tisdag 30 juni 2015

Motsatser

Det är märkligt hur sol och skugga förhåller sig till varandra.
Sol och skugga
Arbete och fritid
Träning och vila,,,,

Myntets två sidor. Livets två sidor. Båda lika viktiga.

Försöker reda ut varför Bruce Gilden flyttar och vart han flyttar.
Stanley Greene flyttade till Paris.

Det gjorde väl Tina Turner också. Blev Parisbo.

Om man försöker se genom det exotiska, så var vill man bo? Där det är frid och äventyr. Återigen de båda sidorna på myntet.
Stad och land.

Upphetsning, vila....man kommer inte förbi att livet är som ett tidvatten.

Kollar på Dosnieau, vilka bilder. Så ofta arrangerat, men ändå, så ofta, så bra.

Och vilka hemska printar och ändå så bra. En del tokretuscherade, rent fult gjort. Börjar gilla skitkopior allt mer. Nu, då allt ska vara perfekt och HD. Finns inget värre än HD. Finns det något livlösare. Som att knulla ett kvisthål på en gammal lada.

Och ändå, denna sida av myntet. De båda sidorna.

Vad tänkte Strömholm då han upptäckte Fox. Då, stendött. Idag, dyrt och ganska upphaussat.

Trivdes han där, inte ens en krog på den tiden då det begav sig?

Man kan ställa sig många frågor.

Cyklade lugnt. Fick någon känsla av att det är dags att vila, gled fram, blev omkörd, blev omkörd igen. Skit samma.

Solen skiner, ser mig själv i fönstret då det speglas. I Grekland fortsätter det hela. Tror ingen bryr sig speciellt. Ja, eller nej? Vad blir skillnaden? Buisness as usual, som jag säger. Grekland är på knä, men det har det väl alltid varit. Har ni läst Durells böcker? Eller Millers om Grekland?

Jag minns då Göran Tunström berättade om hur han kom till Santorini? Han bodde ju senare med Cohen på en annan ö. Hydra, en ö där Henry D nu bor. Henry D, den eminente berättaren och konstnären. I alla fall berättade Göran Tunström om en skriande fattigdom. Jag minns också hur han flåsade, käre Tunström, då vi gick i de riktigt branta backarna på Naxos. Han hade ju kassa lungor, kanske hade han bara en. Men, skriva kunde han, skriva som bara den kunde han.

Det är sånt man tänker på i solen. På Dosnieu, på hur många unga som känner till honom. Knappast någon, tänker jag. Omodern, tänker dom, eller jag.

Myntet, det där förbannade myntet, det med två sidor. Vilken ska man vara på eller ska man hela tiden rida på högkanten, mellan sidorna?
http://noorimages.com/photographer/greene/

måndag 29 juni 2015

http://malmofotobiennal.com/

11 sept, ser bra ut.

Dorothea Lange - An American Odyssey

Henri Cartier Bresson - Just Plain Love (Documentary)

Sexy Camera Contest - Nikon F100 vs. the Nikon F4

Leicas tidning, M








M, leicas tidning är bra. Krille kommer med den då han äntrar fiket. Han är inte så stel i ryggen denna dag. Han har ju gått och burit på ett ryggskott ett tag och sett ut som en segelbåt som länsar snett över Dovers bankar.

Vi sitter i solen. På byggnaden mitt emot lägger en takläggare nytt plåttak. Ser livsfarligt ut där han vrider och bänder med fem våningar ner till marken. Inte blir det bättre av att en ilsken mås vill jäklas.

M, blaskan, är ju på en nivå som man hoppas alltid fototidningar skulle ha som lägsta nivå. Jag brukar ta Pridefestivalen som en avgörande bedömningspunkt. Då verkar många tömma sina minneskort rakt ut i etern. Jag har fortfarande inte sett en enda samling bilder som berättar något eller visar på en slags känsla från det evenemanget.

Det kanske kommer, det kanske kommer.

Nu när man jävlats rejält med Grekland ett tag så kommer nästa våg, den sympatiska. Att landet varit utsatt för terror från EU  och det stämmer ju till viss del. Av fyra miljarder man fick så gick i runda slängar tre till att pröjsa räntor till banker. År 2005 var den grekiska medelåldern för pension 62 år , alltså över  medelsnittet i Europa och de skattar ju ungefär 35 procent idag. Ungefär som oss, tex...däremot vissa storbolag har låg skatt, precis som hos oss...

Ja, hårt åtsatta, jävligt klantiga själva osv,,,men, man ska aldrig kasta sten i glashus. Jag säger bara då vår bostadsbubbla spricker så kommer folk att garva åt de idiotiska svenskarna. Fan, vad kul de kommer att ha. Jag menar, vilken jävla idiot lånar fyra mille för att köpa en trerummare i stan och tror att hen ska komma igenom ett sånt ryck utan att bli hängd i en björk i Tensta?

Det finns inte på kartan. Nu längtar jag efter min 100s, så jag kan dra igång och plåta igen. Kollade på David Alan Harvey i M. Han gillar snygga brudar, det är då klart. Det är fan svårt att värja sig från snygga brudar då man är fotograf. Det är liksom livet, skönheten hos människan. Gillar man kvinnor så gillar man kvinnor.

En annan fotograf i M är Stanley Greene, som numera bor i Paris, men fått ett uppsving de senaste året. Han är i min ålder, kört hårt med droger och rocknroll och sedan krigsbilder, men skön snubbe.

Han hade Jim Marshall som inspiratör och fotopappa ett tag och inget ont om Mr Greene, men Mr Jim Marshall är ju Kungen av rocknrollphoto. Min idol alla kategorier. Vilken snubbe. Han dog för något år sedan, hade gått mycket elaka vitaminer i hans ådror, men han torka upp och fick ett sent erkännande innan han knalla upp i vita salen.

Jim Marshall var namnet. Anton Corbijn är ju bra, var bra, men Mr Marshall är Kingen.

Days go bye. Polarn smsar och vill ut och cykla. Jag har legat i badet. Mina krafter sörpla ut i avträdet. Man måste vila sig i form.

Ibland skulle man vilja ha en hydda i skogen, på landet, med böckerna, med det lilla, fina fiket och sedan därifrån, de långa, heta resorna. Det är ju fan att man inte lever i två hundra år.

Stan är vacker

Stan med sina sopade gator är vacker. Det är tomt och jag minns Joseph, min vän fotografen från NY, som älskade Stockholm på sommaren. Den tysta staden, som han sa.

Det rullar på i Grekland. Bankerna stänger. Får väl handla på krita ett tag, men vilket krångel. Själv köper jag en Fujifilm 100s. Det skulle jag ju ha gjort för länge sedan.

Södermanland är otroligt vackert. En sådan grönska, kullarna och de slingrande vägarna. I all denna grönska, i denna tid, går en vän bort alldeles för tidigt.
När jag satt på cykeln fick jag liksom en uppenbarelse. Herre Gud, tänkte jag. Är sextiosex strax och har alla tänderna kvar i käften. Jag har en del skavanker, men det tänker jag inte föra till torgs.

Vrena, heter den lilla byn ovanför Stigtomta. Ett kafé som var av Guds nåde. Äntligen. Dit kan jag cykla och se på ångbåten och käka goda mackor. Mina träningsrundor kommer att bli veritabla mackorgier. En runda på två timmar drar 2000 kalorier ur kroppen. Det finns hål att stoppa i.

