torsdag 26 mars 2015

Workshop 29-31 maj

Sommarworkshop i gatufoto. Är du intresserad av att plåta på gatan är du välkommen. Har du något projekt du påbörjat kan du jobba med det också.
Vi gör en workshop då sommaren just börjat, då ljuset är som bäst och då livsandarna brukar pirra ordentligt. Max 7 personer. Senast anmälan 1 maj.

Är du intresserad hör av dig till Mickeberg@hotmail.com

Pris:3500 kr

I väntan på.

I väntan på något? I väntan på flyget. Jag blundar och tankarna far. Jag tänker på den unga tjejen som sitter och tigger utanför Ica. Hon har varit hemma hos sina barn i Rumänien och är nu tillbaka. Hon ser tröttare ut än någonsin. Samtidigt måste jag säga att jag börjar ledsna på det här att hon bara sitter hela dagarna. Varför reser man sig inte upp och GÖR något?

Vi vet alla att de har det hemskt, men jag har väldigt svårt att förstå att de inte organiserar sig, ordnar egna verksamheter, går samman osv och skapar en egen verklighet. Ja, jag hör alla argumenten, men det är i alla fall min uppfattning att hon måste resa sig och göra något. Att sitta på trottoaren leder ju bara till döden och inget annat. Vi får se, nu börjar det ju i alla fall röra på sig, men om man ser det i stort, så kanske det kommer några mer övergripande lösningar.

Ser att arbetslösheten är kanske 7 procent? Och man skyller väldigt mycket av problemen på vissa ställen på utanförskap och arbetslöshet. Okej, 7 procent. Är det mycket folk? Vad skulle det kosta att sätta alla människor i jobb, samtidigt som man tog bort alla rikemanstillägg. Avdrag för borätterna, lönetak för dirrarna, rot och rutavdragen osv,,,kanske barnsligt att tänka så, men ta bort alla avdrag, och sätt ALLA i arbete. Det är väl ändå det alla avdragen handlar om. Att alla ska få ett jobb och en social möjlighet?

Ser att hemlösa ska få bostäder i stan. Det var då fan på tiden. Och jag ser också att nu ska man visst börja med en statlig bostadspolitik, dvs se till så det byggs och finansieras av staten. Det har jag sagt i snart tjugo år. Det här med de privata initiativen och borätterna är ju den största bluffen och värsta blåsningen vi gått på de senaste tjugofem åren. Det har inte lett till en enda ny lya och det har bara drivit upp allting till vansinne. Hade vi haft kvar hyresrätterna, byggt i statlig regi och satsat hårt hade stan sett annorlunda ut.

Nog om det. Jag blundar och tänker. På alla fik som finns på Söder och på alla flinka unga människor som idag kan göra kaffe, gott, starkt kaffe. För tjugofem år sedan fanns det inte. Då var det hopplösa kaféer för det mesta, men ostmackor och gröt. Några bra, men de flesta blev man bara trött av då man gick in på dom.

Giffis var en klassiker och tanterna på Bellmansgatan var också en klassiker, men sedan satt det hårt åt.

Jag blundar. Konstigt nog är det pollen i luften trots att vintern kom tillbaka. Läser tidningen. Piloten var utlåst. Vad fan? Det låter ju helt vansinnigt. Och varför kunde inte den andra piloten få upp planet? Jag får mardrömmar av tanken. Det låter ju fullständigt sinnessjukt.

Måste tänka på något annat. Så här kan man inte tänka på en flygplats. Jag tänker på kosten, på alla de nya tankar som kommer. På ingefära och gurkmeja som nu visar sig ha bättre effekt på cancerceller än traditionell medicin. Varför äter vi en kost som ger så jävla mycket cancer, medan andra länder, typ Indien, Japan osv,knappt har den sjukdomen. Varför drar vi inga lärdomar? Det kanske är det vi börjar göra nu. Ingefära, Gurkmeja, kolla in, studera.

Ja, det var ju också en tanke. På bilden har jag en liten svart fläck på kinden. Den finns inte längre, fiket jag satt på finns inte heller längre. Det var på Drottninggatan och året var 1978.
Sommarworkshop i gatufoto. Är du intresserad av att plåta på gatan är du välkommen. Har du något projekt du påbörjat kan du jobba med det också.
Vi gör en workshop då sommaren just börjat, då ljuset är som bäst och då livsandarna brukar pirra ordentligt. Max 7 personer. Senast anmälan 1 maj.

Är du intresserad hör av dig till Mickeberg@hotmail.com

Pris:3500 kr

onsdag 25 mars 2015

Partytime





Det är mycket man springer på då man kollar i neggen. Och då plåtade jag ju inte ens med en Iphone. Idag lyfter jag inte ens min mobiltelefon. Jag har helt slutat använda den. Jag stirrar mest och försöker komma ihåg hur vissa situationer var. På en del av de här bilderna minns jag inte ens vad folk hette. Okej, jag känner igen mig själv och bilden med Ziggen. Den är från Zimbabwe, men det andra,,,,

Tidens gång och en blivande fru.

