En känsla av melankoli.

Det regnar några droppar. En kvinna passerar. Hon luktar nylagd parfym. Tiggarna sitter i gången, börjar förbereda sig. En man spelar långsamt på ett dragspel. Jag känner mig melankolisk.

Har borrelia. Det är väl ingen märkvärdighet. Det är mest att tabletterna är stora som fan och man mår lite piss på dom. Därav melankolin.

Och ingen cykling. Avråddes. Därav melankolin.

Hittade en gammal intervju med mig själv. Tycker princip likadant idag. Det är dock märkligt. Alla jag snackar med, alla som håller på med bild, tycker fotografi dör. Att det inte finns något längre. I alla fall inget som någon verkar förstå något av.

Det är lite svårt att förhålla sig till. Det kanske alltid varit så? Att det finns några namn som är värda att kolla på och sedan försvinner allt det andra. Prövade återigen Instagram igår. Stod ut i en minut. Det har ju inget att göra med bild. Det är en slags telegram till kompisar, inte att förakta, men inget för mig.

Han som spelar dragspel, spelar fortfarande utanför fönstret. Jag gör mina böcker, börja ligga några i pipelinen.

Såg en bild på Sun Axelsson. Hon skrev bra, bodde nere i Hornstull, var väl inte världens enklaste människa, men skrev bra, satans bra. När jag ser en bild på en författare får jag sådan lust att läsa böcker och ändå minskar mitt bokläsande konstant. Inte bra.


Populära inlägg