måndag 17 augusti 2015

Tore johnsonboken

Nordiska museet har haft vänligheten att meddela att den bok jag skrev om, var ett förhandsexemplar, och att den släpps först den 17 september i samband med utställning. Sedan vill de också påpeka att boken och utställningen har producerats av Nordiska museet.

Zingo och marknaden


Min blogg, min blogg, kanske skulle jag börja skriva på engelska. Den har ett eget liv, 22000 personer har kollat hittills den här månaden. Vilka är dom, vad vill dom, tycker dom om mig?

Nätet får en verkligen att undra. Det är som en egen hydra. Om jag lägger upp en bok, kan typ 2000 personer kolla igenom den och typ 2 stycken köpa den.

Det är egentligen inte märkligt. Jag kan tänka på alla böcker som gjorts av vänner, vem köper dom och hur många säljs?  Jag skulle kunna ta upp många sådana saker om fotoböcker. Varför finns det inte på fotosajter en sida med bokanmälningar, recensioner??? Alla nya böcker borde det skrivas om. En gång i månaden, tjugo böcker, typ. En sida man vet finns, en sida att ständigt uppsöka.
Jag skulle kunna skriva en sådan sida, men någon måste betala mig för det och där faller det. Ingen betalar.

Jag snackade med en polare på ett av de största svenska förlagen. Han sa att böcker säljer inte längre. Han sa att det ges ut för mycket böcker, alldeles för mycket böcker och ytterst få säljer.

Kolla in förlagen. Allt fler går över till print on demand, dvs författarna gör allt, får betala för att göra allt och ge ut boken under ett stort förlags namn. Säljer dom? Kanske, den som säljer kanske blir upplockad hos förlaget.

Vilken är den nya affärsidén inom fotografi? Jo, tävlingar. Man anmäler sig till tävlingar, det kostar pengar, typ fem hundra spänn och sedan har den sajten fått gratismaterial, fått in människor på sajten som ofta klickar in och vill se hur det går med tävlingen.

Det är en smart affärsidé. Till och med jag har gått på den, en gång, men det får räcka.

Life goes on. Det är grått väder idag. Då blir livet inte hälften så roligt som då solen skiner. Det är bara ett enkelt konstaterande.

söndag 16 augusti 2015

Om Jhs bilder

http://www.svd.se/poetiska-speglar-under-vardagens-yta/om/kultur:under-strecket

lördag 15 augusti 2015

Män och kvinnor



Ett plan lämnar ett vitt streck på himlen. Jag ligger på en solig bänk. Min kropp känner semester. Det är en ungdomskänsla. Det här att jag bara ger efter och njuter.

Jag njuter och jag älskar livet.

Solen smeker mig. Om två dagar är jag på Plaka, Golden Beach, spanar ut på fjärden efter polarns segelbåt. Den som legat på svaj där så många år, men så slår det mig. Han har gått i land. Båten är såld. Hans hem ligger på Iraklia numera.

Jag pratar med en ung kvinna. Hon är upprörd. Två dagar har hon varit på Söderbybadet och två dagar har äckliga män förstört hennes dag. De har följt efter henne genom skogen. De har ställt sig bredvid hennes filt då hon legat ensam och solat i tysthet.

Hon berättar historier om hur hon då hon gått den två hundra meter långa sträckan från tunnelbanan och hem, hur ofta hon blir antastad av män, män som frågar om de kan låna hennes telefon, män som följer efter henne, män som försöker ta sig in i hennes trappuppgång då hon slår igen dörren framför näbben på dom.

Numera är varje promenad hem på kvällen en rädslans promenad. Hon berättar om kompisen som blev våldtagen i en port på Mariatorget eller den gamla, lika hemska historien om kompisen som blev mördad i baksätet på en taxi i Paris.

Alltid dessa övergrepp, alltid dessa män, sjuka män som det finns så många av, som trakasserar våra kvinnor, våra döttrar.

