fredag 31 juli 2015

Naxos, with my Iphone 2014











Unga fotografer

https://www.lensculture.com/articles/photo-boite-30-under-30-women-photographers?utm_source=Facebook&utm_medium=sharing&utm_campaign=anonymous#slide-18

torsdag 30 juli 2015

"Skriver man om synålar är det alltid nån enögd jävel som känner sig träffad".

Fritiof Nilsson Piraten

onsdag 29 juli 2015

Sportbilder förr och nu

Touren är över och jag kollade igenom bilderna som Cyclingnews lagt upp i ett galleri..
http://www.cyclingnews.com/news/gallery-a-look-back-at-the-2015-tour-de-france/

Direkt skitdåliga i jämförelse med de klassiska bilder man sett från förr. Och varför? Alldeles för mycket tele, ingen närvaro, bara prestation, hopplös fotografi, skitfult dessutom.

Ja, det var ju en sågning, dessutom är det digitala uselt i svartvitt om man levererar så pissiga filer som de här fotograferna gjort,,noll känsla för det svartvita.

Min fru frågar mig hela tiden denna morgon: Ska du inte ut och cykla.
- Det spöregnar, säger jag, väntar på solen.
- Hm, säger hon. När kommer den då?
Jag fattar vinken, får väl ge mig ut efter det här inlägget.

Jag kom på att det är bra att tänka på livet i tremånadersfaser, som Fassbinder. Då blir man av med all rädsla för framtiden. Om man vet att det är kört så skiter man i att bry sig om vad folk tycker. Det är faktiskt viktigt att komma dit och man ska skapa något bra.

http://www.huffingtonpost.com/michael-ernest-sweet/street-photography-has-no_b_7842038.html

Bra länk att läsa om man funderar på det här med gatufoto, typ att man kanske ska ta reda på varför man plåtar och vad man vill ha sagt. Strax är det ju Pride och då brukar det ju bli årets värsta bildredovisning på vissa sajter av fullständigt värdelös fotografi. Nån jävla Skansenfotografi.

Vi gjorde faktiskt en liten test, jag och polarna, vi slog på några namn som kom upp då jag skrev om var är den unga fotografin. Vi kunde inte hitta ett namn som hade ett färdigt arbete, utan allt var bara skisser eller halvfärdiga grejer. Man måste ju förstå att vem som helst kan klämma ur sig några bra bilder, men det är ju inget ARBETE. Ett arbete måste ju ha en konsekvens, ett meddelande, ställa frågor eller ha någon form av upplysning, känsla, som är styrd av fotografen. Att bara kasta upp en bild eller två är inte fotografi.

Nog om det.

Nu en sommarläsningstext.

Stina berättade en historia om en katt som föll från första våningen. När
dom kom med den till kattdoktorn skrek den av smärta. Inga ben var dock
brutna, men den var rejält förstoppad.
– Fan, den var sjukt dålig, sa jag. Jag vet en bättre hundhistoria. En gång
i tiden skulle jag ta hand om en liten terrier åt en kompis.

Jag åkte och hämta hunden. På väg hem till mitt kollektiv på Östermalm så
stannade jag bilen för att köpa något. Då smet hunden ut, sprang över gatan
och blev överkörd av en taxi. Den låg under bilen och jag lyckades krafsa
fram den. Den levde, men såg förbannat skrynklig och ledsen ut.
– Du måste ta den till en veterinär, sa taxikillen. Det finns en på andra
sidan kvarteret.
– Såna där som du borde inte få ha hund, skrek plötsligt en Östermalmskärring
i mitt öra. Jag såg nog hur slarvig du var, polisanmälas borde
du…
Jag orkade inte med kärringen och sprang runt hörnet med hunden. Det
var inga allvarliga skador, utan veterinären förband ena frambenet så var vi
klara.

Jag stoppade in hunden i bilen, köpte det jag behövde och åkte sedan till
en lånad stuga i Norrtälje. Det tog inte mer än en kvart i stugan så var hunden
borta igen. Jag letade och skrek och plötsligt hörde jag några underliga
gnäll. Hundkräket hade ramlat ner i brunnen. Hur det gått till fattar jag inte
än idag, men lika förbannat stod den längst ner i brunnen på en avsats och
såg olycklig ut. Jag fixade en stege och en halvtimme senare var han uppe på
fast mark.

Stina såg ut som hon inte trodde mig, men historien var faktiskt sann. Det
blev några lugna dagar på landet. Hunden var ganska spak, låg mest i köket
och såg underlig ut. Hundägarinnan ringde då och då för att kolla läget.
Precis som om hunden skulle kunna snacka med henne. Hon var i Göteborg
och samma dag som hon ringde dök min polare från Göteborg upp. Jag frågade
henne om det var okej att han tog ner hunden till henne i Göteborg?
Det var det. Dagen efter försvann polarn med hunden mot Göteborg. Det
tog fyra timmar så ringde han.
– Vad ska jag göra? Hunden smet ut då jag skulle fika, sprang rakt ut på
E4:an och blev överkörd av en långtradare. Han är platt som en dörrmatta.
Jag slänger hunden i skogen så får du snacka med ägaren. Hundjäveln var ju
helt slut i huvudet. Nej, det här får du ordna upp.

