onsdag 30 september 2015

1965

En av mina tidigaste bilder. Runt 1965, kanske sexton år gammal. Hade just jobbat ihop till en Canon med två hopplösa objektiv. Vi hade också precis flyttat från vår etta med kallvatten till ny modern trea  med heltäckningsmattor och varmvatten. I den lilla ettan fick brorsan och jag bada i kökszinken. Fötterna i den ena baljan och resten i den andra. Morsan hade varma händer. Det är väl vad jag kommer ihåg av det.

I den nya lyan, som var ett under av modernitet, fanns ett badrum med badkar. Det blev mitt mörkrum, En billig Durst som jag också jobbade ihop pengar till, några skålar och en röd lampa och jag hade fixat mitt paradis.

Farsan var inte lika glad för jag ockuperade badrummet och han fick gå ner i källaren och pissa i tvättstugan. Hade jag inte mörkrum, så badade jag i badkaret.

Om man vill se en typisk klassresa från fyrtiotalet så är jag och min familj en klassisk sådan. Pappa som jobbade på lager, mamma städade på nätterna, sparade ihop pengar, köpte en liten skoaffär, fick två söner, varav den ene fortsatte till akademiska studier, blev hippie och frilans. Den andre tog över skoaffären.

Jag växte upp i en tillvaro där det fanns mycket kärlek, lite pengar och man förväntades fixa sin egen cykel, sina egna resor, ja allt, som man ville göra. Föräldrarna kunde skjuta till, visst, men man måste själv fixa minst 90 procent av det hela. Det fanns inte pengar till något annat. Jag minns en jul då vi fick en dyr present,  brorsan och jag. En rullbandspelare. En present tillsammans och vi var i himlen av lycka. Eller en sommar då vi fick tennisraketar men fick jobba ihop till bollarna själva.

Jag kan känna stor ömhet för mina föräldrar. Dom arbetade hela tiden, oro, hur skulle de klara lånet, jobba extra på nätterna, brorsan och jag ensamma hemma, och allt gick. Jag vet inte om det är sedelärande, men något åt det hållet, tror jag.

Och vi var nästan alla på Bergsgatan, som gatan hette där jag växte upp, i samma situation. Vi klassvandrade, från det vi var femton år arbetade vi alla lov, jul, påsk, sommar, man kanske fick ledigt de två sista veckorna, vi förväntades klara oss själva och vi fick vara med om hippierevolutionen.
Amen.


tisdag 29 september 2015

Bilder av staden av Lars Mongs

Lars Mongs har tagit många speciella stadsbilder

Tre grader varmt klockan 0800

Det var tre grader varmt när jag kollade på temperaturen i köket i morse. I går kväll blev det klart att vi köper ett otroligt hus på Naxos, som vi sedan ska försöka göra om till ett kulturcentrum. Jag känner mig rätt skakig i nerverna. Nu har jag gjort två tunga grejer på ett år, saker och ting jag aldrig vågat göra på sextiosex år. Gift mig och tagit ett stort lån. Det ena känns fantastiskt och det andra gör mig skitnervös, men taggad så in i bomben.

Att gifta sig är fantastiskt. Jag trodde aldrig det. Hela mitt liv har jag varit emot tre saker, gifta sig, ha ett fast jobb och ta lån. Jag kommer aldrig att få ett fast jobb, men nu har jag gjort slut på två av de tre grejerna.

Man måste våga, så är det bara. Det är uppfriskande att jobba med sin egen rädsla i häcken. Det har jag alltid gjort, men jag har aldrig varit räddare än nu. Det är kreativt.

På tal om kreativitet. Att ha workshop kan ibland vara segt, speciellt då man känner att deltagarna inte orkar, inte vill eller bara ger upp, men då ska man komma ihåg att allt handlar om personligt ansvar. Man måste jobba själv och nu avslutar vi en årsworkshop till helgen och det är fan helt fantastiskt att se hur de har utvecklats, hur duktiga de är. Det är en fantastisk kick att se människor komma på saker, ta sig vidare. Vår workshop är ju bara ett steg i deras utveckling, ett år av samarbete och det är ljuvligt att se hur de vågar, hur de ifrågasätter och hur de når resultat.