Det är inga undantag. Det är standard. Fråga vilken ung kvinna som helst hur det är att göra sig snygg och gå ut på stan för att njuta av livet. Det handlar till stor del att skärma av allt, slippa alla trista blickar, trista attacker, trista eftermälen. Manligt hat, det är vad det är. Rent manligt hat och hela grejen är ett manligt problem. Det har ingenting med kvinnorna att göra.

Ta bara den enkla grejen att en snubbe ska bjuda en brud på en drink på krogen och hon vill inte ha den. Varför skulle hon vilja ha den? Skulle du vilja ha en drink som en helt okänd människa bjuder dig på? Glöm det, fuck off och vad blir svaret då hon säger nej tack? Väldigt ofta: Vad är du för jävla fitta.

Jag säger det igen. Detta är ett manligt problem. Absolut inget annat. Försök inte snacka bort det för det är ett standardläge. Om varenda brud känner ett obehag att gå genom en park en kväll, eller känner att de måste skärma av sig för att stå ut med att gå ut snygg, så är det ett standardproblem.

Vad gör vi män åt det hela? En bra grej är ju att säga till män som håller på och jiddrar med kvinnor, som slänger ur sig taskigheter, som följer efter kvinnor. En annan sak är att ringa snuten då gubbsjuka typer går och sätter sig vid unga kvinnor då de vill vara ifred.

Kvinnofrid, heter det. Viktiga saker. Ingen kvinna ska någonsin behöva känna sig rädd för en man, vare sig hon går hem från jobbet en mörk kväll eller är ute på krogen. Det är dags att börja uppfostra männen på allvar. Och det saken handlar om  är att ge dom ett kvinnligt perspektiv, få dom att förstå vad rädsla är och vad den handlar om.

fredag 14 augusti 2015

Läs om Landskrona fotofestival.

http://www.svd.se/bilder-varldsnamn-till-svensk-fotofestival#sida-4

Lilla blå och livet

Lilla blå heter en bra blogg. Allt hon skriver är bra. Nu senast skrev hon om sjuttiotalet och det fick mig att tänka lite på hur det var och hur det är.

Jag har alltid velat bo vid ett litet torg, lugnt, utsikt över torget eller parken. Sedan veta att då det blir för tråkigt hemma kan jag gå ut i parken och snacka skit med någon människa.

Jag bor så numera. Jag bor helt enkelt perfekt Det är vackert, tyst och det finns människor. Jag borde vara en lycklig människa.

Jag är en lycklig människa.

Man strävar. Jag strävar. Jag har hela livet sträva efter att bli erkänd. Jag får väl säga att jag lyckats. Jag har också hela livet strävat efter ett jämlikt och trevligt samhälle. Jag tyckte sjuttiotalet var ett sådant, sedan har vissa saker blivit bättre och en del sämre.

Det här hatet som vi upplever varje dag har alltid funnits. fast förr fanns det inte i vårt land. Det fanns tex i Spanien, eller på Irland, Eta, Ira, jag reste till krigshärdar, plåtade kampen mot fascisterna i Spanien, där polare satt i fängelse för sina socialistiska ideal. Eller på Irland där England, protestanterna, kvävde katolikerna ganska rejält. Då var hatet någon annanstans, men jag upplevde hela tiden att vi kämpade för det goda.

Idag är Europa som efter ett stort krig. I Grekland väller folk in på vissa öar, läs Pascalidos fantastiska och skrämmande artikel i gårdagens DN. Man blir ju helt matt. Helt omöjlig situation för grekerna och helt omöjlig situation för flyktingarna. Att överleva i en sådan situation kräver enormt med kraft.

Europa fylls med flyktingar. Vi gör en del, andra gör alldeles för lite, men vissa driver en hatets kamp. Istället för att hjälpa till hatar man. Som svensk undrar jag: Hur många har mått dåligt av att flyktingarna kommit hit? Svara bara på den enkla frågan. Hur har du påverkats?

 I princip inte ett skit.

