lördag 28 februari 2015

-70-tal, mot Italien

Det var tider. Jag och ett gäng på väg mot Italien. Jag vill minnas att vi körde en folka och sov två nätter på Milanos järnvägsstation. Det var tider.

Another grey day

SkidVM. Det är lite Leni Riefenstahl över sändningarna. Herregud så man upphöjer våra landsmän. Det är fan sjukt. Ohlsson gjorde ett otroligt lopp i stafetten, men annars har ju de svenska segrarna kommit ur ganska ojämlika förhållanden. Nog om det.

Kollar i tidningarna. Sportfoto lider verkligen av klickéer. Detta med medaljen i mun. Suck.

Lundell skrev en fin blogg om en koltrast. Han kan skriva den mannen.

Jag gick på afterwork igår. Det var trevligt att se en massa polare igen. Sedan blev det Indiern i kvarteret och nedklubbning. Varje gång man går dit och äter mår man skit och blir deprimerad. Vad stoppar de i maten, egentligen?

Det är bråk mellan ISanhängare och andra i förorterna. Det är hemskt. Jag bor på en plätt i Sverige där inget av skiten i vårt samhälle träffar riktigt hårt på en. Den enda ursäkten för det är att då jag kom hit ville ingen fan bo här. Nu vill alla det. Vårt område varnades det för i bostadsannonserna. Nu står det typ sex mille för en lya.

Det ändrar ingenting. Det är åt helvete nästan överallt. Nu går Volvo bra, stor jävla traktor. Halleluja i pressen, men ingen snackar miljö plötsligt. Bara det går att sälja så är alla nöjda. Så enkelt är det.

Vi snackade sol och boende, min fru o jag. Hur mycket sol vi sett i vår? Inte mycket, inte mycket alls, Nästan ingenting. Vad gör  man åt det?

Jag ser att det ska komma tillbaka lite kyla igen. Betyder det att jag måste gå upp på vinden och plocka ner skidorna igen? Troligtvis. Vintern fick ingen värdig avslutning. Skidorna står på vinden och deppar.

Grabbarna i keps jobbar på Fiket i Skrapan. Bra grabbar. De har börjat fatta att jag vill ha skorpa till kaffet. I går snackade jag kost med experterna. Jag kom ingenstans om o hur jag skulle ändra den. I morse frågade min fru om det. Frågade om jag berättade hur många semlor jag käkat i år? Jag tror det är tio, kanske femton. Ja, okej, där kan man ju göra något.


fredag 27 februari 2015

Early grey morning.

Pascalidou tar time out från Ring P1, för hon orkar inte med allt hat längre. Jag tycker det är outhärdligt med dessa män som trakasserar alla duktiga kvinnor. Pascalidou är i mina ögon underbar och en härlig fläkt med sitt engagemang.
Jag har ofta funderat på hur vissa män kan kalla kvinnor "kärringar", min kärring, osv...Hör de inte hur jävla pissigt det låter? Kärring kommer aldrig att vara något annat än föraktande även om man själv tror man säger det i schysst ton. Sedan finns det ju de verkliga offren: männen som kallar sin fru mamma. Vad fan är det för fel på dom? Fick dom inte nog med bröstmjölk, eller....?

Nej. dags för lite kurage bland oss män. Sitter det någon typ och hatar brudar så blir det till att ge dom på tafsen direkt. Vissa män vill liksom inte växa upp, de lever fortfarande kvar i falukorvsträsket, tar inte hand om sig, har liksom ingen riktning. Kolla in kvinnor hur de löser problem.

De hittar på grejer, träffar andra brudar, går ut, har bokcirkel och Gud vet vad. Vad gör de flesta män? Tycker synd om sig själva, super ner sig, blir feta och fullständigt sorgliga, en slags döda falukorvar.

Falukorven är verkligen en synonym för män som inte tar sig själva på allvar.

Lundell skrev en blogg igår. Om fåglar. Han gillar fåglar. Själv brottas jag med en dröm, en dröm sm jag haft i minst trettio, kanske fyrtio år. Jag ser ett hus, högst upp på ett berg. Det finns hus och lägenheter runt omkring, men på huset finns ett litet torn och högst upp i det tornet finns en lya. Jag har alltid i drömmen strävat efter att bo i den lyan och jag bor också till slut där.

När jag bor där skaver det lite, men jag vill bo där. I natt drömde jag samma dröm igen, men plötsligt ville jag inte bo där. Jag ville bo nere på Katarina bangata, på bottenplan, med utsikt över allén och i kontakt med livet.

Man kan säga att drömmen var ganska klargörande.