Jag läste om Carola i morse. Hur hon dragit till Kos och hjälpt till. Det är fan bara att bocka, ta av sig hatten och njuta av hennes engagemang. Hon kan sjunga, man kan ha åsikter, men hon är en människa som bjuder till, som så många människor gör.

Bjuda till är det vackraste en människa kan göra. Bjuda till är vad det handlar om. Inget är viktigare än att bjuda till, om det så bara är ett vackert leende eller hjälp med att öppna dörren.

Bjuda till, vilket vackert uttryck.

Det är tre grader kallt eller varmt, jag är alldeles konfys över både det ena och det andra.

Nu börjar en ny årsworkshop, men för er som vill gå på någon av mina workshops så blir det en femdagars på Naxos i sommar. All the best och gör dagen till en dag då vi alla bjuder till.

måndag 28 september 2015

Gentrifieringen

Stan har förvandlats. Gentrifierat, heter det visst. Jag är osäker på stavningen av ordet. Jag är osäker på vad jag ska tycka. Det är både på gott och ont.

1969 bodde jag i en lya på Blekingegatan, mitt emot Pelikan. Hyra 340 kr och kallvatten, ingen hiss, fyra trappor upp och svinkallt på vintern då jag eldade med en varmvind. Jag tyckte om lägenheten, den var stor, tvåa, tyst och fin med stora fönster.

Det fanns två krogar på den tiden. Pelikan och Lilla Paris på Söder. Jag gick aldrig någon annanstans. Nytorget var en ganska mörk håla med posten och kanske Tevere hade öppnat. I alla fall, det var stendött.

Jag tjänade kanske 2000 kr i månaden på mitt postjobb och pengarna gick till att köpa film och papper. Jag brukade göra av med kanske tre rullar i veckan och en kartong papper på femtio ex räckte  kanske en månad. Man snålade helt enkelt. Då gick en fjärdedel av min inkomst till hyran. Idag går också en fjärdedel av min inkomst till hyran och jag tjänar inte över 20 000 kr i månaden.

Ville man fika drog man ner till Thehuset i Kungsan eller gick på Italienarens fik i Götgatsbacken. Det var det som fanns, ungefär.

Var det en bra tid? Det var det väl. Jag klagade inte.

Idag, 2016, är hela Söder uppstyrt med borätter där en enkelt trea i mina trakter kostar minst sex mille. Avgiften till föreningen är kanske bara tre tusen. Har det hänt något på alla dessa år?

Jag ockuperade ju Mullvaden och deltog också lite smått i två andra ockupationer efter 1978. Målet var att fixa billigt boende i stan. Det gick inte. Hus revs och byggdes nytt eller renoverades. Hyrorna höjdes rejält. Ett tag var det en helt vansinnig renoveringsvåg. Jag flyttade från en av mina älsklingslägenheter för den blev för dyr efter renoveringen. Det byggdes däremot knappt några nya lyor, samtidigt som folk strömmade till stan. Efter ett tag gick det ju inte att få tag i en lya, varken privat eller på bostadsförmedlingen. Då började svartpengarna och strax efter började man sälja ut lyor till vrakpris. Jag var med om två omvandlingar och tackade nej båda gångerna för jag hade inte råd och jag fick inte lån. Egentligen hade jag ju råd, men jag fick inte lån, samtidigt som jag alltid sökt den billigaste lägenheten och att hyra var alltid billigare.

Så köptes det och så såldes det och folk flyttade glatt från stan. De tyckte att det tjänat en hacka o in i stan kom de som ville komma hit. En del i alla fall, de som hade råd. De som fick lån och så omvandlades stan.

Nu i mina kvarter så kan man ju tro att det är bara glass och rikedom och det finns verkligen, men det som slår mig mest är att så många av mina polare bor kvar trots att de är mer eller mindre arbetslösa. En del går bara och softar, tjänar någon krona då och då. Det kommer in nytt folk, men oj, vad många av mina polare som bor kvar.