Det här reportaget gjorde jag och Stefan Lundström någon gång i mitten eller början av 80-talet. Det var tre tuffa brudar som krånglade med det mesta. De hade åsikter om allt, mest om texten och det var ett jävla tjat innan den blev godkänd. Sedan gick det ju en massa år och hon i mitten blev med tiden min nuvarande fru.
Så, kan det också gå.

tisdag 24 mars 2015

Boxare, Krister Kleréus













Boxing pics. En klassisk genré.
Krister Kleréus ger oss sin version.
Krister K är en mild människa. Han har en lätt försynt version av att ta sig fram till folk. En slags nyfikenhet och värme, men han är smart nog att ställa sig på rätt ställe hela tiden.

Nära. Han vill vara nära, men så är han ju en produkt av den gamla Fotoskolan.
Krister K är ingen junior. Han är pensionär som fortfarande brinner för bilden och han är resultatinriktad.

Tidigare har han gjort bilder och böcker om tatuerare. Han hängde också runt rejält i Slussen innan stället blev ett sluskhål. Ett tag tog han också upp Nils Johan Norelinds ungdomar på Plattan. Han plåtade dansbanan i Vita Bergen.
Snubben har legat i, helt enkelt.

Som sagt: Boxing pics.
Krister Kleréus var namnet.

Workshop 29-31 maj

Sommarworkshop i gatufoto. Är du intresserad av att plåta på gatan är du välkommen. Har du något projekt du påbörjat kan du jobba med det också.
Vi gör en workshop då sommaren just börjat, då ljuset är som bäst och då livsandarna brukar pirra ordentligt. Max 7 personer. Senast anmälan 1 maj.

Är du intresserad hör av dig till Mickeberg@hotmail.com

Pris:3500 kr

måndag 23 mars 2015

Sthlm - Florens - Bari.


En dag då jag monterade ner cykeln och packade väskan. Min resväska finns inte längre. De senaste tjugofem åren har jag rest med tre T-shirts, ett par extra jeans och fyra kalsonger, en extra skjorta och sedan en pocket kamera, en liten dator och ett par extra strumpor. Och givetvis, en tandborste.

Allt det går ner i en liten rygga. Thats it. Man behöver inte mer.

Jag är en dålig kund. Jag dricker de minsta kaffekopparna, jag äter halva lunchen, jag köper aldrig något och ändå är jag överallt på något vis.

Ljög jag nu? Gjorde nog det. Köper en del pocketböcker. Det gör jag. Precis som med lunchen så förbrukar jag bara hälften. Är inte boken bra efter tio sidor, Good bye.

På något vis har jag börjat plåta igen. Har ju inte gjort det på några år. Kanske är det för att jag tänker göra en bok med bild och text? Det känns som det är dags igen. Och lägga upp bilderna på bloggen ger mig en chans att se och känna på dom.

En kamera, Ricoh Gr och alltid svartvitt inställt i kameran och alltid jpg direkt. Kan skriva ut dom rakt av i 30/40 utan att blinka. No problem.

Jag ser en pocketkamera som en småbildskamera. Det är samma tänk. 24/30 och sedan bilder som man kopierar i 30/40 och stoppar i 40/50 eller 50/70 ramar. Kanske några 70/100.

Enkelt.

I morgon ska jag fika, men först ska jag väl ta en runda? Solen är ju på väg tillbaka. Det svåraste i livet är att inte anstränga sig för mycket. Det ska gå på lust. Man kan få för sig att man måste göra prylar, att man behövs. Sånt ska man passa sig för.

Står och kollar på mina Slasböcker. Bra han var. Vilken lirare och nu finns han inte längre. Det var jävligt bra och så finns det helt plötsligt inte.

Det är som med fotografi. Det kommer en ny generation. Innan fanns något bra, men det finns inte längre. Nu är det något nytt och sedan finns inte det längre heller.

Det är nog bäst man gör lite böcker. En gång i tiden körde jag över hela Norrland och la ut en bok jag gjort på toaletten överallt på olika mackar och fik. Jag vet inte om det funka, men jag la nog ut en 100 böcker på det viset. Så, om du hittat en bok av mig på en mugg i Norrland för tio år sedan, så vet du hur det gick till. Hoppas du bara inte rev ur sidorna och torkade dig i röven med dom. För så kan det också vara. I Indien torkade jag min röv med en karta över Istanbul och när den inte räckte till, fick jag plocka fram lite rupies och fixa till det sista.

Jag handlade inte för de pengarna, men nu ska jag ju till Italien. Lite synd de inte har liran kvar. Man fick ju typ 200 000 lire för en femhundring. Det kan bli mycket dasspapper med såna pengar.

Nog om det. Ekonomi är svårt att förstå sig på, men vem som helst fattar ju att ett hårt Visakort inte hjälper en speciellt bra i svåra lägen i bushen.