Jag cyklar, men inte idag. Idag blir det arbete. Igår försökte en idiot köra ner mig med bilen. Han mötte mig på vägen och körde rakt emot mig med bilen. Jag kastade upp cykeln på trottoaren och idioten bara svepte förbi mig, på fel sida vägen. Det var väl någon som hatade något?

Jag säger som Buddisterna. Ta ett beslut och håll dig till det.

Annars funderar jag på kost och blodtryck. Hur man får ner ett blodtryck och vad som är ett rimligt blodtryck.140/90 sägs vara normalt, men nu ändrar man uppgifterna och säger 160/100 behöver inte medicineras om personen i övrigt är frisk. Då ställer man sig ju den enkla frågan: Varför har man då medicinerat alla som har haft över 140/90 genom åren? Har läkarna någon koll?

Nej, jag tror inte på läkarkåren längre. Det enda jag tror på är träning och det är uppenbart att träning, bra vikt och schysst kost är lösningen på de flesta fysiska åkommor.

Sedan kan man undra hur folk tänker. Jag har polare som envist hävdar att de för något år sedan körde i 45 i snitt på cykeln till jobbet. Hur kan man ens tro på något så enfaldigt? Har folk ingen känsla för vad fart är? Kan du hålla det tempot till jobbet så kan du hänge med klungan i Tour de France och jag kan säga att ingen som läser den här bloggen, typ tusen personer om dagen, hänger med klungan i Tour de France mer än hundra meter på platten. Går det uppåt så är Ni bortblåsta på fem meter.

Nog om det och Fuck falukorv.




tisdag 24 februari 2015

Eugene Richards


Red Ball of a Sun Slipping Down from Eugene Richards on Vimeo.
Fått av Anders Frick meijer .

Jung, Mitt liv.

Jag har fått en order: Läs Mitt liv av Jung. Jag ska försöka. Återkommer troligtvis som en ny människa eller så går det åt helvete och jag fortsätter att vara den jag är.

Once a time



I och med flytten behövde jag ett jobb. Frilansandet gick på kryckor. Jag jobbade på posten  en natt då och då, men jag ville ha ett jämnare flöde.
   Ragnar, en gammal polare, tipsade mig om ett nattjobb på en sexklubb i Gamla stan. Han satt och väntade på mig i baren på juggerestaurangen.
   ”Det är inte så märkligt. Dom knullar på scenen och du sköter ljuset. Jag är less på jobbet, så det är bara skönt om vi kan dela på det”.
   Vi tog en öl och gick sedan till klubben på andra sidan kvarteret. Det var en anonym entré. En trappa ned låg knullklubben. Ett danskt par stod för den mesta av underhållningen.
   Dom var gifta, hade småbarn och knullade på scen för att skaffa sig ett nytt hus och en större segelbåt. Första arbetspasset drog igång direkt. Danskarna kom upp på scen till tonerna av James Browns Sex machine. Ragnar visade mig hur jag skulle lägga ljuset. Jag följde hur danskan sög killen till ett rejält stånd innan dom började knulla. På slutet när Brown öste som mest fejkade dansken en utlösning samtidigt som Ragnar drog ned ljuset.

 Ett ganska enkelt jobb. I alla fall för oss. Danskarna verkade också helt oberörda efteråt.
 Vi tog en kopp kaffe i väntan på nästa show som var ett strippnummer. Danskarna vinkade adjö. Dom skulle vidare till en annan klubb i city. Fyra gånger per kväll uppträdde dom på olika ställen för några tusenlappar svart per ställe. Dom tjänade grova pengar. Alla tjänade bra på klubben. Allt var svarta pengar. Det var som ett vanligt jobb, mycket bättre betalt, men sorgligt och lite solkigt.

Internationella delegationer kom ner, såg showen och gick till de olika båsen för att knulla eller bli avsugna.
   Om jag hade taskiga vibbs för affärsvärlden förr, så inte blev det bättre nu. Tjejerna som jobbade, var vanliga, snygga, unga kvinnor som lärdes upp.
   Dom började i kassan. Efter en vecka var dom uppe och strippade. Bedrövliga nummer, men det var så dom lockade kunderna till båsen och de stora pengarna. En vanlig kväll gav 2-3000 kr svart.
   Jag var både fascinerad och äcklad av den här världen. Charlie dök upp ibland. Han polade ett tag med en norska på klubben. Hon ville att dom skulle knulla tillsammans på scen och Charlie var eld och lågor, tänkte ut olika makabra ställningar.
   Tyvärr tog förhållandet slut då hon berättade att hon knullat med en taxikille istället för att betala honom två hundra kronor.