Han la på luren och jag stod där och funderade på hur jag skulle lägga upp
det hela. Jag mörkade till slut hela historien, berättade bara om långtradaren.
Jag minns inte hur hon tog det? Jag passade på att lägga på luren när
hon gråtit ett tag och sedan har jag varken sett eller hört från henne.


tisdag 28 juli 2015

Sommarläsning 6




Det drar mot kvällen. Funderar på vad jag ska säga till en ung människa som ska ut i livet? Vad ska man ge en ung människa för råd?
Jag har bara ett råd att ge; Satsa. Gör vad du vill, men satsa ordentligt för då går det aldrig helt fel. Om du satsar blir du lycklig. Kärlek handlar om att älska sig själv och det gör man först då man känner sig nöjd och stolt över sig själv. Så därför: Gör vad du vill, men satsa. Nästan alla olyckliga människor har inte satsat ordentligt. Familj, hus, båt och bil är en bräcklig lycka. Barn är som med hundar. All kärlek kommer tillbaka, men framför allt: Satsa ordentligt. Sedan finns det två uttryck man ska vårda ömt. Inte som i Amerika där dom ständigt misshandlas. Det ena är: Jag hatar dig. Det andra är: Jag älskar dig. Om man inte säger de här uttrycken mer än fem, sex ggr i sitt liv, så har man levt bra. Det var de goda råden. Satsa ordentligt, älska dig själv så älskar du andra.




Jag fick frågan: Hur fotograferar man? Behöver man gå i skola för det? Mitt svar är enkelt. Fotografera? Man håller kameran i högra handen, lyfter den till ögat, tittar, tittar ordentligt, trycker på knappen. I samma ögonblick har en bit av världen och tiden blivit din. Inse tyngden, inse möjligheterna, inse kraften. Detta ögonblick kräver oceaner av koncentration. Det heter stillbild. I samma ögonblick som bilden tas ska världen stanna, ett stort svart block av energi, koncentration och nervositet ska gå genom kroppen. När man tagit bilden ska den redan vara visualiserad, kännas som en stor kopia på en vägg. Tyngden, koncentrationen, ska vara där. För att komma till det här läget krävs koncentration, ett objektiv, inget hafsande, som en falk i himlen. 



Jag slevar i mig gröten liggandes, kollar på mina bruna fötter. Jag har alltid haft bra skor, faktiskt aldrig köpt ett par i hela mitt liv. Antingen fått dom eller funnit dom i grovsoporna.
Tänker på Christer Strömholm, Gerlesborgstiden. Han låg ofta på sängen och käkade gröt liggande. Hans fötter var bleka, lite krokiga av ålder. Jag tyckte om dom. Det är vackert att sköta om en gammal människa. Speciellt för mig som förlorade mina föräldrar tidigt i livet. Jag frågade Christer en gång om han inte var stressad för döden skymtade ju varje dag? Då gav han mig ett av sina ordspråk. " Brådska skymmer sikten". Det är ett bra ordspråk. Man kan också säga som Slas sa en gång om det här man håller på med." Det är ett förbannat arbete", varken mer eller mindre".
Jag minns Slas. Han satt på Nytorget i sin keps. Jag satte mig mitt emot, tog mod till mig och tänkte tacka för hans fenomenala böcker.
- Hej, jag känner dina grabbar, öppnade jag med.
- Snacka med dom då för satan, var hans replik.
Det var det. Två män. Två ordspråk. Brådska skymmer sikten. Det är ett förbannat arbete, varken mer eller mindre







Om solen vill...

En mor och en dotter. En vacker syn. Jag brukar tänka själv att jag gärna vill bli  80, men att 75 också vore okej. Om jag blev 90, då undrar jag vad jag skulle syssla med?
Mest tänker jag dock, att om jag hade bara ett halvt år att leva, vad gjorde jag då?

Jag skulle arbeta. Och om min tid då skulle vara så utmätt skulle jag fullständigt skita i vad folk tycker, tänker osv,,,jag skulle bara köra på. Döden skulle göra slut på all kritik. All oro och alla försök till att anpassa sig.

Intressant tanke.

Läste ut Hemingways roman Klockan klämtar för dig. Lite snackig ibland men vissa scener är gåshudsaktiga. En så rå att man baxnar, då antifascisterna ställer upp folk på led och sedan tvingar fascisterna att springa mellan leden och bli ihjälslagna. En annan scen är då han för första gången ska sova med  Maria, som i sin tur blivit våldtagen några gången. Han beskriver det med största skörhet, så finkänsligt, så hudlöst.

Jag vaknade i morse, i förtvivlan. Min kropp brann av förtvivlan över detta förbannade väder. Jag har klarat mig hela sommaren men nu börjar nerverna svikta. Jag är en solmänniska. Jag var tvungen att ta bilen, åka till en bro för att försöka ta en bild. Det fungerade inte, men jag kom ut. På vägen hem handlade jag i en gudsförgäten håla, utanför satt en stum tiggare och tiggde. Jag hade inga pengar, gick förbi honom. Han tittade efter mig. Jag tänkte att han måste hata sitt liv. Vad har jag för problem jämförda med honom? Ingenting.