Där jag bor dräller det nu av kaféer, barer, vissa dyra, andra billiga, en jävla blandning helt enkelt. En del riktigt sunkiga, andra betydligt roligare och bättre än dessa ölkaféer, typ Tjoget osv, som man försöker romantisera. Jag lovar att knappt någon som romantiserar dessa gamla ölställen har gått på dom. Sanningen var ju att de var skittrista.

Stora problemet nu är väl att allt blir så dyrt med boendet och att det är dyrt överallt. Det är det absolut värsta. Och det nya som byggs är ännu dyrare.

Däremot det liv som levs på gatan är mycket roligare idag än förr, mer kaféer, mer barer, mer folk, mer invandrare, mer av allt. Det måste applåderas, men det andra, det är ett stort problem.

Återigen en måndag, eller en dag på fiket.

Måndag, efter en fin, fin helg. Glad att Sofia Sandström äntligen fått till en hemsida,,verkligen värd att kolla på.
Hon kom till min workshop med en lånad kamera, taskigt batteri och dessutom för sent. Hon gick ut och plåtade, kom tillbaka med fantastiska bilder, gick ut igen och kom tillbaka med ännu mer fantastiska. Hon visste inget om kameror, photoshop, hon kunde ingenting. Hennes lånade kamera var en taskig spegelreflex med halvkasst objektiv. Spelade det någon roll?

Nej, fotografi handlar inte om det. Det handlar inte ett dugg om det. Såg att det var kameraloppis. Varför går man och köper analoga kameror? Har man någonsin tänkt använda dom? Hur ska man få fram bilderna? Hur,,,jag kan sätta upp hur många hur och varför som helst. Det här med att köpa gamla analoga kameror är ju nån slags retrovurm, skitfina grejer, men helt meningslöst om man vill arbeta. Jag fattar inte hur det ska gå till.

Kul att jag var den förste att skriva om Tore Johnsonboken. Fint också att han får bra cred även om inte så många ännu sett utställningen. Nordiska museet verkar inte fatta riktigt hur man gör reklam för grejerna. Dom borde ju rikta stenhård, direkt, reklam med Tore Johnson, ta utdrag ur boken, skicka till fotografer som har bloggar, skapa debatt, dels om tiden, tekniken, fotografin,,

Strömholms, Till minne av mig själv, var en liten bok. Johnsons bok är också liten. Det är charmigt och det är sympatiskt i dessa tider då allt ska vara stort och tjockt. Vilken bok har påverkat mig mest genom åren?
Bressons stora, första bok. Strömholms Posts restante och Till minne av mig själv, Danny Lyons första retro, Koudelkas Exile, sedan tar det nog stopp. Det har kommit mycket bra sedan dess, men det här är de böcker jag skulle ta med mig om jag måste åka till en öde ö. Då måste jag också nämna Tori Ivan Odulfs text i Posts restante. Den är hård som en kulspruteattack. Jag gillar det. Den är ett slags föredöme och läser man mellan raderna så fattar man hur jävla hårt det där livet var.

På något konstigt sätt ser jag också att tiden mjuknar nu. Bilderna mjuknar. Jag tror helt enkelt att vi först nu börjar bemästra det digitala. Runt 2006, då vi började med det hela, gick vi i fällan med det hårda och svarta, vi kunde inte bemästra det, för tekniken styrde hur bilderna blev tekniskt. Bara att släcka ner det vita och öppna det svarta, tog tio år att lära sig. Nu börjar vi första, nu börjar vi fatta att svartvitt och digitalt måste skötas ömsint, otroligt försiktigt och ytterst lite dragande i spakarna.

Det är märkligt, att det tar sådan tid, men om tio år kommer vi att se tillbaka på de utställningsprintar vi gjorde mellan 2006 och 2015 och undra vad fan vi höll på med, men så är det också. Tidens tecken.

