Om att berätta

Jag märker ofta på mina workshops att folk har svårt att hitta rätt avstånd då de ska berätta i bild. Ofta vill man gå för nära. Det är viktigt att gå nära, men det är lika viktigt att backa ibland, söka förhållandet mellan miljö och porträtt  Jag tycker om porträtt i miljö, där man berättar flera saker samtidigt i bilden. Backa av, gå nära, känn efter.

Nog om det. Det fortsätter att pissa ute. Det ska bli bättre i veckan. Det tackar vi för. Läste en märklig artikel i DN i morse. Om en kvinna vars son gått med i IS. Han var nitton år, påhejad av sin farsa dessutom. Det var en artikel som utstrålade så mycket släpphänthet, så lite kraft, så underlig påverkan från olika håll. Den var ytterst deprimerande i sin uppgivenhet.

Desto mer uppmuntrande var rapporten från Madrid, massor med folk som var ute och demonstrerade för den nya vänstern. Först Grekland, sedan Spanien. Det finns en risk att vi blir väldigt besvikna men i mina ögon är det dags för något nytt. Något nytt som drivs av ungdomen. Det är ju dom som ska leva i våra länder i framtiden. Det kanske är dags att börja bevaka den nya vänstern i Europa?

Jag satt på gymmet, cyklade, kollade maxpuls, o vilopuls. Har lite vetenskap för mig. 56 i vilo och 180 i max. Och ändå dras jag med ett lätt förhöjt blodtryck. Hur fan hänger det ihop? Eller rättare sagt: Det hänger inte ihop.

Jag  vet att en del polare i Berlin kör med Lchf. Det skulle vara intressant att veta hur deras form ligger?

Skit samma. Ser att Giro Italia drar igång i maj. Funderar på att dra ner i Volvon, sova i den en vecka, skaffa snygga gardiner till Volvon och haka på Bianchin så man kan cykla på förmiddagen då proffsen avverkar sina första 15 mil och sedan ta dom då de närmar sig målet.

Det rör sig mycket i gubbens huvud just nu. Medan jag jag skriver detta har jag en fyramånaders liten pojke i knäet. Han luktar bröstmjölk o är ganska så fin. Han vill också skriva o det ska han strax få. Ha en trevlig kväll o lev väl.