söndag 31 maj 2015

Birdman, Lina Nina Hopp och amerikansk stirrighet.

Kollade på Birdman igår, filmen. Påminde om Sally Bowles och Woddy Allen. Ett slags förbrännande och denna amerikanska stirrighet. Greker och spanjacker är ju hetsiga ibland, sällan stirriga,  men jag vet inte hur många filmer med Manhattantyper jag sett som är tokstirriga. Jag kan ibland tänka på Allens film från Barcelona där han satte en superstirrig amerikan i katalanska kvarter.
Varför är så många amerikaner som hysteriska nervvrak hela tiden?

Såg Lina Nina Hopps utställning på Galleri Korn, Hornsgatan 147. Små bilder i ramar som såg ut som änglar. En mjuk känsla, ala Sarah Moon  och ett vemod som tangerade Koudelka. Stillsamt, vackert, värt att gå och se.

 Liselotte Wajstedt såg jag där också hos Lina Nina Hopp. Hon har gjort en fin film om Kiruna, om det Kiruna som försvinner, Erskinehusen och allt det här.

Sedan åkte jag och kollade på hästar som inte ville åka hem. Om det kan jag väl säga att det är vackra djur men jobbiga då de blir stirriga. ungefär som skådisarna i Birdman. Fuck you, hela tiden, liksom....

Efter workshop

När en workshop tar slut så funderar jag över vad som egentligen sker, eller har skett? Man får nya vänner. Varje gång får man ett gäng nya vänner. Det andra är att man blir lika överraskad varje gång över hur folk kan prestera, lyfta sig. På den här workshopen hade en blåsor under fötterna, en annan hälsporre, den tredje borde ha legat på akuten, men alla kör på.

Det är vackert. Lika vackert är att se hur folk tömmer sina resurser, satsar, försöker och kanske ser den process som är nödvändig och där avslutandet är det viktigaste.

Jag är också trött. Alla blir trötta på en workshop. Det är en kollektiv ansträngning.

Det blåser ute och jag ska plåta hästar. På måndag ska sommaren återkomma, eller komma, om den nu har startat. Min årsworkshop har en plats kvar, kanske. Det är liksom några som tänker. Det lönar sig aldrig att tänka för länge. En del av livet handlar också om att ta en chans.

Bilden: Mullvaden 1978.

torsdag 28 maj 2015

Gerillautställning med Micke Berg o vänner

Love is all


















Det finns många sätt att fotografera. Det här är ett.

Stockholm blues

Årsworkshop 2015-2016

Den 1:a oktober drar jag igång en ny årsworkshop i personligt bildberättande och fotografi. Den handlar om att arbeta i bild. Du får gärna ha ett projekt du vill genomföra och kanske avsluta under året. Vi pratar om allt inom fotografi, attityder, närmande, det tekniska och hur man gör böcker och utställningar.
Workshopen pågår under ett år. Vi arbetar mest över nätet, men träffs några gånger varje år för redovisning,  gerillautställning och miniworkshop för att få fart på arbetet.
Det handlar om att du ska finna ditt personliga uttryck.

Priset är 11 000 kr och du måste anmäla dig senast sista juli. Max sju deltagare och förra årets kurs blev full på några dagar.

Är du intresserad? Hör av dig till mig på mickeberg@hotmail.com

onsdag 27 maj 2015

I väntan på....






Kamratbilder. Nästan alla mina bilder är kamratbilder, Jag vill få nya kamrater hela tiden.
Idag var en dag med sol och världen blev en annan. Fricken och jag drog iväg fem mil och njöt av lyckan att rulla på hårda däck. Fricken blev lite slö sedan, trodde han skulle göra klar filmen om utställningen vi hade i helgen. Blir nog i morgon?

Mary Ellen Mark gick ju bort. Hon hade slitit en längre tid med sin sjukdom och det var sorgligt. För något år sedan var det Jean Hermansson, sedan Tunis och nu Mary Ellen. Vi snackade en del för ett år sedan, oftast på Skype.  Vi hade lite samma problem som behövde redas ut.

Hon var en makalös fotograf, helt enkelt och precis som med både Jean och Tunis så fick hon leva det liv hon älskade att leva. Det är viktigt att komma ihåg. Ibland tänker man att sjuttiofem är ingen ålder, men det är det och har man sysslat hela livet med det man älskar så är man en lyckligt lottad människa. Tror inte man kan bli lyckligare.

Nu blir det workshop i helgen. Det ska regna och temat är givet. Hur lever man i regn?

tisdag 26 maj 2015

Days go by

Jag och Zappa. Photo Krille Kleréus.