En av de viktigaste grejerna med att hålla på länge, är att acceptera. Att första och erkänna att ibland blir det bra och ibland blir det dåligt, men att de båda grejerna är som regn och sol. De hör ihop och i och med att tiden går, skapas en ny platå, med nya tekniker och nya sätt att förhålla sig. Det enda som alltid måste finnas är humanismen, synen på motivet. Den måste alltid vara kärleksfull, förstående, inkännande. Där kan vi aldrig vackla, där kan vi bara utvecklas.




söndag 27 september 2015

Peter Sagan och VM

Peter Sagan vinner VM i cykel. Vilken fantastisk tävling. Om man kollar på de femton första i mål. Vilka cyklister. Huva,,,,det är härligt med VM för då blir en slags tävling där alla de bästa deltar och man kör i landslag. I normala fall tillhör man olika kommersiella lag.

Ja, grym tävling och bäste man vann.

Vi satt på en middag i lördag. Jag och några gamla vänner, kollegor och vi konstaterade att Sverige är ett helt fantastiskt land att jobba i för en konstnärlig fotograf. Vissa av oss har de fina garanterade Författarstipendiet, nån annan har Konstnärsnämndens stipendium osv,,, Det finns inget annat land i världen med sådana unika möjligheter för en fri artist att jobba som Sverige.

Det betyder ju inte att nån av oss någonsin har haft några pengar, för att vara fri fotograf har inget med pengar att göra, den tanken kan man lägga åt sidan direkt. Att vara fri fotograf betyder i 99 procent av alla fall att inte tjäna några pengar, men lika förbannat står Sverige i särklass då det gäller att supporta sina konstnärer, för att inte snacka om barnomsorg osv,,,där är ju jämförelsen helt sjuk med de flesta andra länder.

Man kan säga att det var bättre förr, vi kunde tjäna pengar på arkiv, men i de flesta fall var det kanske 1000, 2000 kr i månaden. Det var inte heller lätt. Vi har aldrig haft så stora möjligheter att visa våra bilder som nu, samtidigt som det inte finns speciellt många tidningar, så om ni frågar mig, så tycker jag allt är bättre nu, mer möjligheter, mer utställningslokaler, lättare göra böcker,,,det är i mycket en attitydfråga..är glaset halvfullt eller halvtomt...i princip är det samma skit hela tiden. Det gäller bara att knipa käft och köra på, se morgondagen som en soluppgång och inte en solnedgång.

Till helgen avslutar jag min årsworkshop och sedan börjar jag en ny årsworkshop två veckor senare. I sommar kommer jag att köra en workshop på Naxos. Vill ni vara med så blir det troligen så att vi bor ihop alla på en gård, jobbar och äter tillsammans i några dagar. Kanske badar och går i bergen, dessutom...återkommer om det,,,life is god och stort Grattis Peter Sagan.


Med Micke Berg i mörkrummet

Cykling en Passion

En dag med Micke Berg

fredag 25 september 2015

In the night

Jag ser månen i natten. Länge har jag funderat på hur jag ser på fotografi. Jag har egentligen aldrig varit intresserad av fotografi, mer av berättelsen. Bresson, är en av få fotografer som klarar sig utan text. Det spelar ingen roll och har heller egentligen ingen betydelse VAD han fotograferar. Alla hans bilder handlar inte om vad man ser utan hur poesin och skönheten tränger igenom i hans bilder.

Det är några av de få bilder jag sett som klarar sig utan text. Strömholm är på andra sidan, i det mörka. Bresson sysslar ju hela tiden med det ljusa, de lätta skuggorna. Strömholm har rensat bort, hans bilder kommer ur mörkret och handlar om relation och det är där det börjar hända grejer med mig.

Jag förstår plötsligt att jag sällan är riktigt intresserad av vad han plåtar, mer av känslan. Jag vill kliva in i hans kropp, i hans hjärna, höra hur snacket gick, hur det luktade, hur det kändes, hur han klarade sig, vad han tänkte på nätterna i sin ensamhet, Strömholms bilder skulle bli otroligt  mycket bättre med text, med berättelsen. Tor Ivan Odulf har skrivit bra, sedan finns det inte många berättelser. Strömholms bilder handlar om saknad, men också om saknad av text. Han lever lite på att vi inte får veta.