Det betyder ju inte att vi inte ska lösa de problem som finns, eller blunda för dom och det är ju fan dags för tex sossarna att ta några beslut på allvar. Det är ju det enda partiet i det här landet som är statsdrivande, vad man nu än tycker. På något konstigt vis har svensk politik sålt ut allt. Sossarna är de enda som klarat sig eftersom de inte sagt ett pip på flera år. Alla andra har ju fullständigt gjort bort sig.

Märklig situation. Det gnälls och hatas, men egentligen har vi inte alls påverkats speciellt mycket? Det som påverkat oss betydligt mer är ju den enorma klassklyftan som växt fram i Sverige. Omfördelningen av rikedomen i det här landet. Alla dessa vansinniga utdelningar, skatteomfördelningar, avdragsrätter, rot och rut och name it. Det har påverkat oss tusen ggr mer än att det sitter en tiggare utanför ICA och tjänar 130 kr om dagen, men vad är det som fyller Facebook och andra hatmedier. Jo, tiggarna eller som nu, en förvirrad man på Ikea i Västerås.

Det är mycket nu. Förr, på sjuttiotalet reste jag ner till hatet, till kampen för det goda. Nu är hela Europa i kamp, men för vad? Det goda eller det onda? Att stänga alla gränser? Är det gott eller ont?
Europa måste ta ett ansvar och det är det som är kampen just nu, men är den god eller ond?

Jag sitter och tittar ut över mitt torg. Det går en vacker kvinna i parken. Sverige är fyllt av vackra kvinnor, konstigt nog med olika hudfärg. Jag bara njuter av det. Det är en palett att vårda. Vi borde vårda istället för att hata. Så enkelt kanske det är, för jag tror hatet är en lika destruktiv kraft som den politik som lett till den ekonomiska oordningen där de som har har fått allt för mycket på bekostnad av de som inte hade så mycket.

Hatet försurar oss, gör oss fula och bittra och inget bryter ner en människa så snabbt som bitterhet och hat. I princip gör det oss oförmögna att leva.

Det kan vara värt att tänka på. Love is all, som han sa hippien en gång i tiden.

onsdag 12 augusti 2015

En känsla av melankoli.

Det regnar några droppar. En kvinna passerar. Hon luktar nylagd parfym. Tiggarna sitter i gången, börjar förbereda sig. En man spelar långsamt på ett dragspel. Jag känner mig melankolisk.

Har borrelia. Det är väl ingen märkvärdighet. Det är mest att tabletterna är stora som fan och man mår lite piss på dom. Därav melankolin.

Och ingen cykling. Avråddes. Därav melankolin.

Hittade en gammal intervju med mig själv. Tycker princip likadant idag. Det är dock märkligt. Alla jag snackar med, alla som håller på med bild, tycker fotografi dör. Att det inte finns något längre. I alla fall inget som någon verkar förstå något av.

Det är lite svårt att förhålla sig till. Det kanske alltid varit så? Att det finns några namn som är värda att kolla på och sedan försvinner allt det andra. Prövade återigen Instagram igår. Stod ut i en minut. Det har ju inget att göra med bild. Det är en slags telegram till kompisar, inte att förakta, men inget för mig.

Han som spelar dragspel, spelar fortfarande utanför fönstret. Jag gör mina böcker, börja ligga några i pipelinen.

Såg en bild på Sun Axelsson. Hon skrev bra, bodde nere i Hornstull, var väl inte världens enklaste människa, men skrev bra, satans bra. När jag ser en bild på en författare får jag sådan lust att läsa böcker och ändå minskar mitt bokläsande konstant. Inte bra.


tisdag 11 augusti 2015

http://www.591photography.com/2009/10/interview-with-photographer-micke-berg.html?m=1

måndag 10 augusti 2015

Tore Johnson, Nordiska museets förlag, Sofo

Stig Hammarstedt, har tillsammans med Jonas Hedberg gjort en fin bok om Tore Johnson. Bilderna är hämtade ur Nordiska museets samlingar.Per Lindström har skrivit en introduktion. Jens Andersson står för formen.
En fin liten bok som ingår i Nordiska museets förlag.



