tisdag 28 april 2015

Vintern går i ide.






På Fiket.
Jag: Tjena grabbar. Hur fan skulle det här fiket funka om inte jag gick hit. Ni skulle minska omsättningen med 100 procent.
Mange: Säkert, men det skulle bli 100 procent tystare också.

Med detta konstaterar jag att vintern är över.

måndag 27 april 2015

Hur ser planen ut...

Livets underbara gåva. Tänkte på den idag. Hur man, som jag, låginkomsttagare, pensionär, kan få bo i den vackra delen av Sveriges vackraste stad, leva med en underskön kvinna, i ett samhälle som är någorlunda skonat från alla jävligheter.

Satt och lyssna på en polare som just kom från Kenya, som beskrev en korruption som vi inte ens kan tänka oss. Helt horribelt samhälle.
Och så kom jag att tänka på vår bostadsbubbla, om den spricker, var ska vi hämta resurserna ifrån. Alltför många lever ju på belånade pengar. Vi är ju ett av världens mest belånade länder. Det folk tror de äger, äger de icke.

Det kan stå oss dyrt, jävligt dyrt.

SD skiter jag blankt i, men på något vis är det ju glädjande att den har nya partiledaren i Kd frankt deklarerade några idiotsynpunkter och beskrev partiet som ett rejält högerparti. Fint, då är vi av med dom också. De kommer att falla som en sten ner i avgrunden med sin efterblivna politik.

Jaja, det fantastiska livet. Man måste resa, skapa sig en slag erfarenhet. Man kan läsa sig till mycket men det är det där på skinnet som man verkligen fattar, som gör något med en. Att läsa sig till saker och ting är som en bubbla, bekvämt, kostar inte på, kan lätt leda till att man blir en satans teoretiker och inget annat.

Idag då vi var ute och cykla hade jag champagne i benen. Inte mycket med en idag inte. Fick till och med stryk i bergsspurten. Det tål jag inte. Jag ska ju vara bergakungen så nu blir det till att äta bra, sova mycket, olja kedjan och stöta utav helvete i första backen i morgon. Om det inte går åker jag till landet och tjuvtränar.

Nog om det. Njut av solen, livet, kärleken, skönheten. Det står inte i motsats till problemen, men det fina jag radade upp finns där för att vi ska skapa kraft inom oss själva så vi kan ta itu med de olika fanskapen som besudlar vår vardag.

söndag 26 april 2015

Ibland är stan.....





Ibland är stan fantastisk med sina små parker, Vitan, en ledig parkbänk lite här och där, folk som käkar glass, röster,,,
Den understa bilden, på mig, tog DrP, Koudelka, Gillgren.

50 år och mormor, dessutom.





fredag 24 april 2015

Dagens runda


När det var två km kvar tyckte Matte det var läge att punka. Han satte rekordbyte, strax över minuten. Inte illa pinkat.
Trevlig helg.

torsdag 23 april 2015

Portrait två




Grabben med bullen.



Kattjävel

En väldigt vacker bild som Strömholm tagit är den med de två kaffekopparna på lakanet. Underbar bild. En av mina favoriter.

Det blev mycket häng idag, Krille och jag är ju ursäktade, för vi är ju pensionärer. Det är ett bra försvar att ta till då folk tycker man ser slö ut.

Jag är pensionär, säger man och allt är biff. Då får man vara hur slö som helst. Kort sagt: Helt perfekt.
Bilden på Zingo är en i sökandet efter den perfekta kamerainställningen. Det skulle var alika enkelt som på Lx5:an, men det är det ju inte, men det kommer, det kommer.

Hur får man ihop det?





Det får bli några porträtt idag. Svårt att få ihop det. Jag har bara tre grejer att syssla med i mitt liv. Skriva, plåta och cykla eller åka skidor och ändå tycker jag det är för mycket ibland.
Hur klarar de av det, de som jobbar heltid, har barn och ska gympa och kursa och vara kärleksfull mot sin partner.
Verkar fan omöjligt om Ni frågar mig.

Jag håller på med kameran jag köpte. Gillar gluggen, 20 mm, perfekt porträttglugg. Det enda som är krångligt är att den klipper högdagrarna stenhårt och skärpan borde skruvas upp i kameran. Jag testar, jag testar. Annars är det en underbar maskin.

Nu är det sol ute, dags att ge sig ut och klippa lite högdagrar  med andra ord.

onsdag 22 april 2015

En ny kamera och en katt, eller två...