Det slår mig att jag är alltid mycket mer intresserad av fotografen än motiven. Det som är på bilden ser man ju på en halv sekund, men det som gick genom fotografen, stunden, berättelsen, är ett universum att forska i.

Sune Jonsson har gått en medelväg. En bra fotograf och en bra skrivare, gör underverk. Tyvärr är Sune J i mina ögon för dokumentär. Jag saknar hans personliga röst, jag saknar oron helt enkelt. Han är för antropologisk för att jag ska vakna till på riktigt. Om Strömholm hade kunnat skriva, hade han varit den perfekta berättaren.

Jag ser mer bilder i text än i fotografi. Jag ser alltid fotografen före bilden. Ser jag inte fotografen i bilden intresserar mig inte bilden. Jag vill alltid krypa in i fotografens skalle och kropp.

Det här gäller bara fotografi. När det kommer till måleri ställs jag aldrig inför detta. Ta Rothke, jättemålningar som ser ut att vara i en färg. Det ser enkelt ut men då man kollar blir man nästan krossad, man kör direkt in i hans förtvivlade hjärna, man kastas från duken rakt in i målaren och det är en obarmhärtig resa. Han har inget att berätta om, mer än om sig själv. Den målade duken har inga anspråk på det dokumentära.

Hur ställer jag mig själv till det hela? Jag är en hyfsad fotograf, jag skriver hyfsat, men först då jag skriver till mina bilder infinner sig känslan, återkopplingen.För mig är det berättelsen och vad som är viktigast vet jag inte. Detaljer av sig självt, men det måste uppstå ett rum, en känsla jag kan gå i, vara i, för att det ska bli något. Ofta måste det rummet byggas upp med några bilder som hör ihop, som hjälper berättelsen. En slags poesi, helt enkelt.  

Hotellrum som man minns

Hamnade på landet. Kanske en av de sista gångerna jag är här. Detta land, kallat Noheden, som jag älskar. Ett rum o kök, fina cykelvägar, en plats för katten Zingo.

Jag tänker på hotellrum. De som vett mot en vägg då man öppnat fönstret. Det som var fyllt med råttor(Afganistan), det som man blev blöt om fötterna i då man pissade i handfatet(Paris), det utan tak för tre kronor natten(Pakistan), det jag rymde från( Kensington hotel), det som betytt kärlek, de som betytt ångest o ensamhet. Hotellrum, all denna romantik.

Jag är på landet. Vi har det varmt från kakelugnen. Ser vad som händer på Bokmässan. Man har ju varit där några gånger. Man blir trött. Ser en fruktansvärd recension av Ernst Brunner, ett övergrepp helt enkelt. En del som skriver om kultur är rena svinen. De bryr sig inte om hur det känns för den det skrivs om. Försiktighet är viktigt.

Det verkar vara många utställningar att betrakta till veckan. Kan vara värt att ta rundan över Moderna, Nordiska, Kulturhuset och Kontrast. Inte dåligt alls.

Så är det.

Himlen är kolsvart och jag ser stjärnorna. Ett rådjur skriker och ugglan vrider snabbt på huvudet. Ibland undrar jag om den ska ta katten, men det verkar inte gilla håriga saker.

Sofia Sandströms nya hemsida


http://www.agnessofiasandstrom.com

Kolla in henne. Hon är bra.


torsdag 24 september 2015

Magnus testar Hövding, eller Bonne Meck firar 1 år

Lirarna på Cykelfiket i Skrapan, Bonne Meck som jag kallar dom är verkligen skitfina. Det är alltid så fint att gå dit och sno deras kakor. Dom är verkligen sköna typer. 
Idag var det ettårsfest. En av höjdpunkterna var testet av den revolutionerande cykelhjälmen Hövding.

Magnus var testpilot.  " It can´t work", sa whiskysäljaren Juras representant. " Hes been taking to many whiskies. He´s to soft in the body".