Det regnar igen. Vad fan är det med allt pissandet ovanifrån? Jag är ingen fisk, utan en soltörstande blomma. Läste DN i morse. Skulle man inte ha gjort. Kolera i Afrika, fantastiska bilder av journalisten, påminde om Bressons som han tog efter krigsslutet då folk återvände hem, bärandes på allt sitt bohag. Bresson är helt enkelt den bästa reportern jag sett, just för han lyckas förena berättandet med sensualism och klarhet utan att begå våld på människorna. I alla situationer klarar han det. Helt ofattbart.

Den andra skolan, startad eller i alla fall inspirerad av William Klein är jag ytterst tveksam till. Jag tyckte Klein var rå då han kom, men nu då jag tittar på hans  Rombilder så är det ganska mjuka i tonen, trots den råa, oslipade tekniken. Dagens gatufoto är svår att smälta. Den saknar mening, berättande och är fullständigt egofixerad, handlar om modet, att ha modet att köra upp kameran i nyllet på folk utan att be om ursäkt eller ha en aning om varför man gör det.

Jag tycker det dokumentära gatufotot helt har spelat ut sin roll. Det måste komma något annat för gatulivet är dött idag, och vi ser det på nyheterna varje dag. Jag tror enda chansen är fördjupning, koncentration och små stories om livet i ett ett speciellt hörn.

Min långa workshop fyll snabbt på. Fem stycken klara i dag. Två platser kvar så vill du vara med blir det till att bestämma sig lite snabbt. Fram till helgen är den fylld. Se inlägg nedanför där du kan läsa om workshopen.

Days go by...sannerligen gör de det,,,


måndag 25 maj 2015

Zappa rockin

Zappa, the dog. Skön lirare. Han skakar liksom av upphetsning den lille busen.
Den riktige  Zappa, musikern, plåtade jag på sjuttiotalet. Grym artist, men egentligen är han inte den förste Zappa, utan det är väl Zorro( Zapatas) med den snygga snitsen med värjan.

I alla fall musikerZappa hade två tjocka bröder som körade. Vi åkte hiss tillsammans i en gammaldags hiss på Kungsgatan. Det funka inte. Vi fastnade.
Vart tog bilderna vägen? Inte vet jag? Säger det något om mitt ointresse för min sk fotografiska karriär?

Lyssnar på Peps, den ljuvlige. Han la ju ner musiken i sex år pga hjärtflimmer men för något år sedan gjorde han några spelningar. En hjälte. Tänkte på honom och Bosse Skoglund då jag käkade på Harvest häromdagen.
Tony Ellis, som spelade med Peps, kom till vårt bord och presenterade sig. Då var jag tvungen att berätta att jag såg honom 1967? på Barbarella/ Mallorca, där han spelade den grymmaste gitarren. Själv dansade jag i leopardtanga med en österikisk brud.  Jag minns den vindögde komikern  Peter Sellers som alltid var  där och raggade brudar.
Mr Ellis gick ner i spagat och lirade skjortan av det mesta. Jag gick en kväll på en annan klubb och drog till med att jag spelade trummor med Animals. Skulle jag inte ha gjort. Kunde aldrig återvända till den klubben mer.


I alla fall, Peps lirar och häromdagen hörde jag en underbar intervju med trumhjälten Bosse Skoglund, numera 80 bast. Bosse trodde samhället var på väg att dippa och odlade nu grönsaker för att vara på den säkra sidan då ekonomin packar ihop.

Zappa the dog. Ibland kan jag längta tillbaka till tiden då man bara drog av kvinnorna trosorna, vi älskade, tänkte inte på något annat. Vi drog aldrig ner gardinerna, skötet och kuken var våra instrument. Det var ingen ränta på någonting. Det var stunden och de blöta läpparna som talade till oss. Leendet bakom luggen kunde driva en över kontinenterna.

Peps spelar i reaggetakt och jag skriver i reaggetakt. Den lille Zappa vill livet, den stora Zappa förmultnar. Jag är bryggan mellan den vibrerande och den förmultnade. Det är en gåva. Det finns fortfarande tid till att se de blöta läpparna, strunta i gardinerna, låta vindarna spela i reaggetakt.


Årsworkshop i bildberättande

Den 1:a oktober drar jag igång en ny årsworkshop i personligt bildberättande och fotografi. Den handlar om att arbeta i bild. Du får gärna ha ett projekt du vill genomföra och kanske avsluta under året. Vi pratar om allt inom fotografi, attityder, närmande, det tekniska och hur man gör böcker och utställningar.
Workshopen pågår under ett år. Vi arbetar mest över nätet, men träffs några gånger varje år för redovisning,  gerillautställning och miniworkshop för att få fart på arbetet.
Det handlar om att du ska finna ditt personliga uttryck.