Jag köper en ny kamera. Testar den på katten Zingo. Han har blivit en riktig kattgubbe, runt 75 är, sägs det.
Han har smalnat av. Kanske börjar han gå på sista varvet,men ändå orkar han med att gå ut på bakgården och driva kråkorna och skatorna till vansinne.

I början av sjuttiotalet hade jag en annan katt. Sensei, namngiven efter min karatetränare Ted Hedlund. Det var en Manxkatt med långa bakben och liten svans.
Sensei var en liten jävel.
Jag bodde högst upp i ett ruckligt hus med en hyra på 49 kr i månaden. Idag kallar man sånt för takvåningar och tar sju mille, men då var det ganska blåsiga nätter på vintern. Katten gick ofta ut på taket genom vindsluckan och försvann sedan ner på gatan.

När jag gick på krogen så brukade jag ropa på katten då jag gick hem i natten: Sensei, Sensei.... och plötsligt kunde jag se katten komma farande över Mårtenstorget.
Det var en hona och honor blir på smällen. Jag körde med P-piller och torskrom. Det funka inte. Det blev kattungar. När det blev kattungar tredje gången ledsnade jag och sa till henne: Nu får du fan skärpa dig och svälja p-pillret nästa gång.

Det räckte för att hon skulle försvinna för gott. Nu har vi Zingo, en gammal gubbe, lite som mig kanske. Han smalnar av. Jag matar honom med lite kyckling och tar en bild med den nya kameran.

Ja, det verkar ju fungera, sedan går jag ut och tar en bild på Mange, Ja, det verkar också fungera.
Så, var det med det också. Alltså, så gick det till när jag köpte en ny kamera.

Lars Dareberg, Personligt ansvar

Lars Dareberg, den intelligente, begåvade människan från Malmö försökte provocera mig i morse. Jag behöver inte skriva den här texten för honom. Han vet exakt vad det handlar om, men i alla fall. Det personliga ansvaret som fotograf.

Vem som helst som skannar av några fotosajter kan se att det börjar sprida sig en märklig, ganska hänsynslös fotografering av medmänniskor på gatan.
DET kan vara nödvändigt ibland. Om man tex jobbar för en tidning eller håller på med ett avslöjande projekt, men MIN grundinställning är den, att folk som på ett tydligt sätt, visar att de inte vill vara med på bild, INTE heller ska behöva vara det.

Det kallar jag det personliga ansvaret. Att man ansvarar för bilden, hur man tog den och hur de man tog bilden på upplevde det.

När man är på gatan tar man ju givetvis en massa bilder utan att fråga osv, och så är det och det tycker jag är en helt annan sak, men jag kan reagera på alla dessa bilder, ganska nära, på gamla tanter, krumma personer, som sedan publiceras. Varför tar man sådana bilder? Jo, för att de människorna är oftast försvarslösa.

Sune Jonsson har tagit en fantastiskt bild på en gammal kvinna som går med en väldigt böjd rygg. Den bilden finns i ett koncept, den beskriver verkligen ett liv av hårt arbete. De bilder av krumma människor jag ser på fotosajter är något jag inte förstår. Inget koncept, ingen tanke med vad man vill med bilden, vad man vill berätta.

Nog om det. En liten moraldiskussion om hur man beter sig på gatan är aldrig fel. Jobbar man tex på en tidning och ska göra något på gatan så är man inblandad i en samhällsdiskussion oftast och då tycker jag det är legitimt, men jag har svårt att tänka mig att Dareberg tex publicerar bilder på folk som helt klart säger ifrån att de inte vill vara med på bild. Om, det nu inte är extraordinära förhållanden, vilket det nästan aldrig är.

Ytterligare en aspekt att tänka på är ju rädslan. Om det far fram fotografer på gatorna som bara kör på, inte lyssnar in, skiter i vad folk tycker, så kan man ju undra hur det drabbar fotokollektivet? Hur lång tid tar det innan det börjar skrikas om övergrepp, nya lagar osv,,,,inte lång tid alls.

Som sagt: Personligt ansvar.

tisdag 21 april 2015

Cykel på drift.

Träden har slagit ut för fullt på två dagar. Jag cyklade ner till Tyresö slott. Det var vackert, en slags inre resa. Tänker allt mer på det här att varje bild och varje text jag skriver läggs till som sidor i stora boken om mitt liv. Den här bloggen är en av böckerna man ska läsa om man vill veta vem jag är, vad jag gjort och gör.