Workshop 29-31 maj

Sommarworkshop i gatufoto. Är du intresserad av att plåta på gatan är du välkommen. Har du något projekt du påbörjat kan du jobba med det också.
Vi gör en workshop då sommaren just börjat, då ljuset är som bäst och då livsandarna brukar pirra ordentligt. Max 7 personer. Senast anmälan 1 maj.

Är du intresserad hör av dig till Mickeberg@hotmail.com

Pris:3500 kr

söndag 22 mars 2015

Annika Söderlund/workshop







Hej Fotovänner
Jag har några bilder jag vill dela med er...Det är bilder jag tog i England 1991 och de har sedan dess legat i mina pärmar och ropat på mej...Hoppas att de nu får ett långt och bra liv.
Kram
Annika

its all about beuty...






Days go by.

Den kalla nordan slog till. Vattnet frös i dunken utanför huset. Katten vände i dörren. Fåglarna var tysta. Kyrkan slog sina klang till högmässan eller begravning. Eller var det ett bröllop?

På vägen hem började jag kalkylera. Om tiden o vad som ska göras.

Läser om Sune Jonsson på bloggar. Han får sitt erkännande, men ibland kan jag undra var alla var då han inte fick något erkännande. Om inte Per-Uno Ågren gett honom all credd. Om inte hans grejer hade börjat lyftas i slutet på nittiotalet.

Ett tag var Sune Jonssons ute i kylan. Hans böcker var redigt tråkiga. Efter den fantastiska "Byn med det blå huset" försvann han liksom. Christer Strömholm hade heller ingen enkel tid. Han fick ju sitt erkännande runt  då han fyllde  sextio och efter det var det som en raket. Sune Jonsson hade en lång period då det stod still. Egentligen har hans storhet verkligen upptäckts efter hans död.

Jonsson och Strömholm är en sida var på myntet. Båda behövs och båda är det två ben som svensk fotografi står på. Som i alla stolar behövs det fyra ben, och Petersen står för det tredje benet. Dessa tre är svensk fotografis bas. De har alla lyft fotografin till en nivå där den blev talbar.

Jag kan heller inte se någon skillnad i deras arbetssätt, mentala förhållningssätt. Alla tre sysslar, sysslade, med det som ligger dom närmast om hjärtat. Alla tre är ultraegoister, alla har som mål att föra fram sin grej. Och det är så det måste vara. Det försöks ibland framställas att Sune Jonsson i sin bildvärld berättade om andra. Det stämmer, men det gör alla de andra två jag nämner också.

Jag kan inte se någon skillnad där. De är alla berättare av sin egen miljö. Sune Västerbotten, Christer sin ensamhet och sina vänner. Anders sitt rörliga liv. Alla har en sluten värld, deras egen.

Det som skiljer fotograferna åt är tiden och förmågan att prata offentligt. Sune J var en blyg människa. I alla fall som jag ser det, men han var vass som fan med pennan. Han gillade inte tillställningar. Christer älskade tillställningar, men sa nästan aldrig något. Man fick gissa sig fram men som tur var hade han Tor Ivan Odulf som kunde snacka omkull en elefant. Tor Ivan var Christers tolk. Anders P är den mest vältalige inom svensk fotografi. Han talar som en Gud. Han har också en närvaro i sin personlighet som gör att man kan inte låta bli att tycka om honom. Kort sagt; har man inte ett starkt ego kan man lätt bli lite duperad. Och ändå skriver han inte, för han började sin karriär med att skriva poesi. Han visade mig en gång i tiden texter han skrivit . Mycket bra texter, mycket känsligt.

Nog om det. Jag ville bara påpeka detta. Jag vill också bara påpeka svensk fotografis tre ben, där Anders givetvis står Strömholm närmast, men ändå, på egna ben.

Det blåser ute. Jag förstår ibland inte varför jag skriver så mycket, men jag har ju varit med. Det är min förbannade skyldighet att meddela de unga vad som varit. Framtiden tar de själva hand om, men det som varit, det måste någon berätta om.

Ni kan ju tänka er själva, jag och Christer i hans hus i göteborgska skärgården. Det är vinter, hans fötter är krokiga. Han är en gammal man och han ligger i sängen, ser på tvn och jag frågar honom och bara får enstaviga svar. Jag frågar igen och får enstaviga svar. Det är i sådana stunder man kan längta efter Tor Ivan, men då hade han dragit lakanet över huvudet för länge sedan, flyttat upp till sin ö med Åsa Moberg o de två schäfrarna, bränt alla negg och nekade all kontakt.

Tiden går vänner. Tro inget annat.




lördag 21 mars 2015

Gudarna ville nåt idag

Ibland vill Mästaren visa var skåpet ska stå. Efter en del dagar med tveksamt väder slog hen till med det stora artilleriet. Gardinen åkte upp, tystnaden var total. Inte ens en mus kunde vara tystare. Det var bara highkey ute. En gråskala i vitaste vitt. Inte ens photoshop kunde göra det vackra. Mästaren, hen, vem det nu är, hade visat var skåpet ska stå.

Man bugar. Undrar om fåglarna frös ihjäl i natt, men jag hör plötsligt deras pipande. Kaffet är starkt, starkare än vanligt.