Priset är 11 000 kr och du måste anmäla dig senast sista juli. Max sju deltagare och förra årets kurs blev full på några dagar.

Är du intresserad? Hör av dig till mig på mickeberg@hotmail.com

söndag 24 maj 2015

Mai Zetterling

Ser filmen om Mai Zetterling. Hon är ingen ny bekantskap för mig för jag har alltid varit fascinerad av hennes liv. Precis lika fascinerad som jag var av Birgitta Stenbergs liv på Åstol.

Mina bilder blir skuggor. Det kanske drar ditåt. Vår gerillagrej blev väldigt fin, mycket folk och bra respons. Det är i ungdomen framtiden finns. Så enkelt är det. Man får inte förstelna.

 Idag kom solen, min fru köpte en cykehjälm. Det betyder vår. Jag tvättade hennes cykel och nu står den där, nypumpad och fin, för utryckning.

I Girot är Contador helt överlägsen. Bara en olycka kan stoppa honom från att vinna. Jag hade rätt i min analys. Porte var färdig och Aru för ung. Hans tid kommer.
Nibali, Froome och Contador heter mästarna. De andra är påläggskalvarna, den nya generationen.

Det har varit en massa debatter. Just den om kulturen var förbannat rolig. Ingen bryr sig, förutom några få. Alla har rätt och alla har fel så kan man lika gärna köpa sig en glass och sätta sig i solen.

Hur går det med Palmyra, staden? Ska Isis förstöra den? Det är som en farsot som far fram och det spelar ju ingen roll om vi förstår hur det har blivit så här, frågan är ju bara hur mycket mänsklighet en människa kan trycka undan inom sig för att bli ett mänskligt och kulturellt monster?

I morgon väller lågtrycket in. Det blir nog bra. Man börjar ju bli van.

Jag kollade igenom en gammal bok om svenskar i Brooklyn, Per Olof Ödman heter fotografen. Jag läste att han fallit ner och nästan omkommit i Kebnekaise och så rullade minnet igång om boken. Det är en fascinerande bok, som kom ut i början av sjuttiotalet, om överlevande, gamla svenskar i Brooklyn.

I början av 1900-talet bodde det femtio tusen svenskar längs den centrala gatan i Brooklyn. Det var ett riktigt Swedentown, typ Chinatown, eller Italiatown. Kan ju vara värt att tänka på i dessa tider.

lördag 23 maj 2015

Workshoputställning.


Gick bra, började med regn, slutade i sol. Här hängning.
Fricken gjorde en film och Epstein var där....check out.

torsdag 21 maj 2015

Lördag 23, 13-1600, katarina bangata 25, södermalm, stockholm



MICKE BERG O VÄNNER
Annika Söderlund
Anders Reitmaier
Ernst Fusser
Håkan Wrammer
Rasmus Rantil
Sigfrid Lundberg

VINTAGE
Projects

En unik gerillautställning. 

onsdag 20 maj 2015

Saints, Atocha, Barcelona, Madrid

Det fanns en tid då jag ofta var nere på Saints, den gamla tågstationen, nära botten av Ramblan. Ofta kom jag dit på mina resor. Oftast från Baskien men lika ofta från Madrid. Barcelona var hemma. Att gå från stationen till Plaza real och mitt krypin var en skön promenad. Det var ofta morgon eller natt då jag kom. Ibland kunde jag ha sällskap med någon, tex en amerikansk brud som fick mig att förstå amerikanarnas skräck för bakterier. Hon gjorde inget annat än tvättade sig, före, efter och kanske mitt i akten.

Jag träffade en annan amerikan, som var vacker, hade grått hår och bodde med mig ett tag i mitt krypin. Han var väldigt trevlig,men försvann en dag utan att säga adjö.
Det var ingen bra feeling. Efter det har jag alltid haft en viss ambivalens till amerikanare. Folk som tvättar sig hela tiden och inte säger adjö.

Det här var på den här tiden Abba skulle bli stora och jag hade kompisar som satt fängslade i den centrala fängelset i Barcelona. Natten Abba vann schlagerfestivalen, stod i sina högklackade, såg jag dom på tvn. Det var inget bra minne för egentligen stod jag bakom en toalettdörr, hörde deras sång medans fascistsnuten röjde hela baren med sina batonger.

Efter det har jag heller aldrig riktigt kommit överens med Abba. Tyckte dom svek mig den där natten då snuten röjde baren.