 Tore Johnson dog alldeles för ung och jag minns att Strömholm alltid tyckte att Tore Johnson var en bra fotograf. De kände ju varandra från paristiden.

Min fru, som jobbar på Nordiska och gav mig boken i present idag eftersom jag torskade på borrelia i morse, tyckte att Tore Johnson och jag plåtade lika, att vi hade en slags mjukhet i våra bilder.

Det var fint beröm. Det jag ser är att vi båda skildrar vår samtid och den stad vi lever i. Paris var Tore Johnsons stad. Stockholm är min stad.
Det är vackert att känna att man ingår i en slags tradition, att ens bilder kanske en dag, efter man försvunnit kanske får en bok gjord på ett fint museum.

Annars så passar jag på att göra reklam för min Sofobok här.





fredag 7 augusti 2015

Oecdfakta om invandring.

Sant eller falskt. Kan vara värt att kolla.

Att ha eller inte ha...





Det här är vad Lensculture är de 50 mest lovande fotograferna idag.
Jag har inte kollat igenom alla, men hittade en svensk i alla fall. En svensk jag aldrig hört talats om.
Kolla själva.

Jag har tappat tron till nätet, kommer att koppla bort det allt mer. Så det blir allt mer sällan mellan bloggar framöver.

Cato Lein är bra. Kolla honom.

På tal om Grekland. Hur tror någon att grekerna kommer att få ordning på sitt samhälle? Snackade med en polare som just återvänt, som bor bitvis i Grekland. Han hyrde bil på största hyrbilsfirman på Naxos för två veckor sedan, 300 euro. Fick inte betala med kort, fick inget kvitto. Cash, rakt ner i fickan, ingen skatt till staten osv,,,grekerna får återgå till drachmer.
För sin egen skull, för sin egen stolthet osv..

EU faller, tro mig,

I Sverige tas kontanterna bort. När jag var och cykla, skulle fika, bulle och kaffe, så ville kvinnan bakom disken inte ta emot pengar. Det stod en skylt, vi tar ej emot kontanter.
Vad fan, är folk galna? Fattar man inte vad som sker om vi tar bort kontanterna? Vi blir ju helt i bankernas våld och hur ska man tex kunna ge en tiggare några spänn. Swischa....eller...?

Som sagt?

Det är inte mycket jag tror på längre och här blir det glesare mellan inläggen, mycket glesare.

tisdag 4 augusti 2015

Cape town/ Las Palmas



Ernst Haas, Harry Gruyaert, Swedenborgsgatan

Mina workshopdeltagare gillar Harry Gruyaert... En fantastisk färgfotograf som jobbade med dia och Cibachrome. Hans Marockobilder är väl de bästa. Färgexplosioner, som Ernst Haas bilder. Haas som jag räknar som pionjären i färg.

Det är ändå fascinerande att de upptäcker fotografer som en annan avverkade på sjuttiotalet. De som håller på med mode envisas med att upptäcka Avedon. När avverkade man honom? Jo, på sjuttiotalet. Finns det ingen fotografi som håller måttet 2015?

Jag ids inte svara. I alla fall blev jag inspirerad av färgbilderna och tänkte att jag skulle kanske ägna ett år åt färg, plåta färg seriöst, som måleri. Jag cyklade ner till Swedenborgsgatan för att plåta gatumålningen man gjort mot Sds idiotkampanj i tunnelbanan.

Det var vackert, hela gatan var täckt med texter från turister och andra. Tyvärr var också gatumåleriet som en taskig tatuering. Bortbleknande. Gick inte att få någon stake i det hela, i alla fall inte i färg.