Kattjävel, en tidning på nätet. Ett sällsynt bra försök att nå fram till fotografiets bästa sida. Det finns ett sökande, ett sökande efter uttrycket och känslan. Begåvat. Bra. Förhoppningsfullt.

Anders Reitmar är en kille som kommer att gå långt. Han är fruktansvärt energisk och han har bestämt sig. Talang och disciplin, det är vad det handlar om. Bra fotografi handlar om en hög lägsta standard, ett slags mod och en djävulsk längtan efter att uttrycka sig, om och om igen. På Instagram ser du massor med bra bilder, men en bra fotograf tar många bra bilder och sätter ihop dom till ett verk. Bra fotografer är alltid bra, för de har en slags kompass och en hög lägsta standard och en känsla för känslan.

Kattjävel, ett projekt som bör beaktas på allvar.

Solen värmer husväggarna.  Min fru vill jag ska fika vid köksbordet. Det finns två saker jag inte tycker om. Köksbord och skrivbord. Jag vill fika i en skön fätölj eller en soffa. Hatar allt modernt skit i stål och taskiga ryggstöd. Livet är inte Macdonalds. Livet är en skön soffa, meditation.

På måndag ska jag presentera Annika Söderlund på bloggen. Det är sannerligen inte kattskit. Mycket bra. Missa inte det.

Jag går ut och plåtar det vackra trädet. Det är sådant satans starkt ljus att jag plåtar det några centimeter fel hela tiden eftersom jag knappt kan se det i motljuset, men mina instinkter leder mig rätt till slut. Det är samma med bilder. Jag kanske inte alltid kan förklara vad det är för fel på en bild, men det känns  i kroppen att det är fel. Det är därför jag inte tittar på vissa fotosajter för jag vill inte fördärva ryggen och kroppen och bli som en sned anka.

Mina polare är plötsligt i snön. Jag med. På fredag är jag i en vinlund,men det är en annan sak. Idag fick man i alla fall buga för Mästaren då han satte ett ackord i vitt denna ljuva marsdag. Tacksamhet är allt man kan uppbringa. Lev väl.

fredag 20 mars 2015

Snö i natten

Det snöar som mjäll, stora vita mjäll på min svarta skjorta då jag går ut i natten för att pissa. Det är vackert och fult på samma gång. Att behöva gå ut och pissa i natten är en manlig sjuka som kommer med åldern. Det är jobbigt, beskärande, en mental påminnelse om att livet beskärs, förminskas. Det går heller inte att göra mycket åt. Lösningen heter anpassning, acceptans.

Mycket i livet går ut på att acceptera, men ibland går inte det. Ibland måste det till MOTSTÅND. Tänker på Margot W. Bra kvinna.

Jag läser Peter May, Svarthuset. Skriver som en Gud, starkt, otäckt, känns nästan som livet är en omöjlig uppgift. Ibland då jag ser på den unga tvåbarnsmamman som sitter utanför ICA varje dag så känner jag att hennes liv är omöjligt. För mig är det ofattbart att hon inte reser sig upp och gör något annat, istället för att bara sitta där och bli krokig.

Hon vet inte vad hon ska göra och hur hon ska göra det, men jag tänker att hon måste tänka i en annan bana. Så går tiden och kanske blir det så...

Läser min egen bok Fotograferna. Läser om och minns saker och ting som jag glömt. En fin bok om jag får säga det själv. I alla fall ett försök att skriva om en tid som ingen annan skrivit om.

Att vara så här på landet i mörker och snö är som att befinna sig i en annan tid. Jag vet inte om jag skulle fixa det många dagar. Jag behöver röster och kaffe, riktigt kaffe. Sånt man får på riktiga kaféer.

Ser att en massa unga artister är på festival i Houston. Jag känner inte igen namnet på en enda. Har jag missat någon kanal, Lisa Fischer är den senaste rösten jag upptäckt.  Sanlös, men till och med äldre än mig.

En sak jag funderar över är åldrandet och det som sker med en. Jag har en del polare som fått allvarliga smällar, som skriver och plåtar, men som inte bearbetar smällen, skriver om den, sätter den på bild eller i ord. Jag tycker det skulle vara den viktigaste uppgiften. Viktig men privat och det är väl där det skiter sig. Min nästa bok ska handla lite om det. Text och bild.

Anders Petersens bok, Rome, som jag la upp häromdagen, hade en fin kombination av bild och text. Den tyckte jag om. På våran senaste workshop visade en elev upp bilder i svartvitt, skitfina, perfekta kompositioner, men han var less på det och hade gått över till färgbilder som var ganska brutala och i många stycken helt fel och ändå var de mest intressanta.

Jag funderade mycket på det. Kanske berodde det på att han lämnat ett uttryck och valt ett nytt och när man lämnat ett uttryck kan man inte gå tillbaka. Då känns det dött. Även om det gamla uttrycket var bättre och mer harmoniskt.
Svårsmält men intressant.