Det är en fin känsla att varje ord och varje bild ingår i projektet. Den stora boken. Det häftigaste är att  jag inte behöver publicera den. Boken finns här. Den finns på Blurb och på olika antikvariat, bland mina gamla böcker, bland historierna hos vännerna.

Den stora boken är osynligt synlig. Den finns där för den som vill läsa den. Mission completed.

Vacker tanke, fridsam tanke. I morgon ska jag ägna åt solen, kaffet och solen igen. Jag tänker göra en Henry, frossa.

Vardagsliv. Väldigt långsam process. Jag brukar tänka på Strömholms fina ord: Personligt ansvar.
Tar man personligt ansvar och man fotograferar folk som inte vill bli fotograferade?
Tar man personligt ansvar om man publicerar bilder på folk som inte ville bli fotograferade?
Vad betyder att vara nära på gatan?
Att man står nära men inte har någon relation alls. Inte ens en vibb?
Jag tänker inte svara på frågorna. Det klarar ni själva, men jag vill poängtera vikten av det personliga ansvaret. Det är där någonstans den riktiga mänskligheten börjar.

Vänner





Vänner. Det är alltid fint att ta några kort på sina vänner. En del har fyra ben, andra bara två,

Henry on Bike

Henry.
Coolare går det inte att vara.

Morgnarna på Katarina Bangata.

Morgnarna på Katarina Bangata är vackra. De påminner mig lite om min dröm om att bo vid ett litet, vackert torg, se ut över det, sitta och arbeta och sedan ha tre minuter ner till polarna på fiket.

Det är en vacker morgon. Avslutningen på kvällen var fruktansvärt stark. Don McCullin. En timmes helvete. Grymt bra film om honom. Det handlade inte en sekund om fotografi, bara om verklighet, brutal, omänsklig verklighet. Det var nog den bästa fotodokumentär jag sett. Först hans eget liv, hans person, så vacker han är, trots sina 75 år. Att han byggt ett liv och en karriär på denna fruktansvärda verklighet och ändå lyckats göra sina bilder fulla av respekt och integritet och på allt detta, allt hans allvar, hans syn på människan. Att han ansåg sig arbeta för att visa och förbättra världen.
Makalöst.

Själv fick jag en alldeles underbart fin recension av en workshopdeltagare igår. Annika Söderlund skrev om min Florensbok. Hon skrev så insiktsfullt, att det är en kapitel i min långa bok om mitt liv. Det var väldigt inspirerande, för det handlade inte om bra eller dåligt, utan om insikten om det livslånga arbetet som avslutas först den dag man ligger i graven. Då kan det bedömas på allvar och då tar tiden hand om sorteringen.

Konstigt nog fick jag tag på en splitter ny GX7 igår till ett kanonpris. Är inte livet en märklig resa? Just tanken att det kanske inte tar slut då man dör. Jag kan tänka på Strömholm eller Jonsson. På något vis lever de ännu mer nu än då de levde. Tiden, minnet, verkligheten.

måndag 20 april 2015

Det drar mot varmare vindar

Vereto, Italien. En dag i april då vinden låg på. Det drar mot varmare vindar.
Jag har börjat planera för höstens nya långa workshop, ettårig, max tio medlemmar. Kostnad 11000 kr.

Det är en workshop där vi arbetar på nätet, träffs tre ggr live på ett år och snackar och arbetar med era bilder på djupet. Är du intresserad kan du höra av dig till Mickeberg@hotmail.com. Förra årets kurs blev full på en vecka, så tänk till om du är intresserad.


söndag 19 april 2015

Pain is the game

Pain is the game. När jag läser Tim Krabbes bok så slås jag av att ett cykellopp är så likt att vara fri fotograf. Det är Pain is the game. Man måste njuta av att lida.

Om jag tänker tillbaka på alla mina resor så kan jag inte komma på att en enda varit njutbar utan att alla varit en plåga på något vis. Det har alltid kostat på, mest mentalt, mycket ångest, mycket, mycket ångest, ibland rent skräckinjagande mycket.

Jag har aldrig rest som vissa som kommit hem och sagt: Åh, det var fantastiskt, jättevackert, underbar mat, är helt utvilad. För mig har alltid varje resa betytt att jag är helt slut då jag kommer hem, tycker det är helt underbart att komma hem och hur ofta har jag sagt att maten var jättegod? Aldrig, tror jag. Och så kommer man hem, det är underbart, man sover och äter gott och lika förbannat börjar man längta tillbaka till äventyret och ångesten.