Magnus testade två åk, kastade sig ner på den uppblåsbara mattan. Det funkade inte, tills vi kom på vad det var för fel.
" Ta bort mattan", skrek någon." Det är för mjukt".
Det var då Magnus la av, gick in och tog en whiskey till. Det var han värd. Det var alla på Fiket värda. Tack för ett fint år.




Magnus testar igen. Skam den som ger sig.





Nä, nu blir det en whiskey.....

Om att sätta på sig en hjälm

Ibland sägs det att man ska ligga lågt. Inte visa sina bilder. Att man förbrukar sina bilder genom att visa dom.
Stämmer det? Förbrukar man sina bilder genom att visa dom?

Jag trodde i min enfald att man gjorde bilder för att visa dom. Att man visar sina bilder behöver ju inte betyda att man bara visar skit, det kan lika gärna vara tvärtom. Det finns helt enkelt ingen regel. En bra fotograf är en bra fotograf. En sanslös fotograf som Petersen skulle kunna visa sina bilder varje dag o ytterst få skulle ens, med sitt livs bilder, kunna konkurrera med honom.

Jag tror inte man förbrukar någonting. Däremot skadar det ju inte att då och då sätta samman sina bilder för att skapa en bra kontext.

Jag brukar tänka på Lundells blogg. Han kan skriva varje dag, spelar ingen roll om det är mer eller mindre bra, han har den där enorma lägstastandarden. Den där nivån som gör att varje blogg är en upplevelse.

Bränner han sitt varumärke? Nej, vad bränner han? Kanske lusten att skriva en längre roman. Vad vet jag, men aldrig att intensivt skrivande på bloggen kommer att göra att han blir tråkig, uttjatad osv,,,för mig är varje inlägg en slags upplevelse.

Sedan är det ju en annan sak att det finns hur mycket folk som helst, som skriver drapor varje dag, och som är helt oläsliga. Eller visar bilder varje dag som är helt hopplösa. Om de förlorar på det? Inte fan vet jag vad de ska förlora? De har ju aldrig haft något så vad ska de förlora? De kan ju bara bli bättre, förhoppningsvis.

Läste DN om hur man ska bemästra sjukskrivningarna. Allehanda jäkla trix. Hur var det om man började låta folk jobba i vettig takt. Det är mest sjukskrivningar i den offentliga sektorn. Är det inte där det är ständigt brist på folk? Anställ folk, dela på jobben och sjukskrivningarna kommer att minska. Varför gå över ån efter vatten.

Slussen är på tapeten igen. Den frågan är nog en av de mest misskötta frågorna i den här stan på länge. Att det ska vara så svårt att se att den Slussen vi har idag, om den tagits hand om, utvecklats på ett bra sätt, hade kunnat vara en fantastisk, mystisk mötesplats. Något att vara stolta över, typ Eiffeltornet, men ack nej. In med en motorväg.

Jag kan fortfarande tänka på Kv Mullvaden innan det revs. Så fint hus, som ersattes av ett skitfult. Ibland då jag går i Hammarby sjöstad, eller på Södra station, så kan jag undra hur man så snabbt får en känsla av slum. Det finns ingen själ i de områdena och det har att göra med att man byggt utan själ.

Min fru säger att jag kan vara elak. Tror jag inte. Jag är väl alltid snäll. Det här vädret tar en viss energi ifrån en. Idag är det ettårsjubileum på cykelfiket,,,,,klart jag ska gå dit och kolla in kakbeståndet.

onsdag 23 september 2015

Zeke, lens culture, magazine

Hämta en free digital copy på Lensculture

Dagens goda råd

Läste på en sajt om en människa som skulle åka till Afrika och undrade vilken kamera som var bäst? Jag läste också på samma sajt om en människa som vill börja fotografera och undrade vilken kamera, spegelreflex, hon skulle köpa.

Jag blev helt matt. Tyckte synd om frågeställarna. Långa avhandlingar om vad som är bäst och sämst och Gud vet allt. Jag fattade ingenting. Ska du köpa kamera, googla lite och gå sedan och köp något som du gillar att hålla i och som du tror att du kommer att kunna bära med dig. Svårare är det inte och se till att det är billigt.