Plötsligt kom solen upp, en minut, kanske två. Hormonerna la sig tillrätta i kroppen. Den makalösa förtvivlan jag kände slocknade. Jag ringde hem och bad min fru sätta på potatisen.

En bra blogg:   http://oncemorearoundthesun.com/

måndag 27 juli 2015

Sommarläsning 5.

Bilbao
Smoggen från järnverket i Sestao ligger som en fuktig dimma över Bilbaos
centrum. Jag mår illa, kan knappt andas av all skit, avgaser och knallhetta.
Hittar en liten restaurang och går in för att äta. Det är litet ställe, några bord,
precis i utkanten av Bilbaos gamla centrum. Jag beställer spagetti med fet sås.
I väntan på maten ska dyka upp kollar jag hur en man bär in kött saluhallen
mitt emot. Jag har varit tre månader i Baskien, över vintern. Det har regnat
varje dag. Jag känner mig utsvulten, mager och genomblöt till kropp och själ.
Det är Eta-tider. Franco har dött och gatorna fylls med strider varje dag. Det
är därför jag är här. För att beskriva kampen för ett nytt Baskien. Det jag ser
är att tiden efter Franco verkar bli drogernas och det fria sexets tid. Överallt
knullas det på toaletter och knarket kostar ingenting. På nätterna slåss vi
med snuten och jag känner mig ensam och genomblöt då jag vaknar på
morgnarna.
Spagettin kommer in. Den är för fet. Jag mår tillräckligt illa, tar några tuggor för syns skull, innan jag skjuter undan maten. Ägaren ser att jag inte verkar
uppskatta maten och kommer fram.
– Senor, smakade det inte bra?
– Jo, säger jag, det smakade bra, men jag kom på att klockan är för mycket.
Jag skall med ett tåg till Paris om en halvtimme.
Varifrån den idiotiska lögnen kom fattar jag inte än idag, men kanske kändes
det genant att säga sanningen. Att jag mådde illa, inte förmådde äta upp
den feta maten. Nej, då var det enklare att dra till med en nödlögn.
– Inga problem, senor. Ät upp så kör jag Er till stationen. Jag skall ändå
dit själv.
Jag insåg att det inte fanns någon chans att komma ur knipan och satte i
mig den äckliga spagettin.
– Senor, då åker vi, sa ägaren. Han hade bilen utanför restaurangen och vi
drog iväg mot tågstationen. Jag tänkte hoppa av när vi kom fram, låtsas gå
till tåget men sedan gå hem och sova.
– Ert tåg går snart, sa han. Har Ni biljett?
– Nej, jag köper det på tåget, sa jag.
Vi kom fram, klev ur bilen.
– Kom med här, sa han och drog mig i armen. Vi sprang in på stationen
och jag försökte bli av med honom, men han lyssnade inte på mig utan rusade
fram till en kassa.
– Señor skall ha en biljett till Paris.
Tåget skulle gå om tio minuter och kostade sex hundra kronor. Jag betalade,
hoppades att krogägaren skulle sticka, så jag kunde lösa in biljetten och
få tillbaka pengarna.
– Kom, sa han och drog i mig igen. Vi får skynda oss.
En konduktör tog min biljett och rev den på perrongen. Adjö sexhundra.
Jag hoppade på tåget. På perrongen stod krogägaren och vinkade glatt adjö.
Nästa stopp skulle bli vid spanska gränsen. Där tänkte jag hoppa av, lösa en
ny biljett och återvända till Bilbao.

Om att ljuga för sig själv, och andra...

Det blev lite hulligulli om det jag skrev om unga fotografer kontra äldre. Jag efterlyste de ungas bilder. Konstigt nog kunde ingen knappt nämna någon ung fotograf, ja något namn, men i min värld är det väldigt enkelt. Visar inte fotografer sina bilder på något vis så finns dom inte. Talang räknas inte, man måste våga visa sina kort. Givetvis är alla fotografer viktiga, men just idag, så har jag verkligen ingen koll på vad som pågår bland unga fotografer, trots att jag letar som en jävla dåre för att finna något. Om man ger sig ut på nätet blir man ju helt omtumlad, allt blixtrar förbi och det går inte att uppfatta någonting.

Retro? Jag är ju en gammal fotograf, i alla fall i jämförelse med många yngre. 35 böcker o runt hundra utställningar och jag har haft turen att få en massa fina stipendier, Gullers, Lennart af Petersen, författarfonden,konstnärsnämnden, Stockholms hederspris, Nöjesguiden, Sune Jonsson osv,,,,och nu återstår det väl att göra en Retro.

Sanningen o säga är jag ytterst ambivalent till att göra en sådan och en bok, dessutom. Jag har inte tyckt om en enda Retroutställning de senaste åren för de har varit överlastade och böckerna, de tjocka, har inte heller på ett enda sätt varit bättre än de fotograferna gjort tidigare, snarare tvärtom. De har helt enkelt inte tillfört något, snarare flackat ut fotografernas arbete.