Pain is the game.

Hur många samtal har jag inte fått från vänner, kollegor, som är utomlands, ska göra något och livet är verkligen pest. De fattar inte hur de ska stå ut och de längtar hem, men de är där för egot skull och för att de måste tjäna pengar.
Så kommer de hem, gör en bok om tex en flygplats och den är skitbra och då är ångesten väck. Det blev något. Det lockar till en ny utmaning, en ny ångesthärd.

Pain is the game.

Att vara hemma, ständigt vara i sin miljö är fint, men helt outvecklande. Man måste röra sig om man ska utvecklas. Så enkelt är det med det. Man kanske inte ser resultatet direkt, men det kommer. Befinna sig i rörelse.
Pain is the game.

lördag 18 april 2015

Workshop 29-31 maj

Sommarworkshop i gatufoto. Är du intresserad av att plåta på gatan är du välkommen. Har du något projekt du påbörjat kan du jobba med det också.
Vi gör en workshop då sommaren just börjat, då ljuset är som bäst och då livsandarna brukar pirra ordentligt. Max 7 personer. Senast anmälan 1 maj.

Är du intresserad hör av dig till Mickeberg@hotmail.com

Pris:3500 kr

Tim Krabbe

Jag läser Tim Krabbes bok, The Rider. lånade den på fiket, cykelfiket i Skrapan. Fredrik Persson står det på insidan. Det är en bok jag tycker om, formatet, innehållet, känslan. En till synes enkel bok om ett lopp med instick om cykelhistorien och egna personliga infall. 148 sidor, ett perfekt format.

Anzio, södra eller kanske mitt i Italien, strax ovanför Napoli. Vi tog en middag, inget fel på den, inget märkvärdig heller. Vi var trötta och jag snackade lite motorcykel med ägaren. Han gillade helt klart roadracing och jag sa något om Rossi och den gamle Augostino och några andra italienska knäskrubbare.

Vi satt där, åt vår mat, resan från Florens strömmade igenom oss. Vi ville inte till vårt hotell, det var för uselt, men till slut så åkte vi dit och sov. Det var som den airkonditionerade mardrömmen. Det blev en ny dag och vi körde vidare.

Om en sådan resa, skulle man kunna skriva en bok som Krabbes. Ett flöde, en resa, i och utanför sin egen kropp, i nuet, i det förgångna och kanske i framtiden.


Nick Brandt, Panasonic GX7

Fotografiskas tidning kommer med DN på morgonen. Klart Sveriges bästa fototidning. Nick Brandt. En del av hans bilder är grymt bra. Jag gillar hans politiska vision i bilderna. Sorglig läsning, givetvis. Görs det något på det här klotet idag som GYNNAR människan, inte bara tar livet av vår planet?

Man läser att Saab säljer mer bilar igen. Jättekul. Är det bra att det säljs mer bilar? Finns det ingen som kan lägga ihop ett och ett? Miljön??????

Hamnade på krogen, fick känna på min gamla Panasonic GF1 som jag sålde till en kompis för  något år sedan. Vilken kamera det är med pannkaksgluggen. Fick lust att skaffa en ny kamera med sökare, GX7, eller Fujufilm 100 s, eller något annat. Det finns ju en massa otroliga kameror nu. Köper man en GX7 med pannkaksgluggen behöver i alla fall inte jag köpa någon ny kamera på tio, femton år.
Suverän på allting.

Tyvärr är jag ruinerad just nu. Måste göra budget. Deklarationen fick ju en att hacka till. Min bil kostar fruktansvärda pengar. Jag måste avveckla den på något vis, men hur? Var man än kommer ut på landet så behöver man ju en bil. Jag cyklar överallt i stan, men hur kommer man till de olika skidorterna utan bil? Eller till landet, eller?

Måste tänka till. Nu gjorde jag min Florensbok och jag är faktiskt ganska nöjd. Det var ingen enkel resa, slitigt som fan, mentalt och konstigt nog också fysiskt. Det är ofta så, man tycker det är skit då man är ute, men sedan då man gör klar, ställer samman, så blir det en slags tillfredsställelse i kroppen.

Jag tänkte på det då jag läste om Nick Brandt i Fotografiskas tidning. Han hade väntat på att få rätt bild i nästan en månad, sedan tjugo dagar till och det liksom inte funka. Det är sånt man ska höra, för då förstår man, vad som krävs och hur mycket det kan kosta på för att få dom här skotten som gör något med en.