Jag höll ut på klubben någon månad. Det som tog knäcken på mig var oxfilén som jag åt på kvällsrasten. Den var blodig. När jag skar upp den såg den precis likadan ut som fittan som jag sett på filmduken en halvtimme tidigare.
   Det gick runt i huvudet på mig. Jag hade fått nog av köttmarknaden. Jag slutade samma kväll. Åter var jag utan arbete.

måndag 23 februari 2015

Spanska sanningar







 Lilla Paris var sig inte riktigt lik. Luften hade börjat gå ur stället. Det kanske behövdes nya ägare eller hade vi blivit trötta på oss själva?
   Charlie såg också trött ut.
  ”Det är morsan. Hon ringde i eftermiddags och sa att hon måste åka in på sjukhus. Hon lät väldigt deppig. Jag frågade om jag skulle komma upp”.
   ”Är hon sjuk?”
   ”Ja”, sa han. ”Det lät som hon trodde det var slut snart. Hur förhåller du dig till sånt, att dom säger att dom ska dö?”
   Jag tänkte på min egen morsa. Om hon skulle vilja dö? Är det så viktigt att hela tiden försöka få folk att bli så gamla som möjligt?
   Charlie satt och ritade i bordet. Hans styvfarsa dog för länge sedan och nu var det alltså dags för morsan att lägga av.
..”Nej, du har nog rätt. Jag tycker bara att hon haft det för trist i sitt liv. Önskar att hon fått leva roligare, mer kärlek och mer eget liv. Hon är ju bara femtio. Det är ingen ålder, men hon har helt gett upp”.

Vi tog en öl och begrundade läget. Hur skulle man själv vara om tjugofem år till? Hur kan livet ta slut vid femtio? Man måste hitta på något som höll en i form, som gjorde att man levde vidare.
   ”Jo”, Charlie tittade upp från ölen. ”Det var det här med Spanien. Jag tänkte vi kunde dra ner till Spanien tillsammans. Du, jag och Johan,,,, den här unga killen som jag använt mig av ibland. Han är en bra fotograf och djävligt rolig”.
   Han tittade upp som om han skulle säga något hemligt .
  ”Franco dör vilken sekund som helst. Det finns massor att göra för oss”.
   ”Jag har inga pengar”, sa jag.
   Han viftade bort mina invändningar.
  ”Vi får resan betald genom att göra något reportage. Vi tar min bil och kör till Barcelona, ner över Andalusien och upp till Baskien. Det tar en månad. Du behöver inga pengar. Ett hotellrum kostar femton spänn natten och maten är ännu billigare”.
   Charlie såg entusiastisk ut. En månad lät som en lång tid, men varför inte? Jag hade det ganska segt hemma. Eva var ute ur mitt liv och jag hade inget annat på gång. Någon gång måste man våga göra något oväntat.

Det blåser hårt.








Det blåser hårt. Änglar blåser hårt. Något liknande skrev Sture Dahlström. Han var bra. Jag gillade honom. Jag gillade Slas också. Boken från Paris tycker jag var hans bästa, fast han skrev en massa böcker som man får räkna som den bästa.

Det blåser hårt. Det blåste hårt. Motvind. Inte mycket gratis idag ute på vägen. Då får man trösta sig med de enkla sakerna. Som att jackan fungerade bra. Och att handskarna var perfekta. Att man blev blöt om fötterna får man glömma och se som kuriosa.

Mycket handlar om vad man lägger vikten vid. Jag cyklar tre mil 20 minuter snabbare på en racer än en Mtb. Bara så ni vet skillnaden.

Vad tänker en man i min ålder på? Sina krämpor eller eventuellt kommande krämpor. På vad nästa steg ska bli? Om det ska bli något nästa steg eller om det mesta ska rulla fram i bekväma, igenkända fotspår.

Det är kanske fult att säga så, men visst funderar man på vad nästa steg ska bli. Det värsta är att man inser att vad man än tänker göra så kommer det att kosta på och då är vi tillbaka i det här med blöta fötter och en fungerande jacka. Var lägger man energin.

Jag hade en Lx3, den hade ett långsmalt format. Jag fotograferade en del med det formatet. Intressant format, tycker jag. Kanske mitt format. Fast det går ju inte att ta höjdbilder med det formatet.

Om jag vore ung fotograf idag, vad skulle jag kolla på för fotosajter för att bli inspirerad. Det finns ju Fotosidan som är Nordens största fotsajt, men den är ju ganska amatöristisk. Var går man om man vill nå ett steg längre, se bättre bilder i Norden. Finns det något? Tror inte det? Kanske är det fortfarande så att Magnums sajt är den bästa om man vill se bra berättande fotografi.