Det är snart Touren och jag håller på den fule ankungen Froome. Han cyklar så grädden skär sig. Fruktansvärt fult, men jag tror han är ren från skit i kroppen. En annan jag skulle vilja hålla på är Nairo Quintana, som driver politisk kamp för jämlikhet hemma i sitt Colombia.
Contador går bort och Nibali litar jag inte på.

Det blir en spännande Tour, första veckan lär väl bara vara krascher och där kan många ryka men sedan då bergen kommer är  det slutsnackat.

Vad det gäller det politiska så vad gör de goda muslimerna egentligen? Kan de inte samarbeta lite och se till att bli av med alla idioter och varför kan inte Väst sätta ner en riktigt tung arme och utrota Isis?

Bråvalla? På två dagar räknar jag in fem våldtäkter?? Vad fan är det? Svensk fylla så klart.


söndag 28 juni 2015

Nakenbad

En kvinnlig kompis undrar varför män vill bada nakna så ofta? Det är ju självklart. För att det är skönast, billigast och roligast. På Naxos är alltid de bästa stränderna nakenstränder Att det sedan kommer dit textilare, folk med baddräkter, kan ju gå an till en viss mängd, men då de börjar ta över stränderna, tror att stränderna är textilbadstränder, så går det för långt. 

Jag har aldrig haft ett par badbyxor på mig i Grekland på trettio år. I Sverige är det en annan sak eftersom jag inte badar här. Man vill ju inte hamna i disken för fryst torsk.

Efter några månader i Grekland känner man inte solen, att ligga naken i sanden en sen eftermiddag i den nedgående solen är en dröm. Varma sanden, kroppen som är helt naken och avslappnad och havet som brusar och det enda flyget som passerar vid halv fem då det går till Aten.

Textilare är jävligt jobbiga. De tar över, det tycker sig ha moralisk rätt att ta över. Varför fattar jag inte då nakenstränderna är de mest avkopplande och mest lugna stränderna av alla. Så fort textilierna kommer på börjar raggningen och kollandet. På nakenstranden finns det ju också,  men här finns en integritet och en varsamhet mot de andra människorna som är unik.

Så varför bada naken? Jo, för att man kan.

Grekland snurrar på. Herregud, man får det att låta som det var världskrig. Det ordnar sig, buisness as usual, som man säger. Nästa vecka är det något annat. Solen och nakenbadandet kommer alltid att vara där. Om Grekland lierar sig med Putin tror jag dock man gör ett stort misstag. Då störtdyker turismen i Grekland. Det finns liksom gränser för allt.

Jag cyklade en kort sväng, blev svettig i kortärmat. Så ska det vara. Riktig sommar, inget jävla midsommarblask.

Nu är alla politiker på Gotland och jag kan ju säga att aldrig har jag upplevt något ointressantare än årets upplaga. Romson, Mp, tappar förtroende. Tro fan det.Hon ser ju ut som en ilsken krokodil hela tiden. Har hon ett leende någonstans? Hon kanske borde pröva på ett nakenbad en dag, komma till ro ett tag? 

Jag fattar ju att vara politiker inte är ett humoryrke, men det är ju kul om en politiker har glimten i ögat, Typ Karin Rågsjö i V, tyvärr har de ju också gaphalsen från Västsverige som flyger fram och tillbaka mellan  jobbet och barnet för hiskeliga summor och skriker högt över allt. Sossarnas Karin J är ju också verkligen en man får huvudvärk av,,på den manliga sidan är det väl Löven som har något man tycker synd om, som om man ska rädda honom lite. Jonas S i V fortsätter att tala som om jag hade hörselproblem och gick på dagis, ala Mona Sahlin. Nej, lite humor då och då skulle inte skada. 

Nog om det. Dagens fråga är alltså nakenbad. Det kan jag bara rekommendera.

fredag 26 juni 2015

Tankar på vägen

Sitter och ser ut över Södermanland.Ganska nöjd, funderar på skillnaden mellan att sitta och se ut över havet i Grekland och sitta och se ut över Södermanland.
Jag dricker ett glas rött vin, känner mig nöjd, i samklang med mig själv.I Grekland, vare sig jag sitter och ser ut över bergen i Mili, lyssnar till bergsgetternas klämtande klockor eller sitter på Stelida och ser ut över havet mot Naxos, så kan jag känna en otrolig tomhet inom mig. Det finns ingenting. Absolut ingenting, inte en enda tanke, åsikt, känsla. Bara extrem tomhet.

Det är nästan skrämmande att man som människa kan bli så tom, så utan något.

Jag cyklade fem mil idag, lyssnade på Ekot om terrordåden . Det är ju inte mycket att snacka om. Västvärlden är i krig mot Jihadisterna. Muslimerna är också i krig med jihadisterna. Det är krig,m ideologiskt krig. Ett krig som bara kan vinnas om västvärlden hjälper till att rycka upp all de eländiga länderna i Mellanöstern och i Afrika. Nu är det spelrum för skäggen med grumliga idéer. Det är en sak, men vi har samma krig i vårt land. I vissa förorter går de grumliga idéerna framåt. Det hjälper inte att stänga gränser osv för vi har redan fienden bland oss. Både Afrika och Mellanöstern behöver en Marshallhjälp för att komma på benen. Utbildning, jämlikhet, men grejen är att vissa av våra förorter också behöver en Marshallhjälp för att lösa problemen och krossa skäggen.

Nog om det. Det kommer att komma många fler terrorattacker och alla dessa kommer att kosta oss och världen otroligt mycket mer än att satsa på att rycka upp länderna i Afrika och Mellanöstern. Vi tillsammans är världen. Sverige är bara en kugge i systemet, men funkar det inte slirar alla kuggar.

Annars, tycker det är roligt med Grekland. Vad fan är det man inbillar sig? Denna fullständigt absurda karusell. Vad kostar den? Skriv av lånen, låt landet resa sig själv utan skulder och ohemula räntekostnader,

Kollar på tv, reportage från Bråvalla, ja, den sedvanliga svenska fyllan.

Ser att Etc startar dagstidning i Sundsvall, tror att de på något vis ska ersätta Dagbladet. Ja, snacka om att jag tvivlar. Jag känner Sundsvall ganska bra, en extremt reaktionär stad. Jag säger bara Lycka till.

torsdag 25 juni 2015

En tårta för livet

När man vaknar sex hinner man kolla på en del inlägg och läsa en del tidningar. Till min förvåning ser jag att den del gamla polare blivit Sdare. Det förvånar mig. De tror att Sdska vrida politiken rätt, som man säger. Är det inte så att väldigt många kommuner där Sd finns har svårt att få dom till mötena?

Om man tänker efter så var det invandrarna som sålde ut husen i Stockholm till bostadsrätter? Var de och är det dom som ligger bakom den här vansinniga renoveringsvågen och miljöförstöringen i stan där kök kastas på soptippen vartannat år? Är det invandrarna som bygger den här galna billeden genom stan?

Är det invandrarna som river Slussen, är det dom som sett till att vi fått alla dessa imbecilla apotek, som flyttar folk från landsbygden till storstan, som sett till att skolorna gått kräftgång, lärarutbildningen varit ett fiasko, att klasskillnaderna ökar hemult i Sverige, tror mest i Europa....

Det är mycket sånt man kan fundera på.