Varför gör man då en Retro? För att tjäna pengar, för att bli bekräftad och för att samla ihop ett arbete. Konstigt nog är man ju redan så etablerad man kan bli då man gör en Retro. Jag blir allt mer övertygad om att en Retro ska göras då man dött.

 Om att ljuga för sig själv. Jag skrev att en fotograf som inte visar sina bilder finns inte. Det andra är att man ljuger lätt i bild, med bild. I mitt fall har nästan alla mina resor varit väldigt ångestladdade, men på bilderna ser det lätt ut, ja romantiskt. I själva verket så var tiden, resorna, ett slags ångestladdat helvete. Jag mådde ofta skitdåligt och det gör jag fortfarande på alla mina resor.

Det är aldrig roligt, men det finns en röst inom mig som säger att jag måste göra dom. Att jag minimerar mitt liv till aska om jag stannar hemma och går och glor ett helt år i kvarteret. Jag drivs ut, i ett helvete, men jag tar den kampen, hellre än att stanna hemma. Det är fortfarande så, varenda resa är skitjobbig, en ångesthärd, men jag vill ändå göra den.
Det är just den här aspekten som är den viktigaste inom mitt sätt att arbeta: Att tro man har något viktigt att göra, att den tron är viktigare än välbefinnandet.



Det är inte mycket att göra åt, alla väljer sin väg. Av någon underlig anledning läser jag om Hemingways Klockan klämtar för dig. Var tjugofem år sedan jag läste den förra gången. Snacka om politisk roman. Det hade jag helt missat. Verkligen uppfriskande att se hur han blandar politik med känsla.

När jag skriver det här sitter jag i framsätet på bilen, iklädd huvtröja och det stormar utanför fönstret, är 13 grader, jag är 66 och en dag och på något vis jävligt deprimerad. Jag vet inte vad jag saknar, kanske kicken, inspirationen, känslan av att något lyfter mig. Då ringer Fricken, jag hör hur han dricker kaffe, det är lite sol och jag hör hur vågorna plaskar mot kajkafeet där han sitter. Det känns ändå som liv, som en möjlighet.

Så får det bli , denna sommardag, 27 juli 2015.

söndag 26 juli 2015

Sommarläsning 4.

Han vaknade vid sextiden. Det var släpljus över stranden. Molnen låg bara
några meter över sanden och han gick ut för att fotografera molnen. Hans
fotografi hade verkligen tagit en annorlunda väg.
När han började fotografera sökte han sig till kompisar, sport, flickvänner.
Efter några år blev han professionell, tog en massa struntbilder, innan
han återigen svängde och började göra reportage om ämnen som intresserade
honom Han hade lyckats bra, kunde leva på sina egna bilder.

Han gick en runda, tog en rulle på molnen och sanden. Det blåste fortfarande
hårt. Om två, tre timmar skulle det vara mörkt. Han skyndade sig tillbaka
till bilen för att framkalla innan det var dags för middagen.
Han låste in sig på toaletten, framkallade filmerna i dosor. När filmerna
torkat skulle han välja ut de bästa negativen, dra dem i sin negativskanner
och bearbeta dom i datorn innan han skrev ut dom på skrivaren. En dator,
en skanner var allt han behövde. Det blev inte toppkvalitet, men det fick
duga. Sina utställningskopior gjorde han på vanligt klassiskt vis, men det fick
vänta tills han kom till Berlin och labbet.
Det knackade på dörren. Det var Kim.
– Vi skall äta om en halvtimme. Har du lust att komma över? Vi har mat
så det räcker.
Han tittade sig omkring i Peters bil.
– Läcker bil du har. Hemtrevligt. Jobbar du här också?
Han pekade på filmerna som låg på arbetsbordet, färdiga för att klippas
ner.
– Det är några rullar från idag. I morgon kan jag plåta er då ni surfar?
– Ja, det blir bra. Kom över nu när du får tid och ta med en öl eller två,
annars har vi allt.
Kim försvann och han satte sig för att klippa ner filmerna. När han klippte
såg han havet och hörde ljudet från de andra.

De andra satt runt elden när han dök upp. Holländarna var tre. En ljus,
kraftig kille med sin flickvän, och en annan kvinna, samma kvinna han sett
på Café Central.
– Sanny, sa hon och log lite blygt.
Fisken grillades och de låg i sanden och kollade ut mot Afrika.
– Tänk att det är så nära, sa Kim, och ändå så långt borta. Förra året flöt
det upp döda afrikaner på stranden. Stackare som försökt ta sig till Europa
över vattnet.
– Ja, det är ju nya Berlinmuren. Dom försöker ta sig hit varje natt, ungefär
som gränsen mellan Mexico och USA. Det är massor som stryker med för
vattnen utanför här är farliga. Det är starka strömmar där Medelhavet blandas
med Atlanten.
Peter lyssnade på Danny som var insatt i problematiken. Han hade jobbat
ett tag på en av alla dessa tomatodlingar som finns i Andalusien.
– Bara dom tar sig över vattnet, förbi stranden så är chansen stor att dom
får jobb på en av tomatodlingarna. Där jobbar dom svart, bor eländigt och
tjänar uselt. Det är rena slaveriet, men tydligen bättre än att vara kvar i
Afrika.
– Fisken är klar. Sue ropade från grillen och de gick dit för att smaka.
– Vem har fångat fisken?
– Sue och Sanny. Dom har dykt med harpungevär.
Sanny gav Peter en fisk. Han skulle gärna följa med henne ut på en simtur,
bara det inte var för långt ut. Han hade aldrig trivts i vatten som var för
djupt och vilt.