DN har blivit en jävla konstig tidning. Den senaste tiden blandar den suveräna grejer med helt reaktionär skit. Finns ingen linje eller är det linjen? Redan på sjuttiotalet då jag var med och ockuperade hus irriterade jag nig på att DN aldrig kunde göra en artikel konsekvent. Man började på ett sätt och slutade på ett annat och det blev aldrig något budskap. Jag har alltid föredragit AB och Expressen för DN, de är vulgära, men man kan kolla nyheterna och läsa upp sig på bättre, internationell press.

Det snöar ute. Det lägger sig på taket. Det är svart natt med vita mjäll. I morgon kommer solen tillbaka.


 

Countryside

Saudarabien. En reaktionär diktatur som visar sina muskler. Nu gaddar man ihop sig mot Sverige, tillsammans med andra arabstater utövar man påtryckningar med ekonomiska medel. Det är precis som då vi har ekonomiska sanktioner mot Ryssland osv, där vi ser det som ett vapen att försöka bryta upp ett reaktionärt system. Nu är det reaktionära diktaturer som samarbetar mot en demokratisk utveckling. Ganska bedrövligt att se. Och Sverige är delat, de gäller ju att ha ekonomiskt samarbete också. Kina är väl typexemplet där man gör affärer med ett land som man kan säga en hel del om då det kommer till politiken.

Jag drar till landet och deklarerar. Hur gör man nuförtiden? Kvittona bleknar ju bort på ett halvt  år och det finns liksom inga papper längre då man gör allt på internet. Hm, krångligt.

Såg på tvn att en modern människa trodde att pengarna var borta om fem år. Trist, tycker jag. Är redan så innihelvete trött på att se nästan varenda ung människa gå och glo ner i en telefon. Det är ju faktiskt helt sjukt. Man ser ju aldrig en människa som står typ vid en busshållplats och kollar in läget utan alla glor ner i sin telefon.

Det blir kanske fotografins död. Detta gloende.

Går ut med grannens hund, eller hundar. De får ingen motion annars och jag är lite förtjust i den stora schäfern som också tycker mycket om mig. Man märker väldigt snabbt vem som kan ta hand om en hund. När man sitter på fiken och det kommer hundar så väljer hundarna ofta ut någon de vill vara hos. De kommer ofta till mig och jag  vet inte varför. Jag är ingen lugn människa men hundarna tyr sig alltid till mig. Och de gör också alltid som jag säger. Kanske beror det på att jag är van att bestämma och leda eftersom jag aldrig varit anställd utan alltid lett alla verksamheter.

Hundar är fina djur men när jag tar in schäfern i vårt sommarstuga så inser man att han är för stor för vårt hus. Han skulle få ligga i en hundkoja utanför om vi hade honom eller så hade vi fått skaffa en lite större stuga än våran tjugo kvm stora kåk.

Det rullar på. Regn idag, sol i morgon. Fåglarna sjunger redan. Det är fantastiskt att lyssna på dom.

Det sprakar från öppna spisen, jag lägger ihop deklarationen. Jag får ihop det i år igen. Det känns helt enkelt lugnt.

onsdag 18 mars 2015

idag kom de nya kepsarna


Rome, a diary 2012, Anders Petersen


Rome, A Diary 2012.
Photographs by Anders Petersen.
Punctum, 2012. 9 pp., 9 duotone illustrations, 8¼x10¼".

Publisher's Description


Anders Petersen comes back to photograph Rome seven years after his “Commission”. This time round, his work is different and yet the same. Petersen is more fragile; the season beckons him to Rome with one fixed thought: love. He wants to photograph people who love one another. In reality, he is looking for his own love: Julia. She arrives and stays for a week. She becomes the key with which Anders unlocks the city. It all starts with his portraits of Julia, and then proceeds through a timeless world with which the city complies, in what seems to be the very same Rome that Anders and Julia encountered many years ago when, fresh out of adolescence, they visited the city: old cars, lesser-known monuments, the zoo, a variety of animals and events, never-changing Ostia, bars, and many people. Everything resolves itself through strolls through the city, returning to the same spots as in the winter of 2005: the same bar in Piazza Vittorio, the same customers, the same friends. And going into people’s houses as Petersen seeks organic unity: faces, bodies, tattoos, all photographed with a small camera (“I don’t want to look like a photographer; I don’t want to put up that barrier”). Then Julia comes, stays for a week, leaves. During the week they spend together, the work finds its starting point (as novelists have long known, the starting point is not always at the beginning), as well as its end point. Anders stays on for a few more days, but then he can’t take any more and four days before the month comes to an end he heads back home. Now he must work his way through the photos, look through the hundred rolls as if building some kind of organic material, as he seeks his Julia.

tisdag 17 mars 2015

Workshop 29-31 maj.

Sommarworkshop i gatufoto. Är du intresserad av att plåta på gatan är du välkommen. Har du något projekt du påbörjat kan du jobba med det också.
Vi gör en workshop då sommaren just börjat, då ljuset är som bäst och då livsandarna brukar pirra ordentligt. Max 7 personer. Senast anmälan 1 maj.