Är det inte så att dessa nya svenskar på sikt kan lyfta vårt land, många är ju välutbildade, andra mindre, men de fyller landsbygdens döda skolor med sina barn...

Jag säger inte att det är lätt, men det är en slags utveckling. Hade vi haft kvar det gamla, utan nytt blod, hade vi blivit en nation som känts som en surdegslimpa utan den perfekta stunsen.

Allt är på gott och ont, mest gott tror jag. Nu gäller det att suga tag i en del grejer, som att flyktingpolitiken måste bli statlig, kommunerna måste också lyssnas på. Vissa kommuner får det för svårt, medans andra, ja Ni vet vilka, de där kommunerna, där Filippa och Friends härjar, där skiter de ju nästan på sig om de ser en man eller kvinna men någon annan nyans i skinnet än deras lagomt blåblodiga vithet.

Den där jävla Filippa borde ställas inför rätta efter Karolinskafiaskot. Hur i helvete kan något få gå så åt helvete utan att nån får sitt huvud rullat i tjära. Det är ju inte klokt.

Det målas på Slussen. Jag är inte emot bra graffiti, men att måla Slussen känns som en skändning. Varför inte måla Slottet också. Det finns mycket väggar där. Skämt åsido. Både Slussen och Slottet förtjänar sin respekt för det är vackra byggnader, värda att respekteras och behandlas som något viktigt i vår stad.

Ja, hur gick det med det fotografiska idag? Det vart visst inte mycket? En snäll människa tyckte han inte behövde läsa böcker eftersom min blogg tänkte numera det behovet hos honom. Tack, men det vore ju hemskt om jag var den som stjälpte bokbranschen till slut.

En annan dag, blev jag stoppad av en man vid Renstiernas gata då jag var ute och cyklade. Jag läser din blogg, sa han. Och nu får jag se dig på cykeln.

Sånt värmer,sånt värmer.

Nu börjar solen röra sig. Dags att dra på sig cykelbyxorna. Min polare sa ett fint citat igår. " De första fem milen är de jobbiga, sedan glider man på ganska lätt".
Igår såg jag ett annat, som jag kan skriva under på, fast i min version. Agneta Pleijels nya bok. På baksidan. Jag ville bara tre saker...skriva, få vara ifred, få orgasm.

Mitt liv är lika enkelt.
Skriva/plåta
Skida/cykla
få orgasm varje dag

Bon dia, amigos, amigas,,,Solen är livet. Skuggan är vilan.
Sol e sombra. Som på tjurfäktning, Ni vet.

onsdag 24 juni 2015

Svart

Inom fotografin är det svart som gäller. Jag har gjort en del böcker som heter något på svart, den svarta, osv. Stockholm blues är kanske min svartaste. En bok med lite hopp och mycket svärta.
Strindberg, Wågström, Petersen, för att nämna några, har gjort svarta böcker. Bra, svarta böcker, men är det ett slags symptom på något detta svarta.

Vi klär oss ofta i svart och det är lätt att förstå, Vi är oftast för bleka för att klä i varma färger. Det kräver lite kulör i skinnet.

Den svarta fotografins första uttryck är melankoli, sedan depression, lätt eller stark, men inte hopp och knappast glädje. Vi är en nation av melankoliker. Depressiva.

Varför? Vårt ljus så klart. Vårt mörker. Hela vårt liv är en vandring i mörker. Sätt dig på en caféstol och låt dig träffas av solen tio sekunder. Redan där känner du hur kroppen fylls med något. Lust, lust, lust.

Det är inte mycket att göra åt, detta svarta, denna melankoli, ja, depression. Jag vet inte om Strindberg är kvar på Fotografiska, men kolla i hans bok. Svart, melankolisk, deprimerad, men bra. Thomas Wågströms nya bok är också bra, svart, melankolisk, deprimerad med fina texter av hans fru Marie Lundquist. Svart heter den, bilderna kan ses på Fotoantikvariatet på Torkelknutssonsgata .

Om förr och nu..


Höst? Är det redan höst?
Early morning rain.

Paul Hansen på Svt igår. En bra människa med ett viktigt jobb och som sköter det utmärkt.

Läser om boende i Svd. Om att bo i andra städer. London, NY, Oslo,,,vansinnigt dyrt. Mycket dyrare än i Stockholm. Städerna faller. Så är det bara. Städerna faller en efter en.
Madrid, Barcelona, Bilbao, Berlin, Paris, Stockholm, Uppsala, Sundsvall, Lund,,,städer jag bott längre tid i.

Har jag trivts i någon? Stockholm, Barcelona, Lund,,,,jag har ändå trivts bäst på Naxos och i Vita bergsparken.

Så är det bara. Naxos och Vitabergsparken.

En man med stavar passerar i parken. Energisk.

Läser ABs serie om invandringen ute i landet. Vilket arbete som läggs ner. Hur mycket bra som blir gjort. Hur svårt det är. Respekt, säger jag bara. Respekt för jobbet.

På den andra sidan måste svensk staten börja sätta ner foten på allvar mot de här tendenserna till gubbväldet i vissa förorter. Det är helt enkelt så att hur vi behandlar kvinnor är beviset på vårt samhälles styrka. Ju ojämlikare, desto mer gubbvälde. Det är för många skägg med grumliga idéer helt enkelt.

Man skulle kanske kunna säga det om Söder också? Fast jag är osäker. På sjuttiotalet hade jag själv ett jävla Marxskägg. Man ska inte kasta sten i glashus.

Varför är så ofta fotosidor gubbsidor? Är det tekniken som spökar? Dagens fototeknik som är så enkel att en femåring lår sig den på en vecka. Hur kan den betyda så mycket? Känslan är ju allt. Känslan är ju verklighetens lysrör. Utan känsla, ingen sikt.

Mitt kära Grekland. Vad händer? Dessa nya åtgärder som man säger sig ska göra för att få ut sina pengar. Är det någon som tror att de kommer att genomföra en enda? Inte jag i alla fall. Jag är pessimistisk. Jag tror Grekland kommer att gå sönder. Man har varken viljan eller stabiliteten att genomföra det som behövs. Allt kommer att förbli. Det är den grekiska mentaliteten. Kanske även den svenska?

Såg en människa som skrev om att hon varit i Grekland och var jättebesviken över att hon fått iskallt kaffe. Jag säger ingenting. Caffé Freddo, kallt kaffe, är standard i Spanien, Italien, Grekland och Frankrike, mfl länder. Det är inte lätt då man aldrig druckit det, än mindre vet att det är standardkaffe på somrarna i värmen. Bara som en påminnelse om hur olika vi är i alla vara likheter.


tisdag 23 juni 2015

I väntan på sommaren



I tvättstugan städar Thailändskan som jag kallar henne. Hon kan lite svenska, så jag frågar om det är hennes barn som leker på gården? Ja, säger hon,  men sedan fortsätter hon att svabba golvet.

Läser en intervju med först Bruce Gilden, som nu lämnar sin lya i NY och var han flyttar fattar jag inte, men han har ledsnat på stan. Den har blivit för ren och clean och för lite liv, bara stress och buissnes.
Patti Smith säger samma sak i en annan intervju. Att det går knappt att sätta sig på ett fik i NY längre och försöka skriva poesi. För stressigt och för jagat. Lundell skrev häromdagen om Stockholm, att stan gått sönder, för jagat, men han frågar sig också, var ska man dra om man känner så?
Alla förorterna härmar ju innerstan, men utan energin.