Gnesta, några reflektioner

De unga vill upp. De unga ska upp. Jag tänkte på det i Gnesta, där den i särklass mest intressanta fotografen var den unge Marcus Gustafsson. Han körde det vanliga, småkåta köret, med bilder på polarna, lite småsex, lite liv, men vibrerande. Som livet är i den åldern.

Sedan var det några mellan, som ännu inte stelnat, och så vi gamla gubbar. Vi gamla gubbar borde inte få ställa ut mer. Gnesta borde nästa år bli en ung utställning, en kickoff för de unga fotograferna. Sundbergs bilder hade liv, vibration, samma sorts bilder tar ju även 70åringar, men då blir det i mina ögon ganska patetiskt. Då har man reducerat sig till fotograf, betraktare, blir inte trovärdig.

Nej, ge de unga utrymme. I dagens svenska fototillstånd har vi gamla alldeles för mycket utrymme. Ta en sajt som Fotosidan, nordens största fotosajt,,,den är ju befolkad av deprimerade gubbar, folk som ligger med ena benet i graven,,,inget ont i det, för vi kommer alla en dag att ligga där, men sajten borde få tag i de nya, de spännande, det vibrerande, inte bara dessa trötta gubbar och gummor.

På Gnesta blev det så uppenbart att vi gamla är passerade, att vi har gjort något fantastiskt, men att vår impakt är av noll värde. Det måste till liv och vibration och det står de unga för.

Fotografi är ett märkligt medium, det är de ungas medium. De flesta gör sina bästa jobb först. Petersens tyska bilder, Sune Jonsson Blå huset, Bressons, Frank, Anton Corbijn, Mary Ellen, Smith, få gör något av värde efter fyrtio. Konstigt va? Ta Ed van der Elsken tex,,,osv,,,Ta Christer, jag kan bara ta mig själv,,,det finns en korsning man passerar som fotograf vid en viss ålder, som handlar om trovärdighet i förhållande till det man fotograferar. Det funkar inte med en sextioåring och vibrerande liv,,,hur gärna vi än vill tro det. Det är precis som med det gubbsjuka. Man gör samma sak hela livet, men en dag är man på gränsen till gubbsjuk, och då får man börja vakta på sig och då faller man som fotograf.

Det är då man börjar som naturfotograf eller gör stilleben... nog om det. Släpp fram de unga.

Det betyder inte att de gamla fotograferna är dåliga. Det betyder bara att vi lever i en tid, vi verkar i en tid och en tid är inte hundra år, kanske bara tjugo år, sedan följer man inte med i utvecklingen, tiden, som fotograf. Det är då man får börja med poesi, eller som jag sa, natur eller självporträtt.

lördag 25 juli 2015

Gnesta o kämpen Bengan





Gnesta fotofestival gick av stapeln igen. Bengans förtjänst. En kämpe. Jag satt i bilen och tittade på hur det gick i Touren,( Froome vann) medans de andra kollade på bilderna. Det blev två fika och en korv, dessutom.

Småregn.
Var uppfylld av Bressons förmåga att ge landskapet stillhet i sin fina video på U-tube, The Desisive moment. Helt otroligt bra.


Anders Engman var där, Krille och de andra också. Malin och Jimmy och Gunnar S var där med sina bilder, Knut och Mia och Göran T var brun av solen i Andalusien och det var många fler.  Min fru säger jag har minne som en fiskmås, så jag kommer inte ihåg allt.

Det var dagen före min födelsedag, dessutom, I morgon blir det tvåsexigt. Inte dumt det heller.


fredag 24 juli 2015

En författare och hans dotter.


Det finns alltid en tidslinje. Jag tänkte på det då Wenke, min fru, hittade böcker av sin far, Arvid Rundberg, på hyllan i grönsaksaffären. Arvid Rundberg, var journalist och författare. Gjorde texten i Jean Hermanssons första bok. Han skrev också romaner och gjorde en reportageserie i bokform om arbetare i andra länder.

När vi åkte från affären hade vi, förutom ekologiska grönsaker, även böcker av hennes far med oss.
Stort, måste kännas stort, att se sin fars böcker i en grönsaksaffär.