Den andra grejen jag kan se är kotteribildningen på Facebook, där fotografer driver ett starkt socialt nätverk, driver varandra framåt inom gruppen. Alla applåderar och alla tycker om varandra och det är ju fint och härligt. Har det sociala blivit viktigare än resultatet?
Frågan kan alltid ställas.

lördag 21 februari 2015

On my way home 2.









Börjar med det viktigaste. Tjejernas lopp i Falun. Kalla och Bleckur. Vilken körning. Helt makalöst.
Själv tog jag min första tremilare på hojen. Det är som att göra en bok. Det finns en del att korrigera till nästa körning. Tex klädseln.

Annars? Tänkte en del på nu och då. Hur meningslöst det är att tänka sig tillbaka och tro att något ska bli som förr. Däremot finns det ju en del som man skulle vilja ändra på. Jag vill ha den stad vi nu lever i, men jag vill inte ha borätter och inte den klassindelning som blivit. Däremot alla kaféer och restauranger och allt som gör att Stockholm blir en riktig stad och inte en bonnhåla.

Igår klättrade Contador ifrån Froome. Snyggt kört.

Såg att DN körde en stor grej om Marcus Birro. Han är lite speciell, men fan vilket hat han får utstå. Jag fixar inte att vissa människor ska bli spottkoppar på sociala medier. Har han mördat någon? Nej, lite förvirrad kanske? Och ändå ett slags hjärta i karln. Hata honom inte.

Överhuvudtaget är jag skittrött på alla som vet allt. Jag tror man ska avvakta, ta ett beslut då man känner sig någorlunda övertygad om att man fattat saken rätt. Och framför allt: sluta hata.

De flesta av oss människor är väldigt fega. Vi gör den grej där vi känner oss trygga och sedan skyller vi på allt annat då vi inte törs ändra vår egen situation. Vi är fega, så enkelt är det. Sedan är det också otroligt svårt att se och veta vad man egentligen vill göra och hur man vill leva och därför rullar det mesta fram i de gamla fotspåren.

Alla de här bilderna jag visat den senaste tiden är digitala, från min digitala period. Jag tycker om dom. Jag tycker dom spöar det mesta och det gläder mig. Ett tag kände jag att min bästa period var fram till 2004, men så ser jag de digitala bilderna från 2006 o framåt och ser att de gläder mig också.

Det är som jag skrev förut. Nu och då. Man måste alltid söka det bästa nu, men använda sig av erfarenheterna från då. Eller hur??

fredag 20 februari 2015

On my way home









Det magiska marmorberget är skövlat. Hela vänstra sidan är bortkapat och toppen av det förr så vackra berget ser nu ut som en misslyckad rotfyllning. Indianerna skulle säga att bergets själ rymt sin väg. Varför, tänker jag? Varför skövlar man berget? Varför har jag ont i ryggen. Ordet ”Varför” står fram i sin verkliga betydelse. 
För ett litet barn betyder varför att man blir hindrad från att göra något? Varför ska du göra si eller så? För en man i övre medelåldern betyder varför dåliga saker. Varför har du ont i ryggen? Varför förlorar berget sin själ? Varför? Det är ingen ide att ställa sådana frågor. Det är för farligt? Vem fan vill veta varför ryggen värker? Det fattar väl vem som helst att det är början till slutet. Eller varför berget förlorar sin själ? Det svaret innehåller så mycket dumhet att hälften kan räcka. 

Ur Dagar utan mening. En bok på Blurb.

torsdag 19 februari 2015

Klippiga Bergen.



Ungerskan ligger och vräker sig i en solstol framför mig. Vi är grannar på hotellet. Det är en aggressiv kvinna med ful röst och litterära ambitioner. Till saken hör att hon känner sig ensam och vill ha lite sex.
- I love men, säger hon. I adore them. I can kiss their feets. I samma ögonblick vrider hon sig och särar på benen så jag verkligen ska få en inblick i Klippiga Bergens dalgång.
- Mr Mike, fortsätter hon. Do you know Henry Miller?
Om jag känner till Henry Miller? Min favorit i livet. Författargiganten och livsfilosofen. Han är en av mina få idoler tillsammans med Margeritte Duras, Anais Nin och Bob Dylan.
- Mr Mike, you look like Henry Miller, and you have the same attitude to life.
Okej, hon kanske inte är så kass ändå, ungerskan? Hon fläktar lite med Klippiga Bergens dalgång igen innan hon fortsätter monologen.
- Mr Mike, yes you look very much like Henry Miller. Maybe he was a bit more athletic?