Svårt läge, men den moderna staden verkar satt under attack. Var finns den goda energin?
Jag har varit ensam på landet några dagar och där går ju inte att vara. Finns ingenting längre.
Så, var ska man vara?

Jag är förbannat frustrerad, det kan jag gott säga. Det finns liksom inte mycket som tilltalar mig någonstans längre. Man måste försöka hitta ett läge där det finns god energi och där man själv förmedlar god energi. Igår lyssnade jag på en ung man som fått  Raul Wallenbergspriset. En kille från Malmö som försökte ena muslimer och judar. Grym snubbe. P1 Sommar. Jag tror jag smågrät nästan hela programmet. Snacka om resa och häftigast var nog då han fick träffa Obama och de småsnackade först om killens projekt som gått så bra och sedan frågar Obama: Har du barn? Nej, jag är singel, svarar killen. Då säger Obama: Det är lugnt, du är ung och snygg, det ordnar sig....

Skön grej, alltså. Fan, vad jag diggade det.

Nog om det. Grekland, hur går det? De ska höja skatten för de rika? Det vore väl fan på tiden. Jag minns då jag snackade med en grekvän på Naxos. Vi stod i vattnet, vågorna kom och gick och snackade skatter. Han sa att de skulle höja hans skatt till typ 15 procent. Då sa jag att jag betalar 40 procent i skatt. Det du får betala är ju ingenting.

Det tog knäcken på honom. Han gick upp ur vattnet och skrek Malacka, malacka,,,och sedan försvann han helt galen av ilska upp till baren.

Lämnar landet


Tunga moln i Mellösa.
Automaten står tom.
Jag lämnar landet.

Tvättmaskinen går.
Håller på att glömma att lägga på pengar för bilen.

Vaknar sex. Min fru ska till hästarna.
Det ska inte bli någon sommar, sägs det.
Och ändå lyser solen utanför fönstret.

Jag går ut, lägger på pengar. Klockan är inte nio ens
på morgonen.
Det kan bli en bra dag.

Väntar på Girot och mitt personliga träningsläger.
Dags att göra något åt det mesta.

söndag 21 juni 2015

innihelvete skönt...

Vissa dagar är bättre än andra. Det sägs att det är årets längsta dag? Tyckte dom sa det på bilradion idag då jag var och kolla på en kåk i Sörmland....inget fel på den kåken men precis då jag var där slog det till med supervärrme, typ 22 grader och då fick jag spel. Kände att kåken låg som i en zoologisk trädgård. Hur fan skulle jag stå ut där om det var varmt på sommaren. Ingen vind, inget vatten, ingen sikt.

Fuck that shit. Drog ner till Mellösa, skönt kaffe, men med hopplöst gammalt stil. Mackor på vitt, tjockt bröd, sk klassiskt. Inget fel i det o det är charmigt, men varken gott eller nyttigt. Jag kritiserar ingen, men jag vill ha nyttigare bröd. Jag lämnade halva brödet till kråkan och den verkade nöjd.

Katten har ju struma, vilket jävla ord och han behöver specialfoder och det finns i Nyköping. Gasar ner dit bara för att finna att det var slut  men att det fanns tydligen ett paket kvar på en annan djurfoderaffär.
Okej, okej, visst var det bara ett paket,  men det var en säck, som kommer att räcka kattens och hans kusiners liv ut. Herre jävlar, men jag baxa in paketet som kostade lika mycket som att tanka Ferrarin full på 98 oktan.

Livet är en fest. Mat? Min fru är fantastisk på att laga mat. Hon har norskt påbrå, men är ändå grym på att laga mat. Jag älskar allt hon gör. Min första norska fru jobbade på porrklubb och hon lagade aldrig mat, åt inte heller, min andra kunde inte laga mat men hon var fin för det,,,, det enda hon gjorde var torsk med smör,,,ja, ni hajar, men nu är läget prima.

Solen sken och jag lagade torsk med grönsaker och olivolja och färskpotatis och tre glas vin. Och solen sken och det var årets längsta dag och jag var lycklig som en en get och katten såg skitnöjd ut då han såg matpaketet, tänkte väl att nu kan jag bjuda hem några schyssta kattsenioritor på att knapra kattfoder. Han är ju snittad så han får satsa på krubbet.

Och jag satt där o njöt i solen, klädde av mig på överkroppen sippade på vinet och torsken luktade så gott från köket och kissen satt på trappan och spanade på några fåglar som han ville göra processen kort med och jag kom att tänka på Hemingway som sa, att livet är kort, och man har bara ett och det gäller att leva det fullt ut och då jag tänkte det, ringde min fru och berättade om hästarna hon sadlat i Tyresö och det luktade ännu mer från köket och torsken och solen var fullständigt makalös och det var årets längsta dag och jag tänkte att det var då för fantastiskt att jag fick må så bra på årets längsta dag.

lördag 20 juni 2015

Midsommardag 2015

Katten sitter bredvid mig i soffan. Han spinner så kroppen skakar. Vi har blivit kompisar på äldre dar. Han är ingen enkel lirare, ganska stursk, så som en hankatt ska vara.
Det är kanske åldern som förenar oss.

Min fru går i gräset, det småduggar. Hon letar och dödar sniglar. Det blir runt hundra om dagen. Det är ganska avkopplande att gå där, plocka upp dom och slänga dom i en hink och avsluta det med att hälla ner kokhett vatten över dom.

Mördarsniglar är ett jävla otyg. De äter blommor och allt som är fint.
Jag tittar ut över nejden, gräset, allt grönt och tungt, tungt grönt. En Grek som kommer hit och ser vår grönska skulle tycka han såg ett paradis. Efter ett tag skulle han nog fråga efter värmen och solen, men innan dess,,,,

Grekland, vilket jävla tjafs det är. Gå ur EU och visa att ni står på egna ben. Grekland är ju ett land som inte fungerar, som har rent imbecill skattepolitik, själviskt, korkat och som nu måste börja om från början med en solidarisk, egen politik. Jag älskar Grekland, men det är också myglarnas paradis.

Gå ur EU och visa vilken styrka den finns i nationen, för Grekland har ett fantastiskt folk och är ett fantastiskt land, men man måste göra upp med korruptionen på alla nivåer.

Cyklarna står mot väggen. Det blev en märklig, sorglig midsommar.
Solen kommer upp, solen försvinner. Duggregnet faller, duggregnet försvinner. Det är ett regn som renar kroppen, löser sorgen när någon går bort och när solen faller över nejden, finns också energin där.

Sol och regn, det är kanske det som är motorn i oss. Sol och regn är det som skapar oss.

Jag har en stund då min hjärna befinner sig överallt. Hos min dotter i Tyskland, hos min son på Borgmästargatan, hos min fru i gräset, hos kamraten på Singö, hos vänner på Iraklia. Det vandrar, som sol och regn.

Det är en vacker stund. Min fru är vacker, men trött idag. Hon var heroisk på midsommarafton, knöt ihop det hela med god mat och varm blick. Jag eldade, mannens lott, att elda huset.

Det blev en morgon, katten kurrade, solen låg och dippade på fönsterblecket. Jag öppnade fönstret och den friska, svala morgonvinden hade en känsla av jordgubbar och koskit. Min fru kände det också och hennes leende var vackert, lite trött, men hon ville verkligen ha en kopp kaffe.


torsdag 18 juni 2015

http://www.burnmagazine.org

/http://www.burnmagazine.org/

David Alan Harvey

Det är inte lätt att vara katt. Så fort Zingo kliver utanför dörren sätter fåglarna igång och varnar. Han måste känna sig påpassad. Förstår att kattdjur jagar på natten.