Sommarläsning 3

Första gången jag såg henne gick hon över Nytorget med en kopp kaffe och
en cigg i näven. I hasorna hade hon en svartvitrutig hund. Hon var påminde
om min tyska kärlek som jag just lämnat. Hon satt ner i gräset med några
vänner.  Hon var lika rolig som fräck, lika arbetsam som stillsam. Hennes efternamn var av den vanliga sorten, tydde på förort och arbetarklassbakgrund. Hon skötte ett café med
sin dåvarande man.
Det blev snabbt det populäraste caféet vid Nytorget. Gott kaffe, fina
mackor, skön stämning, ibland bra konst på väggarna. Generositet, framför
allt en slags värme i de trånga lokalerna..
Det gick ett år, på väg in i år två, börjar det hårda arbetet ta ut sin rätt.
Jag tittar på henne där hon står längst in i köket. Hon går dit då hon är trött
och vill vara ifred.
 Det är en grå dag ute och jag känner lite sorg, men också glädje över att hon snart
bestämmer sig för att göra något annat. Det kommer en ny vår, en ny sommar,
en ny höst och sedan får vi leta efter ett nytt café att hänga på. Det har
vi gjort förr och det kommer vi också att få göra i framtiden. Och vi som var
med på den här tiden ska alltid minnas henne som den hon var.



 Jag går den korta biten upp till Renstiernas gata, tar trätrapporna upp, passerar
Monika Nielsens hus och svänger till höger in i parken. Det röda planket
som omger några hus, bland annat Christer Strömholms gamla kåk, där
Lundell skrev Jack, är min hemliga oas. Hit kommer solen först på våren och
här lämnar den Söder på hösten. Jag sitter ofta ensam här, med ryggen mot
planket. Det är säkert många som jag tror jag är arbetslös, en man utan förpliktelser,
då dom ser mig sitta och luta mig mot planket. Dom kan ha rätt,
men planket är min oas. Jag älskar att vara här, se våren komma, eller hösten
dyka upp. Nu är det höst. Jag lägger en tidning under mig, lägger mig på
rygg, stoppar händerna under huvudet, ser på trädet ovanför mig. Löven
lossnar. Ett efter ett, blåser bort, som livet. Bakom mig, tio meter till
Christers gamla hus. Hans röst. Den kärva. Hans ordspråk: Brådska skymmer
sikten.
Det blåser mer löv. Det är redan höst, men jag ligger i lä. Monika Nielsen
passerar med sin trötta hund. Klockan i Sofia slår tre, eftermiddag. Det är
kaffestund på arbetsplatserna, men jag ligger kvar, löven faller över mig. Det
kommer att bli vinter om ett tag. Jag kan redan känna de starka vindarna
som skall blåsa bort de sista löven. När Monika Nielsen återvänder med sin
ännu tröttare hund ligger jag kvar. Några löv faller bredvid mig. Jag fångar
det på bild med min nya digitalkamera. Jag vet inte om jag är lycklig, men
jag är i alla fall inte olycklig.

Samos, Kos, Sverige

Jag läser om läget på Samos, vet hur det är på Kos,,,det väller in flyktingar, grekerna gör så gott de kan, men situationen är ju helt hopplös för alla. Och på det turister som vill ha en skön stund i solen men hela tiden får uppleva denna tragedi på nära håll. En tragedi som drabbar oss alla.

Vad gör man? Röstar på SD. Hur fan kan nån tro att SD har något att komma med. Ska vi bli som Ungern, bygga en mur? Hur många av oss skulle stå ut med skammen att veta att folk dör som flugor för att vi bygger en mur? Hur många kan klara en sådan skam?

Jag upplever att Europa allt mer blir som efter andra världskriget. Vi måste bygga upp hela Europa, hjälpa folk som går under pga vansinniga krig. Jag ser ingen möjlighet att undslippa det ansvaret.

Vi lever i en ny tid. En mörk tid. Den går inte att rymma ifrån. Den nya mörka tiden kan betyda att vi får ge ifrån oss en del priviligerier,,,,om man ser tillbaka så har vi sugit ut en del länder rejält,,kanske är det dags att betala tillbaka...

Portugal är på tapeten. Många reser dit och snackar om deras drogliberalism. Efter frigörelsen 1974, Spanien 1975, så drog det igång en vansinnig drogliberalism i dessa länder. Man rökte på och man drogade tungt. Det var helt galet. Jag var med i båda länderna och såg eländet, mest i Spanien.

2001, drog man till med en ny grej i Portugal, man släppte på de svagare drogerna, det var förbjudet att sälja men man la alla pengarna på vård istället för att jaga knarkare. Jag tror vårdkostnaden gick upp till tre gånger vad det kostat tidigare. Det var bra, men inte slutade man röka på eller använda svagare droger. Användningen har ökat, fler får vård,,, så avkriminaliseringen hade både en god och en dålig sida.

Själv avskyr jag alla som puffar och super. Speciellt puffarna har jag ledsnat på för länge sedan. Jag orkar inte se deras koögon och höra deras släpiga, imbecilla inlägg.

Fotografi.

Polarn Fricken hade träffat Erik Eriksson i Grisslehamn och där var också en annan gammal fotograf, Paolo R. Det slog mig plötsligt hur det fotografiska har förändrats. Förr gick vi ut och plåtade lite projektaktigt, idag är det mer att man dräller med kameran på väg till Konsum och tror man tar bilder. Om man kollar den egentligen enda svenska, nordiska fotosajten så är ju nästan alla inlägg av den typen,,,,jag tog kameran och gick en runda i Gamla stan....

