och åka skidor). Jag är tillbaka där.
Hon tyckte också jag skulle byta umgänge.
Hon tyckte jag skulle hitta större projekt.
Hon tyckte jag skulle göra något för andra människor.

Jag måste erkänna att hon på alla punkter har rätt.

Dagar som dessa...


Girls from Archaos.

 Den lilla tjejen stod ofta vid musikanläggningen, en halv trappa ner, i Barca.

Naxos idag, nästan 20 grader.
Malaga idag och resten av veckan, mellan 17 och 20 grader.

Jag kollar ut genom fönstret. tänk om det ändå kunde storma. Vet ni att viljan sitter i struphuvudet? Det finns ett viljecentrum där, ett ställe där Sanningen kan finnas. Om man har ont i halsen så ljuger man om något i sitt liv. Jag har haft ont i halsen sedan mitten av januari. Vad ljuger jag om? Och hur får man perspektiv på sitt liv?

Okej, lägg dig ner och fråga dig själv? Vad är jag inte nöjd med och vad är jag nöjd med? Svårt att hitta svaren och ännu svårare blir det om man börjar tänka på alternativen. Någon sa att om man började tänka för mycket så ska man sticka ut och jogga eller göra något fysiskt så tankeverksamheten lägger ned.

Jag tänkte gå på gymmet i morse, sedan hörde jag hur det regnade och gjorde som katten. Kurade ihop mig.

Det är mycket inom läkemedelskonsten som diskuteras i dagarna. Blodtrycket tex? Om man har ett lätt förhöjt blodtryck, typ mellan 100 i undertryck och 160 i övertryck, så kan man inte finna att blodtrycksmedicinerna gör någon verkan. Det är väldigt oklart, däremot vet man att medicinerna har biverkningar, som torrhosta och sämre fungerande njurar. Betänk sedan hur många som äter dessa tabletter, kanske 30 procent av befolkningen över femtio år. Eller det här med antidepressiva? De fungerar, men de har sitt pris och ska det vara så, att SÅ många käkar antidepressivt, att pisset de pissar ut hamnar i våra vatten där vi hämtar vårt dricksvatten och sedan får alla en dos antidepressivt för det går inte riktigt att rena bort.

Jag kanske skulle dricka mer vatten, behöver få lite dämpning av ångesten. Jag tror mer på min sedvanliga metod, träningen. Den är bra mot allt.

 Sydafrika C:point. Strax utanför Joburg.

 Greken kör hem i bergen på Naxos. Det där är min träningsväg på cykeln också. Ingen lek.

Nicaragua. På östra sidan. Mycket reagge, mycket puffa, ganska jobbiga typer på den sidan. Fick fiska haj i alla fall. Dvs, först napp på en krok och sedan ett skott i huvet på fisken.

Tiden hinner ikapp oss alla. Strömholm var bra på affischer. Han var en jävel på att sätta ihop dom o ge dom en ny mening.

 Berlin. Jag vet inte vad jag tyckte om tiden där. Det är ju nämligen så att allt blir vardag. Det viktigaste för mig är solen. Att den värmer och finns hela tiden. Jag är Lejon, solmänniska. Finns det sol, finns det liv. Om det inte är sol får det gärna storma, men sk Englandsväder går fetbort.
Berlin? Hade sin charm, men Stockholm är en bättre stad. Den enda stad som är bättre i mina ögon än Stockholm var Barca. Jag älskade de tysta torgen, med en bänk, de gamla husen, krogarna och fiken som var typ fyra hundra år gamla. Frid, helt enkelt och så solen som alltid träffade en var man än satt.

Färjan anländer till Naxos. Det är alltid med kärlek jag står där. En gång grät jag då jag såg ljusen på Naxos. Jag kände sådan hemlängtan till ön. Då var det nära att jag inte skulle återvända till Stockholm. Sedan på tal om dessa myter om de slöa grekerna.
"OECD-statistik visar bland annat att antalet arbetade timmar i Grekland i genomsnitt ligger på 2037 per person(år 2013). Det är nästan 300 timmar mer per år än OECD-genomsnittet. Pensionsåldern ligger i snitt på 61 år, och inte 50 år, som en del medier har påstått."

onsdag 28 januari 2015

Kanske en semla?







Börjar fundera på om man kanske ska lägga om sin livshållning? Resa till varmare trakter över vintern? Så här kan det ju inte hålla på? Sluschsnö och is.,bara skit och mörker.

Jag får räkna på det till nästa vinter. Jag räknar in mina analoga printar. Om jag köper passepartouter  för tio tusen så har jag en 90 stycken i 50/70 och det är inte kattskit. Och sedan har jag minst lika mycket till.

Men, ska jag göra det? Jag avvaktar. Igår fick jag en fin Ricoh Gr1, så nu är jag analog igen. Och det konstiga med det är att det känns inte som någon brådska att framkalla. Det kan bli till hösten.

Läser om Grekland. Det är underbart. Tyvärr finns det bara två som verkar kunna skriva om Grekland i svensk press. Två kvinnor som båda har kontakt med det grekiska. Pascalido och Ekman. resten av journalisterna kan dra en grå filt över sig. Det verkar fortfarande tro att alla greker får pension vid femtio osv, bedrövligt taskigt orienterade.

Jag är helt för den livsstil som finns kring Medelhavet. Den är ljusår överlägsen vår straff och slavmentalitet  som vi har i Norden. Jag säger bara: En människa är en människa, inte ett kräldjur.