På tal om fotografi och fotografer. Mina favoriter är ju den gamle Bresson, Atget, den gamle Koudelka tills Exile, Strömholm, Moriyama, McCullin, en del Mary Ellen mark, Sune Jonsson, Smiths The loft och kanske någon till från det gamla gardet.

Av de nya, moderna, gillar jag David Alan Harvey. Jag vet inte om jag gillar hans bilder riktigt, ingen riktig närvaro, men vilken skön, galen man. Han är sjuttio bast och kör på med Burn Magazine, gör kameraväskor, lite roligt då han är en kamera, ett objektivmänniska, ( Fujufilm 100s). Man undrar ju vad man ska med en kameraväska till då, kör en massa workshops och gör bra intervjuer med andra fotografer, typ den med Elliot Erwitt osv,,,

Han verkar sympatisk, gapig och skön på alla jävla sätt. Jag skulle nog trivas med honom och hans livslust.

Jag har kommit på ett projekt på landet. Mycket inspirerande. Det är mycket lättare att arbeta om man arbetar i projektform, ser en form och ett slut. Jag kan nästan inte se många bilder som inte tillkommit genom projekt. Koudelkas Zigenare, eller Exile, Tunbjörks alla böcker, Petersen, Engström,  Sune Jonsson, Bresson, osv, alla bilder kommer ju från genomförda projekt. Att gå och drälla med kameran leder sällan någonstans. Smoliansky är väl en av de få som får ihop något och i hans fall är det ju poesin och gråskalorna som är projektet.

Jag skulle vilja slå ett slag för en annan bloggare,

10 Lessons David Alan Harvey Has Taught Me About Street ...

erickimphotography.com

Han gör många bra sammanfattningar om olika fotografers arbetssätt. 

Regnet ligger i luften. Dags att gå ut och kolla vad som händer. Katten är ute och fåglarna är tysta. Inte bra, som åska före regn.

onsdag 17 juni 2015

Om pollen och fotografi

Satan vad den här pollenskiten tar på kroppen. Man vaknar igenmurad i ögonen och sedan då jag tar ut cykeln för en fyramilare känns det som all kraft runnit ur benen och inte blir det bättre av att då jag rullar ur stan så kommer det en pundare upp bredvid mig. Han kör om mig och bromsar och jag kör då om honom. Då kör han om mig igen, tittar på mig och frågar: Kör du eller glappar du bara i käften.
Jag kör om honom igen, det kommer en backe och jag kör lite. Då kör han upp bredvid mig och skriker: Är du trött nu?
Jag svarar: Du verkar vara i form.
Då svarar han. Nu glappar du med käften igen. Åk hem och ta en sup.

Bra början på morgonen.

Vännen T skrev ett mail och tyckte jag var rastlös efter min pension. Haha, jag har alltid varit rastlös, alltid tyckt att jag aldrig gjort något osv, medans många tycker jag håller ett satans tempo. Man är liksom aldrig nöjd med någonting, samtidigt som jag är skitnöjd med det mesta. Han undrade hur jag hade det med det digitala och det analoga. Jag har accepterat det digitala, det är ännu finare med film och riktiga kopior, som man gör i mörkrum, men jag har varken lust eller tid eller mörkrum, så det får bli digitalt och nu finns det ju också kameror som fungerar, så den frågan är avgjord.

Om jag tar bättre bilder nu eller sämre? De är lika bra. Jag är nöjd både med mina gamla och mina nya.

Och jag är alltid rastlös.

Han tyckte jag skulle göra reportage och det tycker jag också, men vem fan ska betala? Ingen publicerar ju dom, så man hänger verkligen i luften.

Det har varit snack på Fotosidan om JHs vinst. Att de förstår inte hans bilder. Att man tycker att spåret efter Strömholm blivit för starkt och spåret från Sune j för svagt. JHs fotografi har ju kaos som grund. Med åren har han blivit mer strukturerad, men kaos är hans granne i sina bilder. Hans bilder bygger på ett kaotiskt liv, som numera blir allt mindre kaotiskt och strukturerat med ålder och föräldrarskap och mognad. Jag tyckte den serien han visade för Leica var bra, stringent, hade en vacker känsla.

Strömholm, var väldigt organiserad, han drack inte, han hade en sk militärisk disciplin, han valde natten till arbetsfält, han bosatte sig i den miljön han ville skildra. Jag kan inte se någon skillnad på honom och Jonsson. Båda var ömsinta beskrivare av sin miljö.

Sedan, för en ung människa är ju givetvis Strömholms spår intressantare för där finns ju sex och nattliv och vackra människor. En doft av äventyr, men ska man lyckas med den bedriften måste man bosätta sig i miljön, vilket ingen egentligen gör idag. Anders P, den fenomenale fotografen och fina människan, gör ju fantastiska bilder, men de senaste tio åren har han inte rotat sig i miljön där han arbetar, vilket också avspeglar sig i bilderna då de blir ganska likadana var han än åker. Fantastiska bilder, men de handlar alltid mer om honom själv än om var han är.
Fantastiska bilder, grymt formsäkra, tillslag, men böckerna borde heta Anders i Paris, Anders i Rom.  osv,,, och jag kan inte se något fel i det. Det är hans sätt att skildra tillvaron. Han gör det dessutom förbannat bra. Man vill ju alltid se vad han gör.

För mig går det inte att komma ifrån, att de bilder som jag ser som de intressantaste bilderna, kommer från ovan nämnda fotografer. Nästan allt annat jag ser är så omodernt, gammalmodigt, out of time, landar inte i det psykologiska eller poetiska. Jag säger fortfarande Sofia Sandström, Goro Bertz, Martin Bogren och någon till, där finns spåren som leder ngnstans.

Spåret från Sune J finns. Anders Alm, jag får väl räknas dit även om jag också är på Strömholmspåret. Det finns andra, men personligen så tror  jag att jag är den fotograf som liknar Sune J mest, tack vare att jag skriver. Sune J drog ju upp en alldeles egen fåra med texten och bilden och där finns det inte många i Sverige som håller måttet. Sune J, skrev fantastiskt.

Nog om det. Pollen, fotografi, det är mycket nu. Om man vill snacka om fotografi så får man gå andra vägen, fråga sig, vad som berört en den senaste tiden, året, åren och sedan njuta av det. Den andra vägen är ju att göra något själv.

tisdag 16 juni 2015

Flödet

Det flyger vita fjön från träden i allén utanför mitt fönster. Jag är ofta lite hes i halsen numera. Är det pollen, kylan eller vinden, eller är det något annat? Något som har med åldern att göra? Lite skräck känner jag, men trycker undan. 

Det har varit arbetsdag, även om vissa inte tror att jag någonsin arbetar. Samtalar med några stora institutioner om mitt arbete, skickar mina bilder till den bästa cykeltidningen Roleur, sorterade upp allt, testar kameror, kommer fram till att den klart bästa kompakten för mig är antingen Fujifilm 100s eller eller Panasonic 6x7. Funderade lite på en Panasonic lx 100, men den var för fjuttig att jobba med.