En annan grej som jag funderar över är dessa fotopromenader,,,typ 125 stycken går ut i en stad tillsammans för att fotografera och så får man se bilderna, typ, fem man står runt en brud och plåtar henne...nån slags gangbang...det är ju helt ofattbart. Hur kan fotografer sänka sig så lågt?

Nåja, som man bäddar får man ligga. I morgon är det Gnesta. Givetvis ska det regna men en bulle och en fika ska man väl få till.


torsdag 23 juli 2015

Sommarläsning 2.

Det är en dag med sol. Klockan är nästan tio. Det är för sent för de flesta.
För en man som vaknar ensam är det åt helvete för tidigt. Det är den här
tiden man skall kyssa sin kvinna.
Ibland kan jag tycka att ålder är en fantastisk uppfinning. Jag känner mig
mindre ensam än förr. Jag känner också att det sexuella betyder mindre. Det
låter som en motsättning med tanke på att jag knullat hela natten, men det
som betyder något är närvaro och ro.

Det är som med bilder. Yvigheten, rörelsen, skramlet är oväsentligt. Det är
i stillheten frågorna ligger närmast svaren. Frågan är om inte kärlek handlar
om att lyssna, stå stilla och lyssna. När jag säger det slår Sofias klockor tio.
Det regnar lätt utanför mitt fönster. Jag har sällan haft en sådan lycklig tid
i mitt liv, mest beroende på att jag bor och lever som jag vill leva.

Det finns två ställen världen jag vill bo på, förutom kring Nytorget. Det
är Naxos och Tarifa. Jag tänker inte leta efter några andra ställen. Stockholm
några månader, Naxos eller Tarifa några månader. Jag älskar att gå en runda
på Paralian på förmiddagen. Gnistrande grekisk vithet, man känner den
obarmhärtiga solen, men fortfarande är den bara en njutning. De vindlande
gränderna, känslan av att vara i form då man passerar alla turisterna på väg
upp till Kastro. Man vet att man är något annat än turist, äger en bit av staden.

Eller sitta på Café Cental i Tarifa. Solen lyser genom ölen, långt borta i
diset ser man Afrikas udde. Barnen kommer släntrande i sanden med sin surfbräda.
Deras blonda kalufser i vinden. Dom skrattar, diskuterar, stannar
upp ett tag, börjar sedan gå långsamt mot mig. Jag känner tårarna välla upp
inom mig av lycka över att ha så vackra, lyckade barn. Jag vet att jag varit
med att skapa dom. När gott och ont skall slås ihop så kommer jag att bli
slussad till den ljusa salen med nakna kvinnor i slöjor som kommer att älska
med mig när dom vill.

Jag kliver upp ur soffan, bäddar sängen vackert, förförelsevackert. Vilken
stund som helst kan lakanen smutsas. Det är en smuts som smakar sälta, ickebarn
och särade ben. En smuts man vill spika upp på väggen som en målning
över livets förmodade enkelhet.

Jag sitter på balkongen och tittar ned på gården. Jag förstår varför en falk
ser sitt byte så bra. Uppifrån ser man varenda rörelse i gräset, och med en
falks blick är det inte många möss som går fria. Det är som då jag sitter på
Nytorget och kollar ut över gräsmattan och människorna rör sig i det vardagliga
skuggspelet.

Glidande gitarrer ovan molnen. Ett flygplan siktar Bromma. Någon på
väg hem. En familjefar återvänder till familjens trygghet efter att ha slickat
horans slida ren. Det finns alltid dubbelmoral. Ingen går ren.

Det var väl därför C alltid sa: Njut av det orena. Där hålet är som smalast, finns den största
kraften.
I går var det party på krogen. Våren slog till. Jag sa vid halv tio att jag skulle
gå hem.
– Varför det? sa den vackra kvinnan bredvid mig. Hon sa det i en ton som
lovade lång natt och skön morgon. Jag tackade henne för det, berättade att
jag hade en son som satt ensam hemma. Det var en paradisisk natt.
Hormonerna vandrade på trottoaren och mycket sperma spreds i vinden.

Ur Dagar utan mening.

Ta en bild....

                                                       Ta en bild på mig, sa jag,,,,




Sommarläsning.

Män med barn
Spanien, Grekland, Italien. Det är samma sak. Nescafe på morgonen. Jag har
varit på den här ön i många år, tittar ut över hotellet mitt emot. Magic View.
Dom kommer just med sin transport. Några turister kliver in i bilen och dom
försvinner. Allt blir en slags upprepning.
Konstigt nog tänker jag på Hemingway. Hur vackert han beskriver sina
morgnar, med arbete, ro och katter. Hur han slipar sina vapen, orden. Hur
viktigt det är att hålla igång, ständigt hålla instrumenten i form. Jag vet inte
om han gjorde det alla gånger? Han söp hårt, men enligt källor var han en
ganska lycklig man? Tills på slutet, då allt krackelerade med en satans fart.
Blir det på samma sätt med mig Har jag inte sett tecknen? Ont i ryggen,
knäet. I natt låg jag och tänkte på kvinnor jag älskat. Är det normalt när man
blir femtiosex?
Ge mig ett lugnt, ömt flöde. Då kan jag leva, älska och arbeta. Min dotter
sover. Tänker ofta på henne. Sexton år och så mogen, smart och sextonårskorkad
på samma gång. I kväll kommer min son från en annan ö. Jag
är en man som lever med mina barn. Ingen kan beskylla mig för att inte älska
dom. Alla mina manliga vänner lever med sina barn, även om dom inte lever
med barnens mödrar. Vi är män med barn. Det kanske Hemingway också
skulle ha varit?

