Friends looking at me

Jag sitter i den vackra kyrkan. Det är sten, hård sten och ändå är det mjukt. Så mycket sorg det finns i en människa. Det har varit en del konstiga avslut. Vänner, sköna, kaxiga, mjuka vänner som bara lagt av mitt i livet. Det får en att skaka till. Ställa in siktet på det väsentliga. På det nödvändiga.

Min dotter sa en gång: Det är jobbigt att vara bra på mycket. Hon är det. Jag är enkelspårig. Jag är inte bra på mycket, bara på något. Det borde förenkla, men gör det inte.

Så mycket sorg en människa kan bära inom sig. Det handlar bara om när den ska komma fram.

Jag cyklar genom Sveriges Toscana. Södermanland. Korna kollar in mig. De är fina. Vad skiljer Södermanland från Toscana? Klimatet och kanske matkulturen. Inte mycket, men klimatet är ju det helt avgörande. Det klättrar plötsligt över tjugo grader och en annan värld öppnar sig. En friare, mjukare, lenare värld.

Hela tiden dessa beslut. Jag förstår människor som vill leva ensamma. Aldrig behöva kompromissa, men i nötandet och kompromissandet finns också möjligheterna, de nya vinklarna. Toscana, Småland, skillnader och olikheter. Var är man hemma? Någonstans måste ett möte till annars blir man hemlös.

Livet är så jävla kort. Man hinner inte ett skit. Det finns miljoner grejer man vill göra, men man vill ju inte stressa. Brådska skymmer sikten. Man vill ta det i rätt takt, man vill göra rätt, men man får inte låta sig bli stressad. Tiden är utmätt. Det finns ett snöre och det finns en nummerlapp, som Jean så krasst sa, då han fattade att det skulle ta slut.

Tiden, det är den man brottas med. Tiden, det raka spåret, fyllt av kompromisser, spåret som ändå måste i största utsträckning vara kompromisslöst.

Den hårda golvet är hårt, men mjukt. Kyrkan är vacker. Jag ser en gammal vän jag inte sett på trettio år. Tiden har gått hårt fram. Jag säger inget men han ser mig och vi ser varandra. Det är aldrig för sent, men kompromisserna får inte heller bli för många.

Populära inlägg