Det är liksom två helt olika saker att rulla runt på gatan med en Leica eller en liten kompakt och åka och göra reportage. Det var samma sak förr. Leican då jag bara drog omkring och sedan Nikon fm då jag skulle jobba. Två olika världar.

Jag ska försöka återgå till att göra reportage. Vandrar ner  till Kontrast där duktiga Mia Klintewall satt ihop en utställning av Fotosidans medlemmar. Mycket olika saker, kolla själva, men den stora behållningen är Zorns fotografiska bok. Snacka om bilder, så milt och finkänsligt och sådan formkänsla. En kanonbok.

Jag orkar inte kommentera Bröllop och Gud vet allt vad som pågår. De tre minuter jag såg på tvn då bröllopet pågick gav mig panikångest och mordet på flickan är snaskigt presenterat. Osian Cantwell skriver bra. Han passar sig jävligt noga för att ta ut saker och ting i förskott.

På gatan utanför sitter alla i eftermiddagssolen. Jag börjar få nog nu, börjar känna längtan efter landet, för mycket hype på fiken. Det är som min polare Axel sa om cyklingen: se för fan till att du inte klär upp dig för mycket. Det ska synas att man cyklar.
Min polare Steve Tell, mannen från cykelfilmen, 73 bast, drog Vättern på 9 timmar. Sanslöst. En riktig hårding.

Som sagt, Fujifilm 100s, eller Panasonic GX7, är bäst, sedan får man gå på riktiga, stora Nikonkameror.

Jag känner en trötthet, måste vara pollen, men det går över. Frågan är var man ska vara i en stad då man inte vill konkurrera eller vara ball, bara vara. Det är en svår fråga, men nu drar jag till landet ett tag. Ser att det ska regna i sex dagar i sträck. Jag antar att det är fel, hoppas det är fel, men det kan vara så. Då. vet jag inte vad jag gör. Arbetar troligen.

Zingo, måndag, fastän tisdag.




Det är måndag fastän tisdag. Testar mig fram i tillvaron. Det kliar i kroppen, överallt. Det är så då jag varit på landet. Man tror det är fästingar. Sällan är det så, men den här gången hade jag fått en liten på mig.
Jag letar ny kamera, kanske en fuji 100 s, om någon vill säja en beg till mig, eller en Panasonic lx 100, eller så slår jag till på en Nikon 5000 ngt..Vi får se.

Det drar mot midsommar, blir regn till helgen, sägs det. Jag har slutat tro på väderleksrapporter. Det har ju hela tiden fel. Svårt jobb, finns väl inget land i världen som har värre väder än vi, sällan varmt, sällan vinter, alltid något jävla mesväder. Vill man göra något åt det så får man troligtvis flytta ner några breddgrader.

Nu ska jag kolla Roleur, cykeltidningen.

måndag 15 juni 2015

JH Engström vann Leicapriset

Idag får vi gratulera JH till Leicapriset. En 25000 euro och en Leica i pris. Not bad, kolla själva på bilderna. Bilderna är från den kommande boken Tout va bien

Se länk.

 http://en.leica-camera.com/World-of-Leica/Leica-News/About-Leica-News/Global/2015/Leica-Oskar-Barnack-Award-2015

söndag 14 juni 2015

Sörmlandskaffe

Vi drar runt Sörmland, letar hus.

Första huset.
Lätt mögligt, fuktigt, träffar en kompis från stan. Det är som en djungel av fuktighet. Min fru får panik.
Vi har ingen lust att lägga typ 700 000 kr för att ständigt gå i gummistövlar.

Andra huset.
Dyra Stockholmsbilar flankerar ingången till huset. Långt att gå, känns som man är på väg till sin egen begravning. Tyst, ensam, långt bort. Jag känner paniken. Ska jag bo på något ställe där man kanske en gång i veckan ser en annan människa.
Går bort.

Fika 1.
Hamnar på en Herrgård där man samlar på skyltar, vackert ställe, usel service. Tar tjugo minuter att fixa två mackor. Vi är de enda gästerna och buffén typ spagettisallad kostar 350 spänn. Vi tar en macka var och drar vidare.

Jag börjar bli lagomt irriterad över alla oduglingar som har kaféer på landet. Sköt ert jobb, för satan.

Fika 2.

I disken ligger sk chokladbollar, numera nämnda som " sådana där bollar".
Min fru som är ett under av diskretion frågar: Är det inte choklad i de där bollarna?
- Jo, säger plantan som står bakom disken.
- Varför heter de då, " Sådana där bollar" frågar min fru.

Blir lite surt. Min fru tittar på mig, ser att jag är på väg att bli jävligt irriterad.
Vi tar våfflor med jordgubbar.
Då vi får våfflorna säger mannen som serverar: Det är svenska jordgubbar.



lördag 13 juni 2015

Varför den här vägen? Vätternrundan.







Varför den här vägen?
För att den är här.
Varför den här tiden?
Därför det är nu.

Jag ser det första skenet i horisonten. Det fladdrar. En grupp cyklister. Den första gruppen.
Det är natt. Jag är lite trött. Jag har kört bakvägen för att få se Karlsborgs fästning. Fallskärmsjägarnas boning. Ruskigt ställe. Främlingslegionen är det närmaste jag kan tänka på.

Cyklisterna kommer närmare. Det är en varm natt. Inte riktigt varm, men det regnar i alla fall inte.
Jag hör vinandet från däcken. En liten klunga. Det går fort.
Varför den här vägen?
För att det är Vätternrundan.
Varför den här tiden?
För att de startade tidigt.

Det är kolsvart ute. Jag vill inte blixtra. Jag knäpper som jag lärt mig, i rörelse.
Grupp efter grupp dyker upp. Det är en magisk svart natt och det känns magiskt att se en grupp cyklister komma i klunga, vinande. 

På rastplatsen är det inte riktigt lika magiskt. Jag ser tröttheten. Många män med rejäl övervikt. Fattar inte hur de orkar köra med sådana kaggar, fast det är ju benen och hjärtat som driver en cykel.

Varför den här resan?
För att den behövdes?
Varför just nu?
För att det var dags.

Morgonljuset skingrar de vita fälten av dimma. Cyklisterna släcker sina ljus, en efter en.
Soluppgång. 

Slår på bilradon. Hör om den sjuttonåriga flickan som hittats. En magisk morgon blir fruktansvärd.
Jag stannar bilen, ser det fantastiska ljuset. 

Vad vill vi med livet egentligen? Hur kan det bli som det blir?
På allt annat har jag ett svar denna morgon, men inte på detta.

Varför det här livet?
För att det finns här.
Varför den här vägen?
För att jag står här.
Varför den här tiden?
För att det är just nu.

fredag 12 juni 2015

Katten gal, göken morrar...

Katten åmar sig på trappan. Det är halvmeterhögt gräs så man ser inget. Jag fattar att det är en annan katt i buskarna. Redo för strid alltså. Han är snart sjuttio och lika jävla envis som mig. Det fanns en katt som vi kallade MONSTRET, en galen hona som var dopad, som ständigt gav vår vackre hanne på käften, men nu har hon dött, det elaka monstret. Ägarna, ett riktigt jävla problemgäng, lämnade henne och hennes ungar åt sitt öde då de fick flytta på grund av krökarproblem. Folk försökte nog rädda de överblivna ungarna men jag tror räven tog dom.