Jag gav upp. Jag gav upp färgen.
Det slog mig som det gjort i femtio år. Färg är inget för mig.
Jag har sett en del färgbilder och de som slagit an har haft en målerisk touch. Färg är inget för mig. Jag tog bort färgen i kameran. Jag gav upp det hela.

När jag cyklade hemåt, ganska trött. jag hade ju cyklat nästan sex mil på racern också, så funderade jag över fotografiets betydelse. Har foto någon betydelse idag. Det dräller ju av bilder hela tiden.

Jag ser min kompis i Barcelona, skitfint att se henne spela bordtennis i Barcelona, en skön känsla, men det är ju inte fotografi. Fotografi blir allt mer ett kort medium. En bild, en snabb bild, en timme eller två på nätet, sedan en bild till.

Vill man bilda sig har fotografi inte någon större betydelse. I alla fall känns det som om texten är viktigare, fast vi vet att bilden är viktig, den dokumentära bilden.
Om femtio år kanske någon frågar, det där jävla Sofo på söder, vad var det?
De kan slå upp det rent elementära, men hur hitta bilder?
Men då gjorde jag en Sofobok. Det finns bilder från Sofo, garanterat äkta Sofobilder, och så har jag lagt ett strå till i stacken av dokumentära berättelser.

Det är det som jag ser som det viktiga i fotografin. Den där stacken av dokumentärt.

måndag 3 augusti 2015

Släktkrönika

Jag träffade min morbror idag. Han fyller åttio om tre veckor. Hans tvillingbror dog för något år sedan, men min morbror som jag träffade idag, är pigg.
Vi pratade om livet, om det som var, om vår familj.

Hans mamma, min mormor, växte upp i en familj med 13 barn. De bodde i ett rum, 9 ggr 11 meter, i Vormträsk. Ett köldhål. Sju av hennes bröder jobbade i skogen. Alla bodde i samma rum och det fanns bara kallvatten och utedasset hade fyra hål.
Inget rinnande vatten, en liten zink i ett hörn och en enda värmekälla i rummet.

När min mormor, hans mamma, växte upp fick hon fem barn, bodde i ett annat hus med tre rum och kallt vatten, en pump på gården, utedass. Hennes barn jobbade på lagret, sålde korv eller sysslade med att sköta kafé.

Min mamma var ett av barnen som jobbade på kafé. Ett tag på Skeppsholmen, dit alla flyttade med tiden, eller så jobbade hon i storkök, tills hon träffade min styvfar. Min biologiska far såg varken hon eller jag efter jag fötts då hon var 17 år. Min mor fick två barn. En blev fotograf, en sålde skor.

Jag var den som blev fotograf, utbildade mig på universitetet och reste över hela världen. Min mor dog vid femtio, min styvfar likaså. Han kom från en smedsläkt, folk som böjde järn. Han hade samma hårda bakgrund, fick erövra sin kunskap mot alla odds.

Jag fick två barn. De studerar både och har goda framtidsutsikter i livet. De bor i stan, trendigt, har jobb och varmt och kallt vatten och har framtiden för sig.

Jag fick studera, jag fick göra allt en människa kan få göra, men då min morbror berättade om sin mamma, min mormor, blev jag väldigt tagen. På denna korta tid har jag klassvandrat, vårt liv har helt förändrats. Å andra sidan ska man aldrig glömma hur det var. Hur helvetiskt hårt det var för inte så länge sedan.

Min morbror kramade om mig. Jag lovade att återkomma. Han är den ende ur min släkt som är kvar, som kan berätta om fattigdomen de levde i.
På vägen hem kollar jag på nätet, ser SDs annonskampanj på Östermalms tunnelbana. Jag ska inte säga vad jag känner, men det är svårt att hitta värre ynkryggar än det partiet.

lördag 1 augusti 2015

Sofo, en del av Söder, Stockholm


Sofo, by micke berg by micke berg | Make Your Own Book

Boken är på 75 sidor, säljs i 30 numrerade, signerade ex. En bild i A3, fritt val från boken, ingår, och priset är fyra tusen kronor