Jag skulle lätt kunna jobba med en Niko d40 och standardzoomen hela livet. Många tycker det är dåliga grejer. Jag tycker det är skitbra grejer. Jag fattar inte vad folk snackar om. Köp en kamera och plåta. Det är vad det handlar om.

Det regnar idag igen. Polarn åkte till Mallis, vi kommer snart efter.  Förr var november den stora kopieringsmånaden. Det var då jag gick in och kopierade hela årsproduktionen. 7 dagar i veckan, brukade bli en 30 stora printar och kanske 100 små 24/30 och efter det slog jag igen labbet till nästa november. Jag kopierade förra november. Det var en vacker känsla, men jag är för gammal för det numera. Det är så slitigt och så dyrt, men bra blir det.

Folk envisas med det analoga, men det blir ju allt mer en kuriositet. En vacker sådan, men om man ska hålla på som jag gör, måste det finnas en effektivitet och ett resultat hela tiden. Förr kopierade vi bilder till jobb, utställningar och arkiv. Idag måste allt digitaliseras för att bli publicerat, komma upp på nätet och det är för krångligt att gå över analoga printar.

Nog om det.

Bilden, en vardagsbild. Jag gillar vardagsbilder. Jag har märkt en sak som är väldigt viktig om man jobbar seriöst med bild. Om du satsar hela tiden på den ultimata bilden, mästerverket, så blir man låst. Det är i princip omöjligt att blanda mästerverk med halvbra. Det måste vara mästerverk hela tiden. Däremot om du blandar halvbra bilder, många, så kan du skapa ett flöde, ett enklare flöde. Mästerverk tenderar till att stoppa flödet just för att de är enstaka mästerverk.

Vad gör man åt det? Välja sida hel enkelt. Hur vill man ha det. Enstaka bild eller flöde.

tisdag 22 september 2015

Isabella hette hon.



 Isabella hette hästen där den stod i stallet. Vad har den för liv? Gå runt i en hage med en entusiastisk ryttare på ryggen. Det är kanske ett drömliv för en häst?

Det regnar igen, på eftermiddagen. Det var  som i Zimbabwe. Först regnade det inte på fem år.Det var slakt och elände. Sedan kom jag dit. En eftermiddag på bussen började det regna. Folk gick ut, hoppade av bussen, bara skrek av lycka.

Regn. Lycka. Liv.

Det var väl ungefär där jag började bestämma mig för att inte duscha på morgnarna. Vattnet kan användas bättre.

Mina pics ses av många. Det är fint. Man vill att jag ska göra en retro. Jag ska göra en retro. Allt är klart. Jag ska bara hitta ett bra ställe. Först nobbar jag det största stället, sedan nobbar de stora, statliga  institutionerna mig en efter en. Det löser sig. Det kommer att bli. Brådska skymmer sikten.

Återigen regn. Återigen en galen cykelrunda som slutade någonstans i Handen, efter nio mil, då vi var tvungna att käka en Magic burger för att kunna läsa GPSn om var vi var. Fricken fick punka, körde in på Länna sport och köpte två nya slangar. Det behövde han för en kilometer senare hade han återigen punka. Då var jag i Farsta, såg att det var ett stycke till Huddinge station, men närmare till Söder, så det blev hemmahamnen.

Jag kom att tänka på Paris, då jag nämnde Farsta. Vad har de gemensamt mer än att jag virrat bort mig på båda ställena? I Paris hade jag en svår tid, träffade en fin kvinna som hade en bil med rörliga lyktor. Henne rymde jag ifrån. Varför det? Sådant kan man tänka på då man cyklar. Om vad som hade skett OM man inte rymt, om man inte valt den andra vägen, om man inte varit så feg, eller modig, eller vad man nu var. På den tiden fanns ingen GPS. Det hade inte hjälpt. En GPS hjälper ingenting. Det enda som hjälper är att chansa. En riktning, ett mål. Efter det, en annan riktning, ett annat mål.





Lite bilder, some pics.....

You can just scroll or click on the first pic.