Nu sitter han där sjuttioåringen och vässar klorna på högern för det rör sig i gräset.
Göken kuckar och jag dödar en geting med ett karateslag. Mina ben skakar och armarna är lite darriga också efter en timme i det halvmeterhöga gräset med klipparn utan drivning. Dessutom drar jag sönder snöret då den stannar hela tiden i det tunga gräset.

Jag går in, blir intellektuell ett tag. Enklare liv att tänka än att klippa. Dock, arbetet ligger kvar. Min arbetsklassmoral säger att arbetet ska utföras till slut och så ska bli. Första gången jag klippte gräset på torpet hade jag haft en stor svacka i mitt liv, min största. Jag var svag och det märktes då jag körde klipparn. Jag trodde pumpen skulle ryka. Nu är jag i form, livet leker och klipparn går som smort i gräset. Fast inte idag, en halvmeter segt gräs kräver nästan machete.

Lundell skrev för ovanlighetens skull en halvkass blogg, men jag säger som han sa: Man är inte mer än människa. Även konstnärer får misslyckas och vara omtyckta ändå.

Fåglarna, fåglarna, så de låter.. kanske världens vackraste ljud. Jo, det finns ett vackrare, sången av din kvinnas sömn, men annars, fåglarna. Så de låter, så det sjunger.

Nu sitter grabbarna på fiket i stan och hänger, lassar bilen med cyklarna, på väg till Vättern runt. Jävla toklopp och jag sticker dit i natt, ska göra en story, en annorlunda story, tänkte jag. Det är ett lopp som går på natten, tänk ett cykellopp som går på natten. Midnightsun, ni vet.

Hur kom jag hit? Hur kom jag att bli nästan 66 år? Jag tror jag kan garantera att jag lever i tio år till. Det är bra, det ska mycket till för att jag ska rasa igenom fysiskt inom den tiden, men vem vet? Man drar klipparn i gräset. Det är ett konditionsprov. Tror inte många skulle klara av den här klipparn i det här gräset, men alla har sin egen akt, sin egen jämförelse. Viktigt att komma ihåg.

Salgado, jag delade en länk av honom. Han är fantastisk som fotograf och etnolog. Jag orkar aldrig med hans böcker och utställningar, för mycket av allt, men om man sorterar i hans arbete, vilka bilder, vilka otroliga bilder och om man ser till hela hans arbete: vilken dokumentation. Han kan öppna ett eget museum.

Katten lägger sig i soffan. Ser nöjd ut. Har den lede där ute schappat iväg? Jag ser en kvarts gräsmatta som är oklippt. Det ska bli gjort, tar bara en kopp kaffe först, tänker på Hemingway i Key West, med båten, med skrivarlyan, med hans eviga slipande av verktygen, orden, meningarna och hans katter.
På något vis ett fulländat liv. Han var en lycklig människa på något vis.

Jag känner mig också lycklig.
 Det återstår lite kaffe i koppen. Katten vilar, vi vilar alla, utom fåglarna som sjunger för oss. 

torsdag 11 juni 2015

Soltunga gator




Soltunga gator. En långsamhet i stegen. En doft av nytvättat hår. Två kvinnor står och viskar utanför ett dagis på Kocksgatan. Den kanske snart enda ruffiga gatan kvar på Söder. Brunners bok hette ju Kocksgatan och den startade ju bra men dog efter fyra sidor.

Jag tänker hellre på Einar som hoppade ut från andra våningen, hängde först i fönsterblecket ett tag innan han bestämde sig för att singla ner mot asfalten och de brutna benen.

Man gör sina val. Jag är på väg igen. Säljer mina ena racer. Ekonomin i hamn för ett år framåt.

Väntar på något. Vet inte vad? Ett erbjudande kanske? Ja, ett erbjudande. Skulle vara kul att få ett erbjudande någon gång. Inte bara behöva dra allt själv hela tiden. ja, jag väntar.

Polarn ringer från fiket. Jag var där för en timme sedan. Jag är på väg, vet hur långt gräset är dit jag ska. Vet att det blir ett jävla jobb. Vet att det måste göras.

Lundell beskriver stan som vacker med med rå, bufflig stämning. Jag vet vad mina vänner från landet säger om stan. Stressig. Själv reagerar jag inte på det, mer på att allt är så slipat och snyggt. Vi är snyggaste staden i världen, snyggaste folket i världen, men lever vi som människor.

Jag går runt och kollar på en del utställningar. Tänker att Goro Bertz, som jag träffade igår, skulle vara fin att se om han visade sina poetiska Japanbilder. Han och Sofia Sandström skulle ställa ut tillsammans. Där kan vi snacka om poetisk bild.

Patrik är uppbragt då jag säger att jag slutat fotografera. Jag vet inte om jag gjort det? Kanske har jag det? Då jag ser Goros naturbilder eller Sofias poesi, kan jag känna att det finns ändå hopp för bilden, men det är oftast bara där, då. Jag tror bara på poesin numera. En ytterst svag röst, som en bäckfåra i vinterrustning. Jag vet inte om jag är poetisk, om min poetiska ådra är för svag.

I väntan på. kan jag ju alltid cykla, känna vinden mot knäna. Idag hade varit en dag för kortbyxor, men jag avstår. Jag är på väg. Jag är på väg mot det långa gräset.

onsdag 10 juni 2015

Fotobloggar

Elin Kero nevnarien.se
Emmy Linnea Danielsson emmylinneas.se
Lina Flodins linafoto.blogg.se
Rami Hanna imnext.se/ramihanna

Veckorevyn gjorde en lista över de bästa svenska fotobloggarna.

Ibland skulle jag vilja se en lista över de bästa svenska fotobloggarna ur en annan vinkel.

Om jag själv skulle välja den bästa svenska fotobloggen så blev det Lundells. Han har ju alltid en bild med i den på slutet av varje inlägg.

Lars Dareberg, Tommy Arvidsson och Gabrielsson får dela på pallen. Alla är duktiga på sitt sätt, men ingen kan skriva poetiskt som Lundell och det kräver jag av en toppfotoblogg.

Tyvärr ingen kvinna med och det är ju fan att det inte finns någon som skriver och plåtar som en Gud bland det kvinnliga släktet. Bäst är ju Bodil Malmsten, precis som Lundell har hon oftast med en bild, ofta av tejprullar, men skit samma. Bra är hon.

Å andra sidan har jag ju ingen koll. Kan ha missat något eller någon?

Bilden är från Sydafrika, då snuten slogs med folk och jag packades ner i bakluckan och kördes till mitt hotell av mina ANC-livvakter....


tisdag 9 juni 2015

Tiden

Den här bilden ser ut som femtiotal. Amerikanskt femtiotal. Överallt låg dom, som döda, på gräset, i solen.

Medborgarplatsen. Jag ser en gammal polare, eller en människa jag sett i många år, sedan länge. Han kör en liten moppe och jag ser att han tappat ett ben. Jag kan inte annat än fundera på hur det gått till.

På bänken där jag sitter, sitter också den svarta snubben med vita mössan. Snubben som alltid sitter vid ett bord inne i Skrapan och fikar långa tider. Han verkar känna alla och snackar spanska.

Polisen passerar på segways och det är en lugn eftermiddag. Jag tänker mest på den diskussion vi hade i min workshopgrupp om att Magnum inte säljer tillräckligt, att Magnum kanske ska bli tv-serie, att den tid, då bild, på det viset jag sett på bild, nu är över. Om det inte går att sälja bilder på ett arkiv som Magnum, var tar då den dokumentära bilden vägen?