Jag hade andra idoler och fick nya i Barcelona. En av dom var den katalanske sångaren som stod på scenen inför kanske tio tusen personer, bevakade av hur mycket snutar som helst. Han slår en ton på sin gitarr och sedan sjunger publikens hans förbjudna sång och snuten håller på och gå i spinn. Eller i Baskien där barerna var förbjudna att spela baskisk musik, men dolde det hela genom att det stod Bob Dylan på låtarna som var baskiska på jukeboxen.

Den här lilla flickan träffade jag på en bar, mitt emot där jag brukade ringa hem till min arme mor som låg och dog långsamt i depression. Min far hade redan dött, men jag brukade ringa hem till mamma en gång i månaden och säga att livet var bra och att hon skulle piggna till. Inget var riktigt sant, mitt liv var inte så bra och jag visste ju att hon aldrig skulle piggna till,  men man håller färgen som man säger idag.

Jag gick till telefonstället, fick en nummerlapp, gav dom numret hem till morsan, sedan ringde det och morsan fick alltid frågan: Do you pay for this call och morsan svarade alltid ja.

Efter vi snackat brukade jag gå till Ramblans topp, tänka den här tanken jag alltid tänkt. Hur blir man lycklig? Hur lever jag mitt liv? Är det det här jag vill göra?

Jag kunde aldrig svara ja på något, men ej heller nej och så har  det fortsatt i livet. Det har aldrig varit ja, men ej heller nej, men någonstans har det funnits ett ja, men det har aldrig varit tydligt, men nejet har alltid varit osynligt. Och så kan det vara, de små marginalerna, de små antydningarna. Det är vad man kanske ska lyssna till?

Allt beror på vinkeln


Jag tänkte på Florens och södra Italien i morse. Det var märkligt i Girot igår. Först punka Porte och sedan fick han två minuters tillägg för fel hjälp och det tog väl bort hans chanser i Girot, men det ingen riktigt snackar om är ju att han inte orkade på slutet. Hans lagkamrater kom ju ner för att köra upp honom till klungan men han orkade ju inte hänga med, tappade rullen flera gånger så jag tror han var rökt ändå.

Såg Knausgards svar i DN idag. Det var lite sorgligt. Jag fattade en del av det han skrev, men inte allt. Vad jag kan förstå är att han gjort sin grej och sedan åkte han på en riktig golvmopp av elaka damen Wittström. Jag har aldrig kunnat ta mig igenom hans böcker, men många tycker ju om dom och han har tjänat fett med deg på dom. Han borde aldrig ha svarat henne, precis som Lundell aldrig skulle ha skrivit det där brevet. Det går helt enkelt inte att föra ett sådant samtal. Jag brukar ibland tänka på allt spott och spe som mannen med den kluvna läppen fått utstå, bland annat från Linda Skugge. Det är ren hets dom utsatt honom för.

Sånt är inte kul att se. Det är beklämmande att se. När jag var på bokhandeln igår såg jag alla dessa böcker, hur många som helst och hur många människor vet om dom? De flesta böcker som kommer ut blir inte omskrivna någonstans och då har litteraturen det bäst. Tänk på konsten eller fotot. Där kan vi snacka om tystnad.

Jag tycker Knausgard skulle knipit käft, tyvärr. Man skriver sina böcker och där står det man vill ha sagt.

Igår var en tung dag. Jag brinner nästan upp inifrån då det är regn och rusk dagar i streck. Jag har alltid varit sådan, medan mina barn är tvärtom. De gillar då det inte är soligt. Det måste ha att göra med deras barndom i Grekland, den eviga solen. Jag ger Sverige och vårt klimat några år till men sedan tror jag att jag måste tillbringa allt mer till i solen. Grejen är ju att jag trivs så bra med polarna och fiken runt mina kvarter. Det är en gåva, men livet är också utmätt. Drömmarna måste realiseras.

På lördag har vi vår utställning på Katarina bangata 25. Det ska vara bra väder även om det hotas med lite regn på förmiddagen. Vi får se. Det blir som det blir.

tisdag 19 maj 2015

Sune Jonsson. Bilder av Kongo, 1965.




Det här är en intressant bok. Det första jag tänker på är influenserna från Eugene Smith, både hans barnmorskebilder och mentalsjukhuset på Tahiti, sedan på de tidiga Magnumfotografernas bilder. Alla är vi inspirerade av något. Kolla det här och gå sedan vidare till Yngve Baums bilder, Jean Hermansson, mfl...

Det andra jag tänker på är likheten med bilderna Sune Jonsson tog i Västerbotten, på de religiösa sammankomsterna, som jag själv sett och deltagit i som liten pojke, då min morbror Roland krängde korv och diverse annat löst på sammankomsterna i bland annat Husbondliden.