Är du intresserad hör av dig till Mickeberg@hotmail.com

Pris:3500 kr

David Alan Harvey

David Alan Harvey: David Alan Harvey is a Magnum Photographer based in New York City. He has published three major books, "Cuba", "Divided Soul" and "Living Proof". He is publisher and editor of BURN Magazine.

In the slow mood

Den här bilden har Fredrik Persson tagit av mig efter en runda. Det är konstigt. Man får hela tiden nya fotografer att gilla. David Alan Harvey har man ju sett en massa år, men nu börjar jag plötsligt gilla honom. Han verkar helt galen. Det är bra.

Det blev inget gjort idag. Blåste för mycket och jag hade en längtan efter att plåta. Tog jag någon bild? Nej, men jag fikade fyra gånger. Höll på att spricka, så den sista gången åt jag bara tårta.

Det finns sådana dagar också. Jag är ju ändå pensionär. Det börjar också byggas upp något inom mig som kallas lust, riktigt jävla stark lust och lusten handlar om bild, göra bild, resa och lite annat.

Det finns ett frö där nere, ett starkt frö. Det känns bra.

David Alan Harvey, fan, har har den rätta glimten. Ser att Martin Parr ska in med 400 bilder på Fotografiska. Han är skitbra, men inte god för fyrahundra bilder. Vi får se. En bra fotograf, dock.

Det rullar på. Jag får de mest fantastiska mail. Igår från en kvinna i Lund som frågade om jag var den Micke som jobbade på Vipeholm i början av sjuttiotalet och plåtade i hemlighet för att han skulle göra ett Wallraffjobb och det blev ett jävla liv och han fick sparken. Jo, det var ju jag.

Jag hade ju glömt bort det hela. Fint att hon skrev i alla fall.

Sedan fick jag ett mail i morse. En italienare hade för tio år sedan kommit till Naxos med sin tjej, sovit på ett pang, hittat en bok under sängen med svartvita bilder som var påverkande och ledde till att killen blev fotograf.
Nu, hade han hittat mig på Fejan och hörde av sig och boken han hittade var Naxos svarta nätter.

Vackert, eller hur? Det är så det kan vara och det är mina absoluta uppfattning att inget man gör är förgäves. Det kan ta tio, tjugo år, men det kommer att betala sig.

Koudelka in action.


PHOTOTIPS #16: How To Prevent Theft

Cykelfika

Det var då en jäkla morgon. Katten har fått ny ekologisk låda. Vi säger att den inte fungerar för han skiter i badkaret istället. Nu på fjärde dagen. Jag ger upp, återgår till det vanliga. Ibland måste man tro på en katt också.

Annars, den här länken är fin.
https://www.facebook.com/davidalanharvey.fb?ref=profile

Och annars, blir det ju workshop i slutet av maj.

Workshop 29,30, 31 maj.

Sommarworkshop i gatufoto. Är du intresserad av att plåta på gatan är du välkommen. Har du något projekt du påbörjat kan du jobba med det också.
Vi gör en workshop då sommaren just börjat, då ljuset är som bäst och då livsandarna brukar pirra ordentligt. Max 7 personer. Senast anmälan 1 maj.

Är du intresserad hör av dig till Mickeberg@hotmail.com

Pris:3500 kr

måndag 16 mars 2015

Fotograf Anders Petersén med christer strömholm kulturhuset stock...





Det här är en underbar film. Personligen kan jag känna en hel del sorg då jag ser den. Jag vill minnas att jag stod i rummet då det här spelades in. Anders var strålande. Det var på femte våningen i Kulturhuset och sorgen jag kan känna handlar så mycket om att både Christer och Kenneth är döda. Och på det kommer att Timo Sundberg, som gjorde och skrev en fantastisk katalog,också har gått bort efter ett ganska slitsamt slut på sitt liv.

När utställningen hade kommit igång skulle det vara snack på Kulturhuset. Salen var proppfull med folk och Anders frågade mig om jag ville säga något om hur det var att skriva och plåta samtidigt. Han var lite fascinerad av det minns jag.

På något vis krånglade jag mig ur det hela. Anders, Christer och Kenneth satt vid ett bord i den stora, helt fyllda salen. Christer var då ganska gammal och hörde dåligt. Kenneth sa som vanligt ingenting. Anders fick dra hela showen själv. Älskade man inte honom den kvällen då visste man fan inte vad kärlek var.
Han var helt otrolig. Jag var matt av beundran över hur han fick ihop det, hur han orkade ta allt ensam. Det är sådana här kvällar man också måste ta i beaktande då man diskuterar Anders storhet.

Det var en fantastisk utställning. Det var första gången man på riktigt fick en susning om Kenneths bildvärld.

Ja, jag saknar dom, allihopa. Ja, jag saknar också tiden. Det var en avgörande tid. Nu är det en annan tid. Säkert lika avgörande, men inte min tid. Å andra sidan, den kan vara bra för det.