Nog om det. Jag avvaktar. Nu väntar jag på kylan. Ska komma i nästa vecka. In med skidorna i garderoben. Nu blir det gymmet och cykeln några dagar. Jag börjar redan längta till våren. Tror jag måste gå ner i källaren och pumpa däcken lite.

På den fotografiska fronten intet, men bilderna ovan är ett litet hopkok av grejer jag varit med om.

tisdag 27 januari 2015

Doglife


Saknad

Christer Strömholm gick bort i januari 2002. Jag minns att jag var på en skidutflykt med mina barn då jag fick beskedet. Det konstiga är att han finns fortfarande i ens tankar. En man som inte sa så mycket men som ändå alltid var närvarande.

Det är en jävla dag idag. Jag plockar bland alla mina bilder, kanske 150 analoga printar och 300 utskrifter och jag känner mig jävligt trött på det mesta. Jag har säkert lagt ner 20 000 kr på mina utskrifter och lika förbannat har jag lust att slänga dom, precis som alla andra utskrifter jag ser på utställningar. Jag är tillbaka till 2006, då jag bara kände att jag står inte ut med det digitala. Det är så förbannat uselt.

Den andra sidan på myntet är att det superenkla med det digitala är ju så lockande. Jag måste ta några beslut. Om jag ska göra en utställning så får allt som gjorts på film, gå som analoga printar och det som är digitalt måste ju bli utskrifter. Jag kan inte se någon annan lösning? Neggskanning och flatbäddsskanning osv, är helt okej, men hopplöst. Om jag ska göra en utställning får det bli som Imogen Cunninghams, nerskalat, typ 120 bilder och inga stora printar och det mesta analogt, säg 90 procent.

Låter jag negativ nu? Förlåt, men den här känslan har jag haft sedan 2006 och som alla andra har jag försökt bryta ner den, men det går fan inte.

Såg att Dylan spelade på Debaser, oanmäld nästan. Fan, vilken lirare. Han är Gud för mig.

Kvinnor som betytt och betyder.

 Anna Clarèn. då hon bodde på Erstagatan. Här en snygg entré till fredagsmyset på Matkultur. Hon har arbetat hårt och framgångsrikt som chef och fotografisk inspiratör på Biskops Arnö. Nu sägs ju skolan ska lägga ned, men det tror jag inte sker. Den kommer säkert att överleva eller finna en ny form. Om inte annat lär Anna se till att det blir så.


Karina Wärn Ericsson, en gammal vän. Numera en av de så framgångsrika Granntanterna. Förr i tiden, då vi umgicks överallt, arbetade hon på Fotograficentrum/ Index och var enormt duktig och aktiv för oss fotografer. Hon var också med och startade Galleri Gauss, det legendariska galleriet i Gamla stan. Nu sysslar hon mest med Mode och bor i Paris och Stockholm, men hon var en av hörnstenarna i det fotografiska livet på 80 och 90 talet.

Father, son and lover







Days goes by. Ser att Dylan ger ut en skiva som han ger bort till pensionärer. Jag är en sådan.
Träffade en polare som bor i Berlin. Har bott där några år nu. Han trivs, jobbar på med sitt.

Det grekiska valet är ju det mest intressanta som skett på länge inom politiken. Undrar vart det drar iväg, men jag tyckte det kändes som en rening i själen då vänsterpartiet vann. Å andra sidan så vet man hur det brukar sluta. Några kompromisser och man är tillbaka där det startade. Å andra sidan vet jag hur less grekerna är på allt korruption och allt mygel.

Lasse Epstein kämpar på med sina blogginlägg och han är beundransvärd. Å andra sidan känner jag allt mer att vänsterperspektivet försvinner i allt. Ta bara en sådan sak som byggandet av bostäder i Stockholm. Man fortsätter att bygga svindyra bostadsrätter. Till slut orkar man inte strida längre utan viker ner sig, försöker få ett lån och köpa en bostad. Så där blir det på allt fler plan. Alternativen försvinner och det är de billiga som försvinner.

Om jag tar några bilder? Nej, jag sorterar bara bort bilder. Jag har lagt upp 15 analoga bilder på mitt arbetsbord. De är i glas och ram och jag vet inte, men de gör mig lite lycklig. Konstigt va? Jag tror inte jag kommer att börja fotografera förrän den 27  mars då vi åker till Italien. Jag behöver byta miljö helt enkelt. Jag finner inget att plåta i Stockholm.

De här bilderna på olika män är tagna i mina kvarter. Tillfälliga fikakompisar, helt enkelt.

Slog upp tidningen för att kolla om NY har försvunnit. Har det inte varit ganska många sådana här artiklar på senare år om hur OVÄDRET ska förgöra landet. Alla ska ta skydd. Jag tänker på Smiths bilder från Loftet, då är det minsann vinter i New York.

I Stockholm är det värre än någonsin. Kan man ha en sämre vinter än så här. Helt olidligt.

I DN är det stora uppslag om judarnas förintelse. Det är hemsk läsning, men det är vackert gjort i tidningen. Jag går vidare till grekiska valet. En riktig kick måste jag säga, igen. I den svenska pressen mals det dock bara på om problemen. Ingen vill tex nämna att 80 procent av stödet man får går till att betala franska och andra utländska banker som i sin tur lånat pengar till Grekland. Inte ett skit kommer till den vanlige greken och i samma veva slutar grekerna betala skatt och börjar plocka ut allt de har från bankerna. Snacka om kris som inte EU kan lösa. Låt grekerna sköta det där själva. Som sagt, och snart val i Spanien och där växer sig också nya vänsteralternativ fram.

Som sagt, väntar på våren om det nu inte kan bli vinter.