Det finns inga som köper för att publicera bilder. Hur ska man då förhålla sig till bilderna och hur ska man visa dom och hur ska man få betalt? Är det dags att börja åka runt med bildspel igen?

Om jag ska gå på känslan så känns den period som jag tyckt om, det sättet att visa och berätta i bild, över.

Det var en dag med sol. Det förändrade allt. Det var dagen då skatten återbetalades.

måndag 8 juni 2015

Money och Magnum


Magnum verkar ha svårt med pengarna. Måste finna nya marknader. Mitt bildarkiv verkar ha samma problem. I alla fall har vi varit på väg upp ur svackan i tio år,  men verkar inte riktigt komma upp ur gropen.

Vi får se. Jag tror en del av problemet är att en ny generation växt upp och inte behövt betala för sin kulturkonsumtion. Och behöver man betala så avstår man hellre. Tänk tanken då man gick och köpte Expressen för pengar. Skulle jag läsa Expressen om jag behövde betala för att läsa den? Tror inte det, men om jag inte kunde läsa någonting gratis skulle jag nog återgå till att betala för att få läsa, men då vill jag ha en papperstidning.

Alla dessa motstridigheter.

Gick ner på cykelfiket. Hade varit hårda bud de sexton mil som Siljan runt är. En del ställde sig tydligen i duschen efter loppet utan att ta av sig kläderna. Andra drack varmvatten ur kranen. Det är helt enkelt en bra sommar i år och ser nu på löpet att chockvärmen är på väg att dra sig tillbaka och ska ersättas av kýla.....?????

Har Ni sett någon värme? Får man göra vilka löp som helst? Det enda  man kan säga med bestämdhet är att de eländiga spanska sniglarna kommer att välla fram och myggen ta det sista ur oss i sommar.
Vad det gäller sniglarna så kan jag ju säga till alla som försöker med olika medel. Gå till direkt handling. Döda alla med spaden direkt. Jag kan ha ett snitt på tre hundra sniglar om dagen vissa somrar. Inga medel fungerar eller så tar det för lång tid innan de dör.

Tänk tanken: Jag eller dom. Döda.

Det är ett nytt cykellopp på tvn. Blir dagens räddning. Måste kolla in Froome, formen och stilen och sedan hur Nibali ser ut. I morgon lyser solen, om nu inte chockvärmen dragit iväg och ersatts med istid igen,,,allt enligt löpet på andra sidan gatan.


Här o där...





Jag tittar mot horisonten. Regn på gång. Lite matt börjar jag känna mig. Jag borde dra till värmen.
På Il Café har man höjt priset med fem spänn på min kaffe. Det gör mig förbannad. Samtidigt landar chefen med sin Porsche utanför. Jag blir inte mindre förbannad av det då jag tänker på kaffepriset.

I Saudarabien skulle den manliga bloggaren som dömts till fängelse och tusen rapp ha fått en ny omgång i dagarna med piskan, men han var tydligen inte i form för mer rappande just nu. Är det inte dags att knoppa av hela arabvärlden snart? Eller vad gör man? Tar till vapen? Hur hjälper man den arme mannen som inte gjort ett skit mer än typ skrivit en blogg och nu ska piskas till slamsor.

Det pågår just nu ett tredje världskrig enligt vissa. Det är Isis mot Väst. Isis infiltrerar i alla länder, bygger upp. Hur motverkar man det som kvinnan i Husby skrev om. Att hon inte får vara en modern fri kvinna för en massa skägg lägger sig i? Hur hårt ska svenska samhället sätta ner foten? Hur hårt kan man sätta ner foten? Hur snabbt eskalerar det och blir ett tydligt tredje världskrig?

Vem vet? Vem vet? Fast, vi måste snart ta reda på hur vi ska ha det. Det som pågår nu är inget val, det är en slags fördröjning. Jag säger som Slas sa en gång till politikerna: Säg vad vi ska göra så gör vi det. Kort sagt: Vi behöver en riktning, ett förhållningssätt som är demokratiskt och som leder till modern, jämlik demokrati och samhälle.

Ja, självklarheter.

Kollar en elevutställning på Kontrast. Fotografi börjar bli som musik. Folk är väldigt duktiga tekniskt, kan liksom spela på noter hur som helst. På Kontrast är nästan allt bra, men allt känns också oavslutat. Hjärtat finns inte riktigt med och de olika bildserierna känns oavslutade. Det är bra, det är efter noter, men det räcker inte.

Det sprutar plötsligt på mina fönster, våra nyputsade fönster. Någon idiot har kladdat på väggen och nu kommer saneringen. Tack för den. Blir till att putsa fönstren igen. Det är ju sånt som alla älskar att göra.

Vi lever i en otroligt spännande och hemsk tid. Det som sker i Spanien, med vänstern och det som sker i Grekland, är en slags antydningar om vad som sker. I Spanien lär det inte finnas något parti typ SD, trots att det verkligen har en vild invandring. Där snackar man mer om klass, inte hudfärg. Är det inte lite att fundera på? Klass, fördelning.... Bodil Jönsson skrev om arbetet. Hur det förändras? Hur vi förändras. Mindre arbete, mer tid till annat. Vad leder det till och hur ser vi på det?

Jag ställer frågorna idag. Till mig själv och till andra.

Nu börjar regnet falla. Jag kollar väderleksrapporterna på fyra olika ställen. De har alla olika svar på dagens väder. Kallas pluralism, men går det att lita på?

söndag 7 juni 2015

Walls of fire...


 Passerade en gammal mur. En mur som jag plåtade 1984. Då gick det mest gamla människor under muren och då var gatan framför muren en smal, mörk träskgata.
Muren finns kvar men gatan har fått ljus och det är mest unga människor som passerar under muren.
Det kanske är så att jag är en av de få äldre som passerar den förr så grå muren.

Vi åker till Blidö. Norr om stan är konstigt. Fult som fan om Ni frågar mig. Ön Blidö är mysig, men tät som en djungel. Varenda kvadratmeter är inbokad privatism. Vi är där på femtioårskalas. Det går bra, även om bagarn glömmer lägga i handbromsen på sin Volvo så den störtar nerför backen och in i ett träd medans han själv dansar vilt till Tamla Motown.

Min fru är vild och het, dansar halva natten och jag sitter och kollar på hur havet blir allt mer irriterat. Det blåser hårt. Vi sover på ett vandrarhem där allt är skitigt och på morgonen skäller jag ut ägarinnan och hon säger: Vad ska vi göra åt det?
- Du ska ge mig rabatt, säger jag, Två hundra spänn vill jag ha tillbaka.
- Det ska du få, säger hon och de pengarna kommer sedan att räcka till en schysst frukost och en härlig must på Blidös bageri.

Jag frågar Bagarn hur lång tid det tar till färjan. Det är samma bagare som hade dålig handbroms.
- Nio minuter, säger han.
Han känner inte mig. Vi är där på fem, sedan glider vi över sunden. Min fru är blek och vacker och jag har snuskiga tankar i min arma kropp. Vi följer strömmen, blodomloppet mot stan.
Hemma väntar ytterligare ett födelsedagsfika. En dam blir 82 år. En vacker händelse. Som att befinna sig i ett annat universum.

Jag dricker det kaffet också, med nöje. Efter det blir det dags att ta itu med Samtiden.