Denna vackra dag

Denna vackra dag. Jag hade tänkt göra en karta som den ovan, då jag cyklade till Älgö, Persbrandtland, men telefonen var helt död. Undrade vad det var som var fel, men det blev en fin förmiddag.
När jag kom hem låg simkortet på golvet. Tro fan att ingen fick tag på en.

Det är fina dagar nu. Nästnästa fredag kör jag slingan ovan. Då försvinner jag ett tag till Italien. Det blir mycket fika där i lundar som redan blommar.

Jag arbetar alltid i sjok. Nu är en period över. Nu blir det en till. Jag ska ju också balansera det emot att jag är pensionär, dvs att fikastunderna ska vara långa. Folk tror att jag fikar länge, men att hitta mig längre tid än 30 minuter på ett fik är nästan omöjligt.

Ibland förstår jag mig inte på trafiken och staden. Varför gör man inte redan nu om staden till en stad utan bilar? Varför satsar man inte, bygger ut kollektivtrafiken, skapar nya ekologiska lösningar. Istället ska man bygga denna fullständigt galna trafikled genom stan. Tänk ett Stockholm med världens mest utvecklade kollektivtrafik? Och då menar jag kollektivtrafik. Inte några pytsar här och där och hur mycket jobb skulle inte det generera.

Jag tror enda chansen att lyfta det här landet är att satsa på enorma, statliga projekt. Bygg bort biltrafiken, bygg mycket mer hus, sådana här jätteprojekt som involverar hela landet i produktionen. Då blir ju också resultatet något som berör alla.

Jag kom att tänka på det då jag gled igenom Solsidan till Älgö. Herregud vilka kåkar det finns där ute, vilka miljöer. Fantastiskt boende och man fattar att det heter Solsidan. Å andra sidan skulle det kunna byggas en massa fina hyresrätter i dessa miljöer. Persbrand har ju köpt en kåk därute och han har ju verkligen knegat ihop sina egna stålar och jag säger inte mycket om det, men jag inbillar mig att de här enorma kåkarna går runt i släkten, helt enkelt ärvs och en rikedom flyttas bara genom släkten. På något vis borde en sådan här rikedom också komma samhället till del, att fler fick leva och bo i denna underbara mijö.

Tyvärr fanns det inget fik öppet i Älgö så jag fick återvända till stan på fastande mage och konstigt nog fungerade det alldeles utmärkt.



söndag 15 mars 2015

Känner för att skriva


Kände plötsligt för att skriva några rader. Det har varit en sådan dag. Började bra, en lång promenad där man fick skrinlägga alla planer på att fika.
Helvete vad folk rör sig ute på helgerna. Satt en stund på Nytorget och kolla på den gröngröna gräsmattan av plast.
Ganska fin, ganska speciell. Där ska det slitas mycket röv i sommar. Lilla Skansen, som vi säger.

Min fru tyckte vi skulle kolla om jag kunde byta min tvåa mot en schysst fyra i en fin förort. Jag la upp den på sajten, men efter en kvart insåg jag vansinnet. Jag bor så bra att man kan inte bo bättre. Det har hänt något konstigt med omgivningarna också. Det känns som den galna trendkänslan har lagt sig. Folk är plötsligt lite ruffigare, det känns enklare att bo på vår gata numera.

En del säger: hur fan kan du bo där du bor? Jag har ett ganska enkelt svar på det hela. Låt dom svassa omkring, det är i alla fall jag som är Kung i området.

Nog om det. Läser om en snubbe som flytta till Florens och kör runt folk med sin cykel, har cykelutflykter och besöker vingårdar och andra fina grejer. Det kanske skulle vara mitt sista projekt, flytta till värmen, hålla workshops och cykla med folk, min fru kan köra historiska vandringar och ha ett litet Bed and breakfast i lyan.

Eller så kör man på som nu, men leker att man är Hemingway och skriver en roman om livet.

Ni hajar. Det finns möjligheter.

Lyssnar på Stones, såg ju dom första gången i början av sjuttiotalet i Solna. Grymt band.

Såg att mina bilder rullade runt på nätet i Brasilien. Sånt är alltid kul.

Jag hade lust att skriva och därför skriver jag nu. Jag får ofta goda råd om hur jag ska promota mig själv, ofta handlar det om att ligga lågt och bli intressant. Jag är helt ointresserad av att promota mig själv eller inta någon attityd som gör mig intressantare.

Jag kör min grej, that is, take it or leave it.

Polarn på bilden, Alvar, är ganska skön. Han har mycket kvar att göra i livet. I hans ålder drog min mamma mig i barnvagn på Lyckseles gator. Det var december och snart, till våren, skulle vi dra oss mot Stockholm och Skeppsholmen, men det visste jag ju inte då.

Alla har sitt öde, sin framtid. Kom ihåg det. I alla lägen, i absolut alla lägen, har vi en framtid. Man får aldrig tro  att livet är något som går tillbaka. Man måste alltid tro att det ska gå framåt.

Där satt den, dagens tanke. Att vi alltid har en framtid.