Svart natt

Det var den här typen av natt då en svart T-tröja känns varmare än en vit.
En lätt rörelse och svetten ville tränga fram. Nikos satt utanför café
Rendevous. Han beställde en fet kaka. Jag nöjde mig med en Mythos, det
lokala ölet. Vi satt tysta, tittade på folk som passerade i natten. När det blir
riktigt varmt, blir det tyst. Det dör ut. Luften töms på näring och liv. Det var
naturligt att tala om de enda viktiga i livet: Hur man håller döden ifrån sig.
– Jag målar bara sexuella bilder, sa Nikos. Dom kommer upp hela tiden
utan att jag kan göra något åt det.
– Du har det bra, sa jag. Du sysslar med fantasier. Jag fotograferar. Allt är
dokumentärt, sant. Det skapar vissa problem om man har ett förhållande.
– Vad gör du då? sa han och tittade kisande ut över det lilla torget.
– Inte mycket. Jag sparar på bilderna, väntar på den rätta tiden. Mellan
två förhållanden, eller tills jag träffar en kvinna som accepterar att jag visar
mitt gamla liv.
– Ta här. Han drog ut en cigarett ur asken, tände den åt mig. Det var den
tiden då man inte fick röka inomhus i Sverige. Nu satt vi vid Medelhavet, såg
ut över ett svart, hett torg, mitt i natten. Nikos svettades på handen. Det var
en sådan natt, då till och med en grek svettades. Vi rökte långsamt och höll
döden från oss

Georgia

Jag sitter utanför huset och väntar på att mina tonåringar ska komma loss
med frukosten. Klockan är halv tre på eftermiddagen. Dom kom hem fyra
från discot i morse och jag var inte riktigt nöjd, gillar inte otydligheter. Jag
ska sätta upp en tid då dom ska vara hemma på nätterna. Klockan två på
vardagarna och fyra till helgen.

Det är för min skull. Jag har svårt att somna
när jag inte vet när dom kommer. En fast tid löser alla problem. Jag somnar
och dom vet när det är dags att gå hem. Det är vad barnuppfostran går ut
på, regler med vettiga kompromisser.

Min värdinna, Georgia, är en blek, trött kvinna som lyser av olycka. Hon
skriker åt sina barn hela tiden. Aldrig ett gott ord, aldrig en vänlig smekning,
bara detta vansinniga skrikande och i slutändan en fet smäll. Det är en inte helt onormal
grekisk uppfostran av barn på en ö som Naxos. Inte blir det lättare att förstå
Georgia då jag får det berättat att barnen är adopterade. En gång i tiden
studerade hon dans i Rumänien, sedan hände något. Hon adopterade två
barn, två barn hon verkar hata.

Mina tonåringar var tidigt sanningen på spåren.
Dom såg att barnen var blåögda och föräldrarna brunögda
Jag sitter i skuggan utanför fönstret, lyssnar på Dylan i lurar. Det är midsommar
i Sverige och jag bryr mig inte. Barnen stökar i köket. Jag hör deras
röster, mjuka, milda skratt. En lycka, en kärlek över allt annat.
Jag hör Georgia skrika till sin son. Snart kommer styvpappan ut på balkongen
och ger sonen en rejäl örfil.

Ungerskan

Ungerskan ligger och vräker sig i en solstol framför mig. Vi är grannar på
hotellet. Det är en aggressiv kvinna med ful röst och litterära ambitioner. Till
saken hör att hon känner sig ensam och vill ha lite sex.
– I love men, säger hon. I adore them. I can kiss their feets. I samma ögonblick
vrider hon sig och särar på benen så jag verkligen ska få en inblick i
Klippiga bergens dalgång.
Jag blir lite full i skratt för det är så genomfört.
– Mr Mike, fortsätter hon. Do you know Henry Miller?
Om jag känner till Henry Miller? Min favorit i livet. Författargiganten och
livsfilosofen. Han är en av mina få idoler tillsammans med Margeritte Duras,
Anais Nin och Bob Dylan.
– Mr Mike, you look like Henry Miller, and you have the same attitude to
life.
Okej, hon kanske inte är så kass ändå, ungerskan? Hon fläktar lite med
klippiga Bergens dalgång igen innan hon fortsätter monologen.
– Mr Mike, yes you look very much like Henry Miller. Maybe he was a bit
more athletic?

Ur boken: Dagar utan mening.