Workshop


Det var workshop i helgen. Mina vänner gjorde bra ifrån sig, ett väldigt sökande. Bra jobbat o jag kommer att presentera mer på min blogg framöver.

Annars klev jag upp för att kolla på Polarn Axel som gjorde återdebut i Världscupen efter att ha dragit knät för 8 veckor sedan. Jag missade loppet, men såg hur han vinkade i tvn då han kommit ner och det gått bra. Kändes fint att se.

Ja, dagen går i en lugn mak, ska väl ta ut cykeln kanske, eller slappa hela dagen. Om en vecka drar jag till Italien, känns också bra. Konstigt nog känns det mesta bra. Och det känns ju bra, det med, om man säger så.

Kollade i DN, fina bilder av fotograferna. Pressfotografin har idag allt mer klivit fram som den intressantaste fotografin. För tjugo år sedan, eller trettio, hade pressfotografin inte en chans emot de fria fotograferna. Fick spö på varenda punkt. Det berodde ju på att vi som jobbade i den fria sektorn gjorde jobben, bättre och djupare, hade överlägsna mörkrumskunskaper.
Sedan försvann ju arbetsmöjligheterna för den fria sektorn, vi fick bli en slags konstnärer, snöade in på allt mer krångliga prylar, medan pressfotografin allt mer har fördjupat sig, fått en större arena och är i mina ögon betydligt intressantare idag är konstfotografin som börjar bli ett jävla mischmasch av töntigheter. Givetvis finns det undantag, men i stort har pressfotografin gått framåt, har aldrig sett den så bra som nu, påminner i vissa områden om det Magnum gjorde under sin storhetstid.

Tyvärr kommer vi som jobbar i den fria sektorn aldrig att kunna konkurrera,eftersom det går inte att sälja sina grejer om man ska spela på samma sida som pressfotot. Det finns inga tidningar, så den delen av den fotografiska historien är passerad.

Det var också en intressant artikel i DN om utvecklingen i Danmark och det står ju helt klart att det sista man ska göra är att ha någon som helst kontakt med SD och liknande. Det är bara att sätta dom i kylskåpet, varje debatt, varje närmande, leder till att deras människofientliga politik tar allt större plats. Personligen tycker jag det är rena idiotin att överhuvudtaget diskutera med en SDare. Finns ingenting att vinna på det, enda som händer är att de får rabbla sitt skit ytterligare en gång och för varje gång de rabblar sin skit, dina argument betyder ingenting, utan varje rabblande leder till att idiotin får ett slags ansikte. Om man tror att en debatt med SD leder till utveckling, upplysning, så är man enligt mig en fullkornsidiot.

Nog om det.

Solen skiner. Det blir nog cykeln ändå, eller kanske ,,,,inte?

fredag 13 mars 2015

Poste restante


Förr och nu.
Idag har jag kastat 40 GB bilder och jag tycker inget har skett i mina mappar.
Förr. Jag skrev brev på mina resor. Jag reste mycket, otroligt mycket, i alla fall minst halva året, hela tiden. Och jag skrev brev, flera om dagen. Jag kanske skrev tusen brev om år och fick femton, kanske.
Nej, säg tio.

Dessutom var min handstil oläslig, så pass oläslig att jag inte ens själv kunde läsa mina brev, men lika förbannat kom Håkan varje vinter med en skokartong med brev jag skrivit. Där stod de på rad mina brev, som uppsprättade soldater, fyllda av oläsliga krumelurer.

En dag i veckan gick jag till Posten, Poste restante, så som Strömholms fantastiska bok heter eller hette. Denne man som jag alltid saknar, mer än min egen far. 

Ibland kom ett brev och jag blev alltid besviken. Mina vänner hade aldrig tid att skriva  riktiga brev. Jag ville ha fullödiga berättelser om knulla, äventyr, mer knulla, ja egentligen var det det enda som lockade mig att läsa. Hur det gick på deras jobb sket jag väl i. Fullständigt ointressant och hur dom mådde, vem fan brydde sig. Jag ville bara veta hur de hade det med knullat, eller kärleken, som jag säger idag.
Vem bryr sig om någons arbete? Inte jag i alla fall. Och din hälsa? Inte jag i alla fall om du inte är dödssjuk. Nej, kärleken eller knullat var och är det som intresserar.

Jag skrev och skrev och ingen läste och jag längtade efter fullödiga, svettiga berättelser, men de flesta av mina kompisar hade fasta jobb och en sak kan man ju säga utan att vara oförskämd, att på fasta jobb med tågordning, där händer inte mycket att rapportera.

Så, jag gick till Posten och fick mina tråkiga, värdelösa brev, som jag med tiden givetvis också slängde, precis som jag slängde mina egna, tusentals brev.

Jag slänger allt. Jag ser ingen finess med att spara. Jag ser bara en finess och det är att göra nytt. Så var det då och så är det nu. 40 GB bilder for ut i rymden idag. De kommer inte tillbaka. Någon som bryr sig? Inte jag i alla fall.

The Paradise hotel



